Tisdag 20 december 2011. Konkavli – med sikte mot kusten igen – Malvan.

Tisdag 20 december 2011. Konkavli – med sikte mot kusten igen – Malvan.

Att Konkavli var en stor stad kan ha berott på att det är en järnvägsstad, dvs järnvägen går nära/i staden. I Rajapur, som vi trodde skulle vara stor, gick järvägen 15 km bort och staden låg flera km från den stora vägen. Konkavli har en bra stad att passera.

Det är fuktigt och kallt på morgonkvisten. Iväg 0720. Påpackade. Utan frukost. Människorna har mössa och jackor på sig. Det är riktigt kallt. Det verkar vara svalare här på natten än lite längre norrut.

Efter några starka stigningar når vi en ny dalgång. Här är jorden frodigare – bördigare. Allt är inte skördat. Riset (gräset) ligger på upplag en bit från marken. Små skörderutor med olika färg, oldlat

eller skördat eller vänd jord. Det är vacket i det tidiga morgonljuset.

Bördigt. De plöjer här med ockar på de små vackra rutorna. Det växer, det gröna syns krypa fram i den brukade jorden. De pumpar upp vatten från det närliggande vattendraget. Vatten gör onekligen underverk för människorna. När vägen svänger bort ifrån vattendraget märks torkan på ängar och i jorden tydligt igen.

Kl 1100 når vi Achra, vid kusten. Vi har trampat 33 km. Frukost. Bori med grönsaker, kaffe och vatten. Otroligt gott. Härifrån sägs det vara 19 km kvar till Malvan. Vi trampar vidare.

I Indien finns det kor av många sorter. Idag såg vi en vars horn växte ner runt halsen istället för uppåt. Stackar´n, får man säga. Ibland möter vi kor som har ett snöre och en lång stör hängande efter sig. Det verkar tungt.

Vägen är bitvis skruttig idag. Den är som ett lapptäcke, med rutor, hål och olika underlagstyp. Hoppiskump.

Dagens dos blev 58 km. Vi nådde Malvan ca 1330 och hittade bo kl 1500 . Sun and Sand Holiday Home. Cyklarna ställer vi på balkongen, som ändå är placerade till ingen annan nytta. Sopstation nedanför och ytterst nära nästa hus.

Utanför Malvan finns ett fort och på den andra sidan om staden en vacker strand. Fiskeflottan ligger i viken nära fort och stad. Stadsstranden är en aning skitig, men badstranden var fin (fast vi bor nu i staden och kommer inte till stranden).

Mitt knä värker. Dumt.

Igår mötte vi två Österrikare på en Enfield. Deras mc oljekrånglade så de letade efter en mekaniker. Idag åkte de förbi igen. De stannande till och språkade en liten stund innan de tuffade vidare mot Goa, där de just nu hade sitt boende.

Utanför hotellet spelas musik och smälls smällare för fullt. Det är en mycket hög ljudvolym. Vi fasar för dålig nattsömn. Det visar vara ett bröllop, vars gäster festar loss.

Thali & vatten till middag. En internetstund. Jag undrar om min mail fungerar att sända mail till igen. Kanske någon kan ha vänligheten att prova!

Musiken och festligheterna tystnar när vi lägger oss. Vi somnar utan problem.

Ännu en dag i god väns lag. Vi cyklar i lyckospår.

A....

Söndag 18 december 2011. Ratnagiri - Rajapur.

Söndag 18 december 2011. Ratnagiri - Rajapur.

Vi är uppe och ute och letar frukost före kl 0700. Av gårdagens kvällsbrus syns nu inget av. Vi hittar ett frukostställe där maten ännu inte har vaknat. Vi får "sweetfood" som en liten tallrik med något som kan likna mannagryn. I finns också inte russin och nejlikor, te och kaffe, vatten.

Renhållare i staden.

Korna har gott om städjobb på morgonkvisten. De rotar bland grönsaksrester, papper och plast. Hundar och fåglar hjälper tjänstvilligt till.

Vår tanke att komma iväg tidigt grusades när vi packat på cyklarna. Någon hade demolerat Leifs växelsystem, så att inget fungerade. Vi får mecka en stund istället för att komma iväg i bra tid. Varför någon idkat grovt våld mot cykeln vet vi ej. Kanske tänkte de stjäla någon del. Klart irriterande. Leif fixar fint.

Iväg 0830. Mot Pavas – Adivre – mot Rajapur. Vidsträckta platåer efter uppförsbackarna.

Morgonljuset är vackert och ännu inte så starkt. Människorna är i rörelse. Temperaturen är ännu skön kl 10.

Trafiken är ganska mild i de trakter vi rör oss. Ibland möter vi bilar med packning på taket. Den är sällan fastsurrad. Idag mötte vi en bil med en gastub på taket. Ej surrad. Hu, att krocka med en sådan, får man ju säga.

På många ställen, uppe på platåerna, ser det lite kargt öländskt ut. Stenmurar med stenar gjorda av den röda jorden. Överst i murarna är ofta planterat fina rader av kaktusar – de är effektiva intrångsskydd. På ett ställe var hela murens överdel istället täckt av glasbitar. Där fanns det nog ingen risk att någon smet över muren.

Vid 12-tiden finner vi en "cool-drinks-plats", utan tilltugg. Vi får oss en liten stunds vila. Vi har nu, sedan 0830, cyklat ca 3,1 mil. Farten kan inte sägas vara särskilt hög - i detta landskap och i denna värme.

Platåerna är korta ibland och långa ibland. Det fläktar också lite skönt däruppe. Nedför är skönt, men pressar på dåliga bromsar. Det ger också vetskap om att det strax är skarpt uppför igen. 30 minuter upp, är kanske 7 minuter ner.

Idag har vi goda nötter i bagaget och vi hittar äntligen fina och goda bananer i nästa by. Lyckospår.

Torrt. Gräset är mycket torrt. Gulbrunt. Som fnöske. Buskar och träd är fantastiskt gröna. Det är ett böljande hav av grönt, omväxlat med det gulbrunt torra gräset. Fantastiska kullar, dalar och slingrande vägar genom landskapet för oss sakta framåt. Det är makalöst vacket. Och fruktansvärt svettigt. När eftermiddagen börjar pressar solen oss hårt – utan vind och svalka. Den mjuka vinden har stillat sig. Det står alldeles stilla. Många mil idag är utan byar och utan hus och med bara några få människor. Vi möter enstaka bilar, så vi är inte helt ensamna, men det är ett glesbefolkat område.

Upp bland de vackra kullarna möter vi ett pågående vägarbete. Söndagsslit för riktigt fattiga människor. De bär sten, sand och grus med sina bara händer. De små, små barnen sover i vägdammet strax intill eller lullar runt bland vägarbetarna. Männen och kvinnorna bär tungt. Det är smutsigt och varmt. Det slitna tältlägret ligger strax bortom nästa krök. Det finns stunder när man vill blunda - man vill bara inte se det som de varje dag måste leva i. Det gör ont att se barnen som lever i detta. Det gör ont att se slitet och smutsen. Det gör ont att se människorna som har svårt att ta sig ur sin roll, sin plats eller kanske sitt öde.

Ett stycke bort bryts den röda stenen ur stenbrotten vid sidan om vägen. Även på söndagen. Mankraft. Tungt. Dammigt. Med en hög ljudvolym.

Vi åker också förbi flera plantage där någon form av träd odlas. Kanske är det någon frukt som dignar här i annan tid. Det är stora plantage med många träd, där varje träd hade sin egna omvårdade plats. Det fanns en stenmur runt om varje träd. Igen, igen och igen. Vård. Omsorg. Om
träden.

Nya träd krävde nya murar, det syns tydligt att nya träd planteras. I den röda jorden – med de röda stenarna lagda i en ring, som en mur, runt omkring.

Dagens rutt från Ratnagiri till Rajapur mätte 65,5 km på vår gps. Det var mycket upp och ner, många mjuka kullar och ett vacket landskap. Vid framkomsten blev vi lotsade fel och fick en lång, lång och kraftigt stark uppförsbacke som var mycket tung. Totalt genomsvettig och helt slutkörda nådde vi slutligen ett lagom schabbigt lodge. Det fick duga, eftersom nästa låg 6 km bort. Svetten dröp om hela mig. Vi var framme i Rajapur vid 1530-16-tiden.

Oj, här var det paraboler i mängd....

NattNatt

Anette

Lördag den 17 december 2011. Ganpatipule – riktning syd – Ratnagiri.

Lördag den 17 december 2011. Ganpatipule – riktning syd – Ratnagiri.

Solen skiner, vilket inte är så särskilt oväntat. Det är varmt och gott.

Vi mötte Schweizerkillarna till frukost igen. Vi fick åter en trevlig och glad pratstund. Efter en lång frukost skiljs vi från killarna, de åker söderut och vi packar så småningom på. Vi hoppas att allt går väl för dem – men det gör det säkert, de verkar ha koll och vara väl utrustande.

Vår karta håller på att falla i bitar. Den trasigaste delen är dagens och morgondagens sträcka, ett strycke tejp vore bra.

Idag håller vi tummarna för att mitt knä håller ihop och inte trasslar.
När vi trampar iväg noterar vi här helt fantastiska stränder. Vita. Rena. Långa. Underbara. Oexploaterade. Helt fantastiskt vackert.

Vi passerar några höjder och sedan åter ner mot de fantasktiska orörda, rena, vita stränderna. Långa. Vackra.

Vi möter hela tiden människor som ler, hejar med sin fina huvudskakning, frågar eller vinkar.

Vänlighet och glädje möter oss varje dag, liksom sol, svett och värme.
Det är avsevärt mycket mindre höga backar idag. Vi njuter verkligen av det vackra och rena landskapet.

Ja, stränderna kring Ganpatipule och söderut är verkligen fantastiska. Här skulle man kunna bo.

Vi når Ratnargiri vid 1230 och stannar till före en "fika". Staden låter och känns. Vi äter bori med grönsaker (69 rupier) – i en miniliten portion. Det är gott. Vi frågar på fiket om boende, och raskt är det någon som visar vägen till ett närliggande helt ok boende. Vi checkar in – och tar en vandringstur i stadens brus. Vi inser strax att det antagligen var samma ägare på fiket som på hotellet. De bär samma typ av skylt. Det var därför de var så tjänstvilliga att visa vägen till ett hotell. Positivt och glatt. Helt ok.

På hotellet får de en passkopia att skriva ifrån och de skriver in oss som Sverige Suedal istället för namn. Ibland är det svårt. Men mest kan man le. För oss spelar det ju inte större roll hur de skriver in oss – mer än att ingen någonsin kan spåra oss om vi går upp i rök.

Jag köper ett par nya fladdriga byxor (250 rupier). De kräver ingen större passning men får sys in och sys upp en aning. Det lovas vara klart om 10 minuter, men tar säkert mer än 40. I butiken sorterar de in alla visade kläder i påsar. Knappt något hänger framme. Det är inte helt lätt att shoppa här.

I denna stad var det skönt att vara, att promenera runt i och att vila mitt cykelknä. Det var förstås lite synd att vi inte badade lite på den fantastiska stranden vi Ganpatipule. Den var riktigt fin. I Maharashtra man man bo och vara. Verkligen!

Vi festar loss på vårt rum på eftermiddagen. Sudoku, en öl, lite nötter och en ananas. Just nu är livet gott.

Dagens sträcka ca 4 mil.

I Maharashtra känns det som om välståndet är högre än i t ex Tamil Nadu (syd/ost). Här ser vi sällan palmbladshus. Vi har sett några tältlager, en del plåtskjulsområden – men överlag synes folk bo i hus (av olika kaliber, förstås).

På gårdagens middagskrog försökte vi beställa biriyani & chapati. Servitörerna vägrade. De tyckte inte att grönsaksriset och brödet passade ihop. De argumenterade länge och väl, och vi förstod inte varför men vi fick nöja oss med biriyani utan chapati. Märkligt, tycker vi fortfarande.

Idag blev det thali till middag. Ris, chapati, grönsaker och såser. Det är den indiska ständiga dagens rätt, kan man nog säga. Olika, men lika som oftast. Gott. Vatten till.

Vi hittar ett internetcafé och uppdaterar hemkontakterna en aning. Internetcaféerna har väldigt gamla datorer, "1800-tal" om man kan uttrycka sig så gällande datorer. De moderna datorerna har verkligen inte nått internetcaféerna i de delar av landet vi rör oss i.

Jag köper en ny fin skrivbok (15 rupier) och ett batteri (10 rupier) – och känner mig nöjd med dagens storshoppningsrunda.

Dusch. Nattning. God Natt. Tack, för idag.

Anette

Fredag 16 december 2011 Guhagar - Ganpatipule

Fredag 16 december 2011 Guhagar - Ganpatipule

I natt fick jag sms från fina Jenny. Det gjorde mig innerligt glad att höra av henne. Jag hoppas att allt är väl med bo, jobb, Dick och välmående. Fina, fina Jenny.

Sidenlakanen är fantastiskt bra. Lagom. Lätta. Tvättas lätt. Fantstiskt bra.

Killarna som servar oss vid guesthouset går med böjda ryggar när de sopar i dammet på gården. Det är finsopat med en enkel ruska.

I indiska badrum finns sällan en fungerande dusch. Där finna ofta tre hinkar och tre kranar. En hink (eller toadusch) och en kran vid toan för toabestyrsrengöring (dvs inget papper används, vilket är bra för skogens väl). En stor och en liten hink används vid dusch/tvätt med hinktricket. Den stora fylls – till del – och den lilla används för att skopa över sig vattnet.

Det är bara på "finare" tillhåll det finns varmvatten. Vattnet samlas i behållare på taken, vilket gör em-duschen ganska skön även utan varmvatten.

En riktigt ordentlig frukost med toast, dosa, ägg, omelett, vatten, te och kaffe innan vi slutligen kommer iväg på dagens rutt. Riktning syd.
Ca 0920 iväg.

En stund senare kommer två cykliser ifatt oss. Det är två unga kollar från Schweitz. Deras rutt är Basel till Hanio, de skall lämna Indien via Chennai och drar västerut någonstans nere i Karnataka.

Full fart på unga grabbar. De ger en härlig känsla.

Tack, Ida, för att du gav oss Indien. Vi inser att det var du som, genom din kontakt i kyrkan, lotsade oss hit första gången. Det tackar vi för.

