Indien; på tema renhållning

Indien 2013. Vackra ljuvliga Indien. Ja, landet finns onekligen i mitt hjärta. Med värme och glädje i mina tankar.

När vi besökte Andamerna i januari 2013 tänkte vi på sop/renhållningen en del. Andamerna tillhör Indien, men sop/renhållningstanken var klart annorlunda här än på fastlandet. Här såg man uppenbart sophanteringen och närmiljön som något viktigt. Den tanken glädjer stort.

I övriga Indien ser vi ofta sopor lite här och var. Man slänger sopor omkring sig, även om man håller sin tomt fin. Det är lätt att gå tvärs över gatan och slänga soporna där även om man gärna sopar och håller fint inne hos sig. Det är tydligt att man inte har satt renhållningen som en prioriterad fråga, att man inte ser poängen.

På Andamerna var det dock rent. Där såg vi inte sopor och skräp liggandes överallt. En sopstation har vi nog aldrig tidigare sett under våra resor i detta, för övrigt, fantastiska land. Renhållningen och sopstationen på Andamerna gjorde mig väldigt glad.

Tänk, att en skylt och en infart till en sopstation kan göra en så väldigt glad! 

Sopstation på Havelock, Andaman Islands. Indien.

*** *** *** *** *** 

Jag stöttar Plan i deras arbete för att stoppa barnäktenskap. Det kan du också göra! Skriv under (& skänk gärna oxå en slant) för henne http://www.plansverige.org/forhenne  #förhenne

Plan finns på Tjejmilen 2014. Du som springer Tjejmilen 2014 - visa att du uppskattar deras arbete för att stoppa barnäktenskap!

Plan Sverige. Knuff - Intressant. Bloggkartan Norrtälje.  Bloggportalen.se.  Knuff om #forhenne - Bloggare om barnäktenskap. Knuff om tjejmilen. 

*** *** *** *** *** 

Indien är ett särskilt land.

Jag tittar på Indienbilderna från vår resa 2013 eftersom jag skall hålla några föreläsningar inom kort.

Jag minns. Och gläds.

Vi kom till Chennai/Madras. Jag kände mig inte bekväm. Jag förstod inte varför jag ville vara i Indien. Det var bullrigt, smutsigt, konstigt och jag kände mig otrygg. Vi letade runt efter bostad, pengar, cyklar  och kartor. Vi misslyckades och fick försöka igen. Vi fick tokiga besked och kom inte framåt. Det kändes ovant och dumt. Efter någon dag löste det sig. Vi tog flyget rakt österut, till Andaman Islands. Helt oplanerat, som det mesta vi gör. Vi hamnade på de små öarna därute i havet och njöt av platsen, öarna och landets annorlunda brus i några dagar. Vi, eller kanske mest jag, behövde onekligen invänjningsperioden. Indien var plötsligt så väldigt annorlunda, jämfört med hemma.

Så småningom tog vi oss tillbaka till Chennai. Även det var en historia för sig. Vi hade inte bokat returen och på Andaman Islands fanns det mycket skraltigt internet. Det löste sig ändå till slut. På väg i taxi från flygplatsen och in till Chennai säger Leif plötsligt - där var en fin cykelaffär. Oj, tänkte jag, det var en viktig information och inget att ifrågasätta. Jag tog raskt fram papper och penna och noterade var vi var. Vi tänkte nog att vi aldrig skulle hitta tillbaka, men visst gjorde vi det! Det var inte heller så ruskigt långt som vi trodde, det tog nog inte mer än en timme eller två (promenad) så var vi där. Ja, under promenaden dit fick vi höra att det var på tok för långt att gå, men det var ju mest rickshaförarna som sade så. Det var väldigt möjligt att gå.

Så småningom hittade vi fram till den fina cykelaffären. Vi köpte varsin finfin cykel. De skulle montera på pakethållare och lite sånt medan vi gick till bankomaten för att hämta pengar. 5 indiska minuter skulle monteringen ta. Nej, det gjorde den inte. De hade inte börjat när vi kom tillbaka. Kanske trodde de att vi inte skulle komma tillbaka alls. Nåväl. De 5 minutrarna blev en timme, men det är så det är. Så småningom fick vi dem och vi tog oss tillbaka i den indiska trafiken tillbaka till vårt hotell/vandrarhem (där det bodde en hel del småkryp & kackerlackor & sånt).

Vilket under det var. Vi hade aldrig hittat så bra cyklar om vi inte åkt till Andamerna först. Vi hade aldrig hittat så bra cyklar om inte Leif varit uppmärksam och tydligt sagt till. Eller om jag inte hade noterat adressen/området där vi var just då.  Det var bra cyklar, jämfört med dem vi hade sett tidigare och jämfört med dem vi hade året innan.

De var riktigt bra.
Ja, Leifs gick sönder dag två, men det var mest otur vill vi ändå tro. Leif är ju en fena på att fixa saker, så växelhaveriet ordnades med lite filurande och någon stripes. Och höll under alla de 220 mil vi sedan trampade rakt norrut.

Han är en fena på att fixa, den där reskamraten jag har.

A..

Vi betraktar trafik och människor i en korsning i Chennai.
Det är förundrande att det inte händer fler olyckor. 

*** *** *** *** *** 

Jag stöttar också Plan i deras arbete för att stoppa barnäktenskap. Det kan du också göra! Skriv under för henne http://www.plansverige.org/forhenne  #förhenne

Plan finns på Tjejmilen 2014. Du som springer Tjejmilen 2014 - visa att du uppskattar deras arbete för att stoppa barnäktenskap!

Plan Sverige. Knuff - Intressant. Bloggkartan Norrtälje.  Bloggportalen.se.  Knuff om #forhenne - Bloggare om barnäktenskap. Knuff om tjejmilen. 

29 januari 2013. Tisdag Port Blair, Andaman Islands – Chennai, Tamil Nadu. Incredible India.

Sovit gott. Otroligt varmfuktigt. Fläkten gjorde oljud, så den fick stängas av. Strax efter åtta går vi ut för frukost. Det är varmt och skönt, i denna ganska tidiga timme. Ännu inte riktigt varmt. Trafikhetsen är låg nu på morgonen - till skillnad mot kvällen, som är mer hysterisk.

Frukost på Hotel Milan. Masala Dosa, vatten och kaffe (130 rupier). Servitören lämnar bara menyn till Leif. Jag får ingen alls. Vid beställningen tittar han inte heller åt mitt håll. Som om jag inte fanns. En aning störande, tycker jag.

På vår sista promenad i Port Blair finner vi en fantastisk grönsaksmarknad. Det finns säkert en sådan i varje stad. Grönsaker i olika sorter och mängd, där de är upplagda i god och vacker ordning i fina torn. Det finns grönsaker vi inte känner igen, men också en hel del vanliga. Jag blir verkligen glad av dessa vackra grönsaksmarknadsplatser. När de övergår till kyckling/hönsmarknader, vänder jag dock gärna ryggen till och går i en annan riktning.

Utanför vårt lodge bor en familj som strök eller sydde som sitt leverbröd. De bodde mycket smått. De hade en liten pojke som blev rädd och gråtfärdig när jag tittade på honom. Han vågade inte ens titta på mig, utan sprang och gömde sig. När hans mamma eller pappa bar honom blev han modigare och vågade titta och vinka – och t o m le.

Azad Lodge kan t o m rekommenderas. Det ligger centralt. Där finns varmt vatten, även om strilen var alldeles bedrövlig. Air Condition om man ville, vilket också kunde väljas bort. Rent. Inga kackerlackor (synliga). Vänligt. Tämligen bullerfritt, även om fläkten i taket förde ett visst oväsen.

Nu har vi varit borta i 14 dagar. Vi har tappat tidsbegreppet över dagarna och får fundera för att hitta rätt i datum och tid. Det är ett ganska skönt läge.

Vi tar en kopp te för att fördriva tiden en stund innan det är flygplatsdags. Den blir 3 ggr så dyr utan mat. De verkar inte gilla att man bara sitter en stund (44 rupier).

Vi tar en ricksha till flyget i mycket god tid (50 rupier). Flygplatsern ligger mycket nära stan, i princip gångavstånd – även om vi inte gillar promenader med den tunga packningen. Vi har ju packat för cykel och inte för promenader. På flygplatsen träffar vi en liten svensk familj (Sthlm) med en 15 månaders lite dotter. De trivdes gott i Indien och resandet med den lilla tjejen gick bra.

De hade väldigt mycket packning och fick betala en del för sin övervikt. Vi borde ha tänkt lite raskare och checkat in tillsammans med dem, så hade de kunnat sluppit sina överviktsböter. Vi hade säkert gott om kilon tillgodo på vår packning.

Det var tur att vi inte tog en kapsyl whiskey igår. Då hade vi öppnat den andra lilla flaskan – och fått lämna den på flyget. Inga öppnade flaskor kom igenom säkerhetskontrollen denna gång. Som tur var slank den förra igenom när vi åkte från Chennai till Port Blair förra veckan. Det hade ju gjort ont att få slänga den. Mat, boende och cyklar – är vårt mål för resten av dagen.

PrePaid taxi från flygplatsen i Chennai till Triplicane (430 rupier). Det känns bra. Det är ett par mil in till staden.

På Andamerna/Havelock fanns inga bensinstationer i form av pumpar. Bensin såldes direkt från 200-litersfat, litervis – ibland i vattenflaskor.

Taxichauffören kör med mycket små marginaler. Utan signalhorn skulle det inte gå. Han tutar ofta. Intensivt. Hans backspeglar är invikta. På detta tar han sig fram lättare i Chennais hektiska trafik. Man undrar hur det är möjligt att ta sig fram som han gör utan att skaver mot någon. Trafiken är ett förundrande kapitel.

Middag i familjerummet med air condition på Firdouse. Känns som lyx med sked och ordentligt välstrukna servitörer. Veg fried rice, egg noodles, vatten och kaffe (220 rupier).

Chennai känns stor och bullrig. Tiggeriet känns nära. Kontrasten mot Havelock känns enorm. Fattigdomen här är jobbig att se.

Vi är incheckade igen på Paradise Guest House (rum 415 – 600 rupier), i Triplicane. Ja, jag vet att jag sa att vi inte skulle återvända (till kackerlackorna). Värden lovade att det inte skulle vara några i detta rum. Han ljög. Ja, här är vi nu igen. Ännu utan cyklar. Av våra tre uppgifter klarade vi alltså bara två – mat & boende.
Inte fy skam alls.

28 januari 2013. Måndag. Havelock - Port Blair. Andaman Islands.

