Visar inlägg med etikett Recension Film. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Recension Film. Visa alla inlägg

måndag 16 oktober 2017

Systrar bakom galler

Systrar bakom galler
Nima Sarvestni & Maryam Ebrahimi
NimaFilm
2017
Filmen finns på Svt-play

I Afghanistan var Sara inspärrad i ett kvinnofängelse för att hon hade rymt med sin pojkvän vid 17 års ålder. Men utanför fängelset väntade ingen kärlek - bara våld och dödshot. Sara får hjälp att ta sig till Sverige där hon söker asyl medan bästa vännen från fängelset Najibeh blir kvar i Afghanistan. Samtidigt som Sara försöker förstå vad ett liv i frihet innebär får hon veta att Najibeh är försvunnen. Ett rykte säger att Najibeh stenats till döds av talibaner. Men är det verkligen hon? Filmaren Nima Sarvestani bestämmer sig för att återvända till Afghanistan för att ta reda på vad som hänt. 

Systrar bakom galler är uppföljare till den Emmy-belönade dokumentären Frihet bakom galler från 2012.

Det som skulle sluta lyckligt gjorde inte det.

Det här är en viktig film, precis som Frihet bakom galler är. Filmen berättar om väldigt olika, annorlunda och ur vårt perspektiv absurda, livsförutsättningar för kvinnor. Ja, för män också, men för kvinnorna ter det sig fängelselikt oavsett liv och plats. Inställningen, omgivningen, miljön, mm präglar människor och det är svårt att ändra perspektiv i ett enkelt kast.

Den här filmen gör mig arg för det som händer, eller riskerar att hända, här hemma. Hur tar vi hand om våra nya svenskar? Hur hjälper vi män och kvinnor in i vårt samhälle, utan att skapa skuggsamhällen eller andra typer av fängelser.

Nöjer vi oss med detta? Stannar vi här, tänker jag när jag sett filmen till slut? Låter vi det vara så? Det känns verkligen inte bra.

A..






torsdag 10 augusti 2017

Barnmorskan på Zita

Jag var igår på filmen Barnmorskan på biografen Zita i Stockholm. Det var en filmvisning för 1.6 & 2.6 miljonerklubbens medlemmar. Dessa förhandsvisningar är en fin medlemsförmån, ett fint tillfälle att samtal om viktiga frågor och ett fint tillfälle för en fin biograf att visa sig för fler och andra än de kanske vanligtvis gör. Tack, både till föreningen 1.6 & 2.6 miljonerklubben och till Zita, som tog väl emot oss alla.

Efter filmen bjöds på en efterföljande diskussion om situationen för barnmorskor och sjuksköterskor i Sverige idag. Det är en kvinnofråga. Ja, en fråga för män också, men företrädesvis påverkar den kvinnor mer direkt. Det är en lönefråga. Det är en arbetsmiljöfråga. Eller flera. Det är en landstingsfråga, där någon pekar ut Stockholms landsting som ingen vill vara i. Det är en livsprioriteringsfråga - för att vi alla är människor och försöker skapa bra liv. Det är en stolthetsfråga, för att barnmorskorna inte är maskiner. Barnmorskearbetet är ett hantverk, ett unikt och mänskligt otroligt viktigt arbete, vilket framkommer både i filmen och i det efterföljande samtalet. Det är också en utbildningsfråga, där det visar sig att det inte finns tillräckligt många och relevanta praktikplatser. För få utbildar sig. För många äldre väljer att inte utöva sitt yrke.

Ja, det finns många skäl till problematiken för barnmorskorna och därmed också för alla kvinnor som idag står inför en skräckig, fantastisk och nödvändig livssituation där de oftast behöver hjälp av en kvalificerad barnmorska. En livsavgörande situation. Ja, en livsavgörande, livsförändrande, skräckig, fantastisk och nödvändig livssituation med innebörden att det eller de små liv som växer i hennes kropp skall lämna den på ett tryggt och säkert sätt.

Filmen lämnade många filmiska (klipp & scener) frågetecken och reflektioner hos mig. Varför klipper man så? Ja, det må vara, förstå, men ändå. Kärlekshistorien var ur något mått för rå för min smak. Ja, den vackrade till sig på slutet, men en kärlekshistoria behöver förstås inte vara vacker. Det kanske är för romantiserat att tro och vilja att den skall vara så.

Detta var ingen film att snyfta till, snarare skaver den. Det är bra, förstås. Frågorna efter skaver också. Vilket inte är bra. Barnmorskesituationen inkluderar en bristsituation, som träffar ett mycket viktigt kvinnoyrke och som t ex beror på felaktiga och vansinniga prioriteringar som förstås hör pengar till. Ja, pengar spelar roll, men kvinnor, relevanta arbetssituation och säker vård hör också dit. Prioriteringen behöver betänkas, det är helt uppenbart att beslutet inte är grundat på hela bilden, hela värdegrunden. Om nu kvinnor (50% av befolkningen) och deras väl tillhör bilden och värdegrunden. I detta tillhör också männen, förstås. Det är också deras arbetsplats, deras barn och deras välmående. Vilket förstås också spelar roll.

Barnmorskan. Yrkesutövaren och yrket, dess otroligt viktiga roll, spelar roll. Så ja, se filmen. Bilda dig en egen uppfattning om du gillar den. Vi gillar alla olika. Och ja, engagera dig i debatten för yrkets och utövarnas väl. Det spelar roll.

A..



Länkar; 
Svensk bokhandel
Biografen Zita - Folkets bio
Barnmorskan
1.6miljonerklubben
Sveriges Kvinnolobby
Newsdesk

söndag 31 januari 2016

Maria Larssons eviga ögonblick - Jan Troell

Maria Larssons eviga ögonblick
Jan Troell
2007
I rollerna bl a; Maria Heiskanen, Mikael Persbrandt och Jesper Christensen.
Speltid; 126 minuter.

Maria Larsson är en sjubarnsmor som är gift med diversearbetaren Sigfrid Larsson. Maria har vunnit en kamera på lotteri och fotografen Sebastian Petersson, kallad "Piff Paff Puff", lär henne att fotografera. Maria ser nu på världen med helt nya ögon; grannar, krukväxter, barnen på gården, katten, allt kommer till liv i dessa bilder som ska komma att vara för evigt. Fotografierna berättar om en värld i fattigdom och utveckling, vardagsglädje och krigsutbrott, ett helt samhälle i förvandling.

Filmen är oändligt vacker. Det är vackra bilder, en fint berättad historia och fina insatser av skådespelarna. Den är fint inspelad och fint klippt, förstås. Filmen har legat i min hylla rätt länge, utan att jag velat titta på den. Jag är glad att jag ändå gjorde det. Jag har kopplat ihop titeln med en svensk komiker, och därför inte vetat titta på den. Jag hade fel, tänkt fel. Den hade inget med komikern att göra, inte alls, det var i stället en fantastisk film.

Filmen utspelar sig under tidigt 1900-tal. Livet som fattig i denna tid var svår, särskilt när alkohol, kvinnor och våld förstärker problemen. Då gäller det att vara stark. Maria är en stark kvinna, ja, man undrar varför hon stannar hos den våldsamme maken. Livet kan inte ha varit lätt, med fattigdom, sju barn och en problematisk make. Då är det tur, eller skicklighet, att konsten, genom fotograferande, funnit sin väg till hennes hjärta.

Marias Larssons eviga ögonblick var en vacker film. Den innehöll starka känslor och berättelser, många starka bilder. Ja, den är absolut väldigt sevärd.

A..



Jan TroellAdlibris.

torsdag 28 januari 2016

Budrus - ickevåld är grejen....


Jag ser dokumentärfilmen om Budrus. Budrus är en by med ca 1500 invånare. Det är en jordbruksbygd, där det odlas oliver och har gjorts så väldigt länge. I byn finns en aktiv ickevåldsrörelse, där långsiktighet och idoghet är nycklar som får rörelsen att skapa framgång. De håller i ickevåldet hårt, även om några personer i byn hemfaller till stenkastning ibland. Det ger hårda konsekvenser tillbaka från den israeliska armén. Israel bygger sin säkerhetsmur på andra människors mark, utanför sitt egna område. De tar andras mark i besittning och hindrar markägares möjlighet att nå sina marker. Hur? Varför?

Filmen berör några av de besvärliga frågorna om Israels ockupation, murbygget och beslagtagande av mark. Den berör också frågan om våldet, vapnens och maskinernas makt, hur soldaterna tvingar till sig palestiniernas land och rycker upp olivträden med rötterna. Det är svårt att förstå hur soldaterna kan göra detta, följa sina order och förstöra livsförutsättningarna för så många. Jag har så svårt att förstå hur man klarar att leva i våldet och hur palestiniernas barn och unga klarar att känna framtidshopp. Fast, vad vore där annars?

Ickevåld är Budrus budskap. De möts ändå av våld. Det är fint att se att Budrus ändå möter våldet med ickevåld. Och det är fint att se att Budrus till slut vann framgång med sin kamp och att detta också ger andra byar hopp. Ickevåld är grejen.

Filmen berör.
Se den; Budrus.
Du hittar den på youtube - här - den är textad på engelska.

A..

onsdag 20 januari 2016

Suffragette

Suffragette
Premiär i Sverige 15 januari 2016
Manusförfattare; Abi Morgan
Regi; Sarah Gavron
Skådespelare t ex; Carey Mulligan, Anne-Marie Duff och Meryl Streep

Filmen Suffragette går nu på våra biografer. Jag vill uppmana dig att se den och begrunda kvinnornas kamp genom tiden. Både då och nu. Det finns länder där denna kamp, den självklara jämställdheten, ännu inte är i mål. Ja, den är på sitt sätt inte i mål ens hos oss. Vi får rösta, vi får sitta i vår riksdag, men vi lever ännu inte under samma villkor som männen. Vi lever inte i ett jämställt samhälle. Förtrycket pågår alltså fortfarande.

Suffragette beskriver situationen i Storbritanien, men kan lika gärna vara på vilken plats som helst i världen. Skillnaderna mellan länderna är på sitt sätt marginella, men situationerna för kvinnorna är inte marginella. För vissa pågår det fortfarande, på samma sätt som det pågick för hundra år sedan hos oss.

Ordet suffragett, enligt vad som framgår av en artikel i DN den 15 januari 2016, dök upp för första gången 1906 i den brittiska dagstidningen Daily Mail för att beteckna de kvinnliga rösträttskämpar som, efter decennier av fredliga protester, tog till spektakulära metoder som att krossa rutor, klippa av telegrafkablar och spränga brevlådor. Under några av deras mest aktiva år satt som mest över 1000 kvinnor i fängelse för deras medverkan och aktioner. Under första världskriget upphörde deras aktioner, många engagerade sig istället då i försvaret. 1918 infördes rösträtt för kvinnor över 30 år, förutsatt att de ägde egendomar. Inte förrän 1928 tilläts kvinnor rösta i Storbritanien på samma villkor som män.

Det är tragiskt när våld blir ett måste för att kampen skall gå framåt, men civil olydnad förefaller vara ett måste för att kampen skall ge resultat. Jag gläds dock över att den våldsamma kampen betonade att människors liv och hälsa inte var föremål för våldet, de ville inte skada människor. Kampen får därmed sägas rymmas i måttet för civil olydnad, tänker jag om jag sträcker på tanken en aning. Jag ogillar våldet, förstörelsen, men kan ändå förstå att de kände det höjda tonläget behövligt. När man inte når framåt, trots decennier av aktivitet och samtal, krävs något annat, något mer, för att få den andre parten att lyssna.

Än mer tragiskt är det våld som kvinnorna utsattes för. Fysiskt våld, psykiskt våld, omåttligt våld, ja, långt över måttans gränser.

Civil olydnad inkluderar många delar. Den innehåller t ex en fast tro på något viktigt, en stark övertygelse om att samhällets nuvarande norm är felaktig. Och att det finns en vilja att förändra denna felaktighet, utan att skada andra människor. Däri ligger också öppenheten, att olydnaden förutsätter att vi inte gömmer oss bakom masker och anonymitet. Vi behöver stå för vad vi gör, alltså också vara beredda att ta konsekvenserna som kan vara fängelsestraff, böter, skadestånd, mm. I suffragetternas tid kunde det också innebära utanförskap och en konkret förlust av barn och familj. Den konsekvensen kanske inte finns på samma sätt nu, när vi vill förändra och nyttja den civila olydnadens ramverk. Konsekvensen kan ändå innebära utanförskap och personlig problematik p g a kritik från vänner och familj som visar bristande förståelse för kampsättet och sakfrågan. Så ja, också det är viktigt att begrunda när man bestämmer sig för att strida för sin sak.

Nåväl.
Se Suffragette.
Det är en högst sevärd film.

Anette Grinde


DN 15/1 2016 - Brittiskt radarpar skildrar våldsam kvinnokamp (Helena Lindblad)
Se filmen; Suffragette
wikipedia om rösträtt 
wikipedia om suffragetterna
Dn 

tisdag 12 januari 2016

Katarina Taikon


Jag såg dokumentären Taikon (2015). Den som handlar om Katarina Taikon, hennes familjs och släktingars liv. Den gick på Svt1 häromkvällen (20160110). För dig som ännu inte sett den kan den rekommenderas. Den finns säkert att se på Svt-play under en tid framöver.

Tänk, att romernas situation ännu inte har förbättrats. Tänk, att människor tror att andra vill bo ute. Tänk, att det ännu spottas på och svärs över människor som är födda av andra. Tänk, att orden är desamma idag som de var då. Tänk, att vi ännu ser på andra människor och folk, religioner och traditioner, med sådana frågande och rädda ögon. År efter år, utan hänsyn och omsorg om varandra. Tänk, så märkligt det är. Varför blir vi inte klokare med åren? Lär vi oss aldrig?

Vi är alla människor. Vi är samma, lika. Människor. Vi har trygghetsbehov. Vi vill ha en försörjning, värme, kärlek, mat på bordet och tak över huvudet. Vi vill kunna tala, ha åsikter, utbilda oss och mötas av andra människor med omsorg och respekt. Detta gäller oavsett var vi är födda, var eller hur vi har vuxit upp, hur gamla vi är eller vilken bakgrund vi har. Alla har en önskan om ett bra liv, alla vill dithän - varför motas detta? Varför ser vi, världens folk, inte till att världen ser ut så, är trygg? Varför arbetar inte världens ledare i den riktningen?

Ja, kanske är det, i deras ögon, inte ekonomiskt försvarbart att ta hand om varandra. Det kostar för mycket och de vill, eller kan inte se värdet av att människor är trygga. Alltså det ekonomiska värdet, det som är svårt att beräkna. Är det så vi gör, eller ni som är världens ledare, politiker och räknande tjänstemän? Räknar hem eller räknar bort? Oavsett varför eller om/när vi gör så - är det så oerhört sorgligt och det måste verkligen skapas bättre resultat. Alltså bättre trygghet och schysta regler som tillåter människor att leva sina liv under drägliga förhållanden. Här, eller där. Oavsett var de finns.

Filmen om Taikon kan upplevas som om den beskriver en förfluten tid, att det är bättre nu. Men, orden och förutsättningarna är desamma. Rädslan för de andra människorna, att det ännu är vi och dem. Det finns människor som måste leva i ett märkligt ingenmansland, här får ni vara i tre veckor, där i två timmar och på nästa plats 24 timmar. Här på ängen får ni bo, eller i skogskanten där borta. Där finns barn, oskyldiga barn. Där finns unga och vuxna, vanliga människor som fötts och fostrats. I försök att leva sina liv, med mat på bordet och tak över huvudet, strävar de framåt. På bästa möjliga sätt. De har levt sina liv, dag efter dag, på det sätt de bara kan, för de erbjuds inte eller inte tillåts till något annat. Tillsammans tar föräldrar och syskon hand om varandra, enligt de traditioner de fostrats i. Det finns ingen möjlighet att bryta detta om vi inte erbjuder dem, bjuder in, berättar vad som är möjligt och vad som är måste.

Ja, mänskliga rättigheter gäller alla, i varje fall på pappret. Men, hur är det nu? Hur tar vi hand om varandra? Vilka trygghetssystem fungerar, här och i världen, och vilka fungerar inte. De som inte fungerar behöver vi onekligen se över.

Filmen berättar om Katarina Taikons liv och hennes kamp för självklara rättigheter. Den visar hennes strävanden, hennes frustration och drivkraft. Den visar också hur viktigt det är att det finns stöd runt omkring, att det finns människor som tror på tankarna och handlingarn och därmed också kan bistå i uppgiften att hålla drivkraften uppe. Det räcker inte med en enskild person. Det måste också finnas kärlek och drivkraft runt omkring. Det är som näring till striden, den viktiga och riktiga striden. Den som handlar om våra, allas, rättigheter och den som inte innehåller våld.

Jag är glad att Katarina Taikon, familj och vänner drev frågorna. Jag tänker och tror att hon har gjort skillnad för många, inte bara för sig själv utan också för många andra. Det är viktigt att minnas hennes och hennes strävanden. Det är också viktigt att vi inte stannar där, låter det stanna med henne. Någon, vi andra - medmänniskor - måste ta vid.

Jag är glad att jag såg filmen. Gör det gärna du också. Se, begrunda och gör något engagerande av de tankar du får med dig därifrån.

Nu är tid för mig att se Moderna museets utställning om folkhemmet och läsa den senaste boken om Katarina Taikon.

Anette Grinde
Sbybrg 2016 01 11


Notera också; 
SvtPlay - Film/dokumentär; Taikon (kan ses till 17 januari)
Moderna museet; Ett gott hem för alla (pågår till den 10 april 2016)
Natur och kultur (2015); Den jag jag blir fri (Adlibris)

onsdag 6 januari 2016

Louder than bombs

Louder than bombs
Joachim Trier
2015
Drama

Ingvar von Malmborg skrev en filmrecension i Miljömagasinet, som fick mig att gå och se filmen. Filmen handlar om en framgångsrik kvinnlig krigsfotograf som har dött, tagit självmord. Eller kanske handlar den mer om hennes familj, hennes man och två barn, som finns kvar efter hennes död. Ja, den handlar om deras relationer, om deras liv, deras kärlek, frågor, längtan och tillkortakommanden.

Den äldste sonen har just fått barn. Han ser inte ut att kunna hantera detta med största möjliga finess och det kan inte sägas bli bättre när han går igenom sin mammas bilder. Den yngre sonen befinner sig i en känslig tonårsperiod, han är tystlåten och trumpen. Pappan är orolig. Brodern blir förundrad över vad han hittar i sin lillebrors inre. Ja, först rädd och sedan förundrad. Han ger råd, för att han tror att han vet. Det är ju så man gör. Fadern och den yngre sonen har svårt att tala med varandra. Några råd förefaller inte vara aktuella från far till son, de kommer inte att gå hem. Man undrar onekligen hur det skall arta sig.

Historien vandrar i olika tid. Ibland är mamman där. Ibland ser vi samma scen från olika håll, t ex först från pappans perspektiv och sedan från den yngsta sonens perspektiv. Det är spännande att upptäcka varför någon gör si eller så, när det beror på en omständighet som syns från ett annat håll. Ur någon annans perspektiv. Det förklarar saken, annorlunda.

Berättelsen är sporadisk. Vi får fragment av de tre, men vi får inte allt. Ibland känns det bara bortklippt eller som att bara en enskild scen får beskriva något som förtjänar mer. Ja, så är det ofta i film. Det går inte att beskriva allt.

Ingen av de tre, fadern och de båda sönerna, vet vad de andra vet. Ingen vet allt. Det dyker upp nya fragment när man talar om saken, efter perioder, t o m år, av tystnad. Kan samtalet läka sår som man inte visste fanns? Kan ett enkelt förlåt ta bort allt, bara så där? Och är det i sin ordning att göra precis som man vill, bara för att man just nu lever sitt liv i sorg?

Ingvar von Malmborg skrev en vacker recension. Den fick mig att gå och se filmen. Om han också hade skrivit att den också handlar om otrohetsaffärer och lögner, sådana som förminskar de inblandade, så hade jag valt bort att se filmen. Otrohet är bara kött och avsaknad av känsla för rätt och fel. Feghet, helt enkelt. Det tar bort det vackra.

Ja, till filmen som sevärd, tänker jag, men ångrar mig när jag tänkt en stund. Det måste gå att berätta en historia utan otrohet och lögner. Det måste gå att få se historierna mer hela, reellt och känslomässigt sammanbundna. Det måste gå. Jag väntar, även om jag inte väntar särskilt tålmodigt.