Kusten är hög, med många slingriga backar. Efter ca 35 km hittar vi färjan över viken mot Jaigarh. Det var många uppförsbackar innan vi nådde fram. För 42 rupier tar vi oss över med en ordentlig bilfärja.

Vi träffade killarna igen vid färjan. De stannade till och åt efter överfarten och vi pinnande på. Sedan tog vi fel vär och fick oss en redig omväg på säkert ett par mil. Onödigt och dumt. Vår totala dos idag blev för lång och mitt knä känns. Ca 70 km. Mitt kna pinar mig.

Efter en hel del hustitt fann vi till slut boende (350 rupier). Vi träffade grabbarna igen och de hade hittat rätt väg och varit på plats länge. De fick både mat och vila, vi fick inget av det.

Vi åt sedan middag tillsammans och fick en mycket trevlig pratstund med dessa två ynglingar (20, snart 21 år) som var öppna och fantastiskt trevliga. Michael och Lukas från Schweitz skriver om sin resa på www.veloabenteuer.ch – och nås på info@veloabenteuer.ch - Bloggen är på tyska, men de lägger upp bilder från sin resa. Den skall vi, så småningom, besöka. Gör det gärna du också.

Trötta somnar vi ganska raskt. Utcheckning senast 10 i morgon. I morgon passerar vi troligen Ranagiri – huvudstaden i distriktet med samma namn.

Anette

Torsdag 15 december 2011. Guhagar.

Torsdag 15 december 2011. Guhagar. Vilodag.

Guhagar ligger vid kusten, en bit norr om kuststaden Ratnagiri – och väster om Chiplun. Vi är nog ungefär mitt emellan Mumbay och Goa. En god natts sömn. Idag skall vi ta det lugnt. Vi stannar här en natt till. Värdfolket är vänliga och glada. Personalen pysslig och omgivningen vacker.

Vi äter toast, ägg, dosa, te och vatten till frukost. Det är gott med salt på ägget och det rostade brödet smakar ovant men gott. Det är inte indiskt, men det är gott.

Vi vandra ner mot staden som ligger en kort bit bort. Vår husvärd har också försäljning av mobiltelefoner, mm, så vi kan äntligen lyckas få ett sim-kort med ett telefonabonnemang. Fint.

Vårt telenummer i Indien är +91 89 753 72 068 Ring oss gärna någon gång ibland! Tidskillnaden mellan hemma och oss är 4 ½ timme. Indien ligger före Sverige i tid. Mitt på dagen i Sverige är sålunda sen em i Indien.

Vi går ner till stranden och njuter av värmen, även om vi förundras hur vi faktiskt klarat av att cykla i denna värme. Det är makalöst varmt mitt på dagen. Stranden i Guhagar är lång och har fin sand. Ljus. Lite, lite skräpig, men inte så farligt.

Gårdarna, städerna och omgivningar är städade. Det ser hela tiden sopat och städat ut, sällan slarvigt. Vi har en kvarvarande känsla av att det är rent i dessa trakter. Maharashtra har ett renare landskap än de vi tidigare har besökt. Det är glädjande.

Landskapet är oerhört torrt och dammigt,vilket gör det svårt att hålla rent. Man kan förstå att det är en ständig kamp mot förfallet.

Även här ser vi hela tiden skolungdomar i skoluniformer gå och åka till skolan. Unga som lite äldre,i fina skoluniformer. De hälsar glatt. De är nyfikna, glada och ibland lite frågvisa – även om det nästan alltid blir samma korta frågor. Varifrån vi kommer, vart vi skall åka härnäst och vilket vår land är. Ibland frågas också vad vi heter.

Efter vägen ligger ibland stora träd eller rotsystem – avverkade träd. Det småpyr i dem för att få bort dem. De är för tunga och för otympliga att lyfta eller transportera och behöver fås bort på plats.

Det görs sålunda genom att elda dem, så att det pyr lite långsamt smått.
Vi ser en del tecken på att religionen jain finns här. Hakkorset syns på hus och på tempel. Vi frågar vår värd som säger att det är hinduismen som råder till 90 % och därutöver en del muslimer. Han säger att jain är liten i dessa trakter. Det är mer janism i Gujarat och i Rajasthan. Kristendomen
finns mest i Goa och i Kerala.

Vi njuter en stillsam lunch på vårt guesthouse. Ris, sås och grönsaker. Franskskivor istället för det goda chapati, men det får duga. Det är gott och tillräckligt. Det är varmt, så här mitt på dagen.

Ägaren är mån om vårt väl och personalen frågar om och om igen om vi är nöjda och om vi vill ha något mer. Vänligheten är god och stillsam.

