Det perfekta löpsteget.

Det perfekta löpsteget.

Thomas Reckman

ISBN 9789173630481

Förlag Bonnier Fakta(Fitnessförlaget)

Jag kom hem, trött efter en lång dag. Jag hann inte springa som jag hade föresatt mig. 2½ timmes resa till och från arbetsplatsen (i varje riktning) är ändå lite träningsförstörande. Det fungerar inte ens med transportlöpning, när man släpar på datorer och tung packning. Jag borde skaffa en löparvagn, helt enkelt. Hemma, på köksbordet, låg en efterlängtad bok; Det perfekta löpsteget. Jag glömde middagen och jag hörde inte att min sambo talade med mig. Jag drunknade genast i läsningen. Man blir glad av nya tankar kring löpning. Uppslukad.

Boken var sprillans ny och den gav mig omedelbar glädje. Den här skall jag ta på allvar. Boken berör t ex frågor som vad det är som avgör hur snabbt jag springer, höften som något att verkligen tänka på, ryggen, axlarna och fötterna som andra viktiga tankeobjekt och rätt fotisättning förstås. Jag känner ganska snart att det får bli lättare skor för min del, nästa gång jag nyttjar Svenska Marathonsällskapets rabatt hos Löplabbet. Kanske t o m ett par barfotaskor för att se om och hur de verkligen fungerar, det som sägs i boken, när jag byter skor. Man blir ju onekligen nyfiken.

"Även om det är möjligt att springa ett maratonlopp med dålig löpteknik är det ingen tvekan om att det finns en enorm förbättringspotential i att springa mer effektivt och energisnålt." - Ja, jag vill ju gärna förbättra mig. Jag skulle t ex inte ha något emot att mer regelmässigt och lite ordentligare klå min sambo nästa gång vi kommer till start i samma lopp. Vi ligger annars rätt lika. Jag klår honom ibland och han mig ibland. Kanske kan jag komma först nästa gång om jag tränar teknik och inte bara mängd utan särskild tanke? Det är väl värt ett försök.

Långpass. Intervaller, eller kanske fartlek. Hållning. Fotisättning. Höftkoll. Energisnålhet. Och så var det axlarna också förstås. Nej, det är klart att man inte bara kan springa. Man måste ju tänka till lite också om det skall bli något av det hela. Nu, är tid för ny kunskap. Nu, när våren är här och när löpningen inte kräver så mycket påbyltning utan kan ske i lättare klädsel. Lätta skor, rätt hållning, tanke om axlar, rygg, höfter och fotisättning.

Lätta steg. Många steg. Väl avvägda steg. Ja, det är höjden av njutning det. Och kanske kan det bli mer njutning om man lär sig att springa bättre. Så, ja, jag skall läsa boken igen och med ordentliga ögon. Jag skall klura på övningarna och öva efter bästa förmåga. Ja, det man övar på, sägs man kunna bli duktig på. Det perfekta löpsteget kanske finns där även för mig. Det kanske bara är att leta vidare, och öva ordentligt.

Jag har också boken Vandra Roslagleden, av Gunnika Isaksson-Lutteman & Tomas Almbo utgiven av Calazo Förlag, i min väska för att läsa under mina resor till den stora staden. Den tänker jag nyttja för att skapa nya besök på Roslagsleden. Nej, inte för att vandra, men väl för att springa. Och möjligen också för att ta någon cykeltur på lämplig del av leden. Det återstår att se hur väl boken hjälper mig att finna bra etapper och utflyktsmål. Ett sätt att utforska leden är förstås att anmäla sig till Jättelångt, som går strax efter Sthlm Marathon i juni. Då får man flera etapper serverade på ett bräde. Pallar man det, tro?

Anette Grinde

(Publicerad i Marathonlöparen nr 2/2013)

Länkar & sånt;  
Adlibris - Bokus - ...  Knuff om böcker.   Intressant.  Bloggkartan Norrtälje.  Nyligen.se.  Blogger.com.  Knuff bloggar.  Knuff om naturupplevelser -  Bloggare om  löpning - Thomas Reckman -  ... 

Har det blivit farligare ... ?

Ja. översätt gärna artikeln om du kan! :)

Det känns som det har blivit farligt i Indien. Den känslan hade vi inte när vi var där. Nu ser och hör vi om det ena otyget efter det andra, så vi undrar hur vi kan ha varit där så pass mycket utan att drabbas av någon särskilt stor otrygghet.

Hur kommer det sig att vi - genom svensk media - har fått ett sådant informationsflöde just från Indien? Hur kommer det sig att så mycket uppmärksammas därifrån och inte från andra länder?

Det kan knappast ha förändrats just nu, eller hur? Det kan knappast hända mer nu, än vad det har gjort tidigare, eller hur?

Ja, det är bra att det uppmärksammas, så att saker kan åtgärdas.

A..






Länkar & sånt;  
Intressant.  Bloggkartan Norrtälje.  Nyligen.se.  Knuff bloggar.  

Jag tycker om...

Jag tycker om människor som tycker om djuren. De som månar om de små, sådär lite särskilt. Särskilt i ett land där de inte alltid är så snälla mot djuren (Indien). Dessa små getter såg ut att ha det riktigt skönt, rent njutbart, när de var ute på sin cykeltur. Nej, jag vet inte riktigt var de var på väg, men njutbart och lugnt såg det ut att vara.

Lugna och trygga hängde de i varsin tygpåse där på styret. När ägaren klev av för att göra något annat, så höll de sig fortsatt lugna i sina påsar.

Jag blir riktigt glad av sånt. Det såg så riktigt fint ut.

Bilden gör mig glad.

A..


Länkar & sånt;  
Intressant.  Bloggkartan Norrtälje.  Nyligen.se.  Knuff bloggar.  

Lovely India

Tänk, så olika vi upplever landet. Så olika möten vi har.

Celine & Xavier Pasche, från Schweiz, är på resande fot. De har cyklat i 2½ år och kom till Indien. Där mötte de något helt annat än det vi har mött. Det gör mig ont att höra att de har en så väldigt negativ bild av landet.

Ja, Orissa var den besvärligaste delstaten att vara i. Men, hu vilka negativa upplevelser de måste ha mött under sina dagar i den delstaten.  

Läs om deras fantastiska resa på andra platser i världen; http://www.ylia.ch

Jag hoppas innerligt att de finner nya platser med trygghet och omsorg på andra platser i vår gemensamma värld.

A..

Fasansfulla övergrepp....

Lillasyster ringde och berättade om en fasansfull artikel på Aftonbladet.se. Ett par från Schweiz, som cyklar i Indien, har utsatts för rån och en fasansfull våldtäkt.

Under vår cykelresa nyligen träffade vi ett ungt par ifrån Schweiz. Nej, de var yngre än det par som anges i artikeln och de var inte i den delstat som anges i artikeln. Jag känner tacksamhet för att det inte var dem, särskilt med tanke på att hon var gravid i 6.e månaden. Men, det gör så oerhört ont att höra att någon alls har drabbats av detta under sin resa i landet. Indien är fantastiskt och det är så oerhört ledsamt att övergrepp sker, att indiska kvinnor drabbas och nu också en kvinna som med själ och hjärta besöker landet.

Vi talar om säkerheten under vår resa. Tidningsartiklarna kunde ju locka felaktiga personer till oss. Tanken fanns i oss, men det var samtidigt väldigt roligt med uppmärksamheten. Det roliga kan lätt bli mycket tråkigt, om det slår fel. Vi hade några incidenter när någon/några bankade frenetiskt på vår dörr. Vi öppnade då inte, eftersom vi inte fick svar på vem som bankade. Det kändes ibland obehagligt och osäkert, men slutade i alla fall med att de slutade banka. Vid något tillfälle, när det kändes osäkert, ställde vi saker (bord, mm) för - för att förhindra eller åtminstone försvåra för någon att komma in. Vissa av de hotell vi bott på hade mycket skraltiga dörrar, och om vi där fått besök av någon som ville oss illa hade det antagligen varit lätt att ta sig in. Ja, när vi nu hör om fasansfulla övergrepp går tanken åter till vår resa och om vi hade kunnat förhålla oss annorlunda i de olika situationer vi befann oss i under resans gång. Min tanker går också till finaste S, som ju var där själv häromåret - ung, vacker och ensam. Nej, jag tror att vi var försiktiga nog. Och jag hoppas att hon var försiktig nog. Men, möter man fel person/personer, så vet man ändå inte vad som kan hända. Det kan å andra sidan också ske här hemma, på den stora stadens gator eller i grannstadens tryggaste kvarter.

Det är tid för världen - alla länder & alla folk - att skapa trygghet för alla. Oavsett var de/vi befinner sig/oss - hemma, på jobbet, på springturen eller på en resa i främmande land.

Trygghet, som i frånvaro av våld & övergrepp. Det är ju ändå en grundläggande mänsklig rättighet, som inte bara finns till för att några få skall få del av tryggheten i världen.

A..

Länkar & sånt;  
Intressant.  Bloggkartan Norrtälje.  Nyligen.se.  Knuff bloggar.  Knuff om  - mänskliga rättigheter - fred - ickevåld  - Indien  . Bloggare om  kvinnorörelser - ickevåd -   världsfred -  ..  SvD 16 mars 2013 -

Livets vånda ...

I livets vånda önskar vi en mängd olika saker. Att vi skall våga, att vi skall hinna, att vi skall kunna  prioritera vettigare - att vi helt enkelt skulle göra det vi vill och drömmer om - men som vi ändå inte lyckas få in i våra liv. För mig har det varit så ofta genom livet, att jag önskat och längtat efter annat än just det jag har haft just då. En viktig sak har varit att resa och att göra sådant som spelar roll. Ja, jag har nu rest en del, men jag längtar också efter att resa mer. Det skall jag också göra.

På vår senaste resa fanns en hel del tid till reflektion. 220 mil på cykel ger ju en del egentid, även om ressällskapet var nära. Jag tänkte där mycket på att jag skall göra mer av det jag verkligen vill göra. Och inte bara vänta på rätt tid eller att relevant sällskap vill och kan just då. Ett problem med livet är ju att vi inte vet hur mycket tid vi har tilldelats. Det kan ju ta slut när som helst. Plötsligt, bara så där. Så, det nya levnadsmåttet får bli "Do It! Just Do It!" - som i att göra, inte bara tänka att man skall göra. Inte vänta till sen, utan göra det nu.

Ett problem kan ju förstås vara att det finns mycket man vill göra. Jag vill ha mer viktiga frågor på mitt bord, såsom mänskliga rättigheter, rättvisa, fred, ickevåld, mm. Och mindre oviktiga, såsom trams där människor kritiserar eller ägnar sig åt oviktigheter och petitesser. Jag vill genomföra fler maraton & ultralopp. Fler resor. Mer umgänge med mina fina döttrar. Fler artiklar - skrivandet har blivit verkligt viktigt. Det är lärorikt och kräver en del reflektion. Mer fotografering. Och fler mc-färder i sommar. Därtill planering för en ny långresa, dock inte till Indien. Nu är dags att byta land.

Do It! Just Do It!

A..

Uppdaterad viktig ultralista.

Länkar & sånt;  
Intressant.  Bloggkartan Norrtälje.  Nyligen.se.  Knuff bloggar.  Knuff om  - mänskliga rättigheter - fred - ickevåld  - operation 1325  . Bloggare om  kvinnorörelser - ickevåd -   världsfred -  ..  

UN Women Sverige

UN Women. Margareta Winberg talar om kvinnorna som våldtagits i konfliktområden i Kongo. Hon talar om skälen till varför de våldtas och hon talar om skadorna förövarna åstadkommer. Det gör ont att höra orden och jag vill inte lyssna. Jag vill inte höra att denna fasa pågår i världen, på detta utvecklade 2000-tal. Men, faktum är att vi måste lyssna - eftersom det förekommer. Det förekommer dessutom i hög utsträckning och inte som ett enstaka misstag. Orden gör fruktansvärt ont, men kan ändå inte få oss att förstå den fasa de utsatta kvinnorna känner för det de utsatts och utsätts för. För detta går det inte att sätta sig in i. Vi måste se till att dessa fasor får ett slut.

Margareta Winberg berättar vidare om UN Women och deras viktiga uppdrag. UN Women är ett organ för kvinnors mänskliga rättigheter. Deras uppdrag är; 1) att sprida kunskap om Kvinnokonventionen, 2) implementera Kvinnokonventionen, 3) samla in pengar till något av de program UN Women har i världen och 4) sprida ordet om sig själva, vilket t ex görs genom att starta lokalavdelningar landet runt.

Har du läst Kvinnokonventionen? Om inte, varför inte göra det? Du hittar den via länken här nedan.

Ja, föreningen behövs. Helt utan tvekan. Tragiskt nog. För visst är det väl ändå självklart, att alla människor har samma rättigheter, oavsett vad?

UN Women är en av organisationerna som "äger" Operation 1325. De båda är viktiga aktörer för kvinnors väl, liksom för fred och säkerhet, världen över. Titta in hos båda dessa organisationer, och begrunda hur du kan bidra till deras utveckling och väl. Till gagn för världens väl.

A..

• Kvinnokonventionen - på UN Womens hemsida.
• Operation 1325. 
• Sverige + Kvinnokonventionen = sant? En rapport om Kvinnokonventionens ställning i kommuner och landsting.

 Länkar & sånt;  
Intressant.  Bloggkartan Norrtälje.  Nyligen.se.  Knuff bloggar.  Knuff om  - mänskliga rättigheter - fred - ickevåld  - operation 1325  . Bloggare om  kvinnorörelser - ickevåd -   världsfred -  ..  Artiklar om 1325;*SvD nov 2012,* SvD 29 nov 2012,* SvD 8 jan 2013, *SvD 9 jan 2013, *Svd 11 jan 2013.

11 mars 2013. Måndag. Söderby, Norrtälje, Sverige.

Vi somnade, som nedklubbade, kl 1800 (2230  indisk tid) i går kväll och vaknade kl 0600 i morse. Vid morgonens invägning vägde Leif 59,5 kg (ca 65-66 vid avfärd) och jag 47,5 (ca 50-51 vid avfärd). Nu är tid att påbörja arbetet med att återställa vikten, komplettera vitaminnivåerna i kroppen och påbörja marathonträningen inför Sthlm Marathon 2013. Det är lite skralt med tid, men man får väl göra ett tappert försök att inte bli ifrånsprungen av småsystrarna.

Hela, rena och friska.

A..

10 mars 2013. Söndag. Kolkata – Doha/Qatar – Arlanda/Sthlm.

Kl 0100. Ja, det blev en del meck med cyklarna. Vi hade ingen kartong och de kunde inte plastas in. Det känns om om risken är stor att de skadas under transporten. Det kostade inget extra eftersom vi klarade oss inom kg-gränsen. Väskorna vägde 22 kg och cyklarna 35 kg. Vi fick ta med oss 2 * 34 kg. Ja, vi får se hur de ser ut när de kommer fram. Nästa gång vi reser med cyklar skall vi förpacka dem i kartong eller med skyddande plast.

Kl 0710. Lokal tid. Doha, Qatar. Vi äter bananer från Indien. Man får tugga försiktigt eftersom de har hårda stenar i sig. Eller har bananer kärnor?

Flygplatsen i Doha/Qatar har inga flygutrup. Avgångarna syns bara på skärmar. Det känns ovant med en flygplats utan utrop. Det är en riktigt stor flygplats med väldigt många avgångar.

Kl 1400. Arlanda, Sverige. Ca 15 minuter försenade. Cyklarna och väskorna är i acceptabelt skick.

Hämtade och hemskjutsade av Andreas. Jag fick en släng av matförgiftning och kräktes på hemvägen. Andreas hann stanna, så jag förstörde inte bilen. Bra, så. Jag var lite spak på kvällen. Märkligt, eller hur? Man klarar sig i nästan två månader i Indien och får matförgiftning på flyget hem.

9 mars 2013. Lördag. Dum Dum, Kolkata.

Sovit gott. Vi lade oss, som vanligt tidigt igår. Vaknade mycket tidigt, men låg kvar ändå till framåt sjutiden. Idag har vi bara ett packa och vänta in vår avfärdstid. Vi hoppas att det inte trasslar med cyklarna. Vi har bara några minuters promenad till flygplatsen.

Idag fyller syster Susanne år. Vi ber att få gratulera på 54-års dagen. Vi hoppas att barnen är snälla och serverat henne tårta på sängen.

Frukost. Små och få poori med ärtröra (14 rupier), chai (10 rupier).

När man kommer till Indien måste man lämna en adress dit man skall först, för att få komma in. Alltså, man måste veta var det första boende är beläget och heter. Samma sak gäller när man skall "stämplas ut" ur landet. Då måste man ha koll på sitt sista boende med namn och adress. Det blev stressande ifjol eftersom vi hade missat det – nu har vi bättre ordningen på den frågan.

Kl 0845. Promenad i sydlig riktning.

Handikappanpassat. Nej, landet är verkligen inte handikappanpassat. Man ser inte heller så många som är handikappade. Sneda fötter, konstig gång, knasiga ben och andra tokigheter som borde ha kunnat rättas till med en operation ser man relativt ofta, men inte så många som sitter i rullstol. De rullstolar som finns är av milsvidd skillnad i typ och sort jämfört med hemma. Som natt och dag. Ibland ser man människor som sitter på en brädbit, försedd med hjul. Det förknippas också med tiggeri. 

Handikappanpassningen har verkligen mycket att förbättra här – det finns mycket att göra för att göra livet lättare för de som ändå har det tufft. Rullatorer är nog inte heller grejen är. De gör inte så stor nytta, eftersom det skulle vara svårt att komma fram med dem.

Trottoarer. Det är väldigt meckigt att promenera. Trottoarerna är fulla av hål, avloppsluckor (öppna!) och höga kanter – om de alls finns och inte är barrikaderade av små skjul som används som bostäder eller affärsverksamhet. Man kan inte promenera och samtidigt titta sig omkring, då riskerar man att kliva i något olämpligt (vilket kan vara en hel del olika saker).

Internet (10 rupier/timme). En av de bättre hittills – och till ett riktigt bra pris.

Avloppsrensning. Manuellt, med händerna rensar de avloppet. De tar upp den blöta svarta sörjan. Den stinkande sörjan läggs på vägen för att senare bortforslas per lastbil. Ja, vad säger man om sådana arbetsuppgifter? - Ja, t ex att det är väldigt bra att de håller staden ren och att avloppen måste hållas öppna annars blir det annat trassel. Och att det är en väldig skillnad på Indien och Sverige. Onekligen skulle arbetsmiljölagstiftningen i Sverige ha satt stopp för denna uppgift.

Marknad under bron. Under genomfartsleden, mitt emot avloppsrensningen, säljs grönsaker, fisk och höns. Jag är inte helt förtjust i hönsslakterierna. Fisken luktar nu, en bit in på dagen, en aning gammalt vilket inte heller luktar så mysigt. Fiskmarknaderna är bättre tidig morgon. Då är lukten inte lika skarp. Strax bortom, något kvarter in, hittar vi den stora marknaden. Ja, sådana finns ofta i städerna. Marknaderna gör mig, som vanligt, glad.

Kl 1100. Onion Masala Dosa igen. Den sista. Väldigt gott! (50 rupier).

Kl 1129. Promenad "hemåt" igen. Så har vi fördrivit några timmar med ett sakta promenerande i staden. Jag är inte längre helt negativ till Kolkata, även om vi just nu inte är i de skarpaste delarna av staden.

Lukt. Vattendragen i staden är som svarta avloppsdiken och luktar därefter. Man vill rynka på näsan och sätta en klädnypa på, men man får skärpa sig och hålla minen ordentlig. Vi vill inte visa något missnöje med deras sätt och kultur här. Inget alls, om det går att undvika.

Männen pinkar överallt – med ständig sol och frånvaro av regn som sköljer bort det luktar det ofta starkt av urin. Ja, de pinkar förstås inte bara, de gör annat också. På trottoaren, strax intill eller i en avloppslucka. Lukterna i detta land, är ibland en stor prövning för mitt luktsinne. Ibland luktar det också väldigt gott, som t ex av mat, kryddor, rökelser, mm.

En bra liten detalj som jag har haft stor nytta av är några pass/visum-kopior. Det har varit skönt att slippa ta upp originalpassen i tid och otid. Väldigt mycket lättare att bara visa kopiorna, som ju inte gör något om de blir lite slitna i kanten. Vi är glada att de nöjt sig med dessa. I fjol var de mycket mer noggranna med passen, så tillvida att de ville kontrollera dem i tid och otid. Denna resa har vi bara visat originalpassen några få gånger. Bra, så.

Vatten. Ja, även i Kolkata hämtar människorna sitt vatten i närmaste vägkorsning. Där finns vattenkranar, där människor hämtar vatten för att dricka, för tvätt, disk eller för att tvätta sig. Vi möter två unga kvinnor, genomblöta, som kommer ifrån närmaste vattenkran (vi ser deras fotspår komma därifrån). De har sålunda tvättat sig där och går genom staden i sina blöta saris. Vid kranen sitter en kvinna och tvättar kläder. Hon slår och gnor. Ja, de indiska kvinnorna har ett annat liv än det som vi har. Männen och barnen likaså.

Kl 1340. Åter till vårt lodge efter promenaden från vår sista Masala Dosa. Nu är det siesta-tid, så då vilar vi en stund innan vi går ut igen, för lite middag och fruktköp.

Melon. Ja, det är verkligt gott. (40 rupier/kg). Apelsiner är lite dyra (10 rupier/st) – kanske är de inte dyra sett ur ett Sverigeperspektiv hemifrån? När vi kommer hem får vi ladda ordenligt med vitaminer och engergi, så att vi inte blir förkylda. Vi har nog dränerat oss på vitaminer här.

Så. Nu är det dags att börja Sthlm-marathonträningen. Med mindre än tre månader kvar är det en aning snålt med tid, men är man anmäld så är man. Inte en löpmeter på nästan två månader. Jag vill ju inte gärna att systrarna skall kå mig, så jag får försöka pinna på när jag nu kommer hem. Skall man oroa sig, eller blir det som det blir?

Promenaden idag var ca 12 km, tur & retur till Masala Dosa-stället.

Kl 1750. Middag. Vegetariska Momo – ångkokta knyten med grönsaker. En god stark sås till. Gott! (2*30 rupier). Pakora (4 st) (12 rupier). Bananer (40 rupier), melon (34 rupier), chai (6 rupier).

Vi har sett en del besvärliga fötter här. Häromdagen såg vi en man som gick på tårna på ena foten. Han kunde inte sätta ner foten och fick stödja med ena handen mot benet i varje steg. Det torde slita på andra delar av kroppen, när han fick gå så snett. En annan man hade båda fötterna i helt fel vinken, helt på tvärsen. Vi har sett några ben och fötter som har varit fruktansvärt svullan och sett väldigt besvärande ut. (Nej, det bler tyvärr inga fotografier på dessa).

Kl 2200. Dags att packa det sista. Leif får passa sig i säkerhetskontrollen så att han inte tappar byxorna när han tar av sig skärpet. Byxorna som var trånga vid avfärd hemifrån riskerar nu att rinna av om han inte håller i dem. 

A..

 

8 mars 2013. Fredag. Barasat – Dum Dum (West Bengal).

8 mars 2013. Fredag. Barasat – Dum Dum (West Bengal).

Gräslig natt. Svettigt. Urusel musik har spelats. Musikskrål utan hejd. Oljud. Det har därtill kliat vanvettigt. Är det mygg eller loppor, tro? Jag har knappt sovit något alls.

Så. Nu börjar resan närma sig sitt slut. Vi har cyklat ca 2200 km. Vi har sett och upplevt en hel del och vi har tillbringat en hel del tid tillsammans. Att cykla är ett mycket bra sätt att resa på, men jag tror inte att vi kommer att cykelsemestra hemma. Här är regnrisken mycket låg – hemma är den avsevärt större. Vi har varit här sedan den 16 januari och har inte haft en enda regndag.

Solskyddsfaktor 25 – varje dag. Cykelhjälm – varje cykeldag. Ögon åt alla håll – ständigt. Myggnätet har varit uppsatt varje natt. Vi försöker att inte fuska med säkerheten, mat och tak över huvudet i vettig tid, varje dag. Indien är inte på något sätt likt Sverige. Man lär sig nya perspektiv här.

Vi hoppas också att bloggläsarna har lärt sig något av vårt resande. Vi hoppas att det har skapat nya tankar och diskussioner därhemma vid ert köksbord. Vi lever verkligen i olika värdar – vi svenskar och indierna. Helt olika.

Kl 0801. Frukostpromenad. Sen start idag. Kl 0830. Frukost. Chapati (tunnbrönd) och ärtröra. (20 rupier). Jag längtar plötsligt efter en redig kopp kaffe och en ostmacka. Jag känner mig klar med "restaurangfrukostar" och ordnar gärna min egen frukost i egen vrå igen. Chai i lerkrus (6 rupier).

Hundar. Vi har inte blivit jagade av hundar under denna resa (mer än en gång). I fjol blev vi ofta jagade. Det var obehagligt. Det är många lösdrivande hundar som ibland ser pälslösa ut. Många är också trafikskadade. Trebenshopp är mycket vanliga och ibland ser det väldigt ont ut.

Fiskmarknad. Ja, marknaden är i full gång nu på morgonen. (När vi sen cyklar iväg ser den ut att vara på väg att stängas. Fisken såld och levererad). Det är riktigt stora fiskar, men också riktigt små. Stora isblock hackas ner till mindre bitar för att hålla fisken kyld. Det ser ut att vara en väldigt aktiv marknad. Det glädjer, även om vi inte äter fisk här. Snart gör vi det igen – och helst då torsk från fiskaren i Grisslehamn. Den är ljuvligt god – t o m bättre än lax. Vi hoppas att Grisslehamnsfiskaren har fått ordning på sin båt, efter en stock-påkörning i höstas/vintras som gjorde båten obrukbar.

Vatten. Vi dricker rätt många liter vatten, Sprite, Coca Cola och Mangojuice (Slice). Alltid vatten på flaska. Aldrig något vatten som vi inte har helkoll på. Även om vår bakterieflora nu har anpassat sig så chansar vi inte med vattnet en enda gång. Också tandborstningen sker i flaskvatten.

Kl 0925. Utcheckade. Påpackade. Avfärd. Riktning syd – till flygplatsområdet. Sen stannar vi nog där tills det är dags för avfärd.

Kl 1031. 11 km. Morgontrafiken är tät, riktigt tät. Det är lite roligt att – på indiskt vis – trixa sig framåt utan att ta i någon eller tvingas stanna. Det gäller verkligen att ha ögon åt alla håll – och samtidigt hålla reda på att alla i gruppen är med. Det är tur att gruppen inte är så stor.

Persontransporter. Ja, det är väldigt mycket persontransporter på väg i båda riktningarna. Lastbilar, jeepar & bussar är ordentligt fyllda med människor.

Kl 1128. 17 km. En tjej (26 år) med vän på mc stoppar oss och blir mycket exalterad över vår färd och vår fantastiska ålder. De ger oss äpplen, apelsiner och bananer innan de ger sig av. Man blir glad av deras glädje över vår lilla resa. Den är väl ändå inte så märkvärdig? - Men, den är i varje fall väldigt trevlig och vi är glada att vi kan göra sådana resor. Det är ju ändå inte alla förunnat, även om väldigt många ändå skulle kunna om de ville.

