Nej, hen är tidsoptimist, så hen kan vi inte föreslå. Nej, hen är si eller så. Så hen kan vi inte använda. Nej, hen har den sjukdomen eller den tentan inom kort, så hen kan vi inte nyttja. Nej, hen kommer inte i mål, så hen kan inte vara aktuell. Jag hör orden, tänker inte vidare på dem. Faller in i beslutsordningen som är just här.
Nästa dag får jag ett samtal från en ledamot som är förtvivlad. Hen talar om hur de talar om varandra, om oss andra. Om att någon diagnostiserat någon annan trots att vederbörande inte har den rollen. Samtalet höjer min medvetandenivå och får mig att fundera. Görs det så? Ja, hon kan ha rätt. Det går fort, eftersom nästa fråga skall tas alldeles strax. Vi hinner inte reflektera över hur vi gör, ingen protesterar i gruppen. Kanske för att det är obekvämt att protestera i grupper, du blir utsatt då.
Varför sätter vi diagnoser och stämplar andra människor? Kan vi istället sätta uppgifterna i fokus? Vad och hur gör vi, för att få uppgifterna gjorda och föra dem framåt? Det gör vi ofta genom att vara två eller flera tillsammans, genom att demokratiskt och gemensamt enas kring frågorna. Och därigenom få dem gjorda.
I styrelsen sitter ganska många personer. Alla med olika kompetenser. Vi har att göra olika uppgifter, för att sen återkomma och rapportera till eller diskutera i styrelsen. Därutöver finns mängder av intresserade människor som med sin kunskap och med sitt engagemang kan bidra till att uppgifter och föreningen går framåt. Hur gör vi detta på bästa sätt?
Några i styrelsen är valda fast de sagt sig inte kunna vara med. Varför har vi då valt dem till styrelsen? Det är i styrelserummet vi fattar våra beslut. Utanför rummet för vi viktiga samtal, men inte i styrelsebeslutens form. Någon som inte kan närvara bör inte väljas till ledamot i styrelsen. Ett sådant val gagnar ingen.
Jag tror att graden av tolerans för våra olikheter behöver höjas och att den dömande tonen i förhållande till varandra behöver sänkas. Vi behöver göra de uppgifter som måste göras, men vägen dit en annan sak.
Betyder tidsoptimist att jobbet inte blir gjort? Då behöver vi diskutera varför det inte tas på allvar och varför man inte slår larm så att någon annan kan göra detta. Har den som utsetts för jobbet rätt kompetens? Vet vi det? När det gått 1, 3 eller 6 månader, vet vi det då? När vet vi och hur kontrollerar vi detta? Berättar vi detta i styrelsen eller håller vi det avgränsat till några få? Vet ett AU (formellt eller informellt) mer än alla andra (som är ansvariga). Styrelseledamöter är ansvariga, vare sig de är på plats eller inte och vare sig det vet eller inte. Utsätt dem inte för obehagligheter eller okunskap. Låt dem veta vad som händer, se till att de förstår att de måste vara på plats.
Utgångspunkten är att jobbet skall göras, vare sig det är ideellt eller avlönat. Har vi åtagit oss uppgiften så skall vi göra vårt yttersta för att föra den i mål. Klarar vi inte detta måste vi slå larm i god tid. I så god tid så att någon annan hinner föra uppgiften i mål i rätt tid. Vilka våra personligheter är måste sluta spela roll, såtillvida att det används som något negativt och avvisande. Uppgiften måste vara grejen, inte hur vi är.
Jag vill prata sakfrågor - inte om en person. Jag vill prata sakfrågor tillsammans - inte själv. Den som kan, vill och vågar skall få chansen att göra. Tillsammans - hellre än var för sig. För att vi skall lära oss mer, helt enkelt.
Jag är tacksam för att du hjälper mig dit. Mig, dig och oss tillsammans. Som ett team som vandrar i rätt riktning.
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar