Att resa...

"Att resa - det borde vara inskrivet som en paragraf bland de mänskliga rättigheterna" (Rolf Blomberg).

Ja, om detta håller jag med. Att resa är fantastiskt och det borde vara tillgängligt för alla. Det har onekligen blivit lättare, nu när världen är öppnare. Vi, här hemma hos oss, har öppnat våra sinnen och bestämt oss för att utforska världen. Det är fantastiskt och det skapar verkligen mer.

Vi har ofta anlitat en resebyrå, när vi har rest. Vi är sålunda (oftast) inga internetbokare. Freys Resebyrå, i Norrtälje, har oftast fått boka våra resor. Ibland har vi gått någon annanstans, där vi också har varit nöjda - t ex när Travelroom, i Täby, bokade vår kombinerade födelsedags- och halvmarathonresa till Budapest häromåret.

Men åter till Freys Resebyrå. Vi har bokat flera av våra Indienresor via dem och vi bokade vår New York Marathonresa via dem, häromsistens. Då drabbades vi dock av resebyråns ouppmärksamhet. Det skapade oreda, otrygghet och frustration. Det skapade också en skarp känsla av att resan blev dyrare än den borde ha behövt bli och den innehöll offerter som resebyrån inte stog för, när det kom till kritan. En av resebyråns viktigaste uppgifter, för att kunna konkurrera med internetbokningarna och med andra byråer är uppmärksamheten mot kunden och dennes behov. Detta brast i samband vår New York bokning. Handläggaren uppmärksammade helt enkelt inte att 47 000 löpare, med anhöriga, samtidigt med oss var på väg in för bokning av resor till och boenden i samma stad.

Till slut fann vi dock, med resebyråns hjälp, ett boende. Bokningen blev av, ja. Irritationen höll sig dock kvar ända till framkomst. Osäkerheten skavde.

Väl iväg löpte det ändå fint. Flygbolaget hade visserligen en undermåelig service, men de flög som de skulle. Väl där, fann vi hotellet helt i sin ordning. Det saknade visserligen några faciliteter som vi gärna skulle ha haft (som ett litet pentry för frukostmöjlighet), men var för övrigt helt ok. Vi kan t o m erkänna att vi trivdes på plats.

Så, Freys Resebyrå, ni är förlåtna. Ett misstag är tillåtet att göra. Vi kommer att resa med er igen. Vi ser dock gärna att ni är uppmärksamma på det vi behöver, som er reseglädje, er kunskap och förmåga att ta reda på priser, förutsättningar och möjligheter, liksom service och frånvaro av fördyrande misstag.

På återseende. Inom kort.

Anette Grinde

Freys Resebyrå. Travelroom (Täby).


Intressant. Bloggkartan Norrtälje.
Nyligen.se. Blogger.com.

Malta Marathon 28/2 2010

Hösten och mörkret trängde sig och resnerverna gjorde sig gällande. Oktober 2009 skapade en vilja att resa, träna och tävla trots mörkret i vårt land. Vi vandrade till vår goda resebyrå i Norrtälje och fann en resa som passade vår tanke. Vårt önskemål bestod i att få ett träningstillfälle i marathontakt och en avstämningsmöjlighet inför det kommande Sthlm Marathon. Vårt sikte låg på Malta i slutet av februari. Resan bokades sålunda i höstas och föregicks av ett halvmarathon i Lissabon i början av december 2009. På vårt schema däremellan har funnits en del löpning i snömodd, halka och skarp kyla. Vi tänkte oss att vi skall klara Malta Marathon på en tid under fyra timmar. Det klarade vi med råge.

Lufthansas utlysta flygstrejk precis i vår restid skapade en kort oro i vårt sinne, men löste sig och gav inga större problem. Resan gick mellan Sthlm – Köpenhamn – München – Malta, istället för mellan Sthlm – Frankfurt – Malta. Det blev tidsmässigt lång, men vi kom ändå ner till Malta i god ordning och i tidräckligt god tid för att kunna hämta nummerlappar, startlista och t-shirt samma kväll vi kom ner.

Vi anlände sålunda till Malta några dagar innan loppet. Vi kände in, hämtade våra nummerlappar, besökte starten, målet och lajade runt i några dagar. Vi noterade att det var fler som gjorde samma sak. Marathontröjor och springskor talar sitt tydliga språk. Människornas igenkännande miner skapar förutsättningar för glädje och samtal över landsgränser och löparkompetensnivåer. Vi ingår alla i teamet som skapar glädje för oss själva och för varandra. Det är roligt att se och känna detta.

Malta Marathon firade 25-årsjubileum. Det var ett ganska litet arrangemang ställt i relation till t ex Sthlm Marathon. Men det var ett bra arrangemang. Med mindre än 300 marathondeltagare infann sig nästan en familjär stämning när vi alla stod på startlinjen kl 0800 den 28 februari vid Mdinas portar. Några timmar i skön värme låg framför oss. Oron för eventuell kyla i den tidiga timmen var onödig. Kortbyxor, kortärmat och den vita Sthlm Marathonkepsen var helt rätt klädsel för dagen.

Starten gick och gänget drog iväg med jämna steg. Var för sig, kämpande mot tid, vind och med sin egen ork. Färden gick från Mdina ner till området strax nedanför. Där lotsades vi runt, runt i olika slingor under drygt två mil. Banprofilen såg ut att ha mest nerför men verkligheten tog oss till ett flertal uppförslut. Man kände sig nästan lurad på konfekten. Så småningom anslöt vi till halvmarathon- och walkathonspåret och de tre grupperna kämpade tillsammans mot målet i Sliema. Walkathon innebar en halvmarathonpromenad på samma bana som halvmarathonlöparna, tillika samma som en del av marathonlöparnas rutt. Den sista delen av vårt lopp, något mindre än två mil, sprangs sålunda tillsammans med löpare och promenerare i de andra grupperna. Det tillförde gott till evenemanget. Målgången låg nere i Sliema. Den sista biten in, hela kajkanten runt, var riktigt lång. Riktigt plågsamt lång. Men lyckan var stor när klockan stannade över våra huvuden.

Vår ambition med Malta Marathon var att få en långpass och en avstämning av formen inför Sthlm Marathon. För att se hur långt vi hade kommit i vårt vinterstretande. Vår känsla efter vårt genomförande var en nästan omåttlig glädje och inspiration. Vid målgång var vi riktigt trötta. Var för sig, för vi springer inte tillsamman när vi tävlar. Vi satt oss att vila en stund, men var på benen igen kort därefter. Man blir så glad när man inser att man kan gå, nästan skutta, strax efter målgång när man kände sig alldeles slutkörd strax innan. Man blir så glad när man ser sin vän nästan gråta av lycka för en god tid, en god känsla och med en omsorg om sin springande vän. Man blir så oerhört glad, trots skav och blåsor på fötter och dränering på energi. Det är nästan så att man vill slå en trippelvolt av glädje! Det är verkligen härligt att springa marathon, hur konstigt det nu än låter!

Vi stannade sedan på Malta i ytterligare några dagar. Vi gick omkring, åkte lokalbuss från syd till nord och från väst till öst. Vi kunde ses i vår Rånäs 4h-träningsjacka. Vissa dagar fiskade vi också fram någon marathontröja ur våra väskor. Sthlm-Marathon-finisher-tröjan ger onekligen upphov till samtal och kommentarer. Vi mötte marathon/halvmarathon löpare igen och igen. De hejade glatt och kom fram och samtalade en stund. Vi mötte en löpare som var ute på en eftermiddagsspringrunda några dagar senare och han hejade så glatt att vi blev alldeles fulla av skratt. Vi måste helt enkelt ha gjort oss kända i byn. På flygplatserna på hemvägen såg vi marathontröjor igen. Glada hälsningar och människor som kommer fram och talar. Igen. När vi kliver på flyget i Frankfurt frågar en av flygvärdinnorna med nyfikenhet vad vi har gjort på vår resa. Rånäs 4H-jackan verkade här vara den utlösande faktorn för frågan. Och naturligtvis berättar vi med glädje vad vi gjort. Hon ler stort och vi ler än större. Med stolthet och glädje. Igen.

Väl hemkomna hänger känslan kvar. Vi talar om löpning och om marathon. Igen och igen. Vi talar med alla vi kommer åt - om att springa och hur fantastiskt roligt det är. Det tillför kraft till oss själva och det smittar i bygden.

Malta Marathon kan rekommenderas. Mer info om loppet finner du på; http://www.maltamarathon.com/

Om du åker till Malta skall du definitivt nyttja de lokala bussarna. De kostade oftast ca 5.-/resa och person (47 cent), någon enstaka resa kostade drygt 10.-/resa och person (drygt 1 Euro). Det var helt enkelt lätt och bra att transportera sig med dessa.

Malta Marathon springer vi gärna igen.

A Grinde

Artikeln är publicerad i Marathonsällskapets tidning

Marathonlöparen i april 2010

Lissabon. En vacker stad.

Där fanns kullar, spårvagnar och bergbanor uppför branterna. Där fanns långa uppförslut.

Vi åkte dit en fredag och åkte hem igen på tisdagen. Vi fick några fina dagar i denna stad. Vi bodde väl, vi åt gott och vi trivdes. Tillsammans. Det är helt enkelt trevligt att åka bort några dagar ibland. Att göra något lite roligt och att utmana sig en aning.

På fredagskvällen boade vi in oss i vårt närområde, som egentligen bara var ett hotellområde. Inte så mycket mer. Vi åt en god middag och knöt oss tidigt.

På flyget konstaterade vi att det fanns några fler svenskar med samma ärende till Lissabon som vi hade. Vi mötte dem igen vid tunnelbaneuppgången på lördagsmorgonen och löste tillsammans uppgiften att köpa tunnelbanekort.

Vi löste vårt kort och gav oss i kast med att ta oss till Estadio 1° de Maio. En god karta, tunnelbana och en kort promenad tog oss dit vi skulle. Utan konstigheter. Vi löste där ut våra nummerlappar och tidtagningschips och roade oss med att konstatera att vi båda var anmälda som dam, fast det nog skulle vara som en dam och en herre. Lite fel blev det visst i vår anmälningsfas innan avfärd. Det gick att lösa, sade arrangörerna på plats.

Vi konstaterade också att vi hade haft väldigt fel i vår tanke kring hur banan gick. Vi trodde helt enkelt att starten var ca 5 km ifrån den plats där den i verkligheten var. Det hade kunna bli hur tokigt som helst. Som lärdom får vi vara noggrannare nästa gång. På pluskontot får vi räkna att vi klurade ut detta i tid.

Resten av lördagen vandrade vi på stadens gator och torg, nere i de centrala delarna av staden - med gränder och branta stigningar. Vi förundrades över de fantastiska trottoarerna, med små plattor/stenar lagda överallt, på varje torg och på varje trottoar. Halt vid regn - men vackert, ja, ack så vackert.

Starten för vårt halvmarathon på söndagen gick nere vid Praca do Comercio - inte långt från kajen mot Rio Tejo. Starten var trång och tyvärr utan tidtagningsmattor. Arrangörerna valde bort att serva halvmarathonlöparna och lade sitt krut på helmarathonlöparna i stället. Synd och tråkigt, för oss som sprang halvan. Nåväl - starten gick och sedan gick loppet ca 5 km västerut, med vändning och lika långt åter - innan vidare färd efter kajkanten ytterligare ca 5-6 km bort mot nordost. Plant.
Lite motigt i vinden, men plant och platt.

Sedan började stigningen. 80 meter höjdskillnad på de sista ca 5 km. Drygt. Tungt. Som 5-6 Västerbroar direkt efter varandra. Nästan utan vila emellan. Ja, vi har verkligen inte varit med om maken förr.

Här gällde det att resonera med sig själv. Att inte ge upp när pinan var stark. Vad gör några uppförskilometer när man ändå håller på? När man nu ändå klivit in i denna "lek", så kanske man leken får tåla. Att inte ge upp - utan riktigt ta sig upp för hela den långa backen, blev målet för stunden. Efteråt kan man förundras över att man faktiskt ens tänker tanken att ge upp, att gå några steg. Ja, så kan det bli, när tröttheten slår till. Men - hade man stannat, om så bara för att ta några få promenadsteg, så hade det nog varit alldeles omöjligt att få fart på steget igen.

Vi härdade. Och vi gladdes över detta. Vi hade verkligen inte glatt oss om vi istället hade valt att gå en bit. Det hade vi bittert ångrat efteråt. Tiden blev väl inte så perfekt, men känslan var god över att vi deltagit och att vi inte gav upp i de låååånga backarna.

Servicen i arrangemanget var inte riktigt god. Men - nej, nu skall vi inte klaga. Vi skall snarare glädjas över de goda arrangemang vi har därhemma. Det vi har att jämföra med. Därhemma. Där även de små tävlingsarrangörerna ute i bygden gör fantastiskt fina arrangemang. Det kan vi verkligen glädjas åt.

Och - nog är det så, att detta gör vi gärna igen. Springer i Lissabon. Kanske blir det ett marathon nästa gång. Eller också blir det ett halvmarathon igen. Vi får helt enkelt se.

Måndagen tillbringades med ett stillsamt turistande i staden. Vi vandrade i de vackra gränderna. Vi förundrades över trottoarerna, kyrkorna och husen. Vi fikade på små caféer. Vi roades av mängden människor på stadens gator och torg. Vi fann god mat och dryck att inmundiga. Vi åkte spårvagn och bergbana. Det blev ganska många steg i den vackra staden - och vi var helt överens om att hit åker vi gärna igen.

Lissabon kan helt enkelt rekommenderas ett besök - ja, dit åter vi gärna igen.

Nu skall vi reflektera och begrunda. Jag längtar redan till vår nästa resa. Någonstans i världen. Helst gärna med springskor på.


Ord & Bild - Anette Grinde

- (Metro) Tunnelbana, buss, spårvagn - 4 Euro för 24 timmar.

- Taxi från flygplatsen till centrala Lissabon - ca 7 km - ca 10 Euro.

- Lisboa Card - 24 timmar - Vuxen 16 Euro inkluderande mängder av fria aktiviteter, metro, museer och mängder av rabatterade erbjudanden.

- Lisboa Card finns också för 48 timmar (27 Euro) eller 72 timmar (33,50 Euro);

- Temperatur i början av dec = ca 15 behagliga grader.

- Flyg, boende (del i dubbelrum fredag-tisdag) och start i halvmarathon - ca 4400 Skr/person.