Jag tycker om....

...fast jag inte kan läsa...

Tidningsurklippen är från vår cykeltur i Indien februari/mars 2013.

Anette Grinde

Låt mig gärna veta om/när du talar eller tänker om något som skrivs på denna plats. Eller om du gillar eller upprörs. Använd gärna möjligheten att skriva kommentarer. Eftersom bloggen har drabbats av spam i mängd krävs det nu att du är användare med konto i Google för att kunna kommentera. Det går alltså inte längre att kommentera anonymt på bloggen.

Det går sålunda att kommentera om du har google-konto, annars går det förstås att höra av sig per telefon eller mail (det lilla kuvertet nedan går att använda).

 

18 februari 2013. Måndag. Ichchapuram (Andhra Pradesh) – Chatrapur (Orissa).

Vi siktar idag mot Chatrapur, för att få till en dräglig sträcka till imorgon. Vi har svårt att se på kartan vad som är en stor eller liten stad och vi har svårt att få besked om vilka städer som har boenden. Chatrapur är en distriktshuvudstad och borde vara lite stor.

Kl 0500. Sovit uselt. Ont i halsen. Morgonbönen rabblas utanför vårt fönster med en enformig sångton. Trafiken börjar vakna så smått. Böneutropen pågår i ca 1 timmer och följs sedan av musik. Det är lite trivsamt, när man ändå skall vara vaken.

Kl 0619. Frukostletarpromenad. Grönsaksgrossisterna är vakna, men köparna verkar inte vara på plats. Marknaden är ännu inte riktigt vaken. Vi hittar ett tveksamt Idlykök, som serverar kalla Idly med varm sås på ett halvskitigt blad (20 rupier). Vi fyller på förrådet med ett knippe bananer (16 st för 20 rupier) och tar en värmande chai (8 rupier). Vi överväger om frukosten behöver kompletteras med bakteriedödande whiskey, men tar några bananer istället.

Vi har alltid undrat varför det finns så lite blommor på blomsterbuskarna i Indien. Förklaringen är helt enkelt att de är avplockade och säljs som hårblomster och tempelblomster. Det är mest blomster kvar på mittrefugen på den stora vägen. Dit är det kanske för långt för att de skall kunna plocka av blommorna.

Engelskan är lite svår här. Det är bara några få som kan, även om vi nästan alltid träffar någon som kan tillräckligt mycket för att vi skall få mat i magen, kaffe på maten och boende på kvällen.

Kl 0727. Avfärd.

Vi passerar delstatsgränsen mot Orissa strax utanför stan. Där står mängder (hundratals) av lastbilar och väntar på sin tur att få sin klarsedel för att kunna passera. Morgonproceduren vid templet strax bortom är i full gång.

8 km. Nu har vi 628 km kvar till Kolkata enligt dagens första avståndsskylt som är skriven på hindi, engelska och troligen på oriya, Orissas huvudspråk.

Kl 0857. 17 km. Singel (småsten) tillverkas vid vägkanten, av män och kvinnor som slår sönder stora stenar till mindre och mindre. De har en hammare till sin hjälp och slår mot en större sten. Ett tidsödande och smutsigt arbete i den starka solen. Komockorna hänger på tork i solen strax intill och sparas sen under ett litet palmbladstak för framtida eldningsbehov.

Kl 0950. 24 km. Brahmapur. Frukost nummer två i form av en nylagad Poori på ett fint snabbkök. Snabbt, nylagat, fint och gott (30 rupier). Platsen är bara en liten prick på kartan, men visar sig vara en riktigt stor stad.

Kl 1120. 40 km. Gopalpur On Sea. Oj, en fin strand! Vi tog en omväg ner till havet och får ca 2 mil extra i benen. En lång strand och ett öppet hav ger belöning för tramptagen. Det är molnigt och disigt, men ändå fint. Här finns det mycket gott om lodge, men lite folk – så det är nog lågsäsong just nu. Det öppna havet brusar milt och vi minns dagarna på Havelock, Andaman Islands i början av vår resa. Där var havet riktigt fint och njutbart att bada i. Här blir det inget bad, bara en stunds vila i havsbrisen innan vi trampar vidare.

Kl 1232. 50 km. Tillbaka ute på den stora vägen, som nu är full av de lastbilar som stod vid gränsen i morse. Buller och damm.

Kl 1304. 57 km. Pedalsmörjning. Det är roligt att se att spårken och bokstäverna är helt olika här jämfört med i Andhra Pradesh. Bokstäverna ser här mycket mjukare ut.

Kl 1330. 62 km. Chatrapur. Jag tittar på ett riktigt skitlodge och skall säga till Leif; - sämre än så har vi inte bott. Jag kommer av mig när jag sätter foten i en mjuk koblaja. Strax senare hittar vi ett annat lodge, som är några snäpp bättre. Sen tror vi inte att det fanns fler lodge i stan.

Kl 1354. 63 km. Incheckade på Sri Venkateswar Lodge, Chatrapur (250 rupier).

Jag har en väldig tur, jag – som har en så braig reskamrat.

Vi fick trampa i en låååång motig backe den sista milen idag. Det var ovant och tungt.

"Room-check?". Ja, vi kollar alltid rummen innan vi tar in på ett boende. Rummen kan vara riktigt skunkiga och de allra värsta vill vi gärna undvika.

Vi promenerar i staden och konstaterar att den är liten, trots att det är en distriktshuvudstad. Vi trodde verkligen att den var större och inser att vi hade lite tur när det fanns boende i stan.

Hela. Friska. Glada. 1278 km cyklade.

Vi äter Masala Dosa (30 rupier) till kvällsmat och mår gott. Vi fyller på med bananer för kompletterande näring (16 st = 20 rupier) innan vi letar efter ett internetcafé (15 rupier/timme) där strömmen går sin kos strax innan vår tid går ut. Nöjda går vi ut i den beckasvarta kvällen och strax är strömmen åter igen.

Vi hör oss för om lodge framöver och noterar att det bör finnas lodge i Balugao och i Khorda. Det
torde också vara fungerande dagsrutter.

17 februari 2013. Söndag. Tekkali – Ichchapuram (Andhra Pradesh).

Natten har varit sådär. Dagens mål är Ichchapuram (stavas också Icchapuram eller Ichapuram), ca 8 mil norrut. Stor väg.

Frukost vid 7 vid ett snabbkök/köksvagn i en vägkorsning mitt i byn. En god och nylagade Poori och chai slank lätt ner (40 rupier).

Renhållningsfolket är igång med morgonstädningen. Det är en hel del grisar som (här och på andra ställen) är goda medhjälpare i renhållningsfunktionen. Både kor och grisar äter allt de kommer åt. Resten lämnas till den ordinarie städpersonalen.

Kl 0725. Avfärd.

Kl 0811. 10 km. Solrosor, ris och kryddor. Vi undrar hur och var kryddan växer, men tror att det odlas på risängarna när riset skördats. Det är det enda logiska eftersom det ligger där på tork. Morgonfukten känns tydligt, men lättar lite allteftersom solen bryter igenom morgonmolnen. Vackra solrosfält lyser mot oss, i väntan på solens ankomst.

KL 0848. 21 km. Ja, kryddorna växer i risfälten, kan vi nu konstatera när vi granskar fälten närmare. Låga, långa baljväxter syns i fälten. De skördas och torkas på plats i högar. Sedan bärs de hem (på huvudet i ett stort tygstycke, eller med ett ok över axlarna), åker på en oxkärra eller tröskas på en presenning på plats.

Kl 1006. 39 km. En lång lastbil kör förbi oss. Den har 7 traktorer på släpet. De står på tvären, tätt packade. De är bara surrade längs ner genom hålet i fälgen – och bara med rep.

Vägen kantas idag av många, många små odlingslotter. Det syns tydligt att det är många olika brukare på de många små lotterna.

Kl 1145. 62 km. Sompeta. Lunch = meals. Ett lass med ris och fyra röror och yogurt. De lassar som vanligt på tills man är klar och mätt. En bra dos mat slinker ner med våra kladdiga fingrar (80 rupier). Ett gott glas kaffe vardera ordnas lätt i kaffebutiken, strax intill (10 rupier).

Vi åker förbi flera "kokosrepsodlingar", dvs fabriker där de tar till vara alla delar av kokosnöten och en del gör de rep av.

Kl 1255. 70 km. Vi åker förbi en stor marknad för grönsaker. "Motorvägen" är nästan full av folk och strax bredvid finns mängder av grönsaksstånd. Någon nämner att det är "månadsmarknad". Oavsett vilken sort det är, blir jag glad av stora grönsaksmarknader. Och jag blir förundrad över att allt kan ske på den stora vägen.

81 km. Savaradevipeta. Vi fotograferar de stora figurerna utanför ett fint tempel och folksamlingen blir stor runt omkring Leif när han vaktar cyklarna. Strax blir vi inlotsade genom byn och besöker det lilla bytemplet också. Många samlas och vill bli fotograferade. De små barnen blir vettskrämda när föräldrarna för barnen för nära oss.


Kl 1422. 86 km. Incheckade Sri Laxmi Surya Lodge (300 rupier), Ichchapuram. Vårt träningsläger inför vår långcykling är nu avslutad och mer riktiga träningspass infinner sig – även om detta inte är avsett vare sig som ett träningsläger eller med träningspass. Farten har höjt och svetten lackar (Ja, det gör den ju ändå i denna värme). Det går helt lättare att cykla nu. Det rullar på, helt enkelt.


Vi letar frenetiskt innan vi hittar ett matställe för kvällen. Vi går gata upp och gata ner mängder av gånger. Till slut hittar vi ett snabbkök som serverar någon som påminner om Idly men är kokt i en mustig grönsakssoppa. Vi äter tre st vardera (40 rupier). Jag börjar svettas efter några tuggor. Det är varmt och kryddigt. Det är viktigt gott, men vi vet tyvärr inte vad rätten heter. Chai (8 rupier).

Vi köper kex och Coca-cola till efterrätt och slinker in på ett internetcafé (20 rupier/timme) nära vårt lodge. Ja, sådana finns i nästan varje stad där vi hittar boenden. De är lite skraltiga ibland och riktigt bra ibland. Vi lyckas ändå oftast göra det som tänkts.

I morgon byter vi delstat. Orissa. Vi har ny cyklat 1315 km (Chennai – Ichchapuram). Inte helt fy skam, eller hur?

A..

16 februari 2013. Srikakulam – Tekkali (Andhra Pradesh).

Sovit hyfsat. Vaknade tidigt. Drömt konstiga cykeldrömmar.

Kl 0640. Frukost. Idly simmande i sambar. Nej, inga fingrar till detta. Här fick vi en sked vardera, vilket vi tacksamt tar emot. Det var som en grönsakssoppa med simmande Idly i. Mer än vanligt. Gott.

Morgonoxkärrorna med sand är på väg. Fruktkärrorna börjar vakna. De står kvar ute under natten, väl inknutna med presenningar. Potatisfrukten börjar dyka upp igen. Vi åt den ifjol. Den såg ut som en potatis, men hade ett vitt gott fruktkött. När vi smakade igår var den mörkare i köttet och smakade mest sand. Det fick bli ett knippe bananer i stället. Denna gång var de stora, istället för de små vi annars alltid köper. (12 st – 50 rupier).

Indierna sitter ofta lågt på marken. De sitter (inte på rumpan) på fötterna, ihopvikta – med knäna nästan under armhålorna och hela foten platt på marken. Det är obegripligt hur de kan sitta så. Vi ser också människor ibland som har "fastnat" så – de kan helt enkelt inte resa sig upp från sin sittställning. Det är ett väldigt besvärligt att tvingas gå omkring så.

Vi ser också människor vila/sova på lagom obegripliga platser, som t ex vägkanter, broar eller trottoarer i den mån sådana finns. Fattigfolket sover var som helst, med en skitig filt omslagen omkring sig och över sitt huvud. Det gäller att inte snubbla på dem – eller cykla på dem.

Kl 0815. Utcheckade. Iväg.

Kl 0924. 14 km. En stor gudastaty byggs nära en flod, som inte har så mycket vatten i sig just nu. Den är starkt inkapslad i byggnadsställning (bambu) och måste ta åratal att bygga. Byggnadsställningen ser väldigt vingling ut, som om den är på väg att rasa men att de fortsätter att bygga på den ändå. Leif förundras över byggnadsställningen särskilda utseende. Vid flodkanten pågår tvätt av de långa & vackra tygerna (sari) som läggs på tork i sanden.

Kl 0952. 19 km. Väldiga högar med ris ligger vid sidan om vägen. Vi förundras över att det ligger öppet och ej under tak. Kanske är det sådant som används till tegelbränning istället för till mat. Eller kanske regnar det aldrig i denna tid. En stor traktor med skopa lassar runt i riset.

Kl 1018. 24 km. Ett vackert fält med gula solrosor strålar plötsligt emot oss. Fiiiint.

Kl 1042. 29 km. På vägbanan ligger "hö" på tork. Det är kryddor (som ligger i "baljor", som ärtskidor) som vi sedan får i vår goda mat – som torkas på den stora vägen.

Kl 1056. 33 km. Mellan två oxar som går nere på ett risfält finns en liten trumma, en vält, som tröskar  kryddorna som ligger på tork i det skördade risfältet. Tröskningen sker på en presenning där "krydd-höet" ligger när det tröskas. Oxarna ser ut att ha gjort det förr, de vandrar runt runt på presenningen nästan utan ledning av bonden som vänder höet själv med jämna mellanrum.

Trafiken är relativt måttlig på den stora vägen idag.

Kl 1257. 52 km. Tekkali, Andhra Pradesh, India. Ätit en god lunch. Veg Meal (ett stort lass ris med fyra röror & lite småkex; potatis/blomkålsröra, kikärtor, ärtor/linser samt något odefininierbart. Yogurt som slutkläm och kryddmildring. Vatten. (110 rupier = ca 14 kr). De fyller på allteftersom det tar slut på tallriken. Serveringspersonalen frågar ut oss och återkommer efter en stund med en fråga om vår ålder. De förundras särskilt över Leifs 63 år. Ja, visst är det roligt att alla blir så förundrade över oss och vår resa.

Kl 1340. 53 km. Tekkali. Incheckade på ett lagom skitigt lodge (300 rupier). Sri Sampat Srinivasa Lodge, i Tekkali. I stan fanns två lågstandardslodge, så det var mest att kasta krona och klave – som att välja mellan pest eller kolera. Vi tog det dyrare (utan att få valuta för pengarna). Det är ändå rätt beslut att stanna i denna stad. Vi vet inte var nästa boende finns, om det är 5 mil till det – så är det för långt för idag. Vi får nöja oss med 5 mil idag. Imorgon når vi gränsen mellan Andhra Pradesh och Orissa. Nu har vi cyklat 1229 km totalt – vår löpargps fungerar lysande som cylingsgps - peppar, peppar – så vi har koll på antal cyklade km, även när vi kör fel och får några extra kilometrar i våra ben.

När Leif gick in på ett av skrotlodgen väntade jag utanför. En efter en kommer fram och pratar med mig och undrar vad vi gör här. Snart står det 50 personer runt omkring mig. Det är lugnt och sansat, men ändå lite mycket och lite nära. Leif ser mig knappt när han kommer ner igen. Någon ger mig en påse äpplen mitt i allt detta – den indiska vänligheten är fin.

Längs vägen idag har vi sett flera "fabriker" för risrensning eller tröskning. Det ligger paketerat i stora säcklass utanför. Ja, många säckar och många "fabriker" som hanterar ris, har vi sett idag. Vi har idag sett flera solrosfält. Vackra och gula följer de solen. Vi blir glada av att se de fina solrosorna. De påminner om Leifs solrosor i Bredsättra.

Vi har haft funderingar på att svänga vänsterut för att finna mindre vägar, men bestämmer oss för att fortsätta i nordlig riktning. De skarpa bergen som följer oss på vår vänstra och västra sida vill vi inte cykla i. Vi är väldigt nöjda med de platta cyklingsvägarna.

På denna resa ser vi ofta män sittande och göra sina behov vid en vägkant eller en nära åker. En vattenflaska eller ett vattendrag används för tvätt – med vänster hand (den äter man inte med alls i Indien och toahanteringen är förklaringen till detta). De använder aldrig papper för toabesök, bara vatten för tvätt. Helt oblygt slår de sig ner vid vägkanten, helt öppet. Bara män, inga kvinnor. Ja, vi väljer att titta åt ett annat håll när vi passerar. Vi påminner oss om att det inte bara är koskit på gatorna. Det finns annat vi inte vill trampa i.

Kl 1526. Vi hittar ett internetcafé och hänger över datorn en stund. Innehavarna med vänner fotar oss frenetiskt innan vi går. Vi måste vara väldigt exotiska i deras ögon. Minst 20 bilder knäppte de med sina mobiltelefoner. Vi undrar om de sen cirkulerar på facebook här i Andhra Pradesh.

I denna by/stad knyter de fina korgar och mattor av fint skuren bambu. Det syns verkligen att de har gjort det förr. De knyter och flätar med riktigt flinka fingrar.

Vi häller vatten i en Spriteflaska och festar på låtsas-Sprite och Marie-Magic-kex. Det är finfint det, minsann.

Ja, jag tycker nog att vi har det ganska bra – trots att det inte blir några springmetrar alls på denna resa. Cykling duger inte så bra till marathonträning. Jag lär väl bli ifrånsprungen av systrarna i Stockholm i början av juni.

Chennai – Ponneri 48 km (Tamil Nadu)
Ponneri – Salurpeta 62 km (Andhra Pradesh)
Salurpeta – Sri Kalahasti 38 km
Sri Kalahasti – Gudur 60 km
Gudur – Kavali 100 km
Kavali – Ongole 87 km
Ongole – Bapatla 75 km
Bapatla – Machilipatnam 103 km
Machilipatnam – Narsapur 94 km
Narsapur – Amalapuram 48 km
Amalapuram – Kakinada 60 km
Kainada – Tuni 68 km
Tuni - Anakapalle 81 km
Anakapalle – Chittivalasa 68 km
Chittivalasa – Srikakulam 84 km
Srikakulam – Tekkali 53 km (Andhra Pradesh)
Summa Summarum = 1229 km.

(Den totala cykelsträckan beräknas nu till ca 18 – 1900 km)

Kl 1900. Apelsinköp (10 rupier/st). Så, vi har ändå fått i oss lite frukt idag. 4 bananer, 3 äpplen (skalade, ja) och 2 apelsiner. Bra, så.

Jag kliver in i badrummet på tå. Jag andas försiktigt. Precis när jag börjar duscha (hinktricket, förstås) går strömmen. Det blir totalt becksvart. Leif räddar mig genom att ha sin ficklampa i beredskap. Ja, se dessa ständiga strömavbrott.

Natt Natt!


A..

15 februari 2013. Fredag. Srikakulam. Vilodag. (Andhra Pradesh, India)

Sovit gott. Klockan stod som vanligt på väckning vid 5-tiden. Både jag och Leif vägrade att kliva upp. Framåt 0630 gick Leif ner till receptionen och kontrollerade om det gick bra om vi stannade ännu ett dygn. Det gjorde det. Vi slår alltså på stort och tar en vilodag på ett alldeles för dyrt hotell. (1500 rupier = ca 200 kr). Sovmorgon, tvätt i varmvatten, dusch i brännhett vatten och tvätt av våra sidenlakan. ”The Hindu” (engelsk dagstidning) sticks in under dörren. Det händer bara på dyra hotell).

Kl 0916. Vi vandrar sakta ut för frukost. Takten får vara låg idag. Vi går till vårt middagsställe igår och äter Masala Dosa och kaffe (46+14 rupier). Gott! Ja, vi äter många pannkakor med potatis eller lök här. Det är gott, men maten blir lite enahanda till slut. Det är en väldigt hektisk stämning på restaurangen. De sitter inte länge på stolen när de äter. Kort, snabbt och sedan iväg igen. Tre sittningar hinns med på stolarna bredvid oss, innan vi själva har ätit klart och lämnar lokalen. Vi försöker hålla takten nere. Min kryddsvedda underläpp har läkt – tack vare Korpskogs bivaxsalva. Det var tur att jag hade den med mig.

