Tack och hej då - till löpe och gelatin

Jag är vegetarian. Ja, jag har fuskat en del, men äter inte kött. Jag har inte gjorde det sedan jag flyttade från Stockholm - vilket väl var någonstans kring 1992. Ok, jag äter fisk men inte annat kött. Eller har ätit, tror jag, eftersom jag mer och mer nu väljer bort även fisk och skaldjur från min kost. Kanske är det tid nu att välja bort helt. Jag påverkas av min omgivning och de tankar de delar med sig av. Jag tar helt enkelt ställning utifrån ny kunskap ställd i relation till mina värderingar. Ja, jag lyssnar inte till allt förstås, men till en hel del. Särskilt i den riktning jag väljer, tycker är viktig. Jag väljer det vegetariska spåret. Kanske går riktningen också mer och mer mot veganspåret, alltså helt utan animaliska produkter.

Det är intressant att mina vuxna döttrar har blivit vegetarianer. Den ena lite mer än den andra. Den som är lite mer i detta lär mig plötsligt massor av sitt vegetarianspår. Det gör mig väldigt glad. Det lär mig mer. Just det är viktigt, tänker jag. Att lära mer.

Hon nämner besvärligheter, ämnen, ingredienser som jag inte tidigare har brytt mig om, men som jag nu eller strax absolut kommer att bry mig om. Löpe och gelatin är två sådana ämnen som nu ses med oblida ögon även hos mig. Gelatin borde ju ha gjort det sedan länge, men nu får det nog verkligen göra det. Det är ju en smått förskräcklig ingrediens.

Löpe finns t ex i ost. Det är alltså en slaktrest från kalvmagen (löpmagen hos den slaktade kalven). Ystenzym är den vegetariska varianten, som tar oss bort från det dödade djuret.

Det är dags (för mig) att mer noga läsa det finstilta på innehållsförteckningen. Begrunda innehållet. Löpe och gelatin skall nu bort från min kostcirkel, förutom allt kött förstås. De hör inte hemma där.

A..




Länkar;
Djurrätt
Vegetarisk kost
Ystenzym (Vegetarisk variant - istället för löpe; finns i många ostar.) 
Löpe (kommer från den slaktade kalvens löpmage)
Gelatin (Det finns vegetabiliska alternativ till det animaliska gelatinet.)

Kärlek till ett levande väsen.

Jag har djurrättsaktivister i mitt flöde. Det är engagerade och fantastiska människor som värnar om livet. De har en styrka i sina tanke och är beredda att tala och ivra för den. De bär stor respekt för det levande. Det gör mig varm i hjärtat. De möter rätt hårt motstånd, men ivrar vidare. Ihärdighet är en bra grej. Deras ihärdighet och ordande gör mig uppmärksam på nya frågor. Det lär mig mer. De sätter fokus på det som kan tyckas vara normalt, vad nu det är. De visar hur absurd den - normalitet - kan vara, är. Ibland är den helt enkelt riktigt ordentligt uppåt väggarna fel. Då behöver den förstås utmanas. Som några av djurrättsaktivisterna gör.

Det finns många andra som bär kärlek till ett levande väsen också, kanske inte som djurrättsaktivisterna men ändå till något som står nära deras hjärta. Det kan t ex vara ett djur, som t ex en hund eller en katt, eller det kan vara ett barn (oavsett ålder) eller en sambo/maka/make. Kärleken till det levande - som t ex människor, djur och natur - är fint, men ibland upplever man det en aning konstigt. Ja, vi alla upplever konstigheter och andra människors små särskilda egenheter på olika sätt, och förundras just olika med anledning av detta. Någon blir våldsam eller ordmässigt aggressiv. Någon blir tårdrypande känslomässig och några blir extremt vänliga. Någon annan reagerar mot eller med på motsvarande sätt, alltså inte nödvändigtvis som den andra utan ibland helt tvärt emot. Vi reagerar helt enkelt olika på nästan allt, trots att vi ibland förväntas reagera normalt - i någon form av platt samstämmighet som inte alls råder. Vad är normalt?

Jag läser Crister Enander (Slagregnens år) just nu. Han skriver om människorna och om deras kärlek till sina fyrbenta vänner. Kärleken, som också inkluderar puss och kram, nos mot nos, med ett levande väsen som just nosat i kiss, bajs och annat mindre smakfullt på den skitiga trottoaren. Det finns ju också de som delar glass och mat med sina djur, ja, samma djur som just nosat sig runt i kvarteret. Det känns, för mig (och Enander) och möjligen några andra, inte helt normalt. Det är dock ännu inte riktigt klarlagt vad som egentligen är normalt. Eller kanske skall vi här istället tala om klokskap? Känns det normalt eller klokt att pussa sin hund, som just nosat i smörjan på gatan?