Vi har hittills följt kusten hela vägen från Mumbay. Det blir troligtvis vår melodi även fortsättningsvis. Lägre österut ligger en bergskedja, som vi besökte vid vår förra resa. Vi minns backarna och de många hårnålskurvorna och vi avstår dem när vi nu färdas per cykel.

I Maharashtra – den delstat vi hittills färdats i - har det hittills varit en aning svårt med spåket.

Vi har fått tag på våra mödrar och kommunicerat med våra barn. Alla kan andas lugnt.

Gatunamn, bynamn och namn på städer saknas ofta. Här i Maharashtra talas marathi, det skrivs med med samma typ av bokstäver som hindi, dvs "krumelurspråk". De skyltar som finns är sålunda inte läsbara alls för oss. På några enstaka ställen används dock våra bokstäver, på engelska, då blir det läsbart. Där kan man se gatunamn (om sådant finns) eller namnet på byn eller staden. Annars blir det till att fråga var man är, eller riktningen dit man ska. Ibland låtsas de inte höra, när de inte tror sig vilja eller våga svara. Engelskan är mindre vanlig här, men vi finner alltid någon som kan några ord – och det går alltid att ta sig fram med gester, penna och papper och de enstaka ord som behövs. Kartan är mycket bra att ha med sig. Många blir glada över att finna sin plats på kartan, att kunna visa var platser ligger (även om några ibland inte verkar veta riktigt vad som är vad). Många verkar inte ha lämnat sin bygd och kan inte beskriva vägar, riktningar eller hur boendemöjligheterna ser ut några mil bort.

Utanför Guhagar, i havet, noterar vi en terminal av något slag, med en pir och/eller ledning ut. Det visar sig vara gas, som pumpas upp. Den transporteras sedan sannolikt upp till berget där vi passerade igår (nära där vi åt gårdagens sena lunch). Där fanns ett kraftverk, med många stora elledningar ut över bygden, och där fanns stora cisterner och långa stora rör som grävts och grävdes ner i marken.

Över 80% av människorna i Maharashtra bor på landsbygden, i byar. Deras huvudsakliga näring är jordbruk. Vi ser risodlingar överallt i landskapet, såväl i det låga landskapet som i nivåer – i små rutor – uppe bland kullarna. De är nu skördade, ligger i stora högar på marken eller på höga pålar, och väntar på att tas om hand.

Vi äter en lätt lunch på vårt guesthouse. Ris, bröd, grönsaker, kaffe, te och vatten.

Leif har med sig HD-entusiasten, HDCS klubbtidning. Vi finner små roliga mc-betraktelser. Vi förundras över vårt låga mc-åkande under 2011 och får ta nya tag under 2012. Nu har vi tappat motorn och får trampa av egen kraft. Backe upp och backe ner, med mödans stora slit som dränker
oss i svett. Vi torde ändå ha lite konditionskraft som plus i bagaget från vårt marathonspringande – men vi går ännu i uppbyggnadsfas vad gäller cyklingen. Där har vi inte något plus med oss i bagaget hemifrån.

Denna vilodag var väldigt skön och vi är mycket glada över att den blev här och inte i gårdagens stad. Här – i Guhagar - bor vi riktigt bra. Dagen har mest bara bestått av vila. Vi är också glada över att vi lyckats ordna ett mobilabonnemang. Äntligen.

Vi har aldrig, på så kort tid och så många gånger, fått svara på frågan om vår ålder förr. Igen och igen får vi frågan – hur gamla är ni. Vi förstår att de förundras en aning över vårt tilltag att cykla i detta land.

En god middag i thali-stil, alltså ris, grönskaker och sås, vatten och bröd. Det är onekligen en vanlig rätt.

Nöjda med vilodagen packar vi oss i säng.

För er som inte har något bättre för er kan vi rekommendera en cykeltur på landsbygden i Indien.Några särskilda milslukare är vi förstås inte, även om vi tappert pinnar på.

Anette

Måndag 12 december 2011. Harihareshwan – Kelshi

Solen skiner. Natten värdelös, igen. Jag somnar när väckarklockan ringer och får god sömn i ca 1½ timme. Packning och promenad till gårdagens middagsställe för en grönsaksomelett till frukost. Gott.

Vatten, te och kaffe. Kaffet (& te.t) består av mjölk med kaffe (eller te) – det smakar nästan som choklad.

Cykelreparation. Iväg ca 1130. Vi cyklar på en skruttig väg längs byar och vattenkant. Strax före 12 hittar vi färjan över viken. Den skulle just gå. En moppe lyfts på med starka armar. Cyklarna likaså,lätt som en plätt.

En fin överfart till Bankot, på andra sidan viken.
Människorna ler och alla vill veta var vi är på väg. Vägen upp till huvudvägen är brant och av röd dammig sand. Vi hälsar på alla genom byn.

Leif letar efter vägen, som försvann...

På ny färd upp mot ny höjd blir vi utmattade på gränsen till illamående. Värmen och backarna tar verkligen vår kraft. Vägarna blir smalare och sämre. Det händer onekligen att vi undrar vad vi har gett oss in på.


Dagens rutt blev ca 38 km. Dagens dos blev väldigt hög, som i väldigt tung. De första kilometrarna gick efter stranden, sedan vred den upp på sandiga bergsvägar helt utan kontakt med civilisationen.

Enstaka enkla lantbyar helt utan boendemöjlighet för oss, eller en drickesmöjlighetsköp.

Idag har vi varit riktigt rejält trötta. Turen över bergen i gassande sol gör färden tyngre än ett marathon. Vida tyngre.

Kartorna stämmer inte ett ögonblock med de vägar vi har på på idag. Den nästan milslånga viken som hindrade vår överfart syns heller inte till på kartan. Ingen bro, ingen färja.

Dödströtta tar vi in på ett på tok för dyrt hotell (800 rupier) – helt oprutbart – i Kelshi. Hotellet är på väg att byggas, det är en byggarbetsplats. Rummet är ok fint, men toan och badrummet ser inte nytt
ut. Här åldras tingen tidigt. Vi ler lyckligt när det visar sig finna varmvatten i kranen. Tjolahopp, minsann.

Vi hittar aldrig internet. På en vecka är vi – fågelvägen – inte mer än ca 12 mil från Mumbay. Milen går i snigelfart per cykel i den indiska mer än 30 grader plus.

Varm dusch. Mat. Sömn. Är nu ett måste.

Folk undrar hur gamla vi är. Någon tittande frågande på Leif och undrade varför han gjorde detta vid hans ålder. Ja, det kan man onekligen fråga sig.

Kustvägen är inte bra val, i ett bergigt landskap. Vi undrar stillsamt hur färden skall bli lite mer drägligt god (som i lite mildare backar).

Vi finner en familjedriven restaurang inte långt från hotellet.

Häromdagen, kanske var det igår, åkte vi förbi stora områden där fisk låg på tork. Den låg i sanden, på öppna gräsytor och i vägkanten. Män och kvinnor arbetade med att sopa/vända fisken och sedan att paketera den i stora säckar. Småfisk, små som sardiner i burk, i mängd – vi undrar vad den
används till, kanske djurmat, eller proteinpulver – vem vet?

En god middag med ris, grönsaker, bröd, sås och två flaskor vatten. Här äter vi frukost i morgon bitti! Familjen startade restaurangen för 10 dagar sedan, så vi hoppas att det går väl för dem. Han lär sig säkert räkna snart.

Dödströtta släcker vi vid 21-tiden. Vi somnar. Båda två. Utan prut.

Anette Grinde

Söndag 11 december 2011. Deveagar - Harihareshwan

Natt utan sömn. Oväsen utanför samt magbekymmer för Leif förstörde sömnen för oss båda. Vi packar oss iväg söderut så småningom.

Kläderna blir fruktansvärt smutsiga av vägdammet. På nolltid är de rena kläderna alldeles gråröda. Våra nya springskor är hopplöst förstörda.

Iväg ca 1030. Vi får frukost på hotellet, som var ett trevligt familjeägt litet hotell. Vi betalar 675 rupier för rum och frukost. En fantastisk familj med tre tjejer och en son, alla små. En engelskalärare i närheten fick tolka.

Vi trampar vidare efter kusten. Backigt, slätt och vidunderliga kustvyer. Varmt, varmt, varmt.

Landskapet är väldigt torrt och värmen är skarpt hög. Inga fläktrande vindar, ingen svalka.

Islam syns och hörs tydligt i landskapet.

Vi äter lunch (75 rupier) i Shrivardhan (ca 17 km) och får rådet att trampa vidare till Harihareshwan, ca 17 km bort. Därifrån skall det gå en färja över spa´t strax syd. (Ja, det gjorde det – men sen tog den riktiga vägen slut).

Människornas blickar och rop är glada. Vi mår gott, om än en aning slitna av värmen, mm.

Vägen runt viken är lite upp och ner, värmen på gränsen till olidlig, en god bit över 30 kan man tro. Någon termometer finns inte tillgänglig och det är inte något som folk bryr sig om.

Vi når Harihareshwan en stund före kl 1600. Efter att ha frågat runt en stund om boende finner vi till slut ett acceptabelt sådant som vi lyckas pruta ner till 500 rupier. Balkong för tvättork är också ett plus.

Harihareshwan är ljuvligt på kvällskvisten. Några män står och fiskar ner på stenklipporna med enkla redskap. Skillnaderna förundrar. Igen och igen. Värmen på kvällen är mild och behaglig. Vi trivs och njuter. Platsen är turistinvaderad (indier) på helgen, men tom och öde på söndagskvällen.

Utan kartor kan man inte vara. Indierna är nyfikna och det är bra att visa var vi har varit och vi ska – och var deras plats är i Indien. Jag får också alltid fråga efter kvitton på hotellen, så att jag på nästa plats kan skriva varifrån vi kommer. De vill veta var vi varit och var vi skall härnäst.