Efter frukosten promenerar vi sakta i den varma staden. Vi möter 10 kor som sakta promenerar i samlad trupp - mot trafiken. Det är helt i sin ordning för kor och oxkärror och andra att vandra som de önskar, bara det görs i lugn och lagom maklig takt. Det är det som är finessen i den till synes kaosartade indiska trafiken. Stanna inte – utan rör dig sakta framåt, så meckar allt till sig. Det är förundrande att se hur trafiken fungerar. Det är omöjligt att förstå att vi inte ser fler olyckor inträffa med så många människor, djur och olika fordon som skall samsas i trafiken. Det är också omöjligt att förstå att inte alla är helt döva, med den fruktansvärda ljudvolym som råder i detta land. Vi letar efter ett internetcafé och hittar ett så småningom (20 rupier/timme). När jag lägger upp en bild på en tidningsartikel (tulugi = språket i Andhra Pradesh) på bloggen, så ser någon detta över Leif axel och börjar intressera sig. Ja, de kan bara läsa tidningsartikeln och inte bloggtexten. Det kan ju räcka så. Leif berättar – för 512.e gången – om vår resa. Vi får göra´t ofta. Igen och igen. Många är nyfikna och några tror nog att vi far med osanning.

Kl 1510. Efter en stunds vilande går vi åter vill "vår" restaurang som då inte har något alls på meny – vi hamnar mitt emellan tid för meal och tiffin (= småmat typ Poori, Dosa och Idly). Vi får leta på en annan restaurang som serverar oss Meal + två liter vatten (110 rupier). De hade också väldigt stora kackerlackor i handfatet. Riktigt vidrigt äckligt stora. Ja, vissa saker gillas inte. Blä, för att uttrycka sig mycket milt.

Vi granskar kartor och konstaterar återigen att det är svårt att veta var boenden finns längs kusten. Vi kommer nog att vara tvungna att följa den stora vägen i ganska stor utsträckning framöver, och vi hoppas verkligen att där finns stora städer inom 5-8 mil, varje dag – där det också finns boenden. Skall vi hinna till Kolkata att vi kommer några mil framåt varje dag – och vi vill gärna hinna fram. Det är omöjligt att se på kartan vad som är en stor eller liten stad, och om där finns boenden. Ja, några stora städer ser vi, men de är inte tillräckligt många för att de skall räcka för våra behov. Vi ser att järnvägen följer den stora vägen – och det är då större chans att hitta boenden om järnvägen går via en stad. Det gör staden boendemöjlig, helt enkelt. Vi har mest att hoppas och tro att vi skall hitta rätt, eftersom det här inte går att fråga och få vettiga svar på boendefrågorna. Vi byter också delstat snart, från Andhra Pradesh till Orissa. Där är också vår tanke att, om möjligt, vara ännu försiktigare med våra förehavanden. Någon varnade oss häromdagen för Orissa; där är fattigare, en lägre utbildningsnivå och där finns illasinnade terrorister. En lägre utbildningsnivå ger också svårigheter att kommunicera – de kan då inte engelska och kan också antas vara räddare för att försöka prata med oss. Vår ambition är också där att komma i mål senast vid 3-tiden, att inte vara ute nattetid och inte vara i alltför stor obygd. Äsch, det skall nog gå bra, det är nog bara falskt förtal om Orissa. Orissa är nog en finfin delstat, som alla de andra vi har varit i.

I Andhra Pradesh är språken tulugu, engelska, urdu eller hindi, där tulugu är huvudspråket. Där finns mer än 76 000 000 människor (2001). Läskunnighet, enligt vår karta, uppgår till 60,5%.

I Orissa är språken oriya, bengali och hindi, där oriya är huvudspråket. Antal människor uppgår till ca 37 000 000 och läskunnigheten till 63,6 % (kvinnor 50,3 och män 75,2%).

Kl 1900. Efter en lång vila går vi ut för lite mat. En Masala Dasa vardera och te/kaffe (56 rupier). Inga kackerlackor synliga. Det tackar vi för.

Nattning tidigt, som vanligt. Tidigt i säng och tidigt upp, gör mest av dagen. Den svarta kvällen är vi sällan ute länge i.

Natt Natt!

14 februari 2013. Torsdag. Chittivalasa – Srikakulam (Andhra Pradesh).

Kl 0706. Påpackade och iväg för frukost. Efter en god stunds letande hittar vi ett litet frukosthak och äter en god Poori var. Det var avsevärt godare än gårdagens middag. En god potatis/lökröra, nylagad och varm smakar bra till en brännvarm och nylagad Poori. Chai/te. (24 rupier).

Kl 0750. Frukostade. Avfärd. Vi leter frenetiskt efter den lilla lantvägen, som syns på båda våra kartor. Vi blir ändå lotsade till den stora vägen. Nej, det finns ingen väg vid sidan om. Nej, det finns ingen strandväg. Det finns bara tvärvägar ner till byarna (öst/västlig riktning), men ingen som går parallellt med den stora vägen (nord/sydlig riktning). Vi skulle gärna slippa den stora vägen, men tvingas färdas på den igen.

Kl 0950. Vi försöker ta oss av motorvägen, men tillbakalotsas igen. Nej, det finns ingen liten lantväg. Småvägarna går bara till en by och stannar där. När tillräckligt många sagt så, så får vi kanske tro på´t även om kartan visar annat. Pyrt. Det odlas en del majs i dessa kvarter, när vi smiter ner på en liten väg en stund. Ja, vi får vända eftersom den tar slut.

Kl 1015. 30 km. Frukost igen. Onion Dosa (30 rupier) på ett motorvägshak. Nya tag för några mil framåt. Motorvägshaken och vägköken ser ruskiga ut, men har nylagad mat och många gäster. Vi uppfattar dem som säkra – där det rör sig mycket folk och maten inte ligger samlad på hög så länge. De lagar enkel och god mat.

Kl 1050. 33 km. Ja, här går det inte undan alls. Men så är det ju oftast för oss här. Vi blir stoppade av någon som ringt efter pressen. Vi får order om att vänta vid vägkanten (5 indiska minuter). Konstigt nog dyker ett par reportrar upp inom mindre än 5 minuter. Vi pratar en stund och lotsas sedan in under ett stort skuggigt palmbladstak, där vi bjuds på te. En rolig detalj är Leifs ålder. När de hör att han är 63 år, så dör de nästan av chock. De kan inte föreställa sig att det är sant och förundras stort över detta. (Tidning; Sakshi Eenadu).

Kl 1125. Iväg igen. Det tog kort tid innan reportrarna kom, men samtalet tog en god stund. Många lyssnade och lade sig i samtalet, så det blev en aning rörigt.

Längs vägen idag känns det mest som ”motorvägscykling”. Alltså – cykling utan väldigt många intryck, med tung trafik och torra marker runt omkring. En kort sträcka visar sig den vackra grönskan med mängder av risfält, för att sedan blir torrt och buskigt igen.

Kl 1648. 84 km. Srikakulam. Jösses, säger jag. Detta är distriktets huvustad, staden är stor och inte ett enda ledigt hotellrum finns att uppbåda. Efter två timmars letning fick vi till slut napp. Vi fick – nej, fullbokat pga bröllop – på ca 15 boenden. Paniken kom smått smygande och trötthetstårarna var mycket nära. Till slut fick vi napp – på ett dyrt hotell (1500 rupier). Säkerhetspersonalen och springpojken höll på att få storslag när vi försökte bära upp cyklarna på rummet. Det var ett regelbrott som hette duga. Vi fick så snällt ställa cyklarna i garaget. Mitt i kaoset kommer en journalist och vill intervjua oss. Man kan kalla det för riktigt usel timing. Efter incheckning fick han dock lite information och ett foto. Vi vet inte vilken tidning han kom ifrån.

Varam Residence (hotellet), Srikakulam (distriktets huvudstad & distriktets namn), Andhra Pradesh (delstaten), India (det fantastiska landet, som lär oss en hel del nytt). Sverige är verkligen inte en norm för världen. Världen ser verkligen annorlunda ut på andra platser. Det är onekligen nyttigt att
resa.

1176 km cyklade. 750-800 km kvar. Det verkar vara lite svårt med småvägar framöver. Kanske är det också svårare med boendestäder. Vi hoppas verkligen att det inte är så. Ja, vi har tidsmarginal för en vilodag, men hittar ingen plats att ta den på. Detta hotell är för dyrt för att vila på.

Middag. En god Masala Dosa, vatten och kaffe (76 rupier).

Vilken cirkus det blev, när vi checkade in. Vi kan skratta åt det lite senare, men hu, hur det blir ibland. Journalisten, springgrabben och säkerhetsvakterna fick se oss ”i våra normala skor”, men det passade sig inte riktigt just där och då. Vi är alldeles förundrade över att alla (!) lodge i den stora staden var fullbokade och alla av samma anledning. Det var mängder av bröllop i stan.

Bröllopssäsong? Vi undrar hur länge den varar och om den kan ställa till det för oss senare också. Vi hoppas att den är slut nu! Bröllopen är stora tillställningar, med stora, stora banderoller med bilder på bröllopsparen och mängder av gäster, mat, dekorationer, musik och spektakel. Dessa banderoller hängde utanför många av hotellen vi letade boenden på, med olika par på bilderna. Många var det, ja.

Kex, vatten och coca cola (55 rupier) inhandlas. En expedit hjälper oss – vi får tydligen inte vandra själva i butiek. En kvinna slår in våra varor i kassan utan att sända en enda blick till oss, ställer sedan ner varorna på golvet bakom sig utan att ta emot pengarna. Trängseln är stor vid kassan och kösystemet indikerar att alla står först i kön (utom vi som har mycket kortare armar än alla andra). Längst armar vinner. En annan expedit uppfattar till slut min frustration och hjälper oss i mål – dvs att betala och få loss våra kex och dryckesflaskor. Det behövdes minst fyra i personal bara för att vi skulle få våra varor och komma ut ifrån butiken. Ja, det ger ju arbetstillfällen förstås. Så särskilt rationellt är det däremot inte.

Igår funderade vi kring alternativ om vi går boendebet. Vi kan ju inte sova ute. Kanske skall vi fråga efter en kyrka? Andhra Pradesh har många kristna och det finns många kyrkor. Kanske är de vänliga om de krisar för oss. Ja, det får visa sig om det händer. Jag hoppas verkligen att det inte gör det, men kartläsningen framöver ger en del oro i magen.

A..

13 februari 2013. Onsdag. Anakapalle – Chittivalasa (Andhra Pradesh, India).

Väckning 0454. Vi måste vara packade före kl 0600 idag, eftersom de stänger av strömmen 0600 – 0800. Det var ett bra lodge (= tak över huvudet för en trött Anette) och ett dåligt lodge (det vara bara lakanet som var rent. Toan var förskräcklig).

Vi spankulerar på stan en stund, tittar på när de sopar och sorterar soporna – i vänta på att något frukostställe skall vakna. Soptunnor töms ut och kvinnor sorterar skräpet. Det ser inte ut som en trevlig uppgift. Det hinner ljusna innan vi får frukost. Det är bara kaffeställena som är vakna innan ljuset kommer, men det är gott om folk ute. På trottoaren görs det ett storkok i gryningen – i jättestora grytor. Tomater, kök och annat skärs, sittandes på trottoarkanten. Grönsaker i stora lass.

Kl 0641. Ett öppet frukostställe hittas och vi beställer Onion Dosa. Det fylls på med en friterad rismjölsbulle (Bonda), vatten och kaffe (92 rupier).

Efter landsbygdsvägarna ser vi ofta små bås, kanske 1½ – 2 kvm. I dessa håller barberaren till. Det ryms en stol med lite svängrum, hans spegel och någon liten hylla. Det sitter ofta en kund i stolen, för rakning eller klippning. De har ofta öppet mycket tidigt på morgonen (& många rakar sig där).

Kl 0738. Påpackade. Iväg. Ett morgonrekord idag var sex personer på en moppe. En vuxen och fem smala tonåringar, sannolikt på väg till skolan.

Kl 0903. 17 km. Den väg vi tänkt oss som trafiklugn lantväg visar sig vara en övertrafikerad lastbilsled. Det blir dammigt, bullrigt och med många lastbilstutor på vår färd. Därtill får vi några uppförsbackar (eller motlut) att trampa i – och höga berg vid sidan om. Det är ändå förundrande att vi inte behöver tampas med så höga backar. Vi har i huvudsak haft platta vägar under hela vår resa.

Kl 1111. 38 km. Här finns många hus med palmbladstak. Taken går nästan ner till marken och används som bostadshus, kökshus, djurhus eller affärslokaler – var för sig. Flera har nät på nedersidan och används som hönshus. Det finns många varianter på samma tema. Det ter sig som ett bra skydd mot solen och regnet.

Kl 1206. 50 km. Matstopp. Biryani (ris med grönsaker), vatten och cola, te. För första gången på alla våra resor i Indien får vi fel mat. En tugga kyckling spottades raskt ut, kökspersonalen fick sig en redig utskällning av ägaren och vi fick en ny portion av rätt sorts mat. Ja, det är bäst att gå på helvegetariska restauranger, men ibland finns de inte tillgängliga. Dubbelkoll får bli trippelkoll i framtiden.

Kl 1446. 78 km. Detta höll på att sluta med ett magplask. Vårt tänkta mål – Bhimunipatnam – en omtalad strand där det uppgivits finnas många lodge – saknade helt boenden. Efter många frågor hittade vi en bröllopshall i nästa by. Lite flyt måste vi ju ändå få ha. Utan detta hade vi fått cykla långt och länge idag. Vi fick checka in om vi lovade att checka ut tidigt i morgon bitti. Vi bor nu i Chittivalasa, ca 5 km från Bhimunipatnam. Den tänkta vilodagen (i morgon) flög sin kos. Det får gå ändå.

Idag har vi sett en hel del höns/kycklinguppfödning. Ja, vi har sett det tidigare också. Därutöver har vi inte sett något specifikt större odlande under dagens färd. Ibland blir vi bestörta över djurhanteringen. En del kor har en tung pinne runt halsen, andra har bundits ihop i sina framben med ett kort rep, eller ett kort rep vid ett träd. Kyckling på väg för leverans hängs i fötterna, i stora knippen, på en moppe eller en liten lastbil.

På kvällskvisten blir det en Dosa & Porotha – kall med kall röra, kaffe (42 rupier). Bättre har vi ätit. Vi får festa på våra bananer som vi köpte tidigare idag (16 st – 30 rupier).Nåväl. Vi bor bra och vi mår bra. Vi hoppas att ingen pillar på cyklarna, som vi inte lyckades få med oss upp på rummet idag.

God Natt, säger vi ifrån en liten miniprick på kartan som visade sig vara en hyfsat stor stad – med ett lodge, som ingen visste fanns. Men som vi faktiskt hittade! Det var fint så, minsann. För övrigt skulle det vara gott med lax och potatis – i stället för de ständiga pannkakorna (!) med potatis eller lök i, eller ris på längden och tvären. Men, vi får gilla det läget ännu en tid. Ja, faktum är att det blir lite enahanda med maten när man måste äta på restaurang varje dag. Det blir svårt att variera.

Sri Laxmisrinavasa (lodge 500 rupier – fint rum i en bröllopshall. Har skall vara bröllop i morgon, så vi måste ut tidigt.) Chittivalasa.

A..

12 februari 2013. Tisdag. Tuni – Anakapalle (Andhra Pradesh)

12 februari 2013. Tisdag. Tuni – Yelamanchili – Kondakarla – Anakapalle (Andhra Pradesh).

Kl 0623. Frukost. Poori, vatten och kaffe (77 rupier). Morgonen är kylig och generatorerna dånar. Elavbrott igen. På restaurangen pågår morgonproceduren med rökelse mot gudabilderna. Lokalen och verksamheten välsignas. Frukosten var mycket god med en ordentlig potatis- och lökröra. Det är duktiga på att fylla på röror och såser, när de tar slut.

Kl 0745. Utcheckade. Påpackade. Nöjda. Iväg. Fast vi kom inte så långt. Vi blir indragna på ett bibliotek (av en kristen äldre sjöman vid namn John Baptist (?) för att titta i tidningen. Det visar sig att bilagan vi är med i tillhör distriktet på andra sidan bron. Vi måste sålunda cykla tillbaka igen, för att få tag i tidningen. Vi ombeds vila och läsa tidningen på biblioteket – för hur kan de veta att vi bara cyklat i 500 meter och är färdigvilade. Vi får dock veta att påven har avgått och att en terrorist har avrättats i Indien för att han attackerat parlamentet.

Ja, vi är med i tidningen Andhra Jyoty idag. En matbild och en cykelbild där också den svenska flaggan syns. Finfint! Som vanligt är artiklarna på krumelurspråket (tulugi) så vi kan inte läsa vad som står. Å andra sidan vet vi ju vad vi har gjort och var vi är på väg.

Kl 0830. 2,5 km. Omtag och iväg igen.

Ca kl 1200. 44 km. Yelamanchili. Vi har fått åka på motorväg idag. Det gillas inte riktigt. Lunch – meal med ordentlig påfyllning, vatten. Nej, här fanns inget kaffe eller te. (100 rupier).

Den platta vägen har kantats av höjder. Inga backar för oss idag, dock. Minst 10 punkteringar har vi (eller snarare Leif) sett på lastbilarna idag. Igen för oss ännu. Peppar, peppar.

Ris, banan, kokos, tegel och sockerrör syns från vägen. Kor och getter rör sig på motorvägen som om det är deras hemkvarter. 30 apor dräller också över vägen och chattrar skrämt när vi passerar.

Kl 1626. 81 km. Anakapalle. Inloggade på Sri Manikya Lodge (300 rupier). Bättre har vi bott, men vi har tak över huvudet innan mörkret är här. Boendeletning är tröttsam ibland. Idag tog det ca en timme att finna boende. Ibland är detta en kurs i tålamod och tolerans – badrummen är ett kapitel för sig. Detta var verkligen inte det finaste vi sett.

Från lunchtid idag valde vi bort motorvägen. Det är svårt att lotsas på småväg när stor väg finns. Från Yelamanchili (Elamanchili) via Kondakarla till Anakapalle – ja, det blev en hyfsad omväg. Vi fick helt enkelt runda en bergsknalle på andra sidan än där motorvägen gick. Vi slapp den tunga trafiken och fick några extra mil i benen.

924 km totalt. Nu är vi nog halvvägs komna.

Min ryggsäck – med kamera och objektiv – åkte i golvet med en smäll idag på lunchen. Jag hoppas att de klarade sig från skador.

På den lilla vägen efter lunchtid arbetades det med sockerrören. Skördande och kokande i stora (2½ – 3 mter i diameter och 2 dm höga) grytor. Här förädlade de alltså sina sockerrör själva, istället för att köra iväg dem till en fabrik. Vid sidan av vägen låg högvis av restprodukter från sockerrören och förädlingsprocessen.

Kvällskvisten närmar sig och vi går ut och äter. Msala Dosa, kaffe och vatten bli bra kvällsmat idag. Vi fyller på vår festarryggsäck med en melon, Mariekex och en Pepsiflaska. Det smakar gott efter en stunds internethantering i grannhuset (15 rupier/timme).

God Natt, säger vi ifrån Anakapalle, Andhra Pradesh, India. Imorgon drar vi nord – eller kanske nordost. Vi när en önskan om en inte så starkt trafikerad väg, och några mil närmare den stora staden Kolkata.

A..

Fin reskamrat!

11 februari 2013. Måndag. Kakinada (Andhra Pradesh).

Vi lade oss tidigt igår. Vi slöade på hotellrummet och lade oss tidigt för att sova. Framåt kl 10 väcktes vi av att det ringde, bankade på dörren och skreks utanför. Det lät som en mobb, eller en grupp berusade män. Nej, vi öppnade inte dörren. Det tog lång tid innan de slutade och det kändes som om de skulle ha kunnas slå in dörren. Det var en mycket obehaglig upplevelse. Indier, alkohol och grupper av festande män och festivaler är något att akta sig för. Folksamlingar/grupper kan mycket snabbt spåra ur. - Men nu får vi inte låta rädslan styra oss. Vett och sans, må som vanligt råda. Idag är det måndag – och ingen festivaldag. Då är det nog tryggare igen, får vi tro. Allt det vanliga vänliga folket är inte farligt.

Kl 0645. Vi går ut för frukost och finner läget lugnt. En ny vänlig dag står på agendan. Vi äter Poori och Dosa till frukost, med vatten och kaffe (66 rupier). Gott! (Ja, starkt!) Ner från vårt hotell kommer ordentliga och välklädda ungdomar – vi undrar om det var de som oroade oss inatt. De kommer alla från samma företag. Ja, kanske var det de – som berusade ringde på fel dörr. Ja, vem vet. Idag är i varje fall en ny – fin – dag.

Kl 0750. Frukostade. Påpackade. Iväg.

Kl 1015. 28 km. Risfält i vatten, ris i grönska och skördat ris. Ja, ris i mängd på stora arealer. Vid vägkanten säljs det majs idag. Vi ser inga majsodlingar, men de finns såklart i närheten. På lastbilarna kommer stora lass sockerrör. En del bomullsfält kantar också vägen idag.

