31 maj 2010. Mobiltelefonen piper till. Ett sms når mig från
Turid som informerar om Istraels attack mot fredsfartyg på internationellt vatten och att det är en fredsdemonstration på plattan på kvällen.
Jag går in på
DN.se och det vänder sig i magen på mig. Nu räcker det. Nu räcker det verkligen. Istrael måste finna andra vägar att skapa fred i sin region på, än genom att ständigt möta varje människa och händelse med grovt våld.
Det är inte i sin ordning att attackera fartyg på internationellt vatten. Det är inte i sin ordning att, med vapen och aktivt våld, skada, döda och kidnappa människor.
En fråga som igen dyker upp är hur israelerna själva, de vanliga invånarna, är informerade om de händelser, det våld och de förutsättningar världen ser kring den konflikt som ses i regionen. Vilken är deras bild av händelserna? Vilken är deras sanning i sammanhanget?
En annan fråga är hur de israeliska soldaterna utbildas i frågor kring mänskliga rättigheter, folkrätt, mm samt hur grupptrycket ser ut i organisationen och regionen. Hur förhåller sig soldaterna till faktumet att människor är levande individer med rättigheter, till regelsystem om frihet, internationella vatten, folkrätt, mm? Har soldaterna en egen rätt, eller skyldighet, att förhålla sig till de internationella regelsystem som finns eller är de strikt infogade i grupptryckets regler tillsammans med rigida överordnade i organisationen som sedan länge fallit för dessa gruppregler?
Jag läser artikel efter artikel i våra tidningar. Skribenterna, som kommer från många olika delar av vårt samhälle fördömer, frustreras och upprörs. Nu måste något hända – blir budskapet. Nu måste världen få Israel att se att den väg de valt att gå inte är en acceptabel väg. Ja, så är det verkligen, tänker jag. Nu måste världens ledare, världens alla folk och världens alla enskilda individer finna sätt, fredliga sätt, som leder Israel till att bli en fredlig nation.
Israel kan aldrig i något avseende alls ses som ett förlovat land, ett heligt land eller på annat sätt ett land som i något avseende är att ses som något eftersträvansvärt. Varje ledare som står för så mycket våld, så många indikationer på folkrättsbrott och så många händelser som tyder på ständiga brott mot mänskliga rättigheter mot en stor del av befolkningen bör till slut förlora rätten till att leda sitt land. Även om det naturligtvis är svårt att överhuvudtaget tänka en tanke så. Men, världens länder, och dess ledare, måste aktivt bistå Israel i uppgiften att skapa fred i regionen.
Det är inte acceptabelt att möta fredsivrare med våld. Det är inte acceptabelt att låsa in människor på små landytor utan möjlighet att röra sig i och utanför dessa områden. Det är inte acceptabelt att låta människor leva i ständig rädsla. Det är inte acceptabelt att låta barn och nya generationer växa upp i den missär i tanke och det faktiska livet som detta medför för såväl Israeler som för Palestinier.
Regionen behöver fred. Fred med ickevåld. Fred med omsorg om människor, oavsett bakgrund och tro.
Jag ser ut genom mitt fönster. Där skiner solen. Himlen är blå. I vårt land är vi relativt trygga, även om det också här finns våld, utsatthet och en del orättvisor. Här saknas den synliga vapenmakten. Här saknas gränsövergångar med kontroller mitt i landet och här saknas hinder att röra sig fritt. Här saknas de tydliga folkrättsbrotten mitt i vårt dagliga liv. Det är vi oerhört tacksamma för, även om det på sitt sätt kan ses som en självklarhet. En självklarhet som inte gäller för alla. Det kan aldrig vara ok.
A ...
