Operation 1325 är en paraplyorganisation med följande medlemmar (enligt deras hemsida idag);
UN Women Sverige
Kvinnor för fred (KFF)
Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd (SEK)
Riksförbundet Internationella Föreningar för Invandrarkvinnor (RIFFI)
Svenska Kvinnors vänsterförbund (SKV)
Sveriges Kvinnolobby
Organisationerna bildade Operation 1325 år 2003 och utser var för sig sin andel av ledamöterna, utifrån intresse och tillgängliga medlemmar, och föreslår dessa till Operation 1325s valberedning. Denna föreslår dessa människor till Operation 1325s årsmöte. Valberedningen har därför, utifrån tillsättningen av ledamöter med detta förhållningssätt, små möjligheter att forma styrelsen utifrån behövliga kompetenser. Det blir vad det blir, helt enkelt. Det är såklart en brist.
Personalmässigt består Operation 1325 just nu av en kanslichef, en projektledare och två praktikanter. Häromåret bestod personalstyrkan av en generalsekreterare, två projektledare, en informatör, en ekonom och två praktikanter. Styrkan har krympt, sålunda. Man har minskat mängden kunskap i organisationen, sänkt sig till en mindre organisation. Siktat lägre, helt enkelt. Det är synd, eftersom frågan är viktig.
Organisationen utbildar i resolution 1325-frågor, huvudsakligen utomlands men möjligen också till myndigheter inom Sverige (t ex polisen). Operation 1325 har ingen utbildning som vänder sig till privatpersoner i Sverige. Organisationen strävar inte heller efter att spridda kunskap om sig och om resolutionen i Sverige, varför de t ex inte informerar i skolor eller civilsamhällesorganisationer (NGOs) som möter unga vuxna här. De engagerar inte heller volontärer, i syfte att sprida ordet om resolutionens budskap. Tyvärr, har jag alltid tänkt om detta. Vi behöver fler som engagerar sig för fredsfrågorna.
Resolution 1325, som rör frågor om kvinnor, fred och säkerhet, och nationella handlingsplaner kopplade till resolutionen är frågor som berör hos organisationen. Det är detta de talar och utbildar om, helt enkelt.
Resolution 1325 pekar på att kvinnor skall finnas med i alla fredsprocesser, på alla nivåer. Den pekar också på förskräckelsen med våldet mot kvinnor i konflikterna, där övergrepp och våldtäkter används som ett sätt att utöva krigföring. Ett förskräckligt vapen, helt enkelt, som inte är i sin ordning. Resolutionen berättar att det inte är ok och att vi, FN, världens folk och världens länder, har ett ansvar att se till att vi gör något åt det. Resolution 1325 uppmärksammar oss, ur något perspektiv, på att också kvinnor finns, att de har särskilda behov som också har betydelse för freden. De - vi - måste alltså finnas med i bilden, tillåtas bidra och lyssnas på.
Det är alltså viktigt att vi fångar frågan - kvinnors existens och kvinnors medverkan. Den rör världens och fredens väl.
A..
lördag 28 november 2015
Strax innan freden bryts
strax innan den sista
stunden
är slut
kryper mörkret
in bakom
glipan
som egentligen
inte fanns
mörkret
skapar brister
i fredsprocessen
mellan människorna
skapar
rädsla
rädslan
skapar
ord och röstlägen
som missförstås
skapar omständigheter
och förutsättningar
som inte
finns
för att nån tror
att de finns
eller är det maktrösten
som driver frågan dit?
A..
stunden
är slut
kryper mörkret
in bakom
glipan
som egentligen
inte fanns
mörkret
skapar brister
i fredsprocessen
mellan människorna
skapar
rädsla
rädslan
skapar
ord och röstlägen
som missförstås
skapar omständigheter
och förutsättningar
som inte
finns
för att nån tror
att de finns
eller är det maktrösten
som driver frågan dit?
A..
Grejen med resolution 1325 - kvinnor, fred och säkerhet
IKFF, Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet, har gjort en skrift om resolution 1325; Grejen med resolution 1325 - kvinnor, fred och säkerhet. Den handlar om FN-resolutionen som kom år 2000. Varje skrift, artikel och inlägg i debatten som förtydligar en viktig resolution är bra.
Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF) är den svenska sektionen av den internationella fredsorganisationen Women’s International League för Peace and Freedom (WILPF). Det unika för IKFF är, enligt organisationen själv, att vi som fredsorganisation arbetar för att öka kvinnors makt och politiska deltagande i allt beslutsfattande som rör fred, säkerhet och nedrustning.
IKFF Sverige är en medlemsbaserad organisation. Organisationens högsta beslutande organ är den nationella kongressen som möts vartannat år. Där utser kretsrepresentanterna en nationell styrelse som har till ansvar att styra organisationen åren mellan kongress. På kongressen antas även en strategisk plan som ligger till grund för styrelsens och kansliets arbete. Styrelsen fastställer inom sig ett arbetsutskott som sammanträder oftare än styrelsen. IKFF:s kansli, med bas i Stockholm, drivs av en generalsekreterare med personal. Regelbunden kontakt förs med den nationella styrelsen och dess arbetsutskott.
IKFF var en av de drivande krafterna när FN: s säkerhetsråd år 2000 antog resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet. Denna historiska resolution är den första någonsin som fokuserar på kvinnors deltagande i arbetet för att förebygga och lösa krig och konflikter. Den är också unik givet att det civila samhället aldrig tidigare har legat bakom en resolution från FN:s säkerhetsråd.
IKFF har idag rådgivande status vid FN: s organ ECOSOC, UNCTAD, UNESCO, FAO, ILO och UNICEF.
En central fråga som rör kvinnor, fred och säkerhet är att FN och dess medlemsstater är skyldiga att arbeta för att öka kvinnor deltagande i konfliktförebyggande, fredsbyggande och återuppbyggnadsarbete med anledning av/i anslutning till konflikter. Det är också mycket viktigt att stärka arbetet för kvinnors säkerhet i väpnade konflikter. Resolution 1325 talar om detta och strävar efter bättring. Vi, världens folk, har fortfarande en god bit kvar att vandra i denna fråga. Kvinnor är inte med på samma sätt som män i fredsprocesserna och det är inte självklart att världens alla stater ser frågan som viktig. Kvinnor - som representerar hälften av världens befolkning - lämnas utanför och får inte ge sin syn på sakfrågorna. Resolutionen säger att även dessa, kvinnorna, skall vara delaktiga i förhandlingar och beslutsprocesser, och då i alla nivåer av dessa.
I Grejen med resolution 1325 - kvinnor, fred och säkerhet, under avsnittet om krig & genus, står t ex att läsa; På grund av det militära perspektivets starka dominans utesluts ofta kvinnor, och de som vill föra fram en annan typ av konfliktlösning. Deras erfarenheter och perspektiv får inte utrymme, de ses som naiva eller irrelevanta. Lösningar som vill bredda synen på vad säkerhet innebär blir ignorerade. Vi fastnar därmed i ett våldshjul och agerar försent, med militära medel, istället för att lägga fokus och resurser på att förebygga konflikter.
Kvinnor bär på andra erfarenheter än männen, de ser livet och dess frågor från andra håll. De har ofta andra uppgifter än männen och de utsätts ofta för en typ av våld som skapar omåttliga sår. De känner till krig och konflikter ur andra perspektiv än männen och måste därför också få möjligheten att bidra till att lösa konflikterna innan de utvecklas till krig. De utgör därtill 50% av världens befolkning och behöver representeras också med den utgångspunkten.
Vi behöver hitta andra vägar till fred, sådana där ökad militarisering inte ligger i som prioritet utan där istället försoning och konfliktlösning står på agendan. Fredsförhandlingarna måste inkludera kvinnorna. De måste också inkluderas i arbete för att förebygga och förhindra konflikter, liksom naturligtvis även i det arbete som måste ske efter en konflikt. Om syftet är hållbar fred, måste alla de olika kategorier som påverkas av konflikten och freden involveras. Där ingår kvinnorna, helt utan tvekan.
Krig och väpnade konflikter skapar oerhört mycket våld. De kan inte göras säkra, för någon. Det enda sättet att öka säkerheten är att förebygga konflikterna, så att de inte inträffar eller kan förhindras innan de går överstyr. I det arbetet måste också kvinnorna finnas. Resolutionen handlar om att stoppa krig. För att göra detta behöver alla medlemsländer fundera kring sina roller i fredsarbetet, däri ligger t ex att upprätta en nationell handlingsplan för arbetet med resolution 1325 i just deras land. En sådan plan bör alltså finnas i världens alla länder. Detta är viktigt, för att kunna ta resolutionen (och andra resolutioner) på allvar. Varje land behöver sålunda begrunda sin del av/i världens konflikter - och hur de kan bidra till bättring.
Vapen och ökad militarisering kan inte lösa konflikter. De höjer rädslan och det höjer graden av våld i samhället. Fred och försoning måste hittas på andra sätt.
IKFF arbetar för detta, för fredlig fred och mindre våld, alltså. Svenska Freds och skiljedomsföreningen gör det också. Och Kristna Freds. Ja, det finns många fler som gör det, förstås. Vi borde alla vara med i minst en sådan förening, för bistånd i arbetet med att alltid leva i fred.
Ja, inte bara som medlem, förstås. Utan också för att lära oss mer och för att bidra med ord, tankar och handling i de frågor som ger oss en bättre, mer fredlig, värld.
A..
Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF) är den svenska sektionen av den internationella fredsorganisationen Women’s International League för Peace and Freedom (WILPF). Det unika för IKFF är, enligt organisationen själv, att vi som fredsorganisation arbetar för att öka kvinnors makt och politiska deltagande i allt beslutsfattande som rör fred, säkerhet och nedrustning.
IKFF Sverige är en medlemsbaserad organisation. Organisationens högsta beslutande organ är den nationella kongressen som möts vartannat år. Där utser kretsrepresentanterna en nationell styrelse som har till ansvar att styra organisationen åren mellan kongress. På kongressen antas även en strategisk plan som ligger till grund för styrelsens och kansliets arbete. Styrelsen fastställer inom sig ett arbetsutskott som sammanträder oftare än styrelsen. IKFF:s kansli, med bas i Stockholm, drivs av en generalsekreterare med personal. Regelbunden kontakt förs med den nationella styrelsen och dess arbetsutskott.
IKFF var en av de drivande krafterna när FN: s säkerhetsråd år 2000 antog resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet. Denna historiska resolution är den första någonsin som fokuserar på kvinnors deltagande i arbetet för att förebygga och lösa krig och konflikter. Den är också unik givet att det civila samhället aldrig tidigare har legat bakom en resolution från FN:s säkerhetsråd.
IKFF har idag rådgivande status vid FN: s organ ECOSOC, UNCTAD, UNESCO, FAO, ILO och UNICEF.
En central fråga som rör kvinnor, fred och säkerhet är att FN och dess medlemsstater är skyldiga att arbeta för att öka kvinnor deltagande i konfliktförebyggande, fredsbyggande och återuppbyggnadsarbete med anledning av/i anslutning till konflikter. Det är också mycket viktigt att stärka arbetet för kvinnors säkerhet i väpnade konflikter. Resolution 1325 talar om detta och strävar efter bättring. Vi, världens folk, har fortfarande en god bit kvar att vandra i denna fråga. Kvinnor är inte med på samma sätt som män i fredsprocesserna och det är inte självklart att världens alla stater ser frågan som viktig. Kvinnor - som representerar hälften av världens befolkning - lämnas utanför och får inte ge sin syn på sakfrågorna. Resolutionen säger att även dessa, kvinnorna, skall vara delaktiga i förhandlingar och beslutsprocesser, och då i alla nivåer av dessa.
I Grejen med resolution 1325 - kvinnor, fred och säkerhet, under avsnittet om krig & genus, står t ex att läsa; På grund av det militära perspektivets starka dominans utesluts ofta kvinnor, och de som vill föra fram en annan typ av konfliktlösning. Deras erfarenheter och perspektiv får inte utrymme, de ses som naiva eller irrelevanta. Lösningar som vill bredda synen på vad säkerhet innebär blir ignorerade. Vi fastnar därmed i ett våldshjul och agerar försent, med militära medel, istället för att lägga fokus och resurser på att förebygga konflikter.
Kvinnor bär på andra erfarenheter än männen, de ser livet och dess frågor från andra håll. De har ofta andra uppgifter än männen och de utsätts ofta för en typ av våld som skapar omåttliga sår. De känner till krig och konflikter ur andra perspektiv än männen och måste därför också få möjligheten att bidra till att lösa konflikterna innan de utvecklas till krig. De utgör därtill 50% av världens befolkning och behöver representeras också med den utgångspunkten.
Vi behöver hitta andra vägar till fred, sådana där ökad militarisering inte ligger i som prioritet utan där istället försoning och konfliktlösning står på agendan. Fredsförhandlingarna måste inkludera kvinnorna. De måste också inkluderas i arbete för att förebygga och förhindra konflikter, liksom naturligtvis även i det arbete som måste ske efter en konflikt. Om syftet är hållbar fred, måste alla de olika kategorier som påverkas av konflikten och freden involveras. Där ingår kvinnorna, helt utan tvekan.
Krig och väpnade konflikter skapar oerhört mycket våld. De kan inte göras säkra, för någon. Det enda sättet att öka säkerheten är att förebygga konflikterna, så att de inte inträffar eller kan förhindras innan de går överstyr. I det arbetet måste också kvinnorna finnas. Resolutionen handlar om att stoppa krig. För att göra detta behöver alla medlemsländer fundera kring sina roller i fredsarbetet, däri ligger t ex att upprätta en nationell handlingsplan för arbetet med resolution 1325 i just deras land. En sådan plan bör alltså finnas i världens alla länder. Detta är viktigt, för att kunna ta resolutionen (och andra resolutioner) på allvar. Varje land behöver sålunda begrunda sin del av/i världens konflikter - och hur de kan bidra till bättring.
Vapen och ökad militarisering kan inte lösa konflikter. De höjer rädslan och det höjer graden av våld i samhället. Fred och försoning måste hittas på andra sätt.
IKFF arbetar för detta, för fredlig fred och mindre våld, alltså. Svenska Freds och skiljedomsföreningen gör det också. Och Kristna Freds. Ja, det finns många fler som gör det, förstås. Vi borde alla vara med i minst en sådan förening, för bistånd i arbetet med att alltid leva i fred.
Ja, inte bara som medlem, förstås. Utan också för att lära oss mer och för att bidra med ord, tankar och handling i de frågor som ger oss en bättre, mer fredlig, värld.
A..
torsdag 26 november 2015
Tack, Julia Finér
Idag vill jag tacka Julia Finér, Emmaus Stockholm, för den fina föreläsningen vi fick oss till livs igår. Julia Finér är ordförande hos Emmaus Stockholm och hon är väl insatt i frågan om Västsahara. Känner ni till att Västsahara är ockuperat av Marocko, sedan 40 år? Det gör hon - och hon vet mer än så. Hon talade inför en grupp ambassadörer för nätverket Schyst Resande, det är sådana som intresserar sig för världens väl och vill tala med andra i många olika forum om hur vi kan resa bättre, schystare, för vårt allas väl. Detta var ett vidareutbildningstillfälle för gruppen. Viktig info, för nya resor i livet, helt enkelt.
Julia Finér föreläste engagerat om ockupationen, om människors liv och förutsättningar i en sådan miljö, och om att resa i Marocko och Västsahara. En viktig grej, mycket viktig grej, är att ta reda på fakta om landet och förutsättningar för människorna innan man reser. Det kan te sig självklart, men ibland är det också rätt svårt. Särskilt när informationen utåt, av olika skäl, är svår att hitta. Det är dock inte något skäl att ge upp. Ihärdigheten är viktig, igen. Vad gäller information om Marocko och Västsahara kan man alltså använda Julia som kunskaps- och inspirationskälla. Man kan också luska hos t ex folkrättsexperten Pål Wrange, Amnesty Press redaktör Jens B Andersson, Västsaharaexpeerten och författaren Fredrik Laurin eller Jens Orback som är generalsekreterare hos Palmecentret - om man lyckas få dem på tråden. De är också bevandrade i frågan, kan man väl lugnt säga.
Men, alltså. Vill man veta mer om t ex Västsahara är Julia Finér hos Emmaus Stockholm en bra person att fråga. Hon håller gärna föreläsningar, berättar om detta - i korta eller längre föreläsningar, för små eller större grupper. De behöver inte kosta massor, knappt något alls faktiskt. Informationen är grejen, Västsahara behöver fler som vet. Använd hennes och Emmaus Stockholms kunskap.
Glöd. Jag gillar glöd. Hos Julia Finér finns massor av glöd, som används i konstruktiv form. Stort tack till dig, Julia!
Tack också till er ambassadörer som kom till detta utbildningstillfälle. Det är viktigt, också det. Utan er kunskap, era frågor, er glöd och er vilja att lära er & andra mer - skulle många andra lära sig så mycket mindre. Ni är viktiga. Tack, för allt ni gör.
A..
Julia Finér föreläste engagerat om ockupationen, om människors liv och förutsättningar i en sådan miljö, och om att resa i Marocko och Västsahara. En viktig grej, mycket viktig grej, är att ta reda på fakta om landet och förutsättningar för människorna innan man reser. Det kan te sig självklart, men ibland är det också rätt svårt. Särskilt när informationen utåt, av olika skäl, är svår att hitta. Det är dock inte något skäl att ge upp. Ihärdigheten är viktig, igen. Vad gäller information om Marocko och Västsahara kan man alltså använda Julia som kunskaps- och inspirationskälla. Man kan också luska hos t ex folkrättsexperten Pål Wrange, Amnesty Press redaktör Jens B Andersson, Västsaharaexpeerten och författaren Fredrik Laurin eller Jens Orback som är generalsekreterare hos Palmecentret - om man lyckas få dem på tråden. De är också bevandrade i frågan, kan man väl lugnt säga.
Men, alltså. Vill man veta mer om t ex Västsahara är Julia Finér hos Emmaus Stockholm en bra person att fråga. Hon håller gärna föreläsningar, berättar om detta - i korta eller längre föreläsningar, för små eller större grupper. De behöver inte kosta massor, knappt något alls faktiskt. Informationen är grejen, Västsahara behöver fler som vet. Använd hennes och Emmaus Stockholms kunskap.
Glöd. Jag gillar glöd. Hos Julia Finér finns massor av glöd, som används i konstruktiv form. Stort tack till dig, Julia!
Tack också till er ambassadörer som kom till detta utbildningstillfälle. Det är viktigt, också det. Utan er kunskap, era frågor, er glöd och er vilja att lära er & andra mer - skulle många andra lära sig så mycket mindre. Ni är viktiga. Tack, för allt ni gör.
A..
Vrede
vredens
bubblande värk
växer i mig
utan kontroll
gör mig orättvis
förlorar
min själs
vänlighet
omsorgen
lossnar från sitt fäste
gör mig till
något
jag inte vill
vara
den som tär
blir det
i den ensammaste
tystnaden
i den ensammaste
tystnaden
i den ensammaste
tystnaden
värker vetskapen
om
vredens
bristande kraft
för fred
vredens
bristande kraft
för fred
bubblande värk
växer i mig
utan kontroll
gör mig orättvis
förlorar
min själs
vänlighet
omsorgen
lossnar från sitt fäste
gör mig till
något
jag inte vill
vara
den som tär
blir det
i den ensammaste
tystnaden
i den ensammaste
tystnaden
i den ensammaste
tystnaden
värker vetskapen
om
vredens
bristande kraft
för fred
vredens
bristande kraft
för fred
onsdag 25 november 2015
Rödluvan, vargen, haren och mamman. Ja, och björnen förstås....
 |
| Uppvärmning inför kvällens övningar. Skrattmusklerna värms upp samtidigt. Strax är gruppen redo. |
 |
| Helen bistår med ord om rörelser. Så här rör sig vargen, helt annorlunda än människan. Det krävs övning för att hitta rätt. Det är roligt att nu se en ny yrkesroll, någon som ser till rörelserna. Det märks och känns att detta tillhör Helens intresse- och kunskapsområde. Ja, hon vet och ser hur aktörerna rör sig i rummet, för att göra det bästa av sin egen rollkaraktär. |
 |
| Thomas (varg), Mia (regi) och Åke (räv). Någon talar, någon lyssnar och någon rör sig sakta med sin rollkaraktärs särskilda kännetecken. Jag som betraktare undrar om de verkligen lyssnar, men det gör de nog. De gör sitt, övar stillsamt, men ihärdigt - var för sig men ändå alltid tillsammans. Fint. Ja, det har det och gör det fint. |
 |
| Åke (räven) tittar på Thomas (vargen) strax utanför bild. Helen visar vargens rörelser, gör så det blir tydligt och hotfullt. - Gör så och gör det långsamt, ska du se att det blir bra. |
 |
| Emelie (rödluvan) närmar sig texten och rörelserna. Kläder och attiraljer hör till. |
 |
| Emelie (rödluvan) och Saga (mamman) talar om färden till mormor. Det gäller att koncentrera sig på en sak i taget. Replik, flaskan i korgen, replik, knäppa koftan, replik, mössan på. Ja, en sak i taget, hur skall det annars gå? |
Välkommen till Kalle (björnen) också idag. (Jag var tyvärr inte kvar för att hinna se hans fantastiska framfart när han flyr från bina i skogen).
Foto; Anette Grinde
Nya Teaterpiraternas repetition den 24 november 2015.
Hus uthyres för permanentboende - två mil norr om Norrtälje
ut omöblerat. Garage finns i anslutning till huset.
Huset är knappt 100 kvm stort - med två sovrum, vardagsrum, stor hall, badrum och kök. Boende för enskild person eller familj (1-4 personer ryms i huset). Stora delar av huset är nyrenoverat.
Huset värms upp med en effektiv bergvärmeanläggning. Kostnaden för elen är beroende av antal människor som bor i huset och den egna förbrukningen, vilket inkluderar el till bergvärmeanläggningen och övrig hushållsel som lampor, vattenuppvärmning, tvätt, tv, mm, men kan uppskattas till någonstans mellan 500-1200.-/månad. Nej, det finns ingen öppen spis eller kamin i huset - men bergvärmeanläggningen fungerar väl. Elen/uppvärmningen står hyresgästen för (genom bergvärmen). Hyran är alltså kallhyra.
Vatten (egen brunn) & (en ordinarie) slamhämtning ingår i hyran. Sophämtning ingår inte, den står alltså hyresgästen för.
Huset har en stor och fin tomt med närhet till vacker natur. Omsorgen om tomt, rabatter, buskar och sån´t, liksom skördande av rabarber, vinbär och äpplen från träden & buskarna ingår i hyresgästens rättigheter och skyldigheter.
En badsjö finns bara några hundra meter från huset. Det är ca 6 km till närmaste havsbad. Man kan sitta på trappan och njuta av stillheten i den ljuvliga sommarvinden eller njuta av värmen på uteplatsen eller på balkongen.
Fastigheten ligger mitt i byn, men ändå fri från insyn. Nära, men ändå ensligt.
Buss vid tomtgräns (SL-buss nr 645) till/från Norrtälje. Det är ca två mil till Norrtälje, och lite kortare till Älmsta. I Norrtälje & i Älmsta finns mataffär, bank, mm.
Till Drottningsdal (Roslagsbro) är det ca 8 km. Där finns skola för lägre åldrar, daghem/förskola och mängder av aktiviteter.
Vi hyr ut huset tills vidare, med uppsägningstid 3 månader. Huset är ledigt för nya hyresgäster nu. Nu genast, alltså.
Jag nås per mail; anette.grinde (snabel-a) foretagshuset.net
Där är riktigt fint!
Hälsar
Anette & Leif
Hur hindrar vi att flickor torteras ....
"Enkel operation kan hjälpa kvinnan mycket", säger Hannes Sigurjónsson som arbetar med rekonstruktion av könsstympade underliv. Jag känner hur tårarna väller över sina gränser när jag läser artikeln. Hannes Sigurjónsson berättar att de är två i Sverige, han och Kalle Lundgren på Karolinska, som genomför dessa operationer. Två läkare och uppskattningsvis 38 000 kvinnor är i behov av detta i Sverige. Siffran på könsstympade kvinnor i Sverige är sålunda uppskattat till ca 38 000 och ca 20 000 flickor ansvara vara i riskzonen för att stympas. Det är många flickor och kvinnor, sålunda. Fasansfullt många. Det är verkligen hög tid att se till att detta görs.
Hur hindrar vi detta, den fasansfulla könsstympningen? Hur hindrar vi att flickor torteras och utsätts för den här allvarliga kränkningen och hur ser vi till att de som har utsatts får hjälp? Detta är en mycket viktig fråga, som vi behöver lyfta. Ja, den behöver lyftas så att de som har utsatts kan få hjälp till ett drägligare liv, och så att inga fler unga flickor drabbas.
A..
(DN 25 november 2015)
Hur hindrar vi detta, den fasansfulla könsstympningen? Hur hindrar vi att flickor torteras och utsätts för den här allvarliga kränkningen och hur ser vi till att de som har utsatts får hjälp? Detta är en mycket viktig fråga, som vi behöver lyfta. Ja, den behöver lyftas så att de som har utsatts kan få hjälp till ett drägligare liv, och så att inga fler unga flickor drabbas.
A..
(DN 25 november 2015)
Övriga artiklar nu i DN
tisdag 24 november 2015
Besvärande bevakning?
Jag läser Hanne Kjöllers ord i dagens DN (24 november 2015). Hon är kritisk mot polisens förklaringar. Jag gillar ofta Kjöllers ifrågasättanden, de behövs. Jag gillar dem dock inte idag. Jag gillar inte heller pressens ageranden när de hetsar fram som att vi måste veta allt just nu. Det behöver vi inte. Media är för mycket på, utan att se konsekvensen för dem som granskas. Det kan inte ligga i allmänhetens intresse att veta saker som bygger på rena gissningar och felaktiga antaganden. Pressen - media - borde ha vilat på frågorna en aning.
Ja, mediebevakningen är viktig, men det finns också gränser. Vi har sett dem nu flera gånger, hetsande och dömande. Och skadliga för människor. Att inte låta polisen agera utan att ha en filmkamera och ständig rapportering hängande över axeln är inte av godo. Att granska, ja, men inte som det nu sker. Det kan omöjligt vara rätt väg att gå.
Under det tidigare attentatet i Paris (januari 2015) filmades och rapporterade media i realtid. Också attentatsmännen kunde se dessa rapporter och risk fanns därmed också för de människor som gömt sig och sökte kontakt med polisen. Det kändes alldeles absurt. Nu, senast i Sverige, domineras våra medier av en jakt på en terrorist som gjorde oss alla rädda och osäkra. Det visade sig att fler än få dömt honom på förhand. Polisen sökte efter honom och massan dömde honom som terrorist. Hur förändras en människas liv när alla får möjligheten att göra sina egna antaganden, döma på felaktiga grunder - och också gör det? Vad hade vi för glädje av att följa jakten i realtid, också med namn, identitet och realtid? Är det verkligen till allmänhetens nytta att känna till jakten?
För mig känns mediebevakningen sur, som i något som skapar ett räddare och mer dömande samhälle. "Alla" var lättade när mannen var infångad, men hur kändes det när det visade sig att han släpptes strax senare? Vad hänger kvar i oss?
Jag uppskattar den fria pressen. Jag uppskattar att vi kan läsa om viktiga händelser i Sverige och i världen. Jag tycker att granskningen av myndigheter, företag, personer och organisationer är viktiga. Men, jag tycker också att det är viktigt att låta myndigheter, polis och SÄPO arbeta utan rapportering i realtid. Jag skulle känna det som om det gav säkrare, mer underbyggda, och bättre resultat om de hann genomföra sina förhör innan de diskuterades i pressen. Eller att pressen publicerar namn, bilder, bakgrundsmaterial på människor som är föremål för utredning innan de är acceptabelt i mål. Ja, jag ser det som positivt att pressen är vaken och med, håller koll. Men jag ser det som mer och mer negativt att de måste rapportera i realtid. Det känns som det skadar mer än det tillför.
Den fria pressen är viktig, oerhört viktig, men måste den rapportera med en sådan utpekande frenesi när frågan ännu inte är i mål?
A..
Ja, mediebevakningen är viktig, men det finns också gränser. Vi har sett dem nu flera gånger, hetsande och dömande. Och skadliga för människor. Att inte låta polisen agera utan att ha en filmkamera och ständig rapportering hängande över axeln är inte av godo. Att granska, ja, men inte som det nu sker. Det kan omöjligt vara rätt väg att gå.
Under det tidigare attentatet i Paris (januari 2015) filmades och rapporterade media i realtid. Också attentatsmännen kunde se dessa rapporter och risk fanns därmed också för de människor som gömt sig och sökte kontakt med polisen. Det kändes alldeles absurt. Nu, senast i Sverige, domineras våra medier av en jakt på en terrorist som gjorde oss alla rädda och osäkra. Det visade sig att fler än få dömt honom på förhand. Polisen sökte efter honom och massan dömde honom som terrorist. Hur förändras en människas liv när alla får möjligheten att göra sina egna antaganden, döma på felaktiga grunder - och också gör det? Vad hade vi för glädje av att följa jakten i realtid, också med namn, identitet och realtid? Är det verkligen till allmänhetens nytta att känna till jakten?
För mig känns mediebevakningen sur, som i något som skapar ett räddare och mer dömande samhälle. "Alla" var lättade när mannen var infångad, men hur kändes det när det visade sig att han släpptes strax senare? Vad hänger kvar i oss?
Jag uppskattar den fria pressen. Jag uppskattar att vi kan läsa om viktiga händelser i Sverige och i världen. Jag tycker att granskningen av myndigheter, företag, personer och organisationer är viktiga. Men, jag tycker också att det är viktigt att låta myndigheter, polis och SÄPO arbeta utan rapportering i realtid. Jag skulle känna det som om det gav säkrare, mer underbyggda, och bättre resultat om de hann genomföra sina förhör innan de diskuterades i pressen. Eller att pressen publicerar namn, bilder, bakgrundsmaterial på människor som är föremål för utredning innan de är acceptabelt i mål. Ja, jag ser det som positivt att pressen är vaken och med, håller koll. Men jag ser det som mer och mer negativt att de måste rapportera i realtid. Det känns som det skadar mer än det tillför.
Den fria pressen är viktig, oerhört viktig, men måste den rapportera med en sådan utpekande frenesi när frågan ännu inte är i mål?
A..
DN.
"Löfven måste ta ställning mot start av nya kolgruvor"
DN 24 november 2015
"Löfven måste ta ställning mot start av nya kolgruvor", läser jag på debattsidan av DN. Artikeln är skriven av åtta män och en kvinna, t ex Ulf Bjereld och Antje Jackelén. Samtalet handlar om kolet och att vi skall bidra till att lämna det kvar under ytan. Att vi skall bidra till att uppmana var och en att inte öppna nya kolgruvor. Miljöfrågan är global, luften, vattnet och föroreningarna stannar inte inom våra gränser, den påverkar oss alla. Vi måste alla bidra och sätta press. Stefan Löfven och hans medarbetare i regeringen måste se att frågan är viktig, inte förhandla bort den för tillväxtens eller jobbens skull. Tillväxt och jobb är inte värt så mycket för de länder som hamnar under vattenytan när haven stiger, eller de vatten- och naturområden som blir obrukbara för att kommersialiseringen förstört dem för ett stort antal år framöver.
Människornas, djurens och naturens vänner, eller jordens alla vänner, måste se att vi alla måste se vikten av omsorgen om naturen som något mer än bara en liten fråga. Den är helt avgörande för vår fortsatta tid på jorden. Om vi inte stannar tillväxthjulet, så kommer jorden själv att se till att det stannar, eftersom den kommer att sätta stopp för vår, människans, framfart - det är rätt osannolikt att vi vill.
Vi behöver sakta ner, eller rent av stanna hjulen. Reflektera. Och låta såren läka.
Det är var och ens ansvar att se till att vi lär oss leva våra liv i samklang med naturen. Det är maktens och politikernas ansvar - och mitt och ditt ansvar.
Inga fler kolgruvor ter sig som en självklarhet, men vi hör ständigt talas om länder som tänker sig att öppna nya gruvor. Hur kan det komma sig? Hur hittar vi sätt att få dem att tänka bort detta?
Kiribatis president har skrivit till alla länder och bett dem/oss ta steget bort från kolgruvorna. Detta bl a för att deras rike håller på att hamna under vattenytan och att kolgruvorna är en stor bov i sammanhanget. Det är ett rätt krasst skäl. Det ter sig som en självklarhet att Sverige skall ställa sig vid deras sida. Inga fler kolgruvor - säg ja, till ett moratorium, ett förbud - för deras skull, vår skull och för världens skull.
A..
"Löfven måste ta ställning mot start av nya kolgruvor", läser jag på debattsidan av DN. Artikeln är skriven av åtta män och en kvinna, t ex Ulf Bjereld och Antje Jackelén. Samtalet handlar om kolet och att vi skall bidra till att lämna det kvar under ytan. Att vi skall bidra till att uppmana var och en att inte öppna nya kolgruvor. Miljöfrågan är global, luften, vattnet och föroreningarna stannar inte inom våra gränser, den påverkar oss alla. Vi måste alla bidra och sätta press. Stefan Löfven och hans medarbetare i regeringen måste se att frågan är viktig, inte förhandla bort den för tillväxtens eller jobbens skull. Tillväxt och jobb är inte värt så mycket för de länder som hamnar under vattenytan när haven stiger, eller de vatten- och naturområden som blir obrukbara för att kommersialiseringen förstört dem för ett stort antal år framöver.
Människornas, djurens och naturens vänner, eller jordens alla vänner, måste se att vi alla måste se vikten av omsorgen om naturen som något mer än bara en liten fråga. Den är helt avgörande för vår fortsatta tid på jorden. Om vi inte stannar tillväxthjulet, så kommer jorden själv att se till att det stannar, eftersom den kommer att sätta stopp för vår, människans, framfart - det är rätt osannolikt att vi vill.
Vi behöver sakta ner, eller rent av stanna hjulen. Reflektera. Och låta såren läka.
Det är var och ens ansvar att se till att vi lär oss leva våra liv i samklang med naturen. Det är maktens och politikernas ansvar - och mitt och ditt ansvar.
Inga fler kolgruvor ter sig som en självklarhet, men vi hör ständigt talas om länder som tänker sig att öppna nya gruvor. Hur kan det komma sig? Hur hittar vi sätt att få dem att tänka bort detta?
Kiribatis president har skrivit till alla länder och bett dem/oss ta steget bort från kolgruvorna. Detta bl a för att deras rike håller på att hamna under vattenytan och att kolgruvorna är en stor bov i sammanhanget. Det är ett rätt krasst skäl. Det ter sig som en självklarhet att Sverige skall ställa sig vid deras sida. Inga fler kolgruvor - säg ja, till ett moratorium, ett förbud - för deras skull, vår skull och för världens skull.
A..
Rent vatten, klantiga pappor och duktiga mammor? Roligt eller bara rysligt trist?
800 barn dör varje dag på grund av smutsigt vatten, men här skämtar vi istället om vårt vatten. Vi har rent vatten i våra toaletter, rent dricksvatten. Ja, vi kanske inte är så sugna på att dricka just detta vatten eftersom vi använder behållaren till andra sorters uppgifter, men ändå. Vi har rent vatten också där och betraktar det som en självklarhet. Ur något perspektiv blir det absurt att skämta om saken. Det gör mig illa berörd.
Rent vatten är en mänsklig rättighet, men fortfarande saknar alltså 663 miljoner människor tillgång till rent vatten och varje dag dör 800 barn under fem år på grund av smutsigt vatten, brist på toaletter och dålig kunskap om hygien.
Unicef vet mer. Säkert är - att de inte skämtar om saken.
Var skämtet kanske tänkt som en känga till mannen? Också det känns som det skaver en aning. Mannen ser alltså inte något som kvinnan ser med någon form av självklarhet, att vattnet är taget ur toan. Ja, och vad spelar det för roll när vattnet faktiskt är rent. Barnet har gjort något som hon tycker om. Pappan har också uppskattat leken och samvaron. De har haft en kvalitetsstund tillsammans. Vari ligger det roliga att kritisera, eller göra sig rolig åt, hans tänkta misstag. För att hon kan bättre och måste ge honom känslan av att ha gjort ett misstag? Är det mammans roll att påpeka något negativt. Det gör mig illa berörd, både ur pappans och ur mammans perspektiv - båda förminskas i detta skämt.
Ju mer jag tittar på historien, desto mer avig är den. Den är helt enkelt inte rolig. Inte ur någons perspektiv.
A..
Union to Union; This changes everything
Union to union bjuder in oss för att se filmen; Det här förändrar allting - This changes everything. Den berättar om händelser i världen, absurda händelser, som möts av motstånd. Den visar att klimatet och naturfrågorna behöver diskuteras mer, exploateringen är ibland alldeles absurd och vi behöver tänka om.
En viktig ståndpunkt i detta är att klimatfrågan inte är tillräckligt diskuterad. Det måste bli en rättvis omställning och den måste verkligen börja nu. Om de kommersiella krafterna inte vill, för att det ligger så fantastiskt mycket pengar i de tillgångar som skadar när de kommer upp till ytan, så måste människorna, privatpersonerna, se att de är de, vi, som är de som måste förändra världen. Det beror på människorna att världen förstörs, det måste då också bero på oss att rädda den. I filmen ser vi tydligt att naturen och människorna offras i kapitalismens strävan efter mer. Kapitalet och makten förändrar verkligen, offrar andra. Vi undrar varför staterna låter den kommersielle lobbyisten styra? Varför de inte ser den katastrof som möter människorna och naturen? Varför går det inte att hålla emot?
Jag vill se detta ta slut. Jag vill se solen skina, känna det rena vattnet och den rena luften. Jag vill kunna uppleva den rena naturen. Och jag vill att mina barn, barnbarn och barnbarnsbar i evig tid skall kunna det också. Vill inte du det? I filmen ställs kapitalismen mot miljön. Ja, det kanske är så. Då är det mycket hög tid att välja miljön. Kanske är det så att tillväxt inte är konstruktiv för världens väl, kanske är det istället så att vi måste stanna upp och tänka kreativt ur något annat perspektiv. Låta jorden läka och andas ifatt.
Efter den starka filmen bjuds vi att lyssna till ett kort panelsamtal med Jordens vänner, Byggnads, Transportarbetarförbundet och Union to union. KlimatSverige leder samtalet. Jag blir lite ledsen och fundersam när ett antal personer lämnar salen innan samtalet börjar. Hade de inte tid med detta, de 30 minuternas samtal som ingick i den fråga de inbjudits till? Kunde det inte finnas något nytt för dem att begrunda där? Nej, förstås, det är inte något att bli ledsen över. Var och en gör sina egna val. De kan vara goda natur/miljökämpar, även om de inte lyssnade på panelsamtalet.
Jordens vänner
Det finns en stark rörelse för att skydda naturen. Den växer runt om i världen, men det finns också ett starkt kommersiellt motstånd mot dessa människor. Det är uppenbart att många måste samarbeta, de rika måste gå före. Rättvisa är viktigt.
Byggnads
Undertrycket, människornas kraft, är viktigt. Miljörörelsen är vad vi gör själva. Vi måste pressa på. Byggsektorn är en av de största bovarna. Vi behöver se över hur det ser ut nu och hur vi bygger i framtiden.
Transportarbetarförbundet
Förbundet är engagerade för att vi måste, för att våra utsläpp skadar miljön. Företrädaren talar om marknadskrafterna. Företrädaren förefaller helt enkelt inte förstå vad grejen rör sig om. Vet han vad han talar om - eller missförstår jag honom helt? Han hävdar att saker är omöjliga. Han ger uttryck för att det inte är en privatmoralisk fråga, bara politikernas. Mannen från Transportarbetarförbundet gör mig rädd och förtvivlad.
Union to Union (Kristina Henschen)
Vi står vid ett vägskäl. Vi måste vidta åtgärder. Det handlar om massmobilisering - ledarna skall inte ha något annat val än att ändra inriktningen. Om inte omställningarna blir rättvisa, blir omställningarna istället förödande. Vi har då t ex att se mängder av migranter röra sig från sina egna livsmiljöer. Kvinnors och ungas utsatthet måste prioriteras. Kristina Henschens röst och engagemang gör mig glad.
Filmen är stark, viktig. Den vill vara ett verktyg för handling.
Cop21 - det stundande klimatmötet - behöver ha ett bindande klimatavtal. Massorna, vi alla, måste pressa på och se till att avtalet kommer i mål.
Råden blir, lite lamt; Skriv mail och vykort till de som beslutar. Sedan sägs visserligen också; pressa på hos politikerna och pressa på hos facket, eftersom de är alldeles för lama.
Jag blir beklämd över den bristande styrkan i råden från panelen, om vikten att ta sig ton och att ta sitt ansvar. Sänd ett vykort eller ett mail, så räcker det långt, är rådet. Någon säger att det inte är en privatmoralisk fråga, betonar detta. Ja, jag vet förstås att de flesta inte ens gör så, mailar eller postar vykort, men nog måste vi kunna uppmuntra, eller peppa, med en skarpare röst. En sådan som berättar att vi behöver din röst. Och nog är det en privatmoralisk fråga, i allra högsta grad. För vem skall göra om inte privatpersonerna, du och jag, som i var och en? Om inte vi gör, pressar och ligger på, hur kommer då politiker och beslutsfattare att fatta att de måste?
Massdemonstrationer, bojkotter och manifestationer i och om frågan och dess utveckling behövs. KlimatSverige.se inbjuder till en sådan den 29 november 2015 i Stockholm. Vi får hoppas att den blir riktigt stor. Det är särskilt viktigt eftersom det är demonstrationsförbud i Paris just nu. Söndag. Start kl 1300, vid Norra Latin. Häng på, där! Det är ett bra sätt att visa att du tycker att miljön är en viktig fråga.
Ta dig ton.
A..
En viktig ståndpunkt i detta är att klimatfrågan inte är tillräckligt diskuterad. Det måste bli en rättvis omställning och den måste verkligen börja nu. Om de kommersiella krafterna inte vill, för att det ligger så fantastiskt mycket pengar i de tillgångar som skadar när de kommer upp till ytan, så måste människorna, privatpersonerna, se att de är de, vi, som är de som måste förändra världen. Det beror på människorna att världen förstörs, det måste då också bero på oss att rädda den. I filmen ser vi tydligt att naturen och människorna offras i kapitalismens strävan efter mer. Kapitalet och makten förändrar verkligen, offrar andra. Vi undrar varför staterna låter den kommersielle lobbyisten styra? Varför de inte ser den katastrof som möter människorna och naturen? Varför går det inte att hålla emot?
Jag vill se detta ta slut. Jag vill se solen skina, känna det rena vattnet och den rena luften. Jag vill kunna uppleva den rena naturen. Och jag vill att mina barn, barnbarn och barnbarnsbar i evig tid skall kunna det också. Vill inte du det? I filmen ställs kapitalismen mot miljön. Ja, det kanske är så. Då är det mycket hög tid att välja miljön. Kanske är det så att tillväxt inte är konstruktiv för världens väl, kanske är det istället så att vi måste stanna upp och tänka kreativt ur något annat perspektiv. Låta jorden läka och andas ifatt.
Efter den starka filmen bjuds vi att lyssna till ett kort panelsamtal med Jordens vänner, Byggnads, Transportarbetarförbundet och Union to union. KlimatSverige leder samtalet. Jag blir lite ledsen och fundersam när ett antal personer lämnar salen innan samtalet börjar. Hade de inte tid med detta, de 30 minuternas samtal som ingick i den fråga de inbjudits till? Kunde det inte finnas något nytt för dem att begrunda där? Nej, förstås, det är inte något att bli ledsen över. Var och en gör sina egna val. De kan vara goda natur/miljökämpar, även om de inte lyssnade på panelsamtalet.
Jordens vänner
Det finns en stark rörelse för att skydda naturen. Den växer runt om i världen, men det finns också ett starkt kommersiellt motstånd mot dessa människor. Det är uppenbart att många måste samarbeta, de rika måste gå före. Rättvisa är viktigt.
Byggnads
Undertrycket, människornas kraft, är viktigt. Miljörörelsen är vad vi gör själva. Vi måste pressa på. Byggsektorn är en av de största bovarna. Vi behöver se över hur det ser ut nu och hur vi bygger i framtiden.
Transportarbetarförbundet
Förbundet är engagerade för att vi måste, för att våra utsläpp skadar miljön. Företrädaren talar om marknadskrafterna. Företrädaren förefaller helt enkelt inte förstå vad grejen rör sig om. Vet han vad han talar om - eller missförstår jag honom helt? Han hävdar att saker är omöjliga. Han ger uttryck för att det inte är en privatmoralisk fråga, bara politikernas. Mannen från Transportarbetarförbundet gör mig rädd och förtvivlad.