Kl 1128. 38 km. Friterade risbullar, potatisröra och några såser. Kaffe/te, vatten (50 rupier) i ett simpelt gatuklök med presenning och plåt som väggar och tak. Vi börjar för övrigt bli riktigt duktiga på att äta med handen (bara höger hand). Några bestick finns inte att tillgå. Medan vi äter fotograferar en reporter från tidningen Anhra Jyothi oss. Det känns ovant med en matbild istället för en cykelbild, men han fotar oss också vid cyklarna innan vi åker. Nu slutar vi nog att räkna reportrar och köpa tidningar. Väskan börja bli full.

Maten serveras ofta på en plåtbricka, med fack för såserna eller rörorna. Eller också kommer dessa bredvid, i små skålar. Ibland läggs ett stort blad i botten – kanske för att det blir lättare med disken då. De diskar i kallt vatten, utan diskmedel och de har ibland dålig tillgång till vatten. Ibland byts bladet mot en plastbit, en pappersbit och någon gång en foliebit. Plast och folie känns lite naturovänligt, men det känns ändå mer hygieniskt pga diskförhållandena. När ”dagens rätt” (thali eller meal) serveras görs det ofta direkt på ett stort bananblad (utan plåtbrickan). - Alltid utan bestick. Det är höger hand som är redskapet för att få i sig maten.

Kl 1218. 45 km. Reglerade vattendrag med grävda ytor och cement på sidorna (= grävda kanaler). Ja, vi ser det ibland och förstår att de ändå lägger en hel del tid och resurser på vattenfrågorna.

Kl 1243. 51 km. Plötsligt byter landskapet form. Bergen tornar upp sig nära. Bananplantor (bladen = tallrikar för maträtten Thali eller Meal) och kokosnätter tar plats och risfälten syns inte här. Det blev en ordentlig scenförändring. Det blev det första motlutet som får klaras av – med ett medlut därefter. Ja, några halvlånga backar och nedförslut följer oss mellan de höga kullarna den kommande timmen. Ja, det kan vi nog stå ut med efter så många mil helt utan backar!

Kl 1415. 68 km. Tuni. Lodge Ravi Teja (400 rupier). Ta upp cyklarna på rummet, sade mannen i receptionen. Tac, tänker vi, nu slapp vi argumentera för att göra just det. Vi tar alltid upp cyklarna på rummet, för att de skall hållas hela och för att de inte skall försvinna.

Utanför lodget träffar vi 20-25 pastorer som är här för en pastorskonferens. De blev väldigt glada över att samtala med oss en stund. Vi är en aning pastorsförföljda (vi har träffat många!) och Leif låser dörren med dubbla lås. De är väldigt pratintresserade. Jag blir glad av samtalen.

De sista 28 km i dag gick på motorväg, vilket fick vara ok i dag. Vi har kunnat cykla på små & fina vägar i flera dagar. På motorvägen mötte vi en getaherde med en skock getter om ca 30-40 djur. Ja, de höll sig bra på sin kant och virrade inte mitt ute i vägen.Plötsligt kommer två unga killar på en mc. Den ena börjar rota i sin väska och ger oss en påse vatten var – i farten. Vi noterar att den är ren, säker, mm – och tackar stort för bidraget.

Dusch. Vila. Ombyte. Middag (Porotha med grönsaksröra, Masala Dosa, kaffe. Gott! (52 rupier).

Vi möter hela tiden en kroppsspråkskollision här. När indierna säger ja – gör de ofta också sin huvudskakning. Den gör oss alltid förvirrade (eftersom vi får för oss att en huvudskakning betyder nej), även om vi vet att den betyder ja (- fast ibland betyder den förstås nej, kanske eller hej).

Staden – Tuni – är hyfsat stor. Den för en järnvägsstation, vilket ger oss boende. Därtill hittar vi mat, bananer (16 st för 25 rupier) och internet (20 rupier/timme). Vad mer kan man begära? - Ja, det skall vara att internetuppkopplingen också fungerar, vilket den inte gjorde så bra idag.

Nåväl. Vi firar dagens väl med en Sprite och en packe bananer. Det är inte fy skam, det.

Natt Natt, hälsar vi från Tuni – Andhra Pradesh, Incredible India.

10 februari 2013. Söndag. Amalapuram (Andhra Pradesh) – Yanam (Puducherry) - Kakinada (Andhra Pradesh).

Boendet i Amalapuram (Sri Benkateswara Plaza Lodge) var mycket bra. Nybyggt, rent, billigt och vänligt. Därtill central och bra beläget i staden. Det var det bästa boendet hittills på denna resa.

Kl 0612. Det städningseldas i den tidiga timmen. Morgonens bestyr är igång. Nattens koblajor är ännu inte bortstädade, så man får passa sig så man inte kliver i en sådan. Man kan inte titta sig för mycket omkring, för då riskerar man att kliva i en koblaja eller i en grop, eller kanske rakt ner i avloppssystemet. Man får helt enkelt se var man sätter sina fötter.

Frukost. Ja, vårt middagsställe är öppet och serverar oss en fin frukost. Onion Dosa, kaffe och vatten (77 rupier). Det är en god frukost med massor av rå lök i pannkakan (dosa) med brännvarm nylagad sås. Ja, vi gillar det nylagade och varma. Det känns hälsobra så.

Phu. Ja, det är mycket skrivande här. Jag skriver i en anteckningsbok under dagen och skriver rent i min dator på kvällen, för att lägga ut texten på bloggen när vi hittar ett internetcafé. Jag har tyvärr ingen internetuppkoppling till min dator.

Idag tror vi ännu på en riktigt fin dag, i ett platt och (för oss) fint cykellandskap. Vi ser inga västerlänningsturister på denna sida – de verkar bara vara på den västra sidan. Vi har inte mött några ryggsäcksungdomar alls, sedan vi påbörjade vår cykeltur. Häromdagen hejade jag på en ung tjej, som blev rädd och hoppade undan som om jag skulle bita henne. Ibland blir vi väldigt förundrade över människornas reaktioner. Vi förstår att här inte rör sig så många västerlänningar.

Kl 0735. Avfärd efter dagens tidningsköp (Vartha Daily), där vi var med igen. Fint! Ja, det är roligt att vara med i tidningen!

370 meter. Ja, så långt kom vi innan vi blir inbjudan på kaffe av en man som vi engagerade som översättare av dagens tidningsartikel. Vi fick sötsaker och kaffe i hans hem. Han bodde i ett litet hus som han hyrde – tillsammans med sin fru och två döttrar (vackra kvinnor!). Det blir ett stort fotograferande innan vi åter är iväg (kl 0835). Dagen börjar onekligen fantastiskt bra. Amalapuram skall vi minnas som en bra stad, med ett bra boende och en fantastisk vänlighet vid vår avfärd. Glad, blir jag av detta. Mycket glad! Jag tror att familjen också blev glada över att möta oss, samtala en stund och bjuda oss på sin vänlighet. Vi följer vårt lyckospår!

Tempelvagn i Yanam

Kl 1100. 30 km. Yanam – Puducherry. Ny delstat (Unionsterritorium), en kort, kort bit.  Puducherry finns på 3-4 ställen i Indien, på både västra och östra sidan, som små, små, ministater i staten – men styrs från centralt håll. De har franskt påbrå. Vi äter lunch här. Onion Dosa och chai (te) – 36 rupier. Mums! Bivaxsalvan på igen, för att klara kryddsvidet.

En polis kommer fram med en tidning, där vi är med. Grannbutiken har en likadan. Vi har inte den tidningen (Andhra Jyothi), så vi får ge oss ut på tidningsjakt igen. Suck – jag tror nu att vi tappar räkningen på hur många tidningar vi är med i och hur många fotografer och reportrar vi har träffat. Många, många har det verkligen blivit. Det känns obegripligt hur de kan hitta oss hela tiden. Har de spårhundar ute, eller har de placerat en gps i min eller Leifs cykelsadel? Detta är oerhört förundrande.

Vi trampar vidare men hinner bara några hundra meter innan vi blir stoppade av nya reportrar. Denna gång är de från Yanam, Puducherry (P Ashckkumar Sakshi Yanam) . Vi hoppas att tidningen inte är så lokal så att den bara finns i minililla Puducherry.

Landskapet är platt, som det varit hela tiden. Jordbruksbygd. Riset står i vatten. Det är grönt och växer och frodas. Ibland byts det av med några räkdammar igen. Vi möts av idel leenden, vinkningar och samtal. Vi fotas igen och igen.

Kl 1341. 52 km. Plötsligt möter vi mängder av människor klädda i fina kläder, blomster och girlanger. Frukt, rökelser, trummor och bjällror – och en också klädd i bjällror. De är vackra, allvarsamma, finklädda och glada. Ja, de är på väg till sina tempel. De skjuter smällare under promenaden allteftersom. Vi möter flera hundra promenerande människor efter vägen – de flesta antagligen på väg till sina närmaste tempel.

Strax innan Kakinada blir vi infångade vid ett tempel. Det sitter mängde av människor och äter och vi får en tallrik i våra händer – med ris, grönsaker, sötsaker och det är fantastiskt gott. Det tillagas över öppen eld i stora, stora byttor och riset ligger lagom slarvigt på golvet i ett hus intill. Ja, jag brukar ju säga att lite skit bara rensar magen – men vi undrar ibland var gränsen går. Nåväl, vi äter det som bjuds, vi gläds och vi mår gott om det omgivande vänligheten. Det är flera hundra personer på plats, som äter och gläds över dagens festival. När vi ätit klart lyfter vi våra kameror för att fotografera. Plötsligt bryts stämningen och några herrar (5-6) kommer fram och kräver donationer om 10 000 rupier. Stämningen blir obehagligt, men vi släpps iväg efter en liten stund när någon i gruppen inser vårt obehag som närmar sig rädsla. Vi kommer strax ut därifrån – med heder, hälsa och cyklar i behåll. Det kan gå en mycket kort tid mellan lycka och rädsla – när många står runt omkring oss med krav eller annat än vänlighet i sin ton. Vi är glada att någon i gruppen insåg vårt
läge och såg till att vi fick lämna platsen utan ytterligare problem. Ibland kan läget bli mycket, mycket märkligt. När det är många människor runt omkring oss och stämningen ändras, så kan vi lugnt säga att vi känner oss väldigt små.

