Besvärande bevakning?

Jag läser Hanne Kjöllers ord i dagens DN (24 november 2015). Hon är kritisk mot polisens förklaringar. Jag gillar ofta Kjöllers ifrågasättanden, de behövs. Jag gillar dem dock inte idag. Jag gillar inte heller pressens ageranden när de hetsar fram som att vi måste veta allt just nu. Det behöver vi inte. Media är för mycket på, utan att se konsekvensen för dem som granskas. Det kan inte ligga i allmänhetens intresse att veta saker som bygger på rena gissningar och felaktiga antaganden. Pressen - media - borde ha vilat på frågorna en aning.

Ja, mediebevakningen är viktig, men det finns också gränser. Vi har sett dem nu flera gånger, hetsande och dömande. Och skadliga för människor. Att inte låta polisen agera utan att ha en filmkamera och ständig rapportering hängande över axeln är inte av godo. Att granska, ja, men inte som det nu sker. Det kan omöjligt vara rätt väg att gå.

Under det tidigare attentatet i Paris (januari 2015) filmades och rapporterade media i realtid. Också attentatsmännen kunde se dessa rapporter och risk fanns därmed också för de människor som gömt sig och sökte kontakt med polisen. Det kändes alldeles absurt. Nu, senast i Sverige, domineras våra medier av en jakt på en terrorist som gjorde oss alla rädda och osäkra. Det visade sig att fler än få dömt honom på förhand. Polisen sökte efter honom och massan dömde honom som terrorist. Hur förändras en människas liv när alla får möjligheten att göra sina egna antaganden, döma på felaktiga grunder - och också gör det? Vad hade vi för glädje av att följa jakten i realtid, också med namn, identitet och realtid? Är det verkligen till allmänhetens nytta att känna till jakten?

För mig känns mediebevakningen sur, som i något som skapar ett räddare och mer dömande samhälle. "Alla" var lättade när mannen var infångad, men hur kändes det när det visade sig att han släpptes strax senare? Vad hänger kvar i oss?

Jag uppskattar den fria pressen. Jag uppskattar att vi kan läsa om viktiga händelser i Sverige och i världen. Jag tycker att granskningen av myndigheter, företag, personer och organisationer är viktiga. Men, jag tycker också att det är viktigt att låta myndigheter, polis och SÄPO arbeta utan rapportering i realtid. Jag skulle känna det som om det gav säkrare, mer underbyggda, och bättre resultat om de hann genomföra sina förhör innan de diskuterades i pressen. Eller att pressen publicerar namn, bilder, bakgrundsmaterial på människor som är föremål för utredning innan de är acceptabelt i mål. Ja, jag ser det som positivt att pressen är vaken och med, håller koll. Men jag ser det som mer och mer negativt att de måste rapportera i realtid. Det känns som det skadar mer än det tillför.

Den fria pressen är viktig, oerhört viktig, men måste den rapportera med en sådan utpekande frenesi när frågan ännu inte är i mål?

A..

DN.