Union to Union (Kristina Henschen)
Vi står vid ett vägskäl. Vi måste vidta åtgärder. Det handlar om massmobilisering - ledarna skall inte ha något annat val än att ändra inriktningen. Om inte omställningarna blir rättvisa, blir omställningarna istället förödande. Vi har då t ex att se mängder av migranter röra sig från sina egna livsmiljöer. Kvinnors och ungas utsatthet måste prioriteras. Kristina Henschens röst och engagemang gör mig glad.
Filmen är stark, viktig. Den vill vara ett verktyg för handling.
Cop21 - det stundande klimatmötet - behöver ha ett bindande klimatavtal. Massorna, vi alla, måste pressa på och se till att avtalet kommer i mål.
Råden blir, lite lamt; Skriv mail och vykort till de som beslutar. Sedan sägs visserligen också; pressa på hos politikerna och pressa på hos facket, eftersom de är alldeles för lama.
Jag blir beklämd över den bristande styrkan i råden från panelen, om vikten att ta sig ton och att ta sitt ansvar. Sänd ett vykort eller ett mail, så räcker det långt, är rådet. Någon säger att det inte är en privatmoralisk fråga, betonar detta. Ja, jag vet förstås att de flesta inte ens gör så, mailar eller postar vykort, men nog måste vi kunna uppmuntra, eller peppa, med en skarpare röst. En sådan som berättar att vi behöver din röst. Och nog är det en privatmoralisk fråga, i allra högsta grad. För vem skall göra om inte privatpersonerna, du och jag, som i var och en? Om inte vi gör, pressar och ligger på, hur kommer då politiker och beslutsfattare att fatta att de måste?
Massdemonstrationer, bojkotter och manifestationer i och om frågan och dess utveckling behövs. KlimatSverige.se inbjuder till en sådan den 29 november 2015 i Stockholm. Vi får hoppas att den blir riktigt stor. Det är särskilt viktigt eftersom det är demonstrationsförbud i Paris just nu. Söndag. Start kl 1300, vid Norra Latin. Häng på, där! Det är ett bra sätt att visa att du tycker att miljön är en viktig fråga.
Ta dig ton.
A..
måndag 23 november 2015
Erikshjälpen
Jag får Erikshjälpens tidning i posten. Det glädjer, eftersom jag tycker att de bedriver en fin och viktig verksamhet. De har många secondhandbutiker runt om i landet och de bedriver omfattande verksamheter runt om i världen. De har funnits länge. I tidningen finns en karta där alla second-handbutiker finns markerade. Det är verkligen ett imponerande stort antal.
Jag besökte nyligen Härnösand. I stadens gratistidning Yippie Härnösand finner jag en artikel och rikligt med bilder från Erikshjälpens second-handbutik där. Den beskrivs som en av Härnösands mest besökta butiker, men också som något mycket mer än bara en butik. Platsen och organisationen fyller en stor social funktion, både som mötesplats och som arbetsplats. Jag gläds när jag läser artikeln som visar att arbetsplatsen omsluter många olika typer av människor, stödjer människor i behov av praktik och arbetsträning, och att det är värdefullt. Jag gläds när jag ser att hänsyn tas till att människor är olika - för att det ju är så vi är, olika.
Olika, men ändå lika ur några perspektiv. Vi är ju ändå människor, tillsammans här och nu.
Själva grunden i secondhandverksamheten är ta hänsyn till naturen och vår gemensamma värld, t ex genom återbruk. Det är också att bistå människor med möjlighet till återhämtning i arbetslivet, praktik och arbetsträning - och att möta människor på en neutral och vänlig plats. Ja, som det borde vara på alla arbetsplatser, men kanske inte riktigt är. Människor är olika, men ändå lika. Vi har samma grundläggande behov, men förhåller oss och reagerar olika på allt runt omkring oss.
Erikshjälpens, och många andra likartade organisationers, secondhandbutiker är viktiga. Jag är glad att de finns.
A..
Jag besökte nyligen Härnösand. I stadens gratistidning Yippie Härnösand finner jag en artikel och rikligt med bilder från Erikshjälpens second-handbutik där. Den beskrivs som en av Härnösands mest besökta butiker, men också som något mycket mer än bara en butik. Platsen och organisationen fyller en stor social funktion, både som mötesplats och som arbetsplats. Jag gläds när jag läser artikeln som visar att arbetsplatsen omsluter många olika typer av människor, stödjer människor i behov av praktik och arbetsträning, och att det är värdefullt. Jag gläds när jag ser att hänsyn tas till att människor är olika - för att det ju är så vi är, olika.
Olika, men ändå lika ur några perspektiv. Vi är ju ändå människor, tillsammans här och nu.
Själva grunden i secondhandverksamheten är ta hänsyn till naturen och vår gemensamma värld, t ex genom återbruk. Det är också att bistå människor med möjlighet till återhämtning i arbetslivet, praktik och arbetsträning - och att möta människor på en neutral och vänlig plats. Ja, som det borde vara på alla arbetsplatser, men kanske inte riktigt är. Människor är olika, men ändå lika. Vi har samma grundläggande behov, men förhåller oss och reagerar olika på allt runt omkring oss.
Erikshjälpens, och många andra likartade organisationers, secondhandbutiker är viktiga. Jag är glad att de finns.
A..
- för dig som hellre lyssnar än läser.
söndag 22 november 2015
Ickevåld, ickevåld och inget annat än ickevåld....
Vad är gemensamt för de som är företrädare för ickevåldet?
Mod.
Kreativitet. Innovativitet.
Engagemang.
Medkännande. Empati.
Detta är egenskaper som binder oss med andra människor. Kan vi öva upp dessa egenskaper så att också vi blir duktigare i nyttjandet av ickevåldet, kan ägna oss åt det och sprida det bättre? Kan alla ägna sig åt ickevåldsaktiviteter som förändringsmetod? Är det önskvärt att alla ägnar sig åt ickevåld eller förändringsarbete?
Vill du vara en förändringskraft i samhället eller vill du vandra i massans spår, tillhöra strömfåran?
Vilken fråga vill du driva? Alla, eller en eller få? Vill du driva den ensam eller tillsammans med någon annan? Hur hittar du denna?
Hur många skall man vara? Skall man vara två eller tvåhundra? Hur kan man skapa kontakt med tvåhundra? Är det kanske lättare att börja med två?
Jag gillar tanken på att vi - jag - skall leva det liv jag vill att världen skall leva, alltså fredligt, ekologiskt, djur-, natur- och människovänligt. Leva så, och sprida tanken om detta till fler. För att jag och/eller min livsstil skall kunna vara en förebild eller en väckarklocka måste jag tala om den, låta fler veta att, hur och varför. Jag måste leva freden eller det budskap jag vill visa. Jag måste också berätta om det, för hur annars kan jag dela känslan eller kunskapen om detta?
Mod. Kreativitet. Engagemang. Medkännande. Och öppenhet.
A..
Mod.
Kreativitet. Innovativitet.
Engagemang.
Medkännande. Empati.
Detta är egenskaper som binder oss med andra människor. Kan vi öva upp dessa egenskaper så att också vi blir duktigare i nyttjandet av ickevåldet, kan ägna oss åt det och sprida det bättre? Kan alla ägna sig åt ickevåldsaktiviteter som förändringsmetod? Är det önskvärt att alla ägnar sig åt ickevåld eller förändringsarbete?
Vill du vara en förändringskraft i samhället eller vill du vandra i massans spår, tillhöra strömfåran?
Vilken fråga vill du driva? Alla, eller en eller få? Vill du driva den ensam eller tillsammans med någon annan? Hur hittar du denna?
Hur många skall man vara? Skall man vara två eller tvåhundra? Hur kan man skapa kontakt med tvåhundra? Är det kanske lättare att börja med två?
Jag gillar tanken på att vi - jag - skall leva det liv jag vill att världen skall leva, alltså fredligt, ekologiskt, djur-, natur- och människovänligt. Leva så, och sprida tanken om detta till fler. För att jag och/eller min livsstil skall kunna vara en förebild eller en väckarklocka måste jag tala om den, låta fler veta att, hur och varför. Jag måste leva freden eller det budskap jag vill visa. Jag måste också berätta om det, för hur annars kan jag dela känslan eller kunskapen om detta?
Mod. Kreativitet. Engagemang. Medkännande. Och öppenhet.
A..
Metta Center - om ickevåld
Jaha, linfrön är alltså giftiga...
Jag läste på linfröpaketet att linfrön är giftiga och att de skulle ätas med måtta. En viss oro infann sig, förstås. Det är ju en bra grej, har ju jag tänkt. Det är dumt när man har fel.
När jag nu läser på fröguiden noterar jag att de ändå går att äta, men med viss eftertänksamhet. Alltså inte för mycket, helst inte (eller absolut inte) krossade och helst (absolut helst) upphettade.
Bäst är uppenbart att använda dem i baket. Där är det inte giftiga, eftersom giftet går hädan av värme.
Så. Linfrön skall upphettas, för undvikande av risk. För övrigt ser det ju då ut som att man skall undvika dem. Det finns ju helt enkelt annat att äta.
Sluta med linfrön, sålunda, är det som gäller här.
A..
När jag nu läser på fröguiden noterar jag att de ändå går att äta, men med viss eftertänksamhet. Alltså inte för mycket, helst inte (eller absolut inte) krossade och helst (absolut helst) upphettade.
Bäst är uppenbart att använda dem i baket. Där är det inte giftiga, eftersom giftet går hädan av värme.
Så. Linfrön skall upphettas, för undvikande av risk. För övrigt ser det ju då ut som att man skall undvika dem. Det finns ju helt enkelt annat att äta.
Sluta med linfrön, sålunda, är det som gäller här.
A..
torsdag 19 november 2015
Jag känner mig som en tjej....
Jag känner mig som en tjej men är ju en kille, säger den unga rösten.
Jag lyssnar på P4-dokumentär, om en liten kille - som nu lever som och vill vara en tjej. Han har bestämt sig, fast han ännu är väldigt liten. Ylva Bogegård har gjort programmet. Hon berättar om Linus, som lever som och vill vara Linnea. Linnea är fortfarande liten, ett barn. Han är inte fysiskt opererad till tjej, men han är en tjej.
Jag undrar hur jag skulle tänka och agera om det här vore jag. Om det vore jag som var förälder och som skulle förhålla mig till ett barn som ville detta, vara i en annan kropp. Jag beundrar föräldern, mamman, som förefaller ha mött detta bra. Någon pappa hör jag inte om, men mamman verkar ha begrundat frågan noga, förstått vikten av att lyssna på barnet. Hon möttes av brist på förståelse från människor i sin närhet, men verkar att ha kunna hantera detta med klokskap och eftertänksamhet. Man hoppas att dessa har ändrat sin ståndpunkt och förhållit sig konstruktivt till barnets vilja. En vilja som inte verkar vara tillfälligt uppkommen.
Reportaget får mig att undra över sakfrågan. När, i hur tidig ålder, kan frågan om könsbytesoperation diskuteras. Frågan verkar vara på tal för Linus/Linnea trots att han/hon verkar vara rätt liten. Pågår kanske samtalet under ett flertal år och processen med alla dess funderingar vrids och vänds på över tid? Hur många år måste man leva i en kropp man inte är bekväm i, innan detta kan ändras?
Och hur säker måste man vara? Ja, spiksäker förstås. Att lägga detta beslut i famnen på ett litet barn känns tungt, samtidigt som det måste vara fullständigt omöjligt för en förälder att besluta om. Detta, frågan om tid, samtal och beslut, vill jag veta mer om. Tänka mer om.
Tack, Ylva Bogegård, för att du gjorde reportaget. .
