8 januari. Kalpetta - Ooty

Sovit gott hela natten. Leif har drömt lustiga drömmar om sin reskamrats beteenden. Det är ju roligt att kunna roa i sömnen. Hm. Min höft gör ont.

Idag är "taket" mycket lågt. Om det inte klarnat innan det är dags för avfärd byter vi riktning. Bergen och höjder känns inte meningsfullt med denna dimma.

Jag saknar mitt morgonkaffe. Kaffet har är ett fullt glas med varm mjölk, med en liten nypa kaffepulver. Det är gott, men smakar inte så mycket kaffe (enligt mina kaffemått).

Frukost. Dosa, med stark sås, och kaffe. 36 rupier. Lite lite, så vi får äta lunch tidigt idag. Efter kartglutt bestämmer vi oss ända för bergen och Ooty (= Udhagamandalam).

Det får bli en tröja på på morgonkvisten. Det är första gången sedan vi kom som den packas upp. Ooty ligger 2240 möh - i delstaten Tamil Nadu.

Avfärd ca 0915 efter morgonens mindre passkopiestrul. Det var ett bra boende. Rent och lugnt. Vi lämnar staden med frid i sinnet och solen har värmt bort morgondimman.

Kalpetta - Sultan Bathery 22 km

Kakavayal.
Muslimska trakter. Även de små tjejerna har här täckt hår, i färgglada och vackra tyger. De övriga indiska småtjejerna är ofta klädda i mycket fina klänningar. De ser alltid ut som om de är på väg till skolavslutningsbal.

Meenangadi.
Sultan Bathery (Kerala) - 95 km till Ooty via Gudalur.
De engelska varningstexterna känns ibland lite tokiga. "Dead slow" skall antagligen vara "Drive slow" med anledning av en korsning strax senare.

Rökning verkar vara ganska sällsynt här. Vi ser ibland män som röker, men inte särskilt ofta. Vi har inte sett någon rökande kvinna alls. Det känns onekligen glädjande.

Kaffebönor syns på hustaken och på marken framför husen. Kanske blir också denna dag en dag där plantage med kaffe kantar vägen mil efter mil. Det ger ett öppnare landskap än de vildvuxna skogarna som klättrar efter branterna.
Vi får betala 7 rupier vid inresa till Tamil Nadu. Med kvitto! Finfint finlir.

Pattavayal (25 km till Gudalur).
Vi har inte tvingats betala några mutor alls under denna resa. "Pepparpeppar" - låt så förbli.

Åter i Tamil Nadu ser vi den svart röda partiflaggan igen. Sluttningarna är täckta av de vackra tebuskarna. Strax bredvid ser vi kaffebuskarna igen.

Bitherkad.
Kaffebuskarna är högre och spretigare än tebuskarna, som är låga och jämna.

Mukkatty.
Det är så vackert att se de odlade sluttningarna. Det är öppet och ljust. Tebuskarna gör landskapet oerhört vackert.
Vi passerar flera lastbilar med levande hönslast. De lämpas av allteftersom i butiker i städer och på landsbygden.
Teodlingarna är som en jämn matta efter marken. En halvmeter höga. Det finns smala gångar emellan som plockarna använder när de plockar de dyrbara bladen av buskarna. Teodlingar är något av det vackraste som finns i Indien. För att se dem måste man upp i bergen. Och det är verkligen väl värt "besväret". Bergen har förunderligt vackra platser.
Nellakkottai.
En städad by som klättrar på sluttningarna. Teodlingarna syns i alla väderstreck runt omkring. Mil efter mil och alltid på en sluttning. Solen lyser med vänliga strålar och skapar guld för bygden.
De små aporna hänger i träden och kikar nyfiket fram när vi passerar. Ungarna ropar och vinkar så snart de får syn på oss.
Devarshola.
Här är åter "Tamil Nadu"-fattigt. Fattigdomen syns tydligare, bostäder och butiker är mindre och avsevärt sämre. Även om här också finns en stark rikedom runt nästa hörn.
Teplockarna klipper här bladen av buskarna med en sax som har en fyrkantig burk (ca 1.5 dm) på det ena saxbladet där bladen samlas in. Tidigare har plockning skett per hand.
Padanthorai.
Vi blir omkörda av en moped med en stor packe bananblad och minns att i Tamil Nadu äts det inte på tallrik eller plåt. Här var ett bananblad underlaget för måltiden.
Gudalur - Ooty 50 km.
1200 lunch i Gudalur. Biriyani med grönsaker, porotha och vatten. 149 rupier. Strax före kl 1300 drar vi vidare uppför berget. Servitören berättade att det var kallt i Ooty, att de där var klädda i ull och att berget ofta låg i moln.
Vägen uppför berget är makalöst vacker. Den slingrar sig, högt och tvärt men ända mjukt. Stigningen är brant, men går genom teodlingslandskap så min svindel håller sig i schack.
Bussarna tutar frenetiskt i kurvorna. De behöver hela vägens bredd för att ta sig runt i kurvorna och vill darför inte gärna ha möten.
Vi åker förbi en skog av långa, skalade träd. De stravar högt, högt upp mot himlen i de branta markerna. Eucalyptus! Stammarna är skalade och kala. Solens strålar tränger ner mellan trädkronorna långt, långt upp. Av skylten framgår att ytan är upp till 80 hektar och att planteringen är från 1967 (Eucalyptus Grandis).
Det är som om barken är avskalad eller att det har spruckit och torkat. Träden har gröna blad i kronan/grenarna.
Ytterligare en bit senare gör sig svindeln gällande. Det är högt och brant - och en milsvidd utsikt. Det är helt makalöst, men det svindelsticker i ben och mage. Jag känner hur jag kompensationslutar mig fel på motorcykeln. Som tur är så är jag lätt, sa Leif märker inte detta.
Naduvattam.
Efter ca 2 mils körning uppåt, uppåt på fantastiska bergsvägar kommer vi till en öppning i landskapet där vi ser en liten by, en sjö och något som terassodlas. Grönsaker och rotfrukter kan behövas som omväxling till teerna. En vattenkanal, med cementerade sidor, skär genom den öppna ytan.
Bostäderna är mycket enkla i trakten. När vi passerar en "resort" med lyxvillor liknande "hemmahus" ter det sig nästan absurt. Skillnader människor emellan är verkligt stora.
Pykara.
Vi passerar en JÄTTESTOR damm och mängder av parkerade bilar. En jeep låg helt demolerad och upp&nervänd mitt i byn. Hit upp tar det en god stund att få sjukvårdshjälp om olyckan är framme.
Temperaturen har nu sjunkit kraftigt. Kylan kryper in innanför kläderna. Vi har minst 15 km kvar. Stigningen uppåt förtsätter. Under delar av sträckorna växer nu buskar som en tät mur vid sidan av vägen. Det är som att åka i en tät, slingrande allé (om nu en sådan kan slingra).
Plötsligt ser vi ca 30 får på en sluttning. Det är de första fåren vi har sett i detta land. Detta känns som en bra miljö för fåruppfödning. Det är lite svalt med god växtlighet. Strax nedanför finns en byggnad med text som indikerade att det var ett försöksprojekt med fåruppfödning.
Suck. Pust. Stön. Så de kör om på den kurviga vägen. Det är ett evigt tutande, som att det helt ersätter sikten. Om du inte hör något, så är det fritt fram att köra om. Om du hör, så håll dig åt sidan. Oavsett håll, vägskick eller kurvgrad. Titta alltid noga runt kurvan för säkerhets skull, ifall någon dristar sig till att inte se dig (eftersom du inte syns om du inte hörs).
Som kontrast till fortkörningen på plattlandet kör bussarna har i riktigt snigelfart uppför berget.
Ooty (Tamil Nadu).
Staden är utspridd. Den klättrar på mängder av kullar. Hus och terassodlingar löser av varandra. Det är oerhört vackert.
Det gar ett miniatyrtåg hit (smalspår), men den kom från ett annan håll än det vi kom ifrån - så vi har ännu inte fått se´t.
Hotel Comfort Inn, Ooty - 650 rupier - malgang ca kl 1530.
Idag var en riktig kanondag. Resan hit var riktigt fin. Detta är det första hotellet som inte har fläkt i taket. Istallet är det tjocka filtar på sängarna.
Vi hittar en STOR underbar marknad - med grönsaker på längden och tvären. Verkligen i mängd. Här kan man klara sig väl som vegetarian. En underbar marknad som man gärna skulle vilja ha tillgång till varje dag. Här fanns tonvis med grönsaker av alla möjliga olika sorter. En fullkomligt underbar marknad. Strax bortom fortsätter marknaden med kläder, verktyg, husgeråd och andra nyttoprylar (och lite skrotprylar).
Eucalyptustraden längre upp efter berget kom mer sporadiskt. Stora, inte lika långa, med de var som om de vridit sig och forsökte komma ur sin bark. Den torkade och föll av eller hängde torrt vid sidan av.
Bäst idag: Färden uppför från Gudalur till Ooty. 5 mil på stigande, branta och fantastiska vägar. Vyerna, eucalyptusträden och Ootys underbara grönsaksmarknad.

Här kan man bo. Här kan man leva. Här kan man njuta.

A..