Kl 1518. 60 km. Hotel Samudra Inn, Kakinada (600 rupier). Fint! Vi firar – med en delad öl – att vi kom ut från dagens tempelbesök med blotta förskräckelsen. Bortsett från detta obehag, har dagen varit mycket god.

En annan märklighet hände igår, när vi var ute och letade efter ett internetcafé. Vi frågade en polis, varefter en äldre farbror kom fram och drog med oss in på en sidogata. Vi trodde att vi skulle bli lotsade till ett internetcafé, men vi hamnade istället på en (kristen) begravning. Vi lämnade platsen så snart vi insåg vad som pågick.

A..

Kvinnor i blota risfält.

9 februari 2013. Narsapur – Amalapuram (Andhra Pradesh).

Sovit. Trött ändå. Jag hoppas på en kort dag idag. Jag behöver vila.

Kl 0615 går vi ut ur vårt varmfuktiga rum till staden som sakta vaknar. Blommoer, frukt och grönsaker syns redan tydligt. Det är uppenbart att det är grönsaksgrossisterna som nu syns på sidotorget, där kommersen tydligt är igång.

Frukost. Oniondosa med sås och kaffe (60 rupier). Underbart gott!

Kl 0745. Avfärd i riktning mot Amalapuram. Igår var det någon som frågade om vi engagerade lokala guider under vår resa. Ja, vi frågar den lokala befolkningen och de berättar och visar oss vidare. All information fås genom de ”lokala guiderna”, dvs lokalbefolkningen, och genom våra egna ögon. Det är verkligen ett fantastiskt sätt att resa – att se och lära på detta sätt.

Vi åker efter ett grön/brunt vattendrag. Vi upplever det – och andra vattendrag – som väldigt smutsiga. I detta vatten borstar människorna tänderna, tvättar sig och sina kläder. De bevattnar också åkrar och vattnet når allas våra hav.

Kl 0837. 8 km. Vi passerar en stor riskvarn som gör mjöl av riset. En stor hög ris väntar på sin behandling och utanför ligger mängder av säckar i god ordning.

10 km. Tegelstenstillverkning. Stenarna ligger soterade på hög. Luftgångar finns och under stenarna eldas det med cocosnötsskal. Uppe på högen ligger ris som gör att värmen stannar kvar i högen. Det brinner och pyr under riset, men lågorna slår inte upp över detta.

Kl 0950. 22 km. Razole. Ny frukost på ett snabbkök vid sidan av vägen. Det serveras Dosa, Idly eller Poori. Allt nylagat i ett öppet kök och med olika grönsaksröror till. Vi äter Poori, som är varm, nylagad och god – tillsammans med en potatisröra och rå lök. Te till, såklart. (30 rupier = ca 4 kr).

Kl 1100. 34 km. Pressdags igen. Vi stoppas av några reportrar och fotografer från tidningen Vartha Daily och intervjuas igen. Denna gång blir det filminspelning också. Det känns lite rörigt och det är väldigt många åskådare och ett väldigt trafikbrus. Nåväl, det blir som det blir.

Kl 1135. 37 km. Ja, det går i en rasande fart. Nej, det gör det inte. Men tids nog kommer vi säkert fram ändå. Ett brett vattendrag utan färdigställd bro möter oss på den genväg vi har lotsats till. Färjan är knökafull och vi får lova att vänta på nästa färja (2 personer + 2 cyklar = 14 rupier). Bron har tagit en evinnerligt lång tid att bygga, säger en kvinna på färjan, upp mot 5 år. Ja, det kan vi tänka oss. Bron mellan Maharashra och Goa har nog tagit än mer än 5 år. Den höll på att byggas 2006 när vi var där och var ännu inte klar 2011.

Kl 1320. 48 km. Incheckade på Sri Venkateswara Plaza Lodge, Amalapuram. Fiiiint. Nybyggt. Varmvatten i en hink eftersom varmvattenberedarna ännu inte har hunnit monteras. Det är riktigt skönt att komma till ett fint boende. Ren lyx för 400 rupier (= ca 52 kr).

So far – 715 km. Ännu ingen backe i sikte.

Risfält i vatten idag, liksom stora räkdammar, tegeltillverkning, rismjölskvarn, en fin färja (= särskilt speciell, inte särskilt säker och därtill överfull), en bro som aldrig blir klar men behövs väl och en tidningsintervju igen (Vartha Daily) – med filminspelning och mängder av folk och oljud runt omkring (5.e tidningsintervjun).

Jag vårdar min kryddskadade underläpp med Korpskogs bivaxsalva och hoppas att den snart skall läka. Det är svårt, eftersom det hela tiden kommer nya starka kryddor på. Vi går ut för att äta, leta internet och komplettera vårt vattenförråd. Vi hittar mat. Stark, såklart.

Masala Dosa med potatisröra och rå lök + vatten, kaffe (84 rupier). Leif granskar grönsaksmannen i köket. Han skär lök, morötter och potatis med en sten som skärbräda. Det går som en dans.

Vi vandrar vidare genom stadens gator och torg. Vi slinker in i den nybyggda och enkla kyrkan tillhörande St Johns Lutherna Church, Amalapuram. Den är alldeles ny – enkel och fin – och tog tre år att bygga.

Vi återvänder till vårt fina lodge med en melon, en flaska vatten och en öl. Ja, det finns skäl att fira.

En fin dag har vi haft. En riktigt fin dag igen.

8 februari 2013. Fredag. Machilipatnam – Narsapur (Andhra Pradesh)

.
God morgon, du nya dag. Leif drömmer om cykling – att cykeln går sönder och att jag cyklar ifrån honom i regn. Illa, illa! Natten har varit god, även om det tog en länge, länge innan jag somnade.

Kl 0615. Vi kommer ut på gatan för att leta frukostställe och finner gatan fullproppad av kommers. Gatan av fylld av grönsakshandlare och kunder till dessa. Strax efter kl 0600 på morgonen! Otroligt!


Vi får speciallotsning till ett frukostställe av en man som passerar. Han skiner upp när han förstår att vi är cyklisterna som han läst om i tidningen (för några dagar sedan). Frukosten är god. (Poori och kaffe/mjölk = 46 rupier).

Vi köper morgontidningen (språk Tulugu) Anhra Prabha – och ser att vi är med igen, ja. En morgontidning med många bilagor kostar här 4 rupier (10 rupier = ca 1,30 SEK).

Kl 0731. 8,5 km. Pedang. Morgondimman ligger mycket tät. Sikten är max 100 meter. Genom glasögonen ser jag inget alls. De bara immar igen. Det droppar från träden (och från hjälmen) av den skarpa fukten.

Kl 0850. 15 km. Pedang. Vi möter cyklister med många små, små korgar. Vi stoppar en man, som har cykeln full av dessa. Han kan inte engelska, så vi får kalla på en man tvärs över gatan som kan engelska. Det visar sig att de små korgarna är råttfällor som bönderna använder på sina åkrar. Finurliga små korgar demonstreras. Vi skrattar gott när vi hör vad det är. Det hade vi aldrig kunnat räkna ut. Plötsligt står det 20 intresserade män och ungar runt omkring oss och frågar om vilka vi är och vad vi gör, med mera. Intresset är stort. Leif visar dagens tidningsartikel och raskt blir vi inbjudan till en affär strax intill. De ber oss sätta oss ner, och vänta på frukost (i 2 indiska minuter).

Inom ca 5 minuter blev vi bjudna på Idly, Dosa och kaffe. Fantastiskt gott. En folksamling om ca 30 personer tittar glatt på när vi äter. Vi får en fin lista på resten av vägen till Kolkata. Här finns verkligen underbara fantastiska människor.

Kl 0925. I väg igen. Kl 1000. Nu har dimman lättat.

Kl 1027. 29 km. Vi blir infångade igen och bjudna på te av en journaliststuderande och pastorsson (kristen kyrka i Narsapur) där svenska och norska pastorer varit på besök (Svante från Sverige och Rune från Norge). Familjen har en liten kyrka precis bakom sitt hus (som ligger mellan Pedang och Bantumilli). Anad (var hans namn) studerar journalistik i Machilipatnam. Anad vill hjälpa fattigbarn att sluta tigga.  Han har en dröm att utbilda dem istället, så att det kan få bättre liv. Han hoppas kunna bidra till detta i framtiden. Hans far är aktiv pastor i Manna Church i Narsapur, vårt kvällsmål.

Vi möts av leenden och vinkningar hela tiden. Vägen är idag liten och lantlig. Vi passerar bara små byar. Brukarenheterna (jordbruken) är små och husen är små och låga. Vi åker förbi en stor räkdamm, men sedan är det små jordbrukarrutor igen.

55 km. Matpaus i en enkel liten by. Friterade risbollar & kaffe (34 rupier) – och en stor dos nyfikna åskådare. Det var lite svårt med språket när jag försökte säkerställa att de friterade bollarna inte innehöll något som inte var vegetariskt. Efter en stund dök en kille upp som kunde engelska, så då lyckades jag få svar på frågan.

Vi cyklar iväg igen strax efter kl ett. Vi mår finfint.

Kl 1422. 65 km. Vägen är riktigt skruttig. Vi blir omlotsade över ett vatten och en liten fin (?) färja. Vi känner oss lite tveksamma över vägvalet (en dammig stig), men tror att det ändå skall gå väl. (Färja = 10 rupier).

Kl 1505. 73 km. Kalipatnam. Ja, det var en bra genväg. Vägen blev mycket bättre än tidigare. Vi fyller på vårt vätskeförråd med vatten och en stor flaska Sprite. Det är dags att svänga vänster för att sedan fortsätta rakt fram igen.

Indien är ett fantastiskt land, men det skulle verkligen behövas ett stort antal naturvårdsprogram här. Det skulle också behövas ett antal skolor till de fattigaste ungarna, de som inte kommer till skolan för att de är som allra fattigast och de som inte kommer till skolan för att de behövs på familjens åkrar eller verksamhet.

Strax efter vänstersvängen i Kalipatnam stoppas vi igen. Denna gång utanför Cooperationen för lantbrukarna i bygden. En av männen är starkt kristen och undrar varför vi inte är ute och missionerar när vi är kristna. Vi blir inte ivägsläppta på ca 30 minuter, vilket gör oss lite tidsstressade. De åkte iväg och köpte en stor Spriteflaska som de bjöd ur och såg till att vi sedan tog med oss. Det blev tungt i ryggan, eftersom vi precis dessförinnan fyllt på vårt vätskeförråd. Också här talas om pastorer från Norge som är i Narsapur. Det är definitivt kristna trakter här.

