6 mars 2013. Onsdag. Diamond Harbour – Kolkata – Dum Dum (vid flygplatsen). (West Bengal).
Myggstift, myggspray och myggspiral. Ändå bits de!
Kl 0620. Frukostpromenad. Frukt & fisk säljs redan ute på trottoaren. Det är väldigt dimmigt ute. Locket ligger mycket lågt.
Kl 0645. Poori med grönsaker. Dubbel portion (32 rupier). Chai (6 rupier). Min lilla vän från igår var på plats med sin mor – och sålde sina blommor – när vi ätit klart. Jag fick en ros till av henne idag. Hon gör mig glad!
Kl 0740. Utcheckning. Kl 0742. Avfärd.
Gps.en fungerar inte idag. Trist! Det är första dagen utan gps på denna resa. Den är en god färdskamrat och vi saknar den stort. Den ger oss sträckorna för dagen, så idag får vi uppskatta hur långt vi cyklar.
Kl 1003. Min vänstra knä gör plötsligt väldigt ont och jag får svårt att cykla. Vi stannar och tar en chai (6 rupier). Den verkar rinna ner i rätt ben, för sen går det mycket bättre. Märklig men bra medicin. Trafiken är mycket tät och väldigt högljudd. Det ringer rejält i öronen efter dessa ständiga signaler.
Kl 1003. Vi närmar os Kolkata. En stor genomfartsled, 15 meter upp, byggs. Man kan bara gissa hur många år projektet tar att slutföra.
Kl 1351. Vi har tagit oss igenom staden. Trixat, hållit blick åt alla håll, sicksackat mellan bussar, spårvagnar, bilar och allt annat som rör sig i trafiken för att samtidigt hitta rätt riktning genom staden. Det gick bra och var inte alltför svårt.
Nudlar (245 rupier). Alltför lyxig restaurang. Me not like.
Kl 1644. Letat lodge långe. Äntligen incheckade på ett lodge mycket nära flygplatsen. Lodge Titan, Airport Gate 2, Kolkata (600 rupier). Uppskattad sträcka idag = 8 mil (ingen gps). Min tidigare oro för Kolkata var helt obefogad. Det har inte alls varit något problem idag att ta sig igenom staden. Jag har inte ens upplevt den som mer luftförorenad än någon annan stor stad. Bilarna/bussarna stängde av sina motorer i köerna, vilket känns bra för miljön. Vi passerade inga slumområden på vår färd genom staden. Jag är tacksam för det. Det man inte ser, finns inte, eller hur?
I den södra delen, där vi kom in från Diamond Harbour-hållet, fanns det en riktigt stor park. Vi åkte också förbi ett mycket stort Jaintempel mitt i staden. En hel del stora överfartsbroar finns för färd i olika riktningar (om man vet var man ska, förstås) – en av dessa stora överfartsbroar rasade i söndags morse, men vi såg inget av den bron. Vi tror dock att den är belägen nära flygplatsen.
Att driva näringsverksamhet i Indien kräver inte mycket. Chaibutiken har ett bord, några små glas, en liten eld, några kaffepannnor, mjölk, te och vatten. Sedan fickar han ihop te i flygande fläng. Det blir nog många glas te på en dag.
Tänk, om tiggarfamiljerna kunde göra det istället för att bara räcka ut handen. Det verkar ju ändå som om mångas näringsverksamhet är väldigt, väldigt liten. Som att sälja saft och kakor vid vägkanten, som ungarna gör hemma när de är små. Större än så är det ofta inte här. Någon säljer kex, någon säljer lite frukt och någon kokar te till gubbarna i kvarteret. Nej, någon större förmögenhet lär det inte ge – men god social sysselsättning och pengar till mat för sig och familjen lär det kunna ge.
Vi äter samosa och friterat grönt, och fyllet på vårt sockerförråd med en chai (20 rupier)
.
Myggstift, myggspray och myggspiral. Ändå bits de!
Kl 0645. Poori med grönsaker. Dubbel portion (32 rupier). Chai (6 rupier). Min lilla vän från igår var på plats med sin mor – och sålde sina blommor – när vi ätit klart. Jag fick en ros till av henne idag. Hon gör mig glad!
Kl 0740. Utcheckning. Kl 0742. Avfärd.
Gps.en fungerar inte idag. Trist! Det är första dagen utan gps på denna resa. Den är en god färdskamrat och vi saknar den stort. Den ger oss sträckorna för dagen, så idag får vi uppskatta hur långt vi cyklar.
Kl 1003. Min vänstra knä gör plötsligt väldigt ont och jag får svårt att cykla. Vi stannar och tar en chai (6 rupier). Den verkar rinna ner i rätt ben, för sen går det mycket bättre. Märklig men bra medicin. Trafiken är mycket tät och väldigt högljudd. Det ringer rejält i öronen efter dessa ständiga signaler.
Kl 1003. Vi närmar os Kolkata. En stor genomfartsled, 15 meter upp, byggs. Man kan bara gissa hur många år projektet tar att slutföra.
Kl 1351. Vi har tagit oss igenom staden. Trixat, hållit blick åt alla håll, sicksackat mellan bussar, spårvagnar, bilar och allt annat som rör sig i trafiken för att samtidigt hitta rätt riktning genom staden. Det gick bra och var inte alltför svårt.
Nudlar (245 rupier). Alltför lyxig restaurang. Me not like.
Kl 1644. Letat lodge långe. Äntligen incheckade på ett lodge mycket nära flygplatsen. Lodge Titan, Airport Gate 2, Kolkata (600 rupier). Uppskattad sträcka idag = 8 mil (ingen gps). Min tidigare oro för Kolkata var helt obefogad. Det har inte alls varit något problem idag att ta sig igenom staden. Jag har inte ens upplevt den som mer luftförorenad än någon annan stor stad. Bilarna/bussarna stängde av sina motorer i köerna, vilket känns bra för miljön. Vi passerade inga slumområden på vår färd genom staden. Jag är tacksam för det. Det man inte ser, finns inte, eller hur?
I den södra delen, där vi kom in från Diamond Harbour-hållet, fanns det en riktigt stor park. Vi åkte också förbi ett mycket stort Jaintempel mitt i staden. En hel del stora överfartsbroar finns för färd i olika riktningar (om man vet var man ska, förstås) – en av dessa stora överfartsbroar rasade i söndags morse, men vi såg inget av den bron. Vi tror dock att den är belägen nära flygplatsen.
Att driva näringsverksamhet i Indien kräver inte mycket. Chaibutiken har ett bord, några små glas, en liten eld, några kaffepannnor, mjölk, te och vatten. Sedan fickar han ihop te i flygande fläng. Det blir nog många glas te på en dag.
Tänk, om tiggarfamiljerna kunde göra det istället för att bara räcka ut handen. Det verkar ju ändå som om mångas näringsverksamhet är väldigt, väldigt liten. Som att sälja saft och kakor vid vägkanten, som ungarna gör hemma när de är små. Större än så är det ofta inte här. Någon säljer kex, någon säljer lite frukt och någon kokar te till gubbarna i kvarteret. Nej, någon större förmögenhet lär det inte ge – men god social sysselsättning och pengar till mat för sig och familjen lär det kunna ge.
Vi äter samosa och friterat grönt, och fyllet på vårt sockerförråd med en chai (20 rupier)
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar