Mitt klagomål för dagen är att jag har ont i min tå....

Riktningsskyltarna inne i myllret av fantastiska gränder i den gamla
staden är verkligen behövliga. Inledningsvis hittar jag inte alls här.

När jag varit i Jerusalems gamla stads gränder några dagar hittar jag bättre. Det är lättare att se var jag är och förstå vart jag skall gå. Riktningsskyltarna syns ofta, de är lätta att följa när jag tappar riktningen. Church of the Holy Sepulchre (gravkyrkan) är ett måste (för mig) att besöka. Där samsas religioner sida vid sida, där finns Jesu grav, Golgata och Jesu sista smörjelseplats. Vid ett av mina besök i kyrkan under dessa dagar var det otroligt mycket folk på plats. Det var trångt, kan man väl lugnt säga. En procession kom in i kyrkan, med vacker sång, procedurer och rutiner. Jag tänker att det var den armeniska kyrkan som ansvarade för detta. Jag gillar verkligen deras sång. Det är verkligen vackert.

Muren stjäl mark.

Muren byggs, med hänvisning till det ständigt återkommande skälet; av säkerhetsskäl. Allt är av säkerhetsskäl. Det finns anledning att tänka kring detta. Vad är säkerhet? För vem talar vi? Vad är vi rädda för? Och skapar terminologin i sig rädsla? På den sista frågan kan vi svara ett klockrent ja - orden skapar rädsla. Orden - terminologi, vilka ord vi använder, och budskapet - är konsekventa här.

Denna bild av muren är fotograferad nära en stor checkpoint, som ligger mellan Bethlehem och Jerusalem - checkpoint 300. Genom denna måste tusentals palestinier gå om de t ex behöver besöka Jerusalem för kyrko- eller moskébesök, komma till sin arbetsplats på annan ort eller besöka sjukhus utanför Bethlehem. Tillstånd behövs och det är inte säkert att det fås. Muren byggs på palestinsk mark, ofta långt innanför den gröna linjen (som är en internationellt erkänd gräns). Innebörden blir att man stjäl mark av de palestinska samhällena och de palestinska människorna.  Ockupationen är förödande för människorna och för samhällena, främst för palestinier men ur något mått även för israeler, den måste få ett slut. Ockupationen är destruktiv - skadande och olaglig. Så ja, den måste få ett slut.

Vem ansvarar för sophanteringen?

Om samhället ansvarar för sophanteringen ser det sig skäligt att den gör det lika för alla som betalar skatt. Apartheidsystem har världen sett som extremt ovärdiga (jmf Sydafrika), varför man kan ställa sig frågan varför världen faktiskt inte skriker högre när de borde se att det används här.

Om människor betalar skatt för den sociala servicen skall den naturligtvis också ges. Det israeliska landskapet är rent, det palestinska är det inte.

I israelernas kvarter är det rent och snyggt. Sophanteringen fungerar där israelerna bor; det finns sophämtning, det finns återvinningsbehållare, hämtning och kompost. Israel är duktiga på att ta hand om detta. För att kunna hantera detta krävs en struktur i samhället som uppmanar och medger möjligheter att hämta, bygga anläggningar för att ta emot och återvinna skräpet och också skapa en känsla i samhället för sin egen kringmiljö. Det är viktigt att alla ser hopp, inte låter hopplösheten också prägla kringmiljön. Frånvaro av tillstånd - eller demoleringsorder - är ofta återkommande skäl till att byggnationer inte kan komma till stånd. Det måste vara möjligt att skapa bra samhällen, här hindras det av ockupationen - av rädsla, av tillstånd och av säkerhetsläget som alltid anges som ett skäl.

Detta är vägen till en palestinsk familjs hem.

Vägen till familjens hus och marker har barrikaderats av den ockuperande statens företrädare. Det går inte längre att ta sig fram med bil på den här vägen. Den palestinska familjen har en gård längre in efter den här vägen. De kan visa, genom formella och korrekta papper, att de äger marken. De har följt alla herrars regler under alla år - hundratals år. De får inte bygga på sin mark, varje ansökan bemöts med nej och varje byggnation som görs ändå ges en demoleringsorder. De får inte inte någon sophämtning, något vatten och inte heller någon el till sin mark. De försöker själva hitta lösningar som gör livet drägligt, positivt och framåtsyftande. De vägrar att betrakta någon som sin fiende. Familjen har länge stått inför stora utmaningar, och framtiden ser inte ljusare ut för dem, här i denna trakt. De är fantastiska på att hålla hoppet uppe - låt oss hoppas att de känner så också i sitt hjärta.

