2 mars 2013. Lördag. Digha – Kanthi/Contai (West Bengal).
Jag hostar fortfarande rätt illa, men snuvan börjar ge sig. Leif har klarat sig. Peppar, peppar.
Kl 0629. Frukostpromenad. Vi går ner till stranden, där solen är på väg upp. Det är fullt med folk på den breda stranden. Tivattnet är ute. Sanden är så hård, så att lastbilar kan köra på den. Morgonen är riktigt kall.
Kl 0654. Frukost. Poor med ärtröra (30 rupier). Gott! Vi fyller på med kaffe i ett litet kaffe/chaistånd, men mannen tredubblar priset mot normalt, för att vi är vi. Usch, för sånt! Ja, reglen är alltid att fråga om priset innan. Men, ibland "vet" vi ju vad det kostar. Då blir det ytterst märkligt när någon passar på att dubbla eller mer på priset. Språksvårigheterna gör det också lite svårt i dessa lägen. Man kommer nog inte undan att någon gör sitt yttersta för att få ut så mycket som möjligt av oss, för sitt eget väl - utan att tänka på den bild agerandet ger oss.
Det är väldigt kallt tidiga mornar, men vi har aldrig frusit på nätterna. Vi verkar vara här i rätt tid, när det är varmt och skönt, utan att vara mördande varmt (dvs 45 grader plus) och utan att man fryser nattetid. Fint!
Kl 0749 Avfärd. Den "röda" nöten är stor som en kastanjenöt och kallas "pam" eller "pan". Den knäcks i mindre bitar innan den säljs. En uppmärksam läsare kanske kan googla på det rätta namnet och ge oss mer information om vad den heter och vilken grad av drog den kan klassas som. Är den som tobak i "giftsammanhang" eller är den värre än så?
Kl 0916. Ca 1 mil. Ramnagar. Vi möter ett par från Schweiz. De är 31 och 32 år gamla och de har varit ute och cyklat i 2½ år. De sov ofta ute och lagade ofta egen mat. Tält och eget kök gör en låg budget möjlig. De som ut att må väl och hade inte drabbat av några problem under resans gång. Glada resenärer – och det var otroligt roligt att träffa dem. Må deras färd vara fortsatt god. De hade en god (& stor) packning, med fina cyklar och vattentäta väskor. De tänkte sig till Malaysia för att föda den lilla parvel som låg i hennes mage. Hon var gravid i 6.e månaden. Någon hemfärdsplan fanns inte, de trivdes uppebarligen på sin färd. De skrev artiklar för en tidning hemma, för att delfinansiera resan. Xavier & Celine – har en hemsida; www.ylia.ch som berättar om deras resa – den skall jag absolut titta in på när vi kommer hem.
Vi ser skolskjutsar som cykelrickshor. De har en skylt på framsidan om att det är skolskjut. Fint! Här kör de många olika sorters varor på mopedkärrorna. Ibland sitter det också ca 10 personer på kärran. Det är imponerande hur mycket som går att lasta på alla de olika fordon som finns i detta land. Trots all tid vi tillbringat i detta land, förundrar det mig fortfarande. Allt och alla skall med.
Fisk. Här torkas det fisk igen. Det har vi inte sett så mycket av längs denna kust. På den västra kusten såg vi däremot väldigt mycket av det.
Vägen är gropfri och har fin asfalt. Den är inte särskilt bred. Hastigheten är hög och fordonen kör mycket nära. Det beror antagligen på den fina vägen. Det känns farligt!
Kl 1129. 33 km. Kanthi. Lunch. Meal + poratha & mix veg. (95 rupier). Kocken använder köket som smedja när han inte lagar mat. Det är bra med flera användningsområden. Så klart!
Kl 1235. 34 km. Incheckade på ett jysst lodge (500 rupier). Debjyoti Lodge, Contai/Kanthi (West
Bengal). Cyklarna fick finna sig i att vara i en egen lokal. De fick helt enkelt inte följa med upp på rummet.
