Jag hastar genom dagen för att hinna. Jag hastar i tanken, skyndar mig genom uppgifterna. Oroar mig i onödan och känner stressen bita mig i hasorna. Jag blir avbruten både av mina egna tidsbokningar och av andra som ringer eller kliver in i rummet. Arbetsron lyser med sin frånvaro. Jag hinner inte tänka klart mina tankar och jag hinner inte slutföra mina uppgifter. Jag känner stressnivån som en obehaglighet i kroppen.
Jag har bokat en sen lunch med en sympatisk nätverkskollega. Det blir ett skönt och viktigt avbrott, med hyfsat fokus i stunden. Vi diskuterar frågorna som är viktiga, som nu landar på någon annans bord och som spelar roll för framtiden i teamet. Det gör vi alla, spelar roll. Det vi gör, och inte gör, spelar roll. Det är helt enkelt viktigt att vi gör. Jag återvänder till kontoret och försöker fokusera på det som måste bli klart och slutföras. Då ropas det från fikarummet att det är kaffe och fika. Jag går raskt dit, för att bidra med närvaron en kort stund. Ja, det blir överdrivet kort, min tanke lämnar rummet och jag strax därpå. Strax senare hör jag vad skälet till samlingen var - någon fyllde år. Nonchalant hade jag lämnat rummet mitt i firandet, för att jag inte var tillräckligt observant om varför vi firade. Jag fick gratulera sen. Jag svär inombords över min bristande mentala närvaro, just där, just då.
Jag hastar genom dagen. Gör klart, så gott det går. Tittar återkommande på klockan. Packar ihop. Hastar iväg. Går fort genom stan. Dryper av svett. Upptäcker att bilisterna ser på mig i korsningen, som att jag ska gå rakt ut i gatan. Jag stannar. Drar ett djupt andetag. Vrider mig åt ett annan håll, så att det syns att jag inte skall korsa deras väg. Andas. Svettas. Men hinner dit jag ska, till slut. I tid. En konstig lättnad infinner sig i mig när den person jag skall möta är senare än jag.
Paul Hansen ställer ut på Fotografiska i Stockholm
Jag har fått ett medlemskort på Fotografiska av mina fantastiska döttrar och jag möter en av dem där för att vi ska ta oss tid att titta på utställningen tillsammans. Just Paul Hansen tillhör en av mina fotograffavoriter, så den utställningen vill jag verkligen se.
Det är många bilder. Extremt många, men förstås inte för många. Bara fler än jag förmår begrunda idag. Det krävs mer tid och lugn av mig, för att hantera alla dessa bilder. Det är en viktig utställning, men den är jobbig, rent fasansfull. Jag kommer att gå tillbaka för att se den igen, ur en annan vinkel. Jag behöver se bilderna, se människorna och vad de sitter i. Jag behöver fundera kring hur jag kan skillnad i min roll, i mitt liv. Var jag än är. Vart jag än går.
Vid en av bilderna frågar han sig varför människor flyr. Ja, det vet han förstås. Och jag också. Det är tydligt.
Paul Hansen har sett med egna ögon varför människor flyr. Han har sett förödelsen, de skadade människorna, smutsen, bristen på mat och vatten, de lösdrivande barnen utan vuxna omkring sig, med mera, med mera. Han har sett mer än många av oss andra och genom en del av alla hans bilder kan vi få del av hans upplevelser. Men, vi kan ändå aldrig riktigt se, aldrig riktigt förstå, för vi lever inte mitt i´t. Vi kan också vända ryggen till och tänka en annan tanke. Det kan inte den som bor mitt i krigets våld, flyktinglägrets fasa eller hungerkatastrofens konsekvenser. Vi, som haft tur i livets lotteri, kan bara vika höger och köpa ett äpple istället för värja oss mot våld och miljökatastrofer.
Paul Hansens bilder berör, men de för mig nära våldets mitt. De gör ont långt in i min själ, men jag är fysiskt oskadd till skillnad från många av människorna som finns på Hansens viktiga och fotografiskt vackra bilder. Deras - många av människorna som han porträtterar - liv är slagna i svåra spillror, för många av dem har livet dessutom alltid varit sådan. Livet för människor som lever i leran, i fattigdomen, i kriget och i utsattheten blir en absurd normalitet medan jag bara svänger vänster i nästa korsning utan att behöva oroa mig för att livet står på spel. Ja, det gör jag ju ibland, men ställt i relation till världens katastrofer går det förstås inte att hävda att livet verkligen står på spel.
Paul Hansen är en fantastiskt fotograf, en sådan som gör skillnad. Om du har möjlighet att besöka Fotografiska under den närmaste månaden så kan jag verkligen rekommendera ett besök. Ta god tid på dig, när du har klivit in i lokalen. Bilderna förtjänar att betraktas med noggrannhet. De tål att funderas över.
Jag avser att göra det igen.
Alldeles, alldeles snart.
Ja, alldeles strax igen.
A..
