Systrar bakom galler

Systrar bakom galler
Nima Sarvestni & Maryam Ebrahimi
NimaFilm
2017
Filmen finns på Svt-play

I Afghanistan var Sara inspärrad i ett kvinnofängelse för att hon hade rymt med sin pojkvän vid 17 års ålder. Men utanför fängelset väntade ingen kärlek - bara våld och dödshot. Sara får hjälp att ta sig till Sverige där hon söker asyl medan bästa vännen från fängelset Najibeh blir kvar i Afghanistan. Samtidigt som Sara försöker förstå vad ett liv i frihet innebär får hon veta att Najibeh är försvunnen. Ett rykte säger att Najibeh stenats till döds av talibaner. Men är det verkligen hon? Filmaren Nima Sarvestani bestämmer sig för att återvända till Afghanistan för att ta reda på vad som hänt. 

Systrar bakom galler är uppföljare till den Emmy-belönade dokumentären Frihet bakom galler från 2012.

Det som skulle sluta lyckligt gjorde inte det.

Det här är en viktig film, precis som Frihet bakom galler är. Filmen berättar om väldigt olika, annorlunda och ur vårt perspektiv absurda, livsförutsättningar för kvinnor. Ja, för män också, men för kvinnorna ter det sig fängelselikt oavsett liv och plats. Inställningen, omgivningen, miljön, mm präglar människor och det är svårt att ändra perspektiv i ett enkelt kast.

Den här filmen gör mig arg för det som händer, eller riskerar att hända, här hemma. Hur tar vi hand om våra nya svenskar? Hur hjälper vi män och kvinnor in i vårt samhälle, utan att skapa skuggsamhällen eller andra typer av fängelser.

Nöjer vi oss med detta? Stannar vi här, tänker jag när jag sett filmen till slut? Låter vi det vara så? Det känns verkligen inte bra.

A..

• Systrar bakom galler (Svt-play)
• Frihet bakom galler (Svt-play)

Frihet bakom galler - Nima Sarvestani & Maryam Ebrahimi

Frihet bakom galler.
Nima Sarvestani & Maryam Ebrahimi
2013
NimaFilm

Filmen skildrar ett kvinnofängelse i Afghanistan där fångarna varken skäms eller ångrar sina brott.

Filmen har fått Internationella Emmypriset för bästa dokumentär. Det är en stark och vacker film. Den visar absurditeten och lär oss en del om hur det är att vara kvinna i Afghanistan.

Afghanistan är ett fattigt land. De har präglats av många strider och krig. En låg utbildningsnivå och absurda förhållningssätt till kvinnor är ett tragiskt faktum. Vi ser det igen och igen och det är svårt, om än inte omöjligt, att förändra. Denna film, denna typ av filmer, är ett sätt att visa världen det vi redan borde veta. Absurditeterna och orättvisan. De som måste förändras för att människor, kvinnor, män och barn, skall kunna få möjlighet att leva sina liv i rättvisa och värdighet.

Narges har förlupit hemmet, hon fick sju års fängelse. Fozieh likaså, hon fick 10 års fängelse. Sima fick 16 års fängelse för samma brott.

I fängelset lever kvinnorna med barnen. De lever friare i fängelset än utanför. De lever avskiljda från männen. Och från våldet, åtminstone det mesta av våldet. Och utan burka.

Barnen leker, tvättar sig, äter och lever med kvinnorna innan för murarna. Ytan är liten. Barnen stannar tills männen eller familjer begär att få barnen till sig.

Kvinnorna berättar. Fängelsedirektören berättar. Bilderna berättar. Burkan och miljön berättar. Kvinnorna sminkar sig, målar naglarna, fixar håret - tills vakten ropar att de skall skyla sitt hår. Några av kvinnorna uttrycker sin kärlek. De älskar, längtar efter kärleken. Den som ibland är upphovet till att de sitter här. De har strävat efter den. Och förlorat. Kvinnorna är nyfikna, kunniga, glada förtvivlade och strävsamma. Det är glädjande att höra deras uppkäftighet mitt i all bedrövelse. De är människor, vackra och fantastiska människor, mitt i fängelsets begränsande miljö. Inlåsta för ingenting.

Utanför muren skall burkan på. Och varje steg kontrolleras. Innanför blir ändå friheten större, trots den lilla ytan och de begränsningar som finns. 

Filmen är stark. Den visar kvinnors och mäns livsvillkor i ett annat land än vårt. Den visar personligheter och miljöer, människors dagar tillsammans i vardag och i väntan. Innanför. Utanför muren skall burkan på. Och varje steg kontrolleras.

Det är en viktig film. Jag hoppas att den leder till att fler lär sig mer om kvinnors situation och bidrar till försöken att göra världen mer rättvis.

Dokumentärens väsen är att komma innanför. Att låta människorna och bilderna berätta med egna ord. Så har skett här. Frihet bakom galler är en vacker, sorglig, frustrerande, stark och viktig film.

Rekommenderas.

A..

• Svt-Play
• Tidigare i denna blogg.
• Svd om Emmy-pris
• Svensk Filmdatabas

Svenska Afghanistankommittén

Häromsistens (18 september) lyssnade jag till en föreläsning där Svenska Afghanistankommittén (SAK), genom Jan-Inge Bengtsson som föreläste. Han har varit och är aktiv engagerad i Stockholmsavdelningen. Han berättade om läget, om landet, om svårigheter och möjligheter. Hans glöd stod inte att ta miste på. Han månade om landet och talade varmt om Afghanistankommittén som gör mycket stora insatser i landet. Det var oerhört glädjande att höra om deras insatser och att det verkligen har blivit mycket bättre. Även om en del ting är svåra att räkna.

SAK har startat många skolor i landet. En brist är just skollokaler, men också lärartillgången. Eleverna får ibland sitta utomhus, under bar himmel. Ibland sitter de direkt på marken men ibland har de något att sitta på. Lärarna får undervisa i tvåskift, en grupp på förmiddagen och en på eftermiddagen, så att fler skall få möjlighet att gå i skola.

Svenska Afghanistankommittén medverkade i årets insamling till Världens Barn, men samlar också in egna medel till sin verksamhet. De är beroende av vänliga gåvogivare för sin verksamhet. Vill du bidra, engagera dig eller veta mer om SAK? På deras hemsida hittar du mer information; www.sak.se

Strax efter föreläsningen fick jag Svenska Afghanistankommitténs verksamhetsberättelse och årsredovisning för 2013 i min hand. Den är fylld av nyttig information. Jag bläddrar, läser och begrundar.

Svenska Afghanistankommittén har en angelägen och vacker vision; Ett Afghanistan fritt från fattigdom, våld och diskriminering där mänskliga rättigheter respekteras och alla lever i värdighet, med lika möjligheter och social rättvisa.

När jag lyssnade till Jan-Inge Bengtsson kände jag mig hoppfylld. Hans glöd och känsla av hopp smittade av sig. Det är viktigt att människorna som arbetar med frågorna känner hopp och kan förmedla detta till alla oss andra som egentligen inget vet. För vad kan vi veta när vi inte har varit där? När vi inte har forskat, talat, lyssnat, sett och förstått.

När jag läser om 2013 i årsredovisningen blir jag sorgsen, men ser också ljusglimtar, precis som Bengtsson gav uttryck för. 2013 kännetecknades av fler civila offer för konflikten. Frekvensen ökade av rapporter kring övergrepp på mänskliga rättigheter och särskilt mot kvinnors rättigheter. Antalet registrerade fall av tvångsäktenskap, våld i hemmet och våldtäkter ökade kraftigt. Det pekar på allvarliga brister i genomförandet av lagen som utarbetats för att bekämpa våld mot kvinnor, men det kan också tyda på en ökad benägenhet att anmäla.

Bland det positiva som har hänt är att antalet barn i utbildning fortsatte att öka och att ca 40% av de 9-10 miljoner barn som nu går i skola är flickor. Ett stort problem kvarstår dock; kvalitet och utbildningsresultat i skolan, liksom alla de barn som ännu inte får möjlighet att gå i skolan. På den positiva fronten ses också hälsosektorns positiva trend. Den ökade tillgången till hälsovård ger en sjunkande barn- och mödradödlighet. Det är ännu en lång väg att gå innan de kan kallas goda resultat, men riktningen är positiv.

SAK utgår ifrån att landsbygdsbefolkningen, som de arbetar för och med, är aktiv i sin egen förändring. Utgångspunkten är alltså att människorna har rätt till självbestämmande. De skall inte bli utvecklade av andra, utan av sig själva. Det är därför viktigt att SAK fortsätter att utgå ifrån arbetssättet att involvera alla parter. Prioriteringar görs i diskussion med byarna och projekten görs i samarbete med dem.

SAK hade, vid utgången av 2013, 8 kontor i landet och arbetade i 17 av landets 34 provinser, företrädesvis i den nord/östra delen av landet.

Det är imponerande att höra och att läsa om det arbete de gör i Afghanistan. De har t ex bidragit till att många barn har kunnat gå i skola och till bättre hälsa för många barn och mödrar. Jag gläds stort åt det arbete de gör.

Anette Grinde

#Afghanistankommitén 
#Folkbildning 
#2013 

(Källor; föreläsning 18 september i Norrtälje samt Svenska Afghanistankommitténs verksamhetsberättelse och årsredovisning 2013).

Frihet bakom galler

Frihet bakom galler.
Nima Sarvestani och Maryam Ebrahimi
Zita - Folkets bio, Birger Jarlsgatan, Sthlm.

Frihet bakom galler tar oss med in i ett afghanskt kvinnofängelse. Ett fängelse där fångarna varken ångrar sig eller skäms för de ”brott” som de är inlåsta för. Med livet som insats har de flytt hemifrån, från våld och hot, för kärlekens och sin värdighets skull. Är det rentav så att fängelset innebär frihet och livet på utsidan är ett fängelse?

Fångarna är alla anklagade för ”moraliska” brott och nästan alla har flytt hemifrån. Vanligaste orsaken är deras män. Många av kvinnorna har barn, och det är lika mycket ett kvinnofängelse som ett barnfängelse. Filmen skildrar vardagen innanför murarna; relationerna, bristen på mat, smutsen, sången, dansen, barnens fångenskap, grälen. Samtidigt berättar den om kvinnornas situation utanför fängelset.

Mord kan ge tre års fängelse. När en kvinna lämnar sin man och sitt hem utan mannens tillstånd rikserar hon 15 års fängelse.

Hon kan inte själv välja vem hon skall gifta sig med. Hon bestämmer inte själv om något i sitt liv, om hon inte har familjens eller mannens godkännande. Om hon får gå utanför sitt hem får hon ändå inte göra det utan sin heltäckande burka. Genom den kan hon bara se en liten, liten del av världen. Det lilla gallret framför ögonen ger ett smalt, smalt synfält. Hennes liv är hårt styrt genom hårda kultur/religiösa regler och genom männens ord och handling. Hennes egna ord väger oerhört lätt.

Nej, kvinnorna här lever inte i en rättvis värld. I en orättvis värld kan kvinnor fängslas för det vi finner självklart - att själva få välja våra enklaste och närmaste livsförutsättningar. De kan fängslas och sättas i förvar under lång tid. När de sedan släpps ut riskerar de allvarliga repressalier från make, familj och släkt. Risken för dödligt våld är stort.

I "Frihet bakom galler" möter vi kvinnor i fängelset. Vi möter kvinnor som blivit kära och följt sitt hjärtas röst, sådana som inte längre stått ut med mannens otrohet eller våld. Eller som inte längre hanterat den instängda och kravfyllda värld de levt i.

Här, i fängelset, lever de i en sorts frihet. De drabbas inte av männens våld. De kan styra sin egen dag. De kan ta ansvar för sig och de barn som finns med dem i fängelset, för där finns också barnen. De kan också vara utan sin burka. Livet i fängelset är absurt nog, för många av dessa kvinnor, enklare än livet utanför.

Idag. 2013. Idag lever kvinnor och män i tvångsäktenskap. De lever under oerhört orättvisa förutsättningar, pådyvlade genom kultur och religion som tar mycket lång tid att förändra. Det skadar landet. Det skadar barnen. Det skadar männen och kvinnorna. Det ter sig alldeles obegripligt att det pågår. Att det inte har försvunnit för 100-tals år sedan. Att det finns än idag.

Denna film, som är en dokumentär utan romantisering, är väl värld att se. Den skakar om mig. Öppnar mina ögon lite mer. Den får mig att undra vad jag kan göra för världens väl. Inte så att jag inte tror att den är möjlig att förändra, för det är den ju. Utan vad mitt nästa steg skall bli, för att förändra. Åtminstone något lite grann. För som den är nu är ju inte riktigt ok, eller hur?

Ett litet steg framåt är bättre än inget alls.

A..

I dagens DN läser jag en kort notis .....

...om en stor tragedi. 5 rader var de värda, de 43 människorna som dog och de övriga som var medvetslösa av syrebrist. De människor som var på väg från Afganistan via Pakistan på väg till Iran. Vi kan anta att de är människor som försökt fly från förtryck i syfte att förbättra sina liv. I stället hamnade de inlåsta i en container, utan möjlighet att fly.

Någon har valt att lämna dem på en parkeringsplats - utan syre, till en säker död.

Människor flyr sina fasansfulla levnadsförhållanden. De måste, då världens ledare inte lyckas sätta tillräckligt tryck på dessa länder. De måste, då de måste försöka göra bättring av sina liv. De riskerar att hamna i händerna på än hemskare människor. Sådana som gynnar sig själva utan att ta någon hänsyn till motpartens liv. Sådana som tjänar pengar på att forsla och överge människor. Som dödar och skapar förtvivlan, för sin egen vinnings skull.

Jag uppmanar härmed lokalpolitikerna/riksdagsledamöterna Krassman, Göran Pettersson, Jan Emanuel Johansson och Per Lodenius att fånga människorättsfrågorna. Jag uppmanar er att arbeta för fred i varje land, värdighet för varje människa såväl hemma som i andra länder och för att de mänskliga rättigheter som FN beslutat om skall gälla överallt. Utan dröjsmål.

Jag uppmanar er att synliggöra allt det arbete ni gör - för människorna i världen som behöver er uppmärksamhet. För visst arbetar ni också för dem?

Anette Grinde