A..
Jag lyssnar på P4-dokumentär, om en liten kille - som nu lever som och vill vara en tjej. Han har bestämt sig, fast han ännu är väldigt liten. Ylva Bogegård har gjort programmet. Hon berättar om Linus, som lever som och vill vara Linnea. Linnea är fortfarande liten, ett barn. Han är inte fysiskt opererad till tjej, men han är en tjej.
Jag undrar hur jag skulle tänka och agera om det här vore jag. Om det vore jag som var förälder och som skulle förhålla mig till ett barn som ville detta, vara i en annan kropp. Jag beundrar föräldern, mamman, som förefaller ha mött detta bra. Någon pappa hör jag inte om, men mamman verkar ha begrundat frågan noga, förstått vikten av att lyssna på barnet. Hon möttes av brist på förståelse från människor i sin närhet, men verkar att ha kunna hantera detta med klokskap och eftertänksamhet. Man hoppas att dessa har ändrat sin ståndpunkt och förhållit sig konstruktivt till barnets vilja. En vilja som inte verkar vara tillfälligt uppkommen.
Reportaget får mig att undra över sakfrågan. När, i hur tidig ålder, kan frågan om könsbytesoperation diskuteras. Frågan verkar vara på tal för Linus/Linnea trots att han/hon verkar vara rätt liten. Pågår kanske samtalet under ett flertal år och processen med alla dess funderingar vrids och vänds på över tid? Hur många år måste man leva i en kropp man inte är bekväm i, innan detta kan ändras?
Och hur säker måste man vara? Ja, spiksäker förstås. Att lägga detta beslut i famnen på ett litet barn känns tungt, samtidigt som det måste vara fullständigt omöjligt för en förälder att besluta om. Detta, frågan om tid, samtal och beslut, vill jag veta mer om. Tänka mer om.
Tack, Ylva Bogegård, för att du gjorde reportaget. .
A..
Här finns programmet - lyssna du också!
Soha och livet efter resan på dödens hav...
Jag lyssnar på radioprogrammet i P4-dokumentär. Programmet som Olov Antonsson har gjort om en kvinna i Sverige.
Det handlar om Soha Arifi, en palestinsk kvinna från Damaskus i Syrien. Hon tog sig över Medelhavet, 2013, men förlorade tre av sina fyra döttrar i havet. Hon bor nu i Umeå. Hon får vänta länge på att Migrationsverket skall fatta beslut om hennes make Hussein får komma till Sverige, alltså om hon får återförenas med sin man i Sverige. Under tiden duckar han för bomberna som faller i Syrien. Oron är stor. Väntan på beslut om maken och sorgen efter döttrarna är svår. Hon känner inte glädje och hopp i livet.
Radioprogrammet är en kort historia om en människa. En kvinna som levt ett gott och lyckligt liv i Syrien, drabbats av kriget och flytt. En kvinna som har förlorat. När vänder livet igen? Vänder det? Vad är det som gör att hoppet och glädjen kan spira igen?
Hur skulle jag själv känna och göra när jag förlorat så mycket som hon förlorat? Hur skulle jag klara att gå vidare?
Program som detta ger anledning till eftertanke. Hur tar vi emot de som flyr för sina liv? Hur skulle jag göra om jag hamnade i hennes situation? Hur fångar vi ändå glädjen i livet, när sorgen nästan dränker oss? Kan jag göra något för henne eller någon av hennes likar, alltså någon som kommer hit från ett annat land?
Hur skulle du göra?
A....
Det handlar om Soha Arifi, en palestinsk kvinna från Damaskus i Syrien. Hon tog sig över Medelhavet, 2013, men förlorade tre av sina fyra döttrar i havet. Hon bor nu i Umeå. Hon får vänta länge på att Migrationsverket skall fatta beslut om hennes make Hussein får komma till Sverige, alltså om hon får återförenas med sin man i Sverige. Under tiden duckar han för bomberna som faller i Syrien. Oron är stor. Väntan på beslut om maken och sorgen efter döttrarna är svår. Hon känner inte glädje och hopp i livet.
Radioprogrammet är en kort historia om en människa. En kvinna som levt ett gott och lyckligt liv i Syrien, drabbats av kriget och flytt. En kvinna som har förlorat. När vänder livet igen? Vänder det? Vad är det som gör att hoppet och glädjen kan spira igen?
Hur skulle jag själv känna och göra när jag förlorat så mycket som hon förlorat? Hur skulle jag klara att gå vidare?
Program som detta ger anledning till eftertanke. Hur tar vi emot de som flyr för sina liv? Hur skulle jag göra om jag hamnade i hennes situation? Hur fångar vi ändå glädjen i livet, när sorgen nästan dränker oss? Kan jag göra något för henne eller någon av hennes likar, alltså någon som kommer hit från ett annat land?
Hur skulle du göra?
A....
Här finns programmet. Lyssna du också!
onsdag 18 november 2015
Teaterpiraterna repeterar ....
 |
| Kalle - i delar av sin kostym i rollen som björnen i Rödluvan |
 |
| Camilla spelar piano och Maher, ny i Teaterpiraterna, filar på ett nytt & spännande instrument. |
 |
Det här är Åke. Han är Teaterpirat sedan länge och i gruppens nuvarande uppsättning spelar han räv. Han verkar trivas rätt bra i rollen. Han smyger fram över scenen, försöker hålla sig väl med vargen men också gynna sina egna intressen. Åke är en finfin teaterräv, minsann.
|
 |
Just här har björnen (Kalle) det besvärligt. Han jagas av bin & hittar inget sätt att komma undan. Harens bön om hjälp lämnas ohörd; - Neeeeej, inte nuuuu. Bina är på mig. Jag kan inte hjälpa dig nu. Jag kan inte - säger björnen stressat när haren ber om hjälp..
|
 |
| Mia (regi) & Camilla (musik) letar takt och ton. |
Foto; Anette Grinde. Bilderna är från Nya Teaterpiraternas repetition på Teater Bristol i Sundbyberg den 17 november 2015. De repeterar pjäsen Rödluvan och vargen.
tisdag 17 november 2015
Välkommen på fortsättningskurs i bokföring 5-6 december 2015
Kursen fördjupar dina kunskaper i löpande bokföring och redovisning.
Fokus läggs på förberedelse till bokslut och deklaration samt mer om skatteregler.
Kursen behandlar i huvudsak aktiebolag, men också en hel del om enskild firma och handelsbolag och är en fortsättning på grundkursen i Bokföring.
Förkunskapskrav
Du har praktisk erfarenhet av bokföring, känner till begreppen och hur redovisningen hänger i hop.
Innehåll
Vad som är avdragsgillt och vad som inte är avdragsgillt.
Vad som är skattepliktigt och vad som inte är skattepliktigt.
Mer om löner, moms och arbetsgivaravgifter.
Bokslutsprinciper.
Hur bokslut blir ett skatteunderlag.
Hur siffrorna förs in i Skatteverkets blanketter.
Kursupplägg
Kursen genomförs lördag och söndag 5-6 dec 2015
Plats
Folkuniversitetet Stockholm
Undervisningsform
Föreläsningar och diskussioner varvas med praktiska gemensamma övningar.
Litteratur och material
Lärarens eget material, blanketter/broschyrer från Skatteverket samt hänvisning till hemsidor.
Anmälan
Anmälan till kursen görs här!
Kursledare
Anette Grinde Lundeberg
VD Företagshuset
Ekonomi/skattekonsult och utbildare med mångårig erfarenhet av ekonomi, skatt och föreningsliv.
Ickevåldets helhet...
Ickevåldet är helhet, där t ex hjärtat, hjärnan, ryggmärgen, händer & fötter och blodet i kroppen ingår. Hjärtat är grunden. Utan hjärta, utan principer och känsla, kommer vi inte framåt i våra göranden. Men, vi kommer inte heller framåt genom hjärnan, blodet eller de andra delarna i kroppen. Alla delar är viktiga och skall inte försummas eller förminskas. Det är som vår egna fysiska kropp, alla delar behövs.
Hur tänker vi kring det som kallas "ickevåldskroppen"? Hur ser den ut? Vad består ickevåldet av?
1) Principerna är hjärtat i ickevåldskroppen, läser jag i utbildningsmaterialet Fred i våra händer. Och hjärtat är symbolen för våra värderingar. Det är principerna, eller bristen på principer, som styr våra handlingar. Där hjärtat är med, där vi tänker till och följer våra hjärtefrågor, blir det något annat än där vi bara följer strömmen. Vi är olika tydliga med våra principer, ibland inte alls och ibland väldigt mycket. Det som är viktigt, riktigt viktigt, håller vi bestämt i. Men, vad är riktigt viktigt i ickevåldet?
- Visa respekt för motståndaren. Alla är medmänniskor, vi är oeniga i en del sakfrågor, men vi är alla människor som är lika värdefulla.
- Skilj på sak & person. Vi bekämpar våldet, kriget och orättfärdigheterna. Vi bekämpar inte människorna, vare sig de håller i ett vapen eller inte.
- Alla kan förändras. Låt oss tro att var och en kan förändras, att de finns något gott hos alla.
- Använd fredliga medel. Om vi strävar efter fred måste våra handlingar vara fredliga.
- Vägra skada det levande. Visa respekt och omsorg för människor, djur och natur genom att vägra skada det levande. Låt våldsspiralen stanna. Gör dig inte till en del av våldet.
- Vem har monopol på sanningen? Vi äger, var för sig, små bitar av sanningen, av pusslet som visar vägen mot målet. Det rätta målet. Utmaningen är att se och lyssna också till den andres sanning, även om den pusselbiten inte verkar passa. Kanske gör den det, på något sätt, ändå?
2) Strategin är hjärnan i ickevåldskroppen. Vi behöver analysera, begrunda situationen, för att åstadkomma en bra och utvecklande ickevåldshandling. Vad vill vi göra? Hur vill vi förändra? Vilken metod vill vi använda och varför? Och vilka scenarier kan vi tänka oss, som kan komma att hända, under aktionen eller aktiviteten? Hur tänker vi kring det vi vill göra?
3) Träningen är ryggmärgen i ickevåldskroppen. Ja, att öva, öva och öva, är vad som krävs för att bli duktig på det man vill göra. Att öva gör en mer förberedd, man kan se hindren och veta hur man kan komma förbi dem, bli smidigare och bättre på att förklara för sig själv och andra varför man gör detta. Övningen gör dig medveten, insiktsfull. Det behövs när du skall möta andra.
4) Metoderna är händer och fötter i ickevåldskroppen. Det gäller att se vilka metoder som är lämpliga vid respektive tidpunkt, de som skall föra vårt budskap framåt. Är det en protest (t ex att demonstrera eller skriva protestlistor) eller ett ickesamarbete (t ex en bojkott, en strejk eller en vägran att samarbeta) som lämpar sig bäst, eller kanske ett ingripande, som t ex en blockad, preventiv närvaro (t ex följeslagare till utsatta personer) eller plogbillsaktioner (att förstöra vapen öppet och vara villig att ta sitt straff).
5) En ickevåldslig livsstil är blodet i ickevåldskroppen. Livsstilen är det som gör ickevåldet mer trovärdigt, det som fyller våra hjärtan med principer som är viktiga och värdefulla, som utvecklar oss till det vi vill vara. Låt fröet gro, det du vill skall bli något stort. Lev det, livet, som du vill ha det.
Ickevåldet handlar inte bara om att påtala oegentligheterna. Det handlar också om att bygga upp det goda, som t ex Gandhi gjorde med det konstruktiva programmet där han försökte leva sin dröm. Han ville med detta visa att det var möjligt.
Det är viktigt att försöka leva som man lär, att det syns att och hur man lever, att det syns hur ens principer ser ut och att man aktivt lever så.
Ickevåld är aktivt. Det är inte att bara passivt begrunda livets och världens strider. Det handlar om att försöka förändra oegentligheterna utan våld, men med andra medel. Och då sådana medel som inte inkluderar våld, hot och ond bråd död.
Ickevåld handlar om att hitta metoder för förändring, ja, för fred och för annan förändring. Metoder som inte skadar annat liv. Metoder som bygger upp, inte river ner.
Ickevåld är vägen som leder till fred. Samtal, uppmärksamhet och försoning är grejen.
Anette Grinde
Källa;
Ickevåld & Konflikthantering - Fred i våra händer, 2008. (Jag har tidigare skrivit om materialet här)
måndag 16 november 2015
Bilder på en fin liten människa....
 |
| Irma. |
 |
| Leif & Irma har hittat en finfin bok! |
 |
| Leif & Irma trivs finfint tillsammans. |
 |
| Irma äter lördagsgodis! |
(Bilderna är tagna lördagen den 14 november 2015).
Väckarklockor - kvinnor som förändrar utan våld
Programmet handlar om kvinnor som utan våld har fått omvärlden att se problem och orättvisor. Rosa Parks vägrade lämna sin plats på bussen för en resenär med ljusare hy, en av medborgarrättsrörelsens viktigaste händelser. En annan Rosa, Rosa Taikon, har under decennier kämpat mot vardagsrasism och romers utsatthet. Anna Charlotta Gunnarson undersöker hur romer skildras i musiken. Vi ringer upp Sarah Wägnert som fått en lag uppkallad efter sig. Och vi hör historien om Nwaneyeruwa och kvinnornas uppror i Nigeria.
- Jag lyssnar på Pop & politik från UR - det handlar om väckarklockor; http://urplay.se/Produkter/189438-Pop-och-politik-Vackarklockor
Rosa Parks, 1955.
Hon förändrade världen genom att sitta kvar på sin plats på bussen. Hennes agerande blev starten på en viktig förändring i världen. Rasimen var tydlig, hennes agerade skapade en oerhört viktig punktinsats för förändring. Det var modigt och viktigt. Det gör mig oerhört varm i hjärtat. Hon blev arresterad för att hon var mörk och vägrade att resa sig för en vit man. Det leder till att människor organiserar sig, bojkottar bussarna. Martin Luther King leder bojkotten, som pågår under lång tid. Bussbojkotten ger resultat. Hennes aktion förändrade USA i grunden - inte bara reglerna om var man får sitta på bussarna utan också mycket annat. Medborgarrättsrörelsen var ett faktum, som sedan skapade skillnad i andra sammanhang. Fint.
Frågan uppkommer dock, igen. Vad är det som tänder gnistan? Vad är det som gör att folket reser sig och vad är det som gör att det leder till den här utvecklingen. Så många har gjort det tidigare, utan resultat.
Sarah Wägnert, 1997.
De gamla sågs inte efter. Sarah slog larm. Hon berättade och någon lyssnade. Målet var att få det tryggt och bra för de boende, och att personalen skulle få en bra arbetsplats. Hon möttes av mobbning på sin arbetsplats, men hon känner sig stärkt i tron att hon gjorde rätt. Det gäller att föra de människors talan, som far illa. Viktigt. Det är fint att hon gjorde detta. Viktigt och fint. Och att vi andra inte glömmer att det också faller på vår lott att orda och slå larm när människor far illa.
Rosa Taikon, silversmed & människoaktivist. Idogt arbetande, under många år. Igen och igen.
Visst har hon gjort skillnad, en mycket stor skillnad, men hur bra har de det idag? Varför får inte människor och folk det bättre? Varför tar detta inte slut? Rosa Taikon har påverkat oerhört mycket. Gett oss ett ansikte, påtalat vansinnet, rasimen. Varför måste vissa människor bo i tält, blev en fråga då. Nu behöver frågan ställas igen, varför måste vissa människor bo i tält? Varför finns inte tak över huvudet och drägliga livsvillkor för alla? Varför kan vi inte bättre? Vi, som i samhället. Vi, som i du & jag.
Karin Juel i en tid av krigets fasor.
Hon sätter upp en antirasistisk show. Man kan göra motstånd på olika sätt. Skrik och våld behöver inte vara vägen. Musik och text, vanligt tydliga ord, kan vara ett sätt. Ett viktigt sätt. (https://sv.wikipedia.org/wiki/Karin_Juel)
Nwaneyeruwa - kvinnornas uppror i Nigeria, 1929.
Det gäller att sjunga och dansa, det gäller att ta tillbaka sin makt. Hon ser orättvisorna och samlar kvinnorna. Hon tänker inte sitta och vänta, hon tänker istället "sitta på en man". De gör uppror genom att sjunga och dansa, banka och vara allmänt störiga till dess att någon lyssnar på dem. Förändring behöver alltså inte åstadkommas med våld, dans och musik går bra. Det är ett viktigt, riktigt viktigt, budskap.
Detta är exempel på viktiga och fina väckarklockor, sådant som har och kan skapa förändring. Man blir glad att höra om dem. Dessa människor har gjort skillnad, utan våld, utan dödliga vapen, utan hot om våld, utan död och utan att skrika att människor skall utrotas. Vi är alla värdefulla. Grejen är inte att utrota, döda, människor. Grejen är att göra världen till en bättre plats att leva på, i trygghet, i frid och med försoning i tanken.
Tack, till alla er som gör skillnad. Ni som gör, tar spjärn mot orättvisorna i syfte att skapa en bättre värld.
Anette Grinde
- Jag lyssnar på Pop & politik från UR - det handlar om väckarklockor; http://urplay.se/Produkter/189438-Pop-och-politik-Vackarklockor
Rosa Parks, 1955.
Hon förändrade världen genom att sitta kvar på sin plats på bussen. Hennes agerande blev starten på en viktig förändring i världen. Rasimen var tydlig, hennes agerade skapade en oerhört viktig punktinsats för förändring. Det var modigt och viktigt. Det gör mig oerhört varm i hjärtat. Hon blev arresterad för att hon var mörk och vägrade att resa sig för en vit man. Det leder till att människor organiserar sig, bojkottar bussarna. Martin Luther King leder bojkotten, som pågår under lång tid. Bussbojkotten ger resultat. Hennes aktion förändrade USA i grunden - inte bara reglerna om var man får sitta på bussarna utan också mycket annat. Medborgarrättsrörelsen var ett faktum, som sedan skapade skillnad i andra sammanhang. Fint.
Frågan uppkommer dock, igen. Vad är det som tänder gnistan? Vad är det som gör att folket reser sig och vad är det som gör att det leder till den här utvecklingen. Så många har gjort det tidigare, utan resultat.
Sarah Wägnert, 1997.
De gamla sågs inte efter. Sarah slog larm. Hon berättade och någon lyssnade. Målet var att få det tryggt och bra för de boende, och att personalen skulle få en bra arbetsplats. Hon möttes av mobbning på sin arbetsplats, men hon känner sig stärkt i tron att hon gjorde rätt. Det gäller att föra de människors talan, som far illa. Viktigt. Det är fint att hon gjorde detta. Viktigt och fint. Och att vi andra inte glömmer att det också faller på vår lott att orda och slå larm när människor far illa.
Rosa Taikon, silversmed & människoaktivist. Idogt arbetande, under många år. Igen och igen.
Visst har hon gjort skillnad, en mycket stor skillnad, men hur bra har de det idag? Varför får inte människor och folk det bättre? Varför tar detta inte slut? Rosa Taikon har påverkat oerhört mycket. Gett oss ett ansikte, påtalat vansinnet, rasimen. Varför måste vissa människor bo i tält, blev en fråga då. Nu behöver frågan ställas igen, varför måste vissa människor bo i tält? Varför finns inte tak över huvudet och drägliga livsvillkor för alla? Varför kan vi inte bättre? Vi, som i samhället. Vi, som i du & jag.
Karin Juel i en tid av krigets fasor.
Hon sätter upp en antirasistisk show. Man kan göra motstånd på olika sätt. Skrik och våld behöver inte vara vägen. Musik och text, vanligt tydliga ord, kan vara ett sätt. Ett viktigt sätt. (https://sv.wikipedia.org/wiki/Karin_Juel)
Nwaneyeruwa - kvinnornas uppror i Nigeria, 1929.
Det gäller att sjunga och dansa, det gäller att ta tillbaka sin makt. Hon ser orättvisorna och samlar kvinnorna. Hon tänker inte sitta och vänta, hon tänker istället "sitta på en man". De gör uppror genom att sjunga och dansa, banka och vara allmänt störiga till dess att någon lyssnar på dem. Förändring behöver alltså inte åstadkommas med våld, dans och musik går bra. Det är ett viktigt, riktigt viktigt, budskap.
Detta är exempel på viktiga och fina väckarklockor, sådant som har och kan skapa förändring. Man blir glad att höra om dem. Dessa människor har gjort skillnad, utan våld, utan dödliga vapen, utan hot om våld, utan död och utan att skrika att människor skall utrotas. Vi är alla värdefulla. Grejen är inte att utrota, döda, människor. Grejen är att göra världen till en bättre plats att leva på, i trygghet, i frid och med försoning i tanken.
Tack, till alla er som gör skillnad. Ni som gör, tar spjärn mot orättvisorna i syfte att skapa en bättre värld.
Anette Grinde
lördag 14 november 2015
Hej, hej, sa räven..
 |
| Hej, hej, sa räven och satt stillsamt kvar. Fotograferad vid Labacken, Roslagsbro, på förmiddagen den 14 november 2015. |
tisdag 10 november 2015
Dialog - för tolerans och försoning
 |
| Utgiven 2011 |
Nio röster för tolerans och försoning
Pernilla Ahlsén
Isbn 978 91 86317 03 4
Olof Palmes Internationella Center
Boken saknar årtal, som om den är tidlös. Det är den förstås inte. Jag kan utläsa av texten att den är skriven efter 2010, dock inte exakt när. Boken handlar om ett dialogprojekt som ingår i Palmecentrets verksamhet, vi får möta människor som arbetat i eller kommit i kontakt med projektet och höra några av deras tankar om betydelsen av dialog, om politikens makt och om livet som det ter sig för dem.
Boken berättar om arbetslöshet och makt, om utanförskap och politiska preferenser som t o m innebär att man brukar våld mot de som tycker annorlunda eller bara för att man tillhör eller röstar på ett annat parti. Den berättar om korruption och tvång och den berättar om hur kvinnorna sätter på sig sin sjal på huvudet, bara för att slippa männens hån. Många av texterna visar mig på ett samhälle som är väsensskiljt från vårt eget, där jag tänker att jag är acceptabelt likvärdig ett annat kön, kan själv välja mina kläder, min smak och min politiska riktning. Där jag, och huvudparten av oss, inte möts av förakt eller våld för att jag tycker eller gör vardagliga saker. Jag har tillgång till de mänskliga rättigheterna som vi alla bör ha tillgång till. Det är tydligt att det inte är så där, i de boendekvarter dessa människor bor och lever i.