Ockupanternas bosättningarna trampar sakta närmare. Det oroar och skrämmer. Trots domstolsbeslut som stödjer den palestinske familjens rätt rivs de fruktfärdiga träden upp med hjälp av bulldozers och de får tålmodigt börja om från början igen. Det är en beundransvärd familj, med styrka som få.  De samlar stöd och kraft genom stöd från internationella besökare. De bistår, håller ögonen öppna och försöker sprida budskapet om familjens situation. De internationella ögonen spelar roll.

Själv har jag mat på bordet, tak över huvudet, ett drägligt liv med acceptabla rättigheter. Jag har sjukvård, skolgång, vatten, el och möjlighet att röra mig fritt. Mitt klagomål för dagen är att jag har ont i min högra stortå. Ja, det finns de som har det avsevärt värre än jag.

A..

Länkar; 

Monica Green.

Tent of Nations.

Tent of Nations

Tent of Nations driver olika projekt som skapar möten mellan ungdomar från olika kulturer, för att skapa förståelse, försoning och fred. Missionen är att bygga broar mellan människor, och mellan människor och landet.

För att göra verklighet av sin mission, driver de ett utbildningsprojekt vid Daher’s Vineyard, en gård som ligger i bergen sydväst om Betlehem, Palestina. Gården har blivit ett nav där människor från många olika länder kommer för att lära, dela och bygga broar av hopp och förståelse sig emellan.

Tent of Nations arrangerar arbetstillfällen - workcamps - under året, vilket ger dem värdefull hjälp att driva gården. De driver också "empowerment programs" för kvinnor och barn, lokalt. Genom att bygga självförtroende och personlig inre styrka hos personerna som bor i området, med deras kamp i sina livssituationer, försöker Tent of Nations skapa en bättre framtid. De tänker sig att stärka människorna och också få dem att känna kärlek och omsorg om sitt land. Bygga hopp, helt enkelt.

På Tent of Nations hemsida kan noteras att de inte är en NGO (NonGovOrg), alltså inte en registrerad fristående organisation (typ förening). De är istället bara en liten familjeägd gård som välkomnar individer och grupper, volontärer, mm, som vill lyssna på familjens berättelse om deras livssituation - och deras arbete med fred och försoning. De idkar inte heller något specifikt samarbete med någon annan organisation, utan finansieras genom vänner till Tent of Nations.

De driver Daher’s Vineyard, som ägs av familjen Nassar och är belägen ca 9 km sydväst om Betlehem. Familjen har enträget kämpat i en juridisk strid för att hålla kvar sin äganderätt till gården alltsedan den klassificerades som ‘Israeli State Land’ och därför hotades med konfiskation 1991. Kampen fortgår, men med en bestämd tanke om fredligt motstånd och genom solidariteten från alla de som besöker landet upplever de att de har åstadkommit mycket. Tent of Nations fortsätter sitt arbete med att skydda och utveckla gården som en plats där människor kan mötas, lära, arbeta tillsammans och inspirera varandra.

Familjen vill inte hata, frustreras eller fly, trots den stora orättvisa de upplever. De säger att de kan vägra att bli fiender och istället kanalisera sin smärta och frustration till positiva handlingar, vilket bygger en bättre framtid. Det gäller både dem själva och dem de möter. Det gäller att inse att man, var och en, är starka; vi har alla en roll att spela i skapandet av den framtid vi vill se.

- Hos Tent of Nations tänker vi oss att arbeta tillsammans med andra, lokalt, för att bygga förutsättningar för ett framtida Palestina, i tron att rättvisa och fred växer underifrån, läser jag på deras hemsida. Det låter som ett viktigt, mänskligt och fredligt arbete.

A..


Länkar; 
www.tentofnations.org