22 dec. Ramanathapuram till Rameswaram - och åter...

Frukost i restaurangen vid hotellet. Mc.n står inparkerad. Vi får försöka tråckla oss ut om en stund. Det har varit en förskräcklig natt. Det måste ha funnits en stor kvarn eller liknande i huset, eller i direkt anknytning till huset. Det har varit ett gräsligt oväsen hela natten.

Avfärd ca 0845. Mot Rameswaram, den yttre östra udde vid Tamul Nadus kust.

Det är mycket blött och översvammat mellan husen i den stora staden (Ramanath...). Morgonrusningen och bullret är starkt igång när vi lämnar staden. Strax utanför står kvinnorna vid vattenbassängen och bankar och slår tvätten. Som alltid. Och den torkas på buskar, över stängsel eller liggandes på stenhögar eller på asfalten.

Som alltid ser vi också kvinnorna hämta vatten från gemensamma brunnar.

Sathankulam.
Himlen är blå, med lite dis. Kanske blir det riktigt varmt idag. Ja, det finns verkligen tempel overallt. Och moskeeer. Stora och små. Som viktiga platser för människors tro och bon. Eller som förutsättningar för liv. Och hopp. Om liv & hjälp & stöd.

Perunkulam.
Uchippulli.
Med glädje ser vi vinkraftverk snurra med frenesi ute på udden. Tyvärr visade det sig bara vara 3-4 stycken. Hela udden ut är otroligt mycket översvämmade marker och ända upp till bostäderna. Det måste ha regnat riktigt mycket. Vi känner oss glada att det inte regnar nu.....

Vi ser en svart & röd flagga vid upprepade tillfållen. Det måste nog vara Tamil Nadus egen delstatsflagga.

Det går en järnvag hela vagen ut på udden.

Vi känner en stark fisklukt och vi ser människor torka fisk vid vägkanten.

Fiskeflottan har kommit in och männen lagar och sorterar näten. I sanden ser vi fisken ligga och torka. Kvinnor och män sopar och vänder fisken så att den torkar som den ska.

På väg ut på udden får vi åka på en lång och hög bro mellan öarna. Under bilbron, nere vid ytan, går en järnvägsbro. Vi tror att den är öppningsbar för att fiskebåtarna skall kunna ta sig ut även den vägen. En imponerande bro med vädrets makter tydligt syn- och kännbara. Vägar och vind gor männikskan liten.

Akkalmadam.
Rameswaram.
Oj. Detta var en turistplats! Här finns mängder av turiststånd med kläder och prylar. Det ar en stor skillnad mot de vanliga butikerna.

Ett stort och viktigt tempel drär mängder med människor. En procession med gudafigurer och elefant går runt templet som sträcker sig över ett stort kvarter. Vi lämnar staden for att ta oss till den yttersta udden.

På väg ut är det en hög mur på ömse sidor om vägen - förmodligen för att förhindra att sanden driver in över vägen. Här är underbart fin sand.

I sanden, i palmbladshus, bor fattiga människor. De lever uppenbart av fisket.

Vägen ligger väldigt lågt i förhållande till havets yta och det finns en uppenbar risk för översvämning om vädrets makter brakar loss.

Kothandaramar Temple.
Man kan inte annat säga än att religionen spelar roll. Här lotsas människor alltid till templen. De är de stora målen för turisterna.

Vi lämnar uppden och styr väst för vidare färd mot syd i morgon. Vi tar, på nytt, in på Hotell Rupee Sky Palace och hoppas att detta nya rum (715 rupier) ger en bättre nattsömn är gårdagsnattens rum (880 rupier).

Målgå¨ng en stund före kl 1500. Udden var en särskild upplevelse. Precis som detta land är mest hela tiden. I love it.

Resten av dagen tillbringades i lugn takt. Några vilotimmar på hotellrummet, delandes ett par goda öl. Därefter en god middag med kryddigt ris (Briyani). En stund vid dator där jag också lyckades få över bilderna till ett separat usb-minne. Det är ett evighetsgöra i Indien, där datorhastigheten är låg, lägre och lägst.

Temperaturen i detta land är underbart underbar.

Anette Grinde ... . . .

21 dec. Arantangi - Ramanathapuram

Motorcykeln är som vanligt morgontrög att starta, men går sedan väl under dagen.

Vår förstående frukostservitör säger att vi skall ha "bori" med veg. "Bori" var ett tunnt uppblåst bröd. Oljestekt. Gott. Två sockerkaffe på det. Och notan blev 59 rupier.

Iväg efter frukost ca kl 1000. Temperaturen är blid och skön. Himlen är blågrå. Vi åker vidare på den platta landsbygden. Vi frågar efter vägen och får en karta uppritad och en lång beskrivning (på Tamil). Sedan stoppar hon en moped och ber dem köra före och visa oss vägen. De gör det snällt. Vi lotsas rätt - vi hade aldrig funnit vägen själva. De tackar nej till erbjudande om betalning för lotsningen.

Vi passerar vägbyggen, sträckor med riktigt fin vag, vattenreservoarbyggen och tempel som nästan står i vatten.

Den ljumma vinden stryker vänligt mot min kind och lyckan känns tydligt i min kropp.

Vi ser tacksamt att landskapet är gudabenådat grönt och frodigt. Floden är nästan torr, men landskapet runt omkring är "blötlagt" genom vallade områden. De har lett om vattnet för att odla som de önskar.

Avadaiyarkovil

Här finns ett stort tempel, säkert 100 meter in till det alla heligaste. Utanför pågick ett festivalevenemang - Shivafestial. En kärra med Shiva drogs av oxar. Bredvid stod en STOR utsmyckad kärra som använts under gårdagen. Den drogs av oräkneliga män och kvinnor i rep. Det ar otroligt roligt att se procedurerna, utsmyckningarna och människorna kring detta.

Vi informeras om att varje by har ett eget tempel. Alla är dock inte så stora som detta.

Bussen väntade snällt och tyst på att processionen sakta tog sig framåt. Det är första gången vi sett bussen ge vika för något alls. De dundrar alltid fram som om de äger vägen helt själva.

Framför bostäderna, utanfor trappan, har nästan alla målat figurer på marken. De väntar sannolikt på processionen som sakta går runt byn. T o m tankbilen är dekorerad med blomster.

Piranthani (18 km till till Kottaipatnam)

Vi svänger ut mot kusten, på en mindre väg. Gropig. Smal. Buss på buss kommer och vi tvingas ut i den röda jorden i kanten. Bussarna dundrar fram. De kommer raskt framat.

Min fantastiske färdkamrat styr oss säkert mellan gropar, kor och getter.

Vi besöker en skola där barnen är 5-7 år. Det finns primary school, upper primary, high school och second high school. Alla barn i Tamil Nadu går i skola (sägs det). De lär sig, åtminstone har, tamil och engelska.

Vi besöker ett litet tempel efter vägen och möts av äldre skolpojkar som ber oss besöka byns större tempel och deras skola. Och så gör vi. Och så underbart roligt det blev.

Vi besöker skolan. Den har många barn. Det var riktigt glada över vårt besök. Vi talade med tamilläraren, engelskaläraren, kemiläraren och rektorn. Rektorn undrade vänligt om jag var Leifs dotter.

Barnen flockades runt omkring oss och fick bastning av lärarna, som hotade med linjal. Den manlige läraren åstadkom mer ordning än vad den kvinnliga åstadkom, men kaoset återkom ändå några sekunder senare.

Det var otroligt roligt att besöka dessa skolor - för såväl oss, som för skolans lärare och elever.

Kottaippattinam.

Lunch. Ris & grönsaker & ett glad varm mjölk (med socker i, såklart). Ett gott salt bröd, som nästan smakar som chips. Mjölken var sannolikt getmjölk. En god lunch! - 115 rupier. Lyx - vi fick skedar att äta med. Servitören var glad och tjänstvillig att förse oss med det bästa köket hade. Det var gott med ris som omväxling till brödet.

Iväg igen efter lunch, ca 1350. Riktning syd.

Indierna här nere i sydost är väldigt mörka. Vi är åter nere vid kusten. Det krusar bara lätt på havets yta, även om det blåser mer idag.

Mimisal.

Här, efter kusten, ser vi åter marken invallad för saltutvinning. Vi ser också tempel, moskéer och kyrkor. Vi ser små gravplatser med kors på, med 10-15 gravar, allteftersom efter vägen. De finns som små öar i markerna eller bara strax nära vägen.

Arasankarai.

Byarna ligger verkligt tätt. Man hinner knappt ur den ena innan ett nytt bynamn dyker upp.

SP Pattinam (kraftig förkortning av bynamnet).

60,99 rupier/liter. 509,87 rupier = 8,36 liter.

58 km till Ramanathapurma - för jysst boende. Vi styr dit.

Vattanam.

Himlen har mörknat oroväckande. Vi hoppas slippa bli blöta av regn idag.

Tondi.

En liten storre stad, en vägknut för vägar mot nord, syd och väst.

A Manakkuddi.

Vi passerar återigen en "stugby" med tomma hus. Jag undrar över syftet med husen och får senare försöka finna någon att fråga.

Kadalur.

Uppur.

Här spolas vatten in från havet till uppdämda områden väster om vägen - för saltutvinning. Fina rutor syns, rör för vatten och havet ligger nära. Saltutvinningen pågår efter hela kusten.

Tiruppalakkudi.

Salt och ris. Salt och ris. I det evigt platta och våta landskapet.

Vi ser ofta stora och vackra portaler. De vilar vägen in till byarna och deras tempelplatser.

Devipattinamn.

13 km kvar till distriktets huvudstad.

Ja, man börjar att leva sitt liv där man föds med de förutsättningar byn, staden och landet har. Och familjen. Man tilldelas ett liv som man sedan kan förändra. Eller inte.

Ramanathapuram.

Rupi Sky Palace. Målgång ca kl 1600. Hotell 880 rupier. Vi bor på ett "lyxhotell", i en svit. Nåväl. Rummet är ok och vi slipper sunkhotell inatt. Gott så.

Vi tar en kvällspromenad i den leriga staden och kämpar för att inte kliva i de djupa vattenpölarna eller i de mjuka koblajorna i det becksvarta kvällsmörkret.

Vi avslutar dagen på vårt "lyxhotell" genom att dela på en god ananas. I morgon drar vi österut. Så långt det bara går.

Talat med barnen och mor. På Öland är det en halvmeter snö och 3 grader kallt. I Barcelona går det väl och i Linköping stetas det på uppsatsskrivande.

I morgon bitti, tidigt, kan vi förvänta oss att bli väckta av böneutropare. Högtalaranläggningen står nära vårt fönster. Därtill kan vi vänta oss busstutor och tuppgalning. Det hör till de ljud som börjar vi 04-05-tiden på morgonen i städerna i detta land.

Det är synd att vi inte kan ta med oss stadens ljud till en bild. Ljuden, bilderna, mörkret och kaoset är något att uppleva. Det är helt enkelt en väldigt speciell upplevelse.

Indien bör upplevas. Vi är innerligt glada att vi har den möjligheten.

Anette Grinde ... . . .