Kl 1144. 18 km. Phu, med glädje! Vi hittar tillbaka till vårt lunchställe från i förrgår. Som granne fanns ett ställe som gjorde sydindisk mat. Vi åker dit för att äta vår sista Onion Masala Dosa – alltså pannkaka med potatisröra och rå rödlök. Gott! (50 rupier). Den kommer jag verkligen att sakna. Vi styr sen norrut igen – för boende vid flygplatsen.

Kl 1249. 24 km. Åter vi flygplatsen för lodgeletning. Kl 1305. 24 km. Incheckade Air Link Guest House, nära flygplatsen. Jessore Road, 2 Airport Gate, Kolkata.

Ambulanserna. Ja, dessa har vi sett i en mycket stor mängd i Kolkataområdet. Vi hör och ser någon sådan nästan hela tiden. Det måste ligga något stort sjukhus efter denna väg.

2221 km cyklade. Vi tar en kapsyl whiskey och tackar för en god färd. Hela. Friska. Utan olyckor eller andra besvär. Det är 37 dagar sedan vi lämnade Chennai (31 januari 2013).

Indien – enligt kartboken;

29 delstater (där Delhi är ett huvdstadsterritorium)
6 unionsterritorier
Kuststräcka 6083 km
Nord-sydlig längd 3200 km
Öst-västlig längd 3000 km
Invånarantal (2011) 1 210 193 422 (det finns säkert några som också är oräknade)
Antal män 623 724 248
Antal kvinnor 586 469 174
940 kvinnor – per 1000 män (= en allvarlig snedfördelning).

Vi har nu – på våra resor i Indien – besökt följande delstater;

Sikkim (2005 mc)

Maharashtra (2011/2012 cykel)

Goa (2006 mc, 2011/2012 cykel)

Karnataka 2006 mc, 2010/2011 mc, 2011/2012 cykel)

Kerala (2010/2011 mc, 2011/2012 cykel)

Tamil Nadu (2010/2011 mc, 2013 cykel)

Andhra Pradesh (2013 cykel)

Orissa (2013 cykel)

West Bengal (2006 mc, 2013 cykel)

Andaman Islands (2013 mest per fot)

Poducherry (2010/2011 mc, 2011/2012 cykel, 2013 cykel)

= 9 delstater och 2 unionsterritorier

Ambulanser. Ja, dessa har vi sett i mycket stor mängd i Kolkatatrafiken. Vi hör och ser någon sådan nästan hela tiden. Det måste ligga något stort sjukhus längs den väg vi färdas efter.

Vi tar en kapsyl whiskey och tackar för en god färd. För visst har vi en god färd, eller vad tycker ni som läser?

Tvätt, dusch och latning på rummet. Siesta, helt enkelt, när allt ändå är stängt.

Kl 1740. Middag. Vegetariska Momo; ångkokta grönsaksknyten (5 st var). Gott! Nästan som pasta. Är det i Kina de har sådana små ånkokta knyter, nästan som pasta? Dumplings, heter de så?

Tidig nattning. 

 

7 mars 2013. Torsdag. Dum Dum, Kolkata – Barasat (West Bengal).

7 mars 2013. Torsdag. Dum Dum, Kolkata – Barasat (West Bengal).

Sovmorgon. Madrassen är hård. Snart kan vi också sova på ett tegellass, invanda efter att ha legat på hårda sängar & tunna madrasser.

Takstuckatur. De har ofta fina kruseduller i taken. Rummen kan se ut som rusk, men taken kan vara riktigt fina. I alla rum finns alltid en fläkt. Tur är väl det, för annars blir det väldigt varmt.

Kl 0715. Frukostpromenad. Blomster, frukt och sötsaker finns att tillgång. Kommersen är i full gång. Vi hittar en lätt Poorifrukost, storlek liten (20 rupier), tar en chai (6 rupier) och vandrar åter för packning.

En cykel far förbi. På flaket har han ett stort lass platta koblajor i stora rullar. Nej, kameran var inte framme och händerna var fulla av annat. Pyrt! Strax därefter kommer en lastbil med flaket riktigt fullt med män på väg till någon arbetsplats. Det är ändå konstigt att vi inte ser några olyckor även om vi väldigt ofta ser de små ambulanserna försöka ta sig fram i trafiken. Deras siren har en särskild ton, men kan inte överrösta bussar & lastbilar. Den skulle onekligen behöva höjas för att de lättare skall kunna ta sig fram.

Kl 0833. Utcheckade från Lodge Titan för en liten cykeltur åt något håll – mest för att fördriva en dag eller två.

Kl 0838. Avfärd. Kl 0946. Vi botaniserar i en AC-coolad supermarket efter lite kryddor. Jag hittar ingen torkat ingefärarot utan får nöja mig med en påse ingefärapulver. Vi konstaterar att kg-priset på ris ligger mellan 34-61 rupier/kg (4,5-8 kr/kg), beroende av sort. Vi köper lördagsgodis för 5 rupier var. Jag äter upp mitt fort och kastar sen lystna blickar på Leifs, men han håller i sitt ordentligt.

Kl 1135. 17 km. Vegetarisk röra och chapati, vatten, chai (100 rupier). Det går inte längre att få tag på den sydindiska Masala Dosan eller Idly. Vi – eller åtminstone jag – saknar dem. Det var bättre/lättare med maten i sydindien. Här är det svårare att hitta matställen och vettig mat. Skyltar är också skrivna på det lokala språket eller hindi, vilket gör det svårt för oss att läsa dem. Sötsaker och färdiga pakoda/pakora finns det ofta, men sällan mat. Nåväl, vi klarar oss nog några dagar till.

Kl 1245. 21 km. Barasat. Det skall ändå bli väldigt skönt att komma hem och bo rent. Rena sängar och badrum känns plötsligt väldigt efterlängtat. Vi är incheckade på Hotell Palash (400 rupier) – och ja, vi har bott bättre. Säkert sämre också. Väldigt efterlängtat är också att känna sig ren (trots dusch flera gånga om dagen), och tvätta kläderna i maskin.

Vi internettar en stund. Stömmen går mitt i. Jag frågar ägaren hur länge – som om han nu skulle kunna veta det. Han rycker på axlarna och ler med kommentaren; - detta är Indien. Ja, så är det. Det blir som det blir. Ingen vet riktigt vad som händer härnäst. Men det löser sig säkert.

Den röda nöten jag tidigare talat om är en betelnöt, narkotisk, berättar våra Indienvänner från Sundsvall. Betelnöt går också, smaksatt, att köpa i små färdiga påsar. De finns i varje gathörna har vi tidigare noterat vid granskning av utbudet i de små kioskerna. Där finns också den faktiska nöten, som säljs i ett grönt blad, smaksatt med olika typer av pulver (smaker).

6 mars 2013. Onsdag. Diamond Harbour – Kolkata – Dum Dum (vid flygplatsen). (West Bengal).

6 mars 2013. Onsdag. Diamond Harbour – Kolkata – Dum Dum (vid flygplatsen). (West Bengal).

Myggstift, myggspray och myggspiral. Ändå bits de!

Kl 0620. Frukostpromenad. Frukt & fisk säljs redan ute på trottoaren. Det är väldigt dimmigt ute. Locket ligger mycket lågt.

Kl 0645. Poori med grönsaker. Dubbel portion (32 rupier). Chai (6 rupier). Min lilla vän från igår var på plats med sin mor – och sålde sina blommor – när vi ätit klart. Jag fick en ros till av henne idag. Hon gör mig glad!

Kl 0740. Utcheckning. Kl 0742. Avfärd.

Gps.en fungerar inte idag. Trist! Det är första dagen utan gps på denna resa. Den är en god färdskamrat och vi saknar den stort. Den ger oss sträckorna för dagen, så idag får vi uppskatta hur långt vi cyklar.

Kl 1003. Min vänstra knä gör plötsligt väldigt ont och jag får svårt att cykla. Vi stannar och tar en chai (6 rupier). Den verkar rinna ner i rätt ben, för sen går det mycket bättre. Märklig men bra medicin. Trafiken är mycket tät och väldigt högljudd. Det ringer rejält i öronen efter dessa ständiga signaler.

Kl 1003. Vi närmar os Kolkata. En stor genomfartsled, 15 meter upp, byggs. Man kan bara gissa hur många år projektet tar att slutföra.

Kl 1351. Vi har tagit oss igenom staden. Trixat, hållit blick åt alla håll, sicksackat mellan bussar, spårvagnar, bilar och allt annat som rör sig i trafiken för att samtidigt hitta rätt riktning genom staden. Det gick bra och var inte alltför svårt.

Nudlar (245 rupier). Alltför lyxig restaurang. Me not like.

Kl 1644. Letat lodge långe. Äntligen incheckade på ett lodge mycket nära flygplatsen. Lodge Titan, Airport Gate 2, Kolkata (600 rupier). Uppskattad sträcka idag = 8 mil (ingen gps). Min tidigare oro för Kolkata var helt obefogad. Det har inte alls varit något problem idag att ta sig igenom staden. Jag har inte ens upplevt den som mer luftförorenad än någon annan stor stad. Bilarna/bussarna stängde av sina motorer i köerna, vilket känns bra för miljön. Vi passerade inga slumområden på vår färd genom staden. Jag är tacksam för det. Det man inte ser, finns inte, eller hur?

I den södra delen, där vi kom in från Diamond Harbour-hållet, fanns det en riktigt stor park. Vi åkte också förbi ett mycket stort Jaintempel mitt i staden. En hel del stora överfartsbroar finns för färd i olika riktningar (om man vet var man ska, förstås) – en av dessa stora överfartsbroar rasade i söndags morse, men vi såg inget av den bron. Vi tror dock att den är belägen nära flygplatsen.

Att driva näringsverksamhet i Indien kräver inte mycket. Chaibutiken har ett bord, några små glas, en liten eld, några kaffepannnor, mjölk, te och vatten. Sedan fickar han ihop te i flygande fläng. Det blir nog många glas te på en dag.

Tänk, om tiggarfamiljerna kunde göra det istället för att bara räcka ut handen. Det verkar ju ändå som om mångas näringsverksamhet är väldigt, väldigt liten. Som att sälja saft och kakor vid vägkanten, som ungarna gör hemma när de är små. Större än så är det ofta inte här. Någon säljer kex, någon säljer lite frukt och någon kokar te till gubbarna i kvarteret. Nej, någon större förmögenhet lär det inte ge – men god social sysselsättning och pengar till mat för sig och familjen lär det kunna ge.

Vi äter samosa och friterat grönt, och fyllet på vårt sockerförråd med en chai (20 rupier)

.

5 mars 2013. Tisdag. Diamond Harbour – Kakdwip – Diamond Harbour.

5 mars 2013. Tisdag. Diamond Harbour – Kakdwip – Diamond Harbour.

Diamond Harbour är mygghålet nr 1. Det är extremt myggigt här.

Kl 0700. Morgonpromenad. Kvinnor sitter på trottoaren och säljer fisk utlagd på en liten presenningsbit. Fiskarna sprattlar inte lika aktivt som igår, men är säkert färska.

Vatten. Vattnet i kranen är grått här. Det känns verkligen inte rent. Kanske är det vatten från den smutsiga floden strax intill.

Frukost. Vi äter det speciella porothabrödet med ärtröra (16 rupier). Brödet går genom många händer som fluffar och bökar i det, delar på det, lägger upp det, väger det, mm. Inga spatlar används någonsin – alla grottar alltid i det med sina händer, innan vi äter det med hjälp av våra händer (bara höger hand, förstås). Våra magar har vant sig, men man undrar om våra ögon någonsin vänjer sig helt vid hanteringen. (Chai 8 rupier).

Asfalt. Här har de så slitna däck så att de har lagt dubbarna i asfalten för bättre fäste. Nja, kanske är det inte det som är skälet till raderna av stenar i den fina asfalten. Det ser lustigt ut och vi undrar förstås varför. Kanske är det ett försök till fartdämpning. Vem vet?

Det är tur att Leif inte är kräsmagad och att han har verktyg med sig. Han förbättrar avloppet i det urusla badrummet, så att vi slipper stå i avloppsvatten när vi duschar.

Idag bor vi kvar i Diamond Harbour, men tar en cykeltur söderut över dagen. I morgon blir riktningen Kolkata. Då har vi god marginal för eventuellt strul i samband med hemfärden.

Det var bara i Andhra Pradesh som vi blev hembjudna på te eller frukost. Då blev vi det ganska ofta och vänligt. Det skedde aldrig i Orissa och ännu inte heller i West Bengal. Vi trivs bra ändå, även om de mötena var roliga.

Vi kommer att sakna Indien. Detta är ett fint land att vara i. Ja, det är väldigt annorlunda. Det finns knappt något som är lika som hemma. Det är en kurs i tålamod och man lär sig att skala bort fördomar. Människor är lika, men ändå helt olika – beroende av var vi är, hur kulturen är och av vem vi kommer ifrån. Fostran och kultur spelar roll. Utbildning och förutsättningar likaså. Allt, tillsammans, styr oss i olika riktning.

Solen skiner idag också. Morgonen är kall, men vi åtta är det varmt. Regnjackan är inte använd alls. Inte en enda regndag på sju veckor. Bara sol, sol och sol.

Kl 0840. Vi trampar iväg, utan packning, riktning söderut.

Kl 0923. 10 km. Sopsortering. Plats, papper och glas sorterat för sig. Bra, så – men vart tar det vägen sen?

Kvinnorna har här ett stycke av sin sari på huvudet, som en sjal till skydd mot solen. Sarin är ett praktiskt och fint plagg, även om det ser svårsvept ut.

Kl 0942. 13 km. Vackra solrosängar lyser som stora solar mot oss. Vi gläds åt synen.

Kl 1030. 23 km. Matpaus. Vegetariska somosa (6*3 rupier). Chai (8 rupier).

Kl 1220. 43 km. Kakdwip. Så, längre syd åker vi inte på dagens fina utflykt. Fin väg. Staden var ganska stor, så här hade man kunnat bo. Nu vår vi dock vända, eftersom vi har vårt bo kvar i Diamond Harbour.

Vi åker förbi en lastbil grus och en lastbil sand. Båda lastas om med mankraft och skyffel. Lasten skyfflas ner i säckar och körs iväg på cykelflak. Ca 9-10 säckar lastas på varje cykelflak. Leif uppskattar varje sandsäck till ca 50 kg. Det är ett digert lass de cyklar iväg med. Det syns att det är riktigt tungt.

Kl 1255. 46 km. De är duktiga hantverkare och gör fint snidade träsängar. Vi ser dem sitta och snida detta efter vägen. Fint!

Kl 1306. 49 km. Siestatid. Plötsligt är butikerna stängda. Vi kan förvänta oss att siestan håller i sig fram till 4-tiden. Då är vi nog åter i Diamond Harbour.

Kl 1336. 56 km. På ett torrt fält ligger det tyger i rött. I mängd. Det är rödtvättsdag. Vi har sett många unga kvinnor i samma sarityg – rött – som skoluniform. Fint! Kanske är det skoluniformstyger som ligger på fältet.

KL 1543. 85 km. Diamond Harbour. Ja, det blev en fin cykeldag på rak väg och fin asfalt. Trafiken blev lugn i siestatid. En fin dag – som nu ändå känns i cykelkroppen.

I söndags morse brakade en stor bro i Kolkata, läser jag i tidningen. Olyckan hände tidigt på söndag morgon. En lastbil demolerade och tre personer i lastbilden skadades. Vilken fasa om detta istället hade hänt en vardag i morgonrusningen. Då hade många skadats/dödats. Nu ställer dock olyckan till stor oreda i Kolkatatrafiken till dess att bron har lagats. Det var en viktig trafikled som fick ett allvarligt avbräck.

Diamond Harbour – Kakdwip – Diamond Harbour = 85 km.

Dusch i grått vatten. Tvätt – tur att den är svart. Myggspray på innan matpromenaden. Jag har stora röda nässelutslag på låren. Jag vet inte av vad, men de går säkert bort inom kort.

Kl 1626. Matpromenad. Vi äter vegetariskt meal på restaurangen vid hotellet (60 rupier) och inser igen att vi äter vid fel tid, eftersom riset och rörona är kalla. Dumt, men så blir det för oss lite då och då. Det smakade ändå gott. Chai (6 rupier). Ja, två glas chai för 6 rupier är ju ändå inte så dyrt, eller hur? (10 rupier = 1,30 sek).

Samosa & pakora på samma ställe som igår. Gott, idag igen (20 rupier). Chai (6 rupier). En liten tjej pekade på mig med lååång arm. Hennes mor bannade henne leende. Jag pekade tillbaka & kittlande henne. Hon skrattade gott. När vi gick hemåt & gick förbi henne igen, kittlade jag henne igen. Jag fick en röd fin ros när vi gick därifrån. Hon log så fint. En fin liten vän.
6 mars 2013. Diamond Harbour - DumDum, Kolkata (vid flygplatsen)
7 mars 2013. DumDum, Kolkata - Barasat.

4 mars 2013. Måndag. Haldia – Diamond Harbour (West Bengal)

4 mars 2013. Måndag. Haldia – Diamond Harbour (West Bengal).

Kl 0500. Väckning – i vanlig tid. Sovit hyfsat. De har alltid mycket hårda sängar här, med en tunn madrass. Ibland ligger man och vrider och vänder sig för att finna ett bekvämt läge i det hårda, men tanken går till indierna som verkar kunna sova på vilket underlag som helst.

Kl 0652. Frukostpromenad. Det var lite trögt att gå upp idag. Marknaden börjar vakta lite smått. Inget matställe är ännu vaket, så vi får strosa runt en stund. I några av de små butikerna är det halvt uppdraget. Någon ligger kvar och sover. Butiken – bara några få kvadratmeter stor - är både butik och bostad. Ja, de lever mycket smått ibland.

På morgonblommorna i butiken flyger bina (?). Ja, ute finns det inga blommor kvar så någonstans måste de ju samla. Vad säger biodlerskan om detta?

Kl 0724. Frukost. De bakar ett stort platt bröd, som porotha, som de har sönder i mindre bitar. Grönsaksröra till. Gott. Vi går också en stor sötsak som vi alltid varit mycket tveksamma till om vi skall äta. Nu gör vi det. Det visar sig senare om det var fel beslut. (Frukost & sötsak 30 rupier).

På fiskmarknaden har de färsk fisk. Några simmar i en korg klädd i plast och några simmar torrsim på den lilla presenningen. Hemma hade nog fiskhanteringen klassats som en allvarlig brist i djurskyddet.
Chai (8 rupier). Detta var en oerhört annorlunda stad. Cluster med bostäder, inhängnade. Många "döda" hus. Det var en utspridd stad men med en samlad marknad där alla butiker fanns på ett litet område. Ett lodge och ett finare hotell – inget mer. Vi gillar staden – när vi till slut såg att vi bodde "mitt i smeten".

Kl 0805. Åter på lodget för slutpackning. En mycket trevlig marknadsstund med frukost, sötsak och chai. Fint! Det känns jobbigt att vi går mot resans slut, men jag längtar efter att träffa Jenny & Sofie och jag ser fram emot ett uppdrag hos Operation 1325 som jag ser som en mycket viktig organisation.

Kl 0829. Vi checkar ut, packar på och trampar sakta norrut för att finna färjan till Diamond Harbour.

Kl 0933. 11 km. Haldia? Är detta det riktiga Haldia? Eller är detta en förstad till Haldia? Här finns i varje fall många lodge och butiker, det är mer som en stor riktig stad.

Kl 1035. 21 km. Frukost igen. Porotha med grönsaker och en liten fin omelett. Det känns ledsamt när maten tar slut, när det är så gott. (50 rupier).

Kl 1135. 28 km. Kukarahati. Färjeläge mot Diamond Harbour (39 rupier). Ihärdiga och närgångna tiggarungar frestar på tålamodet vid kassaluckan. Hu, säger jag. De är inte mer än 5 år gamla och ihärdiga som tusen. Hur skall de då vara när de är många i Kolkata? Ja, det finns människor som besökt stora städer i Indien och sett dessa fattiga tiggarbarn i mängd. De säger att de aldrig mer vill åka till Indien. Vi har inte sett dem så ofta och i mängd. Jag är tacksam för det. Det påverkar ens tankar. Det gör ont att se dem.

Föroreningslocket över området är på och föroreningarna i vattnet är heller inte nådiga. Man undrar hur fiskarna mår, som simmar i detta vatten. Nej, vi äter inte fisk här. Vi är strikt vegetariska (med undantag för någon omelett ibland).

Kl 1235. Diamond Harbour. Jaha. Man köper i god ordning biljetter men blir knappt ilandsläppta. Vi hade tre biljetter men skulle ha haft fyra. Inget besked om det gick att komplettera bristen – bara tjatter. Till slut blev vi genomsläppta. Man får spatt även om det beror på språkbristen.

West Bengal är trevligare än Orissa, men ännu språksvårare. Orissa var ett "kärvare" folk. Landskapet är trevligare i West Bengal, med mängder av träd som bryter av de öppna landskapet. Det är platt, platt och platt.

Kl 1315. 37 km. Sea View Hotel, Diamond Harbour (400 rupier). Efter en del diskussion om priset fick vi ett rum. På första frågan hade de inget rum – de trodde nog att vi var farliga och vågade inte släppa in oss, det har hänt förr. När vi tittat på ett rum på hotellet mitt emot hade de plötsligt rum. De sade först 500 till Leif och sedan 700 till mig. När jag skrivit in oss upptäckte jag prislistan som sade 400. Så, omförhandlingen slutade på 400. Gubbarna fnissade åt situationen som kanske blev lite pinsamt för dem när vi tydligt såg att de debiterade extra för oss. - "Special for you, don´t tell anyone."

Vi promenerar i staden. Vi äter ett rullat tunnt bröd, fyllt med grönsaker och ägg. Det hade nog smakat godare om de låtit bli att ösa i mängder av ketchup. (30 rupier).

Grönsaksmarknaden hittas och jag skulle vilja ha sådana marknader hemma. De är rediga och fina och innehåller många sorters grönsaker. Fint!

Glass. Apelsin & choklas vore inte dumt, men det får anstå ännu några dagar. Vi äter inte glass här. Det vore att utmana ödet i alltför hög grad.

Kl 1732. Rickshor. Plötsligt slår det oss att vi inte har sett dessa på ett tag. Vi ser cykelflak och mopedflak, men inga rickshor.

Samosa (smördegsknyten med grönsaker) & pakora (grönsaker omslutna av frityrsmet, friterade). (20 rupier).

Natt Natt.


5 mars 2013. Tisdag. Diamond Harbour – Kakdwip – Diamond Harbour.

3 mars 2013. Söndag. Kanthi – Haldia. (West Bengal)

3 mars 2013. Söndag. Kanthi – Haldia. (West Bengal)

Vi funderar en del kring resenärerna som vi mötte igår, som varit på resande fot i 2,5 år. Tältboende, myggor, tvätt, mat, renhållning, toabesök, packning, uppdatering om nyhetsläger, med mera – är några små deltaljer som kräver sin man/kvinna i en miljö på resande fot. Nej, så – och så länge –  vill vi nog inte vara på resande fot. 

Efter nästan 200 mil på cykel i Indien är de nu dags att sätta hängslen på trosorna, så att de inte trillar av. Jag har nog tappat några gram. 

Kl 0646. Frukostpromenad. 
Kl 0730. Frukost. Poori med ärtröra och lite pommes (30 rupier). Chai (8 rupier). 
Kl 0807. Avfärd.

Bussar. Här många av bussarna i mycket bättre skick än vad vi har sett tidigare. På den fina vägen kör det också väldigt fort. Här sitter också oftare människor på buss- och jeeptaken. Med den höga farten känns det mycket vanskligt vid en tvär inbromsning. På många av bussarna står det Volvo. 

Lanskapet är grönare här – i form av fler träd och buskar. I Orissa var landskapet mer öppet. Här kan vi finna skugga geonom träd och buskar nära vägen. 

Andhra Pradesh var grönt och vackert, mycket jordbruk och gröna fält. Där var det också mycket växelbruk i odlandet. I Orissa var det torrare, sällan växelbruk i odlingarna. I West Bengal ser vi en annan grönska, finare vägar och finare bussar. Språket i West Bengal är svårare, såtillvida att färre talar engelska. Lättast var det i Andhra Pradesh.

Kl 0933. 14 km. Åter i Contai. Fellotsade trots många frågor. Vi gör ett nytt försökt åt ett annat håll, och ser om det blir mer rätt.

Kl 1003. 20 km. Husen byggs med tegel och putsas med markleran. Risfälten är gröna och frodas. Tegeltillverkning syns i landskapet, liksom den höga skorstenen där röken pyser ut efter bränningen. Här finns mycket träd, vilket också gör att vi ser sågat trä ligga i högar lite då och då. 

Kl 1031. 25 km. Chaidags. 30 personer betraktar oss när vi tysta dricker chai (8 rupier). Ingen törs fråga eller prata med oss. Alla betraktar oss och vi betraktar dem. 

Kl 1043. 26 km. Det är en trevlig landsbygd här. Vid vägkanterna är träd planterade. Husen av tegel har lera som tät och ytskikt. På ett hus hänger komockor på hela hussidan. Det är en annan typ av hus här än tidigare; tegel & lera, med tegelpannor på taket. Ibland är det vasstak. Taken har ofta en extranivå, som en liten kupa eller övervåning. Är det alltid en bostadsövervåning, eller finns där något annat, tro?

Kl 1129. 30 km. En fin färja tar oss över floden. Det är trångt och hjärtligt. Cykeln med alla plåtdunkar (frityrolja) fick inte plats. Han fick stå kvar på kajen, trots att han var nästan först i kön. 

Kl 1220. 37 km. Janka. Matpaus. Det var svårt med matställen (söndagsstängt). En medhjälpare lotsar oss till ett matställe som vi definitivt inte hade hittat själva. Vi äter ett sparsmakat vegetariskt meal (50 rupier). 

Kl 1344. 49 km. De torkar någon krydda på vägen, som de vill att man skall köra över. Detta verkar också vara vindruvstrakter, där druvorna klättrar på stänger under solskyddande tak. Fint! 

Kl 1451. 62 km. Dags för en ny färja. Innan färjeläget ses en stor mängd dammar, antagligen för räkodlingar. Det är förstörd mark för ris och annat när all jord är utgrävd. Det kan knappast vara till fördel för de många småbönder som annars kunna bruka jorden. 

Den lilla färjan är som vanligt ordentligt välpackad (10 rupier). Vi förstår att olyckor blir stora, med många skadade, när något händer med båtar, bussar och tåg i detta land. Det är så väldigt många på – och säkerheten är så väldigt låg. 

Kl 1531. 64 km. Haldia.
Kl 1605. 67 km. M/S Trpty Lodge, Haldia. Incheckade (500 rupier). 1974 km sammanlagt, so far. 

Indian Oil har mängder av tjänstebostäder här. Områdena är inhängnade. Gamla bostäder är övergivna och mitt emot har man byggt nytt – och hängnat in dem, med taggtråd och staket, lås och bom. De övergivna områdena är stora och ser ut som en spökstad. Staden ser mycket märklig ut. Det är som om nästan hela staden "tillhör" Indian Oil.

Till slut hittar vi marknaden. Där finns allt och alla. Den är samlad på en yta om max ca 100 x 100 meter och innehåller allt. Mängder av grönsaker finns, t ex en vit grönsak, ser ut som ett päron och har ett stort grönt blad. De växer i klasar på tunna kvistar. Den är alldeles vit och lite hård. Som ett paprikaskal, men hårdare. Träd eller buske? 

Vi letade överallt efter marknaden och fann den strax bakom vårt boende i små, små stånd, småbutiker. Grönsaker, fisk, höns, restauranger, mm. Allt fanns på den lilla ytan. Alla affärer öppnade strax före mörkrets inbrott. Så, när de sa att allt fanns vid lodget hade de rätt. Det såg verkligen inte ut så när vi kom – men efter en cykelsväng såg vi att det var just så. Märligt, märligt. 

I staden fanns det också en fin strandpromenad, där många flanerade i solnedgången. Den låg mot floden, den väg vi kom in i staden med hjälp av den lilla färjan. Färjorna är "fina" här. Ja, de är udda och osäkra – men de tilltalar mig stort. 

Kl 1821. 74 km. Nudlar (54 rupier), chai (8 rupier) och fyra små smördegsknyten med grönsaker i  (Somosa 14 rupier). 

Kl 2005. Natt Natt – i vanlig tid. 




4 mars 2013. Måndag. Haldia – Diamond Harbour (West Bengal)

2 mars 2013. Lördag. Digha – Kanthi/Contai (West Bengal).

2 mars 2013. Lördag. Digha – Kanthi/Contai (West Bengal).

Jag hostar fortfarande rätt illa, men snuvan börjar ge sig. Leif har klarat sig. Peppar, peppar.



Kl 0629. Frukostpromenad. Vi går ner till stranden, där solen är på väg upp. Det är fullt med folk på den breda stranden. Tivattnet är ute. Sanden är så hård, så att lastbilar kan köra på den. Morgonen är riktigt kall. 

Kl 0654. Frukost. Poor med ärtröra (30 rupier). Gott! Vi fyller på med kaffe i ett litet  kaffe/chaistånd, men mannen tredubblar priset mot normalt, för att vi är vi. Usch, för sånt! Ja,  reglen är alltid att fråga om priset innan. Men, ibland "vet" vi ju vad det kostar. Då blir det ytterst  märkligt när någon passar på att dubbla eller mer på priset. Språksvårigheterna gör det också lite svårt i dessa lägen. Man kommer nog inte undan att någon gör sitt yttersta för att få ut så mycket som möjligt av oss, för sitt eget väl - utan att tänka på den bild agerandet ger oss. 

Det är väldigt kallt tidiga mornar, men vi har aldrig frusit på nätterna. Vi verkar vara här i rätt tid,  när det är varmt och skönt, utan att vara mördande varmt (dvs 45 grader plus) och utan att man fryser nattetid. Fint!

Kl 0749 Avfärd. Den "röda" nöten är stor som en kastanjenöt och kallas "pam" eller "pan". Den knäcks i mindre bitar innan den säljs. En uppmärksam läsare kanske kan googla på det rätta namnet och ge oss mer information om vad den heter och vilken grad av drog den kan klassas som. Är den som tobak i "giftsammanhang" eller är den värre än så? 

Kl 0916. Ca 1 mil. Ramnagar. Vi möter ett par från Schweiz. De är 31 och 32 år gamla och de har varit ute och cyklat i 2½ år. De sov ofta ute och lagade ofta egen mat. Tält och eget kök gör en låg  budget möjlig. De som ut att må väl och hade inte drabbat av några problem under resans gång. Glada resenärer – och det var otroligt roligt att träffa dem. Må deras färd vara fortsatt god. De hade en god (& stor) packning, med fina cyklar och vattentäta väskor. De tänkte sig till Malaysia för att föda den lilla parvel som låg i hennes mage. Hon var gravid i 6.e månaden. Någon hemfärdsplan fanns inte, de trivdes uppebarligen på sin färd. De skrev artiklar för en tidning hemma, för att delfinansiera resan. Xavier & Celine – har en hemsida; www.ylia.ch som berättar om deras resa –  den skall jag absolut titta in på när vi kommer hem.


Vi ser skolskjutsar som cykelrickshor. De har en skylt på framsidan om att det är skolskjut. Fint! Här kör de många olika sorters varor på mopedkärrorna. Ibland sitter det också ca 10 personer på kärran. Det är imponerande hur mycket som går att lasta på alla de olika fordon som finns i detta land. Trots all tid vi tillbringat i detta land, förundrar det mig fortfarande. Allt och alla skall med.

Fisk. Här torkas det fisk igen. Det har vi inte sett så mycket av längs denna kust. På den västra kusten såg vi däremot väldigt mycket av det.

Vägen är gropfri och har fin asfalt. Den är inte särskilt bred. Hastigheten är hög och fordonen kör mycket nära. Det beror antagligen på den fina vägen. Det känns farligt!

Kl 1129. 33 km. Kanthi. Lunch. Meal + poratha & mix veg. (95 rupier). Kocken använder köket som smedja när han inte lagar mat. Det är bra med flera användningsområden. Så klart!

Kl 1235. 34 km. Incheckade på ett jysst lodge (500 rupier). Debjyoti Lodge, Contai/Kanthi (West 
Bengal). Cyklarna fick finna sig i att vara i en egen lokal. De fick helt enkelt inte följa med upp på rummet. 

I morse åkte en ung kille bredvid oss när vi cyklade ut ifrån Digha. Han ville gärna praktisera sin engelska. Han pratade bl a om att vi inte skulle bry oss om att/när människor skrattade åt oss, vilket de gör ibland. Han tänkte att det beror på utbildningsnivå och kulturskillnader. Ja, visst kan det vara så. Våra liv, kultur och förutsättningar är väldigt olika – bara beroende av var och vilka föräldrar som har fött oss. Här stannar man hos familjen. Där den är, där blir man ofta kvar och det är viktigt här. Hos oss lever vi åtskilda. Bara där är skillnaderna mycket, mycket stora. Därutöver ser de mycket sällan västerlänningar i dessa kvarter. Såklart, ser vi märkliga ut. Såklart, kan man skratta åt det som ser märkligt ut. 

Schweizarna hade åkt rakt igenom Kolkata. Så vi bestämmer oss för att skippa rundningen. Vi kör rakt in, vi också. Vi skippar oron också. Vi har gott om tid, vi kör bara dagtid och vi skall bara rakt igenom. Vi bestämmer helt enkelt att det går finfint, eller hur?

Saknar Jenny. Saknar Sofie. 

1907 km. So far. Det duger, eller hur?

Sevärdheter. Ja, det finns många sådana i Indien. De största har vi ännu missat, men väldigt mycket har vi sett och upplevt. Det är verkligen ett fint sätt att resa på, per cykel eller per mc. Man kommer nära. Det går långsamt och man kan möta människorna där de är. Om de vill möta oss. Det är fint!

Dieselpriset här just nu är; 51,82 rupier/liter.
Bensinpriset här just nu är; 77,67 rupier/liter.
Extra Premium bensin; 87,67 rupier/liter. 

Bensinpriserna är höga, t o m mycket höga, ställt i relation till den inkomst som de stora fleratalet  har. 

Vi besöker ett internetcafé och noterar att livet flyter på som vanligt därhemma. Därefter filurar vi en stund på stadens torg. Vi hittar fantastiskt goda grönsaksbullar, nyfriterade och varma, för 4 rupier per styck. Ett tunnt frityrlager och mycket grönsaker i. Dessa, eller smördegsknyten med grönsaksröror, borde vi göra hemma sen. Påminn mig om det, när vi kommer hem. Det är mycket gott! 

Vid busstorget förundras vi över hur många som ryms i en jeep. Det är knökafullt inne, packning på taket och packning framme på huven lätt surrad med ett enkelt snöre. Därtill är det människor på  taket och på fotstöden bak på bilen och på sidorna. Leif räknar in 16 personer som sitter på taket, står på baksidan & på hitsidan av bilen. Han ser inte den bortre sidan av bilen, så dessa kan han inte räkna in. Så, hur många som ryms i en jeep är ännu inte klarlagt. Ja, alla skall med och alla verkar rymmas trots att det ser helt fullt ut. Kvinnor sitter oftast i bilen, sällan stående på sidan eller sittande på taket. Det är oftast männen förunnat, men just här ser vi också kvinnor på utsidan av bilen. 

Indierna verkar ändå vara ett resande folk. De nyttjar allmänna kommunikationer mycket väl, men också rickshor och cykeltransporter. Här, i Kanthi, ser vi inte autorickshor, bara cyklar med flak eller mopedkärrorna (som går så långsamt, så) – förutom jeepar & bussar förstås.

Denna stad är liten. Det förundrar att här finns flera lodge. Vi bestämmer oss för att det beror på att det är en vägknut.

Middag. Porotha + mix.veg & nudlar (90 rupier). Sisådär gott. 









3 mars 2013. Kanthi – Haldia. (West Bengal)

1 mars 2013. Fredag. Jaleshwar (Orissa) – Digha (West Bengal).

1 mars 2013. Fredag. Jaleshwar (Orissa) – Digha (West Bengal).

Kl 0652. Frukostpromenad. Morgonsolen stiger sakta. Kvinnorna står vi vattenkranen i gatukorsningen och fyller sina krus med vatten. De har alltså inte vatten i sin bostad, utan måste hämta i närmaste korsning.

Stora grönsakslass passerar oss per cykel. Vi följer efter dem och hamnar på den stora marknaden. Där hittar vi full rulljans och frukost (poori med grönsaker 40 rupier). Fisk- och grönsaksmarknaden är fullknökad av människor och finfärska varor. Fiskarna hoppar fortfarande. Vi hittar ett kaffestånd nära busstationen och får en liten kaffedos (bananer 20 rupier, kaffe 15 rupier). Gott! Under den stund vi har varit ute har många butiker öppnat, värmen stigit och staden verkligen vaknat. De var hyfsat tidigt på fötterna i denna stad.

KL 0821. Riktning Digha (delstaten West Bengal = fantomens land). Ostlig riktning. Avfärd.

Kl 0839. Vi stannar vid en järnvägsövergång med nedfällda bommar, som vi gjort många gånger förr. Det är fullt över hela vägen på båda sidor. Man får le åt sådant, eftersom det kan bli lite trångt sedan när bommarna går upp och alla skall mötas. Evinnerligt långa kollass transporteras med järnvägen. Vi har sett dem ofta – med mängder av vagnar fyllda med den svarta kolen.

Kl 0911. 8 km. Fin väg med nylagd asfalt. Risfälten är ömsom gröna, ömsom torra och ömsom i vatten. I dessa trakter ser vi väldigt få oxkärror. Det är relativt vanligt med traktorer och här finns också "mopedlastvagnar", som transporterar varor. Det blåser ordentligt idag.

Kl 1007. 21 km. Här är risfälten många och gröna. Det är fint att se de gröna fälten istället för de torra. Jag gillar de gröna fälten och förundas över mängden arbete, som också nästan alltid utförs manuellt.

Kl 1023. 23 km. Sprite- och bananpaus på skuggig plats längs fin väg kantad av gröna risfält.

Kl 1039. 25 km. Vass i stora lass ligger buntade vid vägkanten. Vad används de här till, tro? Längre fram ser vi dem odlade i avgränsade rutor. Ännu en lokal företeelse.

Kl 1050. 29 km. Orissa East Canal. Nej, i denna finns inte särskilt mycket vatten. En hel del grön växlighet finns dock i kanalen.

Kl 1145. 37 km. Chandaneshwar. Vi äter lunch – veg. Meal (50 rupier – ja, för båda. Det innebär ett ordentligt mål mat för ca 6,50 Sek, för två personer. Det får duga.). En trevlig chaistund förgyller en stund för oss efter maten. Man blir glad av människor som försöker och försöker fast vi har så helt olika språk. Till vår nästa resa skall jag göra en lite bilderbok om oss, vår familj, om Sverige och kanske om vår resa. Det är roligt när vi förstår varandra och ibland kan ju bilder underlätta.

Kl 1245. 42 km. West Bengal. Så, nu har vi lämnat Orissa och är inne i nästa delstat. Skriftspråket här är lite kantigt och hänger på ett streck – som hindi, men lite kantigare.

Kl 1259. 43 km. Digha, West Bengal. Ja, här finns boenden. Detta är en stor turistplats. Vi får nog leta reda på templet innan vi lämnar bygden.

Kl 1330. 44 km. Hotell Sunny, Digha (400 rupier).

Vi går ner till stranden. Tidvattnet är på väg ut, men är inte alls lika markant som häromdagen. Här är vattnet djupare. Det är mängder av människor på straden som njuter av sol, sand och vatten. Det är fint, men väldigt turistiskt. Sanden är fin, mörk. Det glimmar som om den har guldkorn i sig.

I Orissa har vi nog bara sett en enda kyrka (igår, strax innan Jaleshwar). Vi har sett en del muslimer, men inga moskeer.

Digha, West Bengal, har en lång strand och hundra hotell (vi valde för fort – vi hade säkert kunnat hitta något bättre). Det är mycket folk samlat på en del av stranden. Resten är tom. Platser verkar vara en rekreationsplats (& inte en tempelplats). Bus & lek, vila & bad. Här finns också mycket gott om försäljningsstånd och restauranger.

Vi har inte hittat så många fina stränder efter denna kust, bara några få. Det fanns avsevärt fler stränder efter den västra kusten. Vi har också mött väldigt få västerlänningar sedan vi lämnade Chennai (en norrman och två britter).

I Kanthi, Tamluk, Haldia och Diamond Harbour finns det boenden, säger en man som säger sig veta. Från Kukurahati till Diamond Harbour går det färja. Bra, så.

Här har de cykelrickshor och autorickshor av en hel annan typ än vad vi sett tidigare. Man sitter på en bänk som står i färdriktningen, istället för med ansiktet framåt. Det kör också människor på mopedlastkärrorna, som hittills bara finns i dessa trakter.

Middag. Nudlar, Biryani, Vatten (136 rupier).

Det är intressant med de lokala företeelserna. En by kokade sitt socker, på en plats fanns långa skorstenar för tegelbränningen, ibland ser husen speciella ut en kort stund och ibland ser taken speciella ut. Just här finns en helt annan typ av rickshor. Flera saker är alltså högst lokala. Det är roligt att se.

1873 km. So far. Gott nog.

28 februari 2013. Torsdag. Chandipur – Baleshwar - Jaleshwar (Orissa).

28 februari 2013. Torsdag. Chandipur – Baleshwar - Jaleshwar (Orissa).

En riktigt stor kackerlacka sprang över golvet inatt. Usch, ja – de är ruskigt äckliga.

Kl 0625. Vi går ner till stranden. Morgonen är kall. Tjocktröja på. Ja, det är riktigt kallt. Vattnet är borta, flera kilometrar bort. Det går ut två gånger per dygn och kommer in igen. Nu är det ute och igår em var det ute. Inne har det varit däremellan och tyvärr missade vi den synen. En fiskarman promenerar ut till näten. Flera kvinnor samlar små snäckskap i strandkanten, sanden silas bort och snäckorna samlas i säckar. De används kanske i djurfoder i Indien eller i ett annat land längre bort.

Vi möter några muslimska män som varnar oss för vissa platser i Orissa (som vi inte snappade vilka de var). Vi riskerar kidnappning och rån. Vi tror att det är platser som ligger längre västerut i delstaten (jag läste om det innan vi åkte hit).

Kl 0712. Avfärd. En fantastisk frukost med friterade mini-poori, grönsaksröra och friterade grönsaker serverade på fat gjorda av tre blad, ihopsatta med små, små pinnar. Vi trampar iväg i nordlig riktning efter kusten, men får vända när vägen tar slut.

Kl 0819. 7 km. Tillbaka på ruta ett. Nu drar vi västerut mot den stora staden igen, för att sen igen kunna komma norrut.

Kl 0836. 10 km. Ett långt lass bamburör på en cykel. Det är en fin syn. Det är så långt att jag har svårt att få in det på bild. Kanske Leif lyckas bättre.

Kl 0948. 23 km. Kaffe i Baleshwar. Den "röda nöten" är som vårt snus eller tobak. Den läggs med smaksättning av olika typer i ett grönt blad och tuggas. Och den ger de röda tänderna. Nej, det kan inte vara nyttigt.

Kl 1032. 29 km. En lokal företeelse i landskapet är höga skorstenar. De står i anslutning till tegeltillverkningen. Ja, vi får bekräftat att de har ugnar och att skorstenen härrör från tegelbränningen. Det är en mordernare tillverkningsprocess än den vi sett tidigare. Vi ser här ganska många av dessa skorstenar.

En man ser oss och vänder på vägen för att tala med oss. Han blir mycket intresserad när han hör om vårt äventyr och var vi är ifrån. Han har just ansökt om att få studera på KTH i Sthlm eller på en högskola i Holland. Han skänker oss en fantastisk vägkarta, eftersom vår går mot sitt slut och han gärna vill göra något för oss. Vi går ju mot slutet av vår tid i Orissa och närmas oss delstaten West Bengal (där vi inte hade någon särskild delstatskarta). Nu har vi en vägkarta som täcker hela Indien.

Kl 1200. 44 km. Lunch. Thali/meal (70 rupier).

Kl 1339. 61 km. Ja, nästa gång vi hör talas om någon som åker på fel sida på en motorväg hemma i Sverige kommer vi nog att tro att det är en indier. Här kan man hela tiden möta någon som åker på fel sida, kommer in från en sidoväg utan att titta sig för eller annat "tok". Det ser ibland helt tokfarligt och vansinnigt ut – men är vanligt och ingår i trafikbilden.

Kl 1503. 77 km. Jaleshwar.

Kl 1527. Incheckade på Hotell Subarnarekha, Jaleshwar (600 rupier).

All denna plast. Företagen borde betala för att få flaskorna i retur för återvinning istället för att de skall hamna i naturen. Det skulle också ge fattigfolket (de finns det många av, särskilt i storstäderna) möjlighet att tjäna pengar och leva mer drägligt. Det är oändligt mycket plats i naturen här och i världens alla hav. Det är verkligen tid att förändra människornas synsätt om vår jord och vår natur.

Middag. Masala Dosa & vatten (75 rupier). Internet (20 rupier/timme).

Ja, flygplatsen ligger nord-ost om Kolkata. Netaji Subhas Chandra International. Vi skall nog hitta dit. Vi har den utmärkt på vår karta. Vi tackar för alla tips och råd, vägvisningar, kartfunderingar, mm.