Billy Elliot - Stadsteatern, Stockholm

Billy är 12 år och växer upp tillsammans med sin pappa, storebror och mormor i en liten gruvstad i norra England. Det är tidigt 1980-tal och tillvaron bister – Billys mamma är död sen ett år tillbaka och pappa och storebror som båda jobbar i gruvan har nyligen gått ut i strejk.

Men en dag upptäcker Billy en värld som han inte visste fanns. På en boxningslektion råkar han se flickorna träna balett i lokalen bredvid – och det tänder en låga inom honom. Men balett? Han kunde inte valt en omöjligare dröm.

Billy Elliot bygger på filmen med samma namn och är en hyllning till konsten som kraft och inspiration att förvandla livet bortom ens vildaste drömmar. En livsbejakande musikal med musik av Elton John. Uppsättningen produceras gemensamt av Malmö Opera och Kulturhuset Stadsteatern i samarbete med Anneli Alhanko och Eva Johnson på BASE23 i Stockholm. (Spelschema)

Billy Elliot spelades av Adrian Macéus och hans kompis Michael Caffrey spelades av Samuel Falkner. De hade högst framträdande roller, och gjorde det verkligen med den äran. Deras framträdande var så otroligt imponerande.

Därutöver fanns ett stort antal mycket duktiga skådespelare och dansare, både barn och vuxna, som gjorde fina och fantastiska prestationer. Det var en lång föreläsning, en fantastisk föreställning, en rolig föreställning och förstås både glad och sorglig. Den var vacker.

Så fint, så fint, ja, verkligen fantastiskt fint. 


A...
Sthlm - föreställning 5/9 2017

Mitt i Hela Sthlm

Stadsteatern

Kulturbloggen

Kulturhuset....

Kulturhuset har möblerat om. De har flyttat sitt biblioket till bottenplanet. Där finns också information om Stadsteatern, med mängder av föreställningar. Som påverkar våra föreställningar. Eller bara vår världsbild.

Vi finner också ett café med fika och matmöjlighet, en asiatisk krog och Stadsmissionens återvinningsbutik.

På stolar, bänkar, soffor och andra möjliga och omöjliga sittplatser sitter människor och talar med varandra. Talar och diskuterar. I lugn samtalston. Fast några sitter bara stillsamt tysta. De väntar kanske på något eller någon.

Här finns det också människor som arbetar eller kommunicerar med hjälp av sina datorer eller lånar bibiliotekens datorer. Några spelar kort, talar i telefon eller läser i en spännande bok eller tidskrift. Eller så.

Jag blir glad när jag ser denna förundrande plats. Det är helt enkelt en förundrande och fantastisk plats för människor att mötas på.

Ja, att mötas på.
Och att vara på.
En stund.
Den är öppen och inbjudande.
Tillåten och kostnadsfri.

Går man några trappor upp finner man en utställning om Indien. Eller kanske är det mer än bara en. Det kanske helt enkelt är en mängd företeelser, aktiviteter och händelser. Och bilder.

Bilder och texter. Som i något mått försöker få oss att lära känna Indien. Indien, som den fantastiska plats som det är. Ja, som landet som kan skapa skillnad. Åtminstone för mig.

På Kulturhuset finner vi en bit av stadens kultur. Väl tillgängligt för den som önskar ta del.

Kulturhuset är en fantastisk plats. Helt enkelt.

A ....

Anne Franks dagbok - Stadsteatern Sthlm

Polly Kisch är utbildad vid Teaterhögskolan i Stockholm. På Stockholms stadsteater har hon bl a spelat Annika i Pippi Långstrump - världens starkaste , Ebba i Kvinnornas hämnd och medverkat i Ett litet drömspel.

Hon gör nu Anne Franks dagbok på Stadsteatern i Sthlm. Hon står ensam på scenen, i en föreställning som varar i ca en timme. Ensam, utsatt och skarp. Precis som Anne Frank.

Föreställningen är fullsatt och längst bak i publiken sitter några personer som inte kan vara tysta. De viskar och stör. Till slut avbryter Polly Kisch sin föreställning för att tala med de som stör. Hon ber dem med bestämdhet vara tysta eller lämna salongen. De sitter kvar och de är därefter tysta. Polly samlar sig och fortsätter sin föreställning. Hon är Anne Frank. Hon talar med sin dagbok. Vi följer hennes liv och tankar, eller en del av dem, med utgångspunkt från dagboken.

Anne Franks dagbok är en viktig bok. En viktig berättelse. Den får inte glömmas. Den bör spelas och tolkas igen och igen. På olika sätt och på olika scener. Det är viktigt att det inte händer igen. Varje övergrepp, varje brott mot mänskliga rättigheter, varje människa som inte tillåts leva sina liv i frihet - måste uppmärksammas.

Detta är ett av dem. Vi vill inte att detta skall hända igen.


A Grinde

Stor och liten - på Stadsteatern i Sthlm....

...scener av Botho Strauss. En dansteater av Birgitta Egerblad.

Det var en märklig företställning. Den var fylld av dans och rörelser. Rörelser och ord - men mer rörelser än ord. Den beskrev relationer, förvecklingar, missförstånd och gräl. Den beskrev kärlek och längtan.

För den som inte kände till historien var den en stund av obegripbara scener utan större sammanhang. En beskrivning, t ex i programmet, hade kunnat göra historien begriplig. Begriplighet kan bara tillföra till föreställningen.

Jag förundras över teaterfolket och över konsten. Vilken tur att det finns människor som gillar att spela teater! - men ibland förundras jag oxå över hur föreställningar kan överleva. Med 19 personer på scenen, med ljud, ljus, dekor, regi, pub i pausen, insläpp, program- och biljettförsäljning, annonsering/ marknadsföring och annat som behöver servas och göras är det en diger skara människor som skall avlönas.

Ja, visst är det konst och visst skall det finnas. Finnas tillgängligt för många, som det faktiskt gör på Stockholms Stadsteater.

Julklappspresentkortet är nu slut. "Vildanden" och "Stor och liten" fick vi se. Presentkortsjulklappar på Stockholms Stadsteater är verkligen inte fy skam! Det önskar vi oss igen!

Anette Grinde

Stuga uthyres i Roslagen

Vildanden.....

Vi fick en fin julklapp av mina barn. Ett presentkort på Stadsteatern i Stockholm.

Vi besökte Stockholms Stadsteater i höstas. Då såg vi Charlotte Löwensköld, av Selma Lagerlöf. Och vi såg Gunilla Röör i elakhetens roll. Vi imponerades stort.

Denna gång såg vi Vildanden. Hedvigs älskade vindand. Hennes alldeles egen.

En vanlig familj. Med glädjeämnen och sorger. Med fattigdom och rikedom. Med omsorg och kärlek. Hedvig älskar sin far och hon älskar sin vildand.

Livet omfattas av svek. Eller kanske det vi uppfattar som svek, men i någon annans ögon istället är omsorg. Det som är omsorg för någon, kan vara svek för någon annan. När man inte ser det mer än från ett perspektiv.

Livet omfattas av grymheter. Ibland kan vi se dem komma, och ibland skapas de allteftersom. Utan att man riktigt ser det komma, eller förstår hur det kommer sig.

Teater är fantastiskt. Det skapar känslor av sorg, vrede, omsorg och kärlek. Jag häpnar över teatermänniskornas förmåga att memorera och spela alla dessa roller.

Jag gläds åt att vi har möjligheten att få se dessa spel. Dessa spel, som visar en del av verklighetens glädje och sorger. Som tydliggör elakheterna. Människornas elakheter, och några av livets spratt. De oförutsägbara händelserna, som ibland kan utgöra fasansfulla spratt.

Det fasansfulla, som jag önskar att vi alla kunde lyckas avstå ifrån. Till förmån för glädjen och omsorgen, i varje steg och i varje handling.


Anette Grinde

Mitt namn är Rachel Corrie

Mitt namn är Rachel Corrie
Stadsteatern, Stockholm

Texter av Rachel Corrie
Sammanställda av Alan Rickman och Katharine Viner.
Regi; Nina Wester
I rollen; Frida Hallgren

Frida Hallgren, född 16 december 1974, i Stockholm.

Hallgren har onekligen skådespeleri som sitt yrke. Hon har numera god erfarenhet från såväl film, som från teater. Frida Hallgren blev tidigt intresserad av teater . Vid 11 års ålder deltog hon i teatergruppen Unga teatern. Hennes filmdebut skedde när hon var 12. Hon medverkande då i den av LO producerade "Det första äventyret". Därefter har teater och film kantat hennes liv. Hon gick gymnasiet på teaterlinjen. Hon utbildade sig på Teaterhögskolan i Malmö och gjorde sin praktik på Göteborgs stadsteater. Efter sin examen 1998 har hon bl a varit verksam vid Upsala Stadsteater och på Stockholms stadsteater.

Frida Hallgren guldbaggenominerades för bästa kvinnliga biroll för sin roll i filmen "30.e november". Hon fick även stora lovord för sin roll som Lena i Kay Pollaks Så som i himmelen. Hon har medverkat i ett flertal teateruppsättningar och filminspelningar under årens lopp.

Frida Hallgren spelar nu - på Stockholms Stadsteater - en allvarlig roll.

Hon beskriver Rachel Corrie. En ”helt vanlig” amerikansk tjej. En frustrerad, längtande tjej – som söker, verkar och försöker. På sin väg från ung till vuxen strävar hon efter att göra något av vikt. I uppbrottets tid. Uppbrottet från hemmet, från föräldrarna, från hemstaden. Med en längtan och en vilja att göra! Att göra någonting för människor, någonting för världens fred, någonting som känns värdefullt för henne själv.

Rachel Corrie vara bara 23 år. Hon skulle snart fylla 24. Hon åkte till konflikthärden och människorna i Israel/Palestina, genom organisationen The International Solidarity Movement i Gaza. Hon hann vara där i ca två månader.

Hon levde med människorna, hon såg frustrationen, hon våndades och hon var rädd. Rädd för sig, rädd för människornas skull, de som levde helt omöjliga liv. Liv som blev, och fortfarande är, värre och värre allt eftersom tiden går. Våld, hot, trakasserier, omöjlighet i arbete och försörjning och fruktansvärda livsvillkor finns fortfarande som dessa människors vardag. I detta lever barn och vuxna, utan möjlighet till ett drägligt liv.

Den 16 mars 2003 ställer hon sig i vägen för en israelisk bulldozer i Palestina och krossas. Hon gjorde det säkert inte för att hon ville dö, eller för att hon skulle ses som en martyr. Hon gjorde det därför att hon ville rädda ett palestinskt bostadshus i Rafah från att rivas av den israeliska armén. Oavsett detta var en olycka, eller en avsedd handling från den person som körde bulldozern gavs händelsen en stor uppmärksamhet. Hennes död förvandlade henne till en symbol för konflikten i Mellanöstern.

Många efter Corrie har åkt till denna konflikthärd. Många talar, många frustreras, många försöker. Men ändå inte nog, då detta fortfarande pågår. Inte i det lilla. Utan stort och öppet. Vi vet. Världen vet. Ändå fortsätter det. Muren, döden, sorgen och fattigdomen växer. Hur kan det få vara så?

Föreställningen är angelägen. Som en påminnelse om det allvar som råder för människorna i dessa områden.

Frida Hallgren spelar sålunda en angelägen roll. Under delar av föreställningen är hon inlevelsefull, under delar ”läser hon” sitt manus. När hon tackar för applåderna, visar hon ingen glädje, utan är kvar i Rachels död och det tragiska i historien. Hon står kvar i sorgen.

Föreställningen är angelägen. Den kan rekommenderas.

Anette Grinde
Norrtälje
2008-01-13


Publicerad i tidningen Elsa - nr 1/2008