Uppstigning i ottan. Packning. Promenad ca 30 minuter med tung väska. Mot slutet började solen värma ordentligt. Ca 0715 kom vi till hamnen. Biljettkontoret var ännu inte öppet. Jag ställde mig som nr 3 i damkön. Läget kändes lugnt. Det förändrades dock efter ett tag och jag halkade bakåt i kön. Trängseln blev enorm och det tog mig ca en timmer att köpa våra biljetter. Jag har aldrig var med om maken. Innanför luckan satt fem män, varav en arbetade. Enbart en lucka var öppen – och kön var omåttligt trång. Trängre kö har jag aldrig stått i. Mer förundrad över ett kösystem (eller avsaknad av) har jag nog heller aldrig varit.

Två biljetter för färd på stadsfärjan från Havelock till Port Blair (ca 2½ timmes färd på en lagom skruttig båt) kostade 600 rupier. Avfärd ca kl 0900. Vi satt nära vattenlinjen, inomhus och i ett motordån som hette duga. Jag gick upp och ut en stund när kackerlackorna blev för många och för synliga. Där var en ljuv bris och ett vackert stilla hav.

Vi landar framåt 12 på Azad Lodge i Port Blair (500 rupier), checkar in och går sedan raskt ut och äter Masala Dosa och vatten (100 rupier). Fantastiskt gott.

Vi internettar en timme i Port Blair och därefter lyckas vi ordna acceptabelt billiga flygbiljetter till Chennai (13100 rupier). Vi känner oss nöjda och hoppas att det går väl – trots att de stavat mitt namn fel. Det brukar ju vara noga med sån´t. Resebyrån ryckte mest på axlarna åt felstavningen. Själv blir jag nojjig, såklart.

Vi tar en kopp kaffe och får betala lika mycket som en hel måltid (80 rupier). Dit går vi inte igen. Middag äter vi på Hotel Milan, Port Blair. Veg meal, vatten och te (147 rupier) smakar gott.

Vi träffar en rickshaförare som berättar att det bor ca 400 000 människor på Andaman Islands och att ca hälften bor i Port Blair (vilket verkar väldigt osannolikt, eftersom staden verkar vara väldigt liten). Regnperioden går från juni – augusti/september och turistsäsongen ca december – februari. Turister får bara tillstånd att stanna på Andamerna i max 30 dagar – och tillståndet går inte att förlänga ytterligare. Det gäller tydligen också för de indier som inte bor här – inte bara utlänningar.

Vi får ett mc-reklammail om en långresa från Roger Lenngren. Det visar sig att han varit här, på Andamerna, nu när vi varit här. Det hade varit roligt att träffa honom. Han har ju en viss del (förutom Ida) i att vi är i Indien. Det var med honom vi åkte när vi var i nordöstra Indien 2005.

27 januari 2013. Lördag. Havelock. Andaman Islands.

Sista dagen på denna ö. I morgon är planen att försöka ta sig härifrån, och sedan vidare till Port Blair dagen därpå. Nu är tid att försöka påbörja vår resa norrut per cykel.

Det visar sig att det var på den finfinaste stranden, där jag såg krokodilvarningsskylten, som en amerikan blev krokodildödad 2010. Varningarna är sålunda väl befogade.

Det är roligt att möta andra resenärer. Det är skoj att höra deras berättelser och erfarenheter. Några åker land och rike runt, några vill stanna här för evigt och några pker moppe kort och tvärs på ön. (0923 – 1115 – Promenad från by nr 3 till by nr 7).

Två timmar dit. Två timmar hem. Två timmar där. Frukost och middag. Sedan är det inte mycket tid kvar av dagen. Men det räcker gott så, i detta soliga land.

I höga smala palmner växer oranga frukter. På nästan varje gård ligger dessa på tork. När de torkat ser de ut som en liten hårig kokosnöt – utan att vara en sådan. Innanmätet, själva nöten, hackas sedan fram och säljs. Det borde vara en kryddnöt, men detta är ännu inte klarlagt. Man kan tro är det är en nöt, som t ex en muskotnöt.

Lagunen på stranden har idag en mycket högre nivå på vattnet. Det är säkert en meters skillnad i vattennivå. Det är också mycket kallare vatten idag. Var det 30 grader igår, så är det säkert bara 26 grader idag. Leif gruvar sig lite innan han vågar ta sig ett dopp. Alla små snäckskal vandrar upp från den soliga stranden till det skuggiga buskaget, där också vi vill vara.

En fiskarman går förbi med sin dagsfångst tungt på axeln. Här verkar de inte lägga fisken på tork, som det gjordes längs Indiens fastlandskusten. Den säljs på fiskemarknaden vid det stora torget – eller äts av dem själva om något blir över. Kan man tro...

Någon strandtimme senare har strandkanten krupit ner en meter igen. Det är grunt igen. Det är lätt och skönt att lägga sig i blöt lite då och då, som att svalka sig lite från den varma solen. Sista dagen, sista stunden, innan det är dags för oss att försöka ta oss härifrån. Det har varit fina dagar. Det har varit många och långa promenader – vi har gått till stranden långt borta i sex dagar, 4 timmar per dag = ca 2 mil/dag – i gassande sol. Den sjunde dagen gick vi nog bara en mil. Ett gott alternativ till löpning är långa promenader, så vi får vara nöjda med detta. Det är svårt att springa när det finns så många lösa hundar. De jagar gärna en löpare som passerar. Vi vill inte gärna bli jagade av hundar.

Middag. (Vatten, Plain rice, fish curry, mix veg masala, poratha, kaffe = 250 rupier). 16 bananer = 30 rupier.

Imorgon bitti lämnar vi Sea View Resort, Havelock, Andaman Island. Räkningen betald (8 * 800 rupier). Läget är lugnt, förutom att vi inte har någon färjebiljett. Det får lösa sig imorgon. Helt enkelt.

Ja, detta var en bra plats. Lugn och ro. En fantastisk strand. Fina promenader. För den som vill dyka eller snorkla finns här fantastiska dykarvatten. För den som vill fiska likaså. Det finns företag som gärna tar dig ut på en dykardag, snorklingsdag eller fiskardag. Du kan göra det från denna ö, eller från någon av de andra öarna som är tillåtna att besöka.

Ja, hit kan vi gärna åka igen.

26 januari 2013. Lördag. Havelock. Andaman Islands.

Rebublican Day = Independence Day.

Vi tog visst sovmorgon idag, eller låg och drog oss i ett par timmar. Vi har sovit gott. Tidig morgon var det så svalt så det kändes skönt att lägga på sig det tunna sidenlakanet som täcke, i vår lilla bambustuga. Vi saknar inte vinterkylan därhemma. Denna värme är gudomlig. Frukost. (Veg omlet, boiled egg, vatten, plain porotha, milk tea, milkcoffe = 185 rupier).

1011 – 1151. Promenad från by 3 till by 7. Vi har inte sett något vedsamlande här, så vi tror att de lagar mat på gasspisar. Sophanteringen är bättre och luften känns på klart bättre här ute långt borta från det förorenade Indien.

Vi hittar ett ledigt strandbuskage och lägger oss och njuter av strandskuggan. Havet ligger stilla och slår sakta mot strandkanten. Outsägligt ljuvligt. Det går att ligga länge i vattnet. Just här är det riktigt skönt att vara. Det är väl värt en tvåtimmarspromenad för att ta sig hit. Det är obeskrivligt skönt med det varma och vänliga vattnet.

Idag är det Republicans Day – Independence Day. Idag, 1950, skrevs den nya författningen under. På den stora idrottsplanen i by nr 3 pågick festligheter i morse. Barnen hade förberett fina uppvisningar i vackra kläder. Varje uppvisning ser ut som en egen berättelse och inte bara ett "gympaprogram". Jag blir glad av barnens aktiviteter och föräldrarnas glädje. Röda mattan är utrullad för dagen – och Indiens vackra flagga är hissad.

1502. Vegetarisk Thali & vatten (205 rupier) i by nr 7. Vi äter innan återpromenaden idag. Vi lider av bryderi om vi skall åka härifrån i morgon eller låta det anstå ytterligare någon dag. Vi njuter här i fulla drag och känner oss inte frestade att återvända till Chennai, även om vi bara kommer att behöva vara där ganska kort tid – för att köpa cyklar och sedan åka vidare. 1530-1708. Promenad tillbaka till by nr 3.

De flesta av husen i bygden är gjorda av flätad bambu med plåttak. Några enstaka hus är murade. Vi tar en tepaus vid stora torget (i by nr 3) innan vi går hem i mörkret. I grannstugan bor Toby från London. Han trivdes med livet i Indien. Vi har sett honom cykla förbi oss några gånger, under våra promenader. Vi har tyckt att han haft en god cykelfart. Ja, det visar sig att han var cyklist. Han hade varit i Indien i två månader och kunde tänka sig att stanna länge än. Efter Indien skulla han vidare till Nepal och Kashmir. Han var glad över att han äntligen följt sin dröm – att besöka Indien. Han var glad att höra om våra cykelturer – han var cyklist och trodde knappt att det var möjligt att cykla här. Men det är det ju – det kan vi intyga. Det gladde honom.

Idag var en bra dag. I morse hade vi bestämt att vi skulle försöka åka härifrån på söndag morgon. I kväll har vi ändrat oss. Vi stannar en dag till – vi försöker ta oss härifrån på måndag morgon. För att sedan kanske kunna ta oss vidare från Port Blair till Chennai på tisdag. Håll nu tummarna att det går vägen så.

En halv kapsyl whiskey – för sol och fantastisk strand. Och underbara promenader till stranden. Det  är ju ändå för tur att vi måste gå i två timmar för att komma till den fina stranden. Tur, som bara den.

God Natt, säger vi från Havelock – Andaman Islands – Incredible India.

24 januari 2013. Torsdag. Havelock. Andaman Islands.

I natt har vi sovit gott utan slammer och bråkande hundar.

0900. Promenad till by nr 3 för frukost. (Cheese omlet paratha, vatten, plain toas, kaffe = 180 rupier). Bensindepån har inte öppnat för dagen, så vi slipper ångorna till frukost. Kaffet är riktigt kokhett, så svetten rinner lite extra – som om det inte vore varmt nog ändå.

1007. Promenad från by nr 3 – norrut till by nr 1. Sträckan däremellan är kort, fast den kändes lång häromdagen med pacning på ryggen. På ön hittar vi bara enstaka tempelspår, som ett träd och en byggnad med en tempelskylt, med utan tempelfigurer. På väg åter finner vi dock ett tempel. Vi har tittat med fel ögon.

Kölstocken på båtarna ser ut som krabbklor. En liten transportbåt kommer tre gånger per vecka med förnödenheter, möbler, motorcyklar, mm. Båten är liten, som en enmans fiskebåt. Varorna lyfts över relingen av flitigar och starka grabbar. På denna transport fanns 4 mopeder/motorcyklar, möbler och mängder av kartonger. Transportbåten tar 6 timmar i fint väder – från Port Blair till Havelock – och 8-10 timmar vid busväder. Internetuppkopplingen på ön är extremt långsam på Havelock och kostar 300 rupier per timme – mot 30 rupier per timme normalt på fastlandet och i Port Blair.

Elförsörjningen på ön tror vi ombesörjes med ett eget dieseldrivet kraftverk. Öarna ligger för långt bort för att få ström från huvudön eller från fastlandet. Ingen vindkraft och ingen solkraft - dock en god dos bensin/dieselångor lite här och lite där.

Vi tänkte ta ett stranddopp vid vår stuga men fick oss ett leende när vi ser att tidvattnet lämnat stranden och förändringen från häromdagen är mycket stor. Den besvärliga botten syns nu tydligt och vi ser är där var inte någon bra plats att bada på. Vi vandrar efter stranden, vi går med fötterna i vattnet – som måste vara kring 30 grader. Det är makalöst varmt i vattnet. Vinden är ljuvligt ljum. Det är helt fantastiskt skönt att vandra efeter stranden.

Åter till vår lilla stuga har nya hyresgäster flyttat in i grannskapet. Ja, en ny båt måste ha anlänt. Det ligger ständiga bensin/dieselångor över byn, eftersom allt drivs med detta. Plötsligt inser vi att det är en indisk helgdag kommande helg (26/1 republic day) . Det kanske kan ge oss problem att ta oss härifrån.

Middagen smakade gott. (Fried rice veg, fish fried rice with veg, vatten och kaffe = 200 rupier). Vi firar den fantastiska värmen, den underbart ljumma vinden och den ljuvliga vattentemperaturen med en kapsyl whiskey, en packe små bananer och ett kexpaket. Ljuvligt fantastiskt.

Jag törs nog ändå påstå att vi mår ganska bra.

A..

23 januari 2013. Onsdag. Havelock. Andaman Islands.

0730. Full sol. Sovit riktigt uselt. Ett evigt oljud och oroande tankar har hållit mig vaken. Slammer, pratande människor, ylande hundar, doft av bensinångor och en snörvlig förkylning gör inte sömnen lätt. Halsen är bättre, men snuvan håller i sig ännu.

Jag läser om FN.s resolution 1325 och den viktiga representationen av kvinnor för hållbar och rättvis fred i orosområden. Utan en fullständig involvering av kvinnor och genushänsyn kommer det inte att kunna åstadkommas en hållbar och rättvis fred världen över. 1325 är sålunda viktig, väldigt viktig – för världens möjlighet till hållbar och rättvis fred. 2013, i en upplyst värld, ter det sig ändå ganska märkligt att kvinnor och män ännu inte anses lika värda. Det verkar onekligen vara svårt att ändra människor värderingar. Här, i Indien, behandlas kvinnorna ofta svårt. De har inte samma friheter och möjligheter som männen och de utsätts ofta för våld, även sexuellt våld. Ja, är är inte krig, men här råder inte rättvisa mellan män och kvinnor, inte heller mellan de olika kasten.

I natt låg jag och tänkte på gatubarnen i Chennai. De små, små barnen som gör sina morgonbestyr i ett gathörn, som letar vatten för att tvätta sig efter att ha gjort sina behov direkt på gatan. Jag undrar hur kvinnorna, med barnabestyr, renlighet, menstruation, graviditeter, barnafödande, med mera, kan överleva på gatorna i dessa städer. Det ter sig alldeles obegripligt hur det är möjligt. - Och det ter sig alldeles omöjligt att komma ur den situationen. Jag gråter inombords över världens situation, där män, kvinnor och barn tvingas leva på sådant vis. Här, på Havelock/Andaman Islands, är det antagligen för litet och för få personer för den typen av livssituation. De har hus, mat och vatten, även om de inte lver i ett överflöd.

0946. Stärkta av frukosten vandrar vi vidare mot den östra kusten. 1138. Framme vid strand nr 7. Promenaden var varm, riktigt varm. Det är om möjligt ännu varmare idag. Solparaplyer skyler kvinnorna och asfalten smälter under fötterna. Man får se upp så att man inte trampar på fel sorts asfalt. Vi tror att sträckan – 2 timmar – är ca 1 mil. Det ger 2 mils aktiv promenad per dag. Det känns bra som alternativ träning.

Om man promenerar några hundra meter på på stranden är det nästan folktomt. Vi hittar ett ledigt träd att ligga under. Det fläktar lite och är ljuvligt skönt. Havet ligger lugnt och slår sakta mot stranden där det grundar upp. En fin vit sand täcker hela botten. Ett rent och varmt hav inbjuder till ljuva dopp. Här springer små och stora krabbor (ja, utan hus) med snabba steg över stranden.

Ja, denna strand är som en paradisstrand. Det är bara några få personer från Europas olika länder. Här är ingen trängsel. Den enda nackdelen är att priserna är turisthöga istället för Indienlåga. För övrigt råder här lugn och ro.

1508. Så. Dags att vandra hemåt igen efter en chai och en kaffe (60 rupier). Varmt blir varmare av det varma teet/kaffet, och det klibbar ordentligt. Två timmars promenad till och från stranden (på den västra sidan) trots att vi bor ca 100 meter ifrån stranden på den östra sidan kanske i någon öron inte låter helt klokt. Men – det är väl värt besväret eftersom stranden är riktigt fin. Alla övriga åker ricksha, buss (10 rupier), jeep, moppe eller cykel. Vi är de enda som promenerar.

1700. Åter till by nr 3. Middag (Veg fried rice, egg fried rice with veg, vatten & kaffe = 190 rupier) behövs eftger dagens två milapromenader. Det ångar ordentligt från bensinförrådet strax intill. Maten smakar gott, trots detta. Restaurangägarna har ett lugnt tembo. De tittar knappt på oss, för kaffe, nota eller andra frågor eller beställningar. Det hinner bli mörkt innan vi går den sista biten hem.

Vid hemkomst firar vi dagens tvåmilavandring med en kapsyl whiskey. 1800. Strömavbrott. Totalt kolsvart. Ingen dusch. Ingen fläkt. Phu. Det blir svettigt värrre. Ja, strömmen kom tillbaka efter en timme eller så. Jag fick min dusch och somnade gott i god tid.

God Natt, säger vi ifrån Sea View Resort, Havelock, Andaman Islands.

22 januari 2013. Tisdag. Havelock. Andaman Islands.

Morgonduschade och redo för frukost kl 0900. Här är farten inte särskilt hög, minsann. I söndags sade vi; "- detta är inte vår grej". Idag säger vi; "- detta är gudomligt ... ett kort tag".

Leif tycker att vi skall lägga oss lite tidigare på kvällen så att vi orkar upp bättre på morgonen. Igår tror jag att vi lade oss vid 19-tiden eller strax därefter. Tidigare än så känns ändå lite tveksamt. 10.49. Promenad mot den västra stranden. Det är varmare idag. Kvinnorna går idag med uppfällda paraplyn till skydd mot den heta solen. Asfalten är skrivbar idag.

Det är väldigt mycket mindre skräpigt här, än på andra ställen i Indien. Vi hittar soptunnor för skräp och det finns en sopanläggning på ön. Det glädjer oss. Här hänger de tvätt på sträck istället för att lägga den på marken eller på buskar, som de gör på fastlandet. Annorlunda, helt enkelt. Längs vägen pågår vägarbeten. De kokar asfalt i tunnor bredvid vägen. Det är smutsigt och sotigt. 12.50 är vi framme vid Elephant Beach, efter en ordentlig djungelpromenad. Ca två timmars promenad i ordentlig värme i dag också, sålunda. Enkel väl. Sen skall vi hem också. En del av vägen till stranden går genom djungel. Stigen är en elefanttrampad stig, en aning meckig, full av rötter och ibland är det tveksamt åt vilket håll vi skall gå. Den är inte så väl utmärkt, när det delar sig igen och igen. Vi väljer dock uppenbart den rätta stigen. Ödlor i massor korsar vår väg.

Elefantspåren syns tydligt på stigen, som måste vara mycket svår att vandra på i blötare tider. Det visar sig sedan att det bara finns två elefanter på ön. De är inte på stranden idag. Stora delar av denna strand försvann vid 2004 års tsunami. Vid tidvattnets ankomst kan man inte besöka denna strand, då vattnet då går för högt. Det finns här en hel del döda träd, som antagligen har dött pga naturförändringen. Stranden omkring bär dock liv genom små krabbor som springer på sanden med små snäckhus med sig. Vid alla de döda träden springer det små krabbor med hus. I vattenpölarna simmar och springer små slamkrypare, som sprider sig snabbt när vi närmar oss. Krabborna kryper in i sina hus och blir alldeles stilla. Tittar man noga rör det sig överallt. De har olika färger på sina små hus; vita, gröna, bruna och fina. Förundrande!

Stranden här är ganska kort. Här finns ca 10 västerlänningar och kanske 30 indier, några båtar för indiernas lek och återtransport. Här finns inga påstridiga försäljare. Plötsligt är nästan alla indier borta från stranden och vi är nästan ensamna kvar. Det är tämligen lugnt.

Nära by nr 3 grävs ett djupt dike. En man hackar från botten och väggarna i diket och kvinnorna skyfflar upp den blöta jorden med sina bara händer. Jag törs inte fotografera vare sig vägarbetena tidigare idag eller dikesgrävningen. Jag tror inte att de uppskattar att kameran vänds mot dem så. 16.03. Åter till byn. Ja, dagens promenad blev nog, liksom igår, cirka 2 * 2 timmar. Det får ses som ett alternativ till löpning och cykling, att ta hyfsade promenader. Vi är de enda som går dessa sträckor på ön. Övriga hyr cykel eller moppe och transporterar sig där vi går. Vi äter sen lunch /tidig middag i by nr 3. Alldeles intill finns ett bensinupplag. Det ångar mängder av bensinångor och strax intill kokas det mat på öppen låga. Med livet (& hela byn) som insats beställer vi nudlar idag. Det smakar gott med (veg/fisk) nudlar, vatten och kaffe efter dagens varma promenad (190 rupier).

Den västra stranden benämns by nr 7. Den som ligger vid hamnen är by nr 1 och mellan hamn och alla boenden ligger by nr 3. Halvvägs till stranden ligger by nr 6 och 6½. By nummer 4 och 5 har vi ännu inte återfunnit. Kanske ligger de någonstans ute i ingenstans. Eller också ligger de mitt emellan, där de inte är utmärkta. Det kanske bara är ett hus eller två, som har försvunnit i mängden av alla små, små "resorts".

På Andamerna finns det utrotningshotade folkslag. Kanske följer med dem utrotningshotade språk. Det bör ligga på Sofie att utforska vidare. För övrigt ber vi Sofie kontrollera våra möjligheter att finna en flygtransport från Port Blair till Chennai någon av de närmaste dagarna. Vi har ingen flygbiljett härifrån och det visar sig att internet inte är något att lita på här. Kanske blir vi kvar – och deporterade efter vårt tillstånd går ut?

Vi firar dagens lyckade djungelpromenad med en kapsyl whiskey.

God Natt, säger vi ifrån Sea View Resort, Havelock, Andaman Islands.

A..

21 januari 2013. Havelock, Andaman Islands.

Om det var söndag igår, så borde det väl vara måndag idag, eller hur? Tänk, så fort man tappar bort dagarna.

Vi somnade tidigt igår. Min förkylning däckade mig rejält. Vi klev upp vid 9-tiden imorse. Ja,
sömnen var god men fylld av drömmar. Jag drömde att jag var i en biltunnel som rasade. Bilarna
hamnade under allt grus, men jag kunde ta mig ut. Sedan var det ingen som ville lyssna när jag ville
kalla på hjälp. Efter en stund gav jag upp. Jag klev in i en hiss som skulle ta mig till åttonde
våningen. Jag tror att jag var på väg upp till Jenny. Hissen kunde dock inte manövreras utan åkte
snarare i sidled och som en orm. När jag slutligen kom ut, så kom jag ut i en stor stad ett annat land
där skyltarna hade kinesiska tecken. Jag vet inte var jag var. Det var en klart förvirrande dröm.
Kanske är det ett tecken på min oro, nu när vi inte riktigt vet hur vi skall ta oss härifrån och åter till
fastlandet igen.

Efter en sval morgondusch fick vi i oss en vegetarisk omelett och en kopp kaffe (160 rupier), vilket
smakade väl. Därefter tog vi en promenad från vårt boende på den östra sidan av ön till den västra,
där den finare stranden – Radhanagar beach – låg. Ja, naturligvis var det dit alla människor åkte från
den fullpackade färjan igår. De flesta var säkert söndagsresenärer som besökte den finaste stranden
på ön. Vår promenad till stranden tog ca två timmar. Vi uppskattade periodvis värmen till ca 35
grader. Riktigt varmt, sålunda. Väl framme var det lite svalare, då solen skymdes av ett lätt dis. Vi
strandlapade en stund, innan vi vände hemåt igen. Vattnet var rent och klart. Turkost. Stranden var
ren och fin. Ja, det var riktigt fint. Det var väldigt få människor på stranden, så det gick att bara med
bara baddräkt på. Inga kor på stranden. Inga strandförsäljare. Bara några få människor. Och inte
särskilt många indier.

Lunch vegetarisk Thali & vatten (205 rupier).

På vägen hem mötte vi Hammarbyaren som är stationerad i Benaulim (Goa). Han är i Indien några
månader per år. Han är nu här några dagar för att dyka i nya och fina vatten. Idag blev han dock
sjösjuk och kunde bara göra ett (av två) dyk. Vår hempromenad tog ca två timmar. Det var skönt,
men varmt. Vid 4-tiden började solen sjunka ner bakom trädtopparna och ca kl 1730 var det mörkt
(& myggigt). Vi möter också en kvinna från Italien som bott i Goa i 8 år, men nu var här på
tillfälligt besök.

Idag var en bra dag. Fyra timmars promenad i ett enskligt landskap. Ca 1 timmes strandlapning på
en vacker strand. Fint!

Vi köper tolv indiska småbananer på marknaden (20 rupier). De är ljuvligt goda. Raskt har alla åkt
ner i magen.

Min negativa attityd i går har idag bytts till njutning och värme. Ja, vi blir kvar här några dagar till.
Vi vet inte hur många dagar – eftersom vi faktiskt inte riktigt vet när och hur vi skall lyckas fixa en
flygbiljett härifrån. Vi har tillstånd att vara på Andamerna till den 17 februari, men vi tänker oss att
vi skall åka härifrån inom en vecka. Ja, vi får se hur det går. Sen skall vi faktiskt köpa cyklar och
trampa norrut, tänker vi oss. Ja, vi får se om det blir just så. Nu har det ju visat sig att vi kan ändra
oss – även om vi inte har en så smart packning för att ändra oss.

Vi är kvar på Sea View Resort, i en liten, liten stuga av flätad bambu ca 100 meter från stranden.
Om en tsunami når denna sidan av ön, finns inte mycket att sätta emot. När tsunamin kom förbi här
2004 klarade sig denna ö bra. Den är inte särskilt bebodd på den västra, eller den sydvästra, sidan.
Här, på den östra sidan, märkte de bara en nivåhöjning av vattnet. För övrigt skadades inget.

A..

20 januari 2013. Söndag. Port Blair, Andaman islands, Indien.

Uppstigning 0615. Färja till Havelock (1550 rupier), som inte är den "söderhavsö" vi tänkt oss.
Exploaterad för turism. Nej, detta verkar inte vara vår melodi.

En stund efter kl 1200 hittar vi ett boende på Sea View Resort. Helt slut efter promenaden med en
alltför tung väska i en hiskelig värme hittar vi till slut boendet. Vi lever just nu kraftigt över vår
budget. Det får lov att bättra sig sen. Här är det mycket noga med tillståndet, pass och visum. Vi kan
inte byta ö utan att visa tillståndet, ej heller checka in på ett boende.

Förkyld. Väldigt ont i halsen.

Lunchnudlar (180 rupier).

Vi går en strandpromenad, badar en korting på stranden nära vårt boende. Vattnet är mycket varmt,
förundrande varmt. Vattnet är turkost. Det är långgrunt, men lite besvärlig botten. Man kan nog lätt
göra illa sig om man går fel i vattnet.

Vi går, innan mörkrets inbrott, åter till vår stuga. Jag tar en dusch, lägger mig, mår uselt av
förkylningen, och somnar nog före kl 1900.

Sea View Resort, stuga av flätad bambu nära stranden (800 rupier/natt).

19 januari 2013. Chennai/Madras – Port Blair, Andaman Islands.

Dålig nattsömn, igen. Frukost Parota Kuruma (ett sprött bröd med grönsaksröror), kaffe & vatten
(130 rupier).

Vi lämnar boendet på Paradise Guest House och jag tänker mig inte återvända dit. Vi beställer en
taxi till flygplatsen. Priset blir avsevärt dyrare än när vi åkte in. Jag gillar inte känslan att bli lurad.
Jag får den igen och igen i Chennai. Den beställda taxin är sen, alltför sen. Stressen kryper i mig
och jag förbannar mig för att vi inte besällt den en halvtimme tidigare. Chauffören vill ha betalt i
förväg, vilket han inte får. Han verkar ha snålt om pengar och snålt om bensin. Han tankar för 100
rupier (= knappt två liter diesel) med motorn igång. Han kanske har förstått att vi har bråttom. Jag
undrar hur långt vi kommer på två liter diesel, när det är flera mil till flygplatsen. Jag kände mig
allvarligt oroad. Vi kommer fram till att vi nästa gång inte skall beställa taxi från hotellet. Det är
onödigt dyrt att betala provision till hotellet, förutom taxiresan. Det var tydligt att hotellpersonalen
vill ha en del av priset. Han följde med på resan, när vi vägrade att betala innan avfärd.
Väl på flygplatsen tar vi oss igenom första säkerhetskontrollen och incheckningen med halv
hjärtklappning. Den andra säkerhetskontrollen blev mer komplicerad, men vi kom till slut ut på
andra sidan. Vi tar en stor kopp kaffe för att lugna mina nerver.

Planet, med avfärdstid 1200, är försenat. Vi kommer iväg så småningom även om jag blev lotsad
ytterligare gång till säkerhetskontrollen eftersom min noggrannt kontrollerade väska inte bar någon
stämplad etikett. Väl försedd med tre sådana – väl stämplade etiketter – blev jag igenomsläppt. Min
förutfattade mening om indiskt flyg har infriats. Ett plus är dock att det inte sitter mer än en person
på varje säte i flygplanet. Man får vara tacksam för sådant.

Vi delar taxi med en danska och en engelsktalade man som hade hus i Sverige, från flygplatsen till
Port Blair (100 rupier). Taxichaufförerna och rickshaförarna är väldigt påiga och svåra att hålla ifrån
sig. Många på samma bräde ger å andra sidan ett bättre förhandlingsläge för oss. De gör sitt yttersta
på att få loss så mycket som möjligt från oss, men de är oftast prutbara. Vi kliver av mitt i den lilla
staden för att söka boende. Efter en studs felnavigering hittar vi ett lodge. Vi checkar in och noterar
för sent det osäkra läget. Väggdelar och galler saknas. Säkerheten är mycket låg. Nåväl. Vi får be en
bön och hoppas att det går väl, eller sova i skift.

I morgon är planen att ta oss vidare till Havelock Island. Vi får se hur det går.
En stund efter fem är det mörkt. Det sägs ljusna vid fyra på morgonen. Affärstiderna här är cirka
0800 – 2030. I resten av Indien brukar inte butikerna öppna förrän framåt 1000/1030. Solens tider
gör andra tider här. Klocktiden är dock densamma som i resten av Indien, trots att Port Blair och
Andamerna ligger väldigt mycket längre österut.

Vi inser att vi knappt har ätit något idag och finner en restaurang för middag. Vi äter Veg Meal och
Egg Meal, vatten och kaffe (165 rupier). Meal består av ris och 4-5-6 olika såser/grönskaker. Det är
en mycket vanlig indisk rätt. Ibland kallas den Meal och ibland Thali. Den är att betrakta som
dagens rätt – att ätas till lunch och/eller middag. Dag efter dag.

Väl åter till vårt boende hittar vi ett lätt galler som Leif "straipsar" upp. Säkerheten ökar enormt,
från 1 till 5 på en skala till 100. En halv kapsyl whiskey höjer nivån till 7½. Fint, så.
I Chennai kostar kopiorna 1 rupier. I Port Blair, där de visar sig vara ett måste, kostar de plötsligt
10 rupier. Det är exempel på saker som jag kan få spatt på. Det kallas ocker. En kopia av
besökstillståndet för denna ö, måste t ex lämnas när man köper biljetter till båtar eller visas när man
rör sig ute på öarna. Pass, visum och besökstillstånd måste också visas och kopieras när du skall
checka in på boenden. Det är noga här, minsann. Man få heller inte vara på alla öar. På några av
öarna bor ursprungsbefolkningen, av vilka det bara finns ett fåtal kvar. Där får man helt enkelt inte
vara. På vissa av öarna finns det hajar och krokodiler. Där – på stränderna - råder förbud att vara i
skymning och gryning. På vissa delar kan bilar bara åka i konvojer, eftersom det råder tvist mellan
indier och lokalbefolkning. Det ter sig sålunda lite olämpligt att försöka sig på att cykla där. Vi får
försöka hitta andra aktiviteter så länge vi är här.

Boende – Hotel Bijaya, Port Blair – 400 rupier. (Kan inte rekommenderas).