Här finns allt...

Ljuvliga smultronställen finns
runt om i vårt vackra land

Vi var ute och åkte, häromdagen. I helgen som gick, närmare bestämt. Vi åkte genom delar av vårt fantastiska land. Himlen var ömsom blå och ömsom grå. Solen gömde sig ibland, och fanns tydligt vackert leende ibland.  Vi besökte platser som t ex Sala, Säter, Leksand, Boda, Hofors, Hedesunda och Östhammar. Små landsortssamhällen, med egna bilder över hur livet ser ut. Eller, med sitt samhälles förutsättningar, som bild för sitt livs framfart.

Sala var förr en genomfartsort. Nu rundas den med god marginal. Jag tycker att det är så synd, när trafiken lotsas runt om istället för tvärs igenom de små vackra samhällena ute i vårt vackra land. Vi åker gärna in, stannar till, innan vi åker vidare på vår färd.

Säter är också en litet samhälle som bör besökas. Personligen förknippar jag Säter med triathlon - dels för att jag deltagit själv i ett sådant lopp (en gång för länge sedan) och dels för att de vid infarten har en stor skylt som berättar om när årets trialthon går av stapeln. I år gick loppet just den dag vi passerade (16 juli), vilket gav oss en särskild anledning att stanna till, och vandra genom samhället ner till Ljusterns strand, strax intill.

Säter har också ett fantastiskt fikastopp nära vägen. Om du kommer söderifrån, sväng höger över järnvägen och ner till Säterdalen strax intill.  Här kan du fika, äta, vandra och leka. Det är en fantastisk miljö, som ligger bara några hundra meter ifrån vägen. Om du svänger till vänster från stora vägen, i stället för att åka över järnvägen till Säterdalen, så kommer du till samhället. Det är det lilla samhället, med de fantastiska små husen och närheten till allt. När vi nu är i Dalarna börjar vi återigen att förundras över alla de vackra husen. I Dalarna är det också förundrande vackert. Här skulle jag gärna bo.

Vi åker vidare. Vi passerar platser som Borlänge och Insjön innan vi når vårt mål för kvällen. I Leksand har vi tänkt oss att vi skall stanna för kvällen. Leksand, belägen nära Siljans strand, fylld av Dalarnas vackra hus, fantastiska midsommarstänger och dans i vacker landskapsdräkt. Ja, här skulle jag gärna bo.

Vi finner vårt boende på kvällen vid Siljans strand, på Leksands Folkhögskola. Skolan har, under sommaren, gjorts om till vandrarhem. En annons i turisttidningen Siljan för sommaren uppmärksammar oss på boendet och en Leksandsboendes vägvisning visar oss vägen till det fina boendet för natten. Det tackar vi för. Det var fantastiskt fint.

Vackra spelmän på torget
i Rättvik - av Matts Fällman.

Nästa dag besöker vi Rättvik och Boda, innan vi viker söderut på små och slingrande vägar. "Ingrid" (gps) visar oss genom landskapet, genom vackra små byar och andra vägar än vi skulle ha färdats på utan henne. Vi ser tvekande på varandra ibland, ler en aning, justerar lite, lägger till och drar ifrån, men finner alltid vägen rätt. Ingrid är en klippa på vår färd.

Mellan Falun och Hofors byter vi landskap från Dalarna till Gästrikland. Vi svänger söderut i Hofors. Med sikte Torsåker och Hedesunda. Vi tänker oss att åka den lilla vägen över Hedesundafjärden.

Grusvägar, skog, fantastiska ängar och jordbruk ute på landsbygden. Kor, hästar och får som betar och skapar nytt i markerna. Här ser vi höet hänga på tork på härsor i stället för att vara inplastade i stora, vita "traktorägg". Höet på tork på härsor känns skönt och genuint - rätt, på något sätt.

I den lilla broschyren "Här finns allt" - om Handel och service i Hofors och Torsåker 2011 - finner vi en liten rad om Gammelstilla. Här finns fika och mat i genuin bruksmiljö - jag häpnar när jag kliver in. Här fanns också loppis på gården utanför bruket. Därtill en teaterlokal, utställning och butik. Så glad man blir, när den oerhört vackra miljön med vatten nära, brukets gamla byggnad och befolkningen i byn samlas kring detta. Så vackert det är, så ljuvligt vackert det är!

Havsörnen Ludvig
- Sjötorget i Östhammar -
av Hans Gustafsson 2010

Hedesunda är också riktigt fint. Smått. Enkelt. Vackert. Ingrid lotsar fel. Hon trilskas en aning. Vi insisterar på att åka över Ön, som ligger mitt i Hedesundafjärden. Det är vackert, så det förslår. Smalt, naturnära, vattennära och underbart vackert. Vi åker vidare över Kolartorp (där vi byter landskap till Uppland) för att nå Östervåla och sedan vidare till Månkarbo, Ugglebo för att gena via de vackra grusvägslandskapet till Örbyhus.

Vi har nu siktet på Östhammar, den vackra lilla staden nära kusten, innan vi till sist styr hem mot vår hem några mil därifrån.  I parken nere vid hamnen - Sjötorget i Östhammar - finner vi fantastiska träfigurer. De är stora. De är snidade på plats, i de höga stubbar/trädrester som fanns i parken - sannolikt med motorsåg. Ett av konstverken är döpt till "Familjen" och ett är "Havsörnen Ludvig". Konstnär är Hans Gustafsson, som gjort dessa under 2010. Förundrande fantastiskt. Fint och roligt. Sådant gör mig glad!

Falurött!
Faluröda lador är
nästan det vackraste av allt...

Ja, här finns allt man kan önska sig. Det är smått, nära, stort, långväga, förundrande, vackert och fantastiskt. Att resa i Sverige om sommaren är fantastiskt - särskilt om man gillar sol, grönska, faluröda lador och en storslagen natur.

Att resa i Sverige är - så oerhört fint, så förundrande varierande och så ljuvligt skönt.

Anette Grinde 



www.foretagshuset.net



Sala - Silver Sala - Vackra Sala

Det finns samhällen som är lätta att missa. Man följer den utpekade stora vägen och vips är man förbi. Mängder av platser åks bara förbi numera, när den stora vägen lotsar oss med fast hand i en rundande riktning. Vi stannar inte längre till och ser charm och glöd i alla de små samhällen som finns landet runt. När man åker motorcykel är det lättare, eftersom vi då helst åker på de små vägarna vid sidan om de stora. Men även i bilen ter det sig lämpligt att tänka till. Låt färden ge dig tid att besöka nya platser. Stanna till på en annan plats än en parkeringsficka efter den stora vägen, eller på en vägkrog som ligger strax intill den stora vägen. Ta dig tid. Sväng av och upplev något nytt.

Vi stannar gärna till i Sala, när färden går i den riktningen. När man kommer söderifrån in mot Sala, är det lätt att slinka in till staden. Sväng bara in mot centrum när du kommer till rondellen i utkanten av staden. När du kommer från norr är det en aning dåligt skyltat. Sväng av från den stora vägen (70) - strax norr om Sala, där det skyltas mot Silvköparens camping. Följ sedan den gamla vägen (800) som slingrar sig genom landskapet och, så småningom, för dig rakt in i vackra Sala.

Genomfartsleden, genom staden som vill vara bilfri, är fylld av små farthinder, kullerstenar, rondeller och parkeringsplatser. Med blomster däremellan. Leden genom staden sänker farten. Det är gratis att parkera i Sala. Du behöver bara snurra in din p-skiva på rätt plats och sedan är det öppet för en stillsam promenad i den nära, lilla, vackra staden.

Upphovet till Sala är silvergruvan och ryktet om den består. Vi ser "Silver" i varje hörn i staden och gruvan är ett unikt besöksmål. Gruvan och dess rykte för också med sig turism till resten av orten, som gärna tar emot gäster från när och fjärran. Torget mitt i staden bjuder på grönsaker och annan torghandel, de små butikerna runt omkring i staden välkomnar gästerna med öppna armar och det finns små caféer och stora butiker att botanisera i när lusten faller på.

Tag med Sala i din planering när du passerar nästa gång. Sväng in. Parkera. Kliv ur. Styr dina steg ner till det stora torget, där finner du turistbyrån med informationsbroschyrer och kunskap om orten. Slå dig sedan ner på någon av stadens restauranger eller caféer. Ät lunch, middag eller bara en stunds temposänkande fika. Botanisera i informationsbroschyrerna för att finna butiker och aktiviteter. Besök sedan någon särskilt utvald plats. I Sala finns något för den som vill ägna sig åt shopping. Där finns också gårdsbutiker, bad, camping, cykling, boende i lyx och för vandraren, liksom aktiviteter som t ex paddling, vandring, motorsport, musik och ridning.

Sala är en vacker plats. Nästa gång du passerar – sväng in och gör Sala också till din plats. Det är onekligen en väldigt mycket bättre plats, än en parkeringsficka efter den stora leden eller en vägkrog där maten hastas fram för att hinnas med.

Anette Grinde 
F ö r e t a g s h u s e t

Läs mer om Sala & Västmanland

 http://www.sala.se/

www.vastmanland.se/sv/

http://salaallehanda.com/ 

Det är ett förunderligt vackert landskap....

17 juli 2009. Fredag. Start från Roslagsbro. Motorcyklarna är packade. Solen skiner. Rutten är uttänkt på ett ungefär. Några hållpunkter finns - men rutten är inte spikad definitivt.

Vi färdades - på var sin motorcykel - via Uppsala, Sala, Rättvik, Mora, Orsa och Sveg. Vi åker på Inlandsvägen. Vi njöt en god lunch i Sala innan vi drog oss vidare i det vackra landskapet.

Detta är ett landskap som förändras allteftersom. Här finns fina vägar, här finns vackra faluröda Dalastugor med en särskild byggnadsstil, här finns öppna landskap, skogar och sjöar. I dessa trakter vet man hur man skall vårda möjligheterna. Här finns mängder av turismtankar med musik, miljö, kultur, skidor, spring, och aktiviteter i väl inslagna paket. Dalarna och Siljanstrakten. Leksand, Rättvik, Nittjö, Dalhalla, Mora och Orsa bjuder verkligen turisterna på god miljö. Liksom platserna däremellan och runtomkring. Vidderna, sjön, djuren i hagarna, dofterna av naturen, husen - skapar verkligen vilja att återvända en annan gång. Så förundrande vackert här är.

Vår första kväll når vi Hede. En spännande ort i Härjedalen. En ex-svåger ger oss husrum för natten. Här krävs uppfinningsrikedom för att skapa arbetstillfällen. Här är naturen mycket nära, så den kan definitivt vara en del i de arbetstillfällen som här finns och skapas. Vatten. Fjäll. Skog och mark. Backar. Fiske. Är något av det som nyttjas för bygdens folk, och för turismen i trakten.

54 mil blev dagens rutt. De sista milen var lite kalla, men inpackade i god och varm klädsel gick det väl ändå.

Vi fick kvällsfika och frukost i Hede, med en trevlig pratstund med husvärdarna där.

18 juli - lördag. Vi åker vidare norrut. Vi passerar byar och vattendrag, höjder och broar. Vi lyckas få lunch i Knytta, där en svåger pysslar för sig själv. Deras hus ligger vackert vid Storsjön - med vy mot Östersund och Frösön. Vi färdas vidare efter kaffet. Vi styr över bron mot Frösön, och vidare genom Östersund, Strömsund, Dorotea och Meselefors. Vi närmar oss mina gamla trakter - Vilhelmina. När vi passerar Meselefors minns jag särskilt mor och "bubblan" över järnvägsbron.

Denna dag färdas vi på Sagavägen.

Jag talar med min svägerska, för att höra om det finns boende hos dem för natten. Ja, visst gör det det. De skall dock bara se skotertävlingen klart - på den beryktade Åselse marknad - innan de är åter hemma för att ta emot oss. Skotertävling mitt i sommaren? Ja, de färdas i full hastighet på vatten - när snön lyser med sin frånvaro. Världen är verkligen full att märkliga tokstollar, får man säga. Natthärbärget och en god middag - med sill, färskpotatis och lax - är ordnat i Laxbäcken. Dagens rutt blev ca 40 mil. Vi finner oss vara på god väg. En bit bort hemifrån. På väg till nya vackra trakter.

19 juli. Söndag. Vilhelmina. Storuman. Tärnaby. Hemavan. Från Tärnaby minns jag särskilt mina kalla tår, i ett par gula pjäxor - på en bansättarkurs för "100 år sedan". I den slalombacken har också jag åkt - och inte bara Anja Persson, Stig Strand och Ingemar Stenmark. Vi finner god mat och gott boende på Hemavans Värdshus. I dessa trakter saknas både svågrar och svägerskor, så vi fick klara oss alldeles själva. Det gick alldeles utmärkt. Söndagen omfattades av ca 22 mil. Fjälltraktslandskapet omkring Tärnaby och Hemavan är förundrande vackert. Hit kan vi återvända, t ex för vandring i det vackra fjällandskapet eller för skidåkning i backarna.

Vi mötte, på vår promenad genom byn, fyra glada grabbar som gått över fjället. De var klart nöjda och fann den beställda ölan vara särskilt njutbar. Vi mötte också en ensam vandrerska. Hon hade gått samma sträcka. Hon tränade för framtida tävlingar. Hon ordade och njöt av sin goda måltid - som i tid från start till mål - under sin måltid - som i god mat - på Hemavans värdshus. Hon hade tagit sig till sin startpunkt med buss. Grabbarna tog sig dit med helikopterskjuts. Till målet nådde de med olika tid, med olika sikte och med olika typ av packning. Båda fick dock en mycket njutbar tur.

Kvällen avslutades med ett besök i det lilla kapellet strax ovanför värdshuset - och en kort promenad i de vackra omgivningarna.

Här finns .... myrar. Stora, vackra. Ett fantastiskt landskap. Här finns skogssjöar. Svarta, mörka. Trollska. Lite hemska, men otroligt vackra. Och vägar. Raka. Långa. Guppiga. - Men ändå fina.

Bensinstationer. Det är långt till nästa. Om du färdas utanför allfärdsvägarna riskerar du att stå utan bensin. På vissa ställen kan det gå en hel dag utan att en bil kommer förbi.

Vyerna. Gudabenådat vackert, när sjöar, älvar och vattendrag drar fram över landskapet.

Tänk. Vilket makalöst vackert land vi bor i.

Vi färdas genom landskapet och njuter av grönskan och renheten. Friskheten. Vi ser snön på fjällsidorna, vi känner värmen och njuter de fantastiska vyerna.

Det är 30 år sedan jag fanns i dess trakter, men de känns igen och jag gläds över den fantastiska miljön. Det är ofantligt vackert.

Stenarna. Älvarna. Stränderna. Vidderna. Fjällen, med snön liggande kvar. Det är ett förunderligt vackert landskap.

20 juli. Måndag. Vi drar vidare från Hemavan mot Norge. En fantastiskt makalös natur. Snöklädda fjäll finns i sikte. Vägarna är nu inte raka, utan slingrar mellan fjällsidorna. Sjöarna ligger spegelblanka. Bäckarna flyter fram i små forsar i landskapet.

När vi passerat den norska gränsen blev grästaken allt vanliga. Timmer och grästak gör väldigt vackra stugor. Vyerna är verkligt fantastiska.

Vi passerar en lång tunnel, på den norska sidan gränsen. Den är lång, mörk och isande kall.

Vi fortsätter efter den "blå vägen", via Mo i Rana mot Nesna. Den går slingrande upp och ner, med Ranafjorden och Sjona som vackra följeslagare i landskapet. Nesna ligger väst om Mo i Rana, vid den vackra kusten.

Vi finner boende i Nesna, på en camping nära fjorden. Här finns alla bekvämligheter nära. Butiken. Hamnen. Duschen - även om den var lite utom räckhåll, då vi helt saknade kontanter i rätt valuta. Bankomaten var obönhörligt stängd. Med matbutikens hjälp skapade vi ändå en god fiskgryta på vårt utekök.

Strandkanten är låg. Vattenströmmarna har fört strandlinjen flera meter bort. Det är en verkligt stor skillnad på vattennivån under dygnets olika timmar.

Måndagens rutt blev 17 underbara mil på slingrande fantasktiska vägar. Här i Nesna tar "blå vägen" slut. Vägen är rysk, finsk, svensk och norsk. Vackert följer den det böljande blå.