Vi har tak över huvudet, som ingen tar sig rätten att riva. Vi har mat på bordet, rätt till utbildning och en relativ möjlighet till ett arbete. Vi har också en acceptabel omsorg från samhället, genom t ex sjukpenning, arbetslöshetsersättningar, pensioner, sjuk- och åldringsvård, mer än väl för de flesta i vårt samhälle och i underkant för några. Underkant, utan överflöd, ser regeln i stället ut att vara i Palestina. Där råder inte de mänskliga rättigheterna som här. Arbetslöshet, svårighet att få tillgång till sjukvård eller för ungdomarna att kunna utbilda sig är ett faktum. Våldet eskalerar till och från, beroende av tröstlösheten, där hoppet om bättring sinar och man tror att våldet är den enda framkomliga vägen. Det är det förstås inte, våld är sällan framgångsrikt. Ett dialogprojekt - där tolerans och försoning står på agendan, där samtal och aktiv handling i långsam takt kan leda till förståelse - kan leda till fred. Visst vore det ljuvligt om samtalet fick ta plats och vi alla bestämde oss för att lyssna på varandra, försöka förstå den andre parten?
Just här, synligt i den lilla skriften, beror dock en stor del av konflikterna på att människorna, här palestinierna, tillhör olika partier, de träter sålunda inbördes, inte mot en utomstående part. Hur kan det skapa en sådan oreda? Hur kan människorna tillåta denna utveckling, denna splittring inom sig. Är det inte möjligt att se människan, se bortom din egen fördom; se vad hon/han kan, vill och gör, inte bara vad du tror att hon/han tänker och är. Ja, såklart det är.
Boken är som en liten projektrapport, små korta berättelser som ger olika bilder av olika människors vardag. Den är fin att läsa, men samtidigt tung. Den visar en bit av verkligheten, visar sorg och tyngd, men den visar också en hel del hopp.
Dialog - för tolerans och försoning - bör onekligen vara rätt väg att gå.
Anette Grinde
Länkar;
Kurslitteratur.
Palmecenter - dialog för Palestina.
Pernilla Ahlséns skrifter.
Kyrkans Tidning.
Tidningen Djurens Rätt
Jag slår upp tidningen Djurens Rätt som jag hittar på biblioteket, läser ledaren och tänker att jag kanske skall bli medlem. Ja, att jag åtminstone skall bli medlem i en förening som aktivt arbetar för djurens rätt. Vilken det blir, återstår att se. Jag har fått upp ögonen för problematiken och ser att den också är min. Och inser att det då också ligger på mitt ansvar att göra något åt den.
Jag var häromdagen på en föreläsning om ickevåld, civil olydnad och djurens rätt. Där talades det bl a om att det behöver finnas fler varor i butikerna, fler halv- och helfabrikat som också underlättar för veganerna. Jag tänker att det finns gott om grönsaker, mm, som vi kan göra saker av. Det är inte så svårt och tidsödande att göra maten från grunden, bara vi lär oss och försöker. Men, vi är alla olika, vi har olika behov, så allt det olika behövs. Nu hittar jag i tidningen Djurens Rätt, en annons från ett företag som säljer veganska produkter. Det är ju som många vill ha det - men vill de verkligen ha köttets vokabulär och bilder? Det vill inte jag. Jag vill t ex inte äta mat som har kött- eller kycklingstil eller korv. Jag vill inte äta "vegetarian chicken style strips" eller "vegetarian beef style strips eller vegetarisk stekkorv. Jag vill äta mat som också i text, bild och marknadsföring otvetydigt är vegetariskt. Jag vill inte ha något som tyder på att normen är kött, eftersom normen för mig inte är kött. Jag uppmanar därför matindustrin att finna ord och synlig form på maten som är en annan än köttets. Jag äter inte köttbullar, korv och hamburgare, rätterna påminner mig om den makabra köttindustrin. Det får mig att må illa. Låt mig slippa se den när jag äter min måltid.
I tidningen, nr 1/2015, finns en fin artikel om en aktiv kanadensisk djurrättsfotograf, Jo-Anne McArthur. Artikeln talar om idoghet och värden. Den gör mig berörd och jag tänker att alla dessa aktivister, som bidrar för och till viktiga frågor i världen, som t ex djur, natur och människors väl, är så viktiga. De som har en viktig och omsorgsfull värdegrund, och lever efter den, för andras och eget väl. Det behöver inte inkludera hela världen, men det inkluderar var och ens aktiva försök. Det är viktigt. Det gör mig glad, längst-in-i-hjärtat-glad, att läsa om dessa engagemang.
Anette Grinde
Länkar av intresse?
Kyrkans tidning
Djurens rätt
Djurrättsalliansen
Djurfabriken - filmen
Jag var häromdagen på en föreläsning om ickevåld, civil olydnad och djurens rätt. Där talades det bl a om att det behöver finnas fler varor i butikerna, fler halv- och helfabrikat som också underlättar för veganerna. Jag tänker att det finns gott om grönsaker, mm, som vi kan göra saker av. Det är inte så svårt och tidsödande att göra maten från grunden, bara vi lär oss och försöker. Men, vi är alla olika, vi har olika behov, så allt det olika behövs. Nu hittar jag i tidningen Djurens Rätt, en annons från ett företag som säljer veganska produkter. Det är ju som många vill ha det - men vill de verkligen ha köttets vokabulär och bilder? Det vill inte jag. Jag vill t ex inte äta mat som har kött- eller kycklingstil eller korv. Jag vill inte äta "vegetarian chicken style strips" eller "vegetarian beef style strips eller vegetarisk stekkorv. Jag vill äta mat som också i text, bild och marknadsföring otvetydigt är vegetariskt. Jag vill inte ha något som tyder på att normen är kött, eftersom normen för mig inte är kött. Jag uppmanar därför matindustrin att finna ord och synlig form på maten som är en annan än köttets. Jag äter inte köttbullar, korv och hamburgare, rätterna påminner mig om den makabra köttindustrin. Det får mig att må illa. Låt mig slippa se den när jag äter min måltid.
I tidningen, nr 1/2015, finns en fin artikel om en aktiv kanadensisk djurrättsfotograf, Jo-Anne McArthur. Artikeln talar om idoghet och värden. Den gör mig berörd och jag tänker att alla dessa aktivister, som bidrar för och till viktiga frågor i världen, som t ex djur, natur och människors väl, är så viktiga. De som har en viktig och omsorgsfull värdegrund, och lever efter den, för andras och eget väl. Det behöver inte inkludera hela världen, men det inkluderar var och ens aktiva försök. Det är viktigt. Det gör mig glad, längst-in-i-hjärtat-glad, att läsa om dessa engagemang.
Anette Grinde
Länkar av intresse?
Kyrkans tidning
Djurens rätt
Djurrättsalliansen
Djurfabriken - filmen
torsdag 5 november 2015
Ickevåld & djurrätt; vad vill jag vara en del av?
 |
| Föreläsare; Martin Smedjeback. Foto; José Figueroa. (läs om inbjudan till föreläsningen gm att klicka på bilden) |
Jag lyssnade, igår, till en föreläsning om djurens väl. Arrangemanget genomfördes av Mångfald Tillsammans och ABF Sundbyberg. Det talades om ickevåld, civil olydnad och djurrätt. Talare var Martin Smedjeback, som har många år av freds- och ickevåldsarbete bakom sig. Han har talat, skrivit och gjort aktioner som har uppmärksammats världen över. Han har fått det svenska Martin Luther King-priset, som också indikerar att han har gjort detta arbete på ett konstruktivt och ickevåldsligt sätt, i Martin Luther Kings anda.
Just nu arbetar Martin Smedjeback för djurens väl. Han har bestämt att ge detta och nästa år för djuren. Han arbetar oavlönat och bestämmer om sin egen tid och riktning, men har fått en del bidrag från vänner och främlingar för att kunna göra detta.
Han är medlem i en aktionsgrupp, som består av sex personer. De har planerat och genomfört aktioner mot djurverksamhet i Sverige. De har, under augusti, fritagit hönor, grisar och en lax. De gör detta för att uppmärksamma oss på frågan om djurrätt. Vilken rätt har vi att betrakta djuren som egendom och styra över deras liv och död?
Gruppen använder den civila olydnadsformen öppen djurfritagning för att visa omvärlden på oegentligheterna, för att rädda några av individerna som finns i djurfabrikerna och för att skapa debatt. Många argumenterar emot denna ickevåldsform, för att de anser att den är olaglig, och säger att andra saker vore bättre, som t ex att arbeta politiskt, att skriva debattartiklar, demonstrera, mm. Det stämmer att det finns andra former av aktionsformer, men just denna grupp har valt formen av öppna djurfritagningar för att det passar gruppen väl, med t ex dess syften och tankar om ickevåld, djurens väl och samtalets fortgående. Processen skapar många samtalstillfällen, man möter många människor i olika samhällsskikt och instanser och får möjlighet att så frön hos många människor. Syftet i förlängningen är en bättre värld, en rättvis värld också för djuren. Den efterföljande samtals- och argumentationsprocessen, där också debattartiklar ingår, behövs. Det är ett politiskt arbete, men inte ett partipolitiskt. Huruvida just denna grupps aktioner (gjorda i augusti 2016) är olagliga, återstår att se. Det är våra domstolar som avgör detta och det har ännu inte gjorts.
En viktig poäng är att inte ställa viktiga aktionsgrupper mot varandra, säga att de skall göra något annat istället. Ju fler metoder som används desto fler röster blir hörda. Låt oss bara hoppas att sätten, överlag, är konstruktiva, håller hårt i ickevåldet så att människor, djur och vår fantastiska natur inte skadas och att vi är hänsynsfulla mot varandra. För ändrad lagstiftning, för att kunna övertyga tillräckligt många människor om korrektheten i riktningen, krävs att många människor och grupper engagerar sig. Det behöver göras på många sätt, på många platser och med olika röster. Olika arbetssätt, liksom olika människors glöd och kunskap, behövs. Text, tal, debattartiklar, bilder, aktioner, informationsmaterial, arrangerade debatter, kurser, föreläsningar, mm, är sålunda av godo så länge det lyfter samtalet utan att skada det levande (d v s människor, djur & natur).
Öppna fritagningar och ickevåld står för öppenhet och frånvaro av våld mot det levande. Den står för att man står för sina handlingar, identifierar sig och kan förklara handlingarna. Och att man tar konsekvenserna. I det senare ligger att man också för myndigheter, polis, mm, berättar och står till förfogande med sanning och argument. Det leder i sig ibland till rättegång och straff, vilket i förlängningen ibland leder till konsekvenser som böter, skadestånd och fängelse. Utredning, åtal, rättegång och fängelse är företeelser som ger anledning för fler personer att begrunda frågorna. Det blir en viktig del av aktionerna. Den tar inte slut med fritagningen av djuren, de som får förutsättningar för ett bättre liv, eller helt enkelt ett liv, eftersom de där inte riskerar att slaktas eller avsiktligt dödas av människor för sitt kött eller sin avkastnings skull i sina nya hem. Tiden där utredning, förhör, åtal, rättegång och fängelse ingår ger möjlighet att samtala med människor som annars inte möter frågorna. Det ger gruppmedlemmarna möjlighet att samtala med fler, som de kanske inte når annars. Samtalet är viktigt.
 |
| Miljömagasinet nr 46 - november 2015 |
Föreläsningen ger anledning till eftertanke. Vad vill jag vara en del av och hur kan jag göra för att ändra den riktning i industrin som finns idag?
Anette Grinde
Länkar;