Till slut kommer vi vidare och tar oss fram till Narsapur. Det blev lite stretigt på slutet, åtminstone för mig. Mitt ena knä gnäller en aning, så någon dag med lite kortare sträcker kan nu vara på sin plats.

Kl 1715. 94 km. Hotell Sri Vijaya Durga, Narsapur. (400 rupier). Det blev en snabb hotellhittning, även om det inte var detta vi frågat efter. Vi hade rekommenderats ett annat, men hamnade uppenbart i fel lotsarhänder. Det må så vara. Vi har tak över huvudet, och värre än så här har vi bott.

Frukostpaus, tepaus och Spritepaus har vi sålunda bjudits in på idag. Det tar sin tid, men är fantastiskt trevligt. Dessutom var vi med i tidningen idag. Vi har sett tre tidningsartiklar, men tror att vi har varit med ytterligare en gång. Därtill tror vi att vi har varit med i lokal-tv i början av vår cykelfärd.

Denna resa åker vi på riktigt fina cyklar. Leifs haveri i början, som höll på att sätta p för alltihop klarade sig tack vare Leifs kunskaper och stripes/buntband. Det vara bara ren otur att felet uppstod.

En mindre lastbil körde förbi oss idag på en smal väg med en mycket hög asfaltkant. Han kom av asfalten och skulle köra upp igen precis bredvid oss. Han höll på att att tippa hela bilen. Det såg riktigt läskigt ut. Höger bakdäck exploderade precis bredvid oss. Ett ögonblicks verk, som hade kunnat sluta mycket olyckligt. Läskigt.

Vi är verkligen i ett låglandsområde. Flodbäddarna är nu oftast tomma (vatten finns det däremot i de stora räkdammarna). I monsuntid är nog bilden av landskapet helt annan än nu. Vi har nu åkt 667 km. Ännu ingen backe i sikte.

Vi tar en kvälls-Dosa med grönsaker till oss båda, och en kopp te till Leif. Inget internet hittas, så det får vi ta en annan dag. Det är festival i stan. Ljudvolymen är hög. Vi hoppas att den inte blir så långvarig. Kanske somnar vi ändå.

I dag har det varit en riktigt fin dag. Som igår. Och i förrgår. Och dagen dessförinnan också, för den
delen.

Natt Natt.

Chennai – Ponneri 48 km
Ponneri – Salurpeta 62 km
Salurpeta – Sri Kalahasti 38 km
Sri Kalahasti – Gudur 60 km
Gudur – Kavali 100 km
Kavali – Ongole 87 km
Ongole – Bapatla 75 km
Bapatla – Machilipatnam 103 km
Machilipatnam – Narsapur 94 km
Summa Summarum = 667 km.

(Den totala sträckan beräknas till ca 1700 km)

7 februari 2013. Torsdag. Bapatla – Machilipatnam (Andhra Pradesh).

Kl 0630 Frukost. Vi äter Masala Dosa, dricker vatten och kaffe (63 rupier). Det är gott, men min underläpp bränns sönder av kryddorna. Det svider ordentligt. Jag börjar lära mig att äta långsamt, för att längre kunna njuta av den goda maten.

- Det är fint, det här, säger min fina reskamrat leende när vi är klara för avfärd idga. Jag är benägen att hålla med honom.

När vi är påpackade och klara har temperaturen stigit från lite råkall till morgonsoligt skön. Dessa morgontimmar är ljuvligt vackra. Morgonvagnarna med bananer och andra frukter är på väg ut till stadens vägkanter. Kvinnorna med blomster- eller små fruktkorgar sitter redan på sin plats. De sitter direkt på gatan med små korgar med några frukter i. Ibland lite fler och ibland väldigt få. Några har bara 5-10 frukter att sälja.

Gubbarna sitter i morgonkylan och det tidiga morgonljuset, och språkar eller läser morgontidningen. Det ser trivsamt ut. Inga kvinnor sitter då. Vi kan ju undra var de är. Antagligen ordnar de med frukost, städning eller tvätt. Eller gör ungarna färdiga för skolan.

Kl 0735. Påpackade och iväg. Kl 0817. Morgonen är skön. På de stora gröna arealerna står brukarna och vattnar för hand. Det ter sig som ett tidskrävande arbete. Jag blir så ledsen när jag ser män gå med dunkar på ryggen och spruta bekämpningsmedel strax framför sig. De går mitt i det de spruntar. Ja, man blir riktigt ledsen att se det.

Igår (& i förrgår) när vi kom in till Ongole och när vi lämnade staden noterade vi deras sophantering. På ömse sidor om vägen lades soporna – och eldades. En hel del plast och andra hemskheter brändes vid vägkanterna. Det låg och pryde - och rök ordentligt. Vi gjorde vårt bästa för att hålla andan för att inte få i oss den hemska röken. Samma sak gjordes på andra sidan stan när vi åkte ut nästa dag. Ruskig rök och hemska lukter. Mitt i allt detta vecklar en man ut en liten presenning där han lägger sina varor för försäljning. Han säljer solglasögon och tänker stå i denna rök & lukt under dagen. Arbetsmiljö, tanke om sin hälsa och förutsättningar för en frisk miljö verkar inte finnas i människornas medvetande. Det gör ont att se.

En man stoppar oss efter vägen och bjuder på te. De frågar och pratar en stund, innan de släpper iväg oss igen. Jag blir gråtfärdig av alla vänlig värme som möter oss i detta varma land. Det är rent fantastiskt hur härligt det är.

Vi passerar igen väldiga räkdammar – i mängd. De tar upp stora arealer jordbruksmark. Sen bryts landskapsbilden igen och stora rishögar syns på de stora fälten. Väldiga rislass kommer efter vägen på ox- eller traktorkärror. Lassen är vida bredare än kärrorna. De är bara fastbundna med rep, aldrig med spännband eller andra hjälpmedel. De har en fantastisk lastningsteknik. Man kan bara stå och gapa åt de fantastiska lasterna.

45 km. Vi blir plötsligt stoppade i en by som inte är mycket mer än en kurva. Vi blir inbjudan på en Coca Cola. Vi "beordras" in i skuggan och får varsin liten flaska i handen. Vi blir utfrågade och antal gubbar växer. Bychefen är där och talar gärna med oss. För att förtydliga vad vi håller på med visar Leif en av tidningsartiklarna. Det slutar med att bychefen trycker ner en 2,5 liters Coca Colaflaska i Leifs ryggsäck. Han tycker att vi behöver den eftersom vi skall trampa på så långt. Lika fort som vi är indragna blir vi utsläppta igen. Men först skriver de upp namn och telefonnummer till flera i gruppen, om vi behöver hjälp eller saknar något. Vi har lite svårt att läsa vad de skrivit, men vi är lika glada ändå. Återigen en fantastisk stund i ett väldigt vänlig land.

Åkrarna här är växelbrukade. Riset är samlat i stora högar och åkrarna står gröna med annan gröda. Det är grönskande vackert.

Ca 1220. 57 km. Repalle. Lunchtid. Jag äter Thali på bananblad (ris och en massa röror. Om det tar slut, så fyller de på så länge man vill ha mer). Leif äter Porotha med grönsaksröra. De hade inte flaskvatten på restaurangen men när de förstod att vi ville ha det så fick de pengar (av oss) och stack iväg ut på stan och köpte en flaska. Det är fin service det. Min underläpp protesterar mycket starkt mot kryddorna. Jag kanske får äta vitt ris och yogurt i några dagar, så att detta läker. Det är svårt att smörja med någon läkande salva inne i munnen. Bortsett från denna lilla skavank mår vi väldigt bra. Cyklingen är fantastisk på fina lantliga vägar i ett platt landskap. Vi har nu cyklat mer än 50 mil – utan en enda backe. Hela detta, dag efter dag, är rent ljuvligt.

Kl 1336. 63 km. Vi åker över en lång, lång, lång bro som går över ett delta. Nu är här torrt, men i monsuntid är hela området vattenfyllt. Det är svårt att föreställa sig hur olika landskapet måste bli i monsumperioden som kommer framåt juni. Emellan nu och monsunen skall det först bli riktigt varmt här. Nu är det "bara" 30 grader. Någon sade idag att det kan bli upp till 47 grader. Det vore inte lätt att cykla i det, inte.

Kl 1445. 77 km. 40-50 oxkärror kommer vandrande i sakta, sakta mak. De har ingen last. De går i långa rader. Ibland finns ingen kusk. Ibland ligger kusken och sover på sin kärra. De går efter varandra och har antagligen vandrat samma sträcka många gånger förr. Oxarna ser ut att veta var de är på väg. I mötande led gick kärrorna fulla. Sockerbetsfabriken låg inte långt bort. Ja, det var dit de gick med fulla lass. Och tomma i lika sakta mak hem.

Kl 1544. 90 km. Tusentals små ankungar simmar i ett vattendrag. Husfrun vaktar så att de inte blir uppätna av de stora fåglarna. Hon viftar och skriker när fåglarna närmar sig.

Vi trampar på och når så småningom Machilipatnam, som är stor stad. Vi letar lodge en stund. Plötsligt blir vi stoppade av en journalist (Mohammad Juber – på tidningen Andhra Prabha, Machilipatnam). Man kan undra hur de hittar oss. De måste nästan ha spårhundar ute. Det är den tredje tidningen, om vi nu inte har missat någon (eftersom vi träffat ytterligare en journalist där vi frågade vilken tidning han representerade). Ja, uppmärksammade blir vi verkligen.

Kl 1721. 103 km. Prasanth Lodge (400 rupier), Machilipatnam. Vilken dag! Räkdammar – jättestora, risfält med växelbruk med andra grödor, en vackert brukad bygd. 57 mil totalt – och ännu inga backar alls. Fina vägar. Ja, vägkvaliten har verkligen förändrats under de senaste åren. Inbjudningar på te och coca cola, samtal i mängd och en fantastisk natur. Dagarna är fullmatade, men fantastiskt enkla. Vi cyklar, helt enkelt, och njuter i fulla drag.

Middag. Masala Dosa och kaffe (68 rupier). Vi firar att vi är hela och glad med Coca Cola och Marie-kex. Finfint!

Tack, för idag, hälsar vi ifrån Machilipatnam hyfsat nära kusten i delstaten Andhra Pradesh, i Incredible India. I morgon hoppas vi på nya fina äventyr.

