Jag såg dokumentären Taikon (2015). Den som handlar om Katarina Taikon, hennes familjs och släktingars liv. Den gick på Svt1 häromkvällen (20160110). För dig som ännu inte sett den kan den rekommenderas. Den finns säkert att se på Svt-play under en tid framöver.
Tänk, att romernas situation ännu inte har förbättrats. Tänk, att människor tror att andra vill bo ute. Tänk, att det ännu spottas på och svärs över människor som är födda av andra. Tänk, att orden är desamma idag som de var då. Tänk, att vi ännu ser på andra människor och folk, religioner och traditioner, med sådana frågande och rädda ögon. År efter år, utan hänsyn och omsorg om varandra. Tänk, så märkligt det är. Varför blir vi inte klokare med åren? Lär vi oss aldrig?
Vi är alla människor. Vi är samma, lika. Människor. Vi har trygghetsbehov. Vi vill ha en försörjning, värme, kärlek, mat på bordet och tak över huvudet. Vi vill kunna tala, ha åsikter, utbilda oss och mötas av andra människor med omsorg och respekt. Detta gäller oavsett var vi är födda, var eller hur vi har vuxit upp, hur gamla vi är eller vilken bakgrund vi har. Alla har en önskan om ett bra liv, alla vill dithän - varför motas detta? Varför ser vi, världens folk, inte till att världen ser ut så, är trygg? Varför arbetar inte världens ledare i den riktningen?
Ja, kanske är det, i deras ögon, inte ekonomiskt försvarbart att ta hand om varandra. Det kostar för mycket och de vill, eller kan inte se värdet av att människor är trygga. Alltså det ekonomiska värdet, det som är svårt att beräkna. Är det så vi gör, eller ni som är världens ledare, politiker och räknande tjänstemän? Räknar hem eller räknar bort? Oavsett varför eller om/när vi gör så - är det så oerhört sorgligt och det måste verkligen skapas bättre resultat. Alltså bättre trygghet och schysta regler som tillåter människor att leva sina liv under drägliga förhållanden. Här, eller där. Oavsett var de finns.
Filmen om Taikon kan upplevas som om den beskriver en förfluten tid, att det är bättre nu. Men, orden och förutsättningarna är desamma. Rädslan för de andra människorna, att det ännu är vi och dem. Det finns människor som måste leva i ett märkligt ingenmansland, här får ni vara i tre veckor, där i två timmar och på nästa plats 24 timmar. Här på ängen får ni bo, eller i skogskanten där borta. Där finns barn, oskyldiga barn. Där finns unga och vuxna, vanliga människor som fötts och fostrats. I försök att leva sina liv, med mat på bordet och tak över huvudet, strävar de framåt. På bästa möjliga sätt. De har levt sina liv, dag efter dag, på det sätt de bara kan, för de erbjuds inte eller inte tillåts till något annat. Tillsammans tar föräldrar och syskon hand om varandra, enligt de traditioner de fostrats i. Det finns ingen möjlighet att bryta detta om vi inte erbjuder dem, bjuder in, berättar vad som är möjligt och vad som är måste.
Ja, mänskliga rättigheter gäller alla, i varje fall på pappret. Men, hur är det nu? Hur tar vi hand om varandra? Vilka trygghetssystem fungerar, här och i världen, och vilka fungerar inte. De som inte fungerar behöver vi onekligen se över.
Filmen berättar om Katarina Taikons liv och hennes kamp för självklara rättigheter. Den visar hennes strävanden, hennes frustration och drivkraft. Den visar också hur viktigt det är att det finns stöd runt omkring, att det finns människor som tror på tankarna och handlingarn och därmed också kan bistå i uppgiften att hålla drivkraften uppe. Det räcker inte med en enskild person. Det måste också finnas kärlek och drivkraft runt omkring. Det är som näring till striden, den viktiga och riktiga striden. Den som handlar om våra, allas, rättigheter och den som inte innehåller våld.
Jag är glad att Katarina Taikon, familj och vänner drev frågorna. Jag tänker och tror att hon har gjort skillnad för många, inte bara för sig själv utan också för många andra. Det är viktigt att minnas hennes och hennes strävanden. Det är också viktigt att vi inte stannar där, låter det stanna med henne. Någon, vi andra - medmänniskor - måste ta vid.
Jag är glad att jag såg filmen. Gör det gärna du också. Se, begrunda och gör något engagerande av de tankar du får med dig därifrån.
Nu är tid för mig att se Moderna museets utställning om folkhemmet och läsa den senaste boken om Katarina Taikon.
Anette Grinde
Sbybrg 2016 01 11
Notera också;
