Sidor ...

måndag 31 augusti 2015

En farlig idé.

En farlig idéDokumentärfilm/reportage. (Filmen finns på SVT/Play, kan ses till den 8 februari 2016).

Blodbadet under sommarens Gazakrig har dominerat nyhetsflödet. Men i medieskuggan växer en ny rörelse sig stark. En idé om folklig revolt mot våldsamma, maktfullkomna män. I spetsen går palestinier och israeler som förlora nära anhöriga i konflikten. Dödströtta på det eviga kriget bryter de mönstret och väljer försoning framför hämnd.

Vi möter, i filmen, judar och araber, palestinier, som vill leva sina liv i fred, sida vid sida. Är det möjligt? Går det att samsas i det heliga landet, leva sida vid sida – eller är det en farlig idé?

För 30 års sedan föddes den farliga idén, en idé om samförstånd och fred, där Gandhis tankar om ickevåld fanns med. Det provocerade somliga kraftigt, då som nu. I idén ingår att inget blir bättre med våld. Idén var farlig, ja, för ockupationsmakten. Den utmanade, utmanar, men är viktig.

I det viktiga ickevåldet krävs ihärdigheten och insikten om att vi inte får tappa ickevåldet, vi måste hålla i ickevåldet hela tiden. De tidiga aktiviteterna för 30 år sedan visade vikten av detta. Ingen stenkastning, ingen springer bort, alla stannar på sin plats i stillhet. Aktionerna lyckades och flera byar befriades. Ja, ickevåldets tankar utmanade ockupationsmakten och problemen finns tyvärr ännu kvar, men det gör hoppet också. 

Den farliga idén handlar om att lära känna varandra, att mötas som människor. Den handlar om att samtala, inte nödvändigtvis vara överens, men att tala med varandra.

Videokameror används ofta i ickevåldsrörelsen för att dokumentera skeenden. När israelerna kliver in i huset och gör en husrannsakan mitt i natten dokumenteras detta av ickevåldsaktivisterna med videokameror. Övergrepp dokumenteras och används i kampen för rättvisa. Ockupanternas våld mot palestinierna föder ständigt den fruktansvärda frustrationen, det skapar ständigt mer våld. Man frågar sig verkligen varför.

Soldaterna, i filmen, möter ickevåldsmotståndet med våld. Ja, inte alla, men många. Vi skall inte dra alla över en kam. Inte någonsin. Inte heller här. Det är då viktigt att insistera på att hålla hårt i ickevåldet. Freden börjar alltid inom dig, inom mig – det gäller att hålla i fredstanken, inte låtar vreden generera våld. Det gäller att aldrig någonsin möta våldet med våld.

Många förstår att striden, konflikten inte är med judarna, utan med/mot ockupanterna. Det är de enskilda människorna, ensamma eller efter påtryckning eller uppmuntran i grupp, som gör, både det onda eller det goda. Det är möten med enskilda människor, mellan israeler och palestinier, judar och muslimer – människor – som är den verkliga fredsprocessen. Det är de mänskliga möten, samtalen, insikten, som gör att freden kan växa. Inte våldet. Freden.

En farlig idé är en vacker och viktig tanke - och en viktig film. Tänk, att den provocerar dem som strävar efter våld, det känns alldeles obegripligt. Varför vill så många ha våldet och dödande kvar? Hur kan man tänka så?

Grupperna innebär möten mellan människor, inte förövare. Alltså människor som tillhör ett annat folk, en annan grupp. Det behöver inte vara människor som har idkat våldet, det våld den andre mötts av. Det är andra människor, människor, som, precis som alla andra, lever med det som omgivningen kräver men som inte vill leva sina liv så. De vill inte leva med våldet, kriget, övergreppen och ledningen av folket, de som inte arbetar för en aktiv fred. De som deltar i den farliga idéns tankar vill inte leva sina liv i hat, utan med omsorg om varandra. Det handlar inte om att möta en förövare. Det handlar om att möta en människa, att inse att det är en människa. En sådan som du själv. En sådan som jag.

Ja, vi bör möta våra fiender. Vi bör sträva efter försoning och förståelse. Även om det är svårt, även om det ter sig alldeles omöjligt. Vi bör, eftersom det är vägen som gör att vi kan skapa fred. 

Jag tycker om filmen, för att den ger hopp. För att den visar att det är möjligt att bygga broar mellan människor. För att det går. Och för att det är just det man måste göra för att det skall kunna bli fred. 

Tala med varandra. Samtala. Se varandra. Se människan, inte fienden. 

Anette Grinde


Kyrkans Tidning. Svd.

söndag 30 augusti 2015

Ickevåld & Konflikthantering - Fred i våra händer

Ickevåld & Konflikthantering
Fred i våra händer
2008

Lycka är konkreta material, sådana som ger oss historia och riktning. Som hjälper oss på vägen. Det gör detta.

Jag blir glad av materialet. Det ger mig nya tankar, fyller på en aning. Jag blir stärkt i min tanke att vi själva, jag och du - var för sig och tillsammans - har ansvaret för att göra världen till en bättre plats. Vi är fria att välja.

Materialet är, åtminstone inledningsvis, skrivet ett strikt/formellt språk. Det har en formell ton, istället för en lätt. Det känns, efter en stund som om tonen ändras, så jag undrar om det är skrivet av olika personer och tonen inte känts av den som korrekturläst eller redigerat texten. Den inledande tonen kan, med hänsyn till den formella tonen, avskräcka från läsning. Säkert, och förhoppningsvis, har jag fel i den känslan - eftersom skriften är mycket läsvärd. Konstruktiv.

Jag ser att övning, reflektion och åter övning är en viktig del i processen att arbeta med ickevåld. Att vi behöver, tillsammans, hitta vägar som överraskar, avdramatiserar men samtidigt för oss i rätt riktning. Kreativiteten och tålmodigheten känns viktig, precis som strukturen, planeringen, de viktiga strategierna och det tydliga målet. Vart är vi på väg? Har vi en samlad, samma, bild i hela laget? I processen att gå framåt på ickevåldsspåret känns reflektionen över det egna förhållningssättet viktigt. Var står jag? Vart vill jag själv gå? Vad står jag för? Vilka är mina värderingar? Hur håller jag i dem - och hur lever jag efter dem? Syns de på mig? Om inte, hur ändrar jag så att de syns, hörs och känns?

Jag läser om olika sorters våld, eller definitioner på våld, som t ex strukturellt våld, kulturellt våld och direkt våld. Jag läser om psykiskt våld och fysiskt våld. Jag läser om våld som samhället tillåter, t o m uppmuntrar och har inbyggt i sitt system, och jag läer om våld är förbjudet men ändå finns, som t ex sexuella trakasserier, våld mot kvinnor och våldtäkter både i nära relationer och i andra situationer. Våldet, det som inte leder framåt utan istället slår sönder människor, både förövare och den utsatte. Slår sönder individer, ibland också familjer och inte sällan hela samhällen. Ibland ser sig våldet försumbart, sett till faktumet att det på andra ställen är så mycket grövre och ondare. Men, så kan vi aldrig se det. Våld är våld, kan inte jämföras. Det är alltid vedervärdigt och bör alltid bytas mot andra medel, ickevåldsliga medel. Aktivt ickevåldsliga medel, som samtal, diskussioner, förhandlingar, ett öppet sinne och en starkt tro på varandra. Jag beundrar människorna, och vill i aktiv tanke och handling ansluta till samtal och aktiviteter med människor som följer sitt hjärta där det idoga arbetet med ickevåldet finns. Jag vill vara där.

Jag läser om direkt våld, om mobbning, och ler när jag ser reflektionen om att huvudansvaret ligger på den som står utanför konflikten. Ler lite snett, och känner sorg i kanten. Jag känner helt enkelt igen mig, som att jag mött situationer där de som stod utanför stod alldeles tysta och stilla. Teg och gick undan. Man läser ofta om att ett av världens problem är att så många kloka människor är tysta, att de tyst står intill och inget säger, bara låter saker ske. Kanske tror de att de inte kan eller kanske törs de inte av rädsla för egna repressalier. Ja, det är vanligt förekommande, också i arbetsplatskonflikter eller i andra organisationer att människor står tysta och betraktar, eller pratar tyst med varandra vid sidan om. Någon hamnar utanför, eller i agg i någon form, och övriga, de som står utanför, står tysta och tittar på. Tystnaden har alltid förundrat mig, även om jag inte är helt säker om jag själv har agerat tillräckligt kraftfullt när jag borde ha gjort det. Jag kan mycket väl ha missat viktiga drag, i sådana sammanhang. Inte stått vid dens sida, som jag borde ha stått vid. Det kan mycket väl vara så att jag inte reagerat i tid, eller inte reagerat alls. Strider inom organisationer är inte av godo för vare sig personer eller organisationen i sig. Nästa gång jag ser detta hoppas jag att jag reagerar i tid och tydligt ställer mig vid den utsattes sida, eftersom jag kan (bör/skall) bidra och eftersom ickevåldet är att aktivt ingripa mot orättfärdigheterna.

I kompendiet läser jag om Berit Ås och härskarteknikerna. Maktfrågor dyker ofta i våra grupper, i nästan alla grupper. De visar sig olika, hanteras olika. Grupper är inte förutbestämda att mobba eller utesluta. Vi har alla en möjlighet att ingripa. Vad är det som gör att vi inte gör det, eller att vi inte förmår bryta igenom hos maktmänniskorna? Jag har sett osynliggörande, förlöjligande / förminskande, undanhållande av information, bestraffning, mm även i grupper där man - jag - tycker att det absolut inte borde finnas, som t ex i organisationer som arbetar för rättvise-, freds- och jämställdhetsfrågor. Makt och styrning, ledarstil och grupptillhörighet, påverkar uppenbart otroligt stort och många blundar (hårt) för att slippa se strategierna och bristerna. Det är tydligt att vissa (människor och strategier) är svåra att rå på, men att det är beklagligt att man, vi - inklusive mig själv - inte lyckas/lyckades bidra till frågornas uppmärksammande, samtalande och lösning på ett bättre sätt. Människor skadas längs vägen, när härskarteknikerna används och när makt används utan försonande och med manipulativa drag.

Jag gläds över orden om ickevåldet. Om principerna - respekt, att skilja på sak och person, att tro att var och en kan förändras, etc - som är så viktiga. Om vi inte tror på förbättring, förändring, vad finns där då? Om vi inte tror på människans godhet, vad finns då? Jag gläds över strukturen och diskussionen om strategier, planering, utbildning och övning. Det gör saker genomförbara, när just struktur och återkommande övning ses som viktigt. Jag är glad att det är synligt, görs synligt. Och begripligt. 

Ett viktigt material. Bra för samlingar i kyrkan, i arbetsgruppen på jobbet, i fredsgruppen, i föreningen som sysslar med schack eller friluftsliv och för samtal över köksbordet där hemma. Bra för dig som är nyfiken och vill lära dig mer, helt enkelt. 

Tack.

lördag 29 augusti 2015

Några av ickevåldets principer


- respekt för motståndaren och en syn på alla som är inblandade som medmänniskor
- en omsorg om var och en som är inblandad i konflikten
- vägran att förödmjuka eller skada någon människa, någon levande varelse eller jorden
- om lidande är oundvikligt, en vilja att själv ta på sig det i stället för att tillfoga det till andra; att inte vedergälla våld med våld
- en tro på att var och en är i stånd att förändras
- en vädjan till motståndarens "mänsklighet"
- en insikt att ingen har monopol på sanningen och en inriktning  på att föra samman den egna sanningen och motståndarens
- en tro på att medlen är närvarande i målet och därför måste medlen stämma överens med målet
- öppenhet hellre än sekretess


Källa;
Ickevåldsfonden

Länkar;





onsdag 26 augusti 2015

Vi lovade att berätta - aktivisternas vittnesmål ...

Vi lovade att berätta
Aktivisternas vittnesmål från Palestina
Verbal förlag
2012
www.verbalforlag.se
Isbn 978 91 977495 4 1
Redaktörer Majja Solanas Carlsson & Elin Schwartz

Boken handlar om ISM - International Solidarity Movement - och berättelser från medlemmar som rest till Palestina för att bidra med internationell närvaro i området. Det gör man för att hindra skott, förstörelse och död - eftersom man inte skjuter mot de internationella besökarna. Boken innehåller berättelser från åren 2001-2011; om övergrepp, om människors liv, om krig och om idogheten och oviljan att ge upp - men också om glädjestunder och nya insikter.

Människor berättar om sina upplevelser när de tillfälligt har besökt området, när de sett fasan i vitögat under en kortare tid. Sedan har de åkt hem. Några har skadats för livet, några har dött, men det stora flertalet har åkt hem till sitt land. Några har där fått med sig nya tankar och nya värderingar och några har också fått med sig allvarliga trauman. De som bor i området kan inte åka hem. De kan inte röra sig fritt, följa sina drömmar till utbildning eller arbete eller skörda oliver på sina egna marker. Det står hela tiden regler, murar och soldater i vägen.

På plats i Palestina sa International Solidarity Movements medlemmar; Vi lovar att berätta. I efterordet säger redaktörerna Majja Solanas Carlsson & Elin Schwartz; Vi lovade att berätta och det har vi nu gjort. Det låter som om de nu har gjort sitt. Så är det naturligtvis inte - de har inte gjort sitt, striden är inte slut. Striden för rättvisa kan - får - aldrig ta slut så länge rättvisan inte är återställd. Det finns många fler historier att berätta, det finns många fler soldater att tala med och det finns många fler absurda övergrepp att dokumentera - och sprida till världens beslutsfattare och politiker, med bön om hjälp att få ett stopp på allt detta.

Vi lovade att berätta är en viktig bok som ger flera bilder av hur det är i Palestina. Det finns många fler bilder. Det finns flera berättelser att berätta, från var och en av alla de människor som bor i området. Berättelser om hur deras liv tar sig ut, hur rädslan och hur begränsningar påverkar deras liv.

A..



Länkar;

tisdag 25 augusti 2015

#Springförfrihet

#Springförfrihet är en fantastisk grej som just nu snurrar i de sociala medierna. Den är fantastisk, enkel och ger oss möjlighet att delta utan stora åthävor. Den leder oss till ny kunskap, den uppmärksammar oss på viktiga frågor och den gör mig oerhört sorgsen men också nyfiken på hur det är att leva hela sitt liv i ett flyktingläger. Och hur det kommer sig att det fortgår.

#Springförfrihet uppmärksammar mig på Västsahara - där en ockupation har pågått i 40 år utan att vi hör nästan någonting om eller ifrån denna. Vi, Sverige, erkänner Palestina. Vi ser människorna, även om vi inte på långa vägar ser allt. Vi ser deras utsatthet, men varför ser vi inte Västsahara och västsaharierna? Hur kan det komma sig att de förtjänar all denna tystnad?

Sahara marathon vore rent fantastiskt att springa. Det sägs vara ett av de svårare maraton som finns i världen. Det är ett solidaritetslopp och man bor i ett flyktingläger, hos en familj. Det finns inte så många hotell, därute i öknen. Säkert inga alls. Däremot finns det många människor som lever sina liv där. Det sägs vara ett stort lopp, med många internationella gäster och det sägs vara en fantastisk utmaning. Det bästa är att det finns flera olika distanser, både korta och långa, man behöver alltså inte springa den fulla distansen för att få möjlighet att delta i upplevelsen. För mig känns det som att det skulle vara otroligt tillförande att delta i detta arrangemang; att springa ett lopp som ter sig fantastiskt utmanande och att få lära mig mer om de västsahariska förutsättningarna.

Eftersom jag troligen är upptagen när Sahara Marathon går i februari 2016 får jag sikta på 2017. Jag håller därför tummarna för att just du vinner startplatsen i #Springförfrihet i år. För visst är du med i detta?

Titta in på Emmaus Stockholms hemsida för tävlingsregler och sånt. Gör slag i saken. En löparrunda gör susen för hälsan. En bild och en tagg som skapar glädje kostar sen inte mer än någon minut - en minut som kan göra skillnad både för dig och för många andra.

Do it! Don´t miss it. Join!

A..


Länkar; 

måndag 24 augusti 2015

Vi lovade att berätta - aktivisternas vittnesmål ...

Vi lovade att berätta
- aktivisternas vittnesmål från Palestina

Redaktörer Majja Solanas Carlsson & Elin Schwartz
Verbal förlag, Stockholm

www.verbalforlag.se
Isbn 978 91 977495 4 1

På baksidan av boken läser jag; 

Vi lovade att berätta. Människor släppte in oss i sina hus, i sina liv och berättade sina historier. Människor som vi har skrattat och gråtit med. Människor som vi har sett dö.

Som aktivister i International Solidarity Movement har vi ett viktigt uppdrag: att vara internationella ögon och öron. På plats har vi lovat att föra vidare vad vi har sett. För att omvärlden ska reagera, för att brotten mot de mänskliga rättigheterna någon gång ska upphöra.

ISM är ett internationellt nätverk som genom ickevåld och direkt aktion deltar i kampen mot ockupationen av Palestina. Det sker genom att reparera vägar, delta i demonstrationer, kedja fast sig för att förhindra bygget av murar och stängsel, följa med jordbrukare under olivskörden, gå med barn till skolan, bevaka checkpoints, bo i flyktingläger och hos familjer vars hus ska rivas.

Med ett drygt decennium av solidaritetsarbete i Gaza och på Västbanken har vi sett mer än nog. Och nu berättar vi. I boken Vi lovade att berätta. Aktivisters vittnesmål från Palestina medverkar 29 ISM-aktivister som varit i Palestina åren 2001-2011. Vi lovade att berätta. Människor släppte in oss i sina hus, i sina liv och berättade sina historier. Människor som vi har skrattat och gråtit med. Människor som vi har sett dö.

Som aktivister i International Solidarity Movement har vi ett viktigt uppdrag: att vara internationella ögon och öron. På plats har vi lovat att föra vidare vad vi har sett. För att omvärlden ska reagera, för att brotten mot de mänskliga rättigheterna någon gång ska upphöra.

ISM är ett internationellt nätverk som genom ickevåld och direkt aktion deltar i kampen mot ockupationen av Palestina. Det sker genom att reparera vägar, delta i demonstrationer, kedja fast sig för att förhindra bygget av murar och stängsel, följa med jordbrukare under olivskörden, gå med barn till skolan, bevaka checkpoints, bo i flyktingläger och hos familjer vars hus ska rivas.

Med ett drygt decennium av solidaritetsarbete i Gaza och på Västbanken har vi sett mer än nog. Och nu berättar vi. I boken Vi lovade att berätta. Aktivisters vittnesmål från Palestina medverkar 29 ISM-aktivister som varit i Palestina åren 2001-2011.

Orättvisan i världen är fasansfull. På vissa platser tar ovettet aldrig slut. Jag är så oerhört tacksam för att det finns aktivister, som står för ickevåld, som försöker förhindra våldets framfart och som betraktar och deltar med ickevåldsperspektiv för att kunna delge världen vad som händer. Ja, i Palestina & Västsahara verkar det ändå inte gå framåt, men hur hade det varit om allt låg i total tystnad och utan deras medverkan? Den här typen av böcker, där fakta och berättelser vävs ihop, där det syns och märks att det finns engagemang hos utomstående och där vi, alla andra, får en möjlighet att se och begrunda vår del i fasan (eftersom vi inte bistår tillräckligt för att den skall ta slut) - är viktiga.

Boken innehåller viktiga berättelser. De visar känslan hos människor som ändå bär någon form av trygghet och har rätt till rättvisa, sådana som står högre på samhällsstegen än vad palestinierna gör. Palestinierna som är instängda på begränsade områden, som måste legitimera sig, hindras från att nå sjukhus, kan inte resa, förvägras skolgång och trygghet, med mera, med mera. De utsätts för ständiga övergrepp, fängslanden, hot om våld - och faktiskt våld. Deras liv hänger på en skör tråd och de kan inte göra något åt sin situation. Barnen, kvinnorna och männen - var för sig och i sina familjer - växer upp med våldet ständigt närvarande. De har ingen chans att utvecklas, så som du och jag har. Deras liv inkluderar inte samma mänskliga rättigheter, sådana som du och jag har.

Hur kan man behålla freden i sitt sinne, när inget hjälper? Hur kan man fortsätta att insistera på ickevåld när det tar sådan tid att nå framgång? Jo, för att våldet aldrig är en framkomlig väg. För att våld aldrig leder till trygghet, till utveckling, till hälsa och välgång i ett samhälle. Det leder bara till rädsla, skador och ond bråd död. Det är inget eftersträvansvärt läge, någonsin.

Läs boken!

Och låt din röst och ditt handlande höras & synas - särskilt för dem som lever i förtryck.

A..


Adlibris. Bokus. Verbal förlag. Kyrkans Tidning.

#Springförfrihet



Om ni tar en springtur idag - varför inte samtidigt passa på att "riskera" att vinna en plats i Sahara Marathon?

Hur? Ja, ta en selfie. Tagga den med ‪#Springförfrihet och uppmärksamma minst tre vänner.  Dela den sen i något eller några sociala medier. Det kan stå för god uppmärksamhet till människor som behöver ditt stöd. En god solidaritets- och ickevåldshandling.

Om du gör detta - taggar #Springförfrihet och tre vänner och delar den med andra på t ex Facebook, Twitter eller Instagram - kan du vinna en plats i Sahara Marathon. Där kan du springa 5 km, 10 km, 21 km eller en hel, lång och utmanande mara. Det sägs vara ett fantastiskt lopp och en fantastisk upplevelse. Ett solidaritetslopp där du riskerar att få massor av ny kunskap på vägen. Inte bara ett vanligt lopp alltså - något mycket mer.

Mer info hittar du på Emmaus Stockholms hemsida; http://www.emmausstockholm.se/ - förutsättningar för att springa loppet hittar du på Sahara Marathons hemsida; 
http://www.saharamarathon.org/

Do it! Just do it!

A..




Kyrkans tidning. Naturskyddsföreningen. Afrikagrupperna. Praktisk solidaritet.

söndag 23 augusti 2015

Plan B

Plan B står för ickevåld - som i aktivt ickevåld. Egentligen borde ju det vara Plan A, men världen tycks tro att våld är att föredra. Det ter sig tydligt att Plan A inte fungerar - och att det är dags att börja lägga mer krut på Plan B.

Det pågår en del krig och våld i världen. Många lever i rädsla för våldet. Det är tydligt att våld inte är en framkomlig väg för hållbar fred. Våld skapar bara mer våld. Varför är det så många som tror att det blir bättre när man bombar ihjäl människor?

Med glädje ser jag att det också finns människor som inte tror att man kan lösa konflikter genom att slå på andra människor. De tror istället på omsorgens och välviljans makt. De tror att man kan lösa konflikter gnom att tala med varandra eller på annat sätt påtala olaterna i världen - med milda, men tydliga, ord. Och en annan sorts handling är våld.

Kristna Freds tror på ickevåld. De utbildar, ordar och sänder fredsobservatörer till utsatta områden. Jag hör inte så mycket om dem, men jag vet att de finns och är aktiva både här hemma och i världen.

Tomma burar tror på bättre miljöer för djuren. De tror på civil olydighet, uppmärksammar samhällets tokigheter i förhållande till djuren och deras rätt - och är beredda att stå sitt kast. Uppmärksamheten gör nytta för samtalet. Var går gränsen för ickevåldet? Det tål och måste diskuteras.

Svenska Freds- och skiljedomsföreningen tror inte på samarbeten om vapen med Saudiarabien. Deras idoga opinionsarbete har givit goda resultat. Jag gläds med deras framgång.

Ekumeniska följeslagarprogrammet står för stillsamt betraktande och likaledes stillsamt rapporterande om förhållanden för palestinier i relationen mellan Israel/Palestina. Ibland finns de bara till hands - och gör skillnad. Följeslagarprogrammet omsluter flera föreningar, tillsammans. Vid hemkomsten talar följeslagarna om sina upplevelser. De sprider ord t ex i kyrkor och frikyrkoförsamlingar, där sinnet är öppet för att lyssna till frågan.

Operation 1325 arbetar - ordar - för kvinnors medverkan i fredsprocesser. Det är tänkt att de - kvinnorna - skall finnas med på alla nivåer i fredsprocesserna. Med fredliga medel är det tänkt. Operation 1325 har också de flera föreningar i ryggen - föreningar som i sig också står för kvinnors rätt och för ickevåldets tankar.

Emmaus Stockholm har solidaritet på sin agenda. De stöder t ex Västsahara i deras strävan att komma loss från Marocko. De har just nu en fin ickevåldsaktivitetskampanj som rullar genom de sociala medierna; #Springförfrihet uppmärksammar de svåra frågorna - och gör det lätt för många att delta. Jag är smått förvånad att inte fler ser, följer och deltar i just den kampanjen.

Det finns massor av organisationer och människor som strider, med orden och närvaron, för att lösa konflikter med ickevåldets strategier. Jag tänker försöka träffa några av dem - människorna och föreningarna - och höra hur de tänker och argumenterar mot/med dem som tycker att Plan A är det som gäller.

Är det möjligt att lösa världens konflikter med bara ord - helt utan att döda, hota och skada varandra? Ja, våldets väg har ju visat sig vara helt fel väg. Då måste ju Plan B vara vägen att gå.

Ja, jag tänker klura på saken under hösten. Jag täkter tala, lyssna, filma, fota och begrunda saken - ja, vrida och vända på frågorna. Höja kunskapsnivån, helt enkelt. Hjälp mig gärna med information kring detta, som t ex ickevåldets historia, ickevåldet här och nu, varför människor drivs av ickevåldets metoder och hur de gör.

A.. 


Ps.  
Jag kommer, under hösten och framöver, att skriva mer om Plan B - alltså på tema ickevåld. Titta sålunda gärna på frågan om Plan B igen, vid ett senare tillfälle.  Håll koll på utvecklingen av Plan B i denna blogg. 

fredag 21 augusti 2015

Den här gruppen har roligt tillsammans...

Teaterpiraterna i Sundbyberg är igång igen. En grupp människor, utan annat samlande kitt än ett intresse för teater, samlas runt en pjäs. Ja, det behöver vara några ytterligare personer, om inte någon skall spela flera roller. Det kan te sig lite känsligt om det visar sig att någon faller bort. En dansgrupp skall också vara med i höst. Det blir fantastiskt att se.

Rödluvan står på programmet i höst. Och vargen förstås. Teatergruppen läser texten tillsammans. De funderar över rollerna och skrattar så att de nästan viker sig. Räven, haren, ormen och vargen utmanar varandra. Någon hamnar illa till men var för sig och tillsammans försöker de lösa situationen, ibland till sin egen vinning. Rödluvan klurar på strategier och alla månar ändå på något sätt om varandra. Hur skall det nu egentligen gå? Ja, det får vi se på premiären i mars 2016. Fram till dess skall dessa människor skratta tillsammans. Ja, repetera skall de förstås också göra. Öva repliker, ordna med anletsdragen och sy nya kostymer. Och skratta.

Flera konstarter behövs för att en pjäs skall sättas upp. Och många timmars övning. Men, var skall de öva och var skall föreställningarna spela? Ja, det återstår att se.

Den här gruppen har roligt tillsammans. De skrattar så att tårarna rinner, trots att historierna ibland är rysligt hemska. Ja, de har rysligt roligt tillsammans.

A.. 

Fanny.

Fanny.

Emelie. Nej, Rödluvan skrattar inte så i detta manus,
men Emelie har underbart nära till skratt

Fanny igen.

Mia står för pjäsval, ordning, regi & sånt. Ordning & reda, alltså.

Maja. Läser idag rollen som en liten hare, pigg & glad. 

Marianne. Som mamma i omsorg om sin Rödluva. 

Åke. Vad var han nu för figur - en orm eller en räv?

Tomas - som varg. 
Hela gruppen samlad. Kanske behöver de vara någon eller några fler
till nästa gång?


Tomas. Ja, mimiken är i gruppen är fantastisk. Och skratten är hela tiden nära. 

Kalle. Nej, en allvarlig björn går knappast att vara i detta sällskap. 

Kalle
Text & foto; Anette Grinde

torsdag 20 augusti 2015

Hur talar vi om varandra, egentligen?

Nej, hen är tidsoptimist, så hen kan vi inte föreslå. Nej, hen är si eller så. Så hen kan vi inte använda. Nej, hen har den sjukdomen eller den tentan inom kort, så hen kan vi inte nyttja. Nej, hen kommer inte i mål, så hen kan inte vara aktuell. Jag hör orden, tänker inte vidare på dem. Faller in i beslutsordningen som är just här.

Nästa dag får jag ett samtal från en ledamot som är förtvivlad. Hen talar om hur de talar om varandra, om oss andra. Om att någon diagnostiserat någon annan trots att vederbörande inte har den rollen. Samtalet höjer min medvetandenivå och får mig att fundera. Görs det så? Ja, hon kan ha rätt. Det går fort, eftersom nästa fråga skall tas alldeles strax. Vi hinner inte reflektera över hur vi gör, ingen protesterar i gruppen. Kanske för att det är obekvämt att protestera i grupper, du blir utsatt då.

Varför sätter vi diagnoser och stämplar andra människor? Kan vi istället sätta uppgifterna i fokus? Vad och hur gör vi, för att få uppgifterna gjorda och föra dem framåt? Det gör vi ofta genom att vara två eller flera tillsammans, genom att demokratiskt och gemensamt enas kring frågorna. Och därigenom få dem gjorda.

I styrelsen sitter ganska många personer. Alla med olika kompetenser. Vi har att göra olika uppgifter, för att sen återkomma och rapportera till eller diskutera i styrelsen. Därutöver finns mängder av intresserade människor som med sin kunskap och med sitt engagemang kan bidra till att uppgifter och föreningen går framåt. Hur gör vi detta på bästa sätt?

Några i styrelsen är valda fast de sagt sig inte kunna vara med. Varför har vi då valt dem till styrelsen? Det är i styrelserummet vi fattar våra beslut. Utanför rummet för vi viktiga samtal, men inte i styrelsebeslutens form. Någon som inte kan närvara bör inte väljas till ledamot i styrelsen. Ett sådant val gagnar ingen.

Jag tror att graden av tolerans för våra olikheter behöver höjas och att den dömande tonen i förhållande till varandra behöver sänkas. Vi behöver göra de uppgifter som måste göras, men vägen dit en annan sak.

Betyder tidsoptimist att jobbet inte blir gjort? Då behöver vi diskutera varför det inte tas på allvar och varför man inte slår larm så att någon annan kan göra detta. Har den som utsetts för jobbet rätt kompetens? Vet vi det? När det gått 1, 3 eller 6 månader, vet vi det då? När vet vi och hur kontrollerar vi detta? Berättar vi detta i styrelsen eller håller vi det avgränsat till några få? Vet ett AU (formellt eller informellt) mer än alla andra (som är ansvariga). Styrelseledamöter är ansvariga, vare sig de är på plats eller inte och vare sig det vet eller inte. Utsätt dem inte för obehagligheter eller okunskap. Låt dem veta vad som händer, se till att de förstår att de måste vara på plats.

Utgångspunkten är att jobbet skall göras, vare sig det är ideellt eller avlönat. Har vi åtagit oss uppgiften så skall vi göra vårt yttersta för att föra den i mål. Klarar vi inte detta måste vi slå larm i god tid. I så god tid så att någon annan hinner föra uppgiften i mål i rätt tid. Vilka våra personligheter är måste sluta spela roll, såtillvida att det används som något negativt och avvisande. Uppgiften måste vara grejen, inte hur vi är.

Jag vill prata sakfrågor -  inte om en person. Jag vill prata sakfrågor tillsammans - inte själv. Den som kan, vill och vågar skall få chansen att göra. Tillsammans - hellre än var för sig. För att vi skall lära oss mer, helt enkelt.

Jag är tacksam för att du hjälper mig dit. Mig, dig och oss tillsammans. Som ett team som vandrar i rätt riktning.

A..

Nöjd & glad, både hon och jag.

Jag var ute och paddlade med Sofie häromdagen. Solen sken, men det blåste en del. Vi lade en av kajakerna på biltaket och den andra tog jag, som brukligt, på min fantastiska cykelkärra. Ja, den är fantastisk eftersom den gör det så otroligt lätt att ta sig med kajaken till närmaste vatten. Det är onekligen trassligare att få upp den på ett biltak.

Nåväl. Från kärra och tak ner i spat, såklart. Också det gick finfint. Sofies premiärpaddling gick sen alldeles lysande. Hon vägrade visserligen att bada (tippningsövningar är annars mycket bra), men hon visade mycket god kompetens i paddlingskonsten. Det gick helt enkelt alldeles utmärkt. Några sådana paddlingar till och hon är redo för att paddla längs kusten från Göteborg till Stockholm. Frågan är nu inte om, utan när.

Vi hittade en fin fikaö, paddlade både i blåst och i lä och förundrades över barnkolonierna där ungarna dräller på Barnens ö. Ja, vi hade en finfin dag. En riktigt fin dag.

Nöjd & glad, är både hon och jag.

A..


Min fantastiska kajakkärra!

En riktigt vacker fikaö. Utan fika kan man inte paddla. 

En fantastisk paddlingsvän. Strax är hon redo att paddla längs kusten,
från Göteborg till Stockholm. Måste hon kanske tippningsöva först?

Nöjd & glad skall mänskan va!
Nöjd & glad, är både hon & jag.


Text & foto; Anette Grinde

måndag 17 augusti 2015

#Springförfrihet

#Springförfrihet - är Emmaus Stockholms kampanj för uppmärksamhet till den Västsahariska ockupationen. Västsahara och dess folk har längtat efter sin frihet i 40 år. Landet är ockuperat av Marocko sedan 1975. Män, kvinnor, barn och familjer lider och utsätts för en ständig pina, ur många perspektiv - i väntan på landets och individernas frihet.

Sahara marathon är ett lopp där det finns en möjlighet att visa solidaritet och engagemang i förhållande till Västsahara, dess folk och till sakfrågan; varför har inte västsaharierna tillgång till sitt land? Du kan också lära dig mer, förutom att njuta av ett maraton i en annorlunda miljö. Du kan t ex lära dig om hur andra människor har det och om livet i ett flyktingläger, eftersom ett besök i ett flyktingläger kan vara möjligt när du är där. I Sahara marathon kan du springa kort eller långt. Du behöver alltså inte fullfölja ett helt maraton, även kortare stordåd är värdefulla.

#Springförfrihet inkluderar en möjlighet dels att uppmärksamma sakfrågan - Västsaharierna som inte har sin frihet - och dels en möjlighet att vinna fina priser, som t ex en startplats i Sahara Marathon. Om du inte vinner högsta vinsten kan du ge den till dig själv. En startplats här är sannolikt en högst minnesvärd upplevelse.

Mer glöd & engagemang om Västsaharafrågorna finns t ex hos Emmaus Stockholm, Emmaus Björkå, Kommittén för Västsaharas kvinnor, Föreningen Västsahara, IKFF, Kvinnor för fred, Liberala kvinnor i Stockholm, S-kvinnor i Stockholm, Solidaritetskommittén vid Jakobsbergs folkhögskola, Stockholms Centerkvinnor, Stockholms FN-förening och Västerpartiets kvinnopolitiska utskott. Naturligtvis finns det också stöd, glöd och engagemang hos människor i varje enskilt politiskt parti i vårt land. Fråga dem gärna om deras engagemang och bidra gärna med din kunskap, din nyfikenhet och med din kraft.

Var finns jag i detta? Ja, egentligen ingenstans. Ännu. Men, kanske är det nu tid att bli?

Först en springtur förstås.

A..




söndag 16 augusti 2015

Religion är något viktigt...

Foto; Anette Grinde

En tung bok ligger på mitt nattduksbord. Den ter sig viktig. Den har tidigare korsat min väg, men jag har inte läst den från pärm till pärm. Vi får se om det blir så denna gång.

Boken är; Religionernas historia, om tro, hänförelse och konflikter - av Sören Wibeck, Historiska Media. (Isbn 9189442989 med tryckår 2003). Den skall läsas, eftersom höstens tema hos mig är fred och ickevåld.

Religion är något viktigt, för många. Ibland är det mycket formellt och ibland en känsla. Vad Gud är, är olika för alla.

I kapitlet Vad är en religion talar Wibeck om dimensioner om en religion. En rituell dimension, en känslomässig dimension, en berättande dimension, en läromässig dimension, en etisk dimension, en social dimension och en materiell dimension - att de olika dimensionerna finns i olika styrka i religionerna, men att de nästan alltid finns. Ja, religion är komplicerat men samtidigt viktigt för många. Jag tänker att religion inte är försumbart och inte går att bortse ifrån. Hos mig kan inte religion vara våldsam och önska skada hos andra, men genom tidernas gång ser vi att många använder använder religionen som skäl och grund till stridigheter och våldsamheter. Hos mig kan det - striderna och våldsamheterna - inte utgå ifrån religionen i sig; Gud kan inte ha önskat att vi skall förgöra eller skada varandra. Gud är en positiv, inte skadande kraft.

För mig är religion viktig, precis som den är för en stor andel av världens befolkning. För mig är den personlig och viktig. Den är, för mig, inget allmänt gods, inte formell eller kravfylld. Den är absolut inte våldsam, vare sig i ord eller i handling. Min tro är också något som bara rör mig och min ledstjärna, men den skall synas i mitt sätt att vara och leva. Jag kan alltid bli bättre och duktigare på att leva som jag vill att världens skall vara; utan våld och med stark omsorg om varandra. Ickevåldsmannen Jesus spelar roll i min tanke.

Wibeck berättar om bokens folk; kristna, judar och muslimer. De är de som också alla är Abrahams barn, vars religioner har sitt ursprung i Abraham. Han berättar om utgångspunkter, konflikter, trakasserier och strider mellan religionerna, men också inom religionerna. Det är så oerhört sorgligt att det finns, och alltid har funnits, så många behov i mänskligheten att skapa fiendebilder och syndabockar. Respekt, omsorg, mänskliga rättigheter och individens frihet har svårt att rymmas i alla maktspel, trots att de ofta utgår ifrån något man tänker sig skall vara gott; religionen. Religionerna skapar mycket elände i världen, men de skapar också mycket gott för och i människor. Där finns mycket förtröstan och trygghet. Tänk, om vi bara kunde utgå ifrån de goda - och skippa det ständiga och ofta fasansfulla makttänkandet. Ja, tänk om.

Det sägs ofta (ja, både i kyrkan och på andra platser) att kärleken är störst av allt. Om det är vår ledstjärna, varifrån kommer då alla konflikter? Vi, inte bara jag, behöver bättra oss här.

A..


Länkar;
Adlibris. Bokus. Historiska Media. Härnösands Fhsk.

#Springförfrihet

#Springförfrihet

Västsaharafrågan är en konflikt som syns otroligt sällan i media. Bara om du känner till den kan du ibland förnimma att frågan ibland, alldeles kort, flyger förbi. Annars känns det tomt.

Västsahara är, sedan 40 år, ockuperat av Marocko. Det är svårt att hitta information och det är svårt att förstå att frågan har så låg prioritering i media och hos beslutsfattare och politiker i Sverige. Den behöver onekligen höjas, för barnen, männen och kvinnornas skull. Och för familjernas skull. Förutom förstås att ockupationer är ovärdigt alla länder i världen. Människornas frihet är en självklarhet - kan man tycka, men ack så svårt det verkar vara i praktiken där makt och pengar ofta är styrande.

Emmaus Stockholm är aktiva i frågan om ett fritt Västsahara. De ordar med glädje om hur idrott och politik kan samverka och de kör därför - nu - igång kampanjen #Springförfrihet i syfte att skapa uppmärksamhet för Västsaharaockupationen och västsahariernas längtan efter frihet.

Ett sätt att visa solidaritet med Västsahara är att delta i solidaritetsloppet Sahara Marathon. Det har flera sträckor, där du t ex kan springa 10 m, en halvmara eller ett fullt maraton. Mitt intresse läggs omedelbart på ett fullt maraton. Ja, det vill jag gärna springa!

Genom att delta i solidaritetsloppet får du också besöka ett av de västsahariska flyktinglägren. Du få då se hur människorna lever och hur djupt engagemanget är hos många. Man blir väldigt berörd av att se förhållandena, säger riksdagsledamoten Johan Büser som varit där..

Sahara Marahton och det efterföljande besöket i flyktinglägren gav mycket kunskap, säger både riksdagsledamoten Johan Büser och poeten Jenny Wrangborg när de deltar i ett panelsamtal hos Emmaus Stockholm idag (16 augusti 2015). De berättar med lust och glöd om arrangemanget, hur fantastiskt jobbigt men tillförande det var att delta i löpningen och hur lärorikt det var att besöka lägren, att bo hos familjerna och se hur de lever där. Personligt, solidariskt och med tydlighet i tonen - ger de uttryck för vikten av erkännande av Västsahara. De glöder för frågan, men ser också att frågan är komplicerad.

Büser talar om att de i riksdags- och politikerkretsarna har ett nätverk där de höjer kompetensen i frågan. Han förordar att intresserade kontaktar de personer inom de politiska partierna som redan är aktiva i frågan. Frågan drivs bäst tillsammans, inte enskilt, säger han.

Emmaus Stockholms kampanj #Springförfrihet är ett sätt att uppmärksamma frågan. Den pågår just nu. Och håller på fram till mitten av september.

Att springa för frihet låter som en riktigt bra ickevåldsaktivitet. Och en mycket fin solidaritetshandling.

Så.
Häng på.
Häng i.
Fota.
Tagga.
Ja, varför inte låta #Springförfrihet hänga med dig under dessa dagar?

A.. 

Elsa - är en vacker & stark kvinna...

Vackra Stockholm - den 15 augusti 2015.
Foto; Anette Grinde

Elsa. Jag ser hennes vackra namn dansa förbi i mitt flöde. Jag kopplar namnet till henne och ser det därför som vackert. Jag tyckte att hon var vacker. Vacker inom sig och vacker omkring sig. Jag tyckte väldigt mycket om henne. Vi fanns på samma arbetsplats. Det var en arbetsplats som arbetade för och med viktiga frågor, som borde stå högre på världens agendor. Arbetsplatsen var fylld av kompetenta kvinnor. Flera av dem hade olika agendor, även om grundmålet i något mått var detsamma; världens väl. Det pågick ledarstrider i organisationen. Det var allvarsamma och påfrestande ledarstrider. Alla på arbetsplatsen blev en del av striderna, det gick inte att undkomma dem. Hur man än gjorde så blev det fel. Det var en organisation som borde ha god potential att växa. Den har alltid varit liten, har aldrig riktigt hörts. När jag nu betraktar den igen, är den mindre igen. Så tyst, så liten. Det är så otroligt synd att se. Ja, den borde ha potential att växa.

Elsa är en vacker kvinna. Duktig och vacker. Jag tyckte väldigt mycket om henne. Den dag när hon klev in i mitt rum och skällde ut mig efter noter känns ännu i min kropp, i mina innersta nervbanor. Det gjorde ont. Gör ännu ont.

Jag hade tystnat. Jag var tyst och gjorde mitt arbete. Tystnaden var en konsekvens av kontorets agerande i andra frågor. Frågor som jag inte höll med om och som jag ville hålla mig utanför. Och frågor som jag såg som viktiga men där och då inte kunde påverka. Jag tänkte att just då spelar det ingen roll vad eller att jag säger något, och därför tystnade jag. I bidande av tid och hopp om bättring inom kort. Därför, i tystnaden, blev jag en oförskämd skit i hennes ögon. Det blev en tystnad som provocerade och personen förtjänade en redig utskällning. Hennes utskällning gjorde ont, av många skäl. Den visade temperaturen på kontoret och skulden låg, förutom i oss alla som fanns där, i ledningen. Det var en svår plats. Det är så outsägligt sorgligt när man ser kompetens slösas bort, när man inte tar till vara arbetsglädjen och kompetensen. Här fanns så mycket energi och lust, verklig energi, lust och kompetens och därtill så mycket olust och skitsnack om människorna på plats. Att tidigt på en arbetsplats mötas av kommentarer som; det är bara en tidsfråga innan de också drabbar dig - med hänvisning till härskarteknikerna och inskränktheterna i ledning och organisation. Ja, det var en svår plats.

Nej, Elsa hade inte en särskilt utpräglad plats i stidigheterna. Hon försökte i något mått hålla sig utanför. Till den dag hon blev stridigheten själv. Det gjorde riktigt ont att se.

Ledningen i en organisation har en mycket viktig del i det som händer på en arbetsplats. Ledningen tillsammans, eftersom ledning av en organisation inte är en person. Ledning innebär att man, som i styrelse och ledningsgrupp, ser och gör tillsammans. Tillsammans - för de mål och värden man har.

Elsa heter egentligen något annat. Jag vill inte peka ut henne. Hon förtjänar lycka och välgång i allt det hon gör. Jag hoppas att hon möter bättre omständigheter än dem hon mötte på vår gemensamma plats.

Platsen och människor visar att det spelar stor roll vad vi möts av. Hur vi är, hur vi utvecklas och vad vi gör kommer sig av omständigheterna. När det är skadligt måste vi, var och en och tillsammans, stå för de värden som är viktiga. Ibland är det svårt, för att vi inte kommer fram just där. Det är inte desto mindre viktigt. Det är viktigt att inte ge upp, att inte i tystnad bida sin tid utan skyndsamt tala så att tystnaden inte skadar.

En lärdom är att andra ser tystnad som provokativ även om den inte är avsedd så. En annan lärdom är att du aldrig kan ställa dig utanför en konflikt om du finns i en organisation som har en sådan i sig. Varje ord ger en riktning om var du står, även tystnaden gör så. Tystnad är att ta ställning, att ta ställning kan vara provokativt.

A..

lördag 15 augusti 2015

Kväll i färg

12 augusti 2015 i Söderby. Kväll i färg.
Ja, ibland dansar färgerna över himlen. Vad blir det för väder härnäst, tro?
Jag hoppas att det ljuvligt fina vädret håller i sig.

Jag noterar att Emmaus Stockholm kör igång med en intressant kampanj idag. #Springförfrihet - heter den. Jag utgår ifrån att den har en koppling till det ockuperade Västsahara. De ordar om den, för att den - ockupationen alltså - skall upphöra och de bidrar med varor till folket som lever i flyktingläger. Är det inte märkligt att vi hör så lite om den ockupationen? Är det kanske inte vårt ansvar att bidra till Västsahariernas väl?

#Springförfrihet låter som en bra ledstjärna. Den låter som något att följa.

A..

torsdag 13 augusti 2015

Små droppar faller ....

Ser du de små dropparna?
Det ser ut som damm på bilden, eller kanske små stjärnor, men är
vattendroppar som stillsamt faller från himlen...

Foto; Anette Grinde

tisdag 11 augusti 2015

Det beror inte på hur du har det - utan hur du tar det.

Jag tänker ofta på uttrycket; Det beror inte på hur du har det - utan hur du tar det. Ja, uttrycket är ju sant förstås, men det är rätt hemskt att säga till någon som har det tufft.

Det finns många människor som har det svårt. Som utsätts för livets plågor på olika sätt och som hanterar det på sitt sätt (eftersom det är det enda sätt man kan hantera livet på).

Vissa mår bättre än andra. Ja, det är ofta sådana som klarar att själva och/eller tillsammans med andra hitta sätt att hantera svårigheterna på. Vissa kommer aldrig ur sina våndor, kanske för att de inte har någon att vända & älta våndorna tillräckligt med eller att de (både själva och sin omgivning) inte riktigt förstår hur man gör. Ja, vi är utrustade olika för livet, helt klart.

Det där uttrycket tycker jag är hemskt när man bara lämnar det åt den som har det svårt och man inte samtidigt bistår med styrka, samtal eller kanske bara en stunds fika. Gör inte det, är du snäll. Säg det inte bara, utan att stå kvar vid vederbörandes sida. Eller hellre förstås, skit i och säg det, stå kvar och hjälp istället.

Känner du en vän som har det tufft? Ring hen ibland & bjud på en stunds prat & fika. Det kan göra rätt stor skillnad vill jag tro.

A..

Färg & form ...







Foto; Anette Grinde 


Göteborg 10/8 2015

lördag 8 augusti 2015

Jag kan, minsann!

Jag törs inte, tänkte jag länge, länge. Törs inte! Det kan ju vara kallt. Eller blött.
Jag kunde ju bli tvungen att tömma kajaken på vatten (med min fantastiskt
välfungerande pump). Till slut dök jag ändå. Vågade! Och dök.

De första tre gångerna gick inte så bra. Jag minns tekniken fel. Det är ju
ändå mer än 12 år sedan jag gjorde detta - alltså eskimåsvängade - sist.
Men, visst borde det gå, tänkte jag, så jag provade igen. Och igen.
På fjärde försöket ....

På fjärde försöket kom jag upp!

Tjoho, så glad jag blev. Jag kan, minsann.
Sen testade jag tre gånger till - och klarade alla!

Foto; Leif Hemlin.

Hej, hej...

Hej, hej - hur står det till?


Foto; Anette Grinde



torsdag 6 augusti 2015

Neptuni åkrar (Byxelkrok, Öland)


Blå Jungfrun - ligger i Kalmarsund, sydväst
om Byxelkrok (Öland). Denna bild är
tagen från Neptuni åkrar, som ligger strax norr
om Byxelkrok. 

Riktning västerut. Vy mot fastlandet, från Neptuni åkrar sett. 
Naturreservat, för att vårda natur, kultur och historia. Det är en fantastisk plats -
särskilt på försommaren, när blåelden blommar. Åk dit, så snart du kan!

Fotografierna är från den 3 augusti 2015. De är tagna vid Neptuni åkrar, norra Öland - strax norr om Byxelkrok. Fotograf; Anette Grinde


Länkar; 

Kasta soporna i soptunnan!

Dagens ris i Ölandsbladet 1 eller 2 augusti 2015

Betalar de sin sophämtning per kilo, tro, på Öland? Ja, oavsett detta är det ju ett oskick att lämna sina sopor hos någon annan. Så är det ju förstås. Det är ju bäst att ta hand om sin egen smörja själv och inte överlåta den till någon annan privatperson.

Om det är olagligt att lägga sopor i någon annans soptunna och man har noterat registreringsnumret på boven så bör det vara en smal sak att göra en polisanmälan. Jag tror att jag i sådant fall hellre skulle göra en polisanmälan än att annonsera i tidningen. Jag när en liten misstanke om att inget av sätten är särskilt framgångsrika dock.

Sett ur ett annat perspektiv gläds jag storligen över den lilla annonsen. Det fyller mig med tacksamhet. Den är, vid denna tanke, satt under fel rubrik eftersom den då borde ligga under dagens ros istället för dagens ris. Tänk om alternativet hade varit att personen istället lagt sopsäcken i naturen? Så gjorde någon i mina hemtrakter nyligen. Hen backade in sin bil på en liten väg där elljusspåret börjar i byn. Där, i skogen vid kanten av vägen, lämpade hen av en stort lass med bråte och påsar innan hen drog sin kos därifrån. Skräpet ligger ännu, efter en månad eller två, kvar. Ja, det har kompletterats med en polisbanderoll, men inte kommit bort från platsen.  Frågan är om det någonsin kommer bort eller om det blir en tipp där, där också andra tycker att det är ok att lämna sin smörja. Det är en sorg med skräpet i naturen. En riktig sorg.

Så. Tack, du kloka människa som lade dina sopor i en soptunna. Tack, för att du bar omsorg om vår värld så mycket att du inte lämnade soporna i naturen. Jag är dig innerligt tacksam för detta. Det gör stor skillnad för vår värld. Ja, stort tack för detta!

A..



Ölandsbladet.

tisdag 4 augusti 2015

Falska mediciner är ett otyg....

DN 3 augusti 2015. Okänt hot - rubrik som i kvälls/skvallerpress ...
DN 3 augusti 2015. Tidningens svarta rubrik; "Falska läkemedel okänt hot mot svenskars hälsa". Usch, tänker jag, skall också DN ha dessa ständiga okända hot och katastrofer i sina rubriker. Det är verkligen mycket som är okänt, som i inte allmänt känt men ändå fullt begripligt. Är det nödvändigt att skriva "okänt" i rubrikerna titt som tätt? Vet vi verkligen så lite? Är det verkligen okänt att det är skadligt att äta ej kontrollerad medicin och att det på nätet florerar en hel del smörja?

I debattartikeln om pirathandel av falska mediciner, i samma nummer av tidningen, ordar Susanne Lundin, professor i etnologi vid Lunds universitet. Som sista mening i artikeln säger hon; Framför allt är det viktigt att lyfta fram fenomenet förfalskade läkemedel i ljuset.(Läs artikeln!)

Mediciner, de kontrollerade och noga begrundade genom forskningens alla led, skapar mervärden för många. Mediciner som säljs av pirater skadar, eller riskerar att skada eftersom de härjar på en okontrollerad marknad. Det låter rätt enkelt och självklart att man skall avstå från dessa.

Ja, lyft fram det som är känt av forskare och en del av allmänheten, men skrik inte att det (& massor av annat) är okänt. Lyft fram fenomenen som vi alla tillsammans mer behöver uppmärksamma, eftersom de skadar oss, andra eller miljön. Ibland är vi okunniga, ibland är vi dåligt uppmärksamma, men okänt är det ju inte. Det är ju ändå rätt många som känner till både fenomen, pirater och hälsoskadliga avarter.

Tack, Susanne Lundin, för att du talar i frågan. Fortsätt så. Tystna inte, är du snäll.

A..