From dictatorship to democracy - Gene Sharp

Rekommenderad läsning, sägs det, vilket jag är benägen att tro på eftersom jag vill lära mig mer och ha en uppslagsbok om ickevåld. Gene Sharp och hans ordande står för ickevåld - alltså en aktiv handling, inte bara ett stilla tigande vid sidan om.

Han har skrivit om (minst) 198 metoder, som står att finna på hans sida Albert Einstein Institute. Vilka är mest intressanta för mig i mina förändringsförsök? Ja, det finns förstås flera att välja på, en för mig måste de vara samarbetsdrivna och milda, dialog snarare än strid. Jag ogillar frånvaron av samtalet och ogillar attacker på - och från - andra.

Hur får man människor att förstå att de agerar galet utan att de känner sig attackerade?

Boken är beställd, så snart skall jag läsa den. Vi har talat om frågan - ickevåldet - på kursen i Härnösand i fjol, på resan till Israel/Palestina och till det västsahariska lägret. Frågan är viktig.

Det är snart andra advent. Detta är en tid när vi tänder ljusen i våra stugor. Jag tänker att ljusen skall vara "veganska" och naturvänliga, alltså inte innehålla animaliska produkter och inte heller oljeprodukter. Veganska ljus är mitt sikte, i min ickevåldsliga värld.

A..

Beställd!

Adlibris - nonviolence - advent - Gene Sharp - Settled Wanderers...

Det ingår workshopstankar här...

Det ingår workshopstankar och lektionspass här - alltså hur vi skall forma dem, inte bara lyssna till dem. Vi, som tänker kring fred & ickevåld, begrundar frågorna, planerar, bygger och återkopplar till gruppen. Det är viktigt för det som komma skall - för mer lärande själva och för fler ringar på vattnet, d v s lärande & utveckling också hos andra.

Dagen bestod av informationspass, korta, men i huvudsak ett faktiskt övande - konstruktiv praktik alltså. En del får ont i magen, blir en aning nervösa, men alla genomför sina uppgifter. Vi alla känner av de hinder vi sätter för oss själva, väljer våra egna strategier för att övervinna dem. Utvecklingen av var och en är olika, men det är hela tiden i en pågående utvecklingsprocess, ett aktivt lärande. Det är just det som är en del av meningen med livet, ett aktivt lärande. Att inte stanna.

Föreläsningen för den allmänna kursen på Härnösands Folkhögskola avlöpte väl. Det var FIL-kursen som stod för orden och den allmänna kursen för lyssnandet och frågandet, ibland också för ifrågasättandet. FIL-kursen berättade om kursen och om den resa som genomförts nyligen. Resan till Israel/Palestina och de organisationer vi mötte där har satt spår i våra tankesätt, vilket vi gärna vill förmedla till fler. Vi har lärt oss ofantligt mycket.  Det är värdefullt att det delas till fler; värdefullt för den som skall berätta som måste strukturera sina tankar och ord, och förhoppningsvis också en del tankeväckande skav till de som lyssnar. Vi lever i en orolig värld, där jag tänker att vi har ett ansvar att veta och också att göra något för de som har det svårare än vi. Något litet är alltid bättre än inget alls, något lite som ändå skapar lite mer också för någon annan. Kan det ge ringar på vattnet, så att fler ser att de kan göra något mer för någon annan, som ett steg till en vänligare och tryggare värld?

Stina från Kristna Freds anslöt till gruppen (som lärare) eftersom Kerstin fick oplanerat förhinder. Stina har t ex talat om pedagogik och byggande av en workshop, en övning alltså. Hon - vi - har talat om lärande, att vi är olika och lär olika, och varvat detta med konstruktiva övningar som vi kan använda i vårt fortsatta lärande i andra grupper framöver. En del av dessa har vi gjort tidigare under kursen, men upprepning är kunskapens moder - och ja, det är verkligen sant. Vi behöver tala igen om saker vi gör för att hitta bra användningsområden och se hur vi själva kan förhålla oss till frågorna, svaren, övningarna och förhållningssätten. Plötsligt faller saker på plats, när vi ser och hör dem igen, på ett nytt sätt, med nya ord och med mina egna (nya & gamla) erfarenheter att placera dem i.

Vi avslutade dagen med mer information om judendomen. Ja, visst behöver vi lära oss mer om religionerna. De ingår i världsordningen, påverkar dagen och livet för många människor. Av fritt val för några och av tvång och påverkan för andra. Judendomen förundrar, skaver och väcker nya tankar. Ja, det gör kristendomen och islam också, ja, hinduism, buddism, m fl också. Det finns (nästan) alltid något som tillför och (nästan) alltid något som skaver, vilket ofta föder nya tankar som man behöver förhålla sig till. Det känns viktigt att se; hur ser vi på frågan om religion, vad är viktigt och för vem? Och hur ställer vi detta i relation till våra allas mänskliga rättigheter?

Som för att höja känslan och vikten av ickevåld tar vi kväll genom att tillsammans titta på filmen om Gene Sharp - How to start a revolution. Den tillförde nya tankar och nytt hopp, att se det viktiga arbetet frodas på många platser runt om i världen. Det känns viktigt.

Filmen, dagen och frågorna som drabbar mig idag - får mig, igen och igen, att känna att ickevåld, det aktiva, vänliga och konstruktiva ickevåldet, är lösningen. Det måste - vill - jag verkligen tänka och tala mer om i mitt liv. Jag hoppas att också du gör det - i ditt liv - för vårt gemensammas väls skull.

Tack, för en intensiv och tillförande dag.

Här och nu. 
Är nu. 
Det är här jag är, skall vara, just nu. 
Sen är en ny tid, en ny plats. 
Då är det där jag skall vara, just då. 
Nu är nu. 
Ja, här, just här, skall jag vara
är jag
just nu. 

A..

(Om möten i 

Härnösand fredag

8/4 2016)

Workshop - få över den andre personen till din sida

Ställ er alla på två led, mitt emot varandra. Se till att ni är lika många, i respektive led. Låt en osynlig linje finnas mellan de båda leden.

Betrakta personen som står mitt emot dig. Sträck ut din hand - tag varandra i handen.

Övningen går ut på att, utan ord, få över den andre personen till sin sida. De skall stå på samma sida.

Är detta en konfliktsituation? Eller en övning i samarbete? Uppkom en situation av samförstånd och ickevåld eller uppkom någon form av konflikt?

Hur fick du över personen till din sida? Varför hamnade du på den andres sida? Hur upplevde du övningen?

A..

Härnösand - FIL

Metodbanken - andra samarbets/gruppövningar

Workshop; Samarbetsövning - flytta stolar

1) Är det svårt att kommunicera i tystnad? Förutsätter vi olika i gruppen? Har vi med oss olika bilder av lösningen? Kan vi samarbeta här?
2) Hur man förhåller sig till majoriteten och minoriteten?
3) Behöver vi öva mer på frågan om konflikthantering?

Deltagarna får i tystnad varsin lapp med ett uppdrag. Uppdraget innebär att olika personer skall flytta stolarna, men på lite olika sätt. Några skall ställa stolarna i en cirkel, några skall ställa stolarna upp och ner. Uppgiften skall gå att lösa så att alla kan slutföra sitt uppdrag, men det skapas ändå ofta oreda och kaotiska situationer när de olika grupperna stävar efter att slutför just sin uppgift, som den tolkat på sitt sätt.

Du behöver uppdragslappar och många stolar.

1. Be deltagarna ställa upp sig på ett led utanför rummet och vara helt tysta. Berätta att de ska få varsitt uppdrag som de ska lösa utan att tala med varandra. Säg att de ska vänta tills de får startsignal.
2. Ge varje deltagare en lapp innan hon/han går in i rummet. När deltagaren har läst instruktionen ta tillbaka lappen/ha en korg där de ska slänga lappen. De får inte visa lappen för någon av de andra, eller på annat sätt berätta hur deras personliga uppdrag ser ut.

Följande exempel på lappar kan noteras - observera att uppgiften skall kunna lösas av alla; 

Ställ alla stolarna vid väggen
Ställ alla stolar upp och ner
Ställ alla stolar i en cirkel
Bär ut alla stolar ur rummet

Dela ut exempelvis 10 lappar med ett uppdrag, 8 med ett annat uppdrag, 4 med ett tredje instruktion, mm, för att skapa en tydlig majoritets/minoritetssituation. Lapparna måste anpassas så att de passar för rummets förutsättningar. Uppgiften måste kunna lösas för alla. (Tag bort någon av uppgifterna om ni inte är tillräckligt många eller om ni t ex inte har rumsliga förutsättningar att bära ut stolarna ur rummet).

3. När alla deltagare har kommit in i rummet - be gruppen börja.

4. Deltagarna försöker lösa sina respektive uppgifter. De kommer att hamna i någon form av konflikt om stolarna och ha olika taktiker för att kommunicera kring sina uppdrag.
Var noga med de inte får prata eller kommunicera med varandra, de får inte tala, teckna eller rita. Försök gärna stressa dem att de ska lösa uppgiften så fort som möjligt.

5. Låt dem lösa uppdraget eller bryt när energin börjar gå ner. Be dem ställa sig i en cirkel på golvet för att diskutera hur uppgiften gick, hur de reagerade och hur de tänkte under övningen. Blev det bråk eller höll ni lugnet kvar under övningen?

Vad var det som hände? Prata i den stora gruppen eller dela upp gruppen i mindre grupper eller bikupor för att prata om vad som hände i uppdraget. 

- Förstod ni att alla hade fått olika uppdrag?
- Hur reagerade jag på situationen?
- Hur kommunicerade jag med de andra?
- Hur upplevde jag situationen när jag märkte att någon motarbetade mig?
- Vad kände jag när jag träffade någon som hade samma uppdrag som jag?
- Var det möjligt att lösa uppdraget så att alla var nöjda? Varför hände det, vem gjorde vad?
- Varför löste ni inte uppdraget? Vad skulle ha behövts för att ni skulle kunna ha löst uppdraget?
- Hur kom ni på lösningen? Hur lyckades ni få varandra att förstå?

Vilka situationer i samhället kan man jämföra upplevelsen i denna workshop med? Kan vi jämföra detta med att komma till ett nytt land och inte förstå koderna? Eller att vara i en majoritets/minoritetssituation med annan kultur? Hur är det egentligen att arbeta med en enskild uppgift och inte se helheten - och därför inte förstå vidden av hela uppgiften? Är det konstruktivt att inte samarbeta för att nå gemensamma mål - när vi faktiskt kan lösa en uppgift som kan skapa win-win för alla?

Grejen är att hitta gemensamma lösningar - sådana som skapar mer för fler. Vi behöver öppna våra ögon och se hur andra har det, hur vi löser våra uppgifter för att samtidigt inte hindra någon annan.

A..

FIL (Fred, ickevåld & ledarskap) Härnösand

En farlig idé.

En farlig idé. Dokumentärfilm/reportage. (Filmen finns på SVT/Play, kan ses till den 8 februari 2016).

Blodbadet under sommarens Gazakrig har dominerat nyhetsflödet. Men i medieskuggan växer en ny rörelse sig stark. En idé om folklig revolt mot våldsamma, maktfullkomna män. I spetsen går palestinier och israeler som förlora nära anhöriga i konflikten. Dödströtta på det eviga kriget bryter de mönstret och väljer försoning framför hämnd.

Vi möter, i filmen, judar och araber, palestinier, som vill leva sina liv i fred, sida vid sida. Är det möjligt? Går det att samsas i det heliga landet, leva sida vid sida – eller är det en farlig idé?

För 30 års sedan föddes den farliga idén, en idé om samförstånd och fred, där Gandhis tankar om ickevåld fanns med. Det provocerade somliga kraftigt, då som nu. I idén ingår att inget blir bättre med våld. Idén var farlig, ja, för ockupationsmakten. Den utmanade, utmanar, men är viktig.

I det viktiga ickevåldet krävs ihärdigheten och insikten om att vi inte får tappa ickevåldet, vi måste hålla i ickevåldet hela tiden. De tidiga aktiviteterna för 30 år sedan visade vikten av detta. Ingen stenkastning, ingen springer bort, alla stannar på sin plats i stillhet. Aktionerna lyckades och flera byar befriades. Ja, ickevåldets tankar utmanade ockupationsmakten och problemen finns tyvärr ännu kvar, men det gör hoppet också. 

Den farliga idén handlar om att lära känna varandra, att mötas som människor. Den handlar om att samtala, inte nödvändigtvis vara överens, men att tala med varandra.

Videokameror används ofta i ickevåldsrörelsen för att dokumentera skeenden. När israelerna kliver in i huset och gör en husrannsakan mitt i natten dokumenteras detta av ickevåldsaktivisterna med videokameror. Övergrepp dokumenteras och används i kampen för rättvisa. Ockupanternas våld mot palestinierna föder ständigt den fruktansvärda frustrationen, det skapar ständigt mer våld. Man frågar sig verkligen varför.

Soldaterna, i filmen, möter ickevåldsmotståndet med våld. Ja, inte alla, men många. Vi skall inte dra alla över en kam. Inte någonsin. Inte heller här. Det är då viktigt att insistera på att hålla hårt i ickevåldet. Freden börjar alltid inom dig, inom mig – det gäller att hålla i fredstanken, inte låtar vreden generera våld. Det gäller att aldrig någonsin möta våldet med våld.

Många förstår att striden, konflikten inte är med judarna, utan med/mot ockupanterna. Det är de enskilda människorna, ensamma eller efter påtryckning eller uppmuntran i grupp, som gör, både det onda eller det goda. Det är möten med enskilda människor, mellan israeler och palestinier, judar och muslimer – människor – som är den verkliga fredsprocessen. Det är de mänskliga möten, samtalen, insikten, som gör att freden kan växa. Inte våldet. Freden.

En farlig idé är en vacker och viktig tanke - och en viktig film. Tänk, att den provocerar dem som strävar efter våld, det känns alldeles obegripligt. Varför vill så många ha våldet och dödande kvar? Hur kan man tänka så?

Grupperna innebär möten mellan människor, inte förövare. Alltså människor som tillhör ett annat folk, en annan grupp. Det behöver inte vara människor som har idkat våldet, det våld den andre mötts av. Det är andra människor, människor, som, precis som alla andra, lever med det som omgivningen kräver men som inte vill leva sina liv så. De vill inte leva med våldet, kriget, övergreppen och ledningen av folket, de som inte arbetar för en aktiv fred. De som deltar i den farliga idéns tankar vill inte leva sina liv i hat, utan med omsorg om varandra. Det handlar inte om att möta en förövare. Det handlar om att möta en människa, att inse att det är en människa. En sådan som du själv. En sådan som jag.

Ja, vi bör möta våra fiender. Vi bör sträva efter försoning och förståelse. Även om det är svårt, även om det ter sig alldeles omöjligt. Vi bör, eftersom det är vägen som gör att vi kan skapa fred. 

Jag tycker om filmen, för att den ger hopp. För att den visar att det är möjligt att bygga broar mellan människor. För att det går. Och för att det är just det man måste göra för att det skall kunna bli fred. 

Tala med varandra. Samtala. Se varandra. Se människan, inte fienden. 

Anette Grinde


Kyrkans Tidning. Svd.

Ickevåld & Konflikthantering - Fred i våra händer

Ickevåld & Konflikthantering

Fred i våra händer

2008

Lycka är konkreta material, sådana som ger oss historia och riktning. Som hjälper oss på vägen. Det gör detta.

Jag blir glad av materialet. Det ger mig nya tankar, fyller på en aning. Jag blir stärkt i min tanke att vi själva, jag och du - var för sig och tillsammans - har ansvaret för att göra världen till en bättre plats. Vi är fria att välja.

Materialet är, åtminstone inledningsvis, skrivet ett strikt/formellt språk. Det har en formell ton, istället för en lätt. Det känns, efter en stund som om tonen ändras, så jag undrar om det är skrivet av olika personer och tonen inte känts av den som korrekturläst eller redigerat texten. Den inledande tonen kan, med hänsyn till den formella tonen, avskräcka från läsning. Säkert, och förhoppningsvis, har jag fel i den känslan - eftersom skriften är mycket läsvärd. Konstruktiv.

Jag ser att övning, reflektion och åter övning är en viktig del i processen att arbeta med ickevåld. Att vi behöver, tillsammans, hitta vägar som överraskar, avdramatiserar men samtidigt för oss i rätt riktning. Kreativiteten och tålmodigheten känns viktig, precis som strukturen, planeringen, de viktiga strategierna och det tydliga målet. Vart är vi på väg? Har vi en samlad, samma, bild i hela laget? I processen att gå framåt på ickevåldsspåret känns reflektionen över det egna förhållningssättet viktigt. Var står jag? Vart vill jag själv gå? Vad står jag för? Vilka är mina värderingar? Hur håller jag i dem - och hur lever jag efter dem? Syns de på mig? Om inte, hur ändrar jag så att de syns, hörs och känns?

Jag läser om olika sorters våld, eller definitioner på våld, som t ex strukturellt våld, kulturellt våld och direkt våld. Jag läser om psykiskt våld och fysiskt våld. Jag läser om våld som samhället tillåter, t o m uppmuntrar och har inbyggt i sitt system, och jag läer om våld är förbjudet men ändå finns, som t ex sexuella trakasserier, våld mot kvinnor och våldtäkter både i nära relationer och i andra situationer. Våldet, det som inte leder framåt utan istället slår sönder människor, både förövare och den utsatte. Slår sönder individer, ibland också familjer och inte sällan hela samhällen. Ibland ser sig våldet försumbart, sett till faktumet att det på andra ställen är så mycket grövre och ondare. Men, så kan vi aldrig se det. Våld är våld, kan inte jämföras. Det är alltid vedervärdigt och bör alltid bytas mot andra medel, ickevåldsliga medel. Aktivt ickevåldsliga medel, som samtal, diskussioner, förhandlingar, ett öppet sinne och en starkt tro på varandra. Jag beundrar människorna, och vill i aktiv tanke och handling ansluta till samtal och aktiviteter med människor som följer sitt hjärta där det idoga arbetet med ickevåldet finns. Jag vill vara där.

Jag läser om direkt våld, om mobbning, och ler när jag ser reflektionen om att huvudansvaret ligger på den som står utanför konflikten. Ler lite snett, och känner sorg i kanten. Jag känner helt enkelt igen mig, som att jag mött situationer där de som stod utanför stod alldeles tysta och stilla. Teg och gick undan. Man läser ofta om att ett av världens problem är att så många kloka människor är tysta, att de tyst står intill och inget säger, bara låter saker ske. Kanske tror de att de inte kan eller kanske törs de inte av rädsla för egna repressalier. Ja, det är vanligt förekommande, också i arbetsplatskonflikter eller i andra organisationer att människor står tysta och betraktar, eller pratar tyst med varandra vid sidan om. Någon hamnar utanför, eller i agg i någon form, och övriga, de som står utanför, står tysta och tittar på. Tystnaden har alltid förundrat mig, även om jag inte är helt säker om jag själv har agerat tillräckligt kraftfullt när jag borde ha gjort det. Jag kan mycket väl ha missat viktiga drag, i sådana sammanhang. Inte stått vid dens sida, som jag borde ha stått vid. Det kan mycket väl vara så att jag inte reagerat i tid, eller inte reagerat alls. Strider inom organisationer är inte av godo för vare sig personer eller organisationen i sig. Nästa gång jag ser detta hoppas jag att jag reagerar i tid och tydligt ställer mig vid den utsattes sida, eftersom jag kan (bör/skall) bidra och eftersom ickevåldet är att aktivt ingripa mot orättfärdigheterna.

I kompendiet läser jag om Berit Ås och härskarteknikerna. Maktfrågor dyker ofta i våra grupper, i nästan alla grupper. De visar sig olika, hanteras olika. Grupper är inte förutbestämda att mobba eller utesluta. Vi har alla en möjlighet att ingripa. Vad är det som gör att vi inte gör det, eller att vi inte förmår bryta igenom hos maktmänniskorna? Jag har sett osynliggörande, förlöjligande / förminskande, undanhållande av information, bestraffning, mm även i grupper där man - jag - tycker att det absolut inte borde finnas, som t ex i organisationer som arbetar för rättvise-, freds- och jämställdhetsfrågor. Makt och styrning, ledarstil och grupptillhörighet, påverkar uppenbart otroligt stort och många blundar (hårt) för att slippa se strategierna och bristerna. Det är tydligt att vissa (människor och strategier) är svåra att rå på, men att det är beklagligt att man, vi - inklusive mig själv - inte lyckas/lyckades bidra till frågornas uppmärksammande, samtalande och lösning på ett bättre sätt. Människor skadas längs vägen, när härskarteknikerna används och när makt används utan försonande och med manipulativa drag.

Jag gläds över orden om ickevåldet. Om principerna - respekt, att skilja på sak och person, att tro att var och en kan förändras, etc - som är så viktiga. Om vi inte tror på förbättring, förändring, vad finns där då? Om vi inte tror på människans godhet, vad finns då? Jag gläds över strukturen och diskussionen om strategier, planering, utbildning och övning. Det gör saker genomförbara, när just struktur och återkommande övning ses som viktigt. Jag är glad att det är synligt, görs synligt. Och begripligt. 

Ett viktigt material. Bra för samlingar i kyrkan, i arbetsgruppen på jobbet, i fredsgruppen, i föreningen som sysslar med schack eller friluftsliv och för samtal över köksbordet där hemma. Bra för dig som är nyfiken och vill lära dig mer, helt enkelt. 

Tack.

A..



Kyrkans Tidning. Lärare för fred. 

Religion är något viktigt...

Foto; Anette Grinde

En tung bok ligger på mitt nattduksbord. Den ter sig viktig. Den har tidigare korsat min väg, men jag har inte läst den från pärm till pärm. Vi får se om det blir så denna gång.

Boken är; Religionernas historia, om tro, hänförelse och konflikter - av Sören Wibeck, Historiska Media. (Isbn 9189442989 med tryckår 2003). Den skall läsas, eftersom höstens tema hos mig är fred och ickevåld.

Religion är något viktigt, för många. Ibland är det mycket formellt och ibland en känsla. Vad Gud är, är olika för alla.

I kapitlet Vad är en religion talar Wibeck om dimensioner om en religion. En rituell dimension, en känslomässig dimension, en berättande dimension, en läromässig dimension, en etisk dimension, en social dimension och en materiell dimension - att de olika dimensionerna finns i olika styrka i religionerna, men att de nästan alltid finns. Ja, religion är komplicerat men samtidigt viktigt för många. Jag tänker att religion inte är försumbart och inte går att bortse ifrån. Hos mig kan inte religion vara våldsam och önska skada hos andra, men genom tidernas gång ser vi att många använder använder religionen som skäl och grund till stridigheter och våldsamheter. Hos mig kan det - striderna och våldsamheterna - inte utgå ifrån religionen i sig; Gud kan inte ha önskat att vi skall förgöra eller skada varandra. Gud är en positiv, inte skadande kraft.

För mig är religion viktig, precis som den är för en stor andel av världens befolkning. För mig är den personlig och viktig. Den är, för mig, inget allmänt gods, inte formell eller kravfylld. Den är absolut inte våldsam, vare sig i ord eller i handling. Min tro är också något som bara rör mig och min ledstjärna, men den skall synas i mitt sätt att vara och leva. Jag kan alltid bli bättre och duktigare på att leva som jag vill att världens skall vara; utan våld och med stark omsorg om varandra. Ickevåldsmannen Jesus spelar roll i min tanke.

Wibeck berättar om bokens folk; kristna, judar och muslimer. De är de som också alla är Abrahams barn, vars religioner har sitt ursprung i Abraham. Han berättar om utgångspunkter, konflikter, trakasserier och strider mellan religionerna, men också inom religionerna. Det är så oerhört sorgligt att det finns, och alltid har funnits, så många behov i mänskligheten att skapa fiendebilder och syndabockar. Respekt, omsorg, mänskliga rättigheter och individens frihet har svårt att rymmas i alla maktspel, trots att de ofta utgår ifrån något man tänker sig skall vara gott; religionen. Religionerna skapar mycket elände i världen, men de skapar också mycket gott för och i människor. Där finns mycket förtröstan och trygghet. Tänk, om vi bara kunde utgå ifrån de goda - och skippa det ständiga och ofta fasansfulla makttänkandet. Ja, tänk om.

Det sägs ofta (ja, både i kyrkan och på andra platser) att kärleken är störst av allt. Om det är vår ledstjärna, varifrån kommer då alla konflikter? Vi, inte bara jag, behöver bättra oss här.

A..


Länkar;
Adlibris. Bokus. Historiska Media. Härnösands Fhsk.