Solen skiner.
Det är kallt. Snölagret är tjockt. Det behöver plogas en del. Snön är alldeles vit. Ja, lite vackert är det nog ändå. Men, ack, så kallt det är.
A..
lördag 29 januari 2011
28 januari. Trivandrum - Dubai - London - Sthlm
Trivandrum.
Ja, vad skall man säga. En liten flygplats som saknar väntrum. Kommer du för tidigt får du vänta ute på gatan. Flyget går TIDIGT på morgonen och vårt hotell valde att be oss flytta en dag tidigare än vi tänkt, så vi åkte ut till flyget i tron att där fanns plats att sitta inomhus och vänta. Vi hade fel.
Säkerhetskontroll. Incheckning. "Utloggning" från Indien, med formulär som krävde info om senaste hotellet. Hm. Det hade vi redan glömt namnet på, men lyckades fiska fram ett visitkort. Tur. Annars hade vi inte blivit utsläppta. Säkerhetskontroll igen. Och sedan väntan i några timmar helt utan informationstavlor eller information på annat sätt. Suck. Något försenade kom vi iväg. Det är ju tur att det inte gick så många plan vid denna tid. Då hade det nog blivit kaos. Bagaget incheckat från Trivandrum - Dubai - London - Sthlm. Vi får se om det kommer fram i rätt ordning.
Dubai.
En enorm flygplats. God finlirsordning. Lite tight mellan flygen, men vi hann utan att rusa. Bekvämt och ordnat. Resan mellan Dubai och London med Emirates var en dröm. Ett underbart plan, finlirsmat, gott utrymme, filmer och lugn & ro. Som att sitta i en fåtölj därhemma. Inte ett gupp eller en känsla att vara ute på ojämnt stråk fanns överhuvudtaget. Finlir. Enormt.
London.
En stor flygplats. Igen. Mycket folk. K-pistar. Säkerhet. Passkontroll. Nosande hund. Nogsamhet. Ja, Egypten och Tunisien har det oroligt och det fanns säkert goda skäl för en höjd säkerhetsnivå. En stunds väntan innan SAS tog oss vidare till vår sista anhalt. Den sista biten hem var inte lika bekväm. Där var långt ifrån Emirates standard.
Stockholm.
Så. En väska kom. Den andra inte. Den kom istället två dagar senare. Utkörd till Söderby, med en lagom vilsen chaufför. Vilket man kan förstå, eftersom Söderby ligger mitt i en stor förvirrande labyrint.
Söderby.
Så kallt här är. Och så väldigt mycket snö. Så konstigt det känns.
A..
Ja, vad skall man säga. En liten flygplats som saknar väntrum. Kommer du för tidigt får du vänta ute på gatan. Flyget går TIDIGT på morgonen och vårt hotell valde att be oss flytta en dag tidigare än vi tänkt, så vi åkte ut till flyget i tron att där fanns plats att sitta inomhus och vänta. Vi hade fel.
Säkerhetskontroll. Incheckning. "Utloggning" från Indien, med formulär som krävde info om senaste hotellet. Hm. Det hade vi redan glömt namnet på, men lyckades fiska fram ett visitkort. Tur. Annars hade vi inte blivit utsläppta. Säkerhetskontroll igen. Och sedan väntan i några timmar helt utan informationstavlor eller information på annat sätt. Suck. Något försenade kom vi iväg. Det är ju tur att det inte gick så många plan vid denna tid. Då hade det nog blivit kaos. Bagaget incheckat från Trivandrum - Dubai - London - Sthlm. Vi får se om det kommer fram i rätt ordning.
Dubai.
En enorm flygplats. God finlirsordning. Lite tight mellan flygen, men vi hann utan att rusa. Bekvämt och ordnat. Resan mellan Dubai och London med Emirates var en dröm. Ett underbart plan, finlirsmat, gott utrymme, filmer och lugn & ro. Som att sitta i en fåtölj därhemma. Inte ett gupp eller en känsla att vara ute på ojämnt stråk fanns överhuvudtaget. Finlir. Enormt.
London.
En stor flygplats. Igen. Mycket folk. K-pistar. Säkerhet. Passkontroll. Nosande hund. Nogsamhet. Ja, Egypten och Tunisien har det oroligt och det fanns säkert goda skäl för en höjd säkerhetsnivå. En stunds väntan innan SAS tog oss vidare till vår sista anhalt. Den sista biten hem var inte lika bekväm. Där var långt ifrån Emirates standard.
Stockholm.
Så. En väska kom. Den andra inte. Den kom istället två dagar senare. Utkörd till Söderby, med en lagom vilsen chaufför. Vilket man kan förstå, eftersom Söderby ligger mitt i en stor förvirrande labyrint.
Söderby.
Så kallt här är. Och så väldigt mycket snö. Så konstigt det känns.
A..
onsdag 26 januari 2011
26 januari. Kovalam.
Solen skiner.
Det är verkigen en stor skillnad på att resa på landsbygden och att befinna sig på denna turistort. Här blir det väldigt lata dagar, väldigt få möten (även om här finns mycket folk) och ytterst sparsam ny lärdom. Att resa per mc på landsbygden har definitivt givit väldigt mycket mer. Det vill vi verkligen göra igen.
Elefanter är fantastiska djur. En vuxen elefant väger mellan 2.5 - 5 ton. De är vegetarianer och äter ca 300 kg/dag. De behöver ocksa ca 250 liter vatten dagligen. I de vilda leds elefanterna av den äldsta "modern" i hjorden. Hon avgör var, när och hur gällande t ex plats för mat, vila och flykt. Elefanternas enda riktiga fiende är människorna (Källa: Lonely Planet, Kerala).
Vi spenderar några timmar på stranden, i den fantastiska solen nära det ljuvliga salta havet.
Jag försöker föreställa mig hur det är att klä sig för kyla och snö - och misslyckas kapitalt. Jag kan inte föreställa mig hur kallt det kommer att bli, bara inom ett par dagar...
Anette Grinde ... . . .
Det är verkigen en stor skillnad på att resa på landsbygden och att befinna sig på denna turistort. Här blir det väldigt lata dagar, väldigt få möten (även om här finns mycket folk) och ytterst sparsam ny lärdom. Att resa per mc på landsbygden har definitivt givit väldigt mycket mer. Det vill vi verkligen göra igen.
Elefanter är fantastiska djur. En vuxen elefant väger mellan 2.5 - 5 ton. De är vegetarianer och äter ca 300 kg/dag. De behöver ocksa ca 250 liter vatten dagligen. I de vilda leds elefanterna av den äldsta "modern" i hjorden. Hon avgör var, när och hur gällande t ex plats för mat, vila och flykt. Elefanternas enda riktiga fiende är människorna (Källa: Lonely Planet, Kerala).
Vi spenderar några timmar på stranden, i den fantastiska solen nära det ljuvliga salta havet.
Jag försöker föreställa mig hur det är att klä sig för kyla och snö - och misslyckas kapitalt. Jag kan inte föreställa mig hur kallt det kommer att bli, bara inom ett par dagar...
Anette Grinde ... . . .
25 januari. Kovalam.
Solen skiner.
Den goda frukost-Masala-Dosan försvinner ner lätt som en plätt. Vi kommer att sakna den vid hemkomst. Vi tror dock inte att vi kommer att göra denna frukost hemma - den liknar snarare en lunch eller en middag, men är väldigt god.
Barnvagnar finns inte alls i de trakter vi har besökt. Några få har setts på turiststränderna, medtagna och nyttjade av västerlänningar. Indierna i dessa trakter nyttjar dem inte alls. De små barnen bärs. Vi har inte heller sett att de bärs i sele eller i tyg - de bärs helt enkelt i famnen.
Fastighetsunderhållet är, för oss, ett annorlunda kapitel. Det byggs nya, fina hus, men många av de äldre husen förfaller. Det ser ut som om de bortser från viktigt underhall, som om huset inte kan underhållas och förbättras allteftersom. Det som var fint och nytt för bara några år sedan, kan redan vara smutsigt och nött och på gränsen till förfallet. Många av husen här kan inte ha samma livslängd som t ex hemma.
Nästan två månader var helt enkelt alldeles för lite - nästa resa må vara minst fyra. Vi uppskattar inte tanken på att åka hem.
Inskrivningsproceduren på hotell och andra boenden är en viktig historia i Indien. Vi läser i tidningen att det är förenat med risk för arrest om detta inte sköts på rätt sätt. Ett formulär med pass- och visanummer, ankomsttider, mm skall nogsamt fyllas i på varje plats. Om alla hotell hade varit noga med detta skulle de ha kunna följa alla vara övernattningar under denna resa. Några har ändå slarvat en del, så några spår brister om någon söker.
Vid sängdags längtar jag efter frukost. Inte för att jag är hungrig, utan för att den är väldigt god.
Tisdag. God Natt.
Onsdag och torsdag kvar. Sedan hem till snö och kyla.
Anette Grinde ... . . .
Den goda frukost-Masala-Dosan försvinner ner lätt som en plätt. Vi kommer att sakna den vid hemkomst. Vi tror dock inte att vi kommer att göra denna frukost hemma - den liknar snarare en lunch eller en middag, men är väldigt god.
Barnvagnar finns inte alls i de trakter vi har besökt. Några få har setts på turiststränderna, medtagna och nyttjade av västerlänningar. Indierna i dessa trakter nyttjar dem inte alls. De små barnen bärs. Vi har inte heller sett att de bärs i sele eller i tyg - de bärs helt enkelt i famnen.
Fastighetsunderhållet är, för oss, ett annorlunda kapitel. Det byggs nya, fina hus, men många av de äldre husen förfaller. Det ser ut som om de bortser från viktigt underhall, som om huset inte kan underhållas och förbättras allteftersom. Det som var fint och nytt för bara några år sedan, kan redan vara smutsigt och nött och på gränsen till förfallet. Många av husen här kan inte ha samma livslängd som t ex hemma.
Nästan två månader var helt enkelt alldeles för lite - nästa resa må vara minst fyra. Vi uppskattar inte tanken på att åka hem.
Inskrivningsproceduren på hotell och andra boenden är en viktig historia i Indien. Vi läser i tidningen att det är förenat med risk för arrest om detta inte sköts på rätt sätt. Ett formulär med pass- och visanummer, ankomsttider, mm skall nogsamt fyllas i på varje plats. Om alla hotell hade varit noga med detta skulle de ha kunna följa alla vara övernattningar under denna resa. Några har ändå slarvat en del, så några spår brister om någon söker.
Vid sängdags längtar jag efter frukost. Inte för att jag är hungrig, utan för att den är väldigt god.
Tisdag. God Natt.
Onsdag och torsdag kvar. Sedan hem till snö och kyla.
Anette Grinde ... . . .
Frukost 150 rupier.
Masala Dosa, vatten och kaffe.
Lunch 145 rupier.
Dhal Fry, Aloo Gobi, Vatten, Ris och kaffe.
Middag 380 rupier pa strandrestaruang,
bland alla turister. Nudlar och öl.
23 januari. Kovalam - Kerala - Incredible India
Söndag. Sol från en klarblå himmel. Varmt. Knappt någon vind. En ljum och underbar temperatur. Detta klimat är verkligen fantastiskt att vara i.
Denna resa har vi inte sett så många riktigt smala människor. Många ser ut att vara utrustade med "lite extra" runt magen. Kanske har en annan typ av matvanor nått landet - eller kanske har levnadsvanorna ändrats på annat sätt. Vi tycker oss se en skillnad sedan vi besökte Indien 2006 - eller kanske är det bara för att vi är i andra trakter nu.
Här i Kovalam ser vi många semestrande västerlänningar. VI ser också ganska många unga männiksor med stora ryggsäckar för färd med buss, tåg och några som ser ut att ha tillbringat en ganska lång tid på dessa ljuvliga breddgrader.
En stunds strand- och sollapning. Lunch på ett strandhak (nudlar, kaffe och vatten).
Jag längtar efter glass. VI har inte vågat oss på att äta någon glass i Indien. Det får anstå till vi kommer hem - då skall jag köpa glassmaskinen som ännu inte inhandlats trots födelsedagsbidrag från de fantastiska barnen.
Jag vill inte åka hem.
Så börjar vi tala om hur nästa resa skall ta sin form. Och när. Intressanta länder är värmeländer, i värmetid. Med Indien är vi inte klara.
De första veckorna på denna resa var det lite svårt att förstå den indiska engelskan. Det har sedan släppt och blivit bättre. Vi är helt enkelt duktigare på att förstå. Det är också av vikt att släppa på den svenska distansen. Indien är ett fantastiskt vänligt land, så vänligt att man ibland inte kan förstå vad som ligger bakom olika handlingar. Kanske är det vilkian att se det annorlunda - precis som vi vill. Se, glädjas och förundras.
Kvinnorna sopar ständigt runt sina hus. Blad, damm och grus sopas undan dag för dag. De gör sitt yttersta för att hålla rent och snyggt runt sina hus. I ingenmanslandet mellan hus och tomter ligger dock emellanåt sopor som ingen tar sitt ansvar för.
Bevattning av blomster och växtlighet utanför husen sker med hink. Ingen slang eller stora hjälpmedel - en enkel/stor hink får fyllas från kran eller bunn igen och igen. En vacker grönska i ett varmt och soligt klimat kräver många hinkar och starka kvinnors kraft.
I Kovalam finns många tyskar. Hit går helt sannolikt charter från Tyskland. Någon sade att det i Goa fanns många ryssar. I Varkala fanns en lagom kompott av olika västerlänningar, inklusive en dos svenskar.
Middag: Mix veg Masala, Geepeas Masala, Chapati, vatten och kaffe.
Här är det gott att äta. Vegetariskt, kryddigt och gott. Gärna tillsammans med ett gott bröd, som ett tunnt porotha. Den goda känslan av mat håller i sig länge. Frukost, lunch och middag är som en kryddad njutning.
Vi läser en fantastisk bok på engelska. Först Leif och sedan jag. Vi imponeras av texten, av historien, av den gamle mannen och av pojken. Ernest Hemingway´s historia "The old man and the sea" är en fantastisk bok. Läs den, om du ännu inte gjort så.
Njut av dagen.
Anette Grinde ... . . .
Denna resa har vi inte sett så många riktigt smala människor. Många ser ut att vara utrustade med "lite extra" runt magen. Kanske har en annan typ av matvanor nått landet - eller kanske har levnadsvanorna ändrats på annat sätt. Vi tycker oss se en skillnad sedan vi besökte Indien 2006 - eller kanske är det bara för att vi är i andra trakter nu.
Här i Kovalam ser vi många semestrande västerlänningar. VI ser också ganska många unga männiksor med stora ryggsäckar för färd med buss, tåg och några som ser ut att ha tillbringat en ganska lång tid på dessa ljuvliga breddgrader.
En stunds strand- och sollapning. Lunch på ett strandhak (nudlar, kaffe och vatten).
Jag längtar efter glass. VI har inte vågat oss på att äta någon glass i Indien. Det får anstå till vi kommer hem - då skall jag köpa glassmaskinen som ännu inte inhandlats trots födelsedagsbidrag från de fantastiska barnen.
Jag vill inte åka hem.
Så börjar vi tala om hur nästa resa skall ta sin form. Och när. Intressanta länder är värmeländer, i värmetid. Med Indien är vi inte klara.
De första veckorna på denna resa var det lite svårt att förstå den indiska engelskan. Det har sedan släppt och blivit bättre. Vi är helt enkelt duktigare på att förstå. Det är också av vikt att släppa på den svenska distansen. Indien är ett fantastiskt vänligt land, så vänligt att man ibland inte kan förstå vad som ligger bakom olika handlingar. Kanske är det vilkian att se det annorlunda - precis som vi vill. Se, glädjas och förundras.
Kvinnorna sopar ständigt runt sina hus. Blad, damm och grus sopas undan dag för dag. De gör sitt yttersta för att hålla rent och snyggt runt sina hus. I ingenmanslandet mellan hus och tomter ligger dock emellanåt sopor som ingen tar sitt ansvar för.
Bevattning av blomster och växtlighet utanför husen sker med hink. Ingen slang eller stora hjälpmedel - en enkel/stor hink får fyllas från kran eller bunn igen och igen. En vacker grönska i ett varmt och soligt klimat kräver många hinkar och starka kvinnors kraft.
I Kovalam finns många tyskar. Hit går helt sannolikt charter från Tyskland. Någon sade att det i Goa fanns många ryssar. I Varkala fanns en lagom kompott av olika västerlänningar, inklusive en dos svenskar.
Middag: Mix veg Masala, Geepeas Masala, Chapati, vatten och kaffe.
Här är det gott att äta. Vegetariskt, kryddigt och gott. Gärna tillsammans med ett gott bröd, som ett tunnt porotha. Den goda känslan av mat håller i sig länge. Frukost, lunch och middag är som en kryddad njutning.
Vi läser en fantastisk bok på engelska. Först Leif och sedan jag. Vi imponeras av texten, av historien, av den gamle mannen och av pojken. Ernest Hemingway´s historia "The old man and the sea" är en fantastisk bok. Läs den, om du ännu inte gjort så.
Njut av dagen.
Anette Grinde ... . . .
Frukost 150 rupier.
Lunch 230 rupier.
Middag 137 rupier.
24 januari. Kovalam - utflykt till Trivandrum
Solen skiner.
Vårt hus är beläget ca 6 min promenad från stranden. Växtligheten är stor och bara några strålar hittar ner till oss. Det är en avsevärd temperaturskillnad mellan strand och inne i grönskan, där det nästan kan upplevas som svalt.
Tiggeriet bland barnen syns tydligt här. Inte för att det behöver, men de gör det ändå. Det är sannolikt turismen som gör det enkelt. De ber om några rupier - och än oftare om en skolpenna. Nere vid stranden går några tiggare och ber om pengar. Vi väljer helt bort att ge såväl pennor som pengar till de som tigger.
Vårt frukostställe uppe vid Kovalam Junction har nu lärt sig våra frukostvanor. De ler igenkännande när vi kommer och ställer fram vårt mineralvatten utan att vi behöver beställa. De serverar en utmärkt frukost (150 rupier - Masala Dosa, vatten och kaffe). Lite förstärkning av mjölkkaffet kan dock behövas.
Vi tar en utflykt till Trivandrum (=Thirvananthapuram) idag. Buss med riktig aircondition. 52 rupier.
Connemara Market, Trivandrum, är enligt Lonely Planet en stor marknad med mycket bananer. De får förlåtas eftersom boken är 10 år gammal. Marknaden är inte särskilt markvärdig - kanske beror det på att vi har Ooty.s marknad på näthinnan. Den var enormt fantastisk.
Katedralen strax norr om Connemara Market var stillsam, enkel och sval. Kyrkor är bra platser att vila slitna fötter i, liksom att komma ifrån den massiva stadsvärmen och trafikbruset en stund.
Strax intill marknaden ligger ett stort köpcentrum med många små affärer. Det är ovanligt väl ordnat, men inget för vår shoppingsmak.
Vi äter en god lunch - "dagens rätt" består av ris, grönsaker och flera olika såser. Vi äter på en plastbricka med flera fack. Våra bordsgrannar beskriver vad som ingår i de olika facken. Det är enkelt, gott och mättande. Lunch och vatten = 90 rupier. Restaurangpersonalen är hjälpsamma och glada, trots frånvaro av menyer och en del språkförbistring. Det är vegetariskt och gott - det är huvudsaken.
Vi letar bokaffär för karta över norra Indien men går bet på uppgiften. Vi hittar inte heller en affär fylld med alla fantastiska kryddor som man kan finna i detta land.
Vi tar en luftkonditionerad buss (52 rupier) åter till Kovalam och riskerar förkylning. Det är helt enkelt kallt.
I "The New Indian Express" läser jag att 1.72 miljoner barn i Indien dör innan ett års ålder, av dessa fler flickor än pojkar. Jag läser också att väldigt många flickebarn (700 000) aborteras av föräldrarna. Så oerhört tragiskt det är att flickor fortfarande anses mindre värda än pojkar. Så oerhört tragiskt det är.
Anette Grinde ... . . .
Vårt hus är beläget ca 6 min promenad från stranden. Växtligheten är stor och bara några strålar hittar ner till oss. Det är en avsevärd temperaturskillnad mellan strand och inne i grönskan, där det nästan kan upplevas som svalt.
Tiggeriet bland barnen syns tydligt här. Inte för att det behöver, men de gör det ändå. Det är sannolikt turismen som gör det enkelt. De ber om några rupier - och än oftare om en skolpenna. Nere vid stranden går några tiggare och ber om pengar. Vi väljer helt bort att ge såväl pennor som pengar till de som tigger.
Vårt frukostställe uppe vid Kovalam Junction har nu lärt sig våra frukostvanor. De ler igenkännande när vi kommer och ställer fram vårt mineralvatten utan att vi behöver beställa. De serverar en utmärkt frukost (150 rupier - Masala Dosa, vatten och kaffe). Lite förstärkning av mjölkkaffet kan dock behövas.
Vi tar en utflykt till Trivandrum (=Thirvananthapuram) idag. Buss med riktig aircondition. 52 rupier.
Connemara Market, Trivandrum, är enligt Lonely Planet en stor marknad med mycket bananer. De får förlåtas eftersom boken är 10 år gammal. Marknaden är inte särskilt markvärdig - kanske beror det på att vi har Ooty.s marknad på näthinnan. Den var enormt fantastisk.
Katedralen strax norr om Connemara Market var stillsam, enkel och sval. Kyrkor är bra platser att vila slitna fötter i, liksom att komma ifrån den massiva stadsvärmen och trafikbruset en stund.
Strax intill marknaden ligger ett stort köpcentrum med många små affärer. Det är ovanligt väl ordnat, men inget för vår shoppingsmak.
Vi äter en god lunch - "dagens rätt" består av ris, grönsaker och flera olika såser. Vi äter på en plastbricka med flera fack. Våra bordsgrannar beskriver vad som ingår i de olika facken. Det är enkelt, gott och mättande. Lunch och vatten = 90 rupier. Restaurangpersonalen är hjälpsamma och glada, trots frånvaro av menyer och en del språkförbistring. Det är vegetariskt och gott - det är huvudsaken.
Vi letar bokaffär för karta över norra Indien men går bet på uppgiften. Vi hittar inte heller en affär fylld med alla fantastiska kryddor som man kan finna i detta land.
Vi tar en luftkonditionerad buss (52 rupier) åter till Kovalam och riskerar förkylning. Det är helt enkelt kallt.
I "The New Indian Express" läser jag att 1.72 miljoner barn i Indien dör innan ett års ålder, av dessa fler flickor än pojkar. Jag läser också att väldigt många flickebarn (700 000) aborteras av föräldrarna. Så oerhört tragiskt det är att flickor fortfarande anses mindre värda än pojkar. Så oerhört tragiskt det är.
Anette Grinde ... . . .
22 januari. Kovalam - Kerala
Vi vaknar till ljuvligt fågelkvitter. Efter en stund övergår det till kråkkrax och köksstök från grannhuset. Dagen tar sin form och människorna börjar i lite lagom takt. Vi hör ingen stress eller några raska steg.
Vi äter en Masala Dosa (& kaffe & vatten) till frukost och ger restaurangen underkänt. Vi har fått väldigt mycket bättre sådana förr. Vi får fylla på med en tidig lunch framåt dagen. Masala Dosa är som en stor spröd pannkaka (rismjöl) fylld med potatisröra, som äts med några kryddiga såser. Det kan vara alldeles fantastiskt gott.
Nere på den korta stranden ligger mängder av människor och lapar solstolar och under parasoller. På stranden arbetar också lokalbefolkningen med att få in det stora nätet. Nätet läggs ut, per båt, tvärs över hela viken. Sedan dras det in av 10-15 män på vardera ände genom långa, långa rep. De börjar på vardera sida om viken och når till slut ihop för att bärga fångsten. För den stora kraftfulla insatsen var utdelningen väldigt mager.
I Kovalam är vattnets kraft inte lika stark som i Varkala. Solen känns inte heller lika kraftigt stark, även om det kan visa sig vara en illusion. Det är ljuvligt att lapa sol på stranden en stund.
Vi möter Leif & Yvonne från Åkersberga på stranden. De är sjukpensionärer och tillbringar december - mars i varma Indien (år efter år, även om de byter mot Thailand ibland). Man blir smått avundsjuk, särskilt nu när vi snart är på hemväg. En viktig tanke för framtiden är hur vi gör så att vi kan tillbringa vintrarna i värmen framledes.
Lunch på en strandrestaurang: Vegetariska nudlar och vatten.
Vi tar en promenad bort till bokhandeln. Där finns mest begagnad litteratur, men den ger inspiration och läsvärdhet. Jag finner en bok av en Hårdh från Sverige, som bor i Kerala på vintern och i Umeå på sommaren. Hans hustru Hård av Segerstad har skrivit guideböcker om Kerala. Bokhandlaren säger att nya böcker är på väg, av dessa författare. Själv är jag starkt förtjust i tanken av att skriva i och om Indien, som en möjlighet att vara här mer och igen. Jag torde kunna använda Annsofie som textgranskare, Gudrun som översättare och kanske duktiga Anna Rut som fotograf.
En marathonlöpares fasa är att komma ur takt. Att finna det njutbart och fantastiskt att springa, men att ändå inte springa. Så gör vi, just nu. Istället gör vi helt andra ting.
Vi färdas i ett fantastiskt land. I ett land där jag ännu inte har sett någon ur lokalbefolkningen springa eller simma. Vi ser dem stillsamt cykla ibland, men väldigt, väldigt långsamt. Vi ser dem stillsamt flanera och vi ser dem bada med kläderna på. Det verkar helt enkelt inte alls vara ett träningsfolk. Värmen spelar säkert en viss roll. Lokaltrafiken likaså. Det finns ingen särskild anledning att springa mellan orterna när buss- och tågtrafik är mycket väl utbyggd och inte kostar särskilt mycket. Kanske springer de i den lite svala morgontemperaturen i gryningsljuset eller kanske springer de i beckmörkret efter solens nedgång. Det förra ter sig mer sannolikt än det senare - vi kan dock inte se något av detta eftersom vi då inte är ute och i farten.
Vi tar det lugnt. Vi ser oss omkring per mc, buss och tåg. Och vi njuter av den skarpa Indienvärmen i tanken på den än skarpare Sverigekylan som väntar inom kort. Då är också tid att åter ägna viktig tid åt löpträning - med kvalitet och med kvantitet som räcker till Sthlm i början av sommaren och därefter till andra platser och lopp lite längre fram. Det ser vi fram emot även om vi då kommer att sakna denna underbara värme.
Vi vet att här finns marathon. Såväl i norr som i söder, men vi ser ingen som tränar inför sådana projekt.
Middag: Mix veg. masala, vatten.
Anette Grinde ... . . .
Vi äter en Masala Dosa (& kaffe & vatten) till frukost och ger restaurangen underkänt. Vi har fått väldigt mycket bättre sådana förr. Vi får fylla på med en tidig lunch framåt dagen. Masala Dosa är som en stor spröd pannkaka (rismjöl) fylld med potatisröra, som äts med några kryddiga såser. Det kan vara alldeles fantastiskt gott.
Nere på den korta stranden ligger mängder av människor och lapar solstolar och under parasoller. På stranden arbetar också lokalbefolkningen med att få in det stora nätet. Nätet läggs ut, per båt, tvärs över hela viken. Sedan dras det in av 10-15 män på vardera ände genom långa, långa rep. De börjar på vardera sida om viken och når till slut ihop för att bärga fångsten. För den stora kraftfulla insatsen var utdelningen väldigt mager.
I Kovalam är vattnets kraft inte lika stark som i Varkala. Solen känns inte heller lika kraftigt stark, även om det kan visa sig vara en illusion. Det är ljuvligt att lapa sol på stranden en stund.
Vi möter Leif & Yvonne från Åkersberga på stranden. De är sjukpensionärer och tillbringar december - mars i varma Indien (år efter år, även om de byter mot Thailand ibland). Man blir smått avundsjuk, särskilt nu när vi snart är på hemväg. En viktig tanke för framtiden är hur vi gör så att vi kan tillbringa vintrarna i värmen framledes.
Lunch på en strandrestaurang: Vegetariska nudlar och vatten.
Vi tar en promenad bort till bokhandeln. Där finns mest begagnad litteratur, men den ger inspiration och läsvärdhet. Jag finner en bok av en Hårdh från Sverige, som bor i Kerala på vintern och i Umeå på sommaren. Hans hustru Hård av Segerstad har skrivit guideböcker om Kerala. Bokhandlaren säger att nya böcker är på väg, av dessa författare. Själv är jag starkt förtjust i tanken av att skriva i och om Indien, som en möjlighet att vara här mer och igen. Jag torde kunna använda Annsofie som textgranskare, Gudrun som översättare och kanske duktiga Anna Rut som fotograf.
En marathonlöpares fasa är att komma ur takt. Att finna det njutbart och fantastiskt att springa, men att ändå inte springa. Så gör vi, just nu. Istället gör vi helt andra ting.
Vi färdas i ett fantastiskt land. I ett land där jag ännu inte har sett någon ur lokalbefolkningen springa eller simma. Vi ser dem stillsamt cykla ibland, men väldigt, väldigt långsamt. Vi ser dem stillsamt flanera och vi ser dem bada med kläderna på. Det verkar helt enkelt inte alls vara ett träningsfolk. Värmen spelar säkert en viss roll. Lokaltrafiken likaså. Det finns ingen särskild anledning att springa mellan orterna när buss- och tågtrafik är mycket väl utbyggd och inte kostar särskilt mycket. Kanske springer de i den lite svala morgontemperaturen i gryningsljuset eller kanske springer de i beckmörkret efter solens nedgång. Det förra ter sig mer sannolikt än det senare - vi kan dock inte se något av detta eftersom vi då inte är ute och i farten.
Vi tar det lugnt. Vi ser oss omkring per mc, buss och tåg. Och vi njuter av den skarpa Indienvärmen i tanken på den än skarpare Sverigekylan som väntar inom kort. Då är också tid att åter ägna viktig tid åt löpträning - med kvalitet och med kvantitet som räcker till Sthlm i början av sommaren och därefter till andra platser och lopp lite längre fram. Det ser vi fram emot även om vi då kommer att sakna denna underbara värme.
Vi vet att här finns marathon. Såväl i norr som i söder, men vi ser ingen som tränar inför sådana projekt.
Middag: Mix veg. masala, vatten.
Anette Grinde ... . . .
Frukost 150 rupier
Lunch 220 rupier.
Middag 115 rupier.
söndag 23 januari 2011
21 januari. Varkala beach - Kovalam
Fredag. Avfärd från Varkala. Riktning Kovalam. Syd, sålunda.
En lärdom från denna resa är att mc är ett fantastiskt transportmedel och att vi på nästa resa bör ha en mc från start till mål - och då helst en egen (eller två). En annan lärdom frår tas ur vårt enorma packningsmisslyckande. Vår packning kunde nog mer än halveras. I värme är det lätt, lättare och lättast som gäller - och det stämmer inte med den packning vi nu dras med.
I Varkala finns det många tibetaner i småbutikerna. Kvinnorna klär sig i mängder av smycken i anslikte och hår, sam med klirr, glitter och speglar i kläderna. Det är fantastiskt att se de olika människorna och våra olika kulturer.
I "Indien i ett nötskal" läser vi om vikten att "nollställa" sig innan man åker till t ex Indien. Att åka hit med en mängd förutfattade meningar är dumt och orättvist. Hit skall man åka med ett öppet sinne och försöka förhålla sig till allt det nya och annorlunda. Det är fantastiskt roligt att se skillnaderna.
Vi bor på Sivan Family Guest Hous, några minuters promenad från buss och strand. Vi "fångades" vid busstationen av sonen i huset. Broderna körde ner oss till huset (ricksha).
Lunch. Biriyani - vegetarisk, vatten och kaffe.
Vi vandrar runt i Kovalam och finner platsen en "aning" turismiserad. Det är tur att vi bor en god bit från strandkrogarna denna gång. Man får nog, helt enkelt. Även i Kovalam finns tibetanerna med sina butiker längs gatorna och vid stranden.
Temperaturen är helt underbar i detta land. Du kan alltid gå tunnt klädd. Ingen jacka behövs. Det är knappt någon vind och under denna årstid knappt något regn. Det är varmare i januari, än vad det var i december. Vi fasar en aning för hemfärd om en vecka.
Vi avslutar dagen i lugn och ro på balkongen till vårt rum. Det är alldeles stilla. Det är varmt, kolsvart och alldeles stilla.
Hur bra får man ha det, egentligen?
Anette Grinde ... . . .
En lärdom från denna resa är att mc är ett fantastiskt transportmedel och att vi på nästa resa bör ha en mc från start till mål - och då helst en egen (eller två). En annan lärdom frår tas ur vårt enorma packningsmisslyckande. Vår packning kunde nog mer än halveras. I värme är det lätt, lättare och lättast som gäller - och det stämmer inte med den packning vi nu dras med.
I Varkala finns det många tibetaner i småbutikerna. Kvinnorna klär sig i mängder av smycken i anslikte och hår, sam med klirr, glitter och speglar i kläderna. Det är fantastiskt att se de olika människorna och våra olika kulturer.
I "Indien i ett nötskal" läser vi om vikten att "nollställa" sig innan man åker till t ex Indien. Att åka hit med en mängd förutfattade meningar är dumt och orättvist. Hit skall man åka med ett öppet sinne och försöka förhålla sig till allt det nya och annorlunda. Det är fantastiskt roligt att se skillnaderna.
Vi bor på Sivan Family Guest Hous, några minuters promenad från buss och strand. Vi "fångades" vid busstationen av sonen i huset. Broderna körde ner oss till huset (ricksha).
Lunch. Biriyani - vegetarisk, vatten och kaffe.
Vi vandrar runt i Kovalam och finner platsen en "aning" turismiserad. Det är tur att vi bor en god bit från strandkrogarna denna gång. Man får nog, helt enkelt. Även i Kovalam finns tibetanerna med sina butiker längs gatorna och vid stranden.
Temperaturen är helt underbar i detta land. Du kan alltid gå tunnt klädd. Ingen jacka behövs. Det är knappt någon vind och under denna årstid knappt något regn. Det är varmare i januari, än vad det var i december. Vi fasar en aning för hemfärd om en vecka.
Vi avslutar dagen i lugn och ro på balkongen till vårt rum. Det är alldeles stilla. Det är varmt, kolsvart och alldeles stilla.
Hur bra får man ha det, egentligen?
Anette Grinde ... . . .
Frukost 200 rupier
Ricksha 40 rupier till Tempel Junction.
Buss Varkala till Trivandrum 68 rupier.
Ricksha till city busstation 20 rupier.
Buss Trivandrum till Kovalam 52 rupier.
Sivan Family Guest House 400 rupier/natt.
Lunch 175 rupier.
tisdag 18 januari 2011
18 - 20 januari. Varkala beach
18 januari.
Res med varsamhet. Respektera kultur och omgivningar. Klä dig så nära den lokala befolkningens sätt som möjligt - avstå tighta kläder och visa inte mage, axlar och ben.
Iaktta försiktighet. Håll koll på dina saker och lås ordetligt om dig. Egna lås för väska och kanske också för ditt rum är en bra packningsdetalj. Låt aldrig handväskan hänga löst på din axel - en dold eller en låst väska för pass och värdesaker är att föredra. De flesta människor är hederliga, men ju mer "turist" du är, desto mer utsatt är du.
Jag läser i "Ett magasin om Indien 2010" om ett gäng kvinnor i Uttar Pradesh. De har tröttnat på patriarkatet och slår dem med häpnad. Se info på http://www.gulabigang.com/ (De rosa sarierna - Gulabi Gang, i Uttar Pradesh). Det glädjer mig att dessa kvinnor protesterar. Jag önskar bara att det gjordet det utan inslag av våld. Att slå tillbaka med våldsinslag är aldrig rätt - att slå tillbaka utan våld är vägen att gå.
19 januari.
Den 19.e. Onsdag. Varkala. Det minskar nu raskt i antal dagar kvar. Usch då, säger vi unisont.
Det har varit fantastiskt bra att resa med en mc på denna resa. Det var en helt ny erfarenhet, det har lett oss till fler platser än vad vi annars skulle ha mött och det har varit en underbar frihet. Det är onekligen ett fantastiskt sätt att resa på.
Hinduiska begravningar är lika för alls samhällsskikt. Barn under 8 år begrav, men alla övriga kremeras. Som förberedelse för kremeringen tvättas kroppen och täcks av ett skynke. Kroppen läggs pa en bår. Vänner och familj tar kroppen till begravningselden. Familjeöverhuvudet (oftast den äldste sonen) tänder elden och går tre varv runt kremeringsplatsen flr att sedan ställa sig vid huvudet av elden. På den tredje dagen efter kremeringen samlar familj och vänner in aksan som sedan sänks ner i (heligt) vatten. De som är tillräckligt rika färdas till Ganges och sänker askan där (Källa; Lonely Planet - se också http://www.hindu.org/)
Indierna har ett lite "lustigt" sätt att "vingla" med sitt huvud på. Det är som en skakning, men ändå inte. Det kan inte riktigt efterliknas. Det kan betyda nej, ja, kanske eller jag har ingen aning. Ofta betyder det helt enkelt; jag förstår vad du säger. Det kan också vara som när vi nickar, som en hej-hälsning till någon - som en vänlig gest helt enkelt. Indier är ett vänligt folkslag.
Detta blev en dag på stranden. Det är riktigt varmt. Man bränner fötterna ordentligt om man går utan skor. Vattnet är ljuvligt varmt och vågornas kraft är mycket stor. Jag blir omkulldragen av vågorna.
Efter ett par timmar på stranden får det räcka för idag. Solskyddsfaktor 30 är helt enkelt inte tillräckligt.
Vår Madridvän ger oss lite samvete genom att bjuda in till en springtur imorgon. Vi avstår ändå.
Vi äter en jättefisk till middag och är mätta så att det antagliggen räcker i flera dagar. Den var kryddigt grillad och ofantligt god.
På stranden mötte vi en rektor från Västervik, med sommarhus i Böda, Öland. Han fick i uppgift att hälsa till kusin Leif Nachtweij i Västervik. Vi får väl titta förbi hos rektorn på Öland i sommar.
20 januari. Torsdag. Varkala.
Vi vaknar till vågornas brus. Kippan upp från vattnet är säkert 30 meter hög, men bruset från havet hörs tydligt in till oss. Vi bor nära klippkanten.
Detta får bli den sista dagen i Varkala. Vi drar oss söderut, närmare Trivandrum, i morgon.
Havet är lugnt, men bruset hörs tydligt när det bygger upp vågor nära strandkanten. Det är en enorm kraft i vågorna som rullar in. Tanken går till tsunamin och ger oss någon form av insikt om vilken enorm kraft som finns i tsunamivågorna som åt upp stränder, hus och människor i mängd.
På Varkala beach bygger livet mest bara på turism för västerlänningar. Här finns mycket lite av Indien. Här finns 100-tals hotell, restauranger med fantastisk fisk som specialité och en del små butiker. Stranden, nedanför klippan, är ca 500 mter lång med fin guldsand. Havet av varmt och väldigt salt. I viken strax bortom ses indier bada i sina kläder och västerlänningar liggga nästan helt utan. Skillnaderna blir smått absurda.
På Varkala beach är det ett slöhetsliv som gäller. För vissa (som mig) blir det stressande. Strand, en kort och långsam promenad uppför trapporna till hotellet och restaurangområdet och en bok att läsa - är nästan allt som sker på denna plats.
Det är rödflagg på stranden idag. Vågorna bryter med kraft där det grundar upp. De ser alldeles gråa ut, eftersom de duger med sig stora mängder sand från havets botten på sin väg in mot stranden.
Varje gång en indier går i vattnet kommer badvakten och visslar på dem. Antingen är stranden bara för västerlänningar eller också får de inte bada för att de inte kan simma (rödflagg). De visslas nästan aldrig på västerlänningarna (som oftast kan simma).
Vi äter middag tillsammans med rektor Ulf från Västervik & Öland.
Anette Grinde ... . . .
Res med varsamhet. Respektera kultur och omgivningar. Klä dig så nära den lokala befolkningens sätt som möjligt - avstå tighta kläder och visa inte mage, axlar och ben.
Iaktta försiktighet. Håll koll på dina saker och lås ordetligt om dig. Egna lås för väska och kanske också för ditt rum är en bra packningsdetalj. Låt aldrig handväskan hänga löst på din axel - en dold eller en låst väska för pass och värdesaker är att föredra. De flesta människor är hederliga, men ju mer "turist" du är, desto mer utsatt är du.
Jag läser i "Ett magasin om Indien 2010" om ett gäng kvinnor i Uttar Pradesh. De har tröttnat på patriarkatet och slår dem med häpnad. Se info på http://www.gulabigang.com/ (De rosa sarierna - Gulabi Gang, i Uttar Pradesh). Det glädjer mig att dessa kvinnor protesterar. Jag önskar bara att det gjordet det utan inslag av våld. Att slå tillbaka med våldsinslag är aldrig rätt - att slå tillbaka utan våld är vägen att gå.
19 januari.
Den 19.e. Onsdag. Varkala. Det minskar nu raskt i antal dagar kvar. Usch då, säger vi unisont.
Det har varit fantastiskt bra att resa med en mc på denna resa. Det var en helt ny erfarenhet, det har lett oss till fler platser än vad vi annars skulle ha mött och det har varit en underbar frihet. Det är onekligen ett fantastiskt sätt att resa på.
Hinduiska begravningar är lika för alls samhällsskikt. Barn under 8 år begrav, men alla övriga kremeras. Som förberedelse för kremeringen tvättas kroppen och täcks av ett skynke. Kroppen läggs pa en bår. Vänner och familj tar kroppen till begravningselden. Familjeöverhuvudet (oftast den äldste sonen) tänder elden och går tre varv runt kremeringsplatsen flr att sedan ställa sig vid huvudet av elden. På den tredje dagen efter kremeringen samlar familj och vänner in aksan som sedan sänks ner i (heligt) vatten. De som är tillräckligt rika färdas till Ganges och sänker askan där (Källa; Lonely Planet - se också http://www.hindu.org/)
Indierna har ett lite "lustigt" sätt att "vingla" med sitt huvud på. Det är som en skakning, men ändå inte. Det kan inte riktigt efterliknas. Det kan betyda nej, ja, kanske eller jag har ingen aning. Ofta betyder det helt enkelt; jag förstår vad du säger. Det kan också vara som när vi nickar, som en hej-hälsning till någon - som en vänlig gest helt enkelt. Indier är ett vänligt folkslag.
Detta blev en dag på stranden. Det är riktigt varmt. Man bränner fötterna ordentligt om man går utan skor. Vattnet är ljuvligt varmt och vågornas kraft är mycket stor. Jag blir omkulldragen av vågorna.
Efter ett par timmar på stranden får det räcka för idag. Solskyddsfaktor 30 är helt enkelt inte tillräckligt.
Vår Madridvän ger oss lite samvete genom att bjuda in till en springtur imorgon. Vi avstår ändå.
Vi äter en jättefisk till middag och är mätta så att det antagliggen räcker i flera dagar. Den var kryddigt grillad och ofantligt god.
På stranden mötte vi en rektor från Västervik, med sommarhus i Böda, Öland. Han fick i uppgift att hälsa till kusin Leif Nachtweij i Västervik. Vi får väl titta förbi hos rektorn på Öland i sommar.
20 januari. Torsdag. Varkala.
Vi vaknar till vågornas brus. Kippan upp från vattnet är säkert 30 meter hög, men bruset från havet hörs tydligt in till oss. Vi bor nära klippkanten.
Detta får bli den sista dagen i Varkala. Vi drar oss söderut, närmare Trivandrum, i morgon.
Havet är lugnt, men bruset hörs tydligt när det bygger upp vågor nära strandkanten. Det är en enorm kraft i vågorna som rullar in. Tanken går till tsunamin och ger oss någon form av insikt om vilken enorm kraft som finns i tsunamivågorna som åt upp stränder, hus och människor i mängd.
På Varkala beach bygger livet mest bara på turism för västerlänningar. Här finns mycket lite av Indien. Här finns 100-tals hotell, restauranger med fantastisk fisk som specialité och en del små butiker. Stranden, nedanför klippan, är ca 500 mter lång med fin guldsand. Havet av varmt och väldigt salt. I viken strax bortom ses indier bada i sina kläder och västerlänningar liggga nästan helt utan. Skillnaderna blir smått absurda.
På Varkala beach är det ett slöhetsliv som gäller. För vissa (som mig) blir det stressande. Strand, en kort och långsam promenad uppför trapporna till hotellet och restaurangområdet och en bok att läsa - är nästan allt som sker på denna plats.
Det är rödflagg på stranden idag. Vågorna bryter med kraft där det grundar upp. De ser alldeles gråa ut, eftersom de duger med sig stora mängder sand från havets botten på sin väg in mot stranden.
Varje gång en indier går i vattnet kommer badvakten och visslar på dem. Antingen är stranden bara för västerlänningar eller också får de inte bada för att de inte kan simma (rödflagg). De visslas nästan aldrig på västerlänningarna (som oftast kan simma).
Vi äter middag tillsammans med rektor Ulf från Västervik & Öland.
Anette Grinde ... . . .
19/1. Frukost 200 rupier
Middag 600 rupier
20/1 Frukost 200 rupier
Lunch 120 rupier
Middag 310 rupier
lördag 15 januari 2011
13 - 17 januari. Wipin Island
13 jan 2011. Torsdag.
Jag blir starkt berord av skolbarnen. De sma och stora barnen och ungdomarna som ar en del av var framtid. De som saknar skolmaterial, de som har svart att fa sin budget att ga ihop, de som lever under svara och fattiga omstandigheter. Barnen - som bara ar i handerna pa de vuxna och i de omstandigheter som galler just dar. De, som de inte alls kan paverka nar de ar sma - mojligen nar de ar storre och kan paverka med egen kraft.
Vi stannar ytterligare tre natter pa Wipin Island (700 rupier/natt), men vi aker forst och lamnar ater motorcykeln. Framhjulet har plotsligt alldeles for lite luft, sa det maste fyllas. Plotsligt insag vi att vi hade glomt att ta med oljestickan ifran packningen, sa vi fick vanda ater igen. Vi far hoppas att det inte ar nagot trassel med dacket, sa att vi nu kommer i mal i ratt tid och ordning.
Cherai.
Kuzhuppilly.
Edavanakad.
Hungriga letar vi efter frukoststallen, men ratar flera da "brodet" ligger klart sedan forr. Vi ser hellre nybakat varmt.
Nayarambalam.
Det gar ett flertal raka kanaler in fran kusten.
Malippuram.
Vypin.
Vi aker med en helt knokafull bilfarja over till Fort Cochin (5 rupier). Dar gallde det verkligen att halla sin plats i kon, annars kom man inte med farjan. Trangseln var stor och overblivna millimetrar fa. Frukost i Fort Cochin: Idiappam Masala Egg = risnudlar med rora och ett kokt agg. Omelette = 4 rostade mackor. Kaffe + 150 rupier.
Sa. Da var vi reda att aterlamna mc.n - vilket skedde utan problem.
Personfarja ater till Vipin (4 rupier). Buss fran Vipin till Cherai (22 rupier). Chauffor, biljettansvarig och en visselpipareman vid dorren som visslar for att stanna eller for att aka. Inga fonster i bussen ordnar en finfin ventilation. Skont - min inte sa sakert. Bussen ar naturligtvis valdigt fullsatt. Ricksha till vart "hem" (30 rupier).
30 dagar per mc. Inga skador. Inga olyckor. Inga katastofer. Prima gott och valdigt bra.
Cherai.
Middag; rakor, vag och ris, vatten och kaffe = 168 rupier. Starkt och mycket gott.
................................... (mer sen....)
Anette Grinde ... . . .
Jag blir starkt berord av skolbarnen. De sma och stora barnen och ungdomarna som ar en del av var framtid. De som saknar skolmaterial, de som har svart att fa sin budget att ga ihop, de som lever under svara och fattiga omstandigheter. Barnen - som bara ar i handerna pa de vuxna och i de omstandigheter som galler just dar. De, som de inte alls kan paverka nar de ar sma - mojligen nar de ar storre och kan paverka med egen kraft.
Vi stannar ytterligare tre natter pa Wipin Island (700 rupier/natt), men vi aker forst och lamnar ater motorcykeln. Framhjulet har plotsligt alldeles for lite luft, sa det maste fyllas. Plotsligt insag vi att vi hade glomt att ta med oljestickan ifran packningen, sa vi fick vanda ater igen. Vi far hoppas att det inte ar nagot trassel med dacket, sa att vi nu kommer i mal i ratt tid och ordning.
Cherai.
Kuzhuppilly.
Edavanakad.
Hungriga letar vi efter frukoststallen, men ratar flera da "brodet" ligger klart sedan forr. Vi ser hellre nybakat varmt.
Nayarambalam.
Det gar ett flertal raka kanaler in fran kusten.
Malippuram.
Vypin.
Vi aker med en helt knokafull bilfarja over till Fort Cochin (5 rupier). Dar gallde det verkligen att halla sin plats i kon, annars kom man inte med farjan. Trangseln var stor och overblivna millimetrar fa. Frukost i Fort Cochin: Idiappam Masala Egg = risnudlar med rora och ett kokt agg. Omelette = 4 rostade mackor. Kaffe + 150 rupier.
Sa. Da var vi reda att aterlamna mc.n - vilket skedde utan problem.
Personfarja ater till Vipin (4 rupier). Buss fran Vipin till Cherai (22 rupier). Chauffor, biljettansvarig och en visselpipareman vid dorren som visslar for att stanna eller for att aka. Inga fonster i bussen ordnar en finfin ventilation. Skont - min inte sa sakert. Bussen ar naturligtvis valdigt fullsatt. Ricksha till vart "hem" (30 rupier).
30 dagar per mc. Inga skador. Inga olyckor. Inga katastofer. Prima gott och valdigt bra.
Cherai.
Middag; rakor, vag och ris, vatten och kaffe = 168 rupier. Starkt och mycket gott.
................................... (mer sen....)
Anette Grinde ... . . .
12 januari. Chalakudy - Wipin Island
Vi lämnar hotellet utan frukost, men finner ett ställe strax intill (där vi åt middag igår). Våra vakningsvanor blir trögare och trögare. Väckningen står alltid på 0600 och vi kom idag till frukost kl 0845. Nåväl, vi är ju ändå på semester och har inte särskilt bråttom.
Två stora Masala Dosa, vatten, te och kaffe. De var riktigt ordentligt stora idag. Nu är vi fulltankade för vår näst sista mc-dag. I morgon lämnar vi tillbaka motorcykeln. När vi åker ut från frukoststället kommer en liten lastbil med en stor elefant säkert förankrad på flaket. Vi följer efter för att försöka få en bild på ekipaget, men han kör snabbt i trafiken så vi hinner inte förbi. Det var en fantastisk syn. Den skulle säkert transporteras till de fantasktiska skogarna där vi var i går. Där var det riktigt fina elefanttrakter.
Dagens mål är kusten strax norr om Ernakulam.
I morse träffade vi vår första kackerlacka. Den var lagd på rygg i vårt badrum och var skarpt omgiven av myror som försåg sig av den i små bitar åt gången. Ett ivrigt myrtåg vandrade fram och åter över golvet. Kackerlackan sprattlade lite vekt emellanåt. Vi hoppas att vi inte träffar fler.
Aloor = Alur.
Här var det riktigt fina kvarter, med stora och ordentliga hus. Färgglatt målade. Vi viker av från vägen med riktning kust och virrar in oss på en liten byväg. Det känns som om vi kör i en labyrint, som vi inte vet hur vi skall komma ut ur.
Marekkad - Kerala.
Vi blir, mitt i labyrinten, inviterade till en skola med små barn. De är 6-11 år och är 93 elever i skolan. Det finns 5 lärare i den lilla skolan. Läraren berättar att skolan har dålig ekonomi. På onsdagar har dessa elever inga skoluniformer, vilket de annars alltid har i skolan.
Detta var återigen en värdefull felkörning. Gruppfotot på alla elever får sändas per post då skolan saknade e-postadress.
Vi letar oss upp till "stora vägen" igen då stigarna blev för smala och markerna för blöta.
Mala (en stor städad by - liten stad).
Poyya.
Vägskylten är på krumerlurspråk så vi får fråga i korsningen. Det känns alltid lätt att fråga, då människorna glatt och lätt lotsar oss vidare i rätt riktning.
Vi passerar ett stort vattenområde, där delar är "inrutat" i stora rutor. Till vad de används vet vi dock inte.
En stor bro för oss över vattnet, där vi åter ser de stora kinesiska fiskenäten som bara finns i dessa trakter.
Anapuzha - Kottapuram.
Azhikod - för färja till Wipin Island.
Färja (kl 1200) - 8 rupier - till ön Wipin Island, strax norr om Fort Cochin. Här skall vi hitta bo för inatt. Färjan är mycket trevligare än bron, även om det tar längre tid att hitta och färdas med den.
Wipin Island är en lång smal ö med en fin sandstrand längs den västra kusten. Några hotell är centrerade till mitten, där huvudbron från fastlandet ansluter. Längs hela västsidan, mellan väg och strand, finns en 2 meter hög stenmur till skydd mot havets kraft. Havet ligger idag alldeles lugnt och stilla.
Så. Där gick kopplingsvajern av. Otur - sista dagen! Tur - nästan "hemma"!
Vi checkar in på ett strandnära boende (800 rupier) och ordnar mekaniker. I väntan på detta äter vi lunch (fried rice, vatten och kaffe - 200 rupier). Prisnivån indikerar turisttrakter.
En tam elefant med förare promenerar stillsamt förbi utanför lunchstället. En varningsskylt för elefanter igår, och två riktiga idag sålunda.
Det bästa med resan så här långt är ett fantastiskt land, underbara bergsvyer, vänliga människor och min fina reskamrat.
Dagens mc-haveri (kopplingsvajer och byte) kostade 300 rupier.
Leif tog ett skönt kvällsdopp i det ljuvliga havet efter solens nedgång.
Lycka är att vara i Indien.
tisdag 11 januari 2011
11 januari. Valparai (Tamil Nadu) - Chalakudy (Kerala)
Ingen duschstril. Hink. Varmvattnet var inte överdrivet varmt, men lite ändå efter en lång stunds spolning. Det är skönt med lite varmt.
Frukost vid 08-tiden (Ghee Rost + te = 60 rupier). 0915 Avfärd från Valparai.
61.06 rupier/liter.
365 rupier = 5.98 liter.
Före kl 0800 är nästan inga människor ute. Vi äter frukost som första gäster. Strax kommer det fler. Vi blir som vanligt ordentligt granskade. När vi kommer ut på stadens gator efter frukosten har staden vaknat. Gatar är full av vandrande skolungdomar på väg till skolan (i skoluniform). De går åt olika håll, i olika färg och ålder, så det måste finnas många skolor i den lilla staden.
Vi lämnar staden med ett gott humör i den ljuvliga morgonsolen och färdas vidare genom de gröna guldets marker. Vi ser plockare med stora säckar på huvudet. De bär te fran odlingarna. Här ser vi plockarna plocka med händerna istället för med sax och behållare. De har en stor tygpåse på ryggen som de lägger de plockade bladen i. Lite längre ner möter vi kaffeplantorna igen, men de möts strax igen av mer te.
Varatu Parai.
Periyar Nagar.
En stor damm kantar vägen. Vattennivån är låg. Vi kan tydligt se att den varit avsevärt högre för inte så länge sedan.
Vi gläds stort åt att vägen är fantastiskt krokig. Vi kan konstatera att det inte syns på kartan vilken typ av väg vi skall möta. Om den är rak eller krokig, fin eller gropig får dagen utvisa allteftersom.
Vi kan dock veta att bergen alltid skapar fantastiska bilder på näthinnan.
Sholariyardam är stor, men har plats för mycket mer vatten än där finns nu. Det är säkert en avsevärd skillnad i anslutning till monsunperioden.
I bergen är luften bättre, naturen renare, tempot lugnare och temperaturen härligt fantastisk. Kanske skall man bosatta sig på en varm bergsvägg med fantastisk vy i dessa berg?
I bergen är luften bättre, naturen renare, tempot lugnare och temperaturen härligt fantastisk. Kanske skall man bosatta sig på en varm bergsvägg med fantastisk vy i dessa berg?
Malikuparai - delstatsgräns från Tamil Nadu till Kerala.
Vägkvaliteten blev omedelbart sämre vid infart till Kerala. Vi kommer in i distriktet Thrissur i dess sydostligaste hörn.
Vid gränsen blir det körkortskoll och formulär med plastinformation innan vi får köra in i området, som är en plastfri zon. Ordningen är glädjande och kostnadsfri. Turister får inte passera här efter kl 1800. Det visar sig fullt befripligt när vi åkt genom området - som är helt tomt på bostäder och människor. Här fanns bara natur, timme efter timme.
Vägen är smal och vegetationen är mycket tat. Vägen känns ibland som en torrlagd flodfåra snarare än en väg. Min höft och min kamera riskerar att ta stryk.
Fåglarna kvittrar och det är riktig djungelkänsla. Vi är helt ensamma på denna väg. Vi möter i princip ingen trafik alls. På kartan finns inga bynamn och i verkligheten finns bara skog. Det är förundrande i ett land där vi alltid annars möter människor och trafik - överallt. Här är det helt tomt, så när som på några lite större och mörka apor.
Vi kommer till ytterligare en stor damm, där utsikten är helt betagande över vatten, skog och berg. Detta är njutning som heter duga.
Båda dammarna har samma namn - den övre ligger i Tamil Nadu och den nedre i Kerala (Sholair Dam).
Detta är onekligen den minst trafikerade väg vi någonsin färdats på i Indien. Detta är ett riktigt ingenmansland.
Anakkayam (Kerala).
Vi byter sida om ett vattendrag och begrundar det trasiga räcket över bron. Vattnet är rent och vackert forsande.
Vi färdas i säkert 10 mil genom den fantastiska djungelmiljön, praktiskt taget ensamma. På slingrande, krokiga och hoppande vägar, oftast i väldigt låg fart.
Vazhachal.
Utcheckade från det plastfria området - med underskrift och med garanti att plasten tagits med. Det var en fantastisk väg som vi inte kunnat föreställa oss innan avresa.
Charpa Waterfalls.
Fallen har sällan särskilt mycket vatten i sig, men det har en bredd som indikerar att det är mer i annan tid. I monsuntid eller strax därpå är nog fallen mäkta imponerande.
Athirappily Waterfalls (Kerala).
Lunch vid 14-tiden. Porotha och grönsaker, vatten - 75 rupier.
Ett stort och brett vattenfall, som forsar glatt trots att det är lite vatten i vattendraget. Fallet är en stor turistattraktion med många restauranger, stånd och resorts/lodge. Vägen blev här också väldigt mycket bättre vid vår vidare färd mot väst och kust.
Flodfåran är ganska bred nedanför fallet, om än inte överdrivet vattenfylld och strid i just denna tid.
En bit längre ner odlas gummiträd igen. Små koppar på stammen vittnar om deras aktivitet. Gummiträden är alltid lite böjda, som om de strävar åt något annat håll än upp.
En ny typ av palm dyker upp. Vi ser inga nötter eller frukter och undrar vad det är. Stammen ser helt annorlunda ut jmf med de vi tidigare sett. Den är inte slät. Palmbladen har växt på sidan allteftersom. Stammen är avsevart tjockare än de vi tidigare sett.
Vi närmare granskning ser vi att bladen är avsågade. Det är bara de som är överst på stammen kvar. Resten är "skördade". Det kommer sedan nya blad allteftersom (i toppen).
Kunnakuzhy.
I denna lilla by fanns flera stora villor. Det såg märkbart olikt ut i jmf med hur byarna brukar se ut i dessa trakter.
Vår färd går fortfarande i nedförsbacke. Färden neråt har tagit nästan hela dagen.
Pariyaram.
Chalakudy.
Guest Home 450 rupier. Inte värst, med långt ifrån bäst. Det bästa idag var den fantastiska färden - hela dagen!
Om man tittar på kartan ser det ut som om vi har färdats på ett rakt streck ifrån Valparai till Chalakudy. Så var det verligen inte i verkligheten. Det har varit en enormt vacker dag.
Middag: nudlar med veg & nudlar med agg, vatten = 95 rupier.
måndag 10 januari 2011
10 januari. Pollachi - Valparai....
Hel och ren! Tvättat mig i riktigt varmt vatten. Helt rena kläder, förutom byxa och jacka förstås.
Pollachi. Frukost på hotellet (Masala Dosa, Veg Uthappan, vatten och kaffe = 104 rupier.) Finfint och gott. Varmt vatten i "morgonduschen". Ljuvligt! Avfärd ca 0950 - varmklibbigt väder. Dagens plan är att nå Valparai.
Indierna är fantastiskt duktiga på att använda rep. De har fantastisk last i höjd och i bredd, men de använder aldrig spännband med någon låsanordning. Rep och knutar/knopar är deras melodi. Det är fantastiskt att se.
Alla dessa upplevelser är/blir svåra att förmedla. Vår upplevelse kan aldrig bli någon annans. Man måste se allt detta och känna utifrån sitt egna perspektiv. Man måste se palmhyddorna, lyxvillorna och tältlägren. Och naturen, vägarna och havet. Man måste känna, se, lukta och smaka på allt det fantastiska som resan och vistelsen ger.
Ett tempel är placerat på toppen av en klippa längs vägen. Berget är antagligen "skalat" från jord och växtlighet.
Kdimedu.
Vindkraftverket snurrar långsamt i den ljumma vinden. Här ser vi åter ett stort område med vindsnurror. Många av snurrorna står stilla och några få snurrar.
Landskapet emellan är odlat och nyttjat. Kvinnor arbetar på fälten med böjda ryggar.
Andhiyur.
Vi frågar efter vägen och inser att vi är på fel väg. Vi får välja en ny riktning i nästa by.
Landskapsbilden blir inte så vacker av alla vindsnurror, men de står för förnyelsebar energi och blir därför en ljuv bild att se. Jag saknar helt synen av solfångare. Majs, majs och majs kantar vägen allteftersom.
Mangalapuram.
Vi möter en ko som går efter vägen. Frambenen är ihopbundna nära hovarna. Hon har mycket svårt att gå (vilket torde vara syftet).
Reddiarmadam. Kampala Patti. Maja Nyakanur. NM Sungam (50 km till Valparai).
Vi hittar rätt väg mot Valparai och kor äter med solen i ansiktet, även om den står mer ovanför än framför.
Aliyar.
Entré 30 rupier (för båda) för färd genom reservatet. De ville ocksa se våra pass här. Vi slapp dock kameraentrén (25 rupier). En stor damm, som ser ut som en underbar sjö med en liten ö i, passeras vid bergets fot. Det är helt underbart vackert.
Vi ser inte dammens nedersida men ser att dammväggen är lång.
Monkeyfalls.
Vi är åter i ljuvliga berg. Slingriga vägar, branta toppar, elefantvarningsskyltar och vattenfall. Bergsvägar är onekligen fantastiska. Det är helt enastående fantastiskt.
Första "hairpinbend"-skylten säger 1/40. Redan vid 2/40 är utsikten helt makalös och jag lutar mig inåt vägen igen. Det är 33 km till Valparai.
Attakatty.
En höjd är besegrad. Vi åker en liten bit neråt igen. Det forsar vatten i vattendragen och strax börjar stigningen igen (17/40) för nästa bergskam upp. Träd och buskar, men inga odlingar syns ännu på detta berg. Temperaturen faller allteftersom. Det är ljuvligt skönt. Vi ser många småapor efter vägen.
Vi ser en skylt om Tiger Valley vid sidan om vägen (27/40). Vi passerar och hoppas att vi är i trygga kvarter.
En god bit upp på berget börjar teodlingarna. Här finns också ett tigerreservat.
Dessa teodlingar är så obeskrivligt vackra, där de så jämnt växer på kullarna. Det är en makalös fröjd att se detta landskap. En bild kan aldrig göra detta rättvisa. Det måste helt enkelt ses.
Det bästa med Indien är bergen, hårnålskurvorna och den ljuvliga temperaturen.
Det är bara hårnålskurvorna som räknas (av de 40) - alla övriga böjar, kurvor och halvsvängar är inte numrerade men bistår i den fantastiska stigningen uppför berget.
Vid 31/40 är det teodlingar åt alla håll - det är makalöst stora arealer av välvårdade buskar, men vi ser inga plockare ute på ägorna.
Skyltar propagerar att detta är en skräpfri zon. Det är glädjande när naturen är ren.
12 lagom trafikförvirrade vildsvin möter oss i en kurva. De verkar mer skrajsna än modiga.
Ayyerpadi.
Efter de 40 kurvorna bär det neråt igen. Här ser vi plockare på ägorna, om än inte så många.
Rottikkadai.
Några kyrkor i byn visar på kristen närvaro. Tron ser uppenbart olika ut allteftersom; tempel, moskeer och kyrkor breder ut sig i olika mängd och på olika sätt allteftersom vår resa går vidare.
Valparai (Tamil Nadu).
Lunch. Porotha, veg, vatten 125 rup. Green Hill Hotell - 750 rupier.
Kvällspromenad genom byn. Besök i kyrkan. En stunds internet.
Vi köper en chipspåse som kvällsgodis (120 gram = 10 rupier). Starkt och starkare allteftersom. Jag fick ett kryddstänk i ögat och det sved regält.
Att färdas per mc i Indien är fantastiskt. Helt enkelt.
A..
lördag 8 januari 2011
9 januari. Ooty - Pollachi
Söndag.
Frukost. Onionporotha med stark sås. Kaffe. Prima gott! 70 rupier.
Det var skönt med en varm filt inatt. På morgon och kväll är här lämpligt med tröja och jacka. När solens strålar värmer är det varmare. Mössa och jacka används av folket i trakten. Hotellet utlovade varmvatten mellan kl 0700 - 0900. Och de höll vad de lovade. En ljuvligt kokhet morgondusch hör inte till vanligheterna. Här var det behövligt på det kyliga hotellrummet.
Frukost. Onionporotha med stark sås. Kaffe. Prima gott! 70 rupier.
Det var skönt med en varm filt inatt. På morgon och kväll är här lämpligt med tröja och jacka. När solens strålar värmer är det varmare. Mössa och jacka används av folket i trakten. Hotellet utlovade varmvatten mellan kl 0700 - 0900. Och de höll vad de lovade. En ljuvligt kokhet morgondusch hör inte till vanligheterna. Här var det behövligt på det kyliga hotellrummet.
61.31 rupier/liter
450 rupier = 7.34 liter
Tankning på morgonen före avfärd.
Avfärd strax efter 0930. Det är kallt, så tröja och dubbla jackor åker på på morgonkvisten. Efter en god frukost och mc tankning åker vi genom staden igen. Det är söndag förmiddag och redan livligt med trafik. Vi hoppas på en lika fin resa nerför berget idag som vi hade upp igår. Nilgris Hills (som bergen härikring heter) var väl värda ett besök.
Ootys stads kullar är många, utspridda och vackra. Här finns mängder av hotell av alla sorter. Utkanterna av staden är odlad i vackra terasser på samma vis som huset klättrar efter höjderna.
De vackra teodlingarna börjar igen strax utanför staden, med riktnig mot Coonoor.
Vyerna är vidunderliga. Bosättningarn efter branterna är makalösa (ur vysammanhang), men är inte alltid i gott skick.
Kethi.
Yellanalli.
Jaha. Så kan man också göra. De lassade av ett helt lastbilslass med gödsel på vägen i utkanten av byn. Man kan stillsamt undra varför.
Aravankadu.
Staden ligger på kullar en liten bit vid sidan om den "stora" vägen. Skola, kyrka och tempel. Och mängder av färgglada klättrande hus. På planen utanför kyrkan var det fullt med människor i alla åldrar. Där var bingo, lotterier, spel och festligheter. Kanske var det trettondagspartaj. Glatt och trevligt, denna söndagsförmiddag i bergen.
Welligton.
Coonoor (1850 möh).
Ett litet tåg står inne för färd uppför berget. En första klass vagn åker först och sedan kommer 2.a klassvagnarna. Loket kommer sist - det puttar tåget framför sig uppför berget. Spåren är smala. Detta tåg hade ett diesellok sist.
I korsningen nedanför jvst var bommarna nedfällda. När vi passerade kom det "riktiga" lilla tåget puffande uppför berget. Tuff Tuff Tuff, med ånga rykande från loket. Skarpt coolt!
Utsikten från de slingrande vägarna från Coonoor är alldeles ljuvliga.
Bussarna rullar nerför berget i nästan fri fart. Bromsarna skriker ibland när de närmar sig kurvorna. Det är inte läge att köra om bussarna idag. Det är snarare läge att hålla sig skarpt åt sidan igen.
Katteri.
Gudabenådat. Skarpa berg. Höjder. Teodlingarna klättrar på de skarpa bergen mitt emot. Bergen längre bort skyms allteftersom i dis och moln.
"Hair Pin Bend" - här står skarpa varningsskyltar om hårnålskurvor. Vi möter järnvägen igen. Det vore en fantastisk upplevelse att åka det lilla ångtåget uppför berget.
Marapalam.
Det är mycket trafik såväl uppför som nedför berget (trots att det är söndag).
Apor. Smala broar. Vattenfall. Vidunderlig utsikt. Röda skarpa varningsskyltar. Ständigt vackert klädda kvinnor och små flickor med glitter, paljetter och härliga färger och volanger.
Vägen nedanför berget är fin. Asfalt, nästan helt utan gropar.
Burliar.
Vi ser en fullastad lastbil (färd nerifran) som tippat över en kant i en skarp kurva. Framhjulen har skurit utanför. Det måste nyligen ha hänt och anledning torde ha varit stor trängsel i kurvan. Det skapar säkert en hel del trassel i trafiken när den sedan skall baxas loss.
Här måste finna mycket apor i skogarna. Efter vägen sitter det många som plockar på varandra och som letar mat bland skräpet vid sidan av vägen.
Kallar (elephant movements area)
Mettupayalam.
Porotha med grönsaker, 7-up, vatten, te och kaffe - 88 rupier. Maten serveras på bananblad. Gott och stärkande för fortsatt färd.
Nu är vi nere i det platta landskapet igen. Vi är i Coimbatore distriktet och ännu kvar i delstaten Tamil Nadu. Vi kan nu inte förvänta oss att se vackra teodlingar i det platta landskapet.
Teacher's colony.
Karamadai.
Leif är mycket duktig i trafiken. Man får ha ögon som en bläckfisk har armar - runt om och i ständig koll åt alla håll. Det är lätt och fantastiskt att färdas på detta sätt.
Press Colony.
Veerapandi.
I Tamil Nadu ser vi ibland männen målade i pannan. Ibland tvärs över hela och ibland bara lite smått. Dessa panndekorationer har vi inte sett i Kerala eller Karnataka.
Coimbatore (=distriktets huvudstad).
Staden, som är en industristad, är känd för att vara södra Indiens textilhuvudstad.
Vid trafikstockningen blir det trängre och trängre allteftersom. Alla mopeder och motorcyklar tränger sig förbi som små myrtag vid sidan om. Rickshor och småbilar försöker också, tills det är hopplöst tilltappt. En fil blir 3-4 led efter en liten stund. Det känns som millimeter i marginal.
Vid röd/grönlysena finns en sekundmätare som räknar ner. Det är grönt i 25 sekunder och trafiken börjar köra när det är några sekunder kvar av det röda ljuset.
Coimbatore var en STOR stad. Det tog en god stund innan vi trasslat oss igenom staden och ut i rätt hörna. Varmt. Varmt. Varmt. Bussarna bölar som stora elefanthjordar.
Vi åker förbi en reklamskylt om Kovaimarathon 2010. Det får vi söka på sedan och se när, var och hur detta gått av stapeln.
Kuichi (34 km till Pollachi)
Sundarapuram.
Det röda ljuset verkar bara gälla när det är trafik i korsingen. Är det ingen trafik stannar inte indierna för det röda ljuset.
Vi ser åter palmbladshus, om än inte så många. Palmbladsflätade hus och palmblad som tallrikar ser vi sålunda mest av i Tamil Nadu.
En bit syd om Coimbatore ser vi några få vindsnurror igen. Inte så mangå som på sydostsidan, men ändock några.
Kinathukadavu.
Idag har vi haft finfin väg hela dagen. Ovanligt och fantastiskt skönt.
Pollachi (Tamil Nadu).
Målgång ca kl 1600. Sakthi Hotel, Pollachi (660 rupier).
Klippning Leif (60 rupier) - med noggrannhet och ett stycke språkförvirring. Han fick det så kort som han ville. När finansningen skulle till med nytt skarpt rakblad gick strömmen. Finliret fick ske i ficklampsljus.
Kvällspromenad, klippning och middag.
Middag: nudlar med grönsaker och läsk
= 116 rupier.
Åter till hotellet, som denna gång har fläkt och ingen filt. Det är riktigt varmt igen. Av gårdagskvällens bergskyla känns inte något av. Utlovat varmvatten och handduk är som lite lyxlir. När det kom till kritan var vattnet inte så varmt och duschen saknade kran. Finfint! Det fick bli hinktricket igen - det går faktiskt lika bra. Det är som om man inte bryr sig om detta längre.
Livslyx - är att färdas med sin vän i detta land.
A..
8 januari. Kalpetta - Ooty
Sovit gott hela natten. Leif har drömt lustiga drömmar om sin reskamrats beteenden. Det är ju roligt att kunna roa i sömnen. Hm. Min höft gör ont.
Idag är "taket" mycket lågt. Om det inte klarnat innan det är dags för avfärd byter vi riktning. Bergen och höjder känns inte meningsfullt med denna dimma.
Jag saknar mitt morgonkaffe. Kaffet har är ett fullt glas med varm mjölk, med en liten nypa kaffepulver. Det är gott, men smakar inte så mycket kaffe (enligt mina kaffemått).
Frukost. Dosa, med stark sås, och kaffe. 36 rupier. Lite lite, så vi får äta lunch tidigt idag. Efter kartglutt bestämmer vi oss ända för bergen och Ooty (= Udhagamandalam).
Det får bli en tröja på på morgonkvisten. Det är första gången sedan vi kom som den packas upp. Ooty ligger 2240 möh - i delstaten Tamil Nadu.
Avfärd ca 0915 efter morgonens mindre passkopiestrul. Det var ett bra boende. Rent och lugnt. Vi lämnar staden med frid i sinnet och solen har värmt bort morgondimman.
Kalpetta - Sultan Bathery 22 km
Kakavayal.
Muslimska trakter. Även de små tjejerna har här täckt hår, i färgglada och vackra tyger. De övriga indiska småtjejerna är ofta klädda i mycket fina klänningar. De ser alltid ut som om de är på väg till skolavslutningsbal.
Meenangadi.
Sultan Bathery (Kerala) - 95 km till Ooty via Gudalur.
De engelska varningstexterna känns ibland lite tokiga. "Dead slow" skall antagligen vara "Drive slow" med anledning av en korsning strax senare.
Rökning verkar vara ganska sällsynt här. Vi ser ibland män som röker, men inte särskilt ofta. Vi har inte sett någon rökande kvinna alls. Det känns onekligen glädjande.
Kaffebönor syns på hustaken och på marken framför husen. Kanske blir också denna dag en dag där plantage med kaffe kantar vägen mil efter mil. Det ger ett öppnare landskap än de vildvuxna skogarna som klättrar efter branterna.
Vi får betala 7 rupier vid inresa till Tamil Nadu. Med kvitto! Finfint finlir.
Pattavayal (25 km till Gudalur).
Vi har inte tvingats betala några mutor alls under denna resa. "Pepparpeppar" - låt så förbli.
Åter i Tamil Nadu ser vi den svart röda partiflaggan igen. Sluttningarna är täckta av de vackra tebuskarna. Strax bredvid ser vi kaffebuskarna igen.
Bitherkad.
Kaffebuskarna är högre och spretigare än tebuskarna, som är låga och jämna.
Mukkatty.
Det är så vackert att se de odlade sluttningarna. Det är öppet och ljust. Tebuskarna gör landskapet oerhört vackert.
Vi passerar flera lastbilar med levande hönslast. De lämpas av allteftersom i butiker i städer och på landsbygden.
Teodlingarna är som en jämn matta efter marken. En halvmeter höga. Det finns smala gångar emellan som plockarna använder när de plockar de dyrbara bladen av buskarna. Teodlingar är något av det vackraste som finns i Indien. För att se dem måste man upp i bergen. Och det är verkligen väl värt "besväret". Bergen har förunderligt vackra platser.
Nellakkottai.
En städad by som klättrar på sluttningarna. Teodlingarna syns i alla väderstreck runt omkring. Mil efter mil och alltid på en sluttning. Solen lyser med vänliga strålar och skapar guld för bygden.
De små aporna hänger i träden och kikar nyfiket fram när vi passerar. Ungarna ropar och vinkar så snart de får syn på oss.
Devarshola.
Här är åter "Tamil Nadu"-fattigt. Fattigdomen syns tydligare, bostäder och butiker är mindre och avsevärt sämre. Även om här också finns en stark rikedom runt nästa hörn.
Teplockarna klipper här bladen av buskarna med en sax som har en fyrkantig burk (ca 1.5 dm) på det ena saxbladet där bladen samlas in. Tidigare har plockning skett per hand.
Padanthorai.
Vi blir omkörda av en moped med en stor packe bananblad och minns att i Tamil Nadu äts det inte på tallrik eller plåt. Här var ett bananblad underlaget för måltiden.
Gudalur - Ooty 50 km.
1200 lunch i Gudalur. Biriyani med grönsaker, porotha och vatten. 149 rupier. Strax före kl 1300 drar vi vidare uppför berget. Servitören berättade att det var kallt i Ooty, att de där var klädda i ull och att berget ofta låg i moln.
Vägen uppför berget är makalöst vacker. Den slingrar sig, högt och tvärt men ända mjukt. Stigningen är brant, men går genom teodlingslandskap så min svindel håller sig i schack.
Bussarna tutar frenetiskt i kurvorna. De behöver hela vägens bredd för att ta sig runt i kurvorna och vill darför inte gärna ha möten.
Vi åker förbi en skog av långa, skalade träd. De stravar högt, högt upp mot himlen i de branta markerna. Eucalyptus! Stammarna är skalade och kala. Solens strålar tränger ner mellan trädkronorna långt, långt upp. Av skylten framgår att ytan är upp till 80 hektar och att planteringen är från 1967 (Eucalyptus Grandis).
Det är som om barken är avskalad eller att det har spruckit och torkat. Träden har gröna blad i kronan/grenarna.
Ytterligare en bit senare gör sig svindeln gällande. Det är högt och brant - och en milsvidd utsikt. Det är helt makalöst, men det svindelsticker i ben och mage. Jag känner hur jag kompensationslutar mig fel på motorcykeln. Som tur är så är jag lätt, sa Leif märker inte detta.
Naduvattam.
Efter ca 2 mils körning uppåt, uppåt på fantastiska bergsvägar kommer vi till en öppning i landskapet där vi ser en liten by, en sjö och något som terassodlas. Grönsaker och rotfrukter kan behövas som omväxling till teerna. En vattenkanal, med cementerade sidor, skär genom den öppna ytan.
Bostäderna är mycket enkla i trakten. När vi passerar en "resort" med lyxvillor liknande "hemmahus" ter det sig nästan absurt. Skillnader människor emellan är verkligt stora.
Pykara.
Vi passerar en JÄTTESTOR damm och mängder av parkerade bilar. En jeep låg helt demolerad och upp&nervänd mitt i byn. Hit upp tar det en god stund att få sjukvårdshjälp om olyckan är framme.
Temperaturen har nu sjunkit kraftigt. Kylan kryper in innanför kläderna. Vi har minst 15 km kvar. Stigningen uppåt förtsätter. Under delar av sträckorna växer nu buskar som en tät mur vid sidan av vägen. Det är som att åka i en tät, slingrande allé (om nu en sådan kan slingra).
Plötsligt ser vi ca 30 får på en sluttning. Det är de första fåren vi har sett i detta land. Detta känns som en bra miljö för fåruppfödning. Det är lite svalt med god växtlighet. Strax nedanför finns en byggnad med text som indikerade att det var ett försöksprojekt med fåruppfödning.
Suck. Pust. Stön. Så de kör om på den kurviga vägen. Det är ett evigt tutande, som att det helt ersätter sikten. Om du inte hör något, så är det fritt fram att köra om. Om du hör, så håll dig åt sidan. Oavsett håll, vägskick eller kurvgrad. Titta alltid noga runt kurvan för säkerhets skull, ifall någon dristar sig till att inte se dig (eftersom du inte syns om du inte hörs).
Som kontrast till fortkörningen på plattlandet kör bussarna har i riktigt snigelfart uppför berget.
Ooty (Tamil Nadu).
Staden är utspridd. Den klättrar på mängder av kullar. Hus och terassodlingar löser av varandra. Det är oerhört vackert.
Det gar ett miniatyrtåg hit (smalspår), men den kom från ett annan håll än det vi kom ifrån - så vi har ännu inte fått se´t.
Hotel Comfort Inn, Ooty - 650 rupier - malgang ca kl 1530.
Idag var en riktig kanondag. Resan hit var riktigt fin. Detta är det första hotellet som inte har fläkt i taket. Istallet är det tjocka filtar på sängarna.
Vi hittar en STOR underbar marknad - med grönsaker på längden och tvären. Verkligen i mängd. Här kan man klara sig väl som vegetarian. En underbar marknad som man gärna skulle vilja ha tillgång till varje dag. Här fanns tonvis med grönsaker av alla möjliga olika sorter. En fullkomligt underbar marknad. Strax bortom fortsätter marknaden med kläder, verktyg, husgeråd och andra nyttoprylar (och lite skrotprylar).
Eucalyptustraden längre upp efter berget kom mer sporadiskt. Stora, inte lika långa, med de var som om de vridit sig och forsökte komma ur sin bark. Den torkade och föll av eller hängde torrt vid sidan av.
Bäst idag: Färden uppför från Gudalur till Ooty. 5 mil på stigande, branta och fantastiska vägar. Vyerna, eucalyptusträden och Ootys underbara grönsaksmarknad.
Här kan man bo. Här kan man leva. Här kan man njuta.
A..
Idag är "taket" mycket lågt. Om det inte klarnat innan det är dags för avfärd byter vi riktning. Bergen och höjder känns inte meningsfullt med denna dimma.
Jag saknar mitt morgonkaffe. Kaffet har är ett fullt glas med varm mjölk, med en liten nypa kaffepulver. Det är gott, men smakar inte så mycket kaffe (enligt mina kaffemått).
Frukost. Dosa, med stark sås, och kaffe. 36 rupier. Lite lite, så vi får äta lunch tidigt idag. Efter kartglutt bestämmer vi oss ända för bergen och Ooty (= Udhagamandalam).
Det får bli en tröja på på morgonkvisten. Det är första gången sedan vi kom som den packas upp. Ooty ligger 2240 möh - i delstaten Tamil Nadu.
Avfärd ca 0915 efter morgonens mindre passkopiestrul. Det var ett bra boende. Rent och lugnt. Vi lämnar staden med frid i sinnet och solen har värmt bort morgondimman.
Kalpetta - Sultan Bathery 22 km
Kakavayal.
Muslimska trakter. Även de små tjejerna har här täckt hår, i färgglada och vackra tyger. De övriga indiska småtjejerna är ofta klädda i mycket fina klänningar. De ser alltid ut som om de är på väg till skolavslutningsbal.
Meenangadi.
Sultan Bathery (Kerala) - 95 km till Ooty via Gudalur.
De engelska varningstexterna känns ibland lite tokiga. "Dead slow" skall antagligen vara "Drive slow" med anledning av en korsning strax senare.
Rökning verkar vara ganska sällsynt här. Vi ser ibland män som röker, men inte särskilt ofta. Vi har inte sett någon rökande kvinna alls. Det känns onekligen glädjande.
Kaffebönor syns på hustaken och på marken framför husen. Kanske blir också denna dag en dag där plantage med kaffe kantar vägen mil efter mil. Det ger ett öppnare landskap än de vildvuxna skogarna som klättrar efter branterna.
Vi får betala 7 rupier vid inresa till Tamil Nadu. Med kvitto! Finfint finlir.
Pattavayal (25 km till Gudalur).
Vi har inte tvingats betala några mutor alls under denna resa. "Pepparpeppar" - låt så förbli.
Åter i Tamil Nadu ser vi den svart röda partiflaggan igen. Sluttningarna är täckta av de vackra tebuskarna. Strax bredvid ser vi kaffebuskarna igen.
Bitherkad.
Kaffebuskarna är högre och spretigare än tebuskarna, som är låga och jämna.
Mukkatty.
Det är så vackert att se de odlade sluttningarna. Det är öppet och ljust. Tebuskarna gör landskapet oerhört vackert.
Vi passerar flera lastbilar med levande hönslast. De lämpas av allteftersom i butiker i städer och på landsbygden.
Teodlingarna är som en jämn matta efter marken. En halvmeter höga. Det finns smala gångar emellan som plockarna använder när de plockar de dyrbara bladen av buskarna. Teodlingar är något av det vackraste som finns i Indien. För att se dem måste man upp i bergen. Och det är verkligen väl värt "besväret". Bergen har förunderligt vackra platser.
Nellakkottai.
En städad by som klättrar på sluttningarna. Teodlingarna syns i alla väderstreck runt omkring. Mil efter mil och alltid på en sluttning. Solen lyser med vänliga strålar och skapar guld för bygden.
De små aporna hänger i träden och kikar nyfiket fram när vi passerar. Ungarna ropar och vinkar så snart de får syn på oss.
Devarshola.
Här är åter "Tamil Nadu"-fattigt. Fattigdomen syns tydligare, bostäder och butiker är mindre och avsevärt sämre. Även om här också finns en stark rikedom runt nästa hörn.
Teplockarna klipper här bladen av buskarna med en sax som har en fyrkantig burk (ca 1.5 dm) på det ena saxbladet där bladen samlas in. Tidigare har plockning skett per hand.
Padanthorai.
Vi blir omkörda av en moped med en stor packe bananblad och minns att i Tamil Nadu äts det inte på tallrik eller plåt. Här var ett bananblad underlaget för måltiden.
Gudalur - Ooty 50 km.
1200 lunch i Gudalur. Biriyani med grönsaker, porotha och vatten. 149 rupier. Strax före kl 1300 drar vi vidare uppför berget. Servitören berättade att det var kallt i Ooty, att de där var klädda i ull och att berget ofta låg i moln.
Vägen uppför berget är makalöst vacker. Den slingrar sig, högt och tvärt men ända mjukt. Stigningen är brant, men går genom teodlingslandskap så min svindel håller sig i schack.
Bussarna tutar frenetiskt i kurvorna. De behöver hela vägens bredd för att ta sig runt i kurvorna och vill darför inte gärna ha möten.
Vi åker förbi en skog av långa, skalade träd. De stravar högt, högt upp mot himlen i de branta markerna. Eucalyptus! Stammarna är skalade och kala. Solens strålar tränger ner mellan trädkronorna långt, långt upp. Av skylten framgår att ytan är upp till 80 hektar och att planteringen är från 1967 (Eucalyptus Grandis).Det är som om barken är avskalad eller att det har spruckit och torkat. Träden har gröna blad i kronan/grenarna.
Ytterligare en bit senare gör sig svindeln gällande. Det är högt och brant - och en milsvidd utsikt. Det är helt makalöst, men det svindelsticker i ben och mage. Jag känner hur jag kompensationslutar mig fel på motorcykeln. Som tur är så är jag lätt, sa Leif märker inte detta.
Naduvattam.
Efter ca 2 mils körning uppåt, uppåt på fantastiska bergsvägar kommer vi till en öppning i landskapet där vi ser en liten by, en sjö och något som terassodlas. Grönsaker och rotfrukter kan behövas som omväxling till teerna. En vattenkanal, med cementerade sidor, skär genom den öppna ytan.
Bostäderna är mycket enkla i trakten. När vi passerar en "resort" med lyxvillor liknande "hemmahus" ter det sig nästan absurt. Skillnader människor emellan är verkligt stora.
Pykara.
Vi passerar en JÄTTESTOR damm och mängder av parkerade bilar. En jeep låg helt demolerad och upp&nervänd mitt i byn. Hit upp tar det en god stund att få sjukvårdshjälp om olyckan är framme.
Temperaturen har nu sjunkit kraftigt. Kylan kryper in innanför kläderna. Vi har minst 15 km kvar. Stigningen uppåt förtsätter. Under delar av sträckorna växer nu buskar som en tät mur vid sidan av vägen. Det är som att åka i en tät, slingrande allé (om nu en sådan kan slingra).
Plötsligt ser vi ca 30 får på en sluttning. Det är de första fåren vi har sett i detta land. Detta känns som en bra miljö för fåruppfödning. Det är lite svalt med god växtlighet. Strax nedanför finns en byggnad med text som indikerade att det var ett försöksprojekt med fåruppfödning.
Suck. Pust. Stön. Så de kör om på den kurviga vägen. Det är ett evigt tutande, som att det helt ersätter sikten. Om du inte hör något, så är det fritt fram att köra om. Om du hör, så håll dig åt sidan. Oavsett håll, vägskick eller kurvgrad. Titta alltid noga runt kurvan för säkerhets skull, ifall någon dristar sig till att inte se dig (eftersom du inte syns om du inte hörs).
Som kontrast till fortkörningen på plattlandet kör bussarna har i riktigt snigelfart uppför berget.
Ooty (Tamil Nadu).
Staden är utspridd. Den klättrar på mängder av kullar. Hus och terassodlingar löser av varandra. Det är oerhört vackert.
Det gar ett miniatyrtåg hit (smalspår), men den kom från ett annan håll än det vi kom ifrån - så vi har ännu inte fått se´t.
Hotel Comfort Inn, Ooty - 650 rupier - malgang ca kl 1530.
Idag var en riktig kanondag. Resan hit var riktigt fin. Detta är det första hotellet som inte har fläkt i taket. Istallet är det tjocka filtar på sängarna.
Vi hittar en STOR underbar marknad - med grönsaker på längden och tvären. Verkligen i mängd. Här kan man klara sig väl som vegetarian. En underbar marknad som man gärna skulle vilja ha tillgång till varje dag. Här fanns tonvis med grönsaker av alla möjliga olika sorter. En fullkomligt underbar marknad. Strax bortom fortsätter marknaden med kläder, verktyg, husgeråd och andra nyttoprylar (och lite skrotprylar).
Eucalyptustraden längre upp efter berget kom mer sporadiskt. Stora, inte lika långa, med de var som om de vridit sig och forsökte komma ur sin bark. Den torkade och föll av eller hängde torrt vid sidan av.
Bäst idag: Färden uppför från Gudalur till Ooty. 5 mil på stigande, branta och fantastiska vägar. Vyerna, eucalyptusträden och Ootys underbara grönsaksmarknad.
Här kan man bo. Här kan man leva. Här kan man njuta.
A..
7 januari. Madikeri - Kalpetta
Hotellet har iskallt vatten och är väldigt lyhört mellan rummen. 700 rupier per natt - Green Stay, Tourist guest House, Madikeri. Vi kom den 5 jan och åker vidare den 7 jan.
Frukost (Dosa Masala och kaffe - 90 rupier). Underbart gott! Vi träffar en belgare (Sebastian) på frukosten och pratar en stund om fantastiska Indien. Han reste själv med buss och hade nyligen kommit. Han hade dock varit i Indien förr på en flera månders tripp per buss. Han rekommenderar oss att besöka Hampi, Maheshwar och Omkareshwar. Platserna ligger ost om Goa och norrut och får besökas vid vårt nästa Indienbesök. Det var en trivsam pratstund.
Avfärd 0930. Vi lämnar staden för nya upplevelser på annan ort. Med en stark önskan om fina vägar.
Himlen är klarblå. Solen lyser skönt även om det är svalt i bergen. Dagens mål är Kalpetta i Kerala. När vi kommer en bit nerför berget ser vi hur husen klättrar efter höjderna ovanför oss. Höjderna och den gröna växtligheten är ljuv för öga och välmående.
Leif är helt fri från sin onsdagsfeber. Min högra höft har gjort väldans ont inatt, men känns bättre nu. Min sömn inatt var obefintlig, men jag hoppas att den blir finfin natten som kommer istället.
Murnad.
Handlat ett engelst lexikon (25 rupier) som fredagspresent till Söderbykisen som färdas tillsammans med mig i detta land. Anteckningsböckerna har kostat 3-15 rupier per styck och varit goda följeslagare under resan. Fast jag hade naturligtvis inte kunna anteckna så flitigt om jag kört själv. Det är oerhört positivt att åka, även om jag saknar att köra sjalv.
Välanvända packningsdetaljer på resan har t ex varit sidenlakanen. Utan dessa skall jag aldrig mer resa. Lättpackade, lättvättade och som skydd mot de solkiga lakanen på en del tvivelaktiga hotell. Att ligga i dessa egna lakan är helt enkelt varit väldigt bra. Insektsnätet (impregnerat) har också varit uppsatt varje natt. Det har känts tryggt och bra att försöka låsa ute myggorna som kan vara bärare av malaria och japansk encefalit. Det vill vi verkligen inte smittas av.
Min kamera är guld att ha och min lilla dator saknar jag mycket stort. Det var helt enkelt mycket dumt att lämna datorn hemma. Till nästa resa skall den med.
Vi kör förbi en lastbil som lastas med hö (risskörd). Lasset är HÖGT och BRETT. Lastbilen syns knappt. Vi undrar hur den skall kunna färdas på vägen. Den kan knappast möta en buss eller lastbil på vägen med den lasten.
Virajpet (= Virarajendrapet).
I Perambadi svänger vi vänster igen. En gropig väg, ett litet vägarbete och torkning av kaffebönor. Vackra och finklädda små barn vinkar glatt vid vägkanten och ger mig varma lyckobubblor i magen.
Vi möter fler (ris)hölass efter vagen och förundras över lastningen. Vi är nyfikna på att se en tröskning av riset och hoppas finna en sådan arbetsplats under resans gång.
Kaikery.
De odlar plantor under stora nät och väv, som lite mörka växthus med värme och fukt.
Gonikoppal.
62.58 rupier per liter.
430.55 = 6.88 liter
Oljestickan lossande fran skruvlocket - den gick helt enkelt av. Ett kort verkstadsbesök för 25 rupier fiskade upp stickan och satt på ett provisoriskt lock. Vi andas ut en aning och letar reda på ett lunchstalle. Vi äter en ordentlig lunch med ris, grönsaker och starka såser samt vatten och Sprite för sammantaget 170 rupier. Mätta och glada drar vi vidare söderut.
Vi stannar till vid ett bygge där det blandas sand, grus och vatten och langas till våningen ovanför. Ca 30 man är med i arbetet. Langningen är effektiv och snabb.
Ponnampet.
Om man tänker sig att bo i Indien och vill bo i syd är Kerala eller Karnataka att föredra framför Tamil Nadu. Det är helt enkelt lite ordningsammare där. Om man finner ordning vara ett boendeönskemål, förstås.
Hudikeri (Distrik Kodagu)
Ja. I detta distrikt är det verkligen kaffe som gäller. Kaffeplantage har kantat vägen sedan vi nått det mer kuperade höjdlandskapet mot bergen. Det är vackra vyer, och stora arealer.
Srimangala.
Irpu Falls (Karnataka)
51.8 meters fall ner mot dalen. Inträde 20 rupier för indier och 50 för utomjordingar. Parkering 5 rup för indier och 20 för utjordingar. Man häpnar emellanåt till ingen särskild nytta. Det är bara att förhalla sig. Fallet var vackert och värt ett besok. Vi fick 1.5 km skogspromenad som avbrott till allt mc-åkande. De tog inte betalt för kameran denna gång (kanske såg de den inte).
Kutta (Karnataka) - Thopattyayal = Tholpatty.
Solen dalar. Temperaturen är vänligt skön. Ljuset är gudabenådat vackert. Timmen går mot kvällning.
Distrikt Wayanad - Kerala
Kattikulam.
En stor kyrka i en lite by. Vacker, men stor - för mig är det lite motsägelsefullt. Det är dock samtidigt väldigt vackert när de stora kyrkorna är fullsatta till gudstjänst. Då är det underbart vackert och inte alls motsägelsefullt.
Kaffebönorna ligger utlagda på stora planer för torkning. Man och kvinnor sopar, skyfflar och vänder för att torkningen skall ske på rätt sätt och i rätt takt.
En liten flock apor (7-8 st) sitter och äter vid sidan om vägen. De håller sig snällt och stilla kvar på sin kant. Vi åker i naturreservatstrakter. Vi ser skyltar för äventyr, vandring och elefantexkursioner. Omgivningarna är rena och vackra i det ljuvliga kvällsljuset.
Mananthavady.
Koiylery.
Här hänger (ris)höet som en strut på en palm, på tork, som stora höstackar. Vi ser det igen och igen i detta omrade, men har inte sett det förr.
Panamaram.
Så försvinner solen ner bakom höjden i väster. Vi ber att mörkret ändå stannar borta ännu en liten stund.
Kambalakkad.
10 km kvar och mörkret är strax ett faktum. Leif slår på halvlyset och lyckligtvis har de mötande ännu inte slagit på (hel) ljuset på sina fordon.
Kalpetta (Kerala).
Vi når staden vid mörkrets inbrott och får förvirrande hjälp av två killar. De talar inte engelska, men insisterar pa att bistå. Vi blev av med dem efter ca en halvtimme, varefter vi kunde börja leta boende själva. På tredje försöket fann vi ett rum (Tourist Home 550 rup).
Det bästa idag var färden i det vackra landskapet och de fantastiska (ris)hölassen.
A..
torsdag 6 januari 2011
6 januari. Madikeri (med omgivning)
Torsdag. Makikeri. Sen morgon. Solen skiner, men temperaturen är lägre än vanligt.
Frukost och kaffe (90 rupier). Staden är städad och fin. Den är en knutpunkt uppe i bergen. Leif har hämtat sig från gårdagens feber. Vi tar det lugnt idag.
Vi stötte på ett tyskt par, i vår ålder, som åkte på var sin Enfield. Det var deras egna Enfield.s, men de var registrerade på en annan person i Goa (en tysk som bedriver mc-resor med utgångspunkt från Goa). De har besökt Indien i 10 års tid. Vi blir igen frestade att finna ett sätt att köpa en Enfield i Indien.
Iväg ca kl 1045 på en dagsutfykt mot Kushalnagar som har en del tibetanska bosättningar sedan lång tid tilbaka. Madikeri ligger på ca 1000 meters höjd.
Vi möter en ambulans på ett vägbyggesparti och kan mest skaka på huvudet åt hopplösheten. Maxfart på många sträckor är 20 km/tim pga vägens kvalite - eller frånvaro av kvalité.
Vi befinner oss ett kaffeodlarområde. Plantagen kantar vägen allteftersom. Vägen är plötsligt riktigt fin nedför berget. Bred, ren och nästan gropfri asfalt. Ren lyx. Det är ljuvligt vackert.
Suntikoppa.
Vissa städer är verkligen rena och sopade. Det gör oss glada och tillfreds. Vi njuter än mer av landskapet när det är sopfritt i backar, diken och vägkanter.
Vi åker förbi några särskilt speciella träd. De är långa, kala och inkapslade i ett stort buskage. Det ser stort risigt ut.
Nere i dalen kantas vägen av riktigt stora och lyxiga villor, liksom också av det vanligt små enkla husen. Såväl uppe i Madikeri som här nere i dalen finns många hotell och resorts. Det är sålunda gott om boenden i trakten.
Kushalnagar.
I skogen skymtar ett tältboende med barnkläder på klädstrecket utanför. Det gör ont i mig när vi ser sådant.
Majsodling och andra grödor kantar här vägen. De torkar halm på hela vägbanan, sa vi kör vid sidan om vägen istället. Landskapet här är avsevärt mer odlat än vad det var nere vid kusten.
Stora majshögar, i färskt och i torkat skick, ligger allteftersom efter vägen.
Frukost och kaffe (90 rupier). Staden är städad och fin. Den är en knutpunkt uppe i bergen. Leif har hämtat sig från gårdagens feber. Vi tar det lugnt idag.
Vi stötte på ett tyskt par, i vår ålder, som åkte på var sin Enfield. Det var deras egna Enfield.s, men de var registrerade på en annan person i Goa (en tysk som bedriver mc-resor med utgångspunkt från Goa). De har besökt Indien i 10 års tid. Vi blir igen frestade att finna ett sätt att köpa en Enfield i Indien.
Iväg ca kl 1045 på en dagsutfykt mot Kushalnagar som har en del tibetanska bosättningar sedan lång tid tilbaka. Madikeri ligger på ca 1000 meters höjd.
Vi möter en ambulans på ett vägbyggesparti och kan mest skaka på huvudet åt hopplösheten. Maxfart på många sträckor är 20 km/tim pga vägens kvalite - eller frånvaro av kvalité.
Vi befinner oss ett kaffeodlarområde. Plantagen kantar vägen allteftersom. Vägen är plötsligt riktigt fin nedför berget. Bred, ren och nästan gropfri asfalt. Ren lyx. Det är ljuvligt vackert.
Suntikoppa.
Vissa städer är verkligen rena och sopade. Det gör oss glada och tillfreds. Vi njuter än mer av landskapet när det är sopfritt i backar, diken och vägkanter.
Vi åker förbi några särskilt speciella träd. De är långa, kala och inkapslade i ett stort buskage. Det ser stort risigt ut.
Nere i dalen kantas vägen av riktigt stora och lyxiga villor, liksom också av det vanligt små enkla husen. Såväl uppe i Madikeri som här nere i dalen finns många hotell och resorts. Det är sålunda gott om boenden i trakten.
Kushalnagar.
I skogen skymtar ett tältboende med barnkläder på klädstrecket utanför. Det gör ont i mig när vi ser sådant.
Majsodling och andra grödor kantar här vägen. De torkar halm på hela vägbanan, sa vi kör vid sidan om vägen istället. Landskapet här är avsevärt mer odlat än vad det var nere vid kusten.
Stora majshögar, i färskt och i torkat skick, ligger allteftersom efter vägen.
Plötsligt kommer vi förbi en plats där de tröskar majsen. Vi ser den torkade majsen packas i säckar. Tröskningen är dammig och ljudlig. Det ar narmare 20 personer pa plats i arbetet (aven om de flesta verkar titta pa).
Majshogarna ar manga i bygden, sa det verkar vara den huvudsakliga grodan som odlas i dessa trakter. Landskapet ar oppet och odlat.
Boneflaggor kantar vagen med vackra farger. Detta ar buddistiska trakter.
Vi letar lange, lange efter "the Golden Temple" men har svart att finna ratt vag. Till slut finner vi templet och den tibetanska bosattningen. Vi hittar inte den 18 meter hoga Buddha, men ser kanske 1000 munkar och noviser i bon och undervisning inne i det fantastiskt vackra templet.
I trakten kan vi anta att det finns flera tusen munkar, unga och gamla, i studier och i buddistisk tanke. I byarna runt omkring ser vi flaggor och buddisttempel med guldkladda tak. Skyltar till byar, hus med bonerullar mm visar pa den tibetanska narvaron i bygden. I detta omrade finns flera tibetanska bosattningar.
Lunch (145 rupier)
Efter mattande mat styr vi ater till Madikeri.
Autorickshan ar ett vanligt fordon i Indien. For en tia eller tva (rupier) tar sig mangder av manniskor fran och till de platser de vill besoka. Ibland ar rickshorna helt overfulla. Kanske ryms det 15 ungar pa ett sate som nog ar tankt for tva vuxna. Det finns ingen som sjalv drar eller cyklar, alla rickshor ar motordrivna.
Vi ser sallan blommor. Vid nagra tillfallen har det blommat stort och vackert, men det har inte varat sarskilt lange. Fjarilar har vi ocksa bara sett vid nagot enstaka tillfalle.
Bast idag var buddisttemplet och majstroskningen. Och! en fantastisk mc-vag.
Vi ser pa tv en match mellan Kina och Indien. De har en spelplan som ar mindre an en volleybollplan, ett nat i mitten och tre man i varje lag. De spelar med en liten ihalig plastboll, lite storre an en innebandyboll. Och de slar bollen med fotterna over natet. Spelet ar som volleyboll, med de spelar med fotterna. De ar riktigt duktiga och det ar roligt att se spelet som ar jamnt och spannande. Spelarna ar enormt gymnastiskt viga. De spelar i tre set, till 21.
A..
5 januari. Maipe beach - Madikeri.
Avfard 0830 fran Malpe beach. Tva frukostar, en middag och tva overnattningar 1000 rup. Vi ar mycket glada over den vistelsen och vi behovde vilodagen mycket val.
Vi skall komma ihag att sanda bilder till familjen nar vi kommer hem.
Deras franske hyresgast var mer som en son i familjen, an en gast (Frank). Detta var hans hem, likval som det i Frankrike.
Udupi.
Solen stiger raskt pa himlen och kanns varmande skon. Jag njuter i den skona temperaturen. I detta land vill jag garna bo. Det ar ljuvligt skont.
Manipal (32 km till Karkala).
Den vackra stranden soder om Bekal eller Maipe beach vore lampliga platser att soka bo pa. Hav och ljuvliga strander och stader inom en - tva mils avstand.
Det basta med Maipe var den ljuvliga stranden, tempelfestivalen, de nyfikna manniskorna, de goda boendet, vilan och den fantastiska hemlagade maten (& da sarskilt frukosten). De lade manken till for att vi skulle trivas och det gjorde vi verkligen. Vi njot och madde gott.
Vi fardas lite inat landet. Det blir ganska omgaende en storre vaxtlighet, liksom backar och kullar i landskapet.
Spraket i Karnataka ar Kannada. Arstiderna ar vinter (jan-feb), sommar (mars-maj), monsun (juni-sept) och eftermonsun (okt-dec). En genomsnittlig arsinkomst (2001) var ca 21900 rupier. Laskunnighetsandelen i Karnataka uppgar till 69% enligt de siffror jag har finner.
Det doftar ljuvligt i den ljumma fartvinden. Kanslan av fridsam lycka ar stark.
Karkala.
Staden kanns stadad, ren och fin. Det ar forundrande olikt, nar det ar stadat och rent. Vi ser inga sopor alls efter vagen i denna stad.
Ett stort Jaintempel var byggt pa en klippa i utkanten av staden. Inhagnat. Enkelt och vackert.
Jodukatte.
Det ar varmt och stilla idag. Utan "fartvinden" vore det hett.
Nu marks det att vi narmar oss bergen. Det stiger kraftigt. Vegetationen ar tat. Det blir lite skont kyligt i skuggpartierna. Vagen ar hyfsat fin.
Nagra hektar vackert grona risodlingar, kokospalmer och nagon annan palm med smalare ljusa blad och sma oranga frukter ser vi efter vagen. Bergen ar tackta av dis och dimma.
Naravi (Jain tempel).
Det hanger ragummimattor pa tork pa ett streck, sa det bor finnas gummitrad ocksa i dessa trakter.
Det ar roligt att se den standigt narvarande naringsverksamheten. De sma, sma butikerna finns saval i staderna som i byarna och langt ute pa landsbygden.
Guruyayanakere.
Leif ar lite halvkrasslig idag. Torrhosta, det raspar och drar i halsen, huvudvark och sovit uselt i nat (trots det goda boendet). Jag kan tyvarr inte byta av honom, da jag inte nar ner till marken pa Enfielden.
Gerukatte.
Plotsligt forvandlas vagen igen. Fran fin och bred, till smal, gropig och med hoga kanter. Farten sanks ordentligt. Aven har gar det naturligtvis busstrafik. De klarar ocksa galant att motas pa den smala vagen.
Om vagbanan ar 5-6 meter bred, sa ar 2 meter asfalterad och erbarmligt gropig. Utanfor ar det sten, kross och sand. Det ar fruktansvart dammigt av den roda sandjorden. Traden och buskarna efter vagen ar tackta av dammet.
Uppinangady - Nekkilady - Padil - Puttur.
Vi ar nu i Puttur, som vi fragat efter i manga korsningar. En kansla av lycka infinner sig nar vi kan bocka av staden fran var fardlista for dagen. Staden ar stadad och ordentlig.
13.20. Lunch. Chapati och sas och gronsaker. Tva flaskor vatten. 100 rupier.
Leif har troligen drabbats av vatskebrist. Han mar markbart uselt. Han ar nagot piggare efter lunch och 1 liter vatten. Vi aker vidare en bit till.
Vagarbetena fortsatter allteftersom, vilket ar extremt uruselt mht Leifs halsotillstand for dagen.
Parpunja.
Sten for sten och lager for lager laggs av kvinnor och man med bojda ryggar och tunga lass. Hackor och barfota, eller mojligen med badskor. Smutsigt och tungt. Mil efter mil. Man forundras och forfasas over skillnader i arbetsmiljo.
Nu gar det uppat igen - och sedan ner och upp igen. Vagen slingrar sig som en orm i landskapet. Det ar en tjock gronska emellanat. Palmerna med de oranga frukterna ar langa, langa och smala. Raka och smala stracker de sig hogt upp mot himlen. De star i egna langa och raka rader.
Vi skall komma ihag att sanda bilder till familjen nar vi kommer hem.
Deras franske hyresgast var mer som en son i familjen, an en gast (Frank). Detta var hans hem, likval som det i Frankrike.
Udupi.
Solen stiger raskt pa himlen och kanns varmande skon. Jag njuter i den skona temperaturen. I detta land vill jag garna bo. Det ar ljuvligt skont.
Manipal (32 km till Karkala).
Den vackra stranden soder om Bekal eller Maipe beach vore lampliga platser att soka bo pa. Hav och ljuvliga strander och stader inom en - tva mils avstand.
Det basta med Maipe var den ljuvliga stranden, tempelfestivalen, de nyfikna manniskorna, de goda boendet, vilan och den fantastiska hemlagade maten (& da sarskilt frukosten). De lade manken till for att vi skulle trivas och det gjorde vi verkligen. Vi njot och madde gott.
Vi fardas lite inat landet. Det blir ganska omgaende en storre vaxtlighet, liksom backar och kullar i landskapet.
Spraket i Karnataka ar Kannada. Arstiderna ar vinter (jan-feb), sommar (mars-maj), monsun (juni-sept) och eftermonsun (okt-dec). En genomsnittlig arsinkomst (2001) var ca 21900 rupier. Laskunnighetsandelen i Karnataka uppgar till 69% enligt de siffror jag har finner.
Det doftar ljuvligt i den ljumma fartvinden. Kanslan av fridsam lycka ar stark.
Karkala.
Staden kanns stadad, ren och fin. Det ar forundrande olikt, nar det ar stadat och rent. Vi ser inga sopor alls efter vagen i denna stad.
Ett stort Jaintempel var byggt pa en klippa i utkanten av staden. Inhagnat. Enkelt och vackert.
Jodukatte.
Det ar varmt och stilla idag. Utan "fartvinden" vore det hett.
Nu marks det att vi narmar oss bergen. Det stiger kraftigt. Vegetationen ar tat. Det blir lite skont kyligt i skuggpartierna. Vagen ar hyfsat fin.
Nagra hektar vackert grona risodlingar, kokospalmer och nagon annan palm med smalare ljusa blad och sma oranga frukter ser vi efter vagen. Bergen ar tackta av dis och dimma.
Naravi (Jain tempel).
Det hanger ragummimattor pa tork pa ett streck, sa det bor finnas gummitrad ocksa i dessa trakter.
Det ar roligt att se den standigt narvarande naringsverksamheten. De sma, sma butikerna finns saval i staderna som i byarna och langt ute pa landsbygden.
Guruyayanakere.
Leif ar lite halvkrasslig idag. Torrhosta, det raspar och drar i halsen, huvudvark och sovit uselt i nat (trots det goda boendet). Jag kan tyvarr inte byta av honom, da jag inte nar ner till marken pa Enfielden.
Gerukatte.
Plotsligt forvandlas vagen igen. Fran fin och bred, till smal, gropig och med hoga kanter. Farten sanks ordentligt. Aven har gar det naturligtvis busstrafik. De klarar ocksa galant att motas pa den smala vagen.
Om vagbanan ar 5-6 meter bred, sa ar 2 meter asfalterad och erbarmligt gropig. Utanfor ar det sten, kross och sand. Det ar fruktansvart dammigt av den roda sandjorden. Traden och buskarna efter vagen ar tackta av dammet.
Uppinangady - Nekkilady - Padil - Puttur.
Vi ar nu i Puttur, som vi fragat efter i manga korsningar. En kansla av lycka infinner sig nar vi kan bocka av staden fran var fardlista for dagen. Staden ar stadad och ordentlig.
13.20. Lunch. Chapati och sas och gronsaker. Tva flaskor vatten. 100 rupier.
Leif har troligen drabbats av vatskebrist. Han mar markbart uselt. Han ar nagot piggare efter lunch och 1 liter vatten. Vi aker vidare en bit till.
Vagarbetena fortsatter allteftersom, vilket ar extremt uruselt mht Leifs halsotillstand for dagen.
Parpunja.
Sten for sten och lager for lager laggs av kvinnor och man med bojda ryggar och tunga lass. Hackor och barfota, eller mojligen med badskor. Smutsigt och tungt. Mil efter mil. Man forundras och forfasas over skillnader i arbetsmiljo.
Nu gar det uppat igen - och sedan ner och upp igen. Vagen slingrar sig som en orm i landskapet. Det ar en tjock gronska emellanat. Palmerna med de oranga frukterna ar langa, langa och smala. Raka och smala stracker de sig hogt upp mot himlen. De star i egna langa och raka rader.
62.02 rupier/liter.
400 rupier = 6.44 liter
400 rupier = 6.44 liter
Sulya.
Det verkar som om de river staden. Kanske skall de dra fram en stor vag har istallet (mht alla vagarbeten vi har passerat idag).
I alla delstater, pa landsbygden, moter vi till och fran manniskor med stora grenknippen pa sina huvuden. Paketen ar stora, omfangsrika och tunga.
En apa skuttar plotsligt over vagen i en valdigt mycket raskare takt an en indienko nagonsin skulle klara. Och det ar riktigt tur det! Da vore det riktigt trafikbesvarligt har.
Sampaje.
"Road closed" Hm. Ar vi verkligen pa ratt vag? Vi stannar och fragar och far veta att det ar 30 km kvar. Ratt spar salunda.
Det ar regnhotande moln pa himlen och vi hoppas hinna fram till vart mal innan morker och regn skapar svarigheter for farden.
Vagen gar nu mest uppat och slingrar sig fram i skogslandskapet. Strax kommer vi hogre och narmare hojderna och ser fantastiska vyer som traden annars skymmer. Strax fore Madikeri, langt uppe i bergen, ser vi plotsligt stora vagmaskiner i arbett pa de elandiga vagnarna. Har blir sakert en finfin vag inom ett ar eller tva. Idag har det annars varit extremt knoligt storre delen av dagen.
Madikeri.
En enormt vacker utsikt breder ut sig for vara ogon. En dalgang i skiftande farg i gronska.
Det verkar som om de river staden. Kanske skall de dra fram en stor vag har istallet (mht alla vagarbeten vi har passerat idag).
I alla delstater, pa landsbygden, moter vi till och fran manniskor med stora grenknippen pa sina huvuden. Paketen ar stora, omfangsrika och tunga.
En apa skuttar plotsligt over vagen i en valdigt mycket raskare takt an en indienko nagonsin skulle klara. Och det ar riktigt tur det! Da vore det riktigt trafikbesvarligt har.
Sampaje.
"Road closed" Hm. Ar vi verkligen pa ratt vag? Vi stannar och fragar och far veta att det ar 30 km kvar. Ratt spar salunda.
Det ar regnhotande moln pa himlen och vi hoppas hinna fram till vart mal innan morker och regn skapar svarigheter for farden.
Vagen gar nu mest uppat och slingrar sig fram i skogslandskapet. Strax kommer vi hogre och narmare hojderna och ser fantastiska vyer som traden annars skymmer. Strax fore Madikeri, langt uppe i bergen, ser vi plotsligt stora vagmaskiner i arbett pa de elandiga vagnarna. Har blir sakert en finfin vag inom ett ar eller tva. Idag har det annars varit extremt knoligt storre delen av dagen.
Madikeri.
En enormt vacker utsikt breder ut sig for vara ogon. En dalgang i skiftande farg i gronska.
Green Stay - 700 rupier/natt.
Leif sjuk och febrig - ingen kvallsaktivitet.
Leif sjuk och febrig - ingen kvallsaktivitet.
A..
4 januari. Maipe beach (vilodag)
En solig tisdagsmorgon. Fagelkvitter. Inget trafikbrus. Lyhort inte till husagarna som smaskramlar i koket. Vi tar det mycket lugnt. Vi far en fantastisk frukost av husfolket, som har en fransman som inneboende (nu tillfalligt i Goa). Han har varit hos familjen i flera mander under varje ar i 9 ar.
Har ar tempelfestival i dag. Vi markte den ocksa i gar kvall, med musik, tivoli och marknadsstand pa stranden och i byn ovanfor. Det ar nu mangder av manniskor pa stranden, badande och lekande. Skrattande och busande. De leker i vattnet och i vagorna. Damerna ar pakladda. De gar sallan ut langre an midjehojd. Vi konstaterar att vi nasan aldrig har sett nagon simma och undrar hur det egentligen star till med simkunskaperna.
Kvinnorna star badande i vatten till knahojd och bojer sig dubbla ner och doppar huvudet om en liten vag kommer. Som att de dyker i vagorna staende. De njuter stort.
Nastan alla kvinnor har riktigt langt har, en del anda ner till knavecken.
Har ar tempelfestival i dag. Vi markte den ocksa i gar kvall, med musik, tivoli och marknadsstand pa stranden och i byn ovanfor. Det ar nu mangder av manniskor pa stranden, badande och lekande. Skrattande och busande. De leker i vattnet och i vagorna. Damerna ar pakladda. De gar sallan ut langre an midjehojd. Vi konstaterar att vi nasan aldrig har sett nagon simma och undrar hur det egentligen star till med simkunskaperna.
Kvinnorna star badande i vatten till knahojd och bojer sig dubbla ner och doppar huvudet om en liten vag kommer. Som att de dyker i vagorna staende. De njuter stort.
Nastan alla kvinnor har riktigt langt har, en del anda ner till knavecken.
(En ny Enfield kostar har 115000 rupier)
Tempelfestival. Det har kommit manniskor fran manga hall, t ex fran Mangalore, for att delta i festivalen. Det ar en speciell och betydelsefull dag.
Vi traffar fyra unga kvinnor pa stranden och de talar nyfiket med oss. Meena, en av tjejerna, har lovat att besoka oss nar hon ger sig ut pa sin jordenruntresa. Det ar hennes hogsta onskan att hon skall kunna gora denna nar hon ar klar med sina studier. Hon har bara en termin kvar.
(Kl 1330. Lunch pa strandrestaurangen.
Nudlar med gronsaker och vatten.)
Antal badande pa stranden ar nu avsevart farre an i formiddags. Efter stranden ser vi ceremoniplatser dar de eldar i sanden, har blomster, frukt och kokosnotter med i proceduren. De ber och valsignar, sedan tar de med sig delar av detta ut i vattnet och badar, som att de ber och renar sig. Det ligger mangder av kokosnotter pa stranden, som vi antar ar en del av dessa ceremonier. I et tidigare besokt tempel har de kastat kokosnotter hart i market som avslutning pa ceremonin. De ligger flera frukter efter stranden, som del av tempelfiraraktiviteterna.
Vi traffar fyra unga tjejer pa stranden, som garna talar och berattar om sig sjalva och vill veta mer om oss. De barattar att tjejerna har manga restriktioner i Karnataka och vi berattar att kvinnor har nagra sarskilda restriktioner i Sverige.
Vi fragar om simkunnigheten i Indien och Meena berattar att knappt nagon kan simma, aven om de tycker om vattnet.
Dar det finns mycket folk finns det ocksa tiggeri. Vi ser en familj dar tva vuxna och tre barn ar albino. Vi upplever de vuxna som lika varandra. Vi ser en kvinna med en storvuxens huvud och en mycket, mycket liten kropp. Det finns manga manniskor med forvridna ben eller fotter. Manga av dessa handikappade manniskor forsorjer sig pa tiggeri. Rullstolar och andra hjalpmedel ar oerhort sallsynta och inte pa langa vagar sa fina som hemma.
Stranden ar, sen eftermiddag, ca 40 meter bredare nar tidvattnet dragit sig ut igen. Det ar en enormt stor skillnad pa strandkanten pa formiddag och eftermiddag.
Frun i huset har ett litet kok till sitt forfogande. Det ar mycket spartanskt inrett. Hon har ocksa en eldstad utomhus. Som virket anvander hon kokosskap. Tomten ar liten och sandig. Nagra diskussioner om vet som skall klippa graset torde inte finnas i detta hushall. Mannen i huset kor ricksha och kvinnan ar hemma och ombesorjer hushallets goromal (aven om ocksa han lagar mat). De har tva barn, en dotter och en son.
A.
3 januari. Bekal - Maipe beach (strax norr om Udupi)
Mandag. En riktigt usel frukost. Dosa med mjolk?fett & kryddor, 1 te (25 rupier). Avfard ca 0900.
Palakkunnu.
Muslimska trakter. Aven de sma skoltjejerna bar sloja (ej over ansiktet), men kan for ovrigt vara kladda i jeans och troja.
I morgontiden vandrar ungdomarna efter vagkanten, med skolbocker och rycksackar, pa vag till skolan. Alla bar sina skoluniformer.
Kasaragod (distriktets huvudstad).
Det star tva unga skolungar i en korsning och forsoker fa lift med en mc. Ingen verkar riktigt napa, men kanske far de napp om en liten stund. De ser ut att ha gjort det forr.
De sma flickorna har knalanga klanningar, med uppat 10 arsaldern ar alla tjejer kladda i byxa, klanning och shal. Det finns ingen tjej med kort kjol eller kortbyxor i detta land. Och - det kanns fel att kla sig i kort kjol. Jag gar darmed alltid i langa byxor.
Kudu.
Jag erinrar mig en diskussion pa SMC.s forum i hosas, dar nagon fragade om hastigheten i Indien. Indien ar verkligen inget hog-mc-farts-land. Da overlever man nog inte sarskilt lange, om man tanker sig att kora fort. Vagarnas skick och den kaotiska trafiken satter helt enkelt kappar i hjulet. Vill man aka fort bar man inte valja Indien.
Kubmla.
Batarna i floden gar valdigt djupt. De ar fullt lastade med sand och det ar en valdigt kort bit kvar innan relingen star under vatten. Det galler att inte vicka till. De paddlar valdigt lugnt och forsiktigt.
Uooala - Hosangadi.
Det ar sannolikt valtider i trakten. Vi ser och hor talare pa stadens torg och i stora hogtalare pa bilar hors tal pa hog volym efter vagen.
Kunjathur.
Vi ser avsevart fler kvinnor med tackta ansikten, aven om de inte ar flest.
Kerala - Karnataka (delstatsbyte).
Ca 1200. Lunch. Bestick!
I Kerala ats det pa plat och med hander. I Tamil Nadu pa bananblad och i Karnataka mots vi av en plasttallrik och bestick. Vi har atit brod & gronsaker och ris & gronsaker. Nu varierar vi stort och ater nudlar och gronsaker. I Karnataka far vi nu ocksa en lista med ol, whisky, mm tillsammans med menyn. Det har inte hant i Kerala eller i Tamil Nadu. Reglerna ar uppenbart olika i de olika delstaterna.
Kallapu.
Har dras baten fram med stora storar, som nar flodens botten. Inga paddlar anvands, och ingen motor.
Strax fore Mangalore aker vi forbi ett taltlager vid sidan om vagen. Ett omrade om ca 100 * 15 meter var fyllt med bostadstalt och manniskor.
Mangalore ar stor och hektisk. Och kaotisk i karnan. Strax utanfor var det mildare igen. Vi soker oss bort i nordlig riktning.
Jag langtar plotsligt starkt efter en vilodag i strandmiljo.
(Kl 1310 3/1 - 61.82?liter. 520.52=8.42 liter)
Utanfor Mangalore passerar vi manga och stora rokspyende skorstenar, stora cisterner och fabriksomraden.
Jag undrar stillsamt hur jag nagonsin skall kunna bli en marathonlopare igen, efter detta "sittande" mil efter mil och dag efter dag.
Kulai - Surathkal.
Det pagar stora vagbyggen, som "broar" en vaning upp genom staden.
Danet i trafiken ar enormt hogt och trangseln ar stor. Ibland ar det bara millimeter kvar och det tjuter i oronen pa kvallen nar danet tystnad pa vagarna.
Det verkar som om det hander en hel del olyckor pa natterna, da vi sett en del demolerade bilar pa morgonkvisten. Det ar inte sa konstigt eftersom morkret i Indien verkligen ar morkt och alla kor med helljus pa i morkret.
Mulki (208 km till Gokarna - fast dit skall vi inte nu)
Ar det inte markligt att man gor olika i olika delstater. Vi ser igen batarna (som kanoter) ta sig fram med langa storar, inte paddlar. I Kerala anvander de istallet paddlar, eller en planka, som paddel.
Padubidri (?)
Hittills i Karnataka ar vagarna i battre skick an i Kerala och Tamil Nadu. Takten blir da lite hogre och olycksrisken likasa. Vi lever standigt med risken att prejas ut i vagrenen, utanfor den skarpa hoga asfaltkanten.
Kaup Beach.
Vi viker av fran den stora, bullriga vagen - men finner tyvarr inget boende nara stranden, vilket vi nu garna vill ha.
Nastan var man an tittar ser man mobiltelefonreklam. Vodafones roda farg och logga syns valdigt, valdigt ofta. Den syns pa hus, pa stenar och pa skyltar. Sa har det varit saval Kerala, Tamil Nadu som i Karnataka. De stasar uppenbart massivt pa den stora indiska marknaden.
Pangala.
Om man stracker ut handen at hoger, sa kommer den strax att krossas mot den motande trafiken. Leif kor nara, nara den vanstra kanten. Bussarna kor om som om vi inte finns.
Udyavara.
Udupi.
Ojojoj. Vilken fiskeflotta. Dar fanns hur manga batar som helst. Man undrar hur de tar sig ut. Mannen star vi kajen och viker langa, langa fiskenat. De som ar klara spelar kort.
Maipe beach.
Malgang ca kl 1600. Vi hyr ett rum hos en privaperson. 300 rupier/natt. Vi har en odla som rumskompis. Ett perfekt boende!
Vi letade husrum i de tranga granderna. Vi blir, trots att vi nu sett bussar pa alla mojliga stallen, forundrade att finna tva bussar langst ner pa vagen mot stranden. Vagen ar SMAL och vandplanen ar obefintlig. Men dar fanns anda bussar som stod vanda och redo for nya aventyr. De akte darifran nar vi vandrat pa stranden en stund. Morkret hade fallit. Det fanns verkligen inte god marginal for bussens sidor.
A..
Middag. Fried rice, veg = lask = vatten + 14 rupier.
2 januari. Kannur - Bekal
0745 Frukost. Bori med grönsaker, kaffe. 80 rup. Menyn står på krumelurspråk men som vana Indienresenärer får vi ändå mat i magen på morgonkvisten. Det känns bra.
Indien är verkligen de stora skyltarnas land. En restaurang som ser ut som en skitig verkstad kan ändå ha en stor och fin skylt utanför. Det är, naturligtvis, ägarens stolthet och leverbröd. Han gör sitt bästa utifrån land, kultur och övriga förutsättningar. För de som finns här är det självklara miljöer och för oss är det väldigt annorlunda.
Iväg ca kl 0900. Fortsatt kurs norrut.
Puhiyatheru
Vaslapattanamn
Vi noterar att det finns väldigt gott om vägar i Indien. På kartorna ser det ibland väldigt väglöst ut. Så är det dock inte i verkligheten. Kors och tvärs går det små vägar som kan föra oss in på konstiga platser, dit vi kanske inte tänkt oss. Så länge vädret är vackert och mörkret inte är nära så är det bara roligt.
Azheekal.
Det är tur att vi åker per mc - Enfield - ty ibland är vägen nästan inte farbar. Vi hittare en våg till en färja, men tvingas vända då sannolikhet för mc-transport till slut blev obefintlig (pga väg och pirskick). Vi träffar dock på en lång vacker öde sandstrand.
Så. En lång färd åter till den stora staden för att per bro ta sig över den stora havsviken norr om Kannur.
Cherukunnu
Thavam
Söndagsförmiddag. Vi åker förbi en kyrka där det står en mängd människor utanför. Det går också många människor efter vägen. Troligt är att de just firat söndagsmorgonsgudstjänst med psalm, lovsång, predikan och bön.
Payandagi = Pazhayangadi.
1050 Kaffepaus!
Vi noterar att gårdagens och morgonens färd i området kring Azhikkod kantades av återvändsgränder. Trakten saknade hotell och vägar att komma vidare på. Stranderna var dock vackra, när de väl kunde återfinnas. Det var dock, som vanligt, skönt att färdas på landsbygden.
Leif är mycket duktig i den indiska trafiken. Han är vaken (!) och lugnt tålmodig. Rätt som det är svänger någon tvärt på ett sätt som man inte kan förvänta sig. Han har mycket väl klarat alla konstiga situationer i trafiken. Vi kommer sällan upp i högre fart än 60 km/tim och färdas oftast i 30-50 km/tim.
Payyannur.
Sondag. De flesta butikerna ar idag stangda, bara nagra fa har rullat upp sin dorr. I de som ar oppna ar det god rulljans.
Olavara Bridge.
Vi lamnar distrikt Kannur och kommer till Kasaragod, det nordligaste distriktet i Kerala.
Valvakkad.
Kokosnotstrad i raka ordnade rader. Annars ser vi sparsamt med odlingar i dessa kvarter. Husen ar stora, liksom moskeerna.
Trikkaripuv
Valiyaparambla backwaters.
Vi kommer till vags ande dar en farja for persontransport gar ut till oarna utanfor. Dar finns ingen vag. I vattnet ser vi mangder av pinnar och efter lite fragande far vi veta att det ar nagon form av musselodling. Farjan var overfull och foraren hade problem att fa igang den lilla utombordsmotorn. Efter en stunds slit fick han dock igang den.
Landskapet ar sandigt och torrt. Palmskott ar planterade i rader, med hopp om tillvaxt allteftersom.
Padne.
Har ser vi flera kvinnor i helsvart och heltackt. Nagra har ocksa ett tunnt, tunnt tyg over ansiktet. Inte alla dock.
Cheruvathur - Kottapally - Madakkara Bridge - Madakkara
Atervandsgrand. Igen. Vi stannar och vips ar det nastan 20 personer runt omkring oss som ar med i var vagvalsdiskussion. Vi lotsas en bit av en ung tjanstvillig kille som talar bra engelska.
Cheruvathur (igen)
1330 Mat! Biriyani. Porotha. Vatten. Kaffe. 150 rupier. Pa en finfin restaurang.
Vagkantstorkning av kokos och sad. Hur gors den kokos vi nas av, tro?
Nileswharam - Kanhangad.
Vi letar en lang stund efter Hosdurg Fort och till slut finner vi den bakom ett tempel. Det vara bara en enstaka overvaxt mur kvar. Inte nagot sarskilt vardat att beskada.
Vi ser sallan barn leka med leksaker, enligt vara matt. En liten tjej sitter pa en gunga i ett trad, dar sittskivan ar ca 1*1 meter. Det ser nastan ut som en bit av en dorr. En liten kille leker med ett cykeldack, som han snurrar fram med en pinne.
Chithari bridge.
Bekal Fort.
Parkeringsavgift 2 rupier. Intrade 5 rupier for en indier och 100 for en utlanning. 25 for kameran. Ett valhallet fort - minnesmarkt.
Vi hittar en underbart fin vag som gar nara stranden. En underbart vacker och milslang sandstrand - en nybyggd FIN vag och en del nybbyda hus (och en del gammalt). HAR! - kan jag tanka mig att bo, nara den vackra stranden.
I Bekal fanns ocksa en tillrattalagd p-plats, lekplats och strand for turism. Entrebelagd, med ko in. Stranden strax bortom var helt tom.
Kappil beach & Kappil bridge.
1700 Ahh. Ljuvligt! Men inget hotell i sikte.
1730 The Fort Point, Bekal - Kerala. Hotell 440 rupier.
Vi checkar in pa hotellet, vi tar en strandpromenad och ser solen sjunka ner i havet. Vi vandrar sakta i strandkanten, pratar en stund med en sjoman som rest varlden over. Och gar ater till hotellet. Dar mots vi av hotellpersonalen som ifragasatter vara passkopior. Vi hotas med att fa lamna hotellet eftersom Leif inte kan visa sitt pass i original och kopian saknade inresestampel. Detta ar forsta gangen som nagon har ifragasatt kopiorna sedan vi akte fran Fort Cochin och darmed inte langre har haft tillgang till Leifs pass. Jag blir upprord och undrar hur frangan uppkom egentligen, eftersom det inte var nagot problem nar vi checkade in. Vi inser att problemet maste ha aktualiserats pga ett annat mc-par som vi informerade om hotellet. I nagons pass maste inresestampeln ha funnits och hotellet kunde jamfora vara kopior. Som tack for vart tips till dem holl vi salunda pa att bli utslangda fran hotellet. En hotellgast hjalper oss sa smaningom ur knipan da vi tydligt forklarat att vi visat ett giltigt pass, ett giltigt visum och att vi lamnar hotellet i morgon bitti. Jag hade ok pa att stanna, men inte Leif. Det var en valdigt absurd situation. Problemet var kanske egentligen att kopian tagits i Sverige, fore inresan - och vi kan inte ratta detta eftersom vi inte har Leifs pass med oss pa resan.
A..
lördag 1 januari 2011
1 januari 2011. Quilandi - Kannur
Quilandi. God Morgon 2011. Solen skiner, elavbrotten gör oss frukostlösa och vi kommer i väg en stund efter kl 0900. Hotellet strular med passkopian och försenar oss en aning, men strax är vi ändå ivag. Vi styr norrut, vi kör vidare på kustvägen. Trafiken är hektisk och bussarna väldigt vägkravande oavsett vilket håll de kommer ifrån. De är "en aning" obehagligt när asfaltkanten är hög eftersom risken för utprejning är hög.
Payyoli.
Broarna i Inden är annorlunda, som det mesta. Ibland är de så smala, att inte bussar och lastbilar kan mötas. Bilarna tråcklar och försöker alltid ta sig förbi den väntande bussen eller lastbilen.
Vatakara (Badagara)
Staden har ett historiskt fort och ett 1500-tals tempel, men vi letar frukost och susar mest forbi.
Kainatty
Frukost 10.30. Lite riskigt kafé. Kallt bröd och kalla grönsaker, kaffe och te. 61 rupier.
Jag försöker hela tiden följa med på kartan och notera byar och städer som passeras. Namnen är svara och annorlunda. Därtill är de ständigt olika. På en karta finns en stavning, en annan på nästa karta och ytterligare en annan på den tredje. Vi finner sällan en by/stadsskylt vid infarten, men ser namnen på platsen genom reklamskyltarna ovanför alla butiker. Även där skiljer sig stavningen ofta från skylt till skylt. Tre olika stavningar på namnet är inte ovanligt.
Kannookkara.
Vi svänger av från den stora och högt trafikerade vägen (nr 17) och hoppas finna en lugnare väg längs strandkanten.
Vi finner ingen strandväg, men väl ett fiskeläger med mängder av båtar, massor av fisk, is och människor. Det sjuder av liv i fisketrakterna.
Mukkali
Fiskelägren ar underbara syner. Färg, glädje och en härlig kraft. Jag får dock nästan hålla andan, eftersom fisklukten är starkt påträngande.
Kunhipally
Mahe - Poducherry.
Poducherry är en del av en delstat som också finns på ostkusten.
Vi får plötsligt syn på ett "systembolag". Det saknar galler och har ingen kö. Det är rent och fint i hyllorna och god ordning. Leif inhandlar en liten "målgångswhisky" för 110 rupier. Strax senare ser vi en till sådan butik. Det är uppenbart olika alkoholregler i de olika delstaterna.
Vi ser också en stor vacker kyrka mitt i staden.
New Mahe - Kerala.
Vi åker över en bro, med det vackra havet utanför och på andra sidan är vi åter i Kerala igen (distrikt Kannur).
Vi ser otroligt ordentliga pirer, som vågfångare, till skydd för fiskebåtar och den lilla kustremsan innanför.
Gopalapetta
I den lilla byn närmast vattnet är det det röda partiet, med hackan och skäran, som syns allra mest. En stor kyrka finns i den lilla byn.
Thalassery.
De stora vågbrytarna är inte nya, de är kanske 30 år gamla, säger mannen vi talar med. De avser att stoppa havets kraft, men är inte ett resultat av tsunamin.
Vi stannar vid vägkanten för att betrakta kartan och besluta om fortsatt riktning. Innan vi ens fatt upp kartan flockas männen omkring oss för råd om riktning, tempel och strand.
Även under färd är det många som ropar och undrar varifrån vi kommer och var vi är på väg. Det är svårt att stanna utan att de strirras eller flockas runt omkring oss.
Weak Bridge. Speed Limit 15 km/h. Man känner ett brus av oro i magen när bron är knökafull av lastbilar och bussar. Men den ser ändå ganska stadig ut.
Muzhapilangadu beach.
Vi kör ner till stranden och kör pa stranden - på sanden - en bit. Den är hård och packad. Vi kör ner ända längs vattenkanten. Det är en plan strand, där tidvattnet måste gå hela vägen upp till vegetationskanten, ca 80 meter upp.
Strand och hav ger verkligen frihet och luft. Vi åker i flera km efter den hårt packade stranden. Ljuvligt vackert. Helt turistfritt. Tyvärr också hotellöst, bara ett för dyrt "resort".
Himlen är knallskönt blå idag. Lite varmt, men ändå ljuvligt skönt. Vinden svalkar lite lätt i den långsamma Enfieldfarten.
Payyoli.
Broarna i Inden är annorlunda, som det mesta. Ibland är de så smala, att inte bussar och lastbilar kan mötas. Bilarna tråcklar och försöker alltid ta sig förbi den väntande bussen eller lastbilen.
Vatakara (Badagara)
Staden har ett historiskt fort och ett 1500-tals tempel, men vi letar frukost och susar mest forbi.
Kainatty
Frukost 10.30. Lite riskigt kafé. Kallt bröd och kalla grönsaker, kaffe och te. 61 rupier.
Jag försöker hela tiden följa med på kartan och notera byar och städer som passeras. Namnen är svara och annorlunda. Därtill är de ständigt olika. På en karta finns en stavning, en annan på nästa karta och ytterligare en annan på den tredje. Vi finner sällan en by/stadsskylt vid infarten, men ser namnen på platsen genom reklamskyltarna ovanför alla butiker. Även där skiljer sig stavningen ofta från skylt till skylt. Tre olika stavningar på namnet är inte ovanligt.
Kannookkara.
Vi svänger av från den stora och högt trafikerade vägen (nr 17) och hoppas finna en lugnare väg längs strandkanten.
Vi finner ingen strandväg, men väl ett fiskeläger med mängder av båtar, massor av fisk, is och människor. Det sjuder av liv i fisketrakterna.
Mukkali
Fiskelägren ar underbara syner. Färg, glädje och en härlig kraft. Jag får dock nästan hålla andan, eftersom fisklukten är starkt påträngande.
Kunhipally
Mahe - Poducherry.
Poducherry är en del av en delstat som också finns på ostkusten.
Vi får plötsligt syn på ett "systembolag". Det saknar galler och har ingen kö. Det är rent och fint i hyllorna och god ordning. Leif inhandlar en liten "målgångswhisky" för 110 rupier. Strax senare ser vi en till sådan butik. Det är uppenbart olika alkoholregler i de olika delstaterna.
Vi ser också en stor vacker kyrka mitt i staden.
New Mahe - Kerala.
Vi åker över en bro, med det vackra havet utanför och på andra sidan är vi åter i Kerala igen (distrikt Kannur).
Vi ser otroligt ordentliga pirer, som vågfångare, till skydd för fiskebåtar och den lilla kustremsan innanför.
Gopalapetta
I den lilla byn närmast vattnet är det det röda partiet, med hackan och skäran, som syns allra mest. En stor kyrka finns i den lilla byn.
Thalassery.
De stora vågbrytarna är inte nya, de är kanske 30 år gamla, säger mannen vi talar med. De avser att stoppa havets kraft, men är inte ett resultat av tsunamin.
Vi stannar vid vägkanten för att betrakta kartan och besluta om fortsatt riktning. Innan vi ens fatt upp kartan flockas männen omkring oss för råd om riktning, tempel och strand.
Även under färd är det många som ropar och undrar varifrån vi kommer och var vi är på väg. Det är svårt att stanna utan att de strirras eller flockas runt omkring oss.
Weak Bridge. Speed Limit 15 km/h. Man känner ett brus av oro i magen när bron är knökafull av lastbilar och bussar. Men den ser ändå ganska stadig ut.
Muzhapilangadu beach.
Vi kör ner till stranden och kör pa stranden - på sanden - en bit. Den är hård och packad. Vi kör ner ända längs vattenkanten. Det är en plan strand, där tidvattnet måste gå hela vägen upp till vegetationskanten, ca 80 meter upp.
Strand och hav ger verkligen frihet och luft. Vi åker i flera km efter den hårt packade stranden. Ljuvligt vackert. Helt turistfritt. Tyvärr också hotellöst, bara ett för dyrt "resort".
Himlen är knallskönt blå idag. Lite varmt, men ändå ljuvligt skönt. Vinden svalkar lite lätt i den långsamma Enfieldfarten.
Thottada - Melechovva - Kannur.
Storstad. Felkörning. Varmt. Kaos. Hungrig.
Azhikkod.
Hela vägen är full av nyårshälsningar. Det verkar som om de längtat efter det nya året.
Vi kommer fel igen. Vi hittar inte ner till stranden, trots ett stort letande och snirklande.
(14.40). 58.99 rup/liter. 401.13 = 6.80 liter.
Sen lunch - ca kl 1500. Porotha och grönsaker. Vatten. Te. På ett ställe som vi helst inte vill gå in på. Porothan var dock nybakad och grönsakerna rykande varma. Det var riktigt gott. 59 rupier.
Det är onekligen lättare att le med mat i magen.
Pyambalam. - norr om Kannur.
En fantastiskt vacker strand. Lång, med guldsand och ett fantastiskt hav. En iordningställd parkeringplats, men tyvärr inget boende i närheten. Här borde det byggas några hotell, med olika prisklass. Makalöst vackert - här skulle vi gärna stanna i några dagar om det gick.
Tid och omständigheter "tvingar" oss åter till den stora staden Kannur för boende (Asian Herritage, Kannur 890 rup).
A..