Stockholms FN-förening inbjuder till seminarium om Västsahara....

Anteckningar från seminarium den 10 maj 2016 - Sthlm. Stockholms FN-förenings seminarium om Västsahara. Tre kvinnor från Kommittén för västsaharas kvinnor berättar om en resa & ett projekt i de västsahariska lägren. 

Spanien hade kolonialiserat Västsahara.

1960-73; FNs deklaration om avkolonisering - arbetet kom igång för att upphöra med detta.
När Spanien lämnar Västsahara går Marocko och Mauretanien in istället.
1975; ockupation - den gröna marschen; mängder av marockaner kom in i landet, skattelättnader för marockaner, mm
1975; domstolen i Haag - Västsaharier har rätt till landet. Marocko stannade. Mauretanien lämnade landet.
1981-1987; muren byggs, minerad och kraftigt övervakad.
1979; FNs fredsplan; Marocko måste lämna området. Västsahara representeras av Polisario. Det skall inledas med en folkomröstning, men denna har ännu inte hållits. Marocko förhalar detta.
1991-idag; MINURSO = FN har ett uppdrag att övervaka vapenvilan.
Marocko vill inte släppa Västsahara ifrån sig, för att området har mycket stora och värdefulla naturresurser.

Flykten
Mest kvinnor och barn flydde ut i öknen, till områden som inte är/var bebodda. De första tälten byggdes av kvinnornas sjalar, senare byggdes husen av sand. Kvinnorna har haft en mycket viktigt del i uppdraget att organisera lägret.

Marocko kallar muren för en defense-wall (säkerhetsmuren). Västsahara kallar den för shame-wall (skämsmuren).

Frankrike och USA blockerar frågeställningen i FNs säkerhetsråd, vilket gör att det är svårt att komma vidare.

Kommittén för Västsahariska kvinnor skapades 1998. Den har 10 medlemsorganisationer. Målet för kommittén är att stötta kvinnor och barn i lägren och skapa opinion - för ett fritt Västsaharierna. Kommittén har sökt pengar från Svenska Institutet för en förstudie kring ett projekt i Västsahara. De har nyligen besökt området.

SADR - Sahariska Arabiska Demokratiska Republiken. Flyktinglägren ligger i Algeriets öken.

Situationen i flyktinglägren; människorna har bott i flyktinglägren i 40 år. Husen är byggda av sand, de raseras om regnen är för kraftiga. Flyktinglägren är helt beroende av bistånd. Anemi, lågt blodtryck och diabetes är vanliga sjukdomar som härrör från de brister i kosten som uppkommer när de är helt beroende av bistånd.

Skola och utbildning har varit tydligt prioriterad av kvinnorna. De har en 6-årig grundskola för barnen, med möjlighet till vidareutbildning t ex i Algeriet, Libyen, Spanien och Kuba.

En av medlemsorganisationerna är S-kvinnor i Sthlm. De har bedrivit en skola i ett av lägren (Olof Palmes skola). Myndigheterna bestämmer vilka som får bedriva verksamhet, vilket gav problem att driva skolan. S-kvinnor i Sthlm stad lyckades övertala finansiärer att driva skolan vidare. Skolan har nu kunnat drivas under många år. Skolan är byggd med en stor aula, vilken används flitigt när man har kongresser i området. Skolan riktar sig till unga kvinnor. Man läser t ex arabiska och spanska. Ibland läser man engelska också, men det är beroende av tillgång på lärare. Matte, foto, vävning, administration, it, mm - finns som ämnen på skolan. 70-100 kvinnor/år, går i denna skola.

Vardagslivet i lägren är hårt.
Sanden, de stora regnen kommer och förstör. De bor i tält eller i sandhus. Västsaharierna spelar gärna spel - de har ett hemgjort spel som är gjort av små pinnar, stenar och sand. De har en fin sed, där Västsaharierna dricker mycket te. De har en fin liten ceremoni, man skall dricka tre koppar som tillsammans symboliserar livet, kärleken och döden.

