lördag 29 november 2008
Om vi inte lär barnen att tänka i tankar om icke våld och omsorg.... hur skall de då veta....?
Fest. Vi samlas för en hel dags firande av vår 80 åring. Han har samlat alla sina barn och barnbarn. Vi möts för lugn, för historia och för fest. Han har, under det gångna året, tydligare sökt i arkiven. Han har forskat kring sina föräldrar och förfäder. Han har sökt, rest och funnit nya svar. Under denna födelsedagsdag delar han med sig av sin kunskap. Vi besöker nya orter, nya kyrkogårdar, och får en del ny kunskap oss till livs. Det är glädjande att lyssna, och jag känner en nyfikenhet att veta mer. I sinom tid kommer också jag att leta, rota, resa och fundera kring mina rötter. Jag hoppas då att 80-åringens letande finns dokumenterat i god ordning så att jag då, när tid och lust kräver åtgärd, inte behöver börja från början igen.
Efter dagen med kyrkogårdar och släktledskartor återvänder vi till festlokalen. Det blir ombyte och lite pyssel, innan vi är där. Det är då tid för att döpa 7-åringen i Friluftsfrämjarstugan. Det görs med en underbar ton. Prästen, från Svenska kyrkan, talar med klokskap. Det lilla yrvädret tar stunden på riktigt allvar. Det var en stund av allvar. En stund av insikt. Och en stund av glädje. Det lilla yrvädret är nu en del av ett särskilt gäng. Oavsett vad som händer i livet, finns han där. Och det är bra, särskilt för honom, att veta att han är en del i gänget som någon alltid bär särskild omsorg om. Där omsorgen är riktad till just var och en. Just också till honom.
Festen gick vidare. Från dopkalas till födelsedagskalas. Förrätt. Varmrätt. Tårta. Busande ungar. Spelande, sjungande, spexande och busande.
Så börjar några av de minsta små, spela extra teater. Små sketcher bara på skoj. Och de vuxna applåderar och skrattar. Men – nu börjar det göra ont i mig. Jag blir ledsen. Det skaver och jag undrar vilka signaler vi egentligen sänder. Det gör mig riktigt ledsen.
De små spelar. På lek. Glatt och bubblande, men där det finns ändå finns en form av omsorgsbrist i leken. Ett skott gör någon död. De vuxna skrattar och applåderar. De små spelar teater. Små stycken. Ett efter ett. Där alla slutar med någon eller någras död, ett skott, ett fasttagande eller liknande. Skratt och applåder, som uppmuntran och beröm från de vuxna. Inga ord eller samtal kring val av spel. Inte från någon. Inte ens av mig, som fann det ont och skavande.
Jag undrar. Hur får vi omsorgens kraft att verka i våra barn, när vi inte ber dem leka med omsorg i tanke och handling, istället för med våldets tecken. Även om det bara är på lek.
Det är bara på lek, säger någon. Låt dem leka som dem vill och känner för. Det är naturligt.
Måste vi låta leken som slutar med hårdhet och död vara en naturlig del av livet? Kan inte den stora omsorgen få ta över och istället vara den naturliga kraften i livet? Kan vi inte bestämma oss för att lämna all form av våld utanför vår värld? Utanför hela vår värld? Såväl i lek, som i tanke och i handling.
Det gör mig ont, att jag inte lyfte frågan – just där, just då. Det gör mig ont, att jag inte bar tillräckligt mod och kraft – eller vett - att ta den diskussionen just där och just då. Eller också var det fel tid, just då.
Men – jag vill inte fortsätta i den tystnaden. Så, jag ber att få lyfta den nu.
Om det inte börjar hos barnen - där de nu växer upp och blir, är, en produkt av tiden – var börjar det då? Tiden som bör visa tecken på ständig icke-våld, i tanke och i handling. Alltid. Utan undantag.
Om vi inte lär barnen att tänka i tankar om icke våld och omsorg – hur skall de då veta att omsorg om vår nästa alltid måste gå före varje handling och tanke där vi frestas att tänka i termer av hämnd och våld?
Eller är det inte så vi vill att det skall vara?
Anette
måndag 17 november 2008
Vem bär ansvar.....?
Jag har talat med ”min” styrelse, om ansvar, risk för konsekvenser som skadestånd, fängelse och andra ”besvärligheter” med anledning av styrelseuppdraget. Det skapar frågor och insikter som är värdefullt att ha kännedom om.
Vem bär ansvar när någon gör fel? Vem bör ansvar när vi gör fel i anställningsförfaranden? I redovisning av källskatten och arbetsgivaravgiften? Vem bör ansvar när det finns möjlighet att använda pengar och resurser på ett felaktigt sätt i en organisation?
Ytterst är det styrelsen.
Det är av yttersta vikt att organisationen ur ett moraliskt, juridiskt och ekonomiskt perspektiv fungerar som tänkt. Det är varje enskild individs skyldighet att tillse att så görs. Att ha ”rätt” i sin tanke i varje steg. Som anställd, som förtroendevald, som ledare och som deltagare.
I detta ligger t ex;
- att följa vår organisations värdegrund
- att följa all relevant lagstiftning
- att följa styrelsens instruktioner och
- att i varje enskild handling använda våra resurser genomtänkt och rätt
Detta kan ses som en självklarhet, men kan vid en närmare granskning av många organisationer lämna mycket kvar att önska.
Styrelsen är ansvarig för omsorg om personalen – där finns också regelsystem utifrån juridik och ekonomi.
Styrelsen är ansvarig för fackligt engagemang och avtalssituationer.
Styrelsen är ansvarig för bokföringens rätt.
Styrelsen är ansvarig för arbetsmiljö.
Styrelsen är ansvarig för att rätt prioriteringar görs i verksamheten.
Som exempel, på styrelsens ansvar. Mer finns, i styrelsens ansvar.
Själva jobbet görs av personalen. Inte av den förtroendevalda kraften. Men – det yttersta ansvaret för organisationens rätt, ligger hos styrelsen.
Styrelsens roll blir hopplös om inte personalen har och visar sin kunskap.
Styrelsen risk blir stor när personalen inte hörsammar de uppmaningar och frågor som finns, när avtal saknas, när dubbelkontroll, återkoppling, checklistor inte finns och inte görs.
Styrelsens roll blir hopplöst omöjlig när eller om frågor är beroende av enskilda styrelseledamöters grad av engagemang och kunskap.
Var är vår personalhandbok?
Var är våra grunddokument kring attest och betalningsrutiner?
Var är vår arbetsmiljöutredning?
Var är rutinen kring hantering av nyanställda eller koll på avtal?
Var är insikten om juridikens krav?
Var är den löpande, tydliga och helhetstänkande återkopplingen i frågor kring ekonomi och personal?
Var förvaras sammantaget alla avtal, kopplade t ex till projekt, anställningar och övriga företeelser i vår organisation.
Hur ser vår instruktion och tanke ut till valberedningen? Vem föreslår egentligen vilka personer som skall sitta i vår valberedning och i vår styrelse? Kommer dessa namn in från våra ”ägare” eller föreslås de av den grupp styrelsen har att leda.
Kan styrelsen vara säker på att fackliga avtal, socialförsäkringsfrågor/regler följs som de är tänkta att fungera – så som de är skrivna?
Kan styrelsen vara säker på att avtal följs – generellt – som de är skrivna?
Kan styrelsen vara säker på att avtal alltid skrivs?
Eller är det så att verksamhet byggs till större del på tillit – utan att inse konsekvenserna för andra i människors mänskliga oenighetsförmåga i vissa situationer? Utan att inse att juridiken är avsedd att skydda alla parter, när tvisten är ett faktum.
Kan våra ”ägare” vara säker på att verksamheten enligt årsmötesbeslutet – och andemeningen - verkligen görs med tanke och omsorg, och inte bara prickas av mot en formellt upprättad lista.
En annan ansvarsfråga ligger i ansvar för ordet – i omsorg om varandra och i omsorg om organisationen. Var går gränsen för när och hur vi skall tala. I vilken roll skall vi tala och kan vi tala utanför denna roll?
Jag talar gärna. Jag skriver gärna. Artiklar och debatt. Men – jag upplever mig tystna, när jag kliver in i en organisation. Jag tror att det öppna samtalet är viktigt. Men – ibland är gränsen mellan rätt och skada oerhört svår att dra.
Jag vill berätta – i min styrelse – vilja problem som finns. Men det kan leda till att jag skadar enskilda människor. I rummet och utanför rummet. När/om jag inte förmår få människor att förstå - vikten av frågorna som påverkar ärendet.
Om jag inte berättar – riskerar jag och andra att ställas till svars i stora övergripande, viktiga, frågor.
Jag vill berätta för organisationens huvudmän om ansvar, engagemang och insikt. Men hur, när och på vilket sätt kan jag göra det utan att skada människor som ändå gör och försöker.
Ju mer jag vet.
Desto mer vill jag tala.
Men desto mindre upplever jag att jag kan tala.
Av lojalitet till människor och organisationer.
Att ställas i relation till – att om jag inte talar.
För jag människor bakom ljuset.
Och riskerar att ställas inför ansvar.
För overksamhet, trots aktivt engagemang.
Att sitta i en styrelse – kan bli en besvärande syssla.
Tar din styrelse sitt styrelseansvar?
Anette Grinde
2008-11-14
Vem bär ansvar när någon gör fel? Vem bör ansvar när vi gör fel i anställningsförfaranden? I redovisning av källskatten och arbetsgivaravgiften? Vem bör ansvar när det finns möjlighet att använda pengar och resurser på ett felaktigt sätt i en organisation?
Ytterst är det styrelsen.
Det är av yttersta vikt att organisationen ur ett moraliskt, juridiskt och ekonomiskt perspektiv fungerar som tänkt. Det är varje enskild individs skyldighet att tillse att så görs. Att ha ”rätt” i sin tanke i varje steg. Som anställd, som förtroendevald, som ledare och som deltagare.
I detta ligger t ex;
- att följa vår organisations värdegrund
- att följa all relevant lagstiftning
- att följa styrelsens instruktioner och
- att i varje enskild handling använda våra resurser genomtänkt och rätt
Detta kan ses som en självklarhet, men kan vid en närmare granskning av många organisationer lämna mycket kvar att önska.
Styrelsen är ansvarig för omsorg om personalen – där finns också regelsystem utifrån juridik och ekonomi.
Styrelsen är ansvarig för fackligt engagemang och avtalssituationer.
Styrelsen är ansvarig för bokföringens rätt.
Styrelsen är ansvarig för arbetsmiljö.
Styrelsen är ansvarig för att rätt prioriteringar görs i verksamheten.
Som exempel, på styrelsens ansvar. Mer finns, i styrelsens ansvar.
Själva jobbet görs av personalen. Inte av den förtroendevalda kraften. Men – det yttersta ansvaret för organisationens rätt, ligger hos styrelsen.
Styrelsens roll blir hopplös om inte personalen har och visar sin kunskap.
Styrelsen risk blir stor när personalen inte hörsammar de uppmaningar och frågor som finns, när avtal saknas, när dubbelkontroll, återkoppling, checklistor inte finns och inte görs.
Styrelsens roll blir hopplöst omöjlig när eller om frågor är beroende av enskilda styrelseledamöters grad av engagemang och kunskap.
Var är vår personalhandbok?
Var är våra grunddokument kring attest och betalningsrutiner?
Var är vår arbetsmiljöutredning?
Var är rutinen kring hantering av nyanställda eller koll på avtal?
Var är insikten om juridikens krav?
Var är den löpande, tydliga och helhetstänkande återkopplingen i frågor kring ekonomi och personal?
Var förvaras sammantaget alla avtal, kopplade t ex till projekt, anställningar och övriga företeelser i vår organisation.
Hur ser vår instruktion och tanke ut till valberedningen? Vem föreslår egentligen vilka personer som skall sitta i vår valberedning och i vår styrelse? Kommer dessa namn in från våra ”ägare” eller föreslås de av den grupp styrelsen har att leda.
Kan styrelsen vara säker på att fackliga avtal, socialförsäkringsfrågor/regler följs som de är tänkta att fungera – så som de är skrivna?
Kan styrelsen vara säker på att avtal följs – generellt – som de är skrivna?
Kan styrelsen vara säker på att avtal alltid skrivs?
Eller är det så att verksamhet byggs till större del på tillit – utan att inse konsekvenserna för andra i människors mänskliga oenighetsförmåga i vissa situationer? Utan att inse att juridiken är avsedd att skydda alla parter, när tvisten är ett faktum.
Kan våra ”ägare” vara säker på att verksamheten enligt årsmötesbeslutet – och andemeningen - verkligen görs med tanke och omsorg, och inte bara prickas av mot en formellt upprättad lista.
En annan ansvarsfråga ligger i ansvar för ordet – i omsorg om varandra och i omsorg om organisationen. Var går gränsen för när och hur vi skall tala. I vilken roll skall vi tala och kan vi tala utanför denna roll?
Jag talar gärna. Jag skriver gärna. Artiklar och debatt. Men – jag upplever mig tystna, när jag kliver in i en organisation. Jag tror att det öppna samtalet är viktigt. Men – ibland är gränsen mellan rätt och skada oerhört svår att dra.
Jag vill berätta – i min styrelse – vilja problem som finns. Men det kan leda till att jag skadar enskilda människor. I rummet och utanför rummet. När/om jag inte förmår få människor att förstå - vikten av frågorna som påverkar ärendet.
Om jag inte berättar – riskerar jag och andra att ställas till svars i stora övergripande, viktiga, frågor.
Jag vill berätta för organisationens huvudmän om ansvar, engagemang och insikt. Men hur, när och på vilket sätt kan jag göra det utan att skada människor som ändå gör och försöker.
Ju mer jag vet.
Desto mer vill jag tala.
Men desto mindre upplever jag att jag kan tala.
Av lojalitet till människor och organisationer.
Att ställas i relation till – att om jag inte talar.
För jag människor bakom ljuset.
Och riskerar att ställas inför ansvar.
För overksamhet, trots aktivt engagemang.
Att sitta i en styrelse – kan bli en besvärande syssla.
Tar din styrelse sitt styrelseansvar?
Anette Grinde
2008-11-14
söndag 2 november 2008
Frost.
Frost.
Färgerna i naturen blir färre.
Höst närmar sig vinter.
Rådjuret tar sats.
Tvärs över vägen.
Jag hinner se det, och bromsa i tid.
Kanske har vi vintern här,
strax,
nu när vintertiden är här.
Med halka på vägen,
med ljus från frost och snö,
med kyla och friskhet i luften
Välkommen, du ljusa vintertid.
Anette Grinde
Färgerna i naturen blir färre.
Höst närmar sig vinter.
Rådjuret tar sats.
Tvärs över vägen.
Jag hinner se det, och bromsa i tid.
Kanske har vi vintern här,
strax,
nu när vintertiden är här.
Med halka på vägen,
med ljus från frost och snö,
med kyla och friskhet i luften
Välkommen, du ljusa vintertid.
Anette Grinde
lördag 1 november 2008
Idag var en sådan dag när man begrundar sin restid...
Bussen tar sig fram i Sthlmstrafiken med riktig snigelfart. Den tråcklar sig framåt i sakta mak.
Onekligen hade det gått fortare att springa, men vad hjälper det när nu Sthlmsbacillerna krampar sig fast i min kropp. Hjälplöst fast i mitt bristande tålamot försöker jag bryta ett negativt tankespår. Jag tänker på solen, på hösten, på värmen, på kärleken och på vännen.
Jag tänker på livskraften och möjligheterna. Möjligheterna för dig och mig att skapa andra livsförutsättningar för oss själva och för de som utsetts att leva i en annan del av vår värld.
Kanske finns det värre saker här i världen - än att irritera sig över en restid som är lite lång.....
Anette Grinde
2008 10 29
Onekligen hade det gått fortare att springa, men vad hjälper det när nu Sthlmsbacillerna krampar sig fast i min kropp. Hjälplöst fast i mitt bristande tålamot försöker jag bryta ett negativt tankespår. Jag tänker på solen, på hösten, på värmen, på kärleken och på vännen.
Jag tänker på livskraften och möjligheterna. Möjligheterna för dig och mig att skapa andra livsförutsättningar för oss själva och för de som utsetts att leva i en annan del av vår värld.
Kanske finns det värre saker här i världen - än att irritera sig över en restid som är lite lång.....
Anette Grinde
2008 10 29
lördag 25 oktober 2008
Buss 676 från Tekniska Högskolan till Norrtälje, med Stockholms Lokaltrafik...
Jag åker buss ofta. Och alltför ofta sörjer jag tonen eller tystnaden från chauffören.
Det gör ont i mig när chauffören nästan skriker i högtalarna att ungdomarna inte skall ligga på sätena. Ont av det höga ljudet och ont av tonen till medmänniskorna.
Det gör ont i mig när människor av misstag klivit på en buss som de tror går att kliva av ifrån. Det gör ont när chauffören då bara fräser åt passagerarna att det inte är någon avstigning från denna buss eller bara tiger, släcker Stanna-lampan och kör vidare utan förklaring. Det står inte på bussen att första avstigningshållplats ligger miltals bort. Den informationen blir krass och svår att förhålla sig till när det redan är för sent. Det går inte att ångra. Konsekvensen blir ibland hård för människor som av misstag inte fått hela bilden klar för sig, och chauffören bidrar sällan med information som underlättar felstegen.
Det gör ont att se den unga grabben som springer allt vad han kan till sista bussen och med andan i halsen precis hinner fram. Det gör ont att då höra en sur chaufför fräsa till den flämtande ynglingen; "Du glömde säga Tack. Jag har inte tid att sitta här och vänta på dig hela natten."
Det skall naturligtvis också sägas att det finns många chaufförer med service och vänlig ton i bagaget. Information, glädje, vänlighet och välgångsönskningar inför helgen tillför gott för många. Ett stort fång mäkliga blomster, om än bara i tanken, till alla de som ser sin serviceroll i sitt chaufförsyrke.
Jag vill be SL att "kursa" kring servicefrågor med sina chaufförer. Med vänlighet och omsorg i det gemensamma bagaget kommer vi så mycket längre.
Anette Grinde
2008-10-25
Det gör ont i mig när chauffören nästan skriker i högtalarna att ungdomarna inte skall ligga på sätena. Ont av det höga ljudet och ont av tonen till medmänniskorna.
Det gör ont i mig när människor av misstag klivit på en buss som de tror går att kliva av ifrån. Det gör ont när chauffören då bara fräser åt passagerarna att det inte är någon avstigning från denna buss eller bara tiger, släcker Stanna-lampan och kör vidare utan förklaring. Det står inte på bussen att första avstigningshållplats ligger miltals bort. Den informationen blir krass och svår att förhålla sig till när det redan är för sent. Det går inte att ångra. Konsekvensen blir ibland hård för människor som av misstag inte fått hela bilden klar för sig, och chauffören bidrar sällan med information som underlättar felstegen.
Det gör ont att se den unga grabben som springer allt vad han kan till sista bussen och med andan i halsen precis hinner fram. Det gör ont att då höra en sur chaufför fräsa till den flämtande ynglingen; "Du glömde säga Tack. Jag har inte tid att sitta här och vänta på dig hela natten."
Det skall naturligtvis också sägas att det finns många chaufförer med service och vänlig ton i bagaget. Information, glädje, vänlighet och välgångsönskningar inför helgen tillför gott för många. Ett stort fång mäkliga blomster, om än bara i tanken, till alla de som ser sin serviceroll i sitt chaufförsyrke.
Jag vill be SL att "kursa" kring servicefrågor med sina chaufförer. Med vänlighet och omsorg i det gemensamma bagaget kommer vi så mycket längre.
Anette Grinde
2008-10-25
söndag 19 oktober 2008
Det är nog bäst att ta en funderingspromenad....
Jag sitter på trappan till verandan i morgonsolen. Det är fortfarande vått i gräset. Snart har solen sänt sina strålar på gräs, veranda och andra ting och torkat upp nattens dagg. Dagen tar form. Nattens tystnad vandrar mot morgonens fågelkvitter, tuppens aldrig sinande galande och så småningom även ungarnas stoj och bus. Axel är först upp av alla i kusingänget. Axel som är en ljuvlig liten krabat med mängder av ljusa idéer, sprider massa tokigheter omkring sig. Han säger så roliga, eller finurliga saker. Han sprattlar, springer och hoppar mest hela tiden. Hur kommer han på allt?
Jag sätter mig vid datorn. Jag skriver, eller tänker att jag skall skriva. Orden tystnar. Min hjärna tiger. Jag försöker, jag insisterar, men till ingen nytta. Till slut ger jag upp. Jag går till brevlådan. Mest för att finna den vara alldeles tom. Tidningsutbäraren kommer en god stund efter tuppens morgonsång påbörjats. Jag tar en löparrunda, eller en promenad, eller cykeltur. Då, kommer orden. Tankarna, idéerna, orden, börjar nästan rusa i huvudet. Artiklar, uppdrag, föredrag, saker som glömts, inköpslistan som aldrig skrevs, mm rullar fram i en aldrig sinande ström. Lite lagom ostrukturerat, men det rullar fram. Jag borde ha ett anteckningsblock – eller kanske hellre en liten bandspelare med mig på rundan. Kanske går det att fånga en del av denna ström, om jag snackar in det på en bandspelare….kanske lyckas jag då få till att jag köpa olja till bilen, ordna den där tvätten eller skriva den där artikeln om ’Snöflingorna’ som kör mc på torsdagskvällarna.
Det är verkligen märkligt hur stor skillnaden kan vara. När man tänker på det, just att det verkligen gör skillnad när man är aktiv, så får man ju en förklaring till Axels fantastiska och finurliga frågor och kommentarer. Han är verkligen en sprattlande aktiv ung man ’i sina bästa år’ (d v s 3, snart 4). Han är överallt, och gör en sak av det mesta. Han ser till att han får uppmärksamhet, ständigt talande och frågande. Ständigt sprattlande. Charmande. Han ger sig inte. Busig. Finurlig. Full koll, men låtsas att han inte har koll. I ständig och fullständig aktivitet.
Hur gör vi på jobbet, när tanken stannar? Försöker vi, om och om igen – eller inser vi att det är bättre att gå ifrån och göra något annat. Tänk, om vi tog en löprunda, när vi körde fast. Tänk, om vi tog en funderingspromenad, istället för att insistera på att göra klart det som nu bara måste göras klart, men ändå inte kan göras klart då allt har stannat.
Helt klart är – att röra sig, att motionera, är inte bara befrämjande för vår kropp rent fysiskt. Det är också väldigt befrämjande för vårt mentala välmående. Stor som liten, ung som gammal.
Det är fortfarande många, som inte rör sig. Det är fortfarande många, som inte nyttjar sin friskvårdstimme på jobbet. Det finns t o m företagsledare som ännu inte förstått vitsen med att låta sin personal idka friskvård på arbetstid.
I vårt lagstiftningshysteriska land borde det finnas en lag som sade att varje anställd och varje företagare skall ha en friskvårdstimme, eller två, att nyttjas för sitt, företagets och landets välmående. Jag undrar hur mycket produktiviteten skull öka i vårt land, om varje medborgare ägnade en timme av sin arbetstid, och två timmar av sin fritid, för aktiva aktiviteter varje vecka.
Hur mycket mer skulle de kunna prestera, i resultatet av det mentala välmåendet och konstaterandet att man kan mer, orkar mer, kan tänka mer, kan göra mer – efter en promenad runt stan, en cykeltur på landet eller en löprunda i naturen eller på löpbandet?
Tänk, om där fanns en lag, som tvingade oss alla att ta en lagom funderingsaktivitet var dag. Kort, lång, snabb eller långsam. Precis lagom, men ändock en aktiv funderingsaktivitet. Jag undrar, hur detta skulle påverka produktiviteten i vårt land. Jag undrar, hur detta skulle påverka sjukskrivningssiffrorna i vårt land. Är det dags för lag, en oförsonligt tvingande lag?
Hur får man annars människorna att röra på sig…till glädje för sig själva, för sin familj, för sin hälsa, för sin arbetsplats, för vårt sociala sjukförsäkringssystem, för mer skatter in och mindre bidrag ut…
Hur får man människor att göra sådant de vet är gott för sig själva, och oss alla? Som att vara vänlig mot sin nästa, och ta en enkel funderingspromenad för en bättre egen hälsa och ett bättre samhälle…
Tänk, om alla tog en aktiv funderingsaktivitet om dagen. Då skulle vi nog kunna sänka skatten… eller satsa mer tid och kraft på våra unga i skolorna.
Anette Grinde
(skrivet i sommartid - men tanken gäller året om)
Jag sätter mig vid datorn. Jag skriver, eller tänker att jag skall skriva. Orden tystnar. Min hjärna tiger. Jag försöker, jag insisterar, men till ingen nytta. Till slut ger jag upp. Jag går till brevlådan. Mest för att finna den vara alldeles tom. Tidningsutbäraren kommer en god stund efter tuppens morgonsång påbörjats. Jag tar en löparrunda, eller en promenad, eller cykeltur. Då, kommer orden. Tankarna, idéerna, orden, börjar nästan rusa i huvudet. Artiklar, uppdrag, föredrag, saker som glömts, inköpslistan som aldrig skrevs, mm rullar fram i en aldrig sinande ström. Lite lagom ostrukturerat, men det rullar fram. Jag borde ha ett anteckningsblock – eller kanske hellre en liten bandspelare med mig på rundan. Kanske går det att fånga en del av denna ström, om jag snackar in det på en bandspelare….kanske lyckas jag då få till att jag köpa olja till bilen, ordna den där tvätten eller skriva den där artikeln om ’Snöflingorna’ som kör mc på torsdagskvällarna.