Mat/middag "dagens middag", dvs ris, chapati och en drös såser + mineralvatten. Gott. Nöjda går vi åter till hotellet – med hopp om en god natts sömn.

Solskyddsfaktor 30 är på, men jag tro att jag nu måste vara lite mer försiktig om ansiktet i några dagar. Solen är väldigt stark.

Anette Grinde

Fredag 9 december 2011. Alibag - Murdu

Alibag, en ganska stor stad. Hit gick buss från färjan (Mumbay – Mandve). Leifs mage var ur lag i natt, men verkar nu vara i form igen. Nattsömnen vill inte infinna sig, så natten blev en aning lång.

Timo sms.ade inatt att han har hittat boende.

Frukost. 2 masala dosa, vatten och en kopp te till frukost. Avfärd ca kl 1100 efter lite cykeljustering.

På em går bakhjulet sönder. Kullagret rullar över vägen och frustrationen når oss. Leif meckar isär och sen ihop igen. Vi kommer iväg några km, tills den trillar ihop igen. Nytt är uppenbart inte alltid
hållbart.

Vi når så småningom Nandgaon, som saknar hotell. Vi får så snällt trampa vidare med den trasiga cykeln. Vi håller andan och hoppas att det håller.
Vi landar i Murud, tämligen trötta efter en gassande varm dag med en cykel som strular starkt. Den faller redan i bitar.

Dagens sträcka känns tämligen kort i km, men vi är redigt trötta av solens stekande värme och frånvaro av fläkt. Ja, det drar nog vida över 30 grader.

Vyerna är vackra längs kusten. Uppförsbackarna pinar våra ickecyklingsvana muskler regält.

Middag. Vegetarisk korma, vatten och cola. Som smort. Finfint.

Boende vid stranden i Murdu, en knapp stril vatten i kranen. Vi fick vänta till kl 1930 innan elen behagade komma. Rummet var rent och fint. Sängen stenhård (med en mycket tunn madrass). I morgon måste cykel repareras. Punkt.

Anette Grinde

2011 12 08 Bombay - Alibag

Vår plan att vara vid cykelaffären vid dess öppningstid 1030 misslyckades. Vi vaknade strax före 1100, lite lagom förvirrade över tiden.

Så, lyckas vi köpa två cyklar i Mumbay. Nej, man kan inte testa först, känna på. Man får köpa halvt osett i en trång butik, med inplastade cyklar. Nåväl. Det blev väl någorlunda ok, men känslan på väg
är att vi kanske kunde ha funnit något annat, lite bättre. Nåväl, nu är det som det är.

Vi lastar på och trampar igen, i Mumbays trafik. Den är inte mild, och ibland är bilarna lite väl närgångna. Med bara ett mindre skrap på ena benet tog vi oss helskinnade till färjeläget. Leifs bromsvajerfäste gick sönder innan vi är nere vid färjeläget, dock. Världsligt. Vi ler, och funderar om vi har någon lagningstejp med oss. Det får ordna sig sen.
Vi hittar platsen för färjan, men får veta att vi inte får ta med cykeln ombord. Vi får vänta till nästa färja.

Vid färjeläget träffar vi Timo, från Tyskland, som nu ger sig ut på cykling själv i detta land. Han verkar vara en van resenär, också per cykel, så han vet vad han gör. Vi löser färjebiljett till
Alibag, men det visar sig att färjan bara går till Mandve. I biljetten ingick buss mellan Manve och Alibag, vilket vi med cyklar inte hade så stor nytta av. Vi fick helt enkelt cykla. Vi uppskattar sträcka mellan Manve och Alibag till 20-23 km. Vi kom till slut fram, efter mörkrets inbrott, men före stängningsdag (staden "stänger" vid 21-2130-tiden). Vi letade efter hotell tillsammans med Timo i någon timme. Vi fick till slut dela på oss, då vi hade för stor skillnad i vår budget för boende.

Vi säger tack, för cyklingen tillsammans idag – och får se om vi möts igen allteftersom vi sakta trampar söderut i morgon.

Leif & jag bestämmer oss till slut för ett boende för 850 rupier. Hot, hot, säger hotellgrabben om vattnet. Det återstår att se, tänker vi.
Vi checkar in, låser fast cyklarna i foajen och lastar in packningen på hotellrummet. Sedan ut, för en bit mat. På restaurangen möts vi av språkförbistringen och lite för lite engelskakunskaper hos
personalen, som ger oss en måltid att dela på, inte var sin. Halvmätt, istället för mätt, får duga för idag.

Nej, minsann, det var det inte, hot hot i duschen. Inte varmt, bara kallt, noteras när vi med hinktricket skall vaska av oss vägdammet på kvällen. Ingen dusch, men väl hink och kran. Jag ler, lite igenkännande igen och säger till Leif att det inte finns något varmvatten. Men, nej – nu fanns
det minsann till honom. Gott för honom. Otur för mig.

Ont i huvudet av vätskebrist. Det är läge att dricka mer. Humöret, känslan av att vara här, är gott.

Anette Grinde

2011 12 06 – 2011 12 07 Sthlm – Doha – Bombay. (Delstat Maharashtra)

2011 12 06 – 2011 12 07 Sthlm – Doha – Bombay. (Delstat Maharashtra)
Avfärd hemifrån ca kl 0700. Malin hämtar oss och skjutsar oss till Arlanda. Flyget går ca 1030, så vi kommer dit i lagom tid. Incheckning, säkerhetskontroll och sedan är det dags att gå till utgången.

Vi flög med Qatar Airlines från Sthlm till Doha, Qatar, och sedan därifrån till Mumbay, India. Drygt sex timmar till Doha och sedan ca tre timmar vidare till Mumbay. Ankomsten till Mumbay var tidig, ca kl 0300 på morgonkvisten. Visum och passkontroll, med ifyllda formulär som kräver att man vet var man skall bo, hämtning av väskorna, säkerhetskontroll av bagaget, och sedan en sista blankettöverlämning innan vi kunde gå ut från ankomsthallen. Direkt utanför kan man beställa Prepaid taxi för att undvika att luras. Vi velar var och hur vi skall åka vidare men bestämmer oss för att åka till en mindre stad lite längre bort för cykelköp. Det visar sig vara ett felaktigt beslut.

Nåväl. Taxi beställs. Ulhalsnagar (1090 rupier), ca 60 km. Väl framme går diskussioner med mänger av människor för att fråga oss fram för att köpa cyklar. Nej, se det gick inte. Det skulle kräva minst 14 dagar innan den kunde registreras, med mera, med mera. Det blev en vilostund med en chai (te) och sedan en ricksha till tågstationen.

Lokaltåg/pendeltåget tog oss åter till Mumbay. Att åka tåg i Indien är ett kapitel för sig. Att åka tåg med packning i rusningstrafik bör undvikas, vi har tur som nu har ganska små väskor som går att få med sig någorlunda lätt. Packa lätt, är melodin, helt klart. Kvinnor åker i en egen liten kupe, med galler mot männens. Männen åker sålunda i en egen kupé som är avsevärt mycket större – och trängre.

Vi tog tåget till slutstationen C. Shivaji Teminus (CST) Railway Station (Victoria Terminus), i syfte att finna en cykelaffär. Vi fick god hjälp att hitta butiken, av en indier som promenerade med oss en lång bit, istället för att förklara vägen. Det är lättare att visa, än att förklara.

Timmen var fortfarande tidig, trots vårt långa taxi- och tågäventyr, så cykelaffären var inte öppen. Vi åt frukost (Masala Dosa) och letade reda på ett hotell. Ja, bättre har vi bott på, men det fick duga. Prisnivån i Mumbay är avsevärt högre i Mumbay än på andra platser.

Sedan drabbade sömnen oss med kraft – vi sov från en stund före 12 till 18-tiden. Det behövdes, onekligen.

Sedan gick vi ut i det indiska bruset. Det låter, det luktar och det känns. Kvällen är kolsvart.

Nu är cykelaffären öppen. Vi finner ytterligare två på samma gata. Vi finner två acceptabla, växlade, cyklar och beställer två (2*5500 rupier) att vara färdiga till imorgon kl 1030, när butiken öppnar. Vi
hoppas att det blir just så.

Vi vandrar hemåt i bruset, äter middag på en restaurang som ligger vägg i vägg med hotellet och går nöjda och glada hemåt i kvällen. "Dagens middag" är som "dagens lunch" – ris, tillsammans med 5-6 olika såser, yogurt och till sist något lite sött – allt på en och samma bricka. Äts med höger hand, tillsammans med ett mjukt bröd, som är lite tunnbrödsaktigt, kallat roti. Det är enkelt, det är gott och det är vegetariskt. Vatten på flaska, inte vatten från tillbringaren eller kranen.

Vi känner oss hemma. Den första känslan av ovana försvann när vi kom ur taxin i Ulhalsnagar och fick vandra själva.

Människorna är ofantligt hjälpsamma, ibland så mycket så att man inte själv hinner med. Staden är trevlig, även om den är brusig. Vi trivs och mår väl. Imorgon hoppas vi komma iväg per cykel med riktning syd. Den nyinskaffade kartan får läsas tillsammans med den vi tidigare hade. De har lite olika information på sig, nästan samma skala, men någon färja, någon väg, någon höjd, någon sevärdhet, mm, som finns på den ena men inte den andre. Och vise versa.

Något indiskt telefonabonnemang är vi inte i land med. Mitt är kvar hemma. Leifs är med.

Anette Grinde