Mat & vatten. 
De har kameler och getter, dessa kan ätas och skinn kan nyttjas.

Projektet.
De inledde besöket med att tala om relevanta delar av kvinno- och barnkonventionen samt resolution 1325. Vi talade om makt och jämställdhet. De har kommit en bit, men har ändå en god bit kvar. Förstudien handlade om kvinnornas möjligheter att bli självständiga ekonomiskt. Projektet handlar om att undersöka vilka traditionella handarbetsvaror som kunde utvecklas för att sedan säljas i lägren och till besökare. Under besöket försökte de finna kvinnor som var intresserade av att delta i projekten, skapa handarbetsvaror med både nya och traditionella arbetssätt.

Det handlar mycket om att skapa sysselsättning för kvinnorna. Projektet får inte leda till att stora kvantiteter tillverkas som skall säljas utanför lägret. Många män går med i Polisario och är med i militären, bl a för att ha en sysselsättning. Tristessen är annars förödande.

Vad skall vi fokusera på och skriva i nästa projektansökan?
Mediateknik? Hur man får mer makt till kvinnorna? Tvål? Smycken? Olja till håret? Tillverka krämer till hudvård? Mattor? Att få sy? Skinnhantering?

Vad gör vi härnäst? 
Kommittén kommer att söka medel för att fortsätta detta projekt, det är dock inte klarlagt när.

Det var en stor besvikelse att Sverige inte har erkänt Västsahara.  Hur kommer Sverige - och de organisationer som verkar där - vidare i solidariteten för dessa människor?

A..

Länkar med koppling till Västsahara; 
Fosfat.
Västsahara.
Emmaus Stockholm.
Stockholms FN-förening.
Kommittén för Västsaharas kvinnor.

Migranthälsa (Sthlms FN-förening - Röda korset)

Migranthälsa (Sthlms FN-förening - Röda korset) - forts seminarium 27/1 2016.

Röda korsets center för torterade flyktingar (RKC), Stockholm (Medborgarplatsen). De har fått årets diplom för försvar av mänskliga rättigheter från Stockholms Fn-förbund.

Många har kommit över Medelhavet, inte alla från Libyen. Så har det varit länge, många har förolyckats, men det har blivit mer uppmärksammat och det är fler människor nu. Till Röda korsets center kommer många med trauman och stress. De kommer och går i korta eller längre behandlingar. Rk center för torterade flyktingar är en psykiatrisk specialistmottagning för flyktingar som traumatiserats av krig, tortyr, förföljelse och flykt samt för stöd till deras anhöriga. Alla behöver inte stöd, en del kan självläka och/eller få hjälp på andra ställen.

Ett center som detta är viktigt att det finns. Det finns på fler platser i världen. Det är viktigt att flyktingarna vet - får reda på - att de finns.

RKC startade 1985, finansieras till 85% genom avtal med Stockholms läns landsting och tar emot 250 nya patienter per år. Man kommer till RKC genom remiss från annan vårdinstans eller genom egenanmälan till centret. Behandlingen är kostnadsfri. (Röda korsets center för torterade flyktingar, Göta Ark 180, 118 72 Stockholm - Medborgarplatsen 25, 08-772 19 80). Centret är till för flyktingar med uppehållstillstånd. Centret fungerar inte för papperslösa eller sådana som av annat skäl gått under jorden. Alla barn har rätt till vård, dock inte här.

Behandlingen är ett stort problem att behandla. Människor som kommer hit saknar förutsättningar för att känna trygghet och har med sig stora fasor. Konsekvenserna av det man har med sig, via våra sinnen, när man inte kan hantera dessa - är viktigt att ta hand om av de människorna möter hos RKC. Trauman tar över hjärnan, de återupplever sina kriser och har svårt att ta sig ur detta. Detta måste RKC hjälpa patienterna att ta sig ur. Det är svårt, bl a för att det här finns språksvårigheter, mm. RKC arbetar t ex med yoga, medveten närvaro, dans, mm. De arbetar också med elektroder, vilket gör att de kan läsa av hur hjärnvågorna reagerar i olika situationer. Patienterna lär sig att hantera det som blir för mycket, man glömmer inte - men man behöver lära sig att hantera dem.

RKCs uppgift är t ex att bemöta människor värdigt, sprida kunskap om vad trauma är och utveckla behandlingsmetoder för att ta hand om de trauman som kommer.

Asylsökande kommer för att de vill glömma bort, inte minnas och bearbeta sina trauman. De vill inte tala om sina trauman.

Det finns fler traumacenter, men det borde finnas ännu fler. Behovet är stort. På RKC finns specialister för de uppgifter de har på mottagningen. På RK finns annars volontärer, men det finns inte hos RKC. Bland dessa volontärer finns mycket kunskap, ofta pensionerade lärare, läkare, mfl. De gör ett fantastiskt och stort arbete.

RKC har t ex samarbete med Karolinska institutet (KI) och institutionen för kvinnor och barns hälsa, för att lära om traumatiserade barn eller barn till föräldrar som har trauman. Man vinner mycket på att arbeta med traumatiserade föräldrar - för att förhindra trauman hos barn. Det finns en stor risk att man feldiagnostiserar flyktingbarn.

RKC väntar sig att behovet kommer att växa, med anledning av den ökade tillströmningen.

Genomsnittsbehandlingen är ca 6 månader, men det är väldigt få som är i behandling 6 månader. Många går väldigt kort tid eller väldigt lång tid, eller att de kommer tillbaka senare.

Personalen har handledning varje vecka och kollegiala forum på arbetsplatsen. De försöker vara noggranna med att ta hand om sig själva, då det är en förutsättning för att kunna arbeta som de gör.

På centret finns också en tandläkare, som är van att arbeta med människor som är väldigt skrämda.

A..

Migranthälsa (Sthlms FN-förening - Läkare utan gränser)

Stockholms FN-förening bjuder in till föreläsning lite nu och då. Idag (27/1 2016) bjöd de in på tema; Migranthälsa. Nedanstående är anteckningar från denna föreläsning.

Stockholms FN-förening har givit årets diplom för försvar av mänskliga rättigheter till; Röda korsets center för torterade flyktingar i Stockholm. De är här för att berättar om sitt arbete för att återge flyktingar och deras familjer den mänskliga värdighet som de har tagits ifrån. I 30 år har de behandlat och rehabiliterat fysiskt och psykiskt svårt plågade människor. Läkare utan gränser är här för att ge en överblick om hälsosituationen för människor på flykt.

Nora; Ordförande i Stockholms FN-förening. Den tredje föreläsningen i serien Global hälsa. Nora påminner om att det är förintelsedagen idag. Förintelsen har en särställning i den mänskliga historien, det var en företeelse som planerades och genomfördes noggrant och effektivt. Syftet var att utrota romer, judar, homosexuella, handikappade, mfl. Ungefär 6 000 000 människor miste livet. Vi måste minnas detta - så att det inte händer igen. Det började så omärkligt, man kan inte riktigt sätta fingret på när det hände. Smått, snart mer och mer, hindrades judarna, m fl, och till slut fick de inte längre leva. Allt detta skedde medan skolkamrater, arbetskamrater, mm, såg på. Det var som om små sandkorn sattes på varandra, och plötsligt såg vi en helt sandhög framför fötterna. Kan det hända igen? Det krävs en karismatisk ledare. När ser vi detta? Hur är vi på vår vakt? Hur tillåter vi extremismen? Hur höjs gränserna för det vi kan acceptera? 

Det farliga är inte de onda människornas ondska. Det farliga är de goda människornas tystnad. Vi får inte låta de onda människorna hållas. 

Gabriele Casini, från Italien. Läkare utan gränser har en båt i Medelhavet. Gabriele har arbetat på båten i Medelhavet under sex månader. Han har bl a arbetat med dokumentation på båten, av flyktingarnas hälsa och situation, mm.  1 014 836 människor - flyktingar - har, enligt UNHCR, kommit över Medelhavet under 2015 (för 2014 var motsvarande siffra 219 000 personer). 

MY Phoenix - är båten Gabriele arbetade på. På båten fanns sjukvårdspersonal, sjömän, helikopterpiloter och 2 journalister för att kunna visa världen vad som hände. De två journalisterna byttes till nya varje gång de kom i hamn i Italien. 

Verksamheten samordnades via MRCC (Maritime rescue Coordination Centre in Rome). Ibland tog det lång tid att nå båtarna, när de fått en instruktion från MRCC. All kontakt med räddningsaktioner krävde kontakt med MRCC. Personalen fick vara beredd på att möta väldigt olika situationer, ibland små båtar, ibland många döda, ibland gravida kvinnor. De ger flytvästar till människorna i båtarna och tar sedan över dem i deras egen båt, i sakta mak. De fick inte skapa panik, eftersom detta kunde leda till att båten kunde kantra. Detta kunde leda till att många drunknar. Lugnet är viktigt. För Läkare utan gränser är det väldigt viktigt att ge värdigheten tillbaka till människorna. Räddningsaktionerna är ibland kaotiska, när människorna är oroliga och båtarna är omåttligt packade. Många kan inte simma. 

Det finns gummibåtar, endäckade fiskebåtar och tvådäckade båtar. De packas enormt tätt, motorerna fungerar inte. Människorna torkar ut, bränns sönder av saltvatten som gör huden känslig och bränslet och vattnet som läcker in i båten - det är plågsamt, rent fruktansvärt. Det finns ingen väg ut om en sådan båt tippar och om man sitter under däck. En del går på båten för att de inte kommer vidare någonstans. De finns i ett land, där de inte får stanna och måste ta sig vidare. 

Läkare utan gränser såg sedan värre och värre båtar, allteftersom. Det fanns inte schysta båtar kvar att låta flyktingarna åka med. Nästa båt blev ännu skraltigare. 

Personalen utsattes för många utmaningar som krävde sjukvård; sjösjuka, vätskebrist, värmeslag, hudinfektioner, kemikalieskador, sår och benfrakturer, psykiska trauman - ja, det fanns många, många fler som krävde vård just där, just då. 

Räddade; 71% var vuxna män. 16% vuxna kvinnor. Resten barn. Ett stort antal nationaliteter - ca 35 nationaliteter. 

Dessa människor har inte tillgång till flyg, det ser dessa båtar som den enda möjliga utvägen. 

De flesta var från Eritrea, Bangladesh, Marocko, Nigeria, Pakistan, Somalia, Sudan och Syrien. Många kom söderifrån till Libyen och blev kvar där, de måste ta sig vidare på något sätt. De ville bara bort från sitt land, till Libyen - där insåg de att de inte kunde stanna där. Vi vet inte hur många som har dött i Saharas öken. Några har gått, några åkt i containrar och andra omöjliga sätt.  De sökte en framtid någon annanstans - trodde att det var bättre, vilket det då inte var. Libyen var det enda landet som det gick att fly till, även om det inte var en bra plats att stanna på och ta sig ifrån. 

Berättelserna är fasansfulla. Gör ont. Jag kan svårligen hålla tårarna borta. Vilka förskräckliga fasor som finns i världen. Vi måste hitta sätt som ger människor trygghet, arbete, bostäder, utbildning. Vi måste skapa trygghet i världen. Fred. Människors fasa är obeskrivbar.

Italien har inte en ordentlig mottagning. Registreringen är otillräckligt. De dirigerades till olika hamnar och deras mottagande var väldigt olika i olika hamnar. Gabriele hoppas att flyktingarnas farligaste sträcka var över, men han vet inte hur de mötts och behandlats efter deras avlämnade i de italienska hamnarna. De mottagande läkarna mötte i totala skyddskläder, vilket det inte är ett värdigt mottagande för flyktingarna. 

Gabriele höll en bra föreläsning, men hu, så ont det gör att höra.   

A..

FN-förbundet Stockholm

.