Det är verkligen märkligt hur stor skillnaden kan vara. När man tänker på det, just att det verkligen gör skillnad när man är aktiv, så får man ju en förklaring till Axels fantastiska och finurliga frågor och kommentarer. Han är verkligen en sprattlande aktiv ung man ’i sina bästa år’ (d v s 3, snart 4). Han är överallt, och gör en sak av det mesta. Han ser till att han får uppmärksamhet, ständigt talande och frågande. Ständigt sprattlande. Charmande. Han ger sig inte. Busig. Finurlig. Full koll, men låtsas att han inte har koll. I ständig och fullständig aktivitet.
Hur gör vi på jobbet, när tanken stannar? Försöker vi, om och om igen – eller inser vi att det är bättre att gå ifrån och göra något annat. Tänk, om vi tog en löprunda, när vi körde fast. Tänk, om vi tog en funderingspromenad, istället för att insistera på att göra klart det som nu bara måste göras klart, men ändå inte kan göras klart då allt har stannat.
Helt klart är – att röra sig, att motionera, är inte bara befrämjande för vår kropp rent fysiskt. Det är också väldigt befrämjande för vårt mentala välmående. Stor som liten, ung som gammal.
Det är fortfarande många, som inte rör sig. Det är fortfarande många, som inte nyttjar sin friskvårdstimme på jobbet. Det finns t o m företagsledare som ännu inte förstått vitsen med att låta sin personal idka friskvård på arbetstid.
I vårt lagstiftningshysteriska land borde det finnas en lag som sade att varje anställd och varje företagare skall ha en friskvårdstimme, eller två, att nyttjas för sitt, företagets och landets välmående. Jag undrar hur mycket produktiviteten skull öka i vårt land, om varje medborgare ägnade en timme av sin arbetstid, och två timmar av sin fritid, för aktiva aktiviteter varje vecka.
Hur mycket mer skulle de kunna prestera, i resultatet av det mentala välmåendet och konstaterandet att man kan mer, orkar mer, kan tänka mer, kan göra mer – efter en promenad runt stan, en cykeltur på landet eller en löprunda i naturen eller på löpbandet?
Tänk, om där fanns en lag, som tvingade oss alla att ta en lagom funderingsaktivitet var dag. Kort, lång, snabb eller långsam. Precis lagom, men ändock en aktiv funderingsaktivitet. Jag undrar, hur detta skulle påverka produktiviteten i vårt land. Jag undrar, hur detta skulle påverka sjukskrivningssiffrorna i vårt land. Är det dags för lag, en oförsonligt tvingande lag?
Hur får man annars människorna att röra på sig…till glädje för sig själva, för sin familj, för sin hälsa, för sin arbetsplats, för vårt sociala sjukförsäkringssystem, för mer skatter in och mindre bidrag ut…
Hur får man människor att göra sådant de vet är gott för sig själva, och oss alla? Som att vara vänlig mot sin nästa, och ta en enkel funderingspromenad för en bättre egen hälsa och ett bättre samhälle…
Tänk, om alla tog en aktiv funderingsaktivitet om dagen. Då skulle vi nog kunna sänka skatten… eller satsa mer tid och kraft på våra unga i skolorna.
Anette Grinde
(skrivet i sommartid - men tanken gäller året om)
lördag 18 oktober 2008
Höstmorgon....
Höstmorgon.
Solen stiger sakta.
Strålarna når frosten, som glittrar på hustak och i gräset.
Löven, de färggranna vackra höstlöven, bär frosten en stund.
Innan de släpper sitt grepp och faller till marken.
Några ligger där redan, och några faller snart.
Solen värmer mitt sinne, trots den faktiska höstkylan.
Jag närmar mig skogskanten, nere vid sjön.
Det prasslar till i kanten, och ut springer två vackra rådjur.
Alldeles framför mig.
Med lätta skutt, tar det sig över diket, vidare över vägen och strax är de över på andra sidan.
Som om de inte såg mig.
Strax efter kommer ett till.
Det ser mig.
Tvärstannar.
Vänder.
Och springer skrämd åt andra hållet.
Jag går vidare.
Det är stilla.
Varmt, men ändå lite kallt.
Det är underbart vacker.
Efter en stunds öppna fält, finns åter en skog på min ena sida.
Det prasslar till i kanten igen.
Kanske bara 25-30 meter bort, vänder sig skogens konung bort från mig.
I tunga, men ändå lätta, steg travar den sakta sin väg.
Snart är morgonfrosten borta.
Dagen är här.
Min morgonpromenad bär jag med mig, som värme i mitt hjärta.
Dag efter dag.
Anette Grinde
Solen stiger sakta.
Strålarna når frosten, som glittrar på hustak och i gräset.
Löven, de färggranna vackra höstlöven, bär frosten en stund.
Innan de släpper sitt grepp och faller till marken.
Några ligger där redan, och några faller snart.
Solen värmer mitt sinne, trots den faktiska höstkylan.
Jag närmar mig skogskanten, nere vid sjön.
Det prasslar till i kanten, och ut springer två vackra rådjur.
Alldeles framför mig.
Med lätta skutt, tar det sig över diket, vidare över vägen och strax är de över på andra sidan.
Som om de inte såg mig.
Strax efter kommer ett till.
Det ser mig.
Tvärstannar.
Vänder.
Och springer skrämd åt andra hållet.
Jag går vidare.
Det är stilla.
Varmt, men ändå lite kallt.
Det är underbart vacker.
Efter en stunds öppna fält, finns åter en skog på min ena sida.
Det prasslar till i kanten igen.
Kanske bara 25-30 meter bort, vänder sig skogens konung bort från mig.
I tunga, men ändå lätta, steg travar den sakta sin väg.
Snart är morgonfrosten borta.
Dagen är här.
Min morgonpromenad bär jag med mig, som värme i mitt hjärta.
Dag efter dag.
Anette Grinde
En kvinna på en viktig post? Varför nomineras bara män?
Det känns angeläget att fråga sig varför det nomineras kvinnor på de tunga posterna i samhället. Vad är ditt svar? Vad beror detta på? Beror det på att kvinnorna inte tar för sig? Eller på att män nominerar män? Eller på att kvinnorna inte tror på sin egen kompetens? Vad beror det på? Vill vi ha det så? Vill du ha det så? Tycker du att det är riktigt rättvist?
Inom det närmsta året ska fyra tunga positioner inom EU tillsättas:
en permanent ordförande för Europeiska rådet,
en representant för utrikes och säkerhetspolitik,
en talman för parlamentet och
en ordförare för kommissionen.
I dagsläget är ingen kvinna aktuell för någon av dessa poster.
Är det månne dags för förändring!
Tycker du att det är hög tid att få in fler kvinnor på de högsta positionerna i EU, klicka på bifogad länk - och skriv under.
http://www.femalesinfront.eu/default.asp?view=front <http://www.femalesinfront.eu/default.asp?view=front&+lang=gb&lang=gb>
Inom det närmsta året ska fyra tunga positioner inom EU tillsättas:
en permanent ordförande för Europeiska rådet,
en representant för utrikes och säkerhetspolitik,
en talman för parlamentet och
en ordförare för kommissionen.
I dagsläget är ingen kvinna aktuell för någon av dessa poster.
Är det månne dags för förändring!
Tycker du att det är hög tid att få in fler kvinnor på de högsta positionerna i EU, klicka på bifogad länk - och skriv under.
http://www.femalesinfront.eu/default.asp?view=front <http://www.femalesinfront.eu/default.asp?view=front&+lang=gb&lang=gb>
Rabatt! - jag är inte säker på att jag vill ha dem...
I ett utskick från Ica, med fakturan/kontoutdraget, och den färgglada tidningen finner jag en sammanställning för mina inköp och poäng. Jag får oxå information att jag kan köpa en bok eller en micro. Jag vänder på sidan och noterar att jag har fått en bunt rabatter. Men sedan ser jag att det är just "mina varor". Just de jag brukar köpa. Då studsar jag till lite smått.
Jag brukar inte reagera över registreringar i register, mm. Men nu kändes det inte riktigt rätt. Har Ica verkligen rätt att registrera mina inköp, så att de kan spara dem "på mig"? Har jag godkänt detta i ett avtal, och i sådant fall när?
Jag vill verkligen inte att Ica för register och statistik över mina inköp. Inte nu, inte sen och inte alls.
Anette Grinde
Jag brukar inte reagera över registreringar i register, mm. Men nu kändes det inte riktigt rätt. Har Ica verkligen rätt att registrera mina inköp, så att de kan spara dem "på mig"? Har jag godkänt detta i ett avtal, och i sådant fall när?
Jag vill verkligen inte att Ica för register och statistik över mina inköp. Inte nu, inte sen och inte alls.
Anette Grinde
onsdag 15 oktober 2008
Jag läste en ledare om bistånd....
Jag läste en ledare om bistånd i Norrtälje tidning den 5 oktober 2008, och blev beklämd.
Bistånd är så mycket mer än bara matransoner.
Kan verkligen de olika delarna i bistånd ställas emot varandra, som antingen eller? Eller är de egentligen nödvändiga delar i en helhet? Som olika stater, olika NGO.s (icke statliga organisationer) , FN, Eu, olika företag och privatpersoner bidrar till - med resurser som pengar, praktisk handling och kunskap.
Mat och rent vatten för dagen till barn och vuxna är en nödvändighet. En nödvändighet är också att ändra strukturer och förhållningssätt så att människor i utsatta situationer kan klara sin liv själva. Den som lever i ett överflöd kan bistå i detta. Vi, t ex, kan bistå med resurser som pengar, praktisk handling och kunskap.
Min väg korsas av Fredsnytt nr 3/2008 - en tidning från Kristna Fredsrörelsen. Däri finner jag Karin Haglinds ord om Fadi, som inte når sina marker för att ta hand om sina olivträd - d v s sin mark och sin försörjning. Den olagliga och mänskligt horribla muren hindrar hans försörjning. Däri finner jag också Paula Löfs ord om den israeliska kvinnoorganisationen som bevakar och rapporterar kring övergrepp vid murens vägspärrar. Det finns anledning att lyssna på dessa rapporter och att aktivt göra något för att ändra situationen - dess strukturer och förhållningssätt. Det finns många som gör, men fler behövs.
Erikshjälpens tidning nådde mig också. Där läser jag om ett koprojekt, som går ut på att förse fattiga och hårt utsatta familjer med en egen ko för att på så sätt skapa en början till självförsörjning. Jag läser också om MonaLisa som i sin butik i Munkedal samla pengar för att köpa en ko till projektet. En ko kan skapa en enorm skillnad för en familj som inget har. Den kan skapa skillnad nu, och oxå bidra till att skapa en bättre framtid. Det finns fantastiska engagemang, som bidrar med resurser och omsorg till människor som behöver.
I samma organisation möter jag Chann Cho Ko, en liten grabb från Kambodja. Han har fått en läslampa! Den skapar möjligheter att läsa läxor och därmed en möjlighet att skapa ett bättre liv för honom och hans familj genom kunskap om livet och dess möjligheter. Solen skapar kraft till familjens kvällsljus. Ett kvällsljus som kan förbättra deras möjlighet att försörja sig själva, och oxå skapa bättre förutsättningar för fler. De svenska tjejer som bidrog och gjorde en stor insats, skapar stor glädje och nya förutsättningar för många - oxå för den lille grabben i Kambodja.
14 åriga Sabina, i Norra Indien, utbrister; Jag vill inte gifta mig än. Hon har just fått veta att hennes pappa tänker gifta bort henne med en äldre man. Hur gör vi för att ändra strukturena i de gamla kulturerna ute i världen? Tillhör det barnets skyldighet att tvingas gifta sig när hon är 14 år - eller är det ett övertramp som heter duga?
I mina ögon måste bistånd vara så mycket, mycket mer än ett matpaket. Ja, mat och vatten är viktigt och nödvändigt. Men! Demokrati, mänskliga rättigheter, ekonomisk och social rättvisa, forsonings- & genusperspektiv är några områden som också starkt måste ingå i tanken och den faktiska aktiviteten. Just den handling som gör skillnad för människorna som har det särskilt svårt.
Inte som antingen eller, utan som både och.
För att människorna själva skall kunna skapa skillnad i sina liv - och leva dem med en annan ton än med rädsla och hunger som ständiga medvandrare.
Anette Grinde
2008-10-15
Bistånd är så mycket mer än bara matransoner.
Kan verkligen de olika delarna i bistånd ställas emot varandra, som antingen eller? Eller är de egentligen nödvändiga delar i en helhet? Som olika stater, olika NGO.s (icke statliga organisationer) , FN, Eu, olika företag och privatpersoner bidrar till - med resurser som pengar, praktisk handling och kunskap.
Mat och rent vatten för dagen till barn och vuxna är en nödvändighet. En nödvändighet är också att ändra strukturer och förhållningssätt så att människor i utsatta situationer kan klara sin liv själva. Den som lever i ett överflöd kan bistå i detta. Vi, t ex, kan bistå med resurser som pengar, praktisk handling och kunskap.
Min väg korsas av Fredsnytt nr 3/2008 - en tidning från Kristna Fredsrörelsen. Däri finner jag Karin Haglinds ord om Fadi, som inte når sina marker för att ta hand om sina olivträd - d v s sin mark och sin försörjning. Den olagliga och mänskligt horribla muren hindrar hans försörjning. Däri finner jag också Paula Löfs ord om den israeliska kvinnoorganisationen som bevakar och rapporterar kring övergrepp vid murens vägspärrar. Det finns anledning att lyssna på dessa rapporter och att aktivt göra något för att ändra situationen - dess strukturer och förhållningssätt. Det finns många som gör, men fler behövs.
Erikshjälpens tidning nådde mig också. Där läser jag om ett koprojekt, som går ut på att förse fattiga och hårt utsatta familjer med en egen ko för att på så sätt skapa en början till självförsörjning. Jag läser också om MonaLisa som i sin butik i Munkedal samla pengar för att köpa en ko till projektet. En ko kan skapa en enorm skillnad för en familj som inget har. Den kan skapa skillnad nu, och oxå bidra till att skapa en bättre framtid. Det finns fantastiska engagemang, som bidrar med resurser och omsorg till människor som behöver.
I samma organisation möter jag Chann Cho Ko, en liten grabb från Kambodja. Han har fått en läslampa! Den skapar möjligheter att läsa läxor och därmed en möjlighet att skapa ett bättre liv för honom och hans familj genom kunskap om livet och dess möjligheter. Solen skapar kraft till familjens kvällsljus. Ett kvällsljus som kan förbättra deras möjlighet att försörja sig själva, och oxå skapa bättre förutsättningar för fler. De svenska tjejer som bidrog och gjorde en stor insats, skapar stor glädje och nya förutsättningar för många - oxå för den lille grabben i Kambodja.
14 åriga Sabina, i Norra Indien, utbrister; Jag vill inte gifta mig än. Hon har just fått veta att hennes pappa tänker gifta bort henne med en äldre man. Hur gör vi för att ändra strukturena i de gamla kulturerna ute i världen? Tillhör det barnets skyldighet att tvingas gifta sig när hon är 14 år - eller är det ett övertramp som heter duga?
I mina ögon måste bistånd vara så mycket, mycket mer än ett matpaket. Ja, mat och vatten är viktigt och nödvändigt. Men! Demokrati, mänskliga rättigheter, ekonomisk och social rättvisa, forsonings- & genusperspektiv är några områden som också starkt måste ingå i tanken och den faktiska aktiviteten. Just den handling som gör skillnad för människorna som har det särskilt svårt.
Inte som antingen eller, utan som både och.
För att människorna själva skall kunna skapa skillnad i sina liv - och leva dem med en annan ton än med rädsla och hunger som ständiga medvandrare.
Anette Grinde
2008-10-15
tisdag 14 oktober 2008
89 årige Martin är dement
Han bor på ett äldreboende i Ånge. Hans anhöriga och gode man, som är en kvinna, önskar hans flytt till Järfälla.
För livskvalité, genom möjlighet att umgås, mm. För samtalsmöjlighet. För närvaro coh samvaro med sin kvarvarande släkt.
Mot detta ställs kommunens önskan. Järfälla nekar Martin att flytta till kommunen. Är skälet kommunens kostnad?
Låt våra äldre ha det gott och drägligt på ålderns höst. När det finns vänner och släktingar som kan besöka skapas förändrade livsvillkort i jämfärelse med när inga besök kan noteras. I jämförelse med många andra länder spelar våra familjeband väldigt liten roll - men när det "kniper" måste de få spela roll.
Familjens och vännernas omsorg kan skapa en oerhörd skillnad för människor i ensamhet. Låt inte kostnadstanken vara den enda tanken. Låt människor leva hela sina liv i omsorg om & från de sina.
Anette Grinde
2008-10-13
För livskvalité, genom möjlighet att umgås, mm. För samtalsmöjlighet. För närvaro coh samvaro med sin kvarvarande släkt.
Mot detta ställs kommunens önskan. Järfälla nekar Martin att flytta till kommunen. Är skälet kommunens kostnad?
Låt våra äldre ha det gott och drägligt på ålderns höst. När det finns vänner och släktingar som kan besöka skapas förändrade livsvillkort i jämfärelse med när inga besök kan noteras. I jämförelse med många andra länder spelar våra familjeband väldigt liten roll - men när det "kniper" måste de få spela roll.
Familjens och vännernas omsorg kan skapa en oerhörd skillnad för människor i ensamhet. Låt inte kostnadstanken vara den enda tanken. Låt människor leva hela sina liv i omsorg om & från de sina.
Anette Grinde
2008-10-13
söndag 5 oktober 2008
Ungdomsgäng terroriserar äldreboende i Trollhättan....
... med skott mot 90-årings fönster och handlingar mot personalen, som upprör och skrämmer.
Här finns ungdomar med vapen, utanförskap och grupptryck. Här finns människor med rädsla och frånvaro av tillräcklig handling. Här finns ungdomar och vuxna som måste finna sin väg tillsammans, med omsorg och spår av mening - tillsammans.
Det kan aldrig vara i sin ordning att ungdomar inte tas om hand i vårt samhälle. Inte visas den omsorg som sig bör. Inte fostras.
Vem bär ansvaret för våra ungdomar? Vem bär ansvar för just dessa ungdomar - som skrämmer och förstör? Som driver omkring, och hetsar varandra till nya skrämmande aktiviteter?
Var är föräldrarna? Var är skolan? Var är kommunen? Var finns det sammantagna ansvaret för just dessa ungdomar? Har de förringats till en budgetpost, som gått överstyr - istället för att aktivt finnas vid just deras sida?
Anette Grinde
Här finns ungdomar med vapen, utanförskap och grupptryck. Här finns människor med rädsla och frånvaro av tillräcklig handling. Här finns ungdomar och vuxna som måste finna sin väg tillsammans, med omsorg och spår av mening - tillsammans.
Det kan aldrig vara i sin ordning att ungdomar inte tas om hand i vårt samhälle. Inte visas den omsorg som sig bör. Inte fostras.
Vem bär ansvaret för våra ungdomar? Vem bär ansvar för just dessa ungdomar - som skrämmer och förstör? Som driver omkring, och hetsar varandra till nya skrämmande aktiviteter?
Var är föräldrarna? Var är skolan? Var är kommunen? Var finns det sammantagna ansvaret för just dessa ungdomar? Har de förringats till en budgetpost, som gått överstyr - istället för att aktivt finnas vid just deras sida?
Anette Grinde
lördag 4 oktober 2008
Ny månad. Nya möjligheter....
.... Och nya krav, om vi skall lägga en negativ ton på orden.
Eller också är det bara ett förhållningssätt. Krav skapar ju nya möjligheter, för såväl oss själva som för andra.
Låt oss se kraven som positiva möjligheter.
Oktober. Solen skiner på de färgade löven. Tiden med de fantastiska färgerna är här. Det ställer krav på mitt tålamod. Med hösten kommer mörkret, vilket gör det tungt att långpendla.
– Men, det ger mig verkligen också möjligheter. Att läsa, att skriva, att reflektera – över dagens händelser och över det som komma skall.
Skrivtid, lästid och reflektionstid. Det är min busstid, som ger mig en fantastisk möjlighet att stanna. Mitt bristande tålamod skapar negativa tankar, som då ger mig nya möjligheter att tänka till. Stanna, och tänka om. För - till vilken nytta, till vilken glädje lägger jag negativ energi på någon enda av livets alla händelser?
Det enda rätta kan vara att omvandla den negativa energin till positiv kraft.
Anette Grinde
2008-10-01
Eller också är det bara ett förhållningssätt. Krav skapar ju nya möjligheter, för såväl oss själva som för andra.
Låt oss se kraven som positiva möjligheter.
Oktober. Solen skiner på de färgade löven. Tiden med de fantastiska färgerna är här. Det ställer krav på mitt tålamod. Med hösten kommer mörkret, vilket gör det tungt att långpendla.
– Men, det ger mig verkligen också möjligheter. Att läsa, att skriva, att reflektera – över dagens händelser och över det som komma skall.
Skrivtid, lästid och reflektionstid. Det är min busstid, som ger mig en fantastisk möjlighet att stanna. Mitt bristande tålamod skapar negativa tankar, som då ger mig nya möjligheter att tänka till. Stanna, och tänka om. För - till vilken nytta, till vilken glädje lägger jag negativ energi på någon enda av livets alla händelser?
Det enda rätta kan vara att omvandla den negativa energin till positiv kraft.
Anette Grinde
2008-10-01
tisdag 30 september 2008
Morgonklockan ringer. Tröttheten väger tungt.
Morgonklockan ringer. Tröttheten väger tungt. Jag orkar inte upp.
En stund senare inser jag att jag är sen. Jag skakar tyngd och trötthet ur kroppen och tippar den över sängkanten.
Morgonrock på. Jag tar den varma.
Telefonen med. Så att den inte ringer igen och väcker min sambo som ligger kvar.
Jag sätter på kaffet. En stor dos.
Jag släpper in katten när jag går ut efter tidningen.
Det är frostkallt ute. Mörkt och frostkallt.
Tidningen har svarta rubriker och rösterna på radiokanalerna är allvarliga och resonerande. Marknaden måste ta sitt ansvar. Cheferna får inte ut sin bonus när människorna får gå arbete, hus och hem när lånen dras in och börserna rasar. Världen påverkas stort, av världens börsers ras. Det skapar skada och sorg, i stora mått.
Det ljusnar sakta, men frosten biter sig kvar. Aktsamhet får råda jag när nu tar bilen. Sommardäck. Temperatur nära noll och en fuktig vägbana. Slingrande krokig väg. Det finns risk för skada och sorg även här.
Försiktighet må råda oavsett vad vi gör. - Men ibland kan vi inte styra. Då får vi ge oss lite till tåls. Vänta. Fundera och tala om livets andra värden. Tills vi finner ett ljust och behagligt spår igen.
Ljuset och värmen finns om hörnet. Mörkret och kylan likaså. Kanske behöver vi en dos – av båda två?
Anette Grinde
2008-09-30
En stund senare inser jag att jag är sen. Jag skakar tyngd och trötthet ur kroppen och tippar den över sängkanten.
Morgonrock på. Jag tar den varma.
Telefonen med. Så att den inte ringer igen och väcker min sambo som ligger kvar.
Jag sätter på kaffet. En stor dos.
Jag släpper in katten när jag går ut efter tidningen.
Det är frostkallt ute. Mörkt och frostkallt.
Tidningen har svarta rubriker och rösterna på radiokanalerna är allvarliga och resonerande. Marknaden måste ta sitt ansvar. Cheferna får inte ut sin bonus när människorna får gå arbete, hus och hem när lånen dras in och börserna rasar. Världen påverkas stort, av världens börsers ras. Det skapar skada och sorg, i stora mått.
Det ljusnar sakta, men frosten biter sig kvar. Aktsamhet får råda jag när nu tar bilen. Sommardäck. Temperatur nära noll och en fuktig vägbana. Slingrande krokig väg. Det finns risk för skada och sorg även här.
Försiktighet må råda oavsett vad vi gör. - Men ibland kan vi inte styra. Då får vi ge oss lite till tåls. Vänta. Fundera och tala om livets andra värden. Tills vi finner ett ljust och behagligt spår igen.
Ljuset och värmen finns om hörnet. Mörkret och kylan likaså. Kanske behöver vi en dos – av båda två?
Anette Grinde
2008-09-30
onsdag 17 september 2008
Journalist och Nyfiken....
...och med en vilja att skapa skillnad.
Hon reste till konflikten.
- Konflikten som skapat så många sår och som verkar så oerhört svår att läka.
Vi lyssnade till Pernilla Ahlsén, som talade om sin bok; "En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva". Hon talade med kvinnor. Från båda sidor. Från olika åldersgrupper och med olika bakgrund. Hon - liksom vi som lyssnade - förundrades över rädslan, hatet och livssituationerna.
Hon berättar om soldaternas maktmissbruk, om murens sträckning och några av dess konsekvenser. Hon kände glädjen, rädslan och frustrationen. Hon såg köerna till passerplatserna genom muren och mannen som dog i ambulansen, för att den inte släpptes igenom kontrollen på väg till sjukhuset.
Vi fortsatte samtalet kring religion och försoning, men det landar igen i hopplöshetens tanke. Varför är det så svårt? Varför går det inte att enas?
Låt oss bryta den tanken. Låt oss se, verka och göra - sådant som skapar skillnad för människorna. Låt oss bistå i arbetet som ger dem rätt att röra sig, att odla, att be och att arbeta. Liksom att bygga hus och borra brunnar efter vatten. Inte att glömma är barnens skolgång och värdighet i alla led, för de kvinnor, barn och män som lever i denna tid, på just denna plats på vår jord.
Pernilla Ahlsén har försökt. Och lyckats väl. Att söka, fånga uppmärksamhet och göra. Och att berätta för oss hur konflikten kan upplevas. Ur flera perspektiv. Låt oss bli fler, som gör just det.
Låt oss också bistå i uppgiften - att få barn, kvinnor och män, som fostras i att hata varandra - att istället finna sätt att älska och respektera varandra.
Anette Grinde
Hon reste till konflikten.
- Konflikten som skapat så många sår och som verkar så oerhört svår att läka.
Vi lyssnade till Pernilla Ahlsén, som talade om sin bok; "En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva". Hon talade med kvinnor. Från båda sidor. Från olika åldersgrupper och med olika bakgrund. Hon - liksom vi som lyssnade - förundrades över rädslan, hatet och livssituationerna.
Hon berättar om soldaternas maktmissbruk, om murens sträckning och några av dess konsekvenser. Hon kände glädjen, rädslan och frustrationen. Hon såg köerna till passerplatserna genom muren och mannen som dog i ambulansen, för att den inte släpptes igenom kontrollen på väg till sjukhuset.
Vi fortsatte samtalet kring religion och försoning, men det landar igen i hopplöshetens tanke. Varför är det så svårt? Varför går det inte att enas?
Låt oss bryta den tanken. Låt oss se, verka och göra - sådant som skapar skillnad för människorna. Låt oss bistå i arbetet som ger dem rätt att röra sig, att odla, att be och att arbeta. Liksom att bygga hus och borra brunnar efter vatten. Inte att glömma är barnens skolgång och värdighet i alla led, för de kvinnor, barn och män som lever i denna tid, på just denna plats på vår jord.
Pernilla Ahlsén har försökt. Och lyckats väl. Att söka, fånga uppmärksamhet och göra. Och att berätta för oss hur konflikten kan upplevas. Ur flera perspektiv. Låt oss bli fler, som gör just det.
Låt oss också bistå i uppgiften - att få barn, kvinnor och män, som fostras i att hata varandra - att istället finna sätt att älska och respektera varandra.
Anette Grinde
Jag läser DN Jobb...
Och Norrtälje Tidning. Ibland kastar jag ett öga i Ölandsbladet och i Metro. Kanske oxå i Svd. I olika perioder besöker jag oxå plats/jobb "annonser" på det världsvida nätet. Man ser många arbetsalternativ, i många uppdrag.
Jag finns i kyrkans värld. Närmast i Missionskyrkan. Jag sitter i styrelser och är aktiv i församlingen, från tid till annan. Jag hör om anställningsproblematik - att ingen söker de tjänster som är lediga och att inga nya människor kommer till. Jag hör samma namn dyka upp igen och igen.
Jag undrar - varför vänder vi oss bara till "våra egna"? Varför annonserar vi inte för att nå en annan krets med annan kompetens?
Varför "handplockar" vi - istället för att annonsera en tjänst? Vilket nytt blod kan tillföras organisationen om vi inte fångar nya människor? Hur kan vi ens "fånga" - som i att erbjuda - de som är intresserade av olika tjänster när de bara utlyses så att få - riktigt få - kan hinna se att tjänsten/uppdraget skall tillsättas?
Vilket värde har det att inte släppa in ny kompetens - och nya människor - i organisationen?
Min uppmaning - till alla i frikyrkornas värld. Utlys era tjänster, öppet och tydligt. Pastor. Ekonomi. Diakon. Administratör. Låt oss alla få veta att ni söker - så kan vi också söka, byta riktning, utvecklas och tillföra.
Det finns mängder av människor och organisationer som behöver hitta varandra. Låt oss göra det lättare att göra just det - hitta varandra - genom att gå lite utanför de höga grindar som vi omgärdar oss med.
Släpp ut informationen.
Släpp in fler i din grupp.
Anette Grinde
Jag finns i kyrkans värld. Närmast i Missionskyrkan. Jag sitter i styrelser och är aktiv i församlingen, från tid till annan. Jag hör om anställningsproblematik - att ingen söker de tjänster som är lediga och att inga nya människor kommer till. Jag hör samma namn dyka upp igen och igen.
Jag undrar - varför vänder vi oss bara till "våra egna"? Varför annonserar vi inte för att nå en annan krets med annan kompetens?
Varför "handplockar" vi - istället för att annonsera en tjänst? Vilket nytt blod kan tillföras organisationen om vi inte fångar nya människor? Hur kan vi ens "fånga" - som i att erbjuda - de som är intresserade av olika tjänster när de bara utlyses så att få - riktigt få - kan hinna se att tjänsten/uppdraget skall tillsättas?
Vilket värde har det att inte släppa in ny kompetens - och nya människor - i organisationen?
Min uppmaning - till alla i frikyrkornas värld. Utlys era tjänster, öppet och tydligt. Pastor. Ekonomi. Diakon. Administratör. Låt oss alla få veta att ni söker - så kan vi också söka, byta riktning, utvecklas och tillföra.
Det finns mängder av människor och organisationer som behöver hitta varandra. Låt oss göra det lättare att göra just det - hitta varandra - genom att gå lite utanför de höga grindar som vi omgärdar oss med.
Släpp ut informationen.
Släpp in fler i din grupp.
Anette Grinde
Trängselskatt.
Nytt igen.
Det bättrar sig. Stort.
Från risk för betalningsanmärkning, till en känsla av möjlighet och kontroll.
Från kort betalningsfrist till ordentligt lång.
Snart riskerar systemet ändring igen.
Miljöbilsundantaget - tas bort.
Lidingöundantaget - tas bort.
Eller ändras, så att Lidingö ses som liggande i stan.
Tranebergsbron blir ett undantag - beroende om du sedan drar till stan, eller mot Essingeleden för andra mål.
Straffdosen ökar om man inte betalar. Kronofogden. Körförbud. Registreringsskylt i beslag. I väntan på rättegång.
Nu vill jag veta.
Har trafikflödet ändrats?
Hur har det ändrats?
Har typ av fordon i stan ändrats?
Hur har de ändrats?
Har Kronofogdens kundtillströmning ökats?
Hur har den ökats?
Ger trängselskatten den effekts som tänkts - eller visar den på nya spår?
Anette Grinde
2008-08-25
Det bättrar sig. Stort.
Från risk för betalningsanmärkning, till en känsla av möjlighet och kontroll.
Från kort betalningsfrist till ordentligt lång.
Snart riskerar systemet ändring igen.
Miljöbilsundantaget - tas bort.
Lidingöundantaget - tas bort.
Eller ändras, så att Lidingö ses som liggande i stan.
Tranebergsbron blir ett undantag - beroende om du sedan drar till stan, eller mot Essingeleden för andra mål.
Straffdosen ökar om man inte betalar. Kronofogden. Körförbud. Registreringsskylt i beslag. I väntan på rättegång.
Nu vill jag veta.
Har trafikflödet ändrats?
Hur har det ändrats?
Har typ av fordon i stan ändrats?
Hur har de ändrats?
Har Kronofogdens kundtillströmning ökats?
Hur har den ökats?
Ger trängselskatten den effekts som tänkts - eller visar den på nya spår?
Anette Grinde
2008-08-25
lördag 13 september 2008
Himlen har ett tak...
... det har lagt sig som ett lock över våra huvuden.
Vår luft och vårt framtida livsrum riskerar att begränsas.
Våra levnadssätt tär, med kraft, på vår jords alla möjligheter.
Vi borde, än mer kraftfullt, bistå i jordens alla folks uppgift att styra rätt igen.
Att inte förbruka jordens resurser - så att jorden inte hinner läka sig allteftersom.
Jag lyssnade på freds och livsälskande människor från Zimbabwe. Där fanns inflationstal, på total frånvaro av mat och tillräcklig sjukvård. Jag lyssnade på röster om tortyr, övergrepp, barn som skiljs från sina föräldrar, och mycket mer. Det gör så oerhört ont att höra. Denna makabra orättvisa, i vår värld. År 2008. Att jämföra med vår värld. Där det mesta finns ganska väl serverat.
Vi, du och jag, bär ansvar oxå för människor i andra länder. Mitt levnadssätt - och ditt - påverkar andra människors vardag och möjlighet till drägliga livsbetingelser.
Du vet väl att det finns mer att göra?
Ett sätt kan vara att ansluta till Diakonias aktivistkår. De skapar värde för fler och förändrar världen.
Ett annat sätt kan vara att bli förändringsfadder - och månadsvis bidra med medel, som hjälper Diakonia att förändra strukturer och livsbetingelser för människor i t ex Sydamerika, Afrika och Asien.
Att ändra strukturer tar tid. Se bara här hemma. Hur skall det då vara där taket är så lågt att man inte kan tala alls?
Ytterligare ett annat sätt kan vara att tala. Åtminstone för oss, här i Sverige. Att uppmärksamma, se och påtala. Att berätta för världen vad vi behöver veta och göra - för att igen uppmärksamma människornas svårigheter och världens orättvisa fördelning. Och inse att det är en del av vårt ansvar att ta del i rättandet av denna fördelning.
Himlen har ett tak.
Låt oss hjälpas åt att höja taket för att skapa rum för demokrati och mänskliga rättigheter.
I det ingår oerhört mycket. På oerhört många fronter.
Låt oss betänka orden i Första Johannesbrevets 4.e kapitel ... att den som älskar Gud också skall älska sin broder.
Vi har bröder och systrar jorden runt. De bor i Sudan, Sydamerika och Burma. De bor i Burkina Faso eller i Kongo Kinshasa.
Vad ligger egentligen i orden att älska sin broder, eller sin syster?
Anette Grinde
Vår luft och vårt framtida livsrum riskerar att begränsas.
Våra levnadssätt tär, med kraft, på vår jords alla möjligheter.
Vi borde, än mer kraftfullt, bistå i jordens alla folks uppgift att styra rätt igen.
Att inte förbruka jordens resurser - så att jorden inte hinner läka sig allteftersom.
Jag lyssnade på freds och livsälskande människor från Zimbabwe. Där fanns inflationstal, på total frånvaro av mat och tillräcklig sjukvård. Jag lyssnade på röster om tortyr, övergrepp, barn som skiljs från sina föräldrar, och mycket mer. Det gör så oerhört ont att höra. Denna makabra orättvisa, i vår värld. År 2008. Att jämföra med vår värld. Där det mesta finns ganska väl serverat.
Vi, du och jag, bär ansvar oxå för människor i andra länder. Mitt levnadssätt - och ditt - påverkar andra människors vardag och möjlighet till drägliga livsbetingelser.
Du vet väl att det finns mer att göra?
Ett sätt kan vara att ansluta till Diakonias aktivistkår. De skapar värde för fler och förändrar världen.
Ett annat sätt kan vara att bli förändringsfadder - och månadsvis bidra med medel, som hjälper Diakonia att förändra strukturer och livsbetingelser för människor i t ex Sydamerika, Afrika och Asien.
Att ändra strukturer tar tid. Se bara här hemma. Hur skall det då vara där taket är så lågt att man inte kan tala alls?
Ytterligare ett annat sätt kan vara att tala. Åtminstone för oss, här i Sverige. Att uppmärksamma, se och påtala. Att berätta för världen vad vi behöver veta och göra - för att igen uppmärksamma människornas svårigheter och världens orättvisa fördelning. Och inse att det är en del av vårt ansvar att ta del i rättandet av denna fördelning.
Himlen har ett tak.
Låt oss hjälpas åt att höja taket för att skapa rum för demokrati och mänskliga rättigheter.
I det ingår oerhört mycket. På oerhört många fronter.
Låt oss betänka orden i Första Johannesbrevets 4.e kapitel ... att den som älskar Gud också skall älska sin broder.
Vi har bröder och systrar jorden runt. De bor i Sudan, Sydamerika och Burma. De bor i Burkina Faso eller i Kongo Kinshasa.
Vad ligger egentligen i orden att älska sin broder, eller sin syster?
Anette Grinde
tisdag 9 september 2008
Roslagsbro - ett skäl att älska vår bygd.....
Roslagsbro.
Där finns slingrande vägar, som en fantastisk labyrint. Där kan man fångas av naturens kraft, dess skiftningar och vyer. Allteftersom.
Små sjöar och bäckar rinner sakta fram genom naturen. Naturen, som rymmer de vilda grisarna, som bökar i skogsvandrarnas guld framåt höstkanten. Där ser vi tranorna på ängarna, ner mot vattenkanten. De är många. De är riktigt många ibland.
Där finns också skuttande harar med långa öron, rådjur med rädsla i steget, liksom hjort och älg i kanten bort mot skogen. Någon gläds och någon frustreras, över närvaron och knapret av allt det goda som odlats i trädgårdarna. Vi gläds över naturens kraft, men frustreras en aning när den inte passar i hela vår mall.
En gammal runsten finns någonstans där mitt över vägen vid bojen, nära det röda fina huset. Ett fantastiskt solrosfält skådas under sensommaren hos Valborg. Då lyser de som stora blomstrande solar. De njuter och följer ljuset allteftersom den vandrar över himlen. På dessa skall vi tänka, när hösten och vintern stretar sig sakta framåt. Kanske finns de där igen, när sensommaren når oss strax igen. När tiden vandrat ett sakta varv, framåt igen.
Ett vackert, men alldeles för tomt, missionshus skymtar i bygden. Tyst och tomt. Långt ute i bygden, på slingrande smala vägar, finner man också en välskött hembygdsgård. Här finns ett fantastiskt och storslaget midsommarengagemang. Blomster och björkar i mängd. Kaffe och bullar. Musik och sång. Tips och lotteri. Där, strax lite senare under sommaren, hörs kyrkans röst med sång, blandat med traktors ljud från bonden som träget vårdar sin jord.
Mitt i Roslagsbro finner vi vår kyrka. Där står den rak och stark. Orubblig, närvarande och mitt i – just mitt i, allt det som är. Oavsett vad som är. Där passerar livets steg. Steg med punkter som i något mått går mellan dop, konfirmation, bröllop och begravning. Där möts vi för gudstjänst, igen och igen. Där vandrar kyrkans högtider sakta fram, lite i sin alldeles egen takt, lagom och maklig utan att hindras särskilt märkbart av tidens gång.
Just där finns det plats för glädje och för sorg. Just där finns det tid och rum, för en tanke om livet just som det är. Just där, mitt i, allt det som är.
Anette Grinde – på höstkanten 2008 – Övra Söderby, Roslagsbro
Där finns slingrande vägar, som en fantastisk labyrint. Där kan man fångas av naturens kraft, dess skiftningar och vyer. Allteftersom.
Små sjöar och bäckar rinner sakta fram genom naturen. Naturen, som rymmer de vilda grisarna, som bökar i skogsvandrarnas guld framåt höstkanten. Där ser vi tranorna på ängarna, ner mot vattenkanten. De är många. De är riktigt många ibland.
Där finns också skuttande harar med långa öron, rådjur med rädsla i steget, liksom hjort och älg i kanten bort mot skogen. Någon gläds och någon frustreras, över närvaron och knapret av allt det goda som odlats i trädgårdarna. Vi gläds över naturens kraft, men frustreras en aning när den inte passar i hela vår mall.
En gammal runsten finns någonstans där mitt över vägen vid bojen, nära det röda fina huset. Ett fantastiskt solrosfält skådas under sensommaren hos Valborg. Då lyser de som stora blomstrande solar. De njuter och följer ljuset allteftersom den vandrar över himlen. På dessa skall vi tänka, när hösten och vintern stretar sig sakta framåt. Kanske finns de där igen, när sensommaren når oss strax igen. När tiden vandrat ett sakta varv, framåt igen.
Ett vackert, men alldeles för tomt, missionshus skymtar i bygden. Tyst och tomt. Långt ute i bygden, på slingrande smala vägar, finner man också en välskött hembygdsgård. Här finns ett fantastiskt och storslaget midsommarengagemang. Blomster och björkar i mängd. Kaffe och bullar. Musik och sång. Tips och lotteri. Där, strax lite senare under sommaren, hörs kyrkans röst med sång, blandat med traktors ljud från bonden som träget vårdar sin jord.
Mitt i Roslagsbro finner vi vår kyrka. Där står den rak och stark. Orubblig, närvarande och mitt i – just mitt i, allt det som är. Oavsett vad som är. Där passerar livets steg. Steg med punkter som i något mått går mellan dop, konfirmation, bröllop och begravning. Där möts vi för gudstjänst, igen och igen. Där vandrar kyrkans högtider sakta fram, lite i sin alldeles egen takt, lagom och maklig utan att hindras särskilt märkbart av tidens gång.
Just där finns det plats för glädje och för sorg. Just där finns det tid och rum, för en tanke om livet just som det är. Just där, mitt i, allt det som är.
Anette Grinde – på höstkanten 2008 – Övra Söderby, Roslagsbro
Införd i församlingsbladet
Svenska KyrkanRoslagsbro/Vätö
Vinter 2008/vår 2009
torsdag 4 september 2008
Du och jag - och alla våra medmänniskor....
... bär ansvar för vår nästa.
Vad har du gjort idag;
- för någon annans väl?
- för jordens väl?
Vad har jag gjort idag?
Har jag, och du, gjort nog eller kan vi göra mer?
Vad står i min makt att göra?
A..
Vad har du gjort idag;
- för någon annans väl?
- för jordens väl?
Vad har jag gjort idag?
Har jag, och du, gjort nog eller kan vi göra mer?
Vad står i min makt att göra?
A..
onsdag 3 september 2008
Den amerikanska valkampanjen rullar vidare...
Presidentkandidater och vice. Det röstas och det väljs. Det hängs ut, vänds ut & in och synas i varje enskild söm.
Nu senast kan vi läsa att "McCains vice kan bli en belastning". Sarah Palin, från Alaska, är John McCains förslag till vicepresident. Det är roligt att en kvinna - som därtill inte har en lång politisk erfarenhet - är tilltänkt i denna roll. Inte en gammal "politikerräv", utan ganska ny i branschen. För detta skall vi glädjas.
Orden om hårdförhet i abortfrågan oroar. Den finns här och nu.
För övrigt bär vi alla en historia - det är inte säkert att varje del behöver luftas i offentlighetens ljus. Det är inte säker att det behöver belasta varje val genom hela livet.
Det är inte alls säkert att vi alltid ser konsekvensen av alla våra val, genom livet, just när de sker - det är inte alls säkert att det är möjligt att se hur det påverkar oss nu och när liv, utveckling och förutsättningar allteftersom förändrar konsekvensen av vårt tidigare val.
Du och jag vill bli förlåtna för det som varit, när vi slirade eller halkade lite snett, eller när vi valde såsom vi egentligen inte borde ha valt. När vi helt enkelt tänkte fel, just där, just då.
Låt oss se med försonande ögon på de som nu kliver in i stora uppgifter. Om vi gör det, så kanske någon oxå gör så mot oss när vi vill bli förlåtna för det som varit genom livet.
Låt oss avstå från att grotta bland alla våra - och andras - lik, som spökar i allas våra garderober.
Låt oss istället söka det goda i var och en.
Anette Grinde
Nu senast kan vi läsa att "McCains vice kan bli en belastning". Sarah Palin, från Alaska, är John McCains förslag till vicepresident. Det är roligt att en kvinna - som därtill inte har en lång politisk erfarenhet - är tilltänkt i denna roll. Inte en gammal "politikerräv", utan ganska ny i branschen. För detta skall vi glädjas.
Orden om hårdförhet i abortfrågan oroar. Den finns här och nu.
För övrigt bär vi alla en historia - det är inte säkert att varje del behöver luftas i offentlighetens ljus. Det är inte säker att det behöver belasta varje val genom hela livet.
Det är inte alls säkert att vi alltid ser konsekvensen av alla våra val, genom livet, just när de sker - det är inte alls säkert att det är möjligt att se hur det påverkar oss nu och när liv, utveckling och förutsättningar allteftersom förändrar konsekvensen av vårt tidigare val.
Du och jag vill bli förlåtna för det som varit, när vi slirade eller halkade lite snett, eller när vi valde såsom vi egentligen inte borde ha valt. När vi helt enkelt tänkte fel, just där, just då.
Låt oss se med försonande ögon på de som nu kliver in i stora uppgifter. Om vi gör det, så kanske någon oxå gör så mot oss när vi vill bli förlåtna för det som varit genom livet.
Låt oss avstå från att grotta bland alla våra - och andras - lik, som spökar i allas våra garderober.
Låt oss istället söka det goda i var och en.
Anette Grinde
tisdag 2 september 2008
I ett fattigt hörn, i ett färgstarkt land ...
I ett fattigt hörn, i ett färgstarkt land - bor människor som har förlorat allt.
Vattnet svämmar över floden Kosis vallar och söker nya vägar. Med sig tar den människornas allt - deras hus, deras tillhörigheter, deras möjlighet att försörja sig och skapa mat för dagen.
Delstaten Bihar, med Patna som huvudstad, är 99 200 kvadratkilometer stort. (Något större än Götaland). Här bor drygt 90 miljoner människor. Mer än 50% av invånarna är under 25 år. Den viktigaste näringen i delstaten är jordbruket.
Ett jordbruk i Indien bedrivs utan maskiner, med mankraft och med slitsam omsorg. När vattnet svämmar över sina breddar och vräker ner från himlen drabbas människorna oerhört hårt.
Våra självklarheter finns inte i deras värld. Kanske kan vi dela med oss någon lite mer? Kanske kan vi bidra till mediciner eller vatten att dricka. Kanske kan vi bidra till kvinnornas hälsa och ungarnas skolgång. Kanske kan vi lägga en bäck av resurser som kan gå till återuppbyggnaden av allt som förlorats.
Till de som fötts och lever på denna fattiga och utsatta plats på vår jord.
Anette Grinde
Vattnet svämmar över floden Kosis vallar och söker nya vägar. Med sig tar den människornas allt - deras hus, deras tillhörigheter, deras möjlighet att försörja sig och skapa mat för dagen.
Delstaten Bihar, med Patna som huvudstad, är 99 200 kvadratkilometer stort. (Något större än Götaland). Här bor drygt 90 miljoner människor. Mer än 50% av invånarna är under 25 år. Den viktigaste näringen i delstaten är jordbruket.
Ett jordbruk i Indien bedrivs utan maskiner, med mankraft och med slitsam omsorg. När vattnet svämmar över sina breddar och vräker ner från himlen drabbas människorna oerhört hårt.
Våra självklarheter finns inte i deras värld. Kanske kan vi dela med oss någon lite mer? Kanske kan vi bidra till mediciner eller vatten att dricka. Kanske kan vi bidra till kvinnornas hälsa och ungarnas skolgång. Kanske kan vi lägga en bäck av resurser som kan gå till återuppbyggnaden av allt som förlorats.
Till de som fötts och lever på denna fattiga och utsatta plats på vår jord.
Anette Grinde
Leif Sandberg - tänk om. Vi behöver dig så väl.
Leif Sandberg undrar, i en insändare i DN idag (2/9 2008), varför vi skall betala vitt när det dubbelt så dyrt i jämförelse med att betala svart.
Jag blir sorgsen när jag läser hans ord. T o m riktigt ledsen. Jag blir sorgsen när jag hör hur det står till med det gemensamma ansvaret för allas vårt väl. När tanken bara går till den egna plånboken i den egna lilla världen, som om resten inte fanns.
Vem skall stå för ungarnas skolgång och vården av våra äldre? Vem skall stå för sjukpenning, samhällsplanering och rehabilitering? Vem skall bära kostnaden för skolmaten, böcker, bistånd, lärare, pensioner, rättsinstanser, dagis och universitet - när valet svart går före vitt?
Leif Sandberg - tänk om. Vi behöver också dig - i vårt gemensamma ansvar för vårt gemensamma väl.
Tänk om. Vi behöver dig så väl.
Anette Grinde
Jag blir sorgsen när jag läser hans ord. T o m riktigt ledsen. Jag blir sorgsen när jag hör hur det står till med det gemensamma ansvaret för allas vårt väl. När tanken bara går till den egna plånboken i den egna lilla världen, som om resten inte fanns.
Vem skall stå för ungarnas skolgång och vården av våra äldre? Vem skall stå för sjukpenning, samhällsplanering och rehabilitering? Vem skall bära kostnaden för skolmaten, böcker, bistånd, lärare, pensioner, rättsinstanser, dagis och universitet - när valet svart går före vitt?
Leif Sandberg - tänk om. Vi behöver också dig - i vårt gemensamma ansvar för vårt gemensamma väl.
Tänk om. Vi behöver dig så väl.
Anette Grinde
lördag 30 augusti 2008
Det går om man vill - även om det ibland inte går som man vill....
Klockan är 1530. Söndag eftermiddag. Vi snör på oss springskorna. Strax senare är vi på väg.
Vi passerar Bredsättra. Och Råda.
Vi trampar på. Det är ingen trängsel på vägen. Inga som rör sig, vare sig per fot eller per bil.
Vi stretar vidare. Min löparvän drar. Med lätta steg. Farten är lite för hög för mig, men jag pinar mig vidare. Jag känner hur min "marathonnagel" får nya smällar och hur en ond blåsa växer för varje steg. Pinande.
Naturen är fantastisk, men jag missar en del. Fokus ligger på att hinna med. Mina steg är tunga, benen känns som bly. Det ljuvligt sköna, som annars finns i löpningens jämna steg, finns inte med idag.
Vi når Nyby - vi möter några cyklister. Milt trampande. De hälsar stillsamt. Som man gör på landet.
Vi svänger av, mot Rörvik. Människor väntar på bussen. Här råder "vinkområde". När du vinkar, eller ber chauffören stanna, så finns där en plats att stiga av eller på. Inte utmärkt med skylt, tidtabell och kur, men ändå. Just där det behövs.
Vi rundar Rörvik, för sista biten hem. Farten har tagit min kraft. Nu är det vilja som gäller. Den sviktar, velar och tramsar. Min vän trampar bara på.
Trängseln efter vägen ökar. Bilarna, söndag och på väg hem till stan, kommer i en strid ström. Vägar som annars är tysta och stilla fylls för hemfärd. Tystnaden bryts. Vägen rymmer oss knappt. Vi får "dra in armbågen" när bussen passera, eller passa stort så att bilarna inte har släpvagn. Det är inte läge att kliva ut för tätt bakom bilen när den passerat. Ett felsteg kan åstadkomma skada av stora mått. Vi har sett det hända, när någon hamnat mellan bil och släp, och vi vill inte se det igen.
Vi svänger höger vid Nor. Här tystnar trafiken igen. Jag orkar knappt uppför backen, som häromveckan togs lekande lätt, med en hetsande intervall.
Jag orkar hem. Men inte mer. 2 mil. Det orkas galant ibland och med pinande pin ibland. Dagsform. Mat, dryck, form, humör, engagemang och annat påverkar.
Det går om man vill - även om det ibland inte riktigt går som man vill.
Anette Grinde
2008-08-25
Vi passerar Bredsättra. Och Råda.
Vi trampar på. Det är ingen trängsel på vägen. Inga som rör sig, vare sig per fot eller per bil.
Vi stretar vidare. Min löparvän drar. Med lätta steg. Farten är lite för hög för mig, men jag pinar mig vidare. Jag känner hur min "marathonnagel" får nya smällar och hur en ond blåsa växer för varje steg. Pinande.
Naturen är fantastisk, men jag missar en del. Fokus ligger på att hinna med. Mina steg är tunga, benen känns som bly. Det ljuvligt sköna, som annars finns i löpningens jämna steg, finns inte med idag.
Vi når Nyby - vi möter några cyklister. Milt trampande. De hälsar stillsamt. Som man gör på landet.
Vi svänger av, mot Rörvik. Människor väntar på bussen. Här råder "vinkområde". När du vinkar, eller ber chauffören stanna, så finns där en plats att stiga av eller på. Inte utmärkt med skylt, tidtabell och kur, men ändå. Just där det behövs.
Vi rundar Rörvik, för sista biten hem. Farten har tagit min kraft. Nu är det vilja som gäller. Den sviktar, velar och tramsar. Min vän trampar bara på.
Trängseln efter vägen ökar. Bilarna, söndag och på väg hem till stan, kommer i en strid ström. Vägar som annars är tysta och stilla fylls för hemfärd. Tystnaden bryts. Vägen rymmer oss knappt. Vi får "dra in armbågen" när bussen passera, eller passa stort så att bilarna inte har släpvagn. Det är inte läge att kliva ut för tätt bakom bilen när den passerat. Ett felsteg kan åstadkomma skada av stora mått. Vi har sett det hända, när någon hamnat mellan bil och släp, och vi vill inte se det igen.
Vi svänger höger vid Nor. Här tystnar trafiken igen. Jag orkar knappt uppför backen, som häromveckan togs lekande lätt, med en hetsande intervall.
Jag orkar hem. Men inte mer. 2 mil. Det orkas galant ibland och med pinande pin ibland. Dagsform. Mat, dryck, form, humör, engagemang och annat påverkar.
Det går om man vill - även om det ibland inte riktigt går som man vill.
Anette Grinde
2008-08-25
Sommaren närmar sig sitt slut....
Sommaren närmar sig sitt slut. Hösten kryper allt närmare. Det har varit grått och regnigt en tid. Inte riktigt kallt, men ändå lite ruggigt.
Jag står, sedan en tid, i en vändningstid. Eller kanske snarare i en förändringstid. Barnen växer upp och är plötsligt alldeles självständiga. De är ute på egna äventyr. Pluggar, reser, partajar, dejtar och fnissar med nya erfarenheter. Ibland bryter tårarna fram. Både hos dem och hos mig.
Livet, brytningar och förändringar påverkar oss stort. Men skrattet och njutningen ligger lika nära. Dagarna ser onekligen olika ut, allteftersom vi gör, ändrar och lever våra liv.
En viktig och återkommande företeelse i mitt liv, förutom de fantastiska barnen, har varit de ideella organisationerna. Innehållet har ändrats något över tiden - men strävandet för att arbeta med, tillsammans med, och för andra människor blir allt starkare. Det måste finnas andra värden i våra strävanden än att maximera vinsten till ägarna, att minimera skatteuttaget och att alltid försöka slira på regelsystemen. Utifrån det perspektivet bär jag en stark längtan till något nytt som bär större och andra typer av värden.
Sådanan värden är t ex demokrati, mänskliga rättigheter, ekonomisk rättvisa, gender / jämställdhet liksom frågan om fred och försoning världen över, såväl långt borta som här nära.
I detta ligger t ex frågor kring världens fattigdom, utnyttjande och förtryck av flickor/kvinnor, skolgång, mat och tak över huvudet. Det ligger naturligtvis oerhört mycket mer i värdeorden som påverkar flera miljarder människor varje dag.
Just nu läser jag en bok om och av Diakonia. Den kan starkt rekommenderas. Den handlar om Diakonias historia och projekt, liksom om dess mandat och viktiga värden. Den handlar om en organisation som består av människor som vill förändra världen - tillsammans och till det bättre. De skapar skillnad, i mängder av projekt och länder värden över. De skapar skillnad - för mängder av människor som har det riktigt tufft.
Sveriges Ekumeniska Kvinnorråd (SEK) ligger nära, lokalmässigt. De har också beröringspunkter med Diakonia, men är inte alls en biståndsorganisation. Här finns ett oerhört starka engagemang för fredsarbete, innebärande något annat än krigsmaterial, prickskytte och tungt utrustade soldater. Siktet är istället inställt på insikten att vi vill ha en rättvis och fridfull värld. Tillsammans, sida vid sida. Utan det hårda, kalla maktspråket - utan istället med omsorg i tanken.
Människorna i detta berör. De arbetar starkt och målmedvetet för en bättre värld. Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd, och dess olika arbetsgrupper, rör sig bland kvinnorna för att väcka tankar om nya förhållningssätt. De visar, lär, väcker tankar, skrattar och upprörs - för att finna nya vägar till fred mellan kvinnor och män. Vägar utan våld och hårda strukturer. Samtalet, kvinnorna emellan, är fantastiskt att lyssna till - och fantastiskt att vara delaktig i.
En ny tid är här - med en annan ton, där nya tankar tar form. Som tillför. Som berör.
Förändringstid. Nya tankar skapar nya handlingar. Och nya fantastiska relationer.
Anette Grinde
Jag står, sedan en tid, i en vändningstid. Eller kanske snarare i en förändringstid. Barnen växer upp och är plötsligt alldeles självständiga. De är ute på egna äventyr. Pluggar, reser, partajar, dejtar och fnissar med nya erfarenheter. Ibland bryter tårarna fram. Både hos dem och hos mig.
Livet, brytningar och förändringar påverkar oss stort. Men skrattet och njutningen ligger lika nära. Dagarna ser onekligen olika ut, allteftersom vi gör, ändrar och lever våra liv.
En viktig och återkommande företeelse i mitt liv, förutom de fantastiska barnen, har varit de ideella organisationerna. Innehållet har ändrats något över tiden - men strävandet för att arbeta med, tillsammans med, och för andra människor blir allt starkare. Det måste finnas andra värden i våra strävanden än att maximera vinsten till ägarna, att minimera skatteuttaget och att alltid försöka slira på regelsystemen. Utifrån det perspektivet bär jag en stark längtan till något nytt som bär större och andra typer av värden.
Sådanan värden är t ex demokrati, mänskliga rättigheter, ekonomisk rättvisa, gender / jämställdhet liksom frågan om fred och försoning världen över, såväl långt borta som här nära.
I detta ligger t ex frågor kring världens fattigdom, utnyttjande och förtryck av flickor/kvinnor, skolgång, mat och tak över huvudet. Det ligger naturligtvis oerhört mycket mer i värdeorden som påverkar flera miljarder människor varje dag.
Just nu läser jag en bok om och av Diakonia. Den kan starkt rekommenderas. Den handlar om Diakonias historia och projekt, liksom om dess mandat och viktiga värden. Den handlar om en organisation som består av människor som vill förändra världen - tillsammans och till det bättre. De skapar skillnad, i mängder av projekt och länder värden över. De skapar skillnad - för mängder av människor som har det riktigt tufft.
Sveriges Ekumeniska Kvinnorråd (SEK) ligger nära, lokalmässigt. De har också beröringspunkter med Diakonia, men är inte alls en biståndsorganisation. Här finns ett oerhört starka engagemang för fredsarbete, innebärande något annat än krigsmaterial, prickskytte och tungt utrustade soldater. Siktet är istället inställt på insikten att vi vill ha en rättvis och fridfull värld. Tillsammans, sida vid sida. Utan det hårda, kalla maktspråket - utan istället med omsorg i tanken.
Människorna i detta berör. De arbetar starkt och målmedvetet för en bättre värld. Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd, och dess olika arbetsgrupper, rör sig bland kvinnorna för att väcka tankar om nya förhållningssätt. De visar, lär, väcker tankar, skrattar och upprörs - för att finna nya vägar till fred mellan kvinnor och män. Vägar utan våld och hårda strukturer. Samtalet, kvinnorna emellan, är fantastiskt att lyssna till - och fantastiskt att vara delaktig i.
En ny tid är här - med en annan ton, där nya tankar tar form. Som tillför. Som berör.
Förändringstid. Nya tankar skapar nya handlingar. Och nya fantastiska relationer.
Anette Grinde
söndag 24 augusti 2008
Risk för stretande myror...?
I tidningen Sveriges Natur, från Naturskyddsföreningen nr 3/08 finner man information som talar om att myror inte gillar kryddnejlika, kanel och kryddpeppar - som därmed kan användas som "motmedel" istället för tex Myrr. Det känns bra.
Det sägs, från annat håll, att myror kan vara ett bekymmer för biodlare. Myrorna förstör och dödar i kuporna.
Frågan är - kan kryddnejlika, kanel eller kryddpeppar användas vid kupan - utan risk för ohälsa eller ogillande för de idogt stretande bina i kupan?
På detta kan jag inte svara, men kanske kan du?
Anette Grinde
Det sägs, från annat håll, att myror kan vara ett bekymmer för biodlare. Myrorna förstör och dödar i kuporna.
Frågan är - kan kryddnejlika, kanel eller kryddpeppar användas vid kupan - utan risk för ohälsa eller ogillande för de idogt stretande bina i kupan?
På detta kan jag inte svara, men kanske kan du?
Anette Grinde
fredag 22 augusti 2008
En kraft som bär....
Bli stilla, låt tystnaden föra dig nära.
Närvaron finns där.
En kraft som vill bära,
ja, öppna det rum som står låst djupt inom dig (ps 821)
Tonerna är kraftfulla.
Lokalen fylls av toner och en text som väcker tankar.
Så är det alltid i gudstjänstens rum.
Men ibland känns kraften så mycket tydligare.
Det gjorde den en söndag i mitten av augusti.
Rummet var fyllt.
Varje plats i bänkarna var upptagna.
Extra stolar ställdes in.
Ljuset i ljusbäraren lyste starkt - till hjälp och styrka i bön och i stillhetens tanke.
Stillheten präglade rummet, trots mängden människor.
Allvar. Glädje. Förväntan. Tacksamhet och stolthet.
Det var många sinnestillstånd som blandades och samsades i luften.
Jag såg människor från vår församling, från församlingarna i vårt samfund runt omkring i bygden och jag såg människor från några av de andra samfunden i vår stad. De gladdes, precis som vi, och ville vara delaktiga i välkomnandet av vår nya pastor Maria.
Helén, vår distriktsföreståndare, välkomnade vår Maria. Installerar, med kyrkans språk.
Hon talade i allvarliga toner, men också med mänsklig omsorg. Frågan om viljan att möta, lära och bära - både till Maria och till församlingen - var fylld av riktigt allvar, men känns inte alls svår att svara på. Det var på allvar - med uppriktig glädje.
Lovsången ljöd i rummet. Vi alla stod upp och fyllde rummet med ord, ton och rörelse. Känslan av närvaro var stark. Tung, men ändå lätt. Den var väldigt närvarande.
Att närvara i en installation av en ny pastor i en ny tjänst, att välkomna till en ny ort, till nya spännande förutsättningar, till nya steg för många - gav en märklig känsla. En god, och stark - och ändå märklig - känsla.
Det sägs att vi inte ta livet och dess ting på för stort allvar - men ibland är det allvar. Just detta bar en stark känsla av riktigt allvar.
Det bar.
Och just det är allvar.
Bli stilla, låt tystnaden föra dig nära.
Närvaron finns där.
En kraft som vill bära,
ja, våga den tillit som bor djupt inom dig. (ps 821)
Ja. Det bär.
När vi vågar vår tillit.
Som bor djupt inom oss.
När vi lyssnar till rösten som kallar.
Just det är allvar.
Anette Grinde
Närvaron finns där.
En kraft som vill bära,
ja, öppna det rum som står låst djupt inom dig (ps 821)
Tonerna är kraftfulla.
Lokalen fylls av toner och en text som väcker tankar.
Så är det alltid i gudstjänstens rum.
Men ibland känns kraften så mycket tydligare.
Det gjorde den en söndag i mitten av augusti.
Rummet var fyllt.
Varje plats i bänkarna var upptagna.
Extra stolar ställdes in.
Ljuset i ljusbäraren lyste starkt - till hjälp och styrka i bön och i stillhetens tanke.
Stillheten präglade rummet, trots mängden människor.
Allvar. Glädje. Förväntan. Tacksamhet och stolthet.
Det var många sinnestillstånd som blandades och samsades i luften.
Jag såg människor från vår församling, från församlingarna i vårt samfund runt omkring i bygden och jag såg människor från några av de andra samfunden i vår stad. De gladdes, precis som vi, och ville vara delaktiga i välkomnandet av vår nya pastor Maria.
Helén, vår distriktsföreståndare, välkomnade vår Maria. Installerar, med kyrkans språk.
Hon talade i allvarliga toner, men också med mänsklig omsorg. Frågan om viljan att möta, lära och bära - både till Maria och till församlingen - var fylld av riktigt allvar, men känns inte alls svår att svara på. Det var på allvar - med uppriktig glädje.
Lovsången ljöd i rummet. Vi alla stod upp och fyllde rummet med ord, ton och rörelse. Känslan av närvaro var stark. Tung, men ändå lätt. Den var väldigt närvarande.
Att närvara i en installation av en ny pastor i en ny tjänst, att välkomna till en ny ort, till nya spännande förutsättningar, till nya steg för många - gav en märklig känsla. En god, och stark - och ändå märklig - känsla.
Det sägs att vi inte ta livet och dess ting på för stort allvar - men ibland är det allvar. Just detta bar en stark känsla av riktigt allvar.
Det bar.
Och just det är allvar.
Bli stilla, låt tystnaden föra dig nära.
Närvaron finns där.
En kraft som vill bära,
ja, våga den tillit som bor djupt inom dig. (ps 821)
Ja. Det bär.
När vi vågar vår tillit.
Som bor djupt inom oss.
När vi lyssnar till rösten som kallar.
Just det är allvar.
Anette Grinde
måndag 18 augusti 2008
Lagtävlingen är skattefri!
Det är Gott! - med skattefrihet för motion och annan friskvård. Särskilt när det görs tillsammans.
Arbetsgivaren kan i dag erbjuda sin personal motionsaktiviteter av enklare slag och mindre värde vid motionsanläggningar som ligger skilt från arbetsplatsen. Med skattemässig avdragsrätt, och frånvaro av skatteplikt för den anställde. Med möjlighet till en hälsosam rörelse - för de anställda i företaget.
Erbjudande om motion ska rikta sig till företagets hela personal. Förmånen blir helt enkelt skattepliktig, om den utformas så att den i praktiken begränsar sig till en liten grupp anställda.
Skattefriheten omfattar endast motion eller annan friskvård av mindre värde och enklare slag.
Till detta räknas numera många former av idrott och hälsofrämjande friskvård. Utvecklingen kanske inte räcker riktigt hela vägen, till riktigt alla former av idrott och hälsofrämjande friskvård. Men det räcker riktigt långt. Det är riktigt gott!
Subvention av exklusiva sporter eller sporter som inte innebär motion i betydelsen fysisk träning omfattas inte av skattefriheten. De angivan undantagen från undantaget från beskattningen känns numera till vissa delar märkligt. Golf och ridning är exempel på friskvårdande aktiviteter som skapar hälsa, men inte omfattas av Skatteverkets regelsystem. Golf är en sport för många. Ridning likaså. De skapar hälsa. De skapar och kräver teknik och kondition. Sporternas idrottsförbund bör argumentera för sin sak. Det är hög tid för ändring på denna front.
Kontanta utlägg i form av entréavgifter till idrottsevenemang, personliga startavgifter i tävlingar och medlemsavgifter i föreningar av olika slag är skattepliktiga om arbetsgivaren betalar dem.
Om arbetsgivaren däremot betalar avgifter för anmälan av lag till tävlingar uppkommer enligt Skatteverket ingen skattepliktig förmån för deltagarna.
Detta ger anledning till uppmärksamhet för tävlingsarrangörerna. En lagtävling är viktig att arrangera. Som en tävling i tävlingen. Alltid. Det skapar andra möjligheter och intressen för företagen att bistå med ett lagarrangemang för deras anställda. Lagtävlingar måste sålunda finnas - för små, och för lagom stora lag. Det skapar möjligheter, och intresse, för fler att kunna och vilja vara med. Mer sådant önskas. Uppmärksamhet för företagen, hälsans väl och lagandan tillsammans. I skattefrihetens tecken.
Tävling är inspirerande och fantastiskt roligt.
Ensam till start - med skatteplikt när arbetsgivaren betalar.
I team tillsammans - med skattmasens gillande, när arbetsgivaren skramlat ihop ett företagslag.
Anette Grinde
Arbetsgivaren kan i dag erbjuda sin personal motionsaktiviteter av enklare slag och mindre värde vid motionsanläggningar som ligger skilt från arbetsplatsen. Med skattemässig avdragsrätt, och frånvaro av skatteplikt för den anställde. Med möjlighet till en hälsosam rörelse - för de anställda i företaget.
Erbjudande om motion ska rikta sig till företagets hela personal. Förmånen blir helt enkelt skattepliktig, om den utformas så att den i praktiken begränsar sig till en liten grupp anställda.
Skattefriheten omfattar endast motion eller annan friskvård av mindre värde och enklare slag.
Till detta räknas numera många former av idrott och hälsofrämjande friskvård. Utvecklingen kanske inte räcker riktigt hela vägen, till riktigt alla former av idrott och hälsofrämjande friskvård. Men det räcker riktigt långt. Det är riktigt gott!
Subvention av exklusiva sporter eller sporter som inte innebär motion i betydelsen fysisk träning omfattas inte av skattefriheten. De angivan undantagen från undantaget från beskattningen känns numera till vissa delar märkligt. Golf och ridning är exempel på friskvårdande aktiviteter som skapar hälsa, men inte omfattas av Skatteverkets regelsystem. Golf är en sport för många. Ridning likaså. De skapar hälsa. De skapar och kräver teknik och kondition. Sporternas idrottsförbund bör argumentera för sin sak. Det är hög tid för ändring på denna front.
Kontanta utlägg i form av entréavgifter till idrottsevenemang, personliga startavgifter i tävlingar och medlemsavgifter i föreningar av olika slag är skattepliktiga om arbetsgivaren betalar dem.
Om arbetsgivaren däremot betalar avgifter för anmälan av lag till tävlingar uppkommer enligt Skatteverket ingen skattepliktig förmån för deltagarna.
Detta ger anledning till uppmärksamhet för tävlingsarrangörerna. En lagtävling är viktig att arrangera. Som en tävling i tävlingen. Alltid. Det skapar andra möjligheter och intressen för företagen att bistå med ett lagarrangemang för deras anställda. Lagtävlingar måste sålunda finnas - för små, och för lagom stora lag. Det skapar möjligheter, och intresse, för fler att kunna och vilja vara med. Mer sådant önskas. Uppmärksamhet för företagen, hälsans väl och lagandan tillsammans. I skattefrihetens tecken.
Tävling är inspirerande och fantastiskt roligt.
Ensam till start - med skatteplikt när arbetsgivaren betalar.
I team tillsammans - med skattmasens gillande, när arbetsgivaren skramlat ihop ett företagslag.
Anette Grinde
Växa i tro - bilaga till Sändaren nr 15 (24 juli 2008)
En tidning full av konfirmander. Glada ungdomar, strikta och raka i vita nystrukna kåpor eller "vanliga" i okoncentration och liv åt alla håll. Ungdomarnas leklust och allvar syns tydligt när jag bläddrar framåt i bilagan.
Bilder för livet - som påminner om kunskapen, tiden och slutresultatet just där, just då. Detta bär de med sig. Genom hela sitt liv.
Jag bläddrar i tidningen igen, läser, tittar och begrundar. Jag ser glädjen och allvaret. Jag ser buset och skrattet. Jag ser livet och kyrkans närvaro just där. Jag minns min egen konfirmation - och att den satte spår genom livet.
Jag ser också bilden på avslutningen av Kristendomsskolan på Stenungsögården. Förundrande vacker är miljön, bilden och tanken - där de 11 ungdomarna döps i havet.
Bilderna är fantastiska.
Jag hoppas att alla dessa ungdomar får vandra i trygghet genom livet, med en stor dos av tro, hopp och kärlek med sig i bagaget.
Anette Grinde
(Publ. Sändaren Nr 17/2008 .... 4-17 september 2008)
Bilder för livet - som påminner om kunskapen, tiden och slutresultatet just där, just då. Detta bär de med sig. Genom hela sitt liv.
Jag bläddrar i tidningen igen, läser, tittar och begrundar. Jag ser glädjen och allvaret. Jag ser buset och skrattet. Jag ser livet och kyrkans närvaro just där. Jag minns min egen konfirmation - och att den satte spår genom livet.
Jag ser också bilden på avslutningen av Kristendomsskolan på Stenungsögården. Förundrande vacker är miljön, bilden och tanken - där de 11 ungdomarna döps i havet.
Bilderna är fantastiska.
Jag hoppas att alla dessa ungdomar får vandra i trygghet genom livet, med en stor dos av tro, hopp och kärlek med sig i bagaget.
Anette Grinde
(Publ. Sändaren Nr 17/2008 .... 4-17 september 2008)
torsdag 14 augusti 2008
Dennis, Jutterström & Lindström har ordat...
DN Debatt. Torsdag den 14 augusti 2008.
Dennis, Jutterström & Lindström har ordat om Sveriges Televisions och Sveriges Radios finansiering och infordrande av avgiften via Radiotjänst.
Ja, visst är public service till nytta för alla.
Kritiskt, allmännyttigt och samhällsfrämjande.
Ja, visst skall den vara fri från politikernas fingrar.
Ja, visst skall alla vara med och betala.
Men låt då oxå alla känna att de kan påverka, och komma till tals.
Ja, visst vore skattsedeln en bra väg.
- men "Alla", måste då inkluderar just alla.
Inte bara de som väljer att deklararera inkomst över en viss nivå. Eller de som tycker sig kunna välja bort, eller välja till.
Utan just alla i vårt land, som har nytta och glädje av den rapportering som gagnar oss alla.
Förutsatt att det är just det. Rapportering och information. Kritiskt granskning. Samhällsnyttighet.
Jag bidrar inte gärna till såporna. Men gärna till rapportering och information.
Anette Grinde
Dennis, Jutterström & Lindström har ordat om Sveriges Televisions och Sveriges Radios finansiering och infordrande av avgiften via Radiotjänst.
Ja, visst är public service till nytta för alla.
Kritiskt, allmännyttigt och samhällsfrämjande.
Ja, visst skall den vara fri från politikernas fingrar.
Ja, visst skall alla vara med och betala.
Men låt då oxå alla känna att de kan påverka, och komma till tals.
Ja, visst vore skattsedeln en bra väg.
- men "Alla", måste då inkluderar just alla.
Inte bara de som väljer att deklararera inkomst över en viss nivå. Eller de som tycker sig kunna välja bort, eller välja till.
Utan just alla i vårt land, som har nytta och glädje av den rapportering som gagnar oss alla.
Förutsatt att det är just det. Rapportering och information. Kritiskt granskning. Samhällsnyttighet.
Jag bidrar inte gärna till såporna. Men gärna till rapportering och information.
Anette Grinde
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)