En paus från våldet

Tidningen Vi
nr 11 - november 2014
En paus från våldet
Text Linda Stark
Foto Åsa Sjöström

Artikeln har fem bilder av barn. Ingen kan visa sitt ansikte. Bilderna föreställer barn som måste vara osynliga, hålla sig borta från bilderna som snurrar på nätet. För att de har en förälder, eller en närstående, som är våldsam.

Artikeln beskriver situationen för kvinnor som varit tvungna att gömma sig, att byta ort, att bryta upp och byta liv. För sin och sina barns överlevnads skull. Den beskriver några andningsdagar, när mammor och barn kan åka på sommarläger någonstans i Sverige, tillsammans med andra i samma situation. När de kan njuta av sommaren utan rädslan för att hittas eller utsättas för våld eller annan kränkande behandling.

Artikeln beskriver också situationen för barnen. De små, lojala varelserna, som vill föräldrarna väl. Och som vill ha egna liv utan rädsla. Barnen, som vill leka, chatta med kompisar och ta bilder med kompisar och sprida med vindens hastighet på internet.

Artikeln avslutas med frågan; Hur kan det vara möjligt att det är kö till hemliga läger för våldsutsatta barn och kvinnor i Sverige 2014? 

Ja, hur är det möjligt?

Artikeln gör mig alldeles gråtfärdig, frustrerad. Jag känner hur mina ögon sakta fylls av tårar, hur de svämmar över. När tar våldet slut? Varför lyckas vi inte skapa trygghet i vårt samhälle? Hur kan vi tillåta att barnen och kvinnorna utsätts för allt detta våld?

A..

Solidaritet

Solidaritet för min tanke åt vänster, politiskt. Det för också min tanke till Polen och dess politiska rörelse. Men det för också min tanke till vänskap, generositet, acceptans och medmänsklighet. Liksom till gemensamt ansvar, över alla gränser och med alla folk. Vi har ett gemensamt ansvar för varandra och för vår gemensamma värld. Det borde vara inskrivet i allas vår lag.

Hos Wikipedia sägs; Solidaritet (av latinets solidum, hela summan, kapitalet) innebär för kollektiv att gemensamt ta ansvar för något, inbördes gemenskap, att i egenskap av del av en grupp verka hänsynsfullt utan egenintresse för denna grupps bästa. Som juridisk term avseende ett förhållande, i synnerhet borgensman, gäldenär, eller delägare, där en gemenskap är av den arten att den ena har rätt att den andra parten fullföljer sina förpliktelser odelat. Som politisk term fundamental för socialismen, se till exempel solidarisk lönepolitik. Ej att förväxla med lojalitet, då etymologinför "solidaritet" anger en ekonomisk aspekt. Global solidaritet avser bekämpning av fattigdom i länder, ej gällande individer. 

Det finns mycket solidaritet i världen, men det finns också mycket kvar att utveckla, sprida och ge inom detta område. Miljörörelsen och fredsrörelsen är exempel på organisationer som arbetar med solidaritet i hjärtat. De arbetar för en bättre värld, inte bara för sig själva utan också för andra. Som t ex de som råkar ha ha blivit födda på en annan plats på vår jord, men behöver vår solidaritet.

Många biståndsorganisationer gör det också. Här hemma ser vi invandrarorganisationer, med hjärtat, känslan och handlingen för människor oavsett bakgrund. De behöver vår hjälp, därför har vi en skyldighet att hjälpa. Det är också så vi vill att andra skall göra mot oss, när vi behöver hjälp. Då måste också vi göra så mot dem. Det är grundläggande och viktigt. Och det börjar hos oss själva. Samhället har svårt att göra det du och jag inte kan eller vill. Solidaritet i var och ens hjärta och handling är därför mycket viktigt.

Vi behöver se vår natur och de varelser och växter som finns där. Vi behöver ta hänsyn till deras livsmiljö. Vi behöver se de människor som finns nära och omkring oss. Vi behöver hjälpa dem som har det tufft och behöver hjälp. Vi behöver hjälpa dem vars liv står på spel, de som behöver skydd, mat och tak över huvudet.

Vi behöver visa solidaritet mot alla dem som behöver.

I tidningen Vi nr 6 - juni 2014 - finns ett bildreportage av fotograf James Mollison. Han har fotograferat var barn sover, alltså deras rum. Problemet är att alla barn inte har ett rum. Alla barn är födda till olika livsförutsättningar, där föräldrar, land, politik, pengar, krig, fattigdom, kultur, mm tillhör de förutsättningar de har tilldelats utan egen förskyllan. Några har dragit en vinstlott och några en nit. Bilderna är fantastiska men också fruktansvärda eftersom de visar oss en del av den orättvisa som finns i världen.

Så. Vad gör vi åt detta idag?

A..


Solidaritetsrörelser. Biståndsorganisationer. Miljörörelsen. Fredsrörelsen. Var barn sover. UNICEF. Sverige mot Rasism. 

Bilden är som en vacker tavla...

På bilden finns två män och två barn. Jag tänker att de är far och dotter. Två fäder och två döttrar. Bakgrunden är berg i Jemen. De ligger i en spännande dimma och det klättrar några få hus efter bergskanterna. Barnen är två flickor. De är 8 år gamla. De har långa och vackra klänningar på sig. Den ena bär rött och den andra bär grönt. Klänningarna är vackert dekorerade. Bilden är som en vacker tavla.

Texten till bilden säger; "Före detta klasskamrater. Åttaåringarna Tahani och Ghada med sina tjugo år äldre makar i byn Hajjah, Jemen. Flickorna var tidigare klasskamrater, men går inte längre i skolan."

Texter på uppslaget säger vidare; "Varje år blir omkring 10 miljoner flickor under 18 år bortgifta.De går därigenom miste om barndom, utbildning, kamrater och frihet. Istället väntar en stängd och styrd tillvaro, ofta med inslag av fysiskt, psykiskt och sexuellt våld och alltför tidiga graviditeter."

Ett par sidor bort finns en bild på tre flickor. De är klädda i sirligt vitt. Glitter och paljetter pryder dem, liksom fina frisyrer, målningar på händerna och vackra blommor. Bildtexten säger; "TRIPPELBRÖLLOP. Sidaba Saleh Ali Wardan, 11, Qawla Harmeed Wardan, 12, och Galiya Saleh Hameed Wardan, 13, strax före den ceremoni där de skall giftas bort med tre bröder i Hajjah, Jemen."

Bildreportaget finns i pappersupplagan av tidningen VI - nr 4 - april 2012. Det gör ont. Jag kan inte längre säga att bilderna är vackra. De talar till mig. De träffar mig hårt i magen. Som ett slag. Stephanie Sinclair har tagit bilderna.

Jag kan inte visa bilderna här, för jag äger inte rättigheten. Du ser dem i tidningen, eller på hennes hemsida. 

A..

 Läs mer om ... 

 Stephanie Sinclair.  Tidningen Vi.  The Photo Society.

.  Bloggkartan Norrtälje. Nyligen.se. Blogger.com - ... - Politometern om barnäktenskap. Vi.
Bloggare om; barnäktenskap - Fotograf Stephanie Sinclair - ...
-  Rädda Barnen. - UNICEF -

Jinge publicerar bilden. Det ser ut som att det sker utan att Jinge respekterar rättigheterna till bilden. Det är tragiskt och respektlöst.

Tidningen Vi har ett fantastiskt bildreportage...

Tidningen Vi har ett fantastiskt bildreportage av Stephanie Sinclair. Köp nr 4 - april 2012 - och betrakta bilderna och deras budskap. Bilderna är lika vackra, som de är fruktansvärda. Såsom det kan te sig när de berättar hemska sanningar.

Accepterar världen verkligen att omkring 10 miljoner flickor under 18 år blir bortgifta? Varje år. Där några - som i fasansfullt många - är så unga som 8 år.

A..

 Läs mer om ... 

 Stephanie Sinclair.  Tidningen Vi. 

.  Bloggkartan Norrtälje. Nyligen.se. Blogger.com 

Bloggare om; barnäktenskap - Fotograf Stephanie Sinclair - ...

Hedersvåld....

Tidningen Vi - nr 6/juni 2008.

Jag läser om "Familjen eller friheten - Sonyas omöjliga val". Jag läser om det hedersrelaterade förtrycket, om männens och kulturernas förtryck - som de och familjerna tar med sig även när de helt byter land och levnadsvillkor. Kanske är det en trygghet - eller en oförmåga att vårda sina medmänniskor med omsorg. Kanske är det en massiv feghet, eller en total frånvaro av empati och rättvisetänkande. Kanske är det djupt rotade historiska spår, som kräver hjälp och uppmärksamhet - igen, och igen.

Artikeln är viktig, talar i viktiga spår. Den är oxå skrämmande hemsk.

Låt varje vän, lärare, kurator, rektor och medmänniska uppmärksamma problematiken. Låt inte en enda tjej/kvinna misshandlas, hotas eller mördas för att hon i något enda mått gått en annan stig än någon annan person tyckt att hon skall gå.

Hjälp de män och de kvinnor som har en fot kvar i hedersvåldets garn.

Anette Grinde
2008-07-08

Andra bloggar om: Tidningen Vi, Hedersvåld

Sorgen....

Jag läser en artikel i tidningen Vi, nr Februari 2007. Artikeln handlar om regissören Stefan Larsson, som 2001 förlorade sin tioåriga son. Den är skriven av honom själv.

När jag läser tänker jag att vi reagerar så olika när vi drabbas. När vi drabbas av sorg eller förlust av något slag. Vi, och omgivningen, reagerar så olika. Någon låser in sig, någon går vidare nästa dag och någon arbetar sig igenom processen. Kanske genom samtal eller genom regelrätt arbete. Kanske genom tystnad, eller genom att bryta i livet, till något helt nytt.

Även omgivningen, släkt, vänner och arbetskamrater, reagerar väldigt olika. En del tror att tystnad är det bästa. Att inte tala med personen som drabbas, eller om det som är svårt. Kanske beror det på att vi inte vet hur vi skall förhålla oss. Vare sig vi är den som är drabbad, eller de som står utanför. Någon är tyst, och någon talar ihjäl sin nästa.

När jag ”drabbades” stängde jag min dörr. Jag förlorade inte ett barn, men jag drabbades av något av livets hårdhet och det gav mig en outsägligt stor sorg. Jag dog nästan, men vände i tid. Barnen, och en insikt om livets vikt, höll mig kvar. Det är jag glad för idag, men jag är också fascinerad över tystanden som nådde mig.

Jag stängde min dörr. Låste. Och nästan ingen försökte öppna den. Det blev så tyst, så tyst. De önskar jag ingen. Maria, och Lars försökte. Var för sig, eftersom de inte känner, eller känner till, varandra. Tyst och stilla försökte de nå mig. De vann inte så stor framgång. Min tid i tystnaden och sorgen var inte klar för möten, när jag själv fick bestämma. Fast jag egentligen inte klarade att bestämma det själv. Men jag minns det så väl. Jag minns Marias och Lars försök, som bomull runt mitt hjärta.

Min lärdom blev att den som sörjer inte behöver tystnad och ensamhet. Den som sörjer behöver omsorg. En kopp te, ord om liv och omständigheter, tystnad tillsammans, hjälp med handling eller barn, hjälp att öppna posten och sortera sopor. Närhet, stillhet och varande.

Den som sörjer behöver omsorg. Inte tystnad och ensamhet.

Under året som gått har församlingarna i vår bygd förlorat flera medlemmar. Vi hör det genom parentationen i kyrkan. Vi ser det genom dödsannonserna i våra tidningar, och begravningarna strax därpå.

Ofta är medlemmen gammal. Det händer att den lämnar någon kvar. En ensam maka eller make, eller vuxna barn. Vad gör församlingen för den eller de som lämnas kvar? När tystnaden lagt sig efter chocken och begravningen. Vad gör då församlingen för medlemmens maka eller make, eller deras barn, om/när den inte kommer till ”sin” kyrka?

Vad gör din församling?
Vad gör din rödakorsförening, på din ort?
Vad gör du, för de som blivit ensamna?

Anette Grinde
Övra Söderby 2008-03-05

Andra bloggar om; Tidningen Vi