Kärlekens vägar är inte alltid solklar, den är uppenbart förblindad ibland. Kanske är det så att kärleken till ett levande väsen möjligen inte alltid är förenad med fullständig klokskap.

Vad nu klokskap är.

Bortsett från okunskapen om vad som egentligen är normalt, hur förblindade vi blir i olika situationer och hur klokskap utvecklar sig - är kärleken till ett levande väsen nödvändigt för den enskilde människans väl. Ensam, utan kärlek och omsorg till och från det levande, kan vi inte vara. Då förtvinar vi till stumma och kalla - eller kanske arga - stockar.

Kärlek och omsorg - inkluderande respekt för varandra - är viktigt, tycker, tror och vet jag. Säkert också du.

A...

Tidningen Djurens Rätt

Jag slår upp tidningen Djurens Rätt som jag hittar på biblioteket, läser ledaren och tänker att jag kanske skall bli medlem. Ja, att jag åtminstone skall bli medlem i en förening som aktivt arbetar för djurens rätt. Vilken det blir, återstår att se. Jag har fått upp ögonen för problematiken och ser att den också är min. Och inser att det då också ligger på mitt ansvar att göra något åt den.

Jag var häromdagen på en föreläsning om ickevåld, civil olydnad och djurens rätt. Där talades det bl a om att det behöver finnas fler varor i butikerna, fler halv- och helfabrikat som också underlättar för veganerna. Jag tänker att det finns gott om grönsaker, mm, som vi kan göra saker av. Det är inte så svårt och tidsödande att göra maten från grunden, bara vi lär oss och försöker. Men, vi är alla olika, vi har olika behov, så allt det olika behövs. Nu hittar jag i tidningen Djurens Rätt, en annons från ett företag som säljer veganska produkter. Det är ju som många vill ha det - men vill de verkligen ha köttets vokabulär och bilder? Det vill inte jag. Jag vill t ex inte äta mat som har kött- eller kycklingstil eller korv. Jag vill inte äta "vegetarian chicken style strips" eller "vegetarian beef style strips eller vegetarisk stekkorv. Jag vill äta mat som också i text, bild och marknadsföring otvetydigt är vegetariskt. Jag vill inte ha något som tyder på att normen är kött, eftersom normen för mig inte är kött. Jag uppmanar därför matindustrin att finna ord och synlig form på maten som är en annan än köttets. Jag äter inte köttbullar, korv och hamburgare, rätterna påminner mig om den makabra köttindustrin. Det får mig att må illa. Låt mig slippa se den när jag äter min måltid.

I tidningen, nr 1/2015, finns en fin artikel om en aktiv kanadensisk djurrättsfotograf, Jo-Anne McArthur. Artikeln talar om idoghet och värden. Den gör mig berörd och jag tänker att alla dessa aktivister, som bidrar för och till viktiga frågor i världen, som t ex djur, natur och människors väl, är så viktiga. De som har en viktig och omsorgsfull värdegrund, och lever efter den, för andras och eget väl. Det behöver inte inkludera hela världen, men det inkluderar var och ens aktiva försök. Det är viktigt. Det gör mig glad, längst-in-i-hjärtat-glad, att läsa om dessa engagemang.

Anette Grinde


Länkar av intresse?
Kyrkans tidning
Djurens rätt
Djurrättsalliansen
Djurfabriken - filmen

Vi befriar minkarna...

Vi befriar minkarna, säger djurrättsaktivisterna. De klipper sönder näten och burarna och släpper ut minkarna i naturen. De släpper ut dem till en stor risk för död, i ett omåttligt plågeri.

Minkarna är inte redo för ett liv i frihet. De klarar sig helt enkelt inte ute i naturen. Det kan också innebära att man utsätter mängder av mängder av fåglar för en oerhörd risk. Livet för fåglarna i t ex skärgården kan förändras dramatiskt.

Det är dags att upplysa djurrättsaktivister att missnöje på en front bör motas med handlingar som bär ton av omsorg om djuren och med en riktning som bär kunskap om ett visare väg. Det gör helt enkelt inte utsläpp av minkar. Det skadar oerhört mycket mer än det tillför.

Men hur lär man, när de inte läser tidningarna? Där har ju upplysts gång på gång, att detta är en plåga för djur och natur. Ser de bara sin egen fråga, från sitt egna perspektiv, utan att lyssna till ord och forskning från annat håll? Är det det bästa sättet att fånga frågan om minkuppfödning, och minkarnas väl, på största möjliga allvar?

Att släppa ut till ett liv, eller en ganska säker död, med risk för stora skador som följd - känns inte som att befria. Befria är ett positivt betonat ord. Att befria till död och plåga känns inte positivt laddat. Det känns inte annat än erbarmtligt beklagligt.

A ....