Den får två stjärnor av fem möjliga.

A..




lördag 3 oktober 2015

Löften - Promises

Några judiska och palestinska barns följs av ett filmteam under en tid av tre år. Det resulterar i en film; Promises. Barnen följs under perioden 1995-1998. De har helt olika bakgrund och de berättar sin egen historia av att växa upp i Jerusalem. Genom dessa porträtt, av barn i ung ålder, ser vi hur djupt rotade problemen i Mellanöstern är, hur man präglar varandra i sina grupper och också hur det kan se ut både inom och mellan grupperna. Det finns inte bara en bild. Det finns också olika bilder och tankar inom samma gruppering, ibland är också dessa skrämmande, kanske mer än de andra. Vi är alla olika, oavsett var vi finns, men vi präglas stort av var vi kommer ifrån och i vilka grupper vi finns i.

Förutfattade meningar frodas i det vi tror, inte vet. Vi gissar oss till en sanning, som inte finns. Ju mer vi träffas, samtalar med varandra och har ett öppet försonande sinne, desto mer kan fred och samförstånd verka i oss.

Dokumentärfilmen visar människor över tid. Hur de förändras, men också hur cementerade tankarna är. Hur många tror på fred? Hur många har gett upp? Hur kommer det sig att de tror eller inte tror?

A.. 

måndag 7 september 2015

OTPOR - Bringing down a dictator

Serbien.
År 2000.

Så ofantligt mycket sorg, så vansinnigt mycket våld.
Våld. Etnisk rensning. Maktmissbruk. Korruption. Ja, så vansinnigt mycket våld och missbruk där fanns. Till slut fick folket nog. Men, demonstrationerna möttes med våld. De gav sig ändå inte. De följde sin kamp för frihet ända i mål. Utan våld.

OTPOR - motstånd - arbetade i det tysta. Till de en dag var tillräckligt stora och organiserade för att göra skillnad. För att uppmärksamma mänskligheten på nödvändigheten att använda ickevåldet - för att få människorna att delta, ansluta sig. Och därmed göra skillnad.

De involverade humor. Ett positivt budskap till människorna var viktigt hela tiden, men också en insikt, ett meddelande, att de måste göra skillnad. De måste bidra. Musik och fest ingick - men med uppmärksamhet om att det måste leda till en skillnad. De måste resa sig mot ledningen, mot Milosevic. Och de måste göra det samlade och utan våld.

OTPOR växer. Idogt ickevåldsarbete gav bilden att de var folket rörelse - och de blev just det. De agerade som om de var det, och blev därför det. Det tog hjälp av kunniga ickevåldspersoner. De utbildade sig, lärde sig om ickevåldsstrategier och dess historia. De formade sig enligt tydliga regler och former.

Demokratitankar, schysta val, rekrytering och aktivister i mängd, idoghet och insisterande på ickevåldet är några delar i konceptet. Det är viktigt att vara strukturerade och veta riktningen. De förutsåg problem, byggde styrka hos massorna, hade många ledare (inte bara en) och ständigt fler människor som anslöt till kampen. Det skrämde inte att någon arresterades, eftersom mängder av människor anslöt för att uppmärksamma detta och se till att arresteringarna tog slut.

Staten utmålade OTPOR som en terroristorganisation och arresterade medlemmar. OTPOR såg till att mängder av aktivister - unga människor - protesterade mot arresteringarna. De syntes, med ickevåld och ord, på gatorna - för att visa resten av landet att de var ickevåldsaktivister och inte terrorister. De visade, de växte och blev en insisterande kraft.

Ett massivt ickevåldsmöte möttes av regimens massiva våld. OTPOR och folket gav sig inte. De insisterade, byggde nya metoder och samlade massorna. Fler och fler anslöt.

OTPOR skapade onekligen skillnad, med humor, tålmodighet, utbildning, enighet om målet och struktur. Och de hade massorna med sig. Fick dem med sig.

Målet var att få bort Milosevic. Utan våld. De vann - för att de samlade sig och för att de älskade livet.

Vilken fantastisk rörelse.

Se filmen!

A..



Du hittar filmen här; OTPOR - Bringing down a dictator

måndag 31 augusti 2015

En farlig idé.

En farlig idéDokumentärfilm/reportage. (Filmen finns på SVT/Play, kan ses till den 8 februari 2016).

Blodbadet under sommarens Gazakrig har dominerat nyhetsflödet. Men i medieskuggan växer en ny rörelse sig stark. En idé om folklig revolt mot våldsamma, maktfullkomna män. I spetsen går palestinier och israeler som förlora nära anhöriga i konflikten. Dödströtta på det eviga kriget bryter de mönstret och väljer försoning framför hämnd.

Vi möter, i filmen, judar och araber, palestinier, som vill leva sina liv i fred, sida vid sida. Är det möjligt? Går det att samsas i det heliga landet, leva sida vid sida – eller är det en farlig idé?

För 30 års sedan föddes den farliga idén, en idé om samförstånd och fred, där Gandhis tankar om ickevåld fanns med. Det provocerade somliga kraftigt, då som nu. I idén ingår att inget blir bättre med våld. Idén var farlig, ja, för ockupationsmakten. Den utmanade, utmanar, men är viktig.

I det viktiga ickevåldet krävs ihärdigheten och insikten om att vi inte får tappa ickevåldet, vi måste hålla i ickevåldet hela tiden. De tidiga aktiviteterna för 30 år sedan visade vikten av detta. Ingen stenkastning, ingen springer bort, alla stannar på sin plats i stillhet. Aktionerna lyckades och flera byar befriades. Ja, ickevåldets tankar utmanade ockupationsmakten och problemen finns tyvärr ännu kvar, men det gör hoppet också. 

Den farliga idén handlar om att lära känna varandra, att mötas som människor. Den handlar om att samtala, inte nödvändigtvis vara överens, men att tala med varandra.

Videokameror används ofta i ickevåldsrörelsen för att dokumentera skeenden. När israelerna kliver in i huset och gör en husrannsakan mitt i natten dokumenteras detta av ickevåldsaktivisterna med videokameror. Övergrepp dokumenteras och används i kampen för rättvisa. Ockupanternas våld mot palestinierna föder ständigt den fruktansvärda frustrationen, det skapar ständigt mer våld. Man frågar sig verkligen varför.

Soldaterna, i filmen, möter ickevåldsmotståndet med våld. Ja, inte alla, men många. Vi skall inte dra alla över en kam. Inte någonsin. Inte heller här. Det är då viktigt att insistera på att hålla hårt i ickevåldet. Freden börjar alltid inom dig, inom mig – det gäller att hålla i fredstanken, inte låtar vreden generera våld. Det gäller att aldrig någonsin möta våldet med våld.

Många förstår att striden, konflikten inte är med judarna, utan med/mot ockupanterna. Det är de enskilda människorna, ensamma eller efter påtryckning eller uppmuntran i grupp, som gör, både det onda eller det goda. Det är möten med enskilda människor, mellan israeler och palestinier, judar och muslimer – människor – som är den verkliga fredsprocessen. Det är de mänskliga möten, samtalen, insikten, som gör att freden kan växa. Inte våldet. Freden.

En farlig idé är en vacker och viktig tanke - och en viktig film. Tänk, att den provocerar dem som strävar efter våld, det känns alldeles obegripligt. Varför vill så många ha våldet och dödande kvar? Hur kan man tänka så?

Grupperna innebär möten mellan människor, inte förövare. Alltså människor som tillhör ett annat folk, en annan grupp. Det behöver inte vara människor som har idkat våldet, det våld den andre mötts av. Det är andra människor, människor, som, precis som alla andra, lever med det som omgivningen kräver men som inte vill leva sina liv så. De vill inte leva med våldet, kriget, övergreppen och ledningen av folket, de som inte arbetar för en aktiv fred. De som deltar i den farliga idéns tankar vill inte leva sina liv i hat, utan med omsorg om varandra. Det handlar inte om att möta en förövare. Det handlar om att möta en människa, att inse att det är en människa. En sådan som du själv. En sådan som jag.

Ja, vi bör möta våra fiender. Vi bör sträva efter försoning och förståelse. Även om det är svårt, även om det ter sig alldeles omöjligt. Vi bör, eftersom det är vägen som gör att vi kan skapa fred. 

Jag tycker om filmen, för att den ger hopp. För att den visar att det är möjligt att bygga broar mellan människor. För att det går. Och för att det är just det man måste göra för att det skall kunna bli fred. 

Tala med varandra. Samtala. Se varandra. Se människan, inte fienden. 

Anette Grinde


Kyrkans Tidning. Svd.

onsdag 20 maj 2015

Förvaret

Jag minns honom säga; det är inte hur vi har det som spelar roll, utan hur vi tar det. Han sade så. Och sedan vände han ryggen till, som om han inte hade någon del i ansvaret. Som om det bara var att blunda för det som händer omkring oss.

Jag hör uttrycket ofta. Jag tänker på honom varje gång jag hör det. Han som sade så och vände ryggen till, som om han inte hade någon del i ansvaret. Det hade han. Men han bortsåg från sin del och sitt ansvar. Det var lätt. Det var bara att vända ryggen till. Det var lika lätt som att blunda för vilken oförrätt som helst. Som om den inte gällde honom, eller oss. Fast den gjorde det. Och alltid gör, när man vänt ryggen till.

Jag har just sett dokumentärfilmen Förvaret. Den visar människor och orättvisor. Den visar tjänstemän och förhållningssätt. Den berättar om människor som låses in, länge, utan att de har gjort något fel. De har bara fötts i fel land och försöker skapa ett bättre liv för sig själva. Vi har rätt till det, men inte de som finns på Förvaret. De är istället inlåsta, i väntan på deportation. Hur förhåller vi oss till detta? På samma sätt som många andra, vi vänder ryggen till. Som om det inte gäller oss.

Jag tänker på mina döttrar, vad jag skulle göra om de inte var säkra. Eller vad jag skulle göra om jag inte fick träffa dem. Hur kan vi tänka att andra människor, andra föräldrar och barn, skall kunna bo kvar i krig och fasor om det finns den minsta möjlighet till ett bättre liv någon annanstans? Hur kan vi sända tillbaka dem till krig och förtryck, bara sådär?

Filmen berättar att tusentals människor passerar Förvaret, låses in i väntan på deportation. Månad efter månad. Länge. Utan att de har gjort något fel. Mer än att ha fötts i fel land och försökt göra något bättre av sitt liv. Hur kan vi, Sverige, låsa in människor av detta skäl? Hur kan vi? Det känns inte rätt i magen.

Se filmen.

Den känns.

A..

onsdag 29 april 2015

Inte bara honung...

(Pressbild för filmen - från Folkets Bio)
Inte bara honung
Markus Imhoof
2013

Under de senast fem åren har miljontals bin försvunnit av till synes oförklarliga skäl, står det som presentation av filmen. Där står vidare; Om bina fortsätter att dö ut kommer det att få drastiska effekter. Över en tredjedel av vår livsmedelsproduktion är beroende av binas pollinering. Ekosystemet är helt beroende av den pollinering som bina står för. Den sjukdom som sprids i världens biodlingar har redan tagit död på hela populationen i delar av Kina. Där tvingas idag bönderna själva att pollinera för hand. Gifter, utsläpp och monokultur inom jordbruket förvärrar situationen. Nu måste insektsexperter tämja mördarbin för att honung skall produceras. Filmen tar oss på en resa till biodlare över hela värdlen för att ta reda på varför bina dör.

Berättelsen går från de höga bergen, där den friska luften och rena naturen finns. Den går vidare till de enorma odlingarna i USA där bina är nödvändiga för pollineringen. De transporteras från odling till odling, med lastbil för ständigt nya uppdrag, och sprider sina sjukdomar från väst till öst och åter till väst igen. De går sönder, kan inte överleva.

Filmen växlar mellan massproduktionen i de stora odlingarna och den mindre skalan i bergen. Den visar kontrasten mellan mängd och omsorg. Sjukdomarna når dock båda. Även den lilla omsorgsfyllda verksamhete nås av sjukdomarna. Något bi med smitta har kommit in. Kanske har odlaren/ägaren köpt något som inte var friskt eller kanske har det kommit flygande från en annan odling. Det är ingen som vet var det kommer ifrån. Det gör det också svårt att hindra. Det sjuka samhället får tas bort för att inte smitta andra. Bina får dödas och ramarna eldas upp. Det är sorg som gör ont.

Filmen går också över till Kina, där pollineringen får göras för hand. Fåglar utrotades vilket gav ett överflöd av insekter. För att bekämpa insekterna användes kemikalier, vilket utrotade bina. Vad händer då i naturen? Ja, pollineringen får ske för hand. Hur är det möjligt att vi låter detta ske? Är människor bättre än bin på att pollinera? Svaret torde entydigt vara nej.

Det är sorgligt att se mängden sjukdomar. Det är sorgligt att se massproduktionen. Det är sorgligt att se frånvaron av omsorg i den stordrivna biodlingen/bihanteringen. Alla ser nödvändigheten av bin, men gör de egentligen något åt förödelsen?

Bortsett från att budskapet i filmen är fasansfullt är många av bilderna fantastiskt vackra. Det finns gott om närbilder, på stetsamma bin inifrån deras kupor, flygande på uppdrag eller en drottning på jakt efter någon att para sig med. Bilderna, som vackra bilder, är fantastiska att betrakta. Det är också vackert att betrakta rökpuffarna som används. Ibland rökpuffas (för lugnande) med hjälp av cigarrer och med hjälp av vanliga rökpuffar. Cigarrerna är särskilt roliga att se.

Inte bara honung - More than honey - är en skrämmande film. Det är också en film som bär en del lärdom. Och den har en hel del mycket vackra bilder.

Det är en film att se, helt enkelt.

Anette Grinde

onsdag 22 april 2015

Five broken cameras - Emad Burnat

Five broken cameras.
Emad Burnat & Guy Davidi.
Dokumentär.
Speltid; 90 minuter.

Han filmar livet. Han filmar bosättarna, soldaterna och palestinierna som försöker få behålla sin mark och sin frihet. Den första kameran blir sönderslagen. Den andra likaså. Och nästa och nästa. Han skaffar en ny och fortsätter att filma livet. Han filmar kampen, sönerna, familjen, vännerna och livet. Detta är en film som gör mig arg, ledsen och förtvivlad. Arg, ledsen och förtvivlad för kriget och motsättningarna, för att barnen inte har något val. De föds in i strider, motsättningar och förminskanden.

Emad, filmaren, får fyra söner. De växer upp mitt i striden, med leken och med utsattheten. De växer upp med militärens våld, vinande granater fyllda med stickande gas och smällande skott. De växer upp med död, skador och mark som konfiskeras. Och arresterade släktingar och vänner. Samtalet om motsättningarna finns hela tiden helt närvarande. Precis som skotten, gasen och våldet. Det går inte att undvika, eftersom de finns mitt i det hela tiden. De gör motstånd, de lever livet i motstånd samtidigt som de försöker leva vanliga liv. De dansar, blåser ut tårtljusen och arbetar på fälten.

Den lilla pojken sitter i bilen och tittar när de vuxna männen argumenterar mot soldaterna, strider och bråkar för sin mark, blir arresterade. Vi ser hans närvaro och betraktelse utan att han visar rädsla eller andra känslor. Han bara betraktar. Vi hör honom hosta och någon skrika; stäng dörrarna och ta upp fönstren, när röken och gaserna når barnet i bilen. Vilken bild får dessa barn av världen? När han kommer hem får han berätta för sin mamma, som säger att han är en hjälte som varit med och tittat. Samma bild, samma känsla, får jag när bilden visar honom på ett tak där han betraktar striderna och smällarna nedanför. Han blick är som om han betraktar en vanlig vardagshändelse, en sådan som inte kräver ett skratt eller rädsla. Som om vi skulle betrakta någon som passerar ett vanligt övergångsställe. Men det gör han ju inte. Han betraktar våld, upprördheter, arresteringar, vapen, död och strider.

De vuxna använder också barnen i demonstrationstågen. De går som en ropande massa, mot de israeliska soldaterna. Hur kan barnen leva vanliga liv, utan att präglas av våldet och motståndet? Det säger sig själv att de fostras av och i detta. De lever i den värld de är födda i. Mitt i striden, mitt i våldet. Föräldrarna för ständigt kampen vidare, på det sätt de själva finns i den. De fostrar barnen i samma tanke, i samma kamp, med samma, kanske omöjliga, längtan efter frihet. Må de aldrig ge upp sin längtan.

Den här filmen gör ont. Riktigt ont. Den gör mig arg, ledsen och förtvivlad.

Se den.

A..

Svd. Folkets bio.  Miljömagasinet.

tisdag 14 april 2015

Hästmannen - Peter Gerdehag

Hästmannen
Peter Gerdehag
Tell Johansson
2006
Dokumentär
Speltid 1 tim 25 min.
www.hastmannen.com

Världen är full av fantastiska människor. Stig Anders är en sådan, lite udda och lite annorlunda. Madelene Björklund använder uttrycket att spegla sig i och jag är benägen att hålla med. Stig Anders är väl värd att spegla sig i - för att reflektera över sin egen och världens utveckling.

Stig Anders bor i de djupa småländska skogarna på den ärvda familjegården. Han brukar jorden enligt gamla metoder. Han bor där tillsammans med sina hästar och kor.

Vi följer honom över årstiderna. Njuter av det vackra landskapet, av de fina bilderna och förundras över hans idoghet. Vi betraktar Stig Arnes fysiska slit och förundras över att han måste, oavsett väder eller årstid, arbeta med sin egna fysiska kraft i väder och vind. Han följer sin tro på de enkla metoderna, de utan maskiner och hjälpmedel, och litar till sin egna styrka. Det gör ont att se samtidigt som det värmer i hjärtat.

De återkommande jämförelserna, de moderna bilarna, de fina traktorerna, som passerar stärker bilden av hans situation. Den som visar hans annorlunda arbetssätt, hans tro, hans egenheter och hans vilja. Han ser lycklig ut, även när vi ser det hårda stretet.

Dramaturgin i filmen ökar i takt och tydlighet när vinterstormen närmar sig. Den moderna traktorn på granngården backas in i ladan, Stig Arne stressar för att med handkraft och stret få in höet från ängarna. Han kämpar fysiskt med höet i snövinden, småspringer uppför logbron med höet över axeln. Man hör hur stormen närmar sig. Stormen tog hårt på skogen och den tog hårt på Stig Arne. Han fick flytta hemifrån för en tid men fick komma hem igen. Han fick nya erfarenheter och ny glädje även om han sörjer att de tog korna ifrån honom. Det är snopet med vatten till gröten, istället för mjölk, säger han. Han är ändå glad över livet och att han får vara hemma.

Med i filmen är också Madelene Björklund. Hon är en ung kvinna som varit hos honom till och från som ung. Jag får inte klart för mig vilken hennes relation med Stig Anders är, om hon är släkt eller en vän. Kanske spelar det ingen roll, mer än att hon bryr sig om, funnits och finns där med honom och visar att han inte är ensam. Det - hon - gör skillnad för Stig Anders.

Jag tycker om filmen. Jag vill gärna se fler filmer gjorda av Gerdehag och Johansson.

När jag skall lägga in en länk till hemsidan för filmen upptäcker jag att det finns mer information, om svårigheter, om djurskyddsregelverk som misshandlar djurägare och om den lilla människans litenhet i förhållande till myndigheter. Det är fasansfullt när regler och paragrafer blir viktigare än människor.

När tjänstemän inte kan se annat än regler och paragrafer behöver de byta arbetsplats.

A..  


Vad gick fel?
Kokvinnorna

fredag 6 mars 2015

Upp till dans - av Sara Lindström

Upp till dans
Sara Lindström
Kortfilm (9 minuter)
2014

Filmen visas på Tempo dokumentärfestival (5 mars 2015) i Sthlm - tillsammans med flera andra korta filmer. Festivalen pågår veckan ut. Det finns sålunda fortfarande möjlighet att se många olika och spännande dokumentärfilmer.

I Upp till dans möter dansaren, koreografen och filmaren Sara Lindström sex personer som bor på äldreboendet Parkvägen i Österbybruk och gör en film om livet. Livet för dessa människor, här och nu. Dansen blir en ingång till berättelser ur personernas egna liv. Filmen blir en berättelse om de små och stora sakerna i livet, som t ex om dans, musik och glass. Om livet på ett äldreboende. Om livet.

Filmen är vacker. Den är lugn, fin och värdig dem den betraktar. Jag blir oerhört konfunderad när publiken skrattar. Första gången blir jag förvånad. Vad skrattar de åt? Nästa gång kommer jag på mig att fundera på varför de skrattar. Och varför jag inte alls skrattar när de skrattar. Är skrattet en brist på respekt eller en frånvaro om insikt om livet? Är det vår åldersskillnad - och deras, alltså mellan oss i publiken, mig och resten, ställt i relation till personerna som porträtteras på duken? Åldersskillnaden mellan många i publiken och de som möter oss på duken kan vara upp till 50 år. Vilka är det som skrattar åt de äldres tankar och rörelser? Och varför?

Jag tänker att jag vill se filmen igen. Tänka mer på musiken och rörelserna, liksom också på människorna och livet. Hur det är, just där det är.

A..

Hr Landshövding

Hr Landshövding (Anders Björck)
2008
Svart/vit
Regi Måns Månsson

Jag ser många män i kostym. Känslan finns kvar även om några kvinnor ibland också syns i bild. De syns som bifigurer. Där finns få datorer, om ens någon. Där finns inga mobila telefoner. Det används fax, inte e-post. Och skrivborden är rena, utan besvärande pappershögar. Alla har pappersalmanackor som synkroniseras i gemensamma möten. Björck begrundar sin almanacka noga och uppmärksammar datum med gester som ger anledning till leende mot karaktären. Ja, inte i rummet, men som åskådare till filmen.

Landshövdingsrollen är en representationsroll. Den innehåller många möten. Invigningar, ceremonier, middagar och mottagningar. De, landshövdingen och t ex kungafamiljen, delar på rollerna. Ibland är det kungen, ibland är det prinsen och ibland är det landshövdingen som står för representationen. De planterar ett träd eller sår en åker. De gör som de blir tillsagda även om de saknar den faktiska kompetensen att plantera träd eller så en åker. Ibland delar de ut, eller tar emot, en medalj av något slag.

Jag ser bilden av att landshövdingen, här Anders Björck, behöver vara en lugn, noggrann och planerande människa. En sådan som har god kapacitet för middagar, ceremonier och titlar. En sådana som kan prata om väder och vind och undvika att trampa någon på tårna. Det behöver vara en vän av ordning, enkel vänlighet och med en planerande almanacka.

Filmen består av långa klipp. Ibland är de flera minuter långa. De har exakta formbilder, där mitt i, raka linjer och exaktheten känns tydligt. Det skarpa svart/vita gör det särskilt vackert. Bilderna är vackra i sin krasshet. Är det den svaga rörelsen i de stillastående långa klippen som ändå göra att det inte känns stumt?

Filmen är långsam. Den gör det också tydligt att landshövdingsrollen är en representativ roll. Och att alla saker och företeelser kan beskrivas på många olika sätt. Även om det här är rollen som är i fokus hamnar också bäraren av rollen i fokus. Båda gör sammanhanget, präglar filmen, även om den inte beskriver Björck som person.

En vacker film - om en roll vi borde klara oss utan.

A.. 



lördag 21 februari 2015

Hur kunde hon leva som om det inte fanns

Hur kunde hon
leva som om det inte fanns
2010
Dokumentär (73 minuter).
Ingela Lekfalk

Nitton år gammal, 1986, åker Lillemor till Frankrike. Där blir hon kär - och får HIV. Lillemor förtränger det faktum att hon bär på en livsfarlig smitta. Tio år senare gifter hon sig och får barn. Hon klarar inte av att berätta för sin man att hon bär på HIV. Men en dag får maken veta. På löpsedlarna, radio och TV blir hon nu HIV-kvinnan. Lillemor förlorar hem, barn, man och sin frihet. Hon döms till fängelse för försök till grov misshandel. Hon blev dömd för att ha haft oskyddat sex med sin man samt för att ha burit och fött sina barn utan att meddela sjukvården om att hon är HIV positiv, trots att sjukvården redan visste. Varken ex-maken eller de två barnen är smittade av HIV.

Vi följer hennes resa från tiden som gett konsekvenser av att hon måste berätta, när tiden hunnit ifatt henne. Vi hör att hennes man bestämmer sig för att polisanmäla henne och följer hennes färd som följer efter att hon dömts till fängelse och förlorar vårdnaden om sina barn. Utan sina barn går det knappast att leva, men det gör hon ändå. Hon kämpar vidare. Barn är det som verkligen betyder något. Filmen följer henne och hennes mamma som bestämt och tryggt går vid hennes sida. Filmen innehåller mycket sorg och tårar, men också insikter och skratt.

Skratt. Grått. Liv. Lust. Sorg. Och en verklighet som kan slås över på en annan kant helt utan att man själv tänkt att så skall ske. Som en orimlig konsekvens av ett tillfälligt och oskyldigt val. Nästan bara som att gå till vänster eller höger i en korsning. Ja, livets vändningar och tillfälligheter kan skapa oerhört mycket. Det kan verkligen skapa både lycka och fasansfull sorg.

Hur kunde hon
leva som om det inte fanns?
Kanske för att någon sa att det nästan inte fanns.
Och för att hon, på fullt allvar, trodde att det var just så.
Och det var det ju,
tills det en vacker dag visade sig
att det inte alls var just så.

Berättelser från det verkliga livet - dokumentärerna - är viktiga. De visar något av vår litenhet och vår sårbarhet, liksom våra fantastiska styrkor. De föder nya tankar och insikter. Sådana man kanske inte tänkt eller haft förut. De ger näring till dagen.

A..

(Cd-lån från Sdbybrgs bibliotek)

onsdag 18 februari 2015

Bananas

Bananas
Fredrik Gertten
2009
(Speltid 87 minuter + extramaterial, inklusive intervju med Gertten 38 minuter)
WG Film. Noble Entertainment.

Den amerikanska advokaten Juan Dominguez arbetar med sitt största fall någonsin. På uppdrag av tolv bananarbetare i Nicaragua drabban han samman med bananjätten Dole Food Company i en historisk rättegång. Dole anklagas för att medvetet ha använt ett skadligt bekämpningsmedel och därmed orsakat sterilitiet hos sina arbetare. Kan Juan Dominguez vinna, eller kommer jätten undan?

Filmen är en berättelse om rättegången, om kemikalierna på plantagen, om livet och förutsättningarna på plantagen, om människorna som drabbats och om advokaten som förde processen. Dole ogillar processen och sätter det stora gardet och de stora pengarna på försvaret.

Advokaten visas som en kämpe för de utsatta. Han visas också med fina bildar, goda drinkar och feta cigarrer. Han visas som en framgångsrik och kompetens man som strider mot en jätte. Dole motar genom att förminska de skadades vittnesmål och bortse från regnet som faller, tillsammans med kemikaliena, över människorna och familjerna på plantageområdena.

Efter många års arbete för parterna med förberedelser inför rättegångsprocessen, lång tids förhandling i domstolen tar juryn 25 dagar på sig för överläggning. Frågan är klar. Domen spelar roll. Och domen och processen ger anledning till debatt och vidare tanke.

Men, nej, frågan var inte klar. Processen går vidare, år efter år, i syfte att se företagets ansvar och ge upprättelse till arbetarna. Den nya frågan som uppstår, efter filmen, är fråganbl a den om yttrandefrihet. Kan filmaren tystas?

I filmmaterialet finns också en intervju av Fredrik Gertten - som berättar att Dole stämde honom för filmen. Dole ville inte att filmen skulle finnas/visas.

Dole riktar därmed lampan dels på advokaten Juan Dominguez och dels på filmaren Fredrik Gertten - för att tysta debatten om kemikalierna och Doles eget agerande. Filmen blir därmed också en fråga om bevisföring, bolagets ansvar och om yttrandefrihet. Också det blir viktigt att berätta. Än i denna dag är processerna inte klara, säger Gertten i intervjun efter filmen (2009).

Hur ser läget ut idag? Kan de små, vanliga människorna vinna över de gigantiska bolagen? Tystas filmare och journalister genom stämningar, förutom genom hot, våldshandlingar och fängslande?

Uppföljaren - dokumentären om Doles stämningsprocess mot Gertten blir nu ett måste att se.

A..







(Cd-lån från Sdbybrgs bibliotek)

fredag 13 februari 2015

Frihetens bittra smak - filmen om Anna Politkovskaja

Frihetens bittra smak - filmen om Anna Politkovskaja
Dokumentärfilm
2011
Regi & manus; Marina Goldovskaja

Filmen är ett porträtt av Anna Politkovskaja, den ryska journalisten som utmanade makten och blev mördad. Filmen följer Politkovskajas väg från studietiden i skuggan av sin berömda man, via hennes bevakning av krig och gisslantagande till den obönhörliga slutet för en mördares kula.

Filmandet har börjat tidigt, vilket gör det möjligt att skapa en film över tid när livet abrupt avbröts. Tidigare filmer, intervjuer där hon medverkat, nutida intervjuer av de som kände henne, TV-inspelningar, fotografier och andra dokument som följt hennes liv fyller berättelsen om hennes liv. Målar hennes porträtt.

Anna Politkovskaja behövde berätta historierna. Hon behövde se själv, berätta historierna rätt. En rättskaffens kvinna.

Hon utsatte sig för mängder av rädsla, för att hon kände att hon behövdes. Att hennes röst var viktig. Människor dödas, döda kroppar skändas, åklagare vägrar att inleda undersökningar, o s v. Det är historier som måste berättas. Hon blev ett hot för många maktmänniskor. Hon måste berätta.

Jag förundras, i ett avsnitt av filmen, över männens (just här personifierad av en man) genusdiskussion. Jag häpnar, trillar nästan av stolen, av hans uttalanden om hennes val, sätt, kunskap, mm - för att hon är kvinna.

Idealister driver världen framåt, säger Gorbatjov. Hon, Anna, var en sådan, säger han. En idealist. Sådana slutar det ofta illa för, känns det som Gorbatjov tänker. Inte alltid, tänker jag, men ändå alltför ofta. Hennes intresse var att berätta, för att det var viktigt att berätta. Just därför, för att det skavde hos dem hon utmanade. Just därför blev hon tystad. Just därför.

Anna Politkovskaja var en aktiv och utmanande journalist. Hon mördades den 7 oktober 2006. 2011- när denna film gjordes - hade varken mördaren eller den som beställt mordet blivit gripen eller straffad. Varför, kan man fråga sig. Varför?

Marina Goldovskaja har gjort denna film till Anna Politkovskajas minne. Låt oss minnas henne och låt oss uppmärksamma och stötta alla andra journalister och grävare som vill föra de utsattas talan och utmana maktmänniskornas utnyttjande normer.

A..  


Filmen finns att låna t ex på
Sundbybergs bibliotek

torsdag 5 februari 2015

Searching for Suger man

Searching for Suger man
2012
Malik Bendjelloul

Först vill jag säga att det är outsägligt synd när människor inte kan - får - lyckas - vill - leva sina liv utifrån sin allra bästa förmåga. Att alla inte får glöda, som bara just de kan glöda. Som Rodriguez, även om det fantastiskt är tveksamt om han skulle ha velat det. Egentligen. Han verkar vara nöjd med sitt liv, även utan att varit en del av sin egen fantastiska framgång. Och som Malik, som ju var en fantastisk konstnär.

1968.
Rodriguez, med sin gitarr och sin sång. Detroit. Han vandrar på sina gator. En strävsam man med ett särskilt inre. Konstnärlig och arbetssam. Han får möjligheten att göra en skiva med fantastisk musik. Upptäckarna är lyriska. Han själv är glad.

Skivan floppar, totalt. Det finns ingen i USA som köper skivan. Den går inte hem alls. Typ 6 skivor säljs. Rodriguez får sparken, symptomatiskt två veckor före jul. Han fortsätter sitt liv som en stretsam ärlig man. Långt borta därifrån, i Sydafrika, är bilden en annan. Han känner inte till den. Det tar många, många år innan den når honom. Och då bara av en tillfällighet. Tillfälligheter - som ju livet är fyllt av. Ibland till godo, ibland till fasa och ibland bara helt oförklarliga.

1998.
Rodriguez besöker Sydafrika. Inbjuden, uppbjuden på scenen och hyllad av fullsatta hus. Han tar det med fattning, men visar också glädje över det som händer. Han är uppenbart en man med båda fötterna på jorden, en sådan som är vacker också inom sig. Rodriguez gav sex konserter i Sydafrika. Publiken var hänförd. Han själv likaså. Liksom hans familj. Sydafrika fick honom att känna sig lyckligt lottad, att känna sig hemma. Hemma är att bli accepterad. Det blev han.

Rodriguez blev inte rik. Pengarna från skivförsäljningen landade i någon annans ficka. Han förefaller vara en ytterst vacker man, en man med stark egen stolthet. Egna val, även om han kanske kunnat välja annorlunda om han fått veta tidigare. De pengar han tjänande på konserterna (1998) gav han bort till familj och vänner. Han fortsatte att leva i strävsamhet och enkelhet.

Searching for Suger Man har fått flera priser, som t ex en Oscar 2013 i kategorin Bästa dokumentärfilm. Malik Bendjelloul arbetade, enligt Wikipedia, med filmen i fyra år. Under det tredje året drog sig en av finansiärerna ur, läser jag på Wikipedia. Man kan, sett i efterhand, tänka sig att den ångrade sig senare.

Searching for Suger Man är en fantastiskt historia, fint berättad av Malik Bendjelloul. Vacker, sorglig, fantastiskt och rik. Som guld för själen.

Det är en stor sorg att Malik valde att lämna jorden 2014. En stor sorg, och en påminnelse om vikten av närvaro hos varandra.

Filmen rekommenderas, såklart.

A..




Filmen kanske finns att låna på ett bibliotek nära dig. 
Jag fann den på Sundbybergs bibliotek.