6 februari 2013. Onsdag. Ongole – Bapatla (Andhra Pradesh).

Kl 0700 går vi ut för frukost, men först skall vi leta reda på en dagstidning. Vi tror att vi är med i tidningen igen, och ja, så är det. Tidningsförsäljaren ser undrande ut – kan vi verkligen läsa den lokala (krumelur)tidningen? Nej, men vi vill gärna ha tidningen eftersom vi är med i den (Eenadu Telugu Daily Paper).

Vi äter en god och ordentlig frukost. Poori (två stora bitar). Idly (i vanlig portion). Vada (friterade bullen – 2 st). Kaffe/te, vatten (in alles 93 rupier).

Kl 0800. Avfärd. Riktning norrut. Det är dags att köa en ny anteckningsbok. Det blir en hel del skrivande, eftersom det blir ett bra sätt att minnas alla upplevelser som annars bara går i varandra.

Morgontrafiken är igång. Strax åker vi förbi en tobaksfabrik. Ja, här är det uppenbart tobak som är en viktig "gröda". Det är väldigt mycket odlingsbar mark i dessa trakter. Man kan tro att de växelodlar i olika tider. Det är mycket grönskande här. Landskapet är platt. Vi ser tobak och vi ser vad vi tror är majs. Det är stora vidder och vackert grönt.

Det är väldigt mycket traktorer i denna del av landet. Vi mötte en traktor, vars ena framhjul hängde i luften. Den gick bra att köra på tre hjul. De är lastade med sand, tegel, säd, rishö, pinnar, med mera, med mera. Det är många lass som körs.

Vi passerar flera tobakstorkhus i sten med plåttak, där taket troligen kan lyftas. I dessa hettades tobaksbladen upp – i processen mot användbar tobak. Utanför dessa tork/värmehus kändes tobakslukten. Den känns inte av bara de färska bladen.

Många frågor om tidningen når oss idag igen. Ja, vi uppmärksammas verkligen. Det är otroligt skoj, även om vi ideligen måste stanna och prata. Ibland blir det lite svårt att komma framåt, vilket vi ju behöver göra om vi nu skall hinna fram till Kolkata (Calcutta).

Bomullsfält kantar plötsligt vägen. Under några km finns stora fält innan nya grödor dyker upp. Det är roligt att se hur växtligheten förändras, hur de gör och det är intressant att se mängden av människor som arbetar när de här saknar maskiner. Här råder manuell kraft igen. Det ger förstås många arbetstillfällen, även om det är slitsamma arbetstillfällen.

Kl 1055. 33 km. Vattenbassänger byggs nära en flod (med vatten i). I floden går männen och fiskar med nät. Vattnet går bara till max midjehöjd och de har inga båtar när de fiskar här.

Kl 1130. 38 km. Chinna Gajam. Vi äter Idly med en väldigt stark sås och en chai var (25 rupier = finfint pris!). Vi får en trevlig pratstund med en god hög med herrar i byn samtidigt som vi försäker äta fint med fingrarna. De har tidningsartikeln för idag, där en hel del information finns om oss. Vi berättar att vi inte kan läsa den, så de ställer en del kontrollfrågor från artikeln. Bland annat frågor de om vår ålder – de är mycket förundrande över cyklingsäventyret och förstummade över vår ålder.

De pratar med oss och de diskuterar oss sinsemellan och berättar för nytillkomna om vårt äventyr. Det blir många och roliga samtal.

Vi kommer ut i ett sandligt landskap. Kvinnar sållar sand genom nät/såll och fyller sedan säckar med den fina sanden – allt görs för hand. Det är dammigt och tungt. Unga kvinnor är den vanligaste arbetskraften i dessa uppgifter. Hu, säger jag.

Efter de stora vattendammarna, som visar sig vara räkodlingar i stor mängd – förändrades landskapet. Det är torrt och sandigt istället för grönt och bördigt. Dammarna är vattenfyllda och kräver en stor del vatten. Kanske är det dessa som har förstört markerna runt omkring.

Kl 1500. 75 km. Bapatla. Bhavana Residency (300 rupier). Incheckade. Cyklar uppburna. Vilostund.

Från röd sandjord till otroligt bördig jordbruksmark – därefter räkdammar i mängd (ja, jätteräkornas odlingar förstör markerna) och kort därefter ett sandtorrt landskap utan större odlingsmöjligheter. Landskapsförändringen var mycket stor idag.

Lycka utbryter i sällskapet när det visar sig att vårt rum har varmvatten. Då blir det genast dusch och tvätt.

Dagens rutt blev Ongole – Chinna Ganjam – Chirala – Bapatla (75 km). Den var trivsam och vänlig. Det var en fint och lantlig väg, utan mängd av lastbilar. Vi trivs bra här. Vi har bytt distrikt ifrån Prakasam till Guntur, men är ännu kvar i delstaten Andhra Pradesh. Både Chirala och Bapatla var tillräckligt stora för att ha lodge. Det är bra för oss när närliggande städer har lodge, så är det inte alltid.

5 februari 2013. Tisdag. Kavali – Ongole (Andhra Pradesh).

Idag är det ett år sedan fina Valborg dog. Jag tror att hon fick ett bra liv och hoppas att hon var nöjd över allt som korsat hennes väg. Jag är glad att jag fått korsa hennes väg – och därmed fått träffa Leif. Han är en bra reskamrat.

Natten har varit god. A/C.n fick vara avstängd. Fuktigt. Myggigt. Ja, vårt nät är uppe varje natt. Det känns viktigt att undvika mycket så mycket det går. De bär ju en del otäcka sjukdomar.

Vi är nu i den nordligaste delen av distriktet Nellore. Idag bytte vi distrikt till Prakasam, vars huvudstad är Ongole. Vi har ett flertal distrikt kvar att passera innan vi byter delstat från Andhra Pradesh till Orissa.

Gårdagens upplevelser och möten var goda. Vi hoppas att också denna dag blir en bra dag.

Pastorn uppgav igår att det var många kristna i detta område. Förutom hans baptistkyrka fanns en annan – större – kristen kyrkan i närheten som rymt 2000 besökare.

Leifs prickar, som vi upptäckte häromdagen, finns kvar i oförändrad form. De kliar inte och märks inte, så vi oroar oss inte för dem.

Framåt 0730 kommer det frukost till vårt rum. Vi bjuds på Idly och Bongal (rismos med kryddor och kryddblad i – lite besvärtligt att äta med fingrarna) – olika & goda såser därtill. Otroligt gott och en bra start på dagen. Frukostmaten kom i små tidningspaket och såserna i små platspåsar. Allt att ätas med fingrarna. Man lär sig, även om det är svårt att äta rismos, som är som gröt, eller yogurt med fingrarna. Frukosten levereras av en herre från pastorns arbetskraft. Han verkar mycket glad över att få leverera mat och hjälpa oss. Han står och betraktar oss under hela måltiden (middag & frukost) och lägger på mer om något tar slut. Han ringer till pastorn och låter mig tala med honom. Jag tycker att det är svårt att tala med indier i telefon eftersom det är lättare att förstå engelskan när man ser personen, men det gick bra. Vi tackade för middag, boende och frukost – och all vänlighet han givit oss. Han berättade att han har en skola och en kyrka också i Ongole, så behöver vi hjälp så skall vi bara höra av oss. (G.D.D Diwakar, AMB Colypound, Kavali. Cell pastorn 98484 99 991 (Cell 9948361036 – mannen som levererade frukost). Mätta tackar vi för oss och packar på våra cyklar igen.

Kl 0819. Avfärd. Morgonen är redan varm. Vi börjar efter den stora vägen, men avviker efter en stund till en mindre väg. På den stora vägen matar vi mil och på den lilla träffar vi människor, ser landskapet och njuter av stillheten. De små vägarna går lite sick-sack, så vi kommer inte så mycket framåt. Nu, när vi figurerat i pressen och lovat att komma till Calcutta så måste vi ju också komma framåt. Inte bara laja runt. Vi måste helt enkelt hinna fram. Vi saboterade förutsättningarna för att komma fram utan stress, genom att åka till Andaman Islands i början av vår resa – men vi tror nog att vi hinner ändå.

Längs vägen ser vi flera planteringar. Långa smala träd är planterade i exakta och raka rader. De brukar jorden tydligt i dessa trakter. Vi kör västerut i Tettu, ut på landsbygden. Vi ser många odlingar här. Olika träd, buskar och odlingar. Någon bär frukt, ibland är det grönsaker och ibland är det kryddor. Deras ihärdiga och fina odlande är härligt att se. Det är gott om fågelkvitter i lövskogarna. Vägen är rak och utan särskilt mycket trafik. Ja, det är riktigt lantligt.

27 km. Gudluru. Det är många kor och getter i dessa trakter. De går i grupper om 2 – 10 och föses framåt av sin husbonde eller husfru. Det är ovanligt många djur här. I en av byarna vi passerar märks det tydligt att här är korna viktiga tillgångar. Hela byns genomfartsväg är full av ko-blajor, vilket inte är lika tydligt på andra platser.

Vi passerar flera torrlagda flodbäddar. Bara en liten stril finns kvar. Där finns kvinnor som tvättar sina kläder och lägger på tork strax intill. Ja, där det finns vatten finns det ofta kvinnor som tvättar. På denna resa har vi vid några tillfällen också sett några män som varit med och tvättat. Det har vi aldrig sett förr.

Vi närmar oss Kandukur. Plötsligt kommer ett stort pressuppbåd (4 personer) och börjar ställa frågor. De får historien om vår cykeltur mellan Mumbay och Trivandrum och denna mellan Chennai och Kolkata. Vi får hålla koll imorgon om vi är i tidningen igen då. Det verkar som om djungeltrumman går före oss. Hur hade de annars vetar att vi var just där, långt ute på landsbygden? (Eenadu Telugu Daily Paper).

En riktig ögonbrynshöjare här, kopplat till vår aktivitet, är vår ålder. De frågar om vår ålder och trillar nästan omkull när vi berättar hur gamla vi är.

Kl 1235. 44 km. Kandukur. Ja, nu är det matdags igen. Staden är hyfsat stor, så vi finner till slut ett matställe efter en del frågande. En polis visar oss rätt in till en vegetarisk restaurang strax intill. Vi äter Thali & vatten (110 rupier). Ja, flaskvatten fanns inte på restaurangen men en av servitörerna sprang raskt ut och köpte en flaska. De kunde ingen engelska, