Roxy Farhat är aktivist inom Återställ våtmarker

 

Vi talar om aktivism, var gränsen går och dess varför. Det uppkommer ibland irritation, men aktivism skapar ofta också samtal som för oss framåt. Ibland är samtalet själva syftet. 

Roxy Farhat är aktivist inom Återställ våtmarker. Hon klev upp på scenen på Dramaten, avbröt en föreställning, höll ett kort tal och höll upp en banderoll. Hon skadade ingen, förstörde inget, skapade bara ett kort uppehåll i föreställningen. 

Hon fick ordet på bordet. 

Dagens efter aktionen, som säkerligen var omsorgsfullt planerad, snurrade bilder, texter och information om hennes varför i sociala medier, men också i etablerade medier som Svt, DN, SvD, Aftonbladet, Expressen, GT, Bulletin, m fl tidningar. Hon och aktionen - med en grupp omkring sig -  åstadkom ett stort medialt pådrag. Hon visade att en relativt liten aktion kan ge mycket information och stort genomslag i media. 

Återställ våtmarker är kända för att agera med civil olydnad som metod. Metoden innebär att aktionen sker fredligt, ickevåldsligt, men med inslag av brott mot någon regel/paragraf. Deltagarna behöver också vara beredda att genomgå rättegång för utdömande av ett eventuellt straff med anledning av lagbrottet. I Dramaten-aktionen skedde inget brott, bara en mindre störning, så det bör kunna ses som en stillsam icke-vålds-aktion (inte civil olydnad). 

Någon säger att aktivism kan skapa irritation och vara kontraproduktiv, men det är förstås beroende av vad var och en vill åstadkomma. En brist, tänker jag, är att vi sällan får med oss den fördjupade diskussionen om personens varför och hur man tänkt kring konsekvenserna av aktionen.  Vad är målet, hur ser planeringen inför aktionen ut, vilka metoder vill man använda och varför? Jag tänker att vi (ofta) behöver mer information, för att lära oss att förstå varför människor går över nya gränser. Förståelse för aktionen skapar ett annat tryck än irritation. Om vi ställer oss bakom aktionen så rullar snöbollen bättre. 

Aktivism är politiskt påverkan. Politiker, medlemmar i Naturskyddsföreningen, ministrar och mammor/pappor ägnar sig åt samma sak. De/vi genomför aktionerna på olika sätt. Några sätter sig på en motorväg, bryter sig in på en djurfabrik, sjunger, står tysta på ett torg eller dansar till klimatsånger. Andra skriver debattartiklar eller sitter vid styrets gemensamma bord och resonerar kring hur de vill ha det. Alla är aktivister i något mått, syftet är att skapa politisk förändring. 

Roxy Farhat har genomfört en aktion, hon har sen mött media och berättat om sitt varför. Därefter har hon skrivit en egen debattartikel (i Expressen) för att förtydliga sitt varför. Hon är dessutom, som en konsekvens av aktionen, inbjuden till Dramaten för att delta i ett panelsamtal om vad som skiljer konst från aktivism, tillsammans med t ex Dramatens konstnärlige ledare Mattias Andersson och Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson.

Roxy Farhat har skapat uppmärksamhet, jag tänker att hon har använt den väl. 

“Vi har ett ansvar att resa oss när samhället går i en alltmer omänsklig riktning. Vad är du villig att göra för att stoppa den inhumana politik vi ser? När går din gräns? Vi måste våga resa oss, även i kulturvärlden. Kulturen är tandlös om vi inte agerar, att protestera är inte att ifrågasätta demokratin, det är att utveckla den. “

Är civil olydnad och ickevåldsaktioner ett bra sätt att skapa uppmärksamhet? Varför? Varför inte? Kan metoder ställas mot varandra? Är det bästa kombinationen av aktiviteter, det som gör att vi ser saker från olika håll? Eller blir det mest effekt av fridsamma aktiviteter? 

A.. 

Ps. Jag skulle själv inte använda civil olydnad som påverkansmetod, men jag ser - principiellt - ickevåldsmetoder som viktiga förändringsmetoder. Ickevåld och civil olydnad har skapat mycket gott för demokratin och våra rättigheter genom tiden. Det är av vikt att det finns människor som vill, törs och kan som agerar för viktiga frågor. Olika, tillsammans och var för sig! 

 

Inbjudan till Dramaten efter aktionen: 

https://www.dn.se/direkt/2026-03-03/stormade-teaterpjas-bjuds-in-till-dramaten/

Artikel av Roxy Farhat efter aktionen: 

https://www.expressen.se/debatt/debatt-darfor-avbrot-jag-dramatenpjasen/

19/1-26. Återställ våtmarker inbjuder till folkomröstning om en klimatfråga som spelar roll!

Återställ våtmarker inbjuder till folkomröstning om en klimatfråga som spelar roll! 

Jag tolkar Olydig folkomröstning som ett demokratiprojekt. Återställ våtmarker skapar ett digitalt röstningsprojekt för en klimatfråga. Det finns inget olydigt, olagligt eller olämpligt i att skapa en digital omröstning om en viktig sakfråga: klimatet. Det finns ingen ensamrätt för någon annan att använda ord, röstning eller information för att lyfta viktiga frågor. De informerar, bygger samtal och funderingar om ja och nej, de sprider ordet och stör bara den som inte vill lära sig mer om klimatet. Eftersom 89% (globalt) vill se konstruktiva klimatbeslut så är klimatinformation en kunskap vi söker. Kunskap stör inte, kunskap bildar. 

Återställ våtmarker har gjort sig kända för aktivism kopplade till civil olydnad. Min tro är att det gjort det för att få klimatfrågan - specifikt våtmarkerna - på agendan. För mig är civil olydnad en viktig ickevåldslig opinionsbildningsform. Den kräver tolerans från betraktaren och ansvarstagande från utövaren.

Jag tycker att civil olydnad är viktig, men kräver stor omsorg och eftertanke. För mig blir det negativt när man aktivt förstör för enskilda människor, som t ex enskilda idrottare i Vasaloppet eller på friidrottsarenor. Intrånget på Vasamuseet kändes också vanskligt m h t risken att förstöra skeppet. Hur man agerar - att man inte förstör - spelar roll. Vi vill att diskussionen landar på sakfrågan.

Återställ våtmarker vill klimatåtgärder. De har fått upp frågan på dagordningen och går nu vidare med andra arbetssätt. En digital röstning, borta från olagligheter och hinder, borta från andras göranden och motorvägar. Ickevåldsligt. Lagligt. Utan civil olydnad.

Återställ våtmarker frågar snälla organisationer om samarbete. Några säger nej, de vill inte förknippas med obekvämligheterna eller med organisationen som förknippas med t ex motorvägs-sittningen. Jag respekterar deras tankar, men vill tala mer om det. Jag vill tala mer om vad vi tolererar och varför vi inte gör det, vad som smittar. Jag vill tala mer om Återställ våtmarkers val av åtgärder, hur de lyckats och om eller hur det är destruktivt.

I fråga om samarbete handlar det om att stå bakom och stötta en ickevåldslig informationskampanj - ett vänligt och informativt opinionsarbete på webben - om en klimatfråga. Vilka medel får vi använda?

För mig är det viktigt att jag - även om jag inte alltid gillar sättet - står bakom rätten och möjligheten till civil olydnad. Jag kommer inte att sätta mig på motorvägen, göra inbrott och stjäla djur eller riskera att skada kulturhistoriska minnesmärken, men jag försvarar rätten till civil olydnad. Jag hoppas att utövarna väljer vänliga olydnadshandlingar, men jag står bakom deras rätt att agera. 

Jag hör den snälla klimatorganisationen säga nej till att stå bakom opinionsåtgärden - den digitala röstningen - och jag tänker på rädsla. Rädsla är skrämmande och hindrande.

Ja, jag har full respekt för var och ens nej till att stötta Återställ våtmarkers demokratiprojekt, men undrar hur de/vi vill visa att röstningsprojektet är ett bra - ickevåldsligt - inlägg i debatten.

Vilka klimatorganisationer står vi bakom och varför? 

Vilka frågor står vi bakom och hur?

A..

19/1-26.

Återställ våtmarker.

Jag tackar varje person som skriver, talar, protesterar, demonstrerar, sjunger och dansar tillsammans.

 

Har ni sett kvinnorna i de röda halsdukarna, de som dansar eller sitter i en ring på stadens torg? Har ni sett deras skyltar, talat med dem om deras syn på vår jord? De månar om vårt klot, om mångfalden i naturen, om vattnet, om människors väl, om djuren i skogen och om självaste skogen. De vet, tillsammans med mängder av annat folk, att vi behöver ändra strukturerna i samhället för att komma åt klimatförödelsen som tickar fortare nu. 

Jag läste om en man som skakade på huvudet och sa: det är inte sant. Vi kan leva som vanligt. Jag undrar hur han helt missat all forskning runt klimatfrågorna och om han saknar barn och barnbarn som ska leva i den förödelse vi åstadkommer. Hur ser han framtiden an? Jag sörjer hans okunskap. 

För mig är det vackert och hoppfullt att se människor samla sig - tillsammans - i sammanslutningar som Rebellmammorna, Rebellpapporna, Extinction Rebellion, Naturskyddsföreningen, Återställ våtmarker eller liknande för att uppmärksamma vår tids viktigaste fråga: klimatkrisen. 

Jag tackar varje person som skriver, talar, protesterar, demonstrerar, sjunger och dansar tillsammans - för oss, för våra barn, ja, även för förnekarens barn - för att peka politiken till beslut som hindrar utsläppen och förstörelsen av moder jord. 

Anette