Motorcykeln är som vanligt morgontrög att starta, men går sedan väl under dagen.
Vår förstående frukostservitör säger att vi skall ha "bori" med veg. "Bori" var ett tunnt uppblåst bröd. Oljestekt. Gott. Två sockerkaffe på det. Och notan blev 59 rupier.
Iväg efter frukost ca kl 1000. Temperaturen är blid och skön. Himlen är blågrå. Vi åker vidare på den platta landsbygden. Vi frågar efter vägen och får en karta uppritad och en lång beskrivning (på Tamil). Sedan stoppar hon en moped och ber dem köra före och visa oss vägen. De gör det snällt. Vi lotsas rätt - vi hade aldrig funnit vägen själva. De tackar nej till erbjudande om betalning för lotsningen.
Vi passerar vägbyggen, sträckor med riktigt fin vag, vattenreservoarbyggen och tempel som nästan står i vatten.
Den ljumma vinden stryker vänligt mot min kind och lyckan känns tydligt i min kropp.
Vi ser tacksamt att landskapet är gudabenådat grönt och frodigt. Floden är nästan torr, men landskapet runt omkring är "blötlagt" genom vallade områden. De har lett om vattnet för att odla som de önskar.
Avadaiyarkovil
Här finns ett stort tempel, säkert 100 meter in till det alla heligaste. Utanför pågick ett festivalevenemang - Shivafestial. En kärra med Shiva drogs av oxar. Bredvid stod en STOR utsmyckad kärra som använts under gårdagen. Den drogs av oräkneliga män och kvinnor i rep. Det ar otroligt roligt att se procedurerna, utsmyckningarna och människorna kring detta.
Vi informeras om att varje by har ett eget tempel. Alla är dock inte så stora som detta.
Bussen väntade snällt och tyst på att processionen sakta tog sig framåt. Det är första gången vi sett bussen ge vika för något alls. De dundrar alltid fram som om de äger vägen helt själva.
Framför bostäderna, utanfor trappan, har nästan alla målat figurer på marken. De väntar sannolikt på processionen som sakta går runt byn. T o m tankbilen är dekorerad med blomster.
Piranthani (18 km till till Kottaipatnam)
Vi svänger ut mot kusten, på en mindre väg. Gropig. Smal. Buss på buss kommer och vi tvingas ut i den röda jorden i kanten. Bussarna dundrar fram. De kommer raskt framat.
Min fantastiske färdkamrat styr oss säkert mellan gropar, kor och getter.
Vi besöker en skola där barnen är 5-7 år. Det finns primary school, upper primary, high school och second high school. Alla barn i Tamil Nadu går i skola (sägs det). De lär sig, åtminstone har, tamil och engelska.
Vi besöker ett litet tempel efter vägen och möts av äldre skolpojkar som ber oss besöka byns större tempel och deras skola. Och så gör vi. Och så underbart roligt det blev.
Vi besöker skolan. Den har många barn. Det var riktigt glada över vårt besök. Vi talade med tamilläraren, engelskaläraren, kemiläraren och rektorn. Rektorn undrade vänligt om jag var Leifs dotter.
Barnen flockades runt omkring oss och fick bastning av lärarna, som hotade med linjal. Den manlige läraren åstadkom mer ordning än vad den kvinnliga åstadkom, men kaoset återkom ändå några sekunder senare.
Det var otroligt roligt att besöka dessa skolor - för såväl oss, som för skolans lärare och elever.
Kottaippattinam.
Lunch. Ris & grönsaker & ett glad varm mjölk (med socker i, såklart). Ett gott salt bröd, som nästan smakar som chips. Mjölken var sannolikt getmjölk. En god lunch! - 115 rupier. Lyx - vi fick skedar att äta med. Servitören var glad och tjänstvillig att förse oss med det bästa köket hade. Det var gott med ris som omväxling till brödet.
Iväg igen efter lunch, ca 1350. Riktning syd.
Indierna här nere i sydost är väldigt mörka. Vi är åter nere vid kusten. Det krusar bara lätt på havets yta, även om det blåser mer idag.
Mimisal.
Här, efter kusten, ser vi åter marken invallad för saltutvinning. Vi ser också tempel, moskéer och kyrkor. Vi ser små gravplatser med kors på, med 10-15 gravar, allteftersom efter vägen. De finns som små öar i markerna eller bara strax nära vägen.
Arasankarai.
Byarna ligger verkligt tätt. Man hinner knappt ur den ena innan ett nytt bynamn dyker upp.
SP Pattinam (kraftig förkortning av bynamnet).
60,99 rupier/liter. 509,87 rupier = 8,36 liter.
58 km till Ramanathapurma - för jysst boende. Vi styr dit.
Vattanam.
Himlen har mörknat oroväckande. Vi hoppas slippa bli blöta av regn idag.
Tondi.
En liten storre stad, en vägknut för vägar mot nord, syd och väst.
A Manakkuddi.
Vi passerar återigen en "stugby" med tomma hus. Jag undrar över syftet med husen och får senare försöka finna någon att fråga.
Kadalur.
Uppur.
Här spolas vatten in från havet till uppdämda områden väster om vägen - för saltutvinning. Fina rutor syns, rör för vatten och havet ligger nära. Saltutvinningen pågår efter hela kusten.
Tiruppalakkudi.
Salt och ris. Salt och ris. I det evigt platta och våta landskapet.
Vi ser ofta stora och vackra portaler. De vilar vägen in till byarna och deras tempelplatser.
Devipattinamn.
13 km kvar till distriktets huvudstad.
Ja, man börjar att leva sitt liv där man föds med de förutsättningar byn, staden och landet har. Och familjen. Man tilldelas ett liv som man sedan kan förändra. Eller inte.
Ramanathapuram.
Rupi Sky Palace. Målgång ca kl 1600. Hotell 880 rupier. Vi bor på ett "lyxhotell", i en svit. Nåväl. Rummet är ok och vi slipper sunkhotell inatt. Gott så.
Vi tar en kvällspromenad i den leriga staden och kämpar för att inte kliva i de djupa vattenpölarna eller i de mjuka koblajorna i det becksvarta kvällsmörkret.
Vi avslutar dagen på vårt "lyxhotell" genom att dela på en god ananas. I morgon drar vi österut. Så långt det bara går.
Talat med barnen och mor. På Öland är det en halvmeter snö och 3 grader kallt. I Barcelona går det väl och i Linköping stetas det på uppsatsskrivande.
I morgon bitti, tidigt, kan vi förvänta oss att bli väckta av böneutropare. Högtalaranläggningen står nära vårt fönster. Därtill kan vi vänta oss busstutor och tuppgalning. Det hör till de ljud som börjar vi 04-05-tiden på morgonen i städerna i detta land.
Det är synd att vi inte kan ta med oss stadens ljud till en bild. Ljuden, bilderna, mörkret och kaoset är något att uppleva. Det är helt enkelt en väldigt speciell upplevelse.
Indien bör upplevas. Vi är innerligt glada att vi har den möjligheten.
