Sveriges Natur...

Tidningen Sveriges Natur når mig. Den som är en del av Naturskyddsföreningens informationskanal till sina medlemmar och andra intresserade. Jag läser en krönika av Nicolas Jändel om Extra mycket allt håller inte.

Ja, på sitt sätt håller jag med Jändel om att det inte är lätt att avstå, men å andra sidan är det väldigt lätt. Jag vill gärna avstå från tingen. Frågan extra mycket allt. Jag vill så gärna välja bort allt vad saker heter. Plasten, elektroniken som är slit och släng och allt det andra som vi egentligen inte behöver. Jag gör mitt yttersta för att inte köpa dessa ting och för att undvika plasten så långt det är praktiskt möjligt.

Våra mor- och farföräldrar tillhör en generation som gjort den omtumlande resan från att plocka upp hästskit från gatorna som bränsle, till att sitta uppkopplad i en andelslägenhet i Spanien och chatta med barnbarnen. - skriver Jändel. Ja, så är det, här i vårt land. Jag är nyss hemkommen från en resa på landsbygd och i möten med människor i Indien. Där har de flesta inte börjat denna resa ännu. De plockar koskit från gatorna som bränsle och de har inte någon uppkoppling alls. Barnbarnen har de hos sig. Möten med dessa människor och deras förutsättningar ger mig helt andra perspektiv än när jag är hemma. Det jag inte vill avstå ifrån - är dessa resor och dessa möten. Det ger mig en lärdom som jag hoppas kunna använda här hemma och till godo för någon eller några hos dem.

Våra sista dagar i Indien, i januari 2012, tillbringades på ett barnhem i Kerala. Barnen där saknade ofantligt mycket av det som barnen har i vårt land. Ja, de hade tak över huvudet och ja, de hade mat på bordet. De hade också utbildningsmöjlighet i det allmänna skolsystemet och en viktig gemenskap i sitt hem. De saknade dock hela det sociala familjenätverket som är så oerhört viktigt i Indien. Kvinnan som drev barnhemmet, Alice Thomas, gjorde sitt yttersta för att ge barnen omsorg och kärlek - men hur många räcker man till för? Alice Thomas arbetade också hårt för en ekologisk - en genomgående naturvänlig - tanke. Det var oerhört glädjande att se, eftersom vi inte ser det så ofta i Indien. Ett stort problem i sammanhanget är att det inte är ett allmänfolkligt tänk, utan bara förunnat ett fåtal.

I Indien ser människorna bara till sin närmaste miljö, inte till det som ligger strax utanför. På den egna gården är det fint, men vid tomtgränsen växer sopberget. Pappret, plasten och alla övriga sopor slängs utan tanke på att någon skall ta upp den eller att det skadar miljön, eller att det inte är särskilt vackert med alla sopor i naturen.

I floder och vattendrag går avloppen ut. Orenade. Här tvättas också bilar, människor, elefanter och kläder. Många gånger ser vi det livsavgörande vattnet som går genom landskapet som en slingrande sop- och avloppsmassa. Till slut når det havet, där de presterar skada för fåglar, fiskar och andra livsformer i evig tid. Deras hav och vårt hav, vårt allas hav - våra barns och våra barnbarns hav. Och deras. Det gör så ont att se och det känns så frustrerande att inte, i stort, kunna påverka detta. Men, kanske kan vi påverka i det lilla, som Alice gör.

Hon strävar efter det ekologiska kretsloppet, på hemmet. Hon komposterar, hon sorterar, odlar, nyttjar naturens kraft och hon undviker skräp och plast. Och - hon berättar detta för barnen, igen och igen. Och låter dem göra i riktning ekologiskt tänk.

När barnen får en godisbit, omslagen av ett plastigt papper, lägger några pappret i soporna och några gör som de flesta i Indien gör - de bara släpper det där de står. Hur kan vi ändra vårt och andras beteende för en bättre värld? Hur lång tid tar det och vilka morötter skall vi använda? Hur stor del av ansvaret är mitt och hur kan jag bäst göra?

För övrigt är bilderna i detta nummer av tidningen, de som Tammy Bergström fotograferat, alldeles fantastiska. Ljuvligt kärleksfullt.

Anette Grinde

Naturskyddsföreningen.
Tidningen Sveriges Natur.
Nicolas Jändel.
Barnhemmet Divine Childrens Home i Kerala (Indien).
Våra sista dagar i Kerala.
Foto i fokus - Tammy Bergström.
Fotograf Tammy Bergström.

Bloggkartan Norrtälje. Nyligen.se. Blogger.com.

Söndag 29 januari 2012. Mudavanmugal, Pojjappura – Thiruvananthapuram, Kerala.

Söndag 29 januari 2012. Mudavanmugal, Pojjappura – Thiruvananthapuram (= Trivandrum), Kerala.

Barnen på barnhemmet går i söndagsskola på söndagsmorgonen. Ett ungt par kommer varje söndags morgon och undervisar barnen. De sjunger och har en rolig stund tillsammans. De får varsin egen liten skivbok – alla barn kommer och visar sin bok för oss. De är glada och stolta över det som är deras eget. Vi ser dem dansa och sjunga tillsammans. Det är glädje att se.

Vid 12-tiden är det gudstjänst i huset. Den är LÅNG och HÖGLJUDD. Flera av barnen somnar på mattorna där de sitter (eller ligger). Pastorn orerar med ord och kroppsspråk – redigt. Barnens handklappningar och sång blir öronbedövande. Det gör ont i öronen – men det går ju inte att hålla för öronen när man sitter på en gudstjänst, eller hur? Och det går inte för sig att också vi somnar. Någon måtta får det ju vara på oartigheten. Barnhemmet går på kristen grund, ja. När vi har varit här har det varit gott om gudstjänster, också för alla barnen. Inte nådigt tidsmässigt avgränsade. Vi båda undrar hur mycket det är under veckorna. Vi båda undrar hur det är möjligt att barnen vill och orkar (fast det är ju klart, vi ser ju att de somnar...).

Vi blir bjudna på finfin frukost och lunch innan vi lämnar barnhemmet och våra cyklar. Lunchen var en gåva från en familj vars barn fyllde 1 år. Gårdagens lunch var en gåva från en familj vars barn fyllde 7 år. De kommer med färdig mat, fyllda byttor och serverar barnen. De bjuder också oss. Det är överväldigande att vara på barnhemmet, att se Alice kraft och de gåvor hon får till hemmet. Det är överväldigande att möta alla barnen och att inse hur de har det i det social sammanhang som råder i detta land, där familjerna spelar en oerhört stor roll. 

Igår visade jag bilder för barnen – de bilder jag tagit av dem medan vi varit här. Det blev många skratt och glada miner. Efter bildvisningen blev de mer intresserade av att vara med på bild. De ville se många fotografier av sig själva. De var som om det lossande och alla blev modiga. De vågade också försöka prata med oss och de ville verkligen bli fotograferade igen och igen.

Vi räknade in 25 barn på barnhemmet, varav ett låg på sjukhus. Många av dem var ganska små.

Efter lunch, framåt kl 1500, tackade vi för oss och tog bussen in till Trivandrum. Det kändes lite konstigt att vandra iväg utan våra cyklar – men de var nu barnhemmets, att nyttja som de önskade. Det kändes bra att lämna dem där, att kunna bidra en liten aning. 

Vår avfärdstid hemåt närmar sig. Väl i Trivandrum fick vi lite problem att finna boende för kvällen. Vi tittade runt och frågade på säkert 10 hotell/lodge innan vi fick napp. Det var fullt i stan. Nåväl, till slut fann vi en plats för väskorna och för oss själva, och möjlighet till en stunds vila.

Vi har beställt en ricksha till kl 0100 på nattkröken, för färd till flygplatsen. Vårt flyg hem går 0445 måndag morgon – vi har 11 timmars resa plus en stund i Doha för flygbyte framför oss innan vi är hemma i kylan igen.

Vi är överens om att vi har haft en riktigt bra resa, att Indien är ett fantastiskt land att vara i och att det var ett bra drag att cykla. Man kan undra vad kalaset har kostat, eller hur?



Titta in på denna blogg;  http://www.veloabenteuer.ch - Dessa unga grabbar mötte vi under vår tur. De fyllde 21 år i början av januari och cyklar långt, långt, långt. De har en fantastisk blogg och de gör en fantastisk resa. Bloggen är på tyska, men den går att översätta till svenska genom något lätt handgrepp, även om översättningen ibland blir märklig. Inläggen finns också på engelska...

Intressant. Bloggkartan Norrtälje.

Nyligen.se. Blogger.com. 

Lördag 28 januari 2012. Mudavanmugal, Pojjappura.

Lördag 28 januari 2012. Mudavanmugal, Pojjappura.

Skylten i barnhemmets samlingssal säger:

"We look at the stars from our window.
We sleep on our bed.
We eat at our kitchen table.
We have a home."

Det är en självklarhet för många, men inte för alla.

År 2000 började Alice Thomas sin barnhemsverksamhet.

Vi bor på barnhemmet – Divine Childrens home. Vi bjuds på frukost, lunch och middag. Generositet, omsorg och glädje känns i vår själ. Här känns det bra att vara.

"Världens största" spindel noteras som rumskamrat. Jag är inte överdrivet förtjust, men det är inte alltid så att man får välja sina rumskamrater. Jag är tacksam för att den ändå i något mått höll sig på sin kant.

Alice man dog i en bilolycka när de hade varit gifta i ca 3 år. Hennes egna barn är nu 18 och 20 år, då var de bara några år gamla. Barnen studerar nu på universitet. Sonen bor på ett hostel (vandrarhem) och flickan bor hos sin mormor.

Barnhemsverksamheten bedrivs i ett stor hus i en by på landsbygden en bit utanför Trivandrum. Huset byggdes för tre år sedan, med finansieringshjälp i huvudsak ifrån ett företag från USA. Byggnationen var klar 2008. Dessförinnan bedrevs verksamheten i hyrda lokaler. Barnhemmet äger marken och byggnaden där de bor. De har också en bit mark som nyttjas för bananträd, lite grönsaksodling och lite djurhållning. Barnen går i skola – 4 olika skolor – i närheten och upp till 7 km bort.

Kl 0700 sänder Alice iväg 5 tjejer och en kille till skolan. De skall på utflykt idag. Resten av barnen är kvar på barnhemmet. De har fina skoluniformer. De är nystrukna och ordentliga.

Den minsta flickan är fyra år. Hon kom till barnhemmet när hon var fyra timmar gammal. Den äldsta är 16 år.

En liten hundvalp är nyligen inköpt, då den gamla hunden dött. Hon köpte ankägg, som nu var en skock ankor. Höns, ankor och gäss tillförde mat till barnens matbord.

Jag är imponerade av den ensamma kvinnans kraft. Starkt imponerad.

Barnen är med i arbetet med odlingarna och djuren. Hon har ett ekologiskt tankesätt, gödslar med aska och tar hand om komposten. Sopsorterar. Barnhemmet strävar mot en högre nivå av självförsörjande genom de egna odlingarna och djuren. Hon försöker få barnen att skriva dagbok om odlingarna mm – som hur de odlas, vad som odlas, hur de växer, mm. Hon visar och de är aktivt med i omplantering av små plantor, som sedan kan generera frukt och grönsaker till deras gemensamma bord. Maten till fåglarna kommer också från den egna gårdens tänk. Barnen har sina sysslor, även de små. De rengör, vattnar, bär och hjälper till. Några ser uppmärksamt på och gör sedan också sina sysslor. Tilldelade och väl drillade. Hela odlingen – och med djuren – har ett fint kretsloppstänkande, vilket ter sig en aning ovanligt i Indien. Vi imponeras av helheten.

Alice har ett bestämt sätt, men tonen är hela tiden vänlig och omsorgsam. Hon höjer inte rösten, men vi ser att barnen med respekt följer hennes ord och handling. Om någon dristar sig till avsteg klappar hon bestämt i bordet eller i händerna. Det ger en omedelbar effekt. Vi har inte någon känsla av att det förekommer något våld i fostran.

Några av barnen har åkt på utflykt idag. De övriga är hemma. Trors stenhu och ekande väggar är det en lugn ton i huset. Barn och föreståndare längar efter att köpa en buss, som rymmer alla barnen. Utan buss kan de inte göra några gemensamma utflykter. De hoppas kunna köpa en egen buss innan juni 2012. Vi håller tummarna för att de lyckas.

Enligt Alice kostar det 1,5 laks rupier (=150 000 rupier) att driva barnhemmet varje månad – med lite personal, bilar, mat, kläder, mm. Allt finansieras genom gåvor. Någon lämnar pengar, någon lämnar ris, tvål eller andra förnödenheter och någon bidrar med volontärkraft för lek eller kanske utbildning av barnen. Det står gåvogivare fritt att ge det de kan, såväl smått som stort tas med tacksamhet emot.

Sovsalar och studierum för pojkar finns på den ena sidan av huset och för flickorna på den andra sidan. Väl avskiljda från varandra. Sovsalarna var möblerade med tätt placerade våningssängar. Vid väggarna fanns skåp, ett till varje barn. Den översta våningen är ännu inte färdigställd. Alice hoppas att det skall vara klart inom två månader. Det skall bli en stor hall, en öppen sal, för lek, studier, mm – det tillför utrymme inne när de inte har mark att vara på utomhus. Bottenplanet av huset var matsal/samlingssal och ett stort kök, liksom tvätt/diskutrymmen. Våning 2 innehöll 5-6 rum för besökande att bo i. Våning 3 innehöll sovsalar och studierum för barnen och våning 4 den stora öppna salen som snart skulle färdigställas.

Divine betyder "Gods place". Alice är djupt troende (kristen) och överför detta genom bön, gudstjänst och sång till barnen.

Alice har bedrivit barnhemsverksamhet i åtminstone 12 år. Hon var 27 år när hennes make dog. Det första barnet hon tog hand om var ett av barnen från fängelset där hon undervisade kvinnliga fångar efter det att hennes make dött. Det gör ont att inse att fångarnas barn bor med sin förälder i fängelset. Städning, skjuts till skolan, matlagning – när hon eller baren inte gör dessa eller andra uppgifter. Alla barn hjälper till, med det de kan, eller det de borde kunna.

Idag bidrar besökare med lunchen. Ris, kyckling och grönsaker serveras av främmande människor, som gåva för dagen. Bordsbön och vilsam tystnad råder under måltiden. Någon har också lämnat en påse med några kilo ris. Barnhemmet lever på vänliga människors donationer. Alice ber till Gud om tillförsikt. Hon oroar sig inte. Hon tror att han är med henne och barnen – och det verkar han verkligen vara.

Vi åker med Alice för att köpa fisk. Vi åker ner mot Kovalam, ca 16 km söder om Trivandrum. På vägen dit gör någon en slarvig omkörning. Alice har "skinn på näsan" och ordar för sin rätt. Hennes fina bil har fått en skada på höger framskärm.

Strax syd om Kovalam pågår en fiskauktion. Det är en stor kommers och mängder av fiskebåtar. Alice köper två stora hinkar fisk.

Barnen har inga (synliga) leksaker. De har en säng och ett eget skåp, i övrigt ser vi inget personligt på barnhemmet. Sängen är en våningssäng i en sovsal. Opersonligt avskalat.

På väg hem från fiskmarknaden besöker Alice ett av barnen som ligger på sjukhus. Hon är 13 år och en fem dagars antibiotikakur krävs för att hon skall bli frisk. Nej, säger Alice, på det statliga sjukhuset är det inte så dyrt. Vården är dock bara den nödvändigaste – till skillnad mot privata sjukhus, som är dyrare och omsorgsfullare.

Www.divinechildrens.com

 

Intressant. Bloggkartan Norrtälje.

Nyligen.se. Blogger.com. 

Fredag 27 januari 2012. Varkala – Mudavanmugal, Pojjappura.

Fredag 27 januari 2012. Varkala – Mudavanmugal, Pojjappura.

Det var ett väldans oväsen på restaurangen utanför rummet i går kväll. Till slut lyckades vi ändå somna. Vi sover riktigt bra på detta rum. Det är lagom temperatur. Det är fint. Och det är inte någon smutskänsla. Vi mår gott här.

Efter en lång väntan fick vi frukost – omelette, toast, frukot och kaffe. Under väntetiden talade vi med ett par från Californien, som var i Indien i 5 veckor. De hade varit i Chennai och skulle sedan vidare till Delhi. De imponerades av vårt tilltag att cykla. Vi gladdes av samtalet. Det är roligt att tala med andra, ur flera perspektiv.

0835. Iväg från Varkala. Riktning syd på mindre vägar.

1035. 20 km. Chirayinkeezhu. Frukost igen. Lite väl stor. Dosa, ärtor/potatisröra, kokoschutney, vatten & te.

Vi trampar på, i sakta mak. Idag finner vi små vägar nära kusten, men utan hav. Det är varmt och fridsamt. Mellan Veli och Trivandrum finner vi strand och hav. Det verkar vara grunt och sedan tvärdjupt. Den inre vattenkanten är brun av sand som slammas upp av vågorna. Här ligger också stockkanoterna i sin gamla form. I trä. De är fina.

1413. 50 km. Vi närmar oss vårt slutmål, vi kommer in till staden via den internationella flygplatsen – dit vi skall om några få dagar. Lite rast och vila med några porotha och blandade grönsaker.

1700. 66 km. Efter ett idogt letande hittar vi rätt. Vi är någonstans ute i ingenstans, känns det som. Vi har frågat efter vägen igen och igen, och vi har ingen aning om var vi är (vi hittar inte platsen på kartan). En bit utanför Trivandrum, är allt vi vet. Hur långt vet vi ej. Vi är på Divine Childrens Home, efter tips från fina Jenny. Det är ett barnhem, med flera ganska små barn. Vi hoppas kunna lämna våra cyklar här.

Vår cykling i Indien är nu över. Ca 190 mil har vi avverkat under perioden 8 december 2011 – 27 januari 2012. Kust, berg, höjder upp och ner och härligt glada möten med fina människor. Det är verkligen lycka att kunna resa på detta sätt. 

Vi bor på Divine Childrens Home, i Pojjappura – någon mil utanför Trivandrum.