Hemavan/Tärnaby-fjällen var verkligen en vacker bygd. Sjön nedanför fjällen, med vägen slingrande i kanten var verkligen fint. Dit vore det mycket trevligt att återvända - kanske för en vandring i de vackra fjällen eller för en tur när snö och kyla råder i bygden. Slalombackerna såg riktigt fina ut!

Det norska landskapet, med berg, fjäll och fjordar är helt annorlunda än det svenska. Man förundras över skillnaderna. - Men man kan konstantera att båda ländernas natur är riktigt fantastiskt vackra. Vi lägger oss, i tält, innan solen gått ner.

Vi längtar till i morgon och hoppas på ännu en dag med sol och vackra vyer.

21 juli. Tisdag. Nesna. Vid den blå vägens slut - eller kanske dess början när man färdas åt det andra hållet. Denna dag - en morgon i sol. Det blåser lite, men vi räknar med en fin dag.

Nesna - Levang, med båt/färja. Vi följer riksväg 17. Den slingrar sig längs kusten.

Innan Sandnessjoen passerar vi över en fantastisk bro - över Leirfjord. Från hög - som en slingrande orm - ner till låg nivå. Det är imponerande vackert. Igen och igen.

Vi följer vattnet. Fjordarna. Och vi följer de höga bergen, med de vackra formationerna. Vi färdas över färistar och riksvägen går via fårhagarna. Fåren har gott om bete, tycks det.

Vi njuter av knäcke & mjukost, i väntan på färjan mellan Tjötta och Forvik.

Färjan går in och lämnar bilar på två ställen och hämtar upp en på det tredje - innan vi når vårt mål. Den sist påkörande fick backa på färjan - för att slippa backa av, när målet nåtts i Forvik.

Vi kör iland i Forvik och rullar vidare för att hinna med nästa färja. Den som går mellan Anddaslvågen & Horn. Vi hade inte behövt hasta. Tiden var inte så knapp som vi trodde. Färjan väntade helt enkelt in hela "raddan" som kom från Forvik. Vi fick en god pratstund med en glad och pratsam mc-farande norrman vid vår väntan på avfärd och ankomst till nästa hamn. Så trevligt det är, med dessa små samtal med semestrande mc-folk här och där. Det är något att bli glad över. Verkligen glad över.

Färjevägen mellan Tjötta och Forvik var väldigt vacker. Båten strävande fram i trånga passager och ut på öppna fjordvatten. Bergen och miljön är, återigen, förundrande vacker. Detta är en fantastiskt miljö.

På kvällskvisten når vi Skogmo Camping, söder om Brönnöysund. Just denna camping besöker vi nog inte igen, men annars är campingplatserna ganska ok i Norge. Även om de inte fanns i riktigt varje hörn. På Skogmo fanns kök och dusch utan extra kostnad, vilket får ses som ett plus i sig. MC-klubben, vid infarten till campingplatsen, hade dock inga människor på plats. Vi fick spana på det tomma huset, och inte prata med dem alls.

Tisdagens sträcka blev 12 vackra mil.

22 juli. Onsdag. Från Skogmo åter en stycke norr - eller snarare rakt väst, sett på kartan. Vi hade helt enkelt missat en viktig sightseeingpunkt, och måste vända åter. Torghatten skulle besökas. Den ligger på en ö - med en stor fantastisk bro. Från lågt till högt. Slingrande brant. Som en orm i landskapet.

Torghatten är ett stort berg, med ett jättestort hål i. Rakt igenom. Vi åker dit. Vi klättrar upp - vilket var smått varmt i mc-utstyrseln. Vi begrundar och beundrar, såväl bergets hål, som den otroliga utsikten. Vi gläds och fascineras av allt det vackra. Torghatten förklaras av naturens gång, kungar, män och vackra damer. Konkurrens kraft eller isens kraft har skapat denna plats. Olika berättelser, sägner, förklarar naturens under.

Vi färdas från Brönnöysund till Vennesund. Vidare till Foldereid. Höylandet. Namsos. Och Bengsund. Färjor igen. Inte precis billiga, men de tas av intresse - för att nå fler fina vägar och miljöer efter den vackra kusten. Denna natt bor vi på Sjöåsens camping. Ägarna till campingen var alldeles nytillträdda och små byggnationer och förbättringar kunde skönjas. Fiskevattnet i vattendraget lös helt med sin frånvaro. Tidvattnet hade nog fångat allt vatten för sitt egna ändamål.

Onsdagens sträcka omfattade 28 härliga mil.

23 juli. Torsdag. Sjöåsen. Åsegg. Osen. Färja mellan Brekstad - Valset. Vidare till Kyrksaeteröra. Vi färdas efter berget och fjorden. Vi färdas genom det fantastiskt vackra landskapet.

Dagens rutt blev 28 vackra mil. Boendet skedde i stuga på Kyrksaeteröras camping. Det var risk för regn och det kändes skönt att komma inomhus. Vi njuter av en god middag med grönt, med nudlar, med ost/kex och med gott rökt lax - därtill en flaska gott vin. Det kändes gott att bo i stuga denna kväll.

24 juli. Fredag. Vattnet är lågt. Det regnar smått - eller snarare durar. Vi bestämmer oss för att vädret blir bättre i morgon, och stannar en natt till i denna stuga (Kyrksaeteröra). Inga mil på motorcyklarna denna dag. De får vila - och vi vandrar lugnt och stilla runt i byn och på stranden.

Framåt eftermiddagen tittade vi på när några fiskar krabba.
Man blir glad av sådant!
När fiskefolket var nöjda med sin skörd, hälldes de med
försiktighet åter ner i spa´t. Krabborna boade glatt ner i sin hemmiljö under bryggan igen. De hade sannolikt fiskats upp mer än en gång tidigare. Det var verkligen roligt att beskåda.



Vi vandrade nyfiket efter stranden, och fann mängder av skal i olika former. Levande fyllda skal. Klättrande på varandra, fast sammanfogade. Olika sorter. Nära, tätt nära. Där fanns oxå tomma döda skal. Vackra fantastiska formationer. Där fanns vackra färger och där fanns vackra formationer.

Tidvattnet skapar möjligheter att betrakta. Att betrakta det som väntar kvar. Eller blir kvar. Det som väntar på att vattnet skall återvända för dem att leva i och på.

25 juli. Lördag.

Kyrksaeteröra. Vinstenes. Färja mellan Tommervåg och Seivika. Vidare till Kristiansund. Färja mellan Kristansund och Bremsnes. Och sedan vidare till Atlanthavsveien. Ohoj - en fantastisk bro. Igen!

Atlanthavsveien var en byggnation över skärgårdsöar i ett underbart landskap. Vi hade inte perfekt väder för denna väg, men ack så vacker den var ändå. Skärgård. Öar. Hav. En underbar miljö. En underbar kombination.

Dis och dimma - gör att vi genar till Molde för vidare färd till Sölsnes och färja till Åfarnes. En djup tunnel strax efter Molde gav pirr i magen. Vi rundar Isfjorden och skådar snart Åndalsnes. Vi äter pizza på en italiensk restaurang, med en svensk servitör, och vi stannar för natten i detta samhälle. Vi bor på Ådalsnes camping. Dyr! Orten står som port i närheten av turistmagneten Trollstigen med vidare färd till Geiranger, så det kan te sig begripligt - men ändå...dyr.

Här fick vi användning av vårt nya "tak" - en fin pryl från Hilleberg, den duktiga tälttillverkaren. Taken gjorde vår tältning och packning i smådugg nästan torr. Den underlättade - och gladde som "nyttig" pryl. Det var en bra investering.

26 juli. Söndag. Trollstigen - en osannolik väg, upp på berget...fjället. Trollstigen öppnades 1936. Elva skarpa kurvor. Tvära, så att man möter sig själv. Klättrande upp på berget. Högt. Tvärt. Brant. Det gör ont i mig, som har svindel, när jag "tvingas" färdas på dessa vägar. - Men jag får ändå medge att det är förundrande fantastiskt. Min färdkamrat är lycklig, riktigt lycklig, vid färd på dessa vägar. Det är ett skäl, gott nog, att även jag skall finna det sympatiskt att färdas här. Vägen är fantastisk, även om det gör svidande ont i mig, när svindeln gör sig gällande.

Geiranger. Ett vackert samhälle, långt där nere i dalen. Vägen ner var slingrande brant, som Trollstigen - men med ännu fler kurvor.

Kaffe kunde avnjutas högt uppe på fjället, med vatten från en vacker fjällbäck. Ljuvligt gott.

Färden gick vidare på slingrande vägar .... och så småningom färdas vi ner genom Ottadalen, ner till Otta. En lång, lång backe ner från fjället. En mjuk backe, utan skarpa svängar med vackra vyer. Många mil ner.

Denna dag var en fantastisk dag. Från havet, upp på toppen. Ner igen, och upp igen. Åsså - ner igen och upp igen. Förundrande fantastisk natur. Fjäll, vatten, fjordar, fjällsjöar och slingrande vägar. Förundrande vackert.

Med några fjällmil kvar bodde vi på en camping uppe på fjället. Namnet noterades ej - med vi lyckades förbli torra och fick var sin värmande dusch på morgonen. Det kan man ju inte få när/om man istället tältar ute i det fria, vid en vacker fjällsjö eller på annan plats i den fantastiska naturen. Då blir morgontvätten helt enkelt ganska kall. Eftersom allt annat här var kallt, så var det ganska skönt att få en värmande dusch denna morgon.

Norrmännens husvagnsvanor funderar vi lite över. Åtminstone rörande de som bygger in, nästan permanent fastsatta, sina husvagnar tillsammans med små hus. Vi undrar lite kring hur och varför, men får inte några riktigt bra svar (av oss själva).

Under lördag och söndag - båda dagarna tillsammans - färdades vi ca 55 fantastiska mil.

27 juli. Måndag. Vidare över fjället och över till Sverige. Över fjället var det vått! Det regnade inte, men färden genom molnen (eller den skarpa dimman) gjorde det väl värt besväret att paketera in sig i regnoverallen. Visiret blev riktigt blött och ett par rediga vindrutetorkare hade varit stort behjälpliga. Men - sådana finns nu inte på våra hjälmar. Nu fick handsken nyttjas emellanåt, med risk för blöta handskar som följd. Tur att våra vintervantar är riktigt bra. De höll någorlunda torrt, trots blötan över fjället.

Forsarna nedför branterna är kraftiga. Vi har sett dem i mängd igår och idag. Man ser naturens fantastiska kraft.

Vattnet är otroligt klart. Turkosblått och otroligt klart.

Idre. En välbesökt vinterort, som vi nu kunde konstatera oxå var en välbesökt sommarort. Här vimlade det av folk. Man blir glad när man finner orter som lyckas förlänga sina säsonger och blir gott för fler under stora delar av året. Man blir riktigt glad av sådant!

Älvdalens STF-vandrarhem. Två rum kvar. Fantastiskt. Vi fick plats trots att vi som vanligt inte bokat. Vi behövde inte tälta. Det uppskattades av oss båda, eftersom vädret ändå var lite blött. Inte riktigt regn, men ändå lite blött.

Dagens sträcka blev 33 sköna mil.

28 juli. Tisdag. Färd från Älvdalen, via Sollerön och Siljans västra sida. Vidare via Borlänge, Sala, Uppsala, Almunge/Edsbro - och raka spåret hem.

I Dalarna mötte vi en SMC-ekonom som förberedde sig för en Norge-färd. Han hann med att tala glatt en stund - och därtill sprida några marknadsförande SMC-ord.

Vi var hemma igen vid 18-tiden. Nöjda, hela och glada. Trötta. Vi motade regnet framför oss. Vägbanan var riktigt blöt emellanåt, men inget regn landade på oss. Vi tog en glasspaus, för att inte hinna ifatt det mörka regnmolnet - och vi klarade oss ifrån allt regn. Var detta tur eller skicklighet, måntro?

Dagens sträcka uppgick till ca 39 hemfarande mil.

Total sträcka för denna Sverige - Norge färd blev ca 325 mil.

På denna resa har vi passerat många tunnlar, broar och färdats på mängder av färjor. Vi har sett höjder, slingrande vägar och härliga vatten. Vi har färdats i värme och i kyla, i sol, dimma och i regn. Vi har trivts och mått väl. Vi har njutit för fullt.

Till och i Norge färdas jag gärna igen. Där finns mer att se och uppleva.

Också i vår egen fjällvärld färdas jag gärna igen. Också där finns mer att se och uppleva.

Riktigt glad blir man av alla mc-möten. Av alla som hälsar. Riktigt glad blir man också av att så många mc-förare numera bär reflexväst.

Vi längtar redan till nästa tur - men nu är det hög tid att tvätta våra cyklar. De förtjänar helt enkelt en del vård efter väl förrättat värv.

Anette Grinde

Älven slingrar sig sakta.....

Älven slingrar sig sakta genom landskapet.
Sakta.
Stilla.
Flyter den fram.

Vi möter den strax norr om Härnösand.
Strax söder om Kramfors.
Vägen går nära.
Ibland med lite skog emellan.
Ibland alldeles kant i kant.
Ibland är fåran riktigt bred, ibland smalnar den något lite grann.
Skogen står tät.
Nära.
Nära älven.
Nära vägen.
De trädbevuxna höjderna reser sig mäktigt och bestämt.
Älven flyter sakta fram strax nedanför.
Färgerna visar höst.
Gult.
Rött.
Grönt.
Brunt.
Även om det röda går mot sitt slut.
Det har frosten, kylan, sett till.
Tagit bort all kraft.
I löven.
Träden går till vila.
Inför vintern.
Som snart står för dörren.
Då fryser älven på sina ställen.
Kylan biter till – och gör älven stel och hård.
På sina ställen öppen.
Där det rör sig.
På sina ställen stel och hård.
Den breder ut sig igen.
I sjöar.
Stora och små.

Vi passerar by efter by.
Några hus bebodda.
Några alldeles tomma.
Några hus vårdade.
Allteftersom.
Några slitna av tid.
Och av väder och vind.

Kramfors.
Sollefteå.
Resele.
Näsåker.
Lillsele.
Orter.
Med människor.
Unga och gamla.
Tradition och historia.
Glädje och sorg.
Dop, bröllop och begravning.
Med liv.
Med liv som vi nyttjar som vi väljer.
Eller kan.
Eller förmår.

Det sägs att vi har makt över våra liv.
Att göra av dem - Just det vi vill och önskar.

Kanske precis som älven.
Som väljer sitt spår genom markerna.
Nöter.
Krymper.
Smalnar.
Breddar.
Byter väg när hindren är för höga.
Bryter väg.
Bär makt.
Att gå sin egen väg.
Med och mot.
Naturens kraft.

Älven flyter vidare.
Vi färdas.
Vidare uppåt.
Lillsele.
Gavsele.
Åsele.
Och når till slut vårt mål
Där älven börjar. I Volgsjön. Och i Malgomaj.

Vilhelmina med fjäll i sikte.
Vilhelmina med inlandsbanan, en kyrka på samhällets topp.
Med fantastisk utsikt över vattnet, fjällen, skogstopparna och vyerna.
Tänk, det såg jag inte förr.
Då – 1979 – när jag lämnade.
För nya erfarenheter.
På andra platser.
Med andra människor.
För ett annat liv.

Älven.
Och livet.
Slingrar sig fram.
Byter riktning.
Och fart.
Byter innehåll.
Och takt.


Anette Grinde
071014 På väg…efter Ångermanälvens strand…

Gotska Sandön - juni 2007

Gotska Sandön, 24-27 juni 2007

Somriga stränder.
Sand och saltat hav.
Stillhet.
Gassande sol.
Stormande hav.
Insikt om sin litenhet och naturens fantastiska kraft.

Båten stretar över havet.
Gungar sakta över vågorna.
Det slår lätt mot durken. För mig, som alltför lätt blir sjösjuk, gungade det alldeles tillräckligt. Min räddning för dagen var att jag somnade, och missade ”den fantastiska” båtresan.
För andra var det njutande njutbart.
Jag sov.
De njöt.

På ön samlas alla till boende på en och samma plats. Tält, logement eller stuga. Kallvatten, utedass och enkel spis. Allt annat får tas med, av var och en. Mat och dryck, frukost och middag, visp och korkskruv, ost och kex, kniv och dl-mått, duvor och lyx.

Packningen blir stor, men njutningen större när du packat rätt – och inte särskilt lätt.
Lägg hellre till, än packa bort.

Vi vandrar runt Bredsands Udde.
Stilla. Sakta. Lugnt. Ligger havet utanför.
Vi får veta att udden kan vara 500 meter större, eller mindre på bara några dagar.
Naturens kraft formar landskapet.
Ändrar.
Gör.

Stilla.
Sakta.
Lugnt.
Nöter vågorna sakta in.

Tyst.
Trots naturens kraft.
Förundrande vackert.
Förundrande stort.

Sommarprästen möter på stranden.
Påtalar andaktsstund i det lilla vackra kapellet. Kapellet, som är vackert placerat på en äng strax bredvid boplatsen. Hon frågor om någon vill sjunga eller spela. Hon påtalar att barnen gärna får vara med. Vi ser sedan hennes lilla son somna lugnt längst fram i kyrkan under andakten. Han somnar trygg i kyrkan, bredvid sin mor och vakande Maria och Jesusbarnet - till kloka ord, till bön och till vackra psalmer.

Kapellet invigdes 1950. Det tidigare brann ner. Kapellet ägs av Gotska Sandöns Kapellstiftelse och kunde byggas tack vare en Sthlms-dam som noterade en liten notis om donationsbehovet i Svd. Hon donerade ett tillräckligt belopp för att kyrkan skulle kunna byggas.

Bänkarna i kapellet är försedda med nedfällbara ryggbaksidor, som gör att där kan ordnas extra sängplatser. Man minns krigsåren när små båtar från Balticum i mängd landande på ön.

Hit tar man sig med båt. Från Nynäshamn eller från Fårösund. Onsdag, fredag och söndag, och ibland på en tisdag. Du får inte stanna mer än maximalt en vecka.

Efter dagens strandbesök, vandring eller fågelskådning njuts middag i lugnet.
I bruset av havet, som nu låter mer.
Under Herrens tak, det ljuva blå, med tallarna stolta strävande i den mjuka sanden.
Skirt.
Ömtåligt.
Fantastiskt.

Mitt i vårt vackra land.
Mitt i – där vi klagar. Våndas.
Mitt i – där vi plågas och stretar.

Just där finns detta.
En fantastisk miljö.
Sol.
Värme.
Tystnad.
Njutning.
Hos oss.
För oss.
För dig, och för mig.

Vi avslutar dagen med stillhet i kyrkan.
Vi avslutar med sång och med bön.
Denna dag, med vila och styrka för en ny fantastisk dag.

Att vakna till en ny dag.
Sol.
Kottar.
Tall.
Barr.
Stillhet.
Vindens brus.

Frukost.
I lugn och ro.
Packning för dagen.
Vätska och kaffe och energi och gott.
Så att det räcker till det du ska – idag.

Vandring efter stranden.
Det formade landskapet.
Av tiden.
Av vattnet.
Av vinden.
Av isen.

Slipade stenar.
Runda.
Vita.
Röda.
Svarta.
Små.
Slipade ner till sand.
Av tiden.
Av vattnet.
Av vinden.
Av isen.

Förundrande starkt.
Av naturens kraft.
Sand.
Barr.
Enstaka blommor och tallar, som kan växa i sand.
Ingen jord, bara fin, fin sand.
Böljande hav.
Av sand.

Tallar som klamrar, på kanten på dyn.
Kanten som sakta nöts bort.
Bit för bit, försvinner fästet.
Rötterna hänger hjälplösa, synliga, över den rasade kanten.
Till slut försvinner fästet helt.
Då faller den, tallen, av vind och stret.

Albert Engström fann här näring för ord och bild – i en väderutsatt stuga. Nära stranden.
Här fanns en brunn med klart och fint sötvatten. Bara några få meter från stranden, bara 6 meter djup. Utan inslag av det salta havet strax utanför.
Naturen är märklig och fantastisk.

Ryska kanoner ligger på stranden efter ett fartygs förlisning. Stora. Tunga. Ligger de räddade. Upptagna från havets botten med mankraft, aktivt arbete och finurlighet.

De ligger nu räddade strax ovanför strandlinjen. Ett litet stycke ovanför ligger ryska män begravda.
Havets fångst begravda på land.
Människor räddades genom andras goda insatser, men några fick sätta livet till.

De fick en fantastisk begravningsplats.
I lugn. I stillhet. På en fantastisk ö. Mitt ute i ett hav.
Så skulle jag vilja begravas, när min tid är ute.

Naturen fascinerar. Dess storhet, dess anpassningsförmåga. Dess enkelhet. Eller kanske dess ofattbara komplexitet.
Havet. Vågorna.
Fascinerar. Dess kraft. Vattnet.
Isens kraft att flytta sten, krossa, nöta sten och göra all denna sand.
Växternas kraft att växa.
I sand.
Att finna näring ur det som känns som ingenting – i just det sammanhanget.

Gamla Gården - som brukats. Här har funnits får. Här har funnits renar. Som mest har här bott – här på ön – ca 100 personer. De har bl a arbetat på gården, idkat omsorg om djuren, vårdat gården, arbetet i jordbruket, arbetat på skeppsvarvet, avverkat timmer, byggt och forslat på järnvägen. Det har också idkats sjöröveri på denna ö.
På en sandig ö – mitt ute i vårt Österhav.

Madame Söderlund. Vars make dog och lämnade henne på ön med tre små barn. Hon bodde i en stuga vid Gamla Gården. Hon levde en tid alldeles ensam på ön. En svår tid. I fattighdom. Armod. Någon kände empati och samlade kläder bland socitetsdamerna i Visby. Kanske blev det lättare för Söderlundskan med rikemanskläder. Åtminstone gav det säkert lite värme och finare kläder, än hon annars hade kunnat åstadkomma.

Säkert var det svårt med mat. Säkert var det slitsamt. Säkert var det isande kallt. Hon dog efter ett långt och strävsamt liv, år 1906, ca 90 år gammal.

I dag står huset vackert nytt. I gammal stil. Stadigt. Tätt. Nytt. Vårdat. Återbildat. För vår möjlighet att se Söderlundskans slit. För vår möjlighet att se slit och vånda.
För vår möjlighet att se hur det var.
Här.
För henne.
Då.


Huset står där. Stadigt och vackert.
Återuppbyggt, vårdat och säkrat.
Av Hembygdsföreningen på ön.
Av ideell kraft som vårdar.
Mark och Liv och Historia.
Byggnader och Människor.
Av människor som bryr sig om.
Om vårt land.
Om enskilda små bygder och om enskilda små människor.

Vem skulle annars vårda Söderlundskans minne?Vem skulle annars fångat Gottbergslandans märkliga skrönor?

På vår vandring runt än har vi medvind en stund.
Sedan, när sanden byts mot rullande runda stenar, får vi tampas med vinden.

Den känns.
Den hörs.
Vi får kämpa längs med stranden en stund.

Strax ovanför, bara några meter upp, bland träden, bakom fösta sanddynen, är det lä.
Alldeles lugnt.
Alldeles varmt.
En sådan skillnad, på bara några steg.
Pinande pin mot stilla och lugnt.

Det är en ömtålig natur. Ett otroligt tunt vegetationslager på sanden. Mossa. Lav. Barr. När du går på detta fnasas det sönder. Kvar finns bara sand. Det tar sin tid för växtligheten att få fäste igen.

Här är det rökförbud.
Här är det eldningsförbud.
En brand skulle göra katastrof på ön.
Fnasande, frasande torrt.
Det vore ypperligt synd.
Här är fantastiskt vackert.

Det fanns en skola på ön, när här fanns familjer och barn.
Den lades ner 1962.
På klassbilderna i Museet i Fyrbyn finns klasser så stora som 2 eller 3 (elever totalt). Eleverna var (nog) mest pyrpersonalsbarn, så så många kunde de ju inte bli.

När man går genom skogen på ön ser man kullar och dalar. Som ett böljande hav. Tall. Lingonris. Ljung. Mossa. Som växer på sand. Alla kullar. Allt är av sand. Man kan lura sig att tro att hör finns berg och jord. – men här växes det i sand. I böljande sand.

Mitt i skogen är det tyst, men ändå inte tyst.
Vi hör suset tyst i trädtopparna.
Vi hör fåglarnas kvitter
Vi hör dånet – en bit härifrån – från havet, från vågorna som rullar sakta över havet och slår i mot stranden.
Rullar, nöter, forslar sand och sten i kanten.
Förändrar landskapets form.
Tär.
Tillför.
Förändrar.

Före Madame Söderlunds tid bodde bl a Petter Gottberg på ön (f 1762 – d 1831). Han bodde på Sandön 1801-1828. Han bodde på Gamla Gården.
Det finns historier – hiskeliga historier – om denne man. Att han lurade in besättningar och fartyg. Att han sköt dem alla och plundrade fartygen på allt. Han blev aldrig fälld för mord. Han blev fälld för fartygsplundring och fick vistas en tid i fängelset i Visby. Som historierna berättas kan man tro att han väl hade smörjt, och sörjt, för människor som prästen, länsman och andra betydenheter på Fårö.

På Sandön har vandrat människor.
Här har slitits ont.
Levt sitt liv.
På denna plats.

På denna plats. Som vi nu kort tillfälligt besökt.
En god dos sol, en liten dos regn – en lagom dos regn – till skillnad från de som här bodde. Som också fått en stor dos kyla, en mäktig dos stretande isande vind och mången dos arbetande timmar efter mat och bränsle för dagens överlevnad.

Vår avfärdsdag äter vi en solig frukost på verandan. Vi städar och packar och tar det lugnt. Vi turistar det sista och vänder vandringsstegen mot hämtningsplatsen (Las Palmas). När vi närmar oss ser vi bränningarna mot stranden. Vi undrar om båten verkligen kan landa där. Vad tiden lider kommer båtfolket och vi får flytta till en annan strand. Jeep och traktor på sandiga vägar, till Vinbuktens strand. Även här har havet tilltagit, men vi fraktas i gummibåt ut till vår hemfärdsbåt. När all vår packning tas ombord på gummibåten och den backas i vräker vågorna över och packningen blir översköljd. Vi var glada över en ganska vattentät väska. Andra sörjde över datorn som hamnade underst i den vattenfyllda båten.

Fantastiska Tillsynsmän fick oss alla (38 pers) ombord på båten. Båtfolket fick oss sedan i gungande sjö hem till ”torra” land (som inte var så torrt då det där regnade friskt).

Om Gotska Sandön finns mycket mer att säga.
På Gotska Sandön finns mycket mer att se.

En plats att minnas.
En resa att glädjas över.
Ett fantastiskt paradis, att återvända till.


Anette Grinde
Norrtälje 2007-06-29

Gotska Sandön - besök 2010