Billy Elliot - Stadsteatern, Stockholm

Billy är 12 år och växer upp tillsammans med sin pappa, storebror och mormor i en liten gruvstad i norra England. Det är tidigt 1980-tal och tillvaron bister – Billys mamma är död sen ett år tillbaka och pappa och storebror som båda jobbar i gruvan har nyligen gått ut i strejk.

Men en dag upptäcker Billy en värld som han inte visste fanns. På en boxningslektion råkar han se flickorna träna balett i lokalen bredvid – och det tänder en låga inom honom. Men balett? Han kunde inte valt en omöjligare dröm.

Billy Elliot bygger på filmen med samma namn och är en hyllning till konsten som kraft och inspiration att förvandla livet bortom ens vildaste drömmar. En livsbejakande musikal med musik av Elton John. Uppsättningen produceras gemensamt av Malmö Opera och Kulturhuset Stadsteatern i samarbete med Anneli Alhanko och Eva Johnson på BASE23 i Stockholm. (Spelschema)

Billy Elliot spelades av Adrian Macéus och hans kompis Michael Caffrey spelades av Samuel Falkner. De hade högst framträdande roller, och gjorde det verkligen med den äran. Deras framträdande var så otroligt imponerande.

Därutöver fanns ett stort antal mycket duktiga skådespelare och dansare, både barn och vuxna, som gjorde fina och fantastiska prestationer. Det var en lång föreläsning, en fantastisk föreställning, en rolig föreställning och förstås både glad och sorglig. Den var vacker.

Så fint, så fint, ja, verkligen fantastiskt fint. 


A...
Sthlm - föreställning 5/9 2017

Mitt i Hela Sthlm

Stadsteatern

Kulturbloggen

Teater Nea ger Utsikten

 

 

 

 Foto Anette Grinde - klicka på bilden för större format.

• Ord om föreställningen.
• Teater Nea - boka biljetter här. 
• Youtube.com om Utsikten 
• Manus av Manusblocket

Intressant.  Bloggkartan Norrtälje.  Nyligen.se.  Blogger.com.  Knuff bloggar.  Knuff om teater Nea - teater tre -  Bloggare om folkbildning - teaterpremiär ...

Utsikten - teater Nea

Vad händer när strömmen tar slut? Hur påverkas vi och hur förhåller vi oss till andra? Teater Nea har begrundat frågan och resultatet kan ses på Rosenlundsgatan i Stockholm. Utsikten, heter stycket.

Vi är på plats på premiären. Vi sätter oss på första bänk, kommer nära händelsernas centrum och hör alla andetag. Att gå på teater är onekligen intressant. Där finns väldigt mången ideell timme nedlagd i övning, samtal, reflektion och vånda. Omåttliga glädjestunder kan vi också tro att här finns.

Föreställningen ger oss avundsjukan, längtan efter tillhörighet, kärlek, ständig anpassning i rädslan att stå utanför, systerskap, föränderligheten i tillvaron, att göra vad som krävs för sitt eget bästa – även när det innebär att skada andra, grupptryck och gemensamma beslut. Den ger oss också följsamheten i grupper och relationer.

Personligheterna syns tydligt i karaktärerna och ger anledning till tanke hur vi är och hur vi gör.

Vi förfasas, nickar och ler. Teaterfolk är ett folkslag för sig. Ett sådant man kan beundra. Vi bockar och bugar för deras fantastiska budskap och tolkningar. Vi gläds över deras fantastiska engagemang och intresse.

För vad vore vi utan den fantastiska teaterkulturen?

Anette Grinde

• Teater Nea - boka biljetter här. 
• Youtube.com om Utsikten 
• Manus av Manusblocket

Intressant.  Bloggkartan Norrtälje.  Nyligen.se.  Blogger.com.  Knuff bloggar.  Knuff om teater Nea - teater tre -  Bloggare om folkbildning - teaterpremiär ... 

"Tre Älskade; kärleken står i vägen...

av Paula Fuenzalida Ramirez. På scenen, på Teater Tre på Rosenlundsgatan i Sthlm, står bland annat Lina Hemlin, Richard Wellmar, Florencio Urbano, Ingela Nilsson, m fl. De spelar fyra föreställningar under april 2010. Min rekommendation är att du lyften luren och bokar din biljett till en av dessa föreställningar.

På scenen står 10 människor som brinner för teater. Människor som har lagt ner mängder av timmar på repetitioner av t ex ord, ljud, musik, dans och på att visa deras tolkning av relationerna människorna emellan. Reflektion, tystnad, diskussion och återhållsamhet i samtalet kan antas ha förekommit i mängd under dessa repetitioner, liksom även en del skratt, glädje och frustration.

Jag kan förundras över den tid som läggs ner. Över den ideella kraften i teateriet. Och över glädjen och tålamodet i deras arbete. Å andra sidan är det just så i våra fritidssysselsättningar. Vi lägger ibland ner en oerhört stor andel tid på att göra, att öva och att glädjas i det vi göra på vår fritid - även om det tar mycket tid, och ibland även stora summor pengar, i anspråk. Det finns människor som spelar golf, springer marathon, går ut med hunden eller spelar schack. Det finns också människor som spelar teater, och delar med sig av detta till oss andra. Det är en fantastisk fritidssyssla - och det är synd att det inte kan generera mer biljettintäkter i retur än vad fyra föreställningar ger.

Kanske är det som med en mc-tur - det är resan som är själva njutningen - inte målet i sig.

A ...

Anne Franks dagbok - Stadsteatern Sthlm

Polly Kisch är utbildad vid Teaterhögskolan i Stockholm. På Stockholms stadsteater har hon bl a spelat Annika i Pippi Långstrump - världens starkaste , Ebba i Kvinnornas hämnd och medverkat i Ett litet drömspel.

Hon gör nu Anne Franks dagbok på Stadsteatern i Sthlm. Hon står ensam på scenen, i en föreställning som varar i ca en timme. Ensam, utsatt och skarp. Precis som Anne Frank.

Föreställningen är fullsatt och längst bak i publiken sitter några personer som inte kan vara tysta. De viskar och stör. Till slut avbryter Polly Kisch sin föreställning för att tala med de som stör. Hon ber dem med bestämdhet vara tysta eller lämna salongen. De sitter kvar och de är därefter tysta. Polly samlar sig och fortsätter sin föreställning. Hon är Anne Frank. Hon talar med sin dagbok. Vi följer hennes liv och tankar, eller en del av dem, med utgångspunkt från dagboken.

Anne Franks dagbok är en viktig bok. En viktig berättelse. Den får inte glömmas. Den bör spelas och tolkas igen och igen. På olika sätt och på olika scener. Det är viktigt att det inte händer igen. Varje övergrepp, varje brott mot mänskliga rättigheter, varje människa som inte tillåts leva sina liv i frihet - måste uppmärksammas.

Detta är ett av dem. Vi vill inte att detta skall hända igen.


A Grinde

Stor och liten - på Stadsteatern i Sthlm....

...scener av Botho Strauss. En dansteater av Birgitta Egerblad.

Det var en märklig företställning. Den var fylld av dans och rörelser. Rörelser och ord - men mer rörelser än ord. Den beskrev relationer, förvecklingar, missförstånd och gräl. Den beskrev kärlek och längtan.

För den som inte kände till historien var den en stund av obegripbara scener utan större sammanhang. En beskrivning, t ex i programmet, hade kunnat göra historien begriplig. Begriplighet kan bara tillföra till föreställningen.

Jag förundras över teaterfolket och över konsten. Vilken tur att det finns människor som gillar att spela teater! - men ibland förundras jag oxå över hur föreställningar kan överleva. Med 19 personer på scenen, med ljud, ljus, dekor, regi, pub i pausen, insläpp, program- och biljettförsäljning, annonsering/ marknadsföring och annat som behöver servas och göras är det en diger skara människor som skall avlönas.

Ja, visst är det konst och visst skall det finnas. Finnas tillgängligt för många, som det faktiskt gör på Stockholms Stadsteater.

Julklappspresentkortet är nu slut. "Vildanden" och "Stor och liten" fick vi se. Presentkortsjulklappar på Stockholms Stadsteater är verkligen inte fy skam! Det önskar vi oss igen!

Anette Grinde

Stuga uthyres i Roslagen

Cirkus Cirkör. Den annorlunda cirkusen....

Cirkus Cirkör. Den annorlunda cirkusen, med fantastiska människor på scenen. Vi besökte Dansens Hus, i Sthlm, och såg Inside Out.

Inside Out är en hyllningsföreställning till cirkusen – en nycirkusföreställning med ett varmt bultande cirkushjärta, teknisk skicklighet, grym livemusik och Cirkus Cirkörs klassiska energi och skruvade komik. Föreställningen handlar om rädsla och tillit, om att våga kasta sig ut i det okända – ett svindlande cirkusdrama om att våga mer än man vågar. Vi får följa två människor som är rädda för att misslyckas och som lever inom trygghetens snäva ram. När de möter ett cirkussällskap fyllt av vanskapta, udda men också magiska och varma karaktärer ställs deras liv på ända och en svindlande resa tar fart. - läser jag på deras hemsida.

Cirkus Cirkör är mycket väl värda ett besök. Fantastiska uppträdande, med humor, med en fantastisk energi genom föreställningen. Musik. Glädje. Energi. Fantastisk dans och akrobatik.

Har du sett dem?
Om inte - gör det, de är värda att beskådas. Med rungande applåder.


Anette Grinde

Vildanden.....

Vi fick en fin julklapp av mina barn. Ett presentkort på Stadsteatern i Stockholm.

Vi besökte Stockholms Stadsteater i höstas. Då såg vi Charlotte Löwensköld, av Selma Lagerlöf. Och vi såg Gunilla Röör i elakhetens roll. Vi imponerades stort.

Denna gång såg vi Vildanden. Hedvigs älskade vindand. Hennes alldeles egen.

En vanlig familj. Med glädjeämnen och sorger. Med fattigdom och rikedom. Med omsorg och kärlek. Hedvig älskar sin far och hon älskar sin vildand.

Livet omfattas av svek. Eller kanske det vi uppfattar som svek, men i någon annans ögon istället är omsorg. Det som är omsorg för någon, kan vara svek för någon annan. När man inte ser det mer än från ett perspektiv.

Livet omfattas av grymheter. Ibland kan vi se dem komma, och ibland skapas de allteftersom. Utan att man riktigt ser det komma, eller förstår hur det kommer sig.

Teater är fantastiskt. Det skapar känslor av sorg, vrede, omsorg och kärlek. Jag häpnar över teatermänniskornas förmåga att memorera och spela alla dessa roller.

Jag gläds åt att vi har möjligheten att få se dessa spel. Dessa spel, som visar en del av verklighetens glädje och sorger. Som tydliggör elakheterna. Människornas elakheter, och några av livets spratt. De oförutsägbara händelserna, som ibland kan utgöra fasansfulla spratt.

Det fasansfulla, som jag önskar att vi alla kunde lyckas avstå ifrån. Till förmån för glädjen och omsorgen, i varje steg och i varje handling.


Anette Grinde

Teater Olydig. Leif. En liten och en stor.

Teater Olydig.
Björngårdsgatan 3, Södermalm, Sthlm.
Leif.
En liten och en stor.

En med en far som han älskar, fast delar av vårt samhälle inte ser hans far som riktigt fullvärdig.
Samhällssättet gör till slut inte gott med denna lilla grabb.

Och en med en stark önskan om att tala och skapa förändring i samhället. Med en önskan om att få tala, skriva och diskutera öppet och tydligt.

Leif är tillräckligt modig för att göra det han vill. Han uttrycker sig väl och formulerar sina ord. Han skriver en debattartikel. Den sticker ut. Den sticker ut dels med anledning av åsikten. Därtill sticker den ut med anledning av informationen om arbetsplatsen.

Hans arbetsgivare finner att hans åsikter är obekväma och anstränger sig för att försöka avskeda honom. Arbetsgivaren misslyckas i sin ansträngning, men visar tydligt att ord om det öppna samtalet, debatten, inte gäller när det närmar sig den egna sfären. Det fria ordet är inte fritt, när det blir obekvämt för någon.

I pjäsen finner vi polisövergrepp och utsatta människors utsatthet. Vi ser svårigheten, eller omöjligheten, att komma igen. Vi ser hur andra dras med. Vi ser förutfattade meningar och frånvaron av hjälp från samhället. Vi ser rädsla och frustration.

Vi ser oxå fantastiska skådespelare/skådespelerskor, pjäsförfattare och en engagerad regissör som lägger mängd av tid och kraft för att dela med sig av angelägna ämnen. Antagligen utan särskilt mycket ersättning, men med väldigt mycket engagemang. De delar med sig av ämnen som sätter spår och behöver tydliggöras.
Igen.

Det är underbart med engagerade människor. Särskilt sådana som bidrar till att väcka tankar om önskan om en bättre värld och mer engagemang.

Tack, för en god föreställning.

Anette Grinde
2008-11-17

Hur grym får man egentligen vara?

Selma bär ordets makt inom sig. Hon vrider och vänder på detta och delar med sig, med kraft.
Kärlek kan vara en förbannelse, precis som envisheten hos den som insisterar på sin rätt.

Karl Artur är föremål för kärlek och dyrkan, och skrapar med sitt oförstånd och sin envishet förtvivlan hos medmänniskorna. Och för sig själv.
Hans kärlek, hans förmåga och hans liv plågas. Utsätts för en stark prövning innan han hittar hem. Hittar hem, med hjälp av någon som visar sin omsorg.

Charlotte finner sin kärlek och sin roll. Hon tar sitt liv på allvar. Hon gör och skapar. Hon visar kärlek och omsorg. Såväl till sig själv som till sin nästa.

Thea. En kvinna som har fastnat i tanken. Ser om ser kärlek och omsorg utifrån andra perspektiv än bara sitt eget. Hämnd. Manipulation. Egen avgudan med passerade gränser långt bortom klokskap och medmänsklighet.

På Stadsteatern i Sthlm tolkar, bland många fler, Sara Sommerfeld, Gustaf Hammarsten och Gunilla Röör Selma Lagerlöfs Charlotte Löwensköld i en spännande fart. De är fantastiskt duktiga i sina tolkningar.

Gunilla Röör, med sin Thea, får mig att må illa. Hur grym får man egentligen vara? Grymheten hänger kvar i mig när jag lämnar lokalen. Det tar en stund tills jag åter känner tillförsikten. Tills jag förstod att det var ett spel. Och att jag igen sett att Gunilla Röör är en riktigt duktig skådespelerska, som fick plågan att vandra genom min kropp. Plågan, som igen ger insikten om mänsklighetens oförmåga att se världen och medmänniskorna från kärlekens och omsorgens perspektiv.

En verklighet, en oförmåga, som jag gärna arbetar för att den skall försvinna. Det kräver en del tid, en del tanke och ett väldigt mått av insikt av oss alla, för att förändra just oss alla till den ständiga tanken på kärlekens och omsorgens perspektiv.

Men visst är det möjligt!

Anette Grinde

Mitt namn är Rachel Corrie

Mitt namn är Rachel Corrie
Stadsteatern, Stockholm

Texter av Rachel Corrie
Sammanställda av Alan Rickman och Katharine Viner.
Regi; Nina Wester
I rollen; Frida Hallgren

Frida Hallgren, född 16 december 1974, i Stockholm.

Hallgren har onekligen skådespeleri som sitt yrke. Hon har numera god erfarenhet från såväl film, som från teater. Frida Hallgren blev tidigt intresserad av teater . Vid 11 års ålder deltog hon i teatergruppen Unga teatern. Hennes filmdebut skedde när hon var 12. Hon medverkande då i den av LO producerade "Det första äventyret". Därefter har teater och film kantat hennes liv. Hon gick gymnasiet på teaterlinjen. Hon utbildade sig på Teaterhögskolan i Malmö och gjorde sin praktik på Göteborgs stadsteater. Efter sin examen 1998 har hon bl a varit verksam vid Upsala Stadsteater och på Stockholms stadsteater.

Frida Hallgren guldbaggenominerades för bästa kvinnliga biroll för sin roll i filmen "30.e november". Hon fick även stora lovord för sin roll som Lena i Kay Pollaks Så som i himmelen. Hon har medverkat i ett flertal teateruppsättningar och filminspelningar under årens lopp.

Frida Hallgren spelar nu - på Stockholms Stadsteater - en allvarlig roll.

Hon beskriver Rachel Corrie. En ”helt vanlig” amerikansk tjej. En frustrerad, längtande tjej – som söker, verkar och försöker. På sin väg från ung till vuxen strävar hon efter att göra något av vikt. I uppbrottets tid. Uppbrottet från hemmet, från föräldrarna, från hemstaden. Med en längtan och en vilja att göra! Att göra någonting för människor, någonting för världens fred, någonting som känns värdefullt för henne själv.

Rachel Corrie vara bara 23 år. Hon skulle snart fylla 24. Hon åkte till konflikthärden och människorna i Israel/Palestina, genom organisationen The International Solidarity Movement i Gaza. Hon hann vara där i ca två månader.

Hon levde med människorna, hon såg frustrationen, hon våndades och hon var rädd. Rädd för sig, rädd för människornas skull, de som levde helt omöjliga liv. Liv som blev, och fortfarande är, värre och värre allt eftersom tiden går. Våld, hot, trakasserier, omöjlighet i arbete och försörjning och fruktansvärda livsvillkor finns fortfarande som dessa människors vardag. I detta lever barn och vuxna, utan möjlighet till ett drägligt liv.

Den 16 mars 2003 ställer hon sig i vägen för en israelisk bulldozer i Palestina och krossas. Hon gjorde det säkert inte för att hon ville dö, eller för att hon skulle ses som en martyr. Hon gjorde det därför att hon ville rädda ett palestinskt bostadshus i Rafah från att rivas av den israeliska armén. Oavsett detta var en olycka, eller en avsedd handling från den person som körde bulldozern gavs händelsen en stor uppmärksamhet. Hennes död förvandlade henne till en symbol för konflikten i Mellanöstern.

Många efter Corrie har åkt till denna konflikthärd. Många talar, många frustreras, många försöker. Men ändå inte nog, då detta fortfarande pågår. Inte i det lilla. Utan stort och öppet. Vi vet. Världen vet. Ändå fortsätter det. Muren, döden, sorgen och fattigdomen växer. Hur kan det få vara så?

Föreställningen är angelägen. Som en påminnelse om det allvar som råder för människorna i dessa områden.

Frida Hallgren spelar sålunda en angelägen roll. Under delar av föreställningen är hon inlevelsefull, under delar ”läser hon” sitt manus. När hon tackar för applåderna, visar hon ingen glädje, utan är kvar i Rachels död och det tragiska i historien. Hon står kvar i sorgen.

Föreställningen är angelägen. Den kan rekommenderas.

Anette Grinde
Norrtälje
2008-01-13


Publicerad i tidningen Elsa - nr 1/2008