I morse åkte en ung kille bredvid oss när vi cyklade ut ifrån Digha. Han ville gärna praktisera sin engelska. Han pratade bl a om att vi inte skulle bry oss om att/när människor skrattade åt oss, vilket de gör ibland. Han tänkte att det beror på utbildningsnivå och kulturskillnader. Ja, visst kan det vara så. Våra liv, kultur och förutsättningar är väldigt olika – bara beroende av var och vilka föräldrar som har fött oss. Här stannar man hos familjen. Där den är, där blir man ofta kvar och det är viktigt här. Hos oss lever vi åtskilda. Bara där är skillnaderna mycket, mycket stora. Därutöver ser de mycket sällan västerlänningar i dessa kvarter. Såklart, ser vi märkliga ut. Såklart, kan man skratta åt det som ser märkligt ut.
Schweizarna hade åkt rakt igenom Kolkata. Så vi bestämmer oss för att skippa rundningen. Vi kör rakt in, vi också. Vi skippar oron också. Vi har gott om tid, vi kör bara dagtid och vi skall bara rakt igenom. Vi bestämmer helt enkelt att det går finfint, eller hur?
Saknar Jenny. Saknar Sofie.
1907 km. So far. Det duger, eller hur?
Sevärdheter. Ja, det finns många sådana i Indien. De största har vi ännu missat, men väldigt mycket har vi sett och upplevt. Det är verkligen ett fint sätt att resa på, per cykel eller per mc. Man kommer nära. Det går långsamt och man kan möta människorna där de är. Om de vill möta oss. Det är fint!
Dieselpriset här just nu är; 51,82 rupier/liter.
Bensinpriset här just nu är; 77,67 rupier/liter.
Extra Premium bensin; 87,67 rupier/liter.
Bensinpriserna är höga, t o m mycket höga, ställt i relation till den inkomst som de stora fleratalet har.
Vi besöker ett internetcafé och noterar att livet flyter på som vanligt därhemma. Därefter filurar vi en stund på stadens torg. Vi hittar fantastiskt goda grönsaksbullar, nyfriterade och varma, för 4 rupier per styck. Ett tunnt frityrlager och mycket grönsaker i. Dessa, eller smördegsknyten med grönsaksröror, borde vi göra hemma sen. Påminn mig om det, när vi kommer hem. Det är mycket gott!
Vid busstorget förundras vi över hur många som ryms i en jeep. Det är knökafullt inne, packning på taket och packning framme på huven lätt surrad med ett enkelt snöre. Därtill är det människor på taket och på fotstöden bak på bilen och på sidorna. Leif räknar in 16 personer som sitter på taket, står på baksidan & på hitsidan av bilen. Han ser inte den bortre sidan av bilen, så dessa kan han inte räkna in. Så, hur många som ryms i en jeep är ännu inte klarlagt. Ja, alla skall med och alla verkar rymmas trots att det ser helt fullt ut. Kvinnor sitter oftast i bilen, sällan stående på sidan eller sittande på taket. Det är oftast männen förunnat, men just här ser vi också kvinnor på utsidan av bilen.
Indierna verkar ändå vara ett resande folk. De nyttjar allmänna kommunikationer mycket väl, men också rickshor och cykeltransporter. Här, i Kanthi, ser vi inte autorickshor, bara cyklar med flak eller mopedkärrorna (som går så långsamt, så) – förutom jeepar & bussar förstås.
Denna stad är liten. Det förundrar att här finns flera lodge. Vi bestämmer oss för att det beror på att det är en vägknut.
Middag. Porotha + mix.veg & nudlar (90 rupier). Sisådär gott.
3 mars 2013. Kanthi – Haldia. (West Bengal)
Jag hostar fortfarande rätt illa, men snuvan börjar ge sig. Leif har klarat sig. Peppar, peppar.
Kl 0629. Frukostpromenad. Vi går ner till stranden, där solen är på väg upp. Det är fullt med folk på den breda stranden. Tivattnet är ute. Sanden är så hård, så att lastbilar kan köra på den. Morgonen är riktigt kall. Kl 0654. Frukost. Poor med ärtröra (30 rupier). Gott! Vi fyller på med kaffe i ett litet kaffe/chaistånd, men mannen tredubblar priset mot normalt, för att vi är vi. Usch, för sånt! Ja, reglen är alltid att fråga om priset innan. Men, ibland "vet" vi ju vad det kostar. Då blir det ytterst märkligt när någon passar på att dubbla eller mer på priset. Språksvårigheterna gör det också lite svårt i dessa lägen. Man kommer nog inte undan att någon gör sitt yttersta för att få ut så mycket som möjligt av oss, för sitt eget väl - utan att tänka på den bild agerandet ger oss.
Det är väldigt kallt tidiga mornar, men vi har aldrig frusit på nätterna. Vi verkar vara här i rätt tid, när det är varmt och skönt, utan att vara mördande varmt (dvs 45 grader plus) och utan att man fryser nattetid. Fint!
Kl 0749 Avfärd. Den "röda" nöten är stor som en kastanjenöt och kallas "pam" eller "pan". Den knäcks i mindre bitar innan den säljs. En uppmärksam läsare kanske kan googla på det rätta namnet och ge oss mer information om vad den heter och vilken grad av drog den kan klassas som. Är den som tobak i "giftsammanhang" eller är den värre än så?
Kl 0916. Ca 1 mil. Ramnagar. Vi möter ett par från Schweiz. De är 31 och 32 år gamla och de har varit ute och cyklat i 2½ år. De sov ofta ute och lagade ofta egen mat. Tält och eget kök gör en låg budget möjlig. De som ut att må väl och hade inte drabbat av några problem under resans gång. Glada resenärer – och det var otroligt roligt att träffa dem. Må deras färd vara fortsatt god. De hade en god (& stor) packning, med fina cyklar och vattentäta väskor. De tänkte sig till Malaysia för att föda den lilla parvel som låg i hennes mage. Hon var gravid i 6.e månaden. Någon hemfärdsplan fanns inte, de trivdes uppebarligen på sin färd. De skrev artiklar för en tidning hemma, för att delfinansiera resan. Xavier & Celine – har en hemsida; www.ylia.ch som berättar om deras resa – den skall jag absolut titta in på när vi kommer hem.
Vi ser skolskjutsar som cykelrickshor. De har en skylt på framsidan om att det är skolskjut. Fint! Här kör de många olika sorters varor på mopedkärrorna. Ibland sitter det också ca 10 personer på kärran. Det är imponerande hur mycket som går att lasta på alla de olika fordon som finns i detta land. Trots all tid vi tillbringat i detta land, förundrar det mig fortfarande. Allt och alla skall med.
Fisk. Här torkas det fisk igen. Det har vi inte sett så mycket av längs denna kust. På den västra kusten såg vi däremot väldigt mycket av det.Vägen är gropfri och har fin asfalt. Den är inte särskilt bred. Hastigheten är hög och fordonen kör mycket nära. Det beror antagligen på den fina vägen. Det känns farligt!
Kl 1129. 33 km. Kanthi. Lunch. Meal + poratha & mix veg. (95 rupier). Kocken använder köket som smedja när han inte lagar mat. Det är bra med flera användningsområden. Så klart!
Kl 1235. 34 km. Incheckade på ett jysst lodge (500 rupier). Debjyoti Lodge, Contai/Kanthi (West
Bengal). Cyklarna fick finna sig i att vara i en egen lokal. De fick helt enkelt inte följa med upp på rummet.
I morse åkte en ung kille bredvid oss när vi cyklade ut ifrån Digha. Han ville gärna praktisera sin engelska. Han pratade bl a om att vi inte skulle bry oss om att/när människor skrattade åt oss, vilket de gör ibland. Han tänkte att det beror på utbildningsnivå och kulturskillnader. Ja, visst kan det vara så. Våra liv, kultur och förutsättningar är väldigt olika – bara beroende av var och vilka föräldrar som har fött oss. Här stannar man hos familjen. Där den är, där blir man ofta kvar och det är viktigt här. Hos oss lever vi åtskilda. Bara där är skillnaderna mycket, mycket stora. Därutöver ser de mycket sällan västerlänningar i dessa kvarter. Såklart, ser vi märkliga ut. Såklart, kan man skratta åt det som ser märkligt ut.
Schweizarna hade åkt rakt igenom Kolkata. Så vi bestämmer oss för att skippa rundningen. Vi kör rakt in, vi också. Vi skippar oron också. Vi har gott om tid, vi kör bara dagtid och vi skall bara rakt igenom. Vi bestämmer helt enkelt att det går finfint, eller hur?
Saknar Jenny. Saknar Sofie.
1907 km. So far. Det duger, eller hur?
Sevärdheter. Ja, det finns många sådana i Indien. De största har vi ännu missat, men väldigt mycket har vi sett och upplevt. Det är verkligen ett fint sätt att resa på, per cykel eller per mc. Man kommer nära. Det går långsamt och man kan möta människorna där de är. Om de vill möta oss. Det är fint!
Dieselpriset här just nu är; 51,82 rupier/liter.
Bensinpriset här just nu är; 77,67 rupier/liter.
Extra Premium bensin; 87,67 rupier/liter.
Bensinpriserna är höga, t o m mycket höga, ställt i relation till den inkomst som de stora fleratalet har.
Vi besöker ett internetcafé och noterar att livet flyter på som vanligt därhemma. Därefter filurar vi en stund på stadens torg. Vi hittar fantastiskt goda grönsaksbullar, nyfriterade och varma, för 4 rupier per styck. Ett tunnt frityrlager och mycket grönsaker i. Dessa, eller smördegsknyten med grönsaksröror, borde vi göra hemma sen. Påminn mig om det, när vi kommer hem. Det är mycket gott!
Vid busstorget förundras vi över hur många som ryms i en jeep. Det är knökafullt inne, packning på taket och packning framme på huven lätt surrad med ett enkelt snöre. Därtill är det människor på taket och på fotstöden bak på bilen och på sidorna. Leif räknar in 16 personer som sitter på taket, står på baksidan & på hitsidan av bilen. Han ser inte den bortre sidan av bilen, så dessa kan han inte räkna in. Så, hur många som ryms i en jeep är ännu inte klarlagt. Ja, alla skall med och alla verkar rymmas trots att det ser helt fullt ut. Kvinnor sitter oftast i bilen, sällan stående på sidan eller sittande på taket. Det är oftast männen förunnat, men just här ser vi också kvinnor på utsidan av bilen.
Indierna verkar ändå vara ett resande folk. De nyttjar allmänna kommunikationer mycket väl, men också rickshor och cykeltransporter. Här, i Kanthi, ser vi inte autorickshor, bara cyklar med flak eller mopedkärrorna (som går så långsamt, så) – förutom jeepar & bussar förstås.
Denna stad är liten. Det förundrar att här finns flera lodge. Vi bestämmer oss för att det beror på att det är en vägknut.
Middag. Porotha + mix.veg & nudlar (90 rupier). Sisådär gott.
3 mars 2013. Kanthi – Haldia. (West Bengal)
Ni har passerat en halvö vad jag ser på kartan. Indian oil platsen ligger ute på den. Rundade ni halvön innan ni tog färjan över det breda sundet? Här borta trodde vi att det var träskland men så är det tydligen inte.Kartan o verkligheten är inte alltid densamma. Det blir roligt för er att gå in på datorkartona vid hemkomsten. Gunnel
SvaraRadera