Korsspindeln, Masen, Nacho, vildsvinen och brevduvan.

Ojsan, hoppsan, vilken liten filur som vandrar på vägen. Så liten, men så stor kropp i förhållande till de små och smala benen. Om det kommer en bil riskerar hen att det går åt fanders, förstås. Ja, den - korsspindeln - pinnade på, så den klarade sig nog.

Masen, vår Hedemoratupp, klarar sig också rätt bra. Han är kaxig, jobbar runt hönorna och försöker också valla in oss när vi går in i hönsgården för att ordna med mat, vatten och öppning/stängning av hönsluckan för dagen. Vi får nog avstå från att släppa in barn till hönsgården nu, tänker vi. Han är lite för påig på den person som besöker hönsgården, även om han inte attackerar med näbbar och klor.

Nacho - en av våra hönor, burrar gärna ner sig i jorden/gruset och verkar må bra där. Var och en har sina vanor, eller hur? Ja, det är inte bara Nacho som gillar detta - hela hönsskocken gör så med jämna mellanrum.


På Labacken, St Eriks Gilles hembygdsgård, har vildsvinen grävt upp en stor del av den nedre trädgården och en del av den övre. De har grävt om riktigt rejält. Hembygdsfolket är långt ifrån förtjusta, förstås.













Bortsett från allt detta så är brevduvan kvar på gården. Hen var i sin iordningställda bostad och åt idag. Ja, hen talade med Leif en stund, men tog sig sedan en hög flygtur därifrån. Den är mätt, utvilad och kan flyga, ja. Den är fri att flyga hem till sitt riktiga hem, men vi gillar att den är kvar i våra kvarter.

A..

Kommer ni ihåg brevduvan?

Kommer ni ihåg brevduvan, som jag talade om häromveckan? Den rör sig fortfarande i våra trakter.

Vi lokaliserade ägaren, gav duvan mat, vatten och skyddat boende. Leif byggde förstås ett fint hus till duvan, till skydd för rovfåglar och andra djur. Duvan piggade på sig och flög iväg, men kom tillbaka igen. Den fick mat, vatten och tak över huvudet. Ibland slår duvan följe med Leif där han jobbar på gården, den sitter och inspekterar. Sen är den borta en dag eller tre, och plötsligt är den tillbaka igen. Den verkar gilla sin nya plats. Och vi gillar hen.

Vad säger ni, är det dags att döpa den nu? Så vi slipper kalla den för duvan, hen eller den.

Kan ni ge mig ett könsneutralt namn som passar till den fina duvan?

A..

--- --- ---

Brevduvesportens huvudriktning går ut på att ta sig snabbast hem. Man släpper de tävlande duvorna från en gemensam startplats. Duvans uppgift är sedan att så snabbt som möjligt flyga hem till sitt duvslag, sitt hem. Den duva som har högst genomsnittshastighet vinner. Duvorna förses med en speciell ring som registrerar tidpunkten för duvans hemkomst på slaget, därmed kan hastigheten beräknas.

En stor del av sporten sägs vara att avla fram så bra duvor som möjligt. För att klara detta krävs god kontakt med djur i allmänhet men också kunskaper i djuravel. För att bli framgångsrik inom brevduvesporten krävs ofta många år av ett eftertänksamt arbete med brevduveavel och god erfarenhet av tävlande med brevduvor.

Alla brevduvor som vill delta i tävlingar ska vara märkta med en fotring som är godkänd av det internationella förbundet FCI (Federation Colombophile Internationale). Fotringar får inte överlåtas till någon som har blivit utesluten eller som inte är ansluten till SBF (Svenska Brevduveförbundet).  

Jag oroar mig för den lilla brevduvan som inte riktigt vill flyga...

Det regnar. Jag oroar mig för den lilla brevduvan som inte riktigt vill flyga. Hen står väl inte och fryser i regnet, nu?

Den anlände till byn därhemma för lite mer än en vecka sedan, promenerade på vägen och betedde sig inte lika flyktartat som en fågel brukar. Den gick knappt undan när vi kom med bilen - och det gjorde förstås att man började undra vad det var för en filur. Nu är den på gården, därhemma. Den hade promenerat dit, antar jag, och Leif fick ögonen på den. När den nu var på gården blev det förstås också vårt ansvar, eller hur?

Vi har givit den mat och vatten, den har fått ett litet bo iordningställt - med skydd för mården (som ju tog två av våra höns) och jagande rovfåglar. Ägaren till brevduvan är lokaliserad (genom fågelns ringmärkning och registret hos Svenska brevduveförbundet) och informerad. Vi har blivit ombedda att ge den mat och vatten - i hopp om att den snart hämtar sig och känner sig redo att ge sig ut på sin fortsatta resa hemåt.

Det tävlas alltså med brevduvor. De kan ha riktigt unika släkttavlor (som gör dem enormt värdefulla) och de vårdas ömt av sina ägare. Ja, förstås, de är husdjur precis som alla våra andra husdjur. Bortflugna husdjur måste ju få möjlighet att ta sig hemåt igen, eller hur?

Det är roligt med sådana här små händelser, som lär oss lite nya företeelser och ger oss möjlighet att utforska ett område vi inte tidigare var så väldigt bekanta med. Brevduvor som flugit fel kan vara någons älsklingsvän - det kan vi ju inte bortse ifrån.

Snart är den säkert på väg igen!

A..