lördag 28 februari 2009

Det finns människor som gör...

Jag känner en sådan kvinna. Hon fyller 78 år om några månader. Hon bor på Öland. Hon ägnar sig åt aktiv aktivitet. Varenda dag. Hon skriver protokoll. Hon undervisar. Hon tar ansvar och gör. Hon "fräser" lätt över datorn, men ger sig i kast med att lösa problemen. Hon läser och vågar. Hon sänder information som skall in på biodlarnas hemsida för sitt område. Hon lär sig själv och andra. Och sprudlar av energi. Hon är tålmodig som få.

Hon ordnar, tillsammans med andra, bussresor, kurser och aktiviteter. Hon odlar sitt intresse med en makalös aktivitet. Jag hoppas att ni, som möter henne, noterat vad hon gör.

Får jag dela ut en "stjärna" till Gunnel Lundeberg, biodlerskan i Korpskog? Den förtjänar hon väl.

Anette Grinde

(Ölandsbladet 5 mars 2009)

Ååååå...den kursen vill jag gå...

Tänk, om man bara hade lite mer tid. Det finns så många fantastiska saker att göra. Att paddla, att springa, att skriva, att tala, att gå kurs för att utbildas och skapa möjligheter för att tänka nytt, förändra mig själv och kanske oxå andra.

Jag fick en kursinbjudan från Kerstin Bergeå på Kristna Fredsrörelsen. Den var rubricerad - ICKEVÅLD FÖR SAMHÄLLSFÖRÄNDRARE. Jag blir lyrisk av det engagemang och möjligheter som finns i samtal och göranden kring Icke-vålds-aktiviteter.

Kristna Fredsrörelsen - www.krf.se - Secretary of nonviolence - är bara ett exempel. Det finns många fler.

Rätt priotering är att arbeta för dessa frågor. Utan tvekan.

Allt gott, önskar jag dig idag - med en bön om att också du anmäler dig till en sådan kurs.

Anette Grinde

Våldtagen. Smittad. Utkastad.

Jag fick tidningen Barn, nr 1/2009, i min brevlåda. Jag har sålunda betalt medlemsavgiften till Rädda Barnen i år igen. De bedriver viktig verksamhet. Där finns fokus på rättvisa för barn, för omsorg om barn, för rätt till utbildning, sjukvård, mat för dagen, tak över huvudet, och allt annat som tillhör vårt livs självklarheter men som saknas för så många i vår värld. Det känns så oerhört viktigt att det är många som arbetar för barnens rätt. Jag är glad att det finns organisationer, som t ex Rädda Barnen, som arbetar för just barnens rätt.

I detta nummer skriver Rädda Barnen på tema; Att leva med HIV. I tidningen finns många artiklar på temat, och de sätter sig starkt i magen. Jag hukar mig, så ont gör det när jag läser. Livets olika förutsättningar för världens olika folk blir igen och igen så grymt orättvist. Det är bra att det synliggörs. Så att vi inte glömmer och tror att allt är väl, för det är det verkligen inte.

Våldtagen. Smittad. Utkastad.

Jag läser om barnens utsatthet, om unga kvinnor som utsätts för männens rädsla att smittas av sjukdomar och därigenom utsätter kvinnorna för extra stora risker. Jag läser om männens stora hänsynslöshet mot hela generationer unga kvinnor, som inte kan eller törs värja sig. Det är inte rättvist, och på intet sätt acceptabelt.

Vem bär makten över sin egen situation, är en fråga som man åter kan ställa sig? Hur mycket kan man egentligen påverka när livsrummet är så starkt påverkat av kultur och områdets livsförutsättningar?

När jag läser detta ser jag igen vårt ansvar. Vårt. Som i individernas, var och ens, som i biståndsorganisationernas, som i världens länders gemensamma ansvar att faktiskt åstadkomma en förändring i omsorgen om varandra.

Det krävs verkligen att vi tar vårt ansvar.
Var och en.
Du och jag.
Varje dag.

I detta kan ligga att bistå med medel och resurser, som i pengar, kraft och ord, till en organisation som kan göra och gör skillnad. Kort och gott att bidra med allt det just du/jag kan, för just det som är viktigt.
I detta kan ligga uppmärksamhet och ord, som utmanar och som påverkar människor att tänka till kring vad de själva gör. I detta kan ligga att skriva, tala eller på annat sätt göra. Till fördel för de som behöver vårt stöd.

Det finns organisationer och människor som tar stora steg för människor som har det tufft. Anslut dig. Aktivera dig. Tillsammans med andra.

Du kan göra skillnad.
Börja idag. Vänta inte till imorgon.

För visst bryr du dig om världens väl?

Anette Grinde

måndag 23 februari 2009

På vandring genom staden...

...finner man fantastiska kulturskatter. Om man gillar historia kan man få sitt lystmäte fyllt med råge i denna stad. Rom är värd ett besök.

Var man än går, så möts man av en gammal ruin. Till vänster, till höger och rakt fram.

Du behöver heller inte gå särskilt många steg, för att kunna gå in i en kyrka. Oavsett var i staden du befinner dig, finns det en strax bortom nästa steg. De är stora, rymliga och fyllda av fantastiska målningar. Somliga innehåller skulpturer och mästerverk som är ofantliga och ofattbara.

Om man gillar våren och värmen, kan man vänta något längre än till februari med att besöka denna stad. Det var soligt och fint, men ändå ganska kallt. Mössa, vantar och täckjacka kan rekommenderas under denna tid. Vi hade ändå fantastiskt tur med vädret, något annat kan vi inte säga.

Att sitta i ett "hörn" av Petersplatsen i lä och i sol, är inte fy skam. Inte heller att sitta vid fontänen nedanför Spanska trappan. Eller varför inte vid Fontana di Trevi.

Men - att gå in i Peterskyrkan gör mig beklämd. Och att läsa om Vatikanstaten likaså. Vilka ofantliga värden som ligger i dessa platser. Inte det andliga, utan det världsliga. Konst och byggnader. Skulpturer. Fysiska ting. Värderade föremål.

Ja, visst spelar historien roll. Ja, visst är det viktigt att spara detta för eftervärlden. Ja, visst spelar platsen och konsten roll för människorna. Ja, visst spelar det roll att allt detta finns. Men - jag blir ändå beklämd.

Varför behöver kyrkan så mycket storhet i byggnader? Varför behövs allt runt omkring? Blir det verkligen mer och bättre av allt detta?

Var det verkligen detta han ville och manade oss till?

Nej, vi behöver inte den överhöghet som finns i detta. Nej, vi behöver inte dessa typer av kyrkor, procedurer och materiella ting.

Vi behöver omsorg och kärlek. Vi behöver närhet och tro. På varandra och på allas våra möjligheter tillsammans.

Vi behöver godhet och hopp.
Vi behöver tro.
På möjligheterna.

Anette Grinde

söndag 15 februari 2009

Har du läst...?

- Med våra egna ögon; berättelser från följeslagare i Palestina och Israel?

Den är utgiven av Ekumeniska Följeslagarprogrammet (EAPPI).

Den öppnar ögonen. Den gör ont. Den tydliggör. Den skapar en känsla för att vilja delta. Förändra världens orättvisor. Påverka.

Har du inte läst den, beställ den.
Har du läst den, beställ den igen - och ge den till någon som ännu inte sett, läst och begrundat.

Du finner den på www.skr.org/seappi - där du oxå finner mer information om programmet.

Om inte du är med och skapar skillnad - vem skall då göra det?

Här finner du en annan berättelse från samma område.....


Anette

lördag 14 februari 2009

fredag 13 februari 2009

Njut....

Njut dagen som den är...
Plocka russinen ur kakan...

Låt inte sorgkanten ta kraften...
Plocka russinen ur kakan...

Njut dagens kraft
Njut av medmänniskornas glädje...

Tillåt...
Låt livet och omsorgen bära kraft...
Din och andras...

Tillsammans...

Låt högt i tak råda...
I varje stund...

Tillåt...
Dina medmänniskor...
Och dig själv...
Vara en unik kraft - med omsorg om sin nästa...

Tillåt inte...
Våldet och det egna väga högre...
än omsorgens makt...

Omsorgen om världen....
Omsorgen om människorna...
Omsorgen om livet...
Omsorgen om allas rätt...
till värdighet och liv...

Låt oss inse...
att ...

Budet om kärleken till vår nästa...
är det viktigaste av allt...

A..

onsdag 11 februari 2009

Visst vore det fantastiskt om redovisning och revision kan finnas under samma tak.

Balans nr 2/2009. Dan Brännström, FAR SRS generalsekreterare, skriver debatt; "Det är väl bättre att det blir rätt än att det blir fel". Artikeln är ett svar på en artikel i Balans nr 1/2009 av Steve Ribbestam.

Genom hela mitt yrkesliv, nu mer än 25 år, har jag konstaterat att väldigt många av de "vanliga" människorna inte kan skilja mellan en redovisningskonsult och en revisor. Naturligtvis gäller detta inte alla, men ändå väldigt många. Det förundrar att ingen av branscherna tagit krafttag med denna brist. För visst spelar det roll? De/vi gör helt olika saker, även om vi förhoppningsvis strävar mot samma mål; en god och rättvisande bild, enligt gällande lagstiftning - till god synlighet och trovärdighet för alla intressenter.

Visst vore det fantastiskt om redovisning och revision kan finnas under samma tak. - Naturligtvis med förutsättningen att revisorerna även då är opartiska och självständiga. Just det känns som en självklarhet, oavsett förutsättningar. Det ingår alltid i deras uppdrag.

En nackdel är att konkurrensen hårdnar för de mindre byråerna och ensamkonsulterna. Men - kanske blir just det en möjlighet för dem att utveckla sin kompetens och att kommunicera just sitt unika kunnande, och att sträva efter att utvecklas tillsammans i sitt yrkesskrå? De båda yrkesgrupperna står för ett stort kunnande, som i möten tillsammans skapar än mer. Att vara ensam i sin yrkesutövning är ofta en nackdel, åtminstone kompetensutvecklingsmässigt. Det bör vara ett gott skäl att samla tjänster, och yrkesgruppernas kunnande, under ett och samma tak.

Anette Grinde

Dan Brännström, FAR SRS Generalsekreterare, skriver i Balans nr 2/2009....

Dan Brännström, FAR SRS Generalsekreterare, skriver i Balans nr 2/2009 om föreslagna nya krav på revisorer. Han skriver om de krav på revisorsexamen som riskerar att åläggas alla de godkända revisorer som finns i Sverige.

En avslutande summering i reflektionen, användbar även i andra sammanhang, noteras;

- att kritisera har sin tid
- att försöka påverka har sin tid
- att ta det säkra före det osäkra har också sin tid

Därför uppmanar han de som påverkas av frågan att göra förändringen till sin egen.

Jag finner synpunkten oerhört tilltalande. Sättet kan skapa nya förutsättningar och större möjligheter för många. Oavsett frågeställning.

Låt förändringskraven, oavsett vilka de är, vara en möjlighet för dig och för din organisation. Fånga det positiva i kraven.

När nya utbildningskrav ställs. Gör det till ditt ledvärde. Utbilda dig. Se det som en möjlighet att skapa ny kunskap och nya utvecklingsområden.

När nya uppgiftskrav ställs t ex från myndigheter eller andra intressenter. Gör det till ditt ledvärde. Utbilda dig och din organisation. Diskutera och informera dig och er om vilka möjligheter och utmaningar detta ger er. Fånga kunskap och ändra rutinerna, på ett sätt som ger din organisation bättre förutsättningar att verka i det ni verkar i.

Därmed inte sagt att vi inte skall påtala och försöka påverka det vi finner vara fel, orättvist eller tokigt tänkt. Bara att vi i större mån skall se frågor, krav och önskemål som möjligheter för oss själva. Möjligheter att skapa mervärde för oss själva och för andra.


Anette Grinde

onsdag 28 januari 2009

Men....

...gjorde jag verkligen - idag - det jag lovade att jag skulle göra?

Nja...
Jag får nog försöka lite mer, imorgon.

Imorgon, skall jag försöka göra mer skillnad än idag.
Positiv skillnad.

A..

söndag 25 januari 2009

Jag läser om fosforgranaternas fasansfulla verkningar....

Jag läser om hur det brinner. Brinner och fräter genom människorna. De civila människorna - män, kvinnor och barn - som drabbats av krigets övergrepp. Övergreppen av stora mått, när dessa vapen används i tättbefolkade områden och slår emot de civila. Män, kvinnor och barn som inte har del i konflikten mer än att de lever i det konfliktfyllda området. Män, kvinnor och barn. Vanliga människor, som du och jag, med en vilja att leva sina liv i fred och frihet.

Så ont det gör, att läsa om världens ständiga övervåld. När vi istället bara behöver bry oss om varandra.

Så ont det gör.

Hur kan man komma på iden att vräka kemikalier över människor?

Anette

lördag 24 januari 2009

Margareta Ingelstam - med aktiva fredsvänner - har fomulerat...

....en motion rörande ickevåldsaktiviteter. Den kommer att ligga på Missionskyrkans kyrkomötes bord i sommar. Abrahamsbergskyrkan undertecknar och inger motionen och flera församlingar har redan meddelat att de uppmanar sin ombud att bistå - som i att rösta för - denna motion.

Vi lever i en tid av alltför mycket våld och hårda ord. Det är viktigt av vi tillsammans höjer våra röster för en vänligare värld. Mälardistriktets styrelse har konstaterat att styrelse och arbetslag (Mälardistrikt i Missionskyrkan) bör bistå i uppgiften att tala för denna motion. I detta ligger t ex att vi uppmanar våra församlingar att rösta ja och att agera i ickevåldets tecken.

Det innebär oxå att styrelsen och arbetslaget aktivt arbetar för att sprida information, t ex på hemsida, i besök och i samtal. Det innebär oxå att ombud för Mälardistriktet uppmanas att på kyrkomötet tala för motionen.

Styrelsen i Mälardistriktet beslutade sålunda att aktivt arbeta för positiv uppmärksamhet för denna motion.

Låt oss rösta ja - för en vänligare värld.

Anette Grinde

Cirkus Cirkör. Den annorlunda cirkusen....

Cirkus Cirkör. Den annorlunda cirkusen, med fantastiska människor på scenen. Vi besökte Dansens Hus, i Sthlm, och såg Inside Out.

Inside Out är en hyllningsföreställning till cirkusen – en nycirkusföreställning med ett varmt bultande cirkushjärta, teknisk skicklighet, grym livemusik och Cirkus Cirkörs klassiska energi och skruvade komik. Föreställningen handlar om rädsla och tillit, om att våga kasta sig ut i det okända – ett svindlande cirkusdrama om att våga mer än man vågar. Vi får följa två människor som är rädda för att misslyckas och som lever inom trygghetens snäva ram. När de möter ett cirkussällskap fyllt av vanskapta, udda men också magiska och varma karaktärer ställs deras liv på ända och en svindlande resa tar fart. - läser jag på deras hemsida.

Cirkus Cirkör är mycket väl värda ett besök. Fantastiska uppträdande, med humor, med en fantastisk energi genom föreställningen. Musik. Glädje. Energi. Fantastisk dans och akrobatik.

Har du sett dem?
Om inte - gör det, de är värda att beskådas. Med rungande applåder.


Anette Grinde

torsdag 15 januari 2009

Tillsammans för fred - måndag Medborgarplatsen...

TILLSAMMANS FÖR FRED
Judar, muslimer och kristna i bön för situationen i Gaza

Judar, muslimer och kristna är alla Abrahams barn. Vi lever i skilda trostraditioner med
gemensamt ursprung. Vår längtan efter fred och rättvisa är densamma.
Måndagen den 19 januari, Martin Luther King-dagen, samlas vi på Medborgarplatsen,
Stockholm, i gemensam bön för våra bröder och systrar i Israel och Palestina och särskilt
för människorna i Gaza. Vi ber att våldet skall upphöra, att vapenvila får råda och att en
process inleds som kan leda till varaktig fred med frihet och säkerhet för palestinier och
israeler i var sin stat inom internationellt och ömsesidigt erkända gränser.

Som Abrahams barn är vi alla kallade att be och arbeta för fred både här hemma och ute i
världen.

- För att fred skall kunna uppnås, krävs försoning, att gå från det förflutna tillsammans
in i en framtid där den andres värde och värdighet respekteras och hans eller hennes
berättelse aldrig är likgiltig för mig.
- För att människor skall kunna försonas krävs en rättvis fördelning av jorden och av
det som behövs för det dagliga uppehället.
- För att en rättvis fördelning skall kunna äga rum krävs att människorna har förtroende
för varandra. Förtroendet kan uppstå bara om man möts och samtalar med varandra.

Genom vår gemensamma bön vill vi medverka till vänskapens goda spiral: Förtroende,
fördelning, försoning och fred.

Kom med och delta!

TID:MÅNDAG 19 JANUARI 18.00
PLATS:MEDBORGARPLATSEN I STOCKHOLM

Fredsnätverket 2014

Mer information: Sebastian Selvén 073 703 73 14

- ovanstående nådde mig per mail
från studieförbundet Sensus.
Jag uppmanar dig att delta i detta - i gemensam bön över gränser.
För försonande fred - över alla gränser, över alla folk och över alla religioner.
Anette

onsdag 14 januari 2009

Det sägs att handlingar skall stå i rimlig proportion....

Gaza.
900 palestinier. 10 istraeler.
Kvinnor & barn. Och män.
Gamla och unga.

Skyldiga - till att leva på fel plats på jorden.

De har ingenstans att ta vägen.
El och vatten saknas.
Mat och värme likaså.
Bomber och granater ramlar ner från himlen.

Det finns misstankar om allvarliga krigsförbrytelser.

Har angriparen använt förbjudna vapen, som t ex fosforbomber?
Har de använt kraftfulla granater i civila områden där ett stort antal civila/oskyldiga riskerar att drabbas?
Har de attackerat tydligt märkta ambulansfordon, med resultat av dödad ambulanspersonal och förstörda räddningsfordon?
Har de dödat ett stort antal poliser som inte hade militära uppgifter?

Det sägs att en angripen stat har rätt att försvara sig.
Det sägs oxå att handlingar skall stå i rimlig proportion till omständigheterna.

Vem angriper och varför? Och hur?
Hur kan alla oskyldiga barn ta skydd - och leva ett gott liv i kärlek och omsorg till sin nästa, när de utsätts för dessa omständigheter i sina liv?
Hur skall människorna i Israel, Gaza och Västbanken någonsin kunna se på sin nästan utan att ondskan och vreden hela tiden finns närvarande mitt ibland dem?
Vilken kraft krävs för att de skall kunna se på sin nästa med omsorg, när så mycket våld och onska drabbar och finns i deras liv?

Vad kan du och jag göra för att skapa omsorg i vår värld?
Idag, i morgon och nästa dag.

Anette Grinde

söndag 11 januari 2009

Vildanden.....

Vi fick en fin julklapp av mina barn. Ett presentkort på Stadsteatern i Stockholm.

Vi besökte Stockholms Stadsteater i höstas. Då såg vi Charlotte Löwensköld, av Selma Lagerlöf. Och vi såg Gunilla Röör i elakhetens roll. Vi imponerades stort.

Denna gång såg vi Vildanden. Hedvigs älskade vindand. Hennes alldeles egen.

En vanlig familj. Med glädjeämnen och sorger. Med fattigdom och rikedom. Med omsorg och kärlek. Hedvig älskar sin far och hon älskar sin vildand.

Livet omfattas av svek. Eller kanske det vi uppfattar som svek, men i någon annans ögon istället är omsorg. Det som är omsorg för någon, kan vara svek för någon annan. När man inte ser det mer än från ett perspektiv.

Livet omfattas av grymheter. Ibland kan vi se dem komma, och ibland skapas de allteftersom. Utan att man riktigt ser det komma, eller förstår hur det kommer sig.

Teater är fantastiskt. Det skapar känslor av sorg, vrede, omsorg och kärlek. Jag häpnar över teatermänniskornas förmåga att memorera och spela alla dessa roller.

Jag gläds åt att vi har möjligheten att få se dessa spel. Dessa spel, som visar en del av verklighetens glädje och sorger. Som tydliggör elakheterna. Människornas elakheter, och några av livets spratt. De oförutsägbara händelserna, som ibland kan utgöra fasansfulla spratt.

Det fasansfulla, som jag önskar att vi alla kunde lyckas avstå ifrån. Till förmån för glädjen och omsorgen, i varje steg och i varje handling.


Anette Grinde

torsdag 8 januari 2009

Manifestation för fred - 10 jan kl 1600 Immanuelskyrkan.

Diakonia ordnar på lördag en manifestation för fred mellan Israel och Palestina. Manifestationen ordnas i samarbete med Rädda Barnen, svenska Röda Korset, Amnesty och Kvinna till Kvinna.

Tid: Lördag den 10 januari kl 16
Plats: Immanuelskyrkan, Kungstensgatan 17, Stockholm (t-bana: Rådmansgatan)

Medverkar gör bl a; Barbara Hendricks, sång - och Lena Endre, uppläsning av röster från Gaza.

Under manifestationen blir det också tal av Bo Forsberg, Christer Zettergren, Lena AG m fl. Flera deltagare från de svenska riksdagspartierna kommer också att medverka.

Läs mer på; http://www.diakonia.se/sa/node.asp?node=2789

Sprid gärna denna information och länken ovan i era nätverk. Det är viktigt att vi blir många som sluter upp i Immanuelskyrkan på lörd!

onsdag 7 januari 2009

Världsböndagen 2009 - med planering i full gång...

Världsböndagen planeras världen över. Den går av stapeln fredagen den 6 mars.

Den första fredagen i mars firas världsböndagen. Varje år, år efter år. Den firas världen över, och i ekumeniska tecken. Alla kyrkor tillsammans, samfund och länder, betonar styrkan i bönegemenskap.

De betonar även kvinnornas gemensamma ansvar. Ansvar för var och en, för varandra och för världens väl.

2009 års tema är; "I Kristus är vi många lemmar men en enda kropp". Detta år kommer orden och tankarna ifrån Papua Nya Guinea.

1887 började Mary Ellen James, USA, ordförande i Presbyterianska kvinnoförbundet, samla kvinnor till förbön för de immigranter som kommit från Europa. 1930 kom tanken och företeelsen till Sverige, genom en förfrågan till Svenska Missionsrådets Kvinnokommitté som inbjöds att ta ansvaret för böndagen i Sverige. 1931 hölls böndagen för första gången i Sverige, genom en gudstjänst i St Peter Metodistkyrka i Sthlm. Sedan 1959 har Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd ansvarat för böndagen i Sverige, en dag som nu är världsspridd och uppmärksammas stort varje år.Kollekten som samlas in på Världsböndagen i Sverige går till unga kvinnors yrkesutbildning i utvecklingsländer, och till kvinnoprojekt av olika slag.

År 2007 delade Böndagskommittén ut drygt 330 000 kr, som stipendier till unga kvinnor i utvecklingsländer. År 2008 uppgick antal böndagsstipendiater till 130 kvinnor. Kvinnor, och deras familjer, som därmed gavs nya förutsättningar för ett gott liv.

Böndagskommittén fördelade under 2008 totalt 329 900 kr i stipendier till unga kvinnors yrkesutbildning i utvecklingsländer. 130 individuella stipendier fördelades i samarbete med: Evangeliska Frikyrkan (Brasilien, Indien, Paraguay, Swaziland, Sydafrika, Zambia), Frälsningsarmén (Argentina, Bolivia, Filippinerna, Indien, Nigeria, Sydafrika, Uruguay), Metodistkyrkan (Moçambique), Pingst ffs (Argentina, Bolivia, Chile, DRKongo, Liberia, Peru, Tanzania), Svenska Alliansmissionen (Indien, Malawi, Moçambique, Pakistan, Swaziland), Svenska Baptistsamfundet (DRKongo, Thailand), Svenska Missionskyrkan (Ecuador, Indien, Nicaragua) och Mission Aviation Fellowship (Bangladesh).

Vi vet att en kvinnas utbildning betyder mycket – inte bara för henne själv, utan även för hennes familj och hela det samhälle hon lever i. Att utbilda, och ge plats för, kvinnor ger förbättrade livsförutsättningar för såväl kvinnorna som för barnen och för männen. Det ger helt enkelt förbättrade förutsättningar för oss alla, i stort. Det är viktigt, ur väldigt många perspektiv.Världsböndagen firas på många ställen i vårt land.

Var och en – du och jag - kan bidra till bättre förutsättningar för fler, om vi ger ett gott bidrag i kollekten denna dag. Just det bidraget kan skapa skillnad för såväl enskilda människor, som för världen ur ett större perspektiv. Det har betydelse. Vi firar alldeles strax, i en kyrka nära dig. I gott samarbete över samfundsgränser. För mervärde för fler.

Din närvaro är önskvärd. Ditt engagemang likaså. Din kraft, dina ord, din kollekt och din bön behövs.

Kontakta din församling för att bistå med din kraft i detta. Du behövs.

Anette Grinde

Publicerad i Ölandsbladet 2009-01-10

tisdag 6 januari 2009

En vänlig själ....


Vänlighet.

En vänlig man korsar min väg. En riktigt vänlig själ. Han är nästan alltid glad, som om han inte kan vara riktigt vred. Det är en fantastisk egenskap att bära med sig. Vänlighet, skratt och glädje. Han bygger kraft hos mig.

En sorgsen kvinna korsar min väg. Hon kan inte riktigt se all glädje som finns runt omkring. Det tynger och det skaver. Allt är liksom kantigt och besvärande fel. Hon tär i min själ. Hon tillför som människa, men hon tär på min kraft att skapa mer.

En fattig man, med glädje i bagaget, vandrar vägen fram. Med lätta steg finner han glädjen strax bortom hörnet. Med tillförsikt vandrar han mot framtiden. Han bor trångt och kallt. Han färdas med cykel och per fot när cykeln är trasig, eller när det är för halt i föret. Det gör mig ont, att se hur han stretar och hur lite han har - men det gör mig glad att se hans värme i blicken, att känna hans omsorg i tanken. Han bygger hopp hos mig.

En kvinna, född med silversked i munnen och utan några ekonomiska bekymmer med sig i bagaget, går ensam genom livet. Utan glädjen att dela med sig av omsorg, hänsyn och välvilja till sin nästa. Och utan viljan att se något mer än sin egen ensamna lott. Det gör mig ont, att omsorgens kraft, kärleken till medmänniskan inte har nått hennes hjärta. Det gör mig ont, att jag eller någon annan inte förmår visa henne till alla de som bär omsorg i sitt handlande och i sin tanke.
Så olika vi är.

Vi bygger energi och kunskap till någon. Vi tär och tar från andra. Precis som andra gör för oss. Ibland fast vi alls inte vet. Ibland fast vi alls inte vill. Bara för att vi är, just så som vi är. Bara för att vi fått just de egenskaperna och förutsättningarna med oss i bagaget, och/eller valt att i något mått fokusera ur något särskilt perspektiv. För att vi är, just såsom vi är.

Jag undrar, hur vi kan bli bättre. Jag undrar, hur vi kan förhålla oss - till oss själva och till varandra - på ett sätt som tillför mer än det skaver. Som skapar försoning, mer än sår och vrede. Jag undrar, hur vi kan bli bättre på att visa omsorg om oss själva och om varandra - när vi säger att vi vill, men ändå inte riktigt uppfattas så i varje steg .

En vänlig själ korsar min väg. Tillförande. Kraftbyggande.

Just så vill jag vara mot dig. Dig, just du, som korsar min väg.

Anette

Gaza, Hamas, Israel och Palestina

Gaza. Hamas. Israeler och Palestinier.
I ett heligt land, med en fruktansvärd mängd sorg och vrede.

Jul och nyårshelgen har just passerats i Israel liksom i det stängda Gaza och på Västbanken. Muren finns kvar. Kontrollstationerna förstärks. Och våldet eskalerar. Igen.

Israel väljer den hårda vägen. De höjer våldets röst, som om ingen annan fanns. I sin ovänskap med Hamas, och med det palestinska folket. Barn, kvinnor och män utsätts för beskjutning och för annat aktivt våld. Barn, kvinnor och män utsätts för fruktansvärda levnadsförhållanden, som inte på något sätt kan vara acceptabelt. Hamas svarar på samma sätt.

Var finns respekten för de mänskliga rättigheterna? Var är fredens och omsorgens röst? Var är rättvisan och hoppet? Var är möjligheterna för barnen att leka, läsa, fantisera och leva sida vid sida med sina medmänniskor oavsett ursprung? Var är omsorgen om alla våra medmänniskor?

Hur sprids fredens budskap i det heliga landet, när ledande befattningshavare beslutar om krig, våld och fientlighet i stället för fred, försoning och omsorg?

Låt oss stanna.
Lägg ner alla vapen. Tala bara om fred, försoning och omsorg. Tro på rättvisan. Släpp inte hoppet om att möjligheten till försoning finns. Tala, gör, skriv, uppmärksamma, påverka, engagera – bryt den negativa spiralen och låt hopp och tanke infinna sig om att vi kan försonas. Och leva sida vid sida utan hårda ord och hårda handlingar.

Säg inte, tänk inte, att detta – världens oroligheter, världens våld - inte ligger på ditt, eller mitt, bord.

- Det ligger verkligen på vårt allas bord. Var och ens.

Låt oss stanna. Låt oss tända ett ljus i vår handling och i vår tanke.

Låt oss, med start idag, gör allt vad vi kan. I stort och i smått.
För fred i vår värld.
I hela vår värld.

Jesus sade; - "Nu räcker det."
Och han rörde vid mannens öra och läkte honom. (Lukas 22:51)

Låt oss göra detsamma. Säga att det räcker! - Visa omsorg, och bistå i uppgiften att läka varandra.

Anette Grinde
2009-01-06

onsdag 17 december 2008

Teater Olydig. Leif. En liten och en stor.


Teater Olydig.
Björngårdsgatan 3, Södermalm, Sthlm.
Leif.
En liten och en stor.

En med en far som han älskar, fast delar av vårt samhälle inte ser hans far som riktigt fullvärdig.
Samhällssättet gör till slut inte gott med denna lilla grabb.

Och en med en stark önskan om att tala och skapa förändring i samhället. Med en önskan om att få tala, skriva och diskutera öppet och tydligt.

Leif är tillräckligt modig för att göra det han vill. Han uttrycker sig väl och formulerar sina ord. Han skriver en debattartikel. Den sticker ut. Den sticker ut dels med anledning av åsikten. Därtill sticker den ut med anledning av informationen om arbetsplatsen.

Hans arbetsgivare finner att hans åsikter är obekväma och anstränger sig för att försöka avskeda honom. Arbetsgivaren misslyckas i sin ansträngning, men visar tydligt att ord om det öppna samtalet, debatten, inte gäller när det närmar sig den egna sfären. Det fria ordet är inte fritt, när det blir obekvämt för någon.

I pjäsen finner vi polisövergrepp och utsatta människors utsatthet. Vi ser svårigheten, eller omöjligheten, att komma igen. Vi ser hur andra dras med. Vi ser förutfattade meningar och frånvaron av hjälp från samhället. Vi ser rädsla och frustration.

Vi ser oxå fantastiska skådespelare/skådespelerskor, pjäsförfattare och en engagerad regissör som lägger mängd av tid och kraft för att dela med sig av angelägna ämnen. Antagligen utan särskilt mycket ersättning, men med väldigt mycket engagemang. De delar med sig av ämnen som sätter spår och behöver tydliggöras.
Igen.

Det är underbart med engagerade människor. Särskilt sådana som bidrar till att väcka tankar om önskan om en bättre värld och mer engagemang.

Tack, för en god föreställning.

Anette Grinde
2008-11-17

torsdag 11 december 2008

Hur grym får man egentligen vara?

Selma bär ordets makt inom sig. Hon vrider och vänder på detta och delar med sig, med kraft.
Kärlek kan vara en förbannelse, precis som envisheten hos den som insisterar på sin rätt.

Karl Artur är föremål för kärlek och dyrkan, och skrapar med sitt oförstånd och sin envishet förtvivlan hos medmänniskorna. Och för sig själv.
Hans kärlek, hans förmåga och hans liv plågas. Utsätts för en stark prövning innan han hittar hem. Hittar hem, med hjälp av någon som visar sin omsorg.

Charlotte finner sin kärlek och sin roll. Hon tar sitt liv på allvar. Hon gör och skapar. Hon visar kärlek och omsorg. Såväl till sig själv som till sin nästa.

Thea. En kvinna som har fastnat i tanken. Ser om ser kärlek och omsorg utifrån andra perspektiv än bara sitt eget. Hämnd. Manipulation. Egen avgudan med passerade gränser långt bortom klokskap och medmänsklighet.

Stadsteatern i Sthlm tolkar, bland många fler, Sara Sommerfeld, Gustaf Hammarsten och Gunilla Röör Selma Lagerlöfs Charlotte Löwensköld i en spännande fart. De är fantastiskt duktiga i sina tolkningar.

Gunilla Röör, med sin Thea, får mig att må illa. Hur grym får man egentligen vara? Grymheten hänger kvar i mig när jag lämnar lokalen. Det tar en stund tills jag åter känner tillförsikten. Tills jag förstod att det var ett spel. Och att jag igen sett att Gunilla Röör är en riktigt duktig skådespelerska, som fick plågan att vandra genom min kropp. Plågan, som igen ger insikten om mänsklighetens oförmåga att se världen och medmänniskorna från kärlekens och omsorgens perspektiv.

En verklighet, en oförmåga, som jag gärna arbetar för att den skall försvinna. Det kräver en del tid, en del tanke och ett väldigt mått av insikt av oss alla, för att förändra just oss alla till den ständiga tanken på kärlekens och omsorgens perspektiv.

Men visst är det möjligt!

Anette Grinde

onsdag 3 december 2008

På min axel sitter en liten filur....

...han sitter tyst och snäll, och lyssnar en stund. Men när han finner att en paragraf eller en regeltanke hoppar snett, så kliar han med sin käpp bakom mitt öra.

Han bråkar på mig. Han argumenterar för att jag skall se. Visa och se. Tänka kring vad som är rätt, som i rätt och vist - och vad som är fel, som i ovist.

Jag vill inte lyssna. Inte igen. Jag vill bara sitta tyst. Inte störa den frid som råder.

Men filuren är där, igen. Han kliar, så det skaver. Han väcker tanken, igen och igen. Han gör mig sömnlös, frustrerad.

Så jag måste. Jag måste höja frågan. Som om den var viktig. Som att det spelar roll att vi gör vårt bästa. Vårt bästa, som i rätt.

Som i rätt, som kan vara att följa lagens regler. Som i rätt, som kan vara att följa avtalets regler. Eller kanske som i moral och som i rätt att följa värdegrund och stadgar. Men vad är det som är rätt? Är det att göra sitt yttersta för sina huvudmän, som i sina ägare?

Är det att se - vem som bär ansvar?

Den lille filuren bråkar på min axel. Igen, och igen.

Blir det bättre om jag går? Smiter, utan att säga till de andra?
Blir det bättre om jag tiger och låtsas som att jag inte vet?

Nej, det blir inte bättre så - viskar han i mitt öra.

Du måste tala. Du måste visa. Du måste förklara.

Igen. Och igen.
För alla som berörs.

Anette

lördag 29 november 2008

Om vi inte lär barnen att tänka i tankar om icke våld och omsorg.... hur skall de då veta....?


Fest. Vi samlas för en hel dags firande av vår 80 åring. Han har samlat alla sina barn och barnbarn. Vi möts för lugn, för historia och för fest. Han har, under det gångna året, tydligare sökt i arkiven. Han har forskat kring sina föräldrar och förfäder. Han har sökt, rest och funnit nya svar. Under denna födelsedagsdag delar han med sig av sin kunskap. Vi besöker nya orter, nya kyrkogårdar, och får en del ny kunskap oss till livs. Det är glädjande att lyssna, och jag känner en nyfikenhet att veta mer. I sinom tid kommer också jag att leta, rota, resa och fundera kring mina rötter. Jag hoppas då att 80-åringens letande finns dokumenterat i god ordning så att jag då, när tid och lust kräver åtgärd, inte behöver börja från början igen.

Efter dagen med kyrkogårdar och släktledskartor återvänder vi till festlokalen. Det blir ombyte och lite pyssel, innan vi är där. Det är då tid för att döpa 7-åringen i Friluftsfrämjarstugan. Det görs med en underbar ton. Prästen, från Svenska kyrkan, talar med klokskap. Det lilla yrvädret tar stunden på riktigt allvar. Det var en stund av allvar. En stund av insikt. Och en stund av glädje. Det lilla yrvädret är nu en del av ett särskilt gäng. Oavsett vad som händer i livet, finns han där. Och det är bra, särskilt för honom, att veta att han är en del i gänget som någon alltid bär särskild omsorg om. Där omsorgen är riktad till just var och en. Just också till honom.

Festen gick vidare. Från dopkalas till födelsedagskalas. Förrätt. Varmrätt. Tårta. Busande ungar. Spelande, sjungande, spexande och busande.

Så börjar några av de minsta små, spela extra teater. Små sketcher bara på skoj. Och de vuxna applåderar och skrattar. Men – nu börjar det göra ont i mig. Jag blir ledsen. Det skaver och jag undrar vilka signaler vi egentligen sänder. Det gör mig riktigt ledsen.

De små spelar. På lek. Glatt och bubblande, men där det finns ändå finns en form av omsorgsbrist i leken. Ett skott gör någon död. De vuxna skrattar och applåderar. De små spelar teater. Små stycken. Ett efter ett. Där alla slutar med någon eller någras död, ett skott, ett fasttagande eller liknande. Skratt och applåder, som uppmuntran och beröm från de vuxna. Inga ord eller samtal kring val av spel. Inte från någon. Inte ens av mig, som fann det ont och skavande.

Jag undrar. Hur får vi omsorgens kraft att verka i våra barn, när vi inte ber dem leka med omsorg i tanke och handling, istället för med våldets tecken. Även om det bara är på lek.

Det är bara på lek, säger någon. Låt dem leka som dem vill och känner för. Det är naturligt.

Måste vi låta leken som slutar med hårdhet och död vara en naturlig del av livet? Kan inte den stora omsorgen få ta över och istället vara den naturliga kraften i livet? Kan vi inte bestämma oss för att lämna all form av våld utanför vår värld? Utanför hela vår värld? Såväl i lek, som i tanke och i handling.

Det gör mig ont, att jag inte lyfte frågan – just där, just då. Det gör mig ont, att jag inte bar tillräckligt mod och kraft – eller vett - att ta den diskussionen just där och just då. Eller också var det fel tid, just då.

Men – jag vill inte fortsätta i den tystnaden. Så, jag ber att få lyfta den nu.

Om det inte börjar hos barnen - där de nu växer upp och blir, är, en produkt av tiden – var börjar det då? Tiden som bör visa tecken på ständig icke-våld, i tanke och i handling. Alltid. Utan undantag.

Om vi inte lär barnen att tänka i tankar om icke våld och omsorg – hur skall de då veta att omsorg om vår nästa alltid måste gå före varje handling och tanke där vi frestas att tänka i termer av hämnd och våld?

Eller är det inte så vi vill att det skall vara?

Anette

måndag 17 november 2008

Vem bär ansvar.....?

Jag har talat med ”min” styrelse, om ansvar, risk för konsekvenser som skadestånd, fängelse och andra ”besvärligheter” med anledning av styrelseuppdraget. Det skapar frågor och insikter som är värdefullt att ha kännedom om.

Vem bär ansvar när någon gör fel? Vem bör ansvar när vi gör fel i anställningsförfaranden? I redovisning av källskatten och arbetsgivaravgiften? Vem bör ansvar när det finns möjlighet att använda pengar och resurser på ett felaktigt sätt i en organisation?

Ytterst är det styrelsen.

Det är av yttersta vikt att organisationen ur ett moraliskt, juridiskt och ekonomiskt perspektiv fungerar som tänkt. Det är varje enskild individs skyldighet att tillse att så görs. Att ha ”rätt” i sin tanke i varje steg. Som anställd, som förtroendevald, som ledare och som deltagare.

I detta ligger t ex;
- att följa vår organisations värdegrund
- att följa all relevant lagstiftning
- att följa styrelsens instruktioner och
- att i varje enskild handling använda våra resurser genomtänkt och rätt

Detta kan ses som en självklarhet, men kan vid en närmare granskning av många organisationer lämna mycket kvar att önska.

Styrelsen är ansvarig för omsorg om personalen – där finns också regelsystem utifrån juridik och ekonomi.
Styrelsen är ansvarig för fackligt engagemang och avtalssituationer.
Styrelsen är ansvarig för bokföringens rätt.
Styrelsen är ansvarig för arbetsmiljö.
Styrelsen är ansvarig för att rätt prioriteringar görs i verksamheten.
Som exempel, på styrelsens ansvar. Mer finns, i styrelsens ansvar.

Själva jobbet görs av personalen. Inte av den förtroendevalda kraften. Men – det yttersta ansvaret för organisationens rätt, ligger hos styrelsen.

Styrelsens roll blir hopplös om inte personalen har och visar sin kunskap.
Styrelsen risk blir stor när personalen inte hörsammar de uppmaningar och frågor som finns, när avtal saknas, när dubbelkontroll, återkoppling, checklistor inte finns och inte görs.

Styrelsens roll blir hopplöst omöjlig när eller om frågor är beroende av enskilda styrelseledamöters grad av engagemang och kunskap.

Var är vår personalhandbok?
Var är våra grunddokument kring attest och betalningsrutiner?
Var är vår arbetsmiljöutredning?
Var är rutinen kring hantering av nyanställda eller koll på avtal?
Var är insikten om juridikens krav?
Var är den löpande, tydliga och helhetstänkande återkopplingen i frågor kring ekonomi och personal?
Var förvaras sammantaget alla avtal, kopplade t ex till projekt, anställningar och övriga företeelser i vår organisation.
Hur ser vår instruktion och tanke ut till valberedningen? Vem föreslår egentligen vilka personer som skall sitta i vår valberedning och i vår styrelse? Kommer dessa namn in från våra ”ägare” eller föreslås de av den grupp styrelsen har att leda.

Kan styrelsen vara säker på att fackliga avtal, socialförsäkringsfrågor/regler följs som de är tänkta att fungera – så som de är skrivna?
Kan styrelsen vara säker på att avtal följs – generellt – som de är skrivna?
Kan styrelsen vara säker på att avtal alltid skrivs?
Eller är det så att verksamhet byggs till större del på tillit – utan att inse konsekvenserna för andra i människors mänskliga oenighetsförmåga i vissa situationer? Utan att inse att juridiken är avsedd att skydda alla parter, när tvisten är ett faktum.
Kan våra ”ägare” vara säker på att verksamheten enligt årsmötesbeslutet – och andemeningen - verkligen görs med tanke och omsorg, och inte bara prickas av mot en formellt upprättad lista.

En annan ansvarsfråga ligger i ansvar för ordet – i omsorg om varandra och i omsorg om organisationen. Var går gränsen för när och hur vi skall tala. I vilken roll skall vi tala och kan vi tala utanför denna roll?

Jag talar gärna. Jag skriver gärna. Artiklar och debatt. Men – jag upplever mig tystna, när jag kliver in i en organisation. Jag tror att det öppna samtalet är viktigt. Men – ibland är gränsen mellan rätt och skada oerhört svår att dra.

Jag vill berätta – i min styrelse – vilja problem som finns. Men det kan leda till att jag skadar enskilda människor. I rummet och utanför rummet. När/om jag inte förmår få människor att förstå - vikten av frågorna som påverkar ärendet.

Om jag inte berättar – riskerar jag och andra att ställas till svars i stora övergripande, viktiga, frågor.

Jag vill berätta för organisationens huvudmän om ansvar, engagemang och insikt. Men hur, när och på vilket sätt kan jag göra det utan att skada människor som ändå gör och försöker.

Ju mer jag vet.
Desto mer vill jag tala.
Men desto mindre upplever jag att jag kan tala.
Av lojalitet till människor och organisationer.
Att ställas i relation till – att om jag inte talar.
För jag människor bakom ljuset.
Och riskerar att ställas inför ansvar.

För overksamhet, trots aktivt engagemang.

Att sitta i en styrelse – kan bli en besvärande syssla.

Tar din styrelse sitt styrelseansvar?

Anette Grinde
2008-11-14

söndag 2 november 2008

Frost.

Frost.
Färgerna i naturen blir färre.
Höst närmar sig vinter.

Rådjuret tar sats.
Tvärs över vägen.
Jag hinner se det, och bromsa i tid.

Kanske har vi vintern här,
strax,
nu när vintertiden är här.

Med halka på vägen,
med ljus från frost och snö,
med kyla och friskhet i luften

Välkommen, du ljusa vintertid.

Anette Grinde

lördag 1 november 2008

Idag var en sådan dag när man begrundar sin restid...

Bussen tar sig fram i Sthlmstrafiken med riktig snigelfart. Den tråcklar sig framåt i sakta mak.

Onekligen hade det gått fortare att springa, men vad hjälper det när nu Sthlmsbacillerna krampar sig fast i min kropp. Hjälplöst fast i mitt bristande tålamot försöker jag bryta ett negativt tankespår. Jag tänker på solen, på hösten, på värmen, på kärleken och på vännen.

Jag tänker på livskraften och möjligheterna. Möjligheterna för dig och mig att skapa andra livsförutsättningar för oss själva och för de som utsetts att leva i en annan del av vår värld.

Kanske finns det värre saker här i världen - än att irritera sig över en restid som är lite lång.....

Anette Grinde
2008 10 29

lördag 25 oktober 2008

Buss 676 från Tekniska Högskolan till Norrtälje, med Stockholms Lokaltrafik...

Jag åker buss ofta. Och alltför ofta sörjer jag tonen eller tystnaden från chauffören.

Det gör ont i mig när chauffören nästan skriker i högtalarna att ungdomarna inte skall ligga på sätena. Ont av det höga ljudet och ont av tonen till medmänniskorna.

Det gör ont i mig när människor av misstag klivit på en buss som de tror går att kliva av ifrån. Det gör ont när chauffören då bara fräser åt passagerarna att det inte är någon avstigning från denna buss eller bara tiger, släcker Stanna-lampan och kör vidare utan förklaring. Det står inte på bussen att första avstigningshållplats ligger miltals bort. Den informationen blir krass och svår att förhålla sig till när det redan är för sent. Det går inte att ångra. Konsekvensen blir ibland hård för människor som av misstag inte fått hela bilden klar för sig, och chauffören bidrar sällan med information som underlättar felstegen.

Det gör ont att se den unga grabben som springer allt vad han kan till sista bussen och med andan i halsen precis hinner fram. Det gör ont att då höra en sur chaufför fräsa till den flämtande ynglingen; "Du glömde säga Tack. Jag har inte tid att sitta här och vänta på dig hela natten."

Det skall naturligtvis också sägas att det finns många chaufförer med service och vänlig ton i bagaget. Information, glädje, vänlighet och välgångsönskningar inför helgen tillför gott för många. Ett stort fång mäkliga blomster, om än bara i tanken, till alla de som ser sin serviceroll i sitt chaufförsyrke.

Jag vill be SL att "kursa" kring servicefrågor med sina chaufförer. Med vänlighet och omsorg i det gemensamma bagaget kommer vi så mycket längre.

Anette Grinde
2008-10-25

söndag 19 oktober 2008

Det är nog bäst att ta en funderingspromenad....

Jag sitter på trappan till verandan i morgonsolen. Det är fortfarande vått i gräset. Snart har solen sänt sina strålar på gräs, veranda och andra ting och torkat upp nattens dagg. Dagen tar form. Nattens tystnad vandrar mot morgonens fågelkvitter, tuppens aldrig sinande galande och så småningom även ungarnas stoj och bus. Axel är först upp av alla i kusingänget. Axel som är en ljuvlig liten krabat med mängder av ljusa idéer, sprider massa tokigheter omkring sig. Han säger så roliga, eller finurliga saker. Han sprattlar, springer och hoppar mest hela tiden. Hur kommer han på allt?

Jag sätter mig vid datorn. Jag skriver, eller tänker att jag skall skriva. Orden tystnar. Min hjärna tiger. Jag försöker, jag insisterar, men till ingen nytta. Till slut ger jag upp. Jag går till brevlådan. Mest för att finna den vara alldeles tom. Tidningsutbäraren kommer en god stund efter tuppens morgonsång påbörjats. Jag tar en löparrunda, eller en promenad, eller cykeltur. Då, kommer orden. Tankarna, idéerna, orden, börjar nästan rusa i huvudet. Artiklar, uppdrag, föredrag, saker som glömts, inköpslistan som aldrig skrevs, mm rullar fram i en aldrig sinande ström. Lite lagom ostrukturerat, men det rullar fram. Jag borde ha ett anteckningsblock – eller kanske hellre en liten bandspelare med mig på rundan. Kanske går det att fånga en del av denna ström, om jag snackar in det på en bandspelare….kanske lyckas jag då få till att jag köpa olja till bilen, ordna den där tvätten eller skriva den där artikeln om ’Snöflingorna’ som kör mc på torsdagskvällarna.

Det är verkligen märkligt hur stor skillnaden kan vara. När man tänker på det, just att det verkligen gör skillnad när man är aktiv, så får man ju en förklaring till Axels fantastiska och finurliga frågor och kommentarer. Han är verkligen en sprattlande aktiv ung man ’i sina bästa år’ (d v s 3, snart 4). Han är överallt, och gör en sak av det mesta. Han ser till att han får uppmärksamhet, ständigt talande och frågande. Ständigt sprattlande. Charmande. Han ger sig inte. Busig. Finurlig. Full koll, men låtsas att han inte har koll. I ständig och fullständig aktivitet.

Hur gör vi på jobbet, när tanken stannar? Försöker vi, om och om igen – eller inser vi att det är bättre att gå ifrån och göra något annat. Tänk, om vi tog en löprunda, när vi körde fast. Tänk, om vi tog en funderingspromenad, istället för att insistera på att göra klart det som nu bara måste göras klart, men ändå inte kan göras klart då allt har stannat.

Helt klart är – att röra sig, att motionera, är inte bara befrämjande för vår kropp rent fysiskt. Det är också väldigt befrämjande för vårt mentala välmående. Stor som liten, ung som gammal.

Det är fortfarande många, som inte rör sig. Det är fortfarande många, som inte nyttjar sin friskvårdstimme på jobbet. Det finns t o m företagsledare som ännu inte förstått vitsen med att låta sin personal idka friskvård på arbetstid.

I vårt lagstiftningshysteriska land borde det finnas en lag som sade att varje anställd och varje företagare skall ha en friskvårdstimme, eller två, att nyttjas för sitt, företagets och landets välmående. Jag undrar hur mycket produktiviteten skull öka i vårt land, om varje medborgare ägnade en timme av sin arbetstid, och två timmar av sin fritid, för aktiva aktiviteter varje vecka.

Hur mycket mer skulle de kunna prestera, i resultatet av det mentala välmåendet och konstaterandet att man kan mer, orkar mer, kan tänka mer, kan göra mer – efter en promenad runt stan, en cykeltur på landet eller en löprunda i naturen eller på löpbandet?

Tänk, om där fanns en lag, som tvingade oss alla att ta en lagom funderingsaktivitet var dag. Kort, lång, snabb eller långsam. Precis lagom, men ändock en aktiv funderingsaktivitet. Jag undrar, hur detta skulle påverka produktiviteten i vårt land. Jag undrar, hur detta skulle påverka sjukskrivningssiffrorna i vårt land. Är det dags för lag, en oförsonligt tvingande lag?

Hur får man annars människorna att röra på sig…till glädje för sig själva, för sin familj, för sin hälsa, för sin arbetsplats, för vårt sociala sjukförsäkringssystem, för mer skatter in och mindre bidrag ut…

Hur får man människor att göra sådant de vet är gott för sig själva, och oss alla? Som att vara vänlig mot sin nästa, och ta en enkel funderingspromenad för en bättre egen hälsa och ett bättre samhälle…

Tänk, om alla tog en aktiv funderingsaktivitet om dagen. Då skulle vi nog kunna sänka skatten… eller satsa mer tid och kraft på våra unga i skolorna.


Anette Grinde
(skrivet i sommartid - men tanken gäller året om)

lördag 18 oktober 2008

Höstmorgon....

Höstmorgon.
Solen stiger sakta.
Strålarna når frosten, som glittrar på hustak och i gräset.
Löven, de färggranna vackra höstlöven, bär frosten en stund.
Innan de släpper sitt grepp och faller till marken.
Några ligger där redan, och några faller snart.
Solen värmer mitt sinne, trots den faktiska höstkylan.
Jag närmar mig skogskanten, nere vid sjön.
Det prasslar till i kanten, och ut springer två vackra rådjur.
Alldeles framför mig.
Med lätta skutt, tar det sig över diket, vidare över vägen och strax är de över på andra sidan.
Som om de inte såg mig.
Strax efter kommer ett till.
Det ser mig.
Tvärstannar.
Vänder.
Och springer skrämd åt andra hållet.
Jag går vidare.
Det är stilla.
Varmt, men ändå lite kallt.
Det är underbart vacker.
Efter en stunds öppna fält, finns åter en skog på min ena sida.
Det prasslar till i kanten igen.
Kanske bara 25-30 meter bort, vänder sig skogens konung bort från mig.
I tunga, men ändå lätta, steg travar den sakta sin väg.
Snart är morgonfrosten borta.
Dagen är här.
Min morgonpromenad bär jag med mig, som värme i mitt hjärta.
Dag efter dag.

Anette Grinde