Det händer att jag undrar över livets varför, varför du tänker si när jag tänker så eller varför det står en kundvagn med uppbruten asfalt i, på en helt vanlig parkeringsplats.
Ja, det händer att livets frågor ibland saknar svar.
Visar inlägg med etikett Recension konst. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Recension konst. Visa alla inlägg
lördag 27 juli 2024
onsdag 3 februari 2016
Martin Adler - Galleri Kontrast, Slussen Stockholm
Martin Adler - Galleri Kontrast, Slussen Stockholm
Ögonblick
www.GalleriKontrast.se
Galleri Kontrast ställer ut några av Martin Adlers fotografier från några av världens oroliga hörn. Han har rest, berättat och ger oss därför möjligheten att se hans bilder. Han finns inte kvar i vår värld, men han har skapat minnen åt oss, förklarat och visat. Han sköts till döds i juni 2006, under ett uppdrag i Somalias huvudstad Mogadishu. Han var en fantastisk fotograf, han fattas oss.
Ett stort antal stora bilderna hänger på väggarna. Varje bild berättar något starkt. De rymmer flera bottnar, förutom att de också är väldigt vackra. Det är vackra, men gör ont. Varje bild följs av en enkel mening, en kort text som sätter den i ett sammanhang. Den leder mig. Bilderna, med den tydliggörande korta texten, leder mig till nya bilder och tankar om människor och livsförutsättningarna i vår värld. I vår gemensamma värld. Bilderna känns.
Jag tänker ibland att jag är för känslosam, även om man ju inte riktigt kan rå för hur man är. Som här, när tårarna väller över när jag ser människornas plåga och rädsla i de bilder som stora och raka hänger framför mig. De är raka, svåra att missförstå, men samtidigt otroligt svåra att förstå. Jag försöker sätta mig in i deras livsförutsättningar, se hur jag skulle känna och leva om detta var min och mina barns värld. Jag försöker föreställa mig hur jag skulle kunna vara i den 13-åriga flickans ställe med vapnet hängande över axeln eller om det var min dotter. Jag försöker se samma bild när jag tänker på kvinnorna i prostitutionssituationerna. Hur kommer det sig att livet blev så, för dem, där? Jag ser mannen som flyr genom träskmarkerna med sitt barn på sina axlar undan terrorn och kriget och undrar hur det ser ut där bakom, var sonens mamma är och vilka våndor och fasor som fått honom att fly. Kvinnorna som skriker ut sin bön om hörsamhet i krigsfasan har samlats igen och igen, bilden för mig till deras styrka och insikt om att de måste be, men också höras just där. De får inte ge sig, de måste vinna över det långvariga våldet genom ickevåldets kraft. Jag ser också de unga killarna som tränar inför de kommande striderna, alltför unga och alltför drogade. Ja, det gör ont. Det gör väldigt ont i mig att se detta. Varför måste människor leva så?
Ibland är det blicken som berättar, berör. Ibland är det färgerna eller vidderna, eller den plågsamma skadan eller uttrycket i situationen. Ibland är det texten som för mig närmare in till flykten, prostitutionen, drogerna, vapnen, våldet, utanförskapet eller kvinnornas frustration i krigströttheten.
Bilderna gör ont. Det är vår allas värld han visar. Hur tillåter vi att den ser ut så här?
Jag sugs in i bilderna, förstår inte hur Adler kunnat vara i den, vara i allt detta. Hur har han kunnat se och så klart kunna förmedla det till oss. Martin Adler - en fantastiskt fotograf. Ja, han fattas oss. Han visade oss mängder av bilder och företeelser som vi inte riktigt visste fanns.
Utställningen pågår, på Galleri Kontrast, till den 6 mars 2016. Missa inte den.
Anette Grinde
Länkar;
Galleri Kontrast. Bokus. Glädjens Akademi. Aftonbladet. TV4. Svd. Gp. Wikipedia. Expressen. VLT. Agneta Gelin (beskriver en tidigare utställning oerhört vackert i bild).
Ögonblick
www.GalleriKontrast.se
Galleri Kontrast ställer ut några av Martin Adlers fotografier från några av världens oroliga hörn. Han har rest, berättat och ger oss därför möjligheten att se hans bilder. Han finns inte kvar i vår värld, men han har skapat minnen åt oss, förklarat och visat. Han sköts till döds i juni 2006, under ett uppdrag i Somalias huvudstad Mogadishu. Han var en fantastisk fotograf, han fattas oss.
Ett stort antal stora bilderna hänger på väggarna. Varje bild berättar något starkt. De rymmer flera bottnar, förutom att de också är väldigt vackra. Det är vackra, men gör ont. Varje bild följs av en enkel mening, en kort text som sätter den i ett sammanhang. Den leder mig. Bilderna, med den tydliggörande korta texten, leder mig till nya bilder och tankar om människor och livsförutsättningarna i vår värld. I vår gemensamma värld. Bilderna känns.
Jag tänker ibland att jag är för känslosam, även om man ju inte riktigt kan rå för hur man är. Som här, när tårarna väller över när jag ser människornas plåga och rädsla i de bilder som stora och raka hänger framför mig. De är raka, svåra att missförstå, men samtidigt otroligt svåra att förstå. Jag försöker sätta mig in i deras livsförutsättningar, se hur jag skulle känna och leva om detta var min och mina barns värld. Jag försöker föreställa mig hur jag skulle kunna vara i den 13-åriga flickans ställe med vapnet hängande över axeln eller om det var min dotter. Jag försöker se samma bild när jag tänker på kvinnorna i prostitutionssituationerna. Hur kommer det sig att livet blev så, för dem, där? Jag ser mannen som flyr genom träskmarkerna med sitt barn på sina axlar undan terrorn och kriget och undrar hur det ser ut där bakom, var sonens mamma är och vilka våndor och fasor som fått honom att fly. Kvinnorna som skriker ut sin bön om hörsamhet i krigsfasan har samlats igen och igen, bilden för mig till deras styrka och insikt om att de måste be, men också höras just där. De får inte ge sig, de måste vinna över det långvariga våldet genom ickevåldets kraft. Jag ser också de unga killarna som tränar inför de kommande striderna, alltför unga och alltför drogade. Ja, det gör ont. Det gör väldigt ont i mig att se detta. Varför måste människor leva så?
Ibland är det blicken som berättar, berör. Ibland är det färgerna eller vidderna, eller den plågsamma skadan eller uttrycket i situationen. Ibland är det texten som för mig närmare in till flykten, prostitutionen, drogerna, vapnen, våldet, utanförskapet eller kvinnornas frustration i krigströttheten.
Bilderna gör ont. Det är vår allas värld han visar. Hur tillåter vi att den ser ut så här?
Jag sugs in i bilderna, förstår inte hur Adler kunnat vara i den, vara i allt detta. Hur har han kunnat se och så klart kunna förmedla det till oss. Martin Adler - en fantastiskt fotograf. Ja, han fattas oss. Han visade oss mängder av bilder och företeelser som vi inte riktigt visste fanns.
Utställningen pågår, på Galleri Kontrast, till den 6 mars 2016. Missa inte den.
Anette Grinde
Länkar;
Galleri Kontrast. Bokus. Glädjens Akademi. Aftonbladet. TV4. Svd. Gp. Wikipedia. Expressen. VLT. Agneta Gelin (beskriver en tidigare utställning oerhört vackert i bild).
fredag 20 februari 2015
Fotografiska; Adi Nes
Adi Nes, född 1966, är en av Israels mest hyllade och respekterade konstnärer, läser jag i den lilla broschyren som hänger på väggen i anslutning till hans utställning på Fotografiska muséet i Stockholm. Hans identitet som jude och homosexuell påverkar hans val av motiv och tema, vilket ibland tett sig kontroversiellt.
Han bilder är väl planerade. Inget lämnas åt slumpen. Det innebär också att om något ser fel ut, t ex ur historiskt eller fotografiskt perspektiv, så är det planerat just så. Fåglarna står där (uppstoppade) för att fotografen ville att de skulle stå där. Det kan (kanske) vara bra att ha med sig när man betraktar bilderna. Vad menar han? Hur tänkte han där? Och hur tänker jag när jag betraktar bilden? Vad gör den med mig?
I utställningen finns serien Boys, Soldiers, The Village och Biblical Stories. I Boys porträtteras pojkarna. Vi ser dem i lek, vila, sovande och aktiva. Det är vackra bilder, men det är också skrämmande bilder eftersom jag i mitt huvud och ser dem mitt i konflikten Israel/Palestina. I Soldiers berättar Nes om livet som soldat. I The Village avporträtteras livet. Hur är det att leva, i just den här byn i just den här tiden? Eller visar bilderna nu, eller en annan tid? Biblical Stories är just bibliska berättelser. Där porträtteras t ex Abraham och Isak, Hagar liksom Ruth och Naomi.
Ruth är Naomis svärdotter. Hon viker inte från hennes sida när Naomis make och söner dör. Hon ihärdar och stannar. Det lönar henne väl. Ruts bok är en vacker berättelse. Fotografiet i utställningen är också vackert och talande. Ruth går, arbetar, vid Naomis sida. Hon viker inte bort. Denna och de andra bibliskt relaterade bilderna är tydligt talande, särskilt om du är bekant med de olika berättelserna.
Ett annat fotografi i utställningen visar en ung man liggande på marken, död eller skadad. Runt omkring honom syns flera kvinnor. De bär olika ansiktsuttryck och känslor. Där finns t ex anklagelse, sorg och vrede. Jag tolkar bilden som vardag, där unga män förlorar livet, där vreden och sorgen alltid finns närvarande och där livet och vardagen ändå måste gå vidare. Ja, bilden är vacker även om den skapar sorg och förvivlan inom mig. Den fasansfulla konflikten Israel/Palestina, som inte verkar ha något slut, präglar dagen för så många människor i detta område. Här lever människorna sina liv. Generation efter generation har inte sett något annat under sin livstid. Vad gör det med människorna?
A..
Han bilder är väl planerade. Inget lämnas åt slumpen. Det innebär också att om något ser fel ut, t ex ur historiskt eller fotografiskt perspektiv, så är det planerat just så. Fåglarna står där (uppstoppade) för att fotografen ville att de skulle stå där. Det kan (kanske) vara bra att ha med sig när man betraktar bilderna. Vad menar han? Hur tänkte han där? Och hur tänker jag när jag betraktar bilden? Vad gör den med mig?
I utställningen finns serien Boys, Soldiers, The Village och Biblical Stories. I Boys porträtteras pojkarna. Vi ser dem i lek, vila, sovande och aktiva. Det är vackra bilder, men det är också skrämmande bilder eftersom jag i mitt huvud och ser dem mitt i konflikten Israel/Palestina. I Soldiers berättar Nes om livet som soldat. I The Village avporträtteras livet. Hur är det att leva, i just den här byn i just den här tiden? Eller visar bilderna nu, eller en annan tid? Biblical Stories är just bibliska berättelser. Där porträtteras t ex Abraham och Isak, Hagar liksom Ruth och Naomi.
Ruth är Naomis svärdotter. Hon viker inte från hennes sida när Naomis make och söner dör. Hon ihärdar och stannar. Det lönar henne väl. Ruts bok är en vacker berättelse. Fotografiet i utställningen är också vackert och talande. Ruth går, arbetar, vid Naomis sida. Hon viker inte bort. Denna och de andra bibliskt relaterade bilderna är tydligt talande, särskilt om du är bekant med de olika berättelserna.
Ett annat fotografi i utställningen visar en ung man liggande på marken, död eller skadad. Runt omkring honom syns flera kvinnor. De bär olika ansiktsuttryck och känslor. Där finns t ex anklagelse, sorg och vrede. Jag tolkar bilden som vardag, där unga män förlorar livet, där vreden och sorgen alltid finns närvarande och där livet och vardagen ändå måste gå vidare. Ja, bilden är vacker även om den skapar sorg och förvivlan inom mig. Den fasansfulla konflikten Israel/Palestina, som inte verkar ha något slut, präglar dagen för så många människor i detta område. Här lever människorna sina liv. Generation efter generation har inte sett något annat under sin livstid. Vad gör det med människorna?
A..
(Besök på Fotografiska 20150220)
tisdag 14 oktober 2014
Det andas kärlek här
Pling sa det i min dator häromveckan. Min vän Mari bjöd in mig till en utställning. Jag noterade datumen och bestämde mig för att gå. Jag har tidigare hört talas om konstnären genom Mari och förstått att det är en begåvad konstnär, väl värd ett besök.
Nu var det dags. Jag klev in i lokalen, Galleri Movitz på Honsgatspuckeln i Stockholm. Där ligger mängder av gallerier, men just idag låg mitt enda fokus på konstnären Junghi Han, som ställde ut på Galleri Movitz.
Junghi Han har rötter i Korea, men också i USA och i Sverige. Det är en mångkulturell ung kvinna som har en gedigen utbildning och ett mycket stort antal utställningar bakom sig. Hennes utbildningar härrör t ex från Sung Shin University, Seoul (1977, 1978), Grand Chaumier Academy, Paris (1981), Stockholms universitet (1983, 1986) och Long Island University, New York (2005).
Det första som möter mig i lokalen är känslan av blomsterprakt. The Voice of Nature är namnet på utställningen och de första jag ser är tavlor med färgsprakande blommor. Det doftar ljuvligt. Jag blir förvirrad av doften, eftersom tavlor (logiskt) inte doftar. Förklaringen låg i det blomsterhav som fanns i anslutning till ingången. Junghi Han hade belönats och glatts med blommor inför denna, fantastiskt vackra, utställning. Doften passade väl till hennes verk, även om den inledningsvis förvirrade mig en aning.
Hon målar naturen, följer dess röst. Hon fäster den på duken. Hennes kärlek till naturen, formen och känslan för färgen ger oss bilden. Hennes bild för min tanke till en plats i naturen eller i mig själv. Den ger mig rum för min egen tolkning. Hennes plats, som kanske var Long Island, förde mig till min plats, som var Öland. Där såg jag det höga gräset, de lågt växande blommorna och vinden som sakta strök nära marken. Där såg jag den karga naturens vackra färger. Jag kände känslan av hösten, den lite kalla men ljuvligt sköna hösten, i det fantastiskt vackra landskapet. Hennes plats blev min plats, även om de låg långt ifrån varandra.
Njutbart. Jag tänker att tavlorna är njutbara, att de fyller mitt hjärta med vänlig natur. De tilltalar. De ger mig den friska luften, låter mig se gräset vaja i vinden och betrakta blommorna där de stillsamt växer i naturens vackra famn. Den känns i mig.
Junghi Han har till sin utställning The Vocie of Nature målat ljuvligt vackra tavlor. Naturen, miljöerna, havet och de vackra, lagom avvägda, färgerna drar mig sakta in i bilderna. En efter en. De ljuvliga blommorna och höstlöven bär de klara färger de har i naturen. De dova, när grönskan lämnar, finns också där. Naturens skiftningar finns med. Några av tavlorna har målats vid havet, det ljuvligt vackra havet. Jag betraktar tavlorna i tystnad och känner den stillsamma glädjen i hjärtat som kan dyka upp när man ser något riktigt vackert. Glädje i hjärtat är en ljuvlig känsla.
Han är en konstnär jag gärna ser igen. I mitt möte med henne, i utställningslokalen, tolkar jag henne också som en vänlig och vacker människa. En sådan som bär kärleken och konsten väl förankrad i sitt hjärta. Kärleken, den som ger glädje och omsorg för människor, natur eller andra levande väsen på vår jord, gör människorna vackra. Känslan skiner igenom. Och konsten, den som beskriver den känsla vi bär. Han kan verkligen förmedla sin känsla och ge oss andra en möjlighet att njuta av hennes fantastiska begåvning.
Jag är väldigt glad att jag gick till Galleri Movitz idag. Det andas kärlek där.
Anette Grinde
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)