Jag lyssnar på P4-dokumentär, om en liten kille - som nu lever som och vill vara en tjej. Han har bestämt sig, fast han ännu är väldigt liten. Ylva Bogegård har gjort programmet. Hon berättar om Linus, som lever som och vill vara Linnea. Linnea är fortfarande liten, ett barn. Han är inte fysiskt opererad till tjej, men han är en tjej.
Jag undrar hur jag skulle tänka och agera om det här vore jag. Om det vore jag som var förälder och som skulle förhålla mig till ett barn som ville detta, vara i en annan kropp. Jag beundrar föräldern, mamman, som förefaller ha mött detta bra. Någon pappa hör jag inte om, men mamman verkar ha begrundat frågan noga, förstått vikten av att lyssna på barnet. Hon möttes av brist på förståelse från människor i sin närhet, men verkar att ha kunna hantera detta med klokskap och eftertänksamhet. Man hoppas att dessa har ändrat sin ståndpunkt och förhållit sig konstruktivt till barnets vilja. En vilja som inte verkar vara tillfälligt uppkommen.
Reportaget får mig att undra över sakfrågan. När, i hur tidig ålder, kan frågan om könsbytesoperation diskuteras. Frågan verkar vara på tal för Linus/Linnea trots att han/hon verkar vara rätt liten. Pågår kanske samtalet under ett flertal år och processen med alla dess funderingar vrids och vänds på över tid? Hur många år måste man leva i en kropp man inte är bekväm i, innan detta kan ändras?
Och hur säker måste man vara? Ja, spiksäker förstås. Att lägga detta beslut i famnen på ett litet barn känns tungt, samtidigt som det måste vara fullständigt omöjligt för en förälder att besluta om. Detta, frågan om tid, samtal och beslut, vill jag veta mer om. Tänka mer om.
Tack, Ylva Bogegård, för att du gjorde reportaget. .
A..
Här finns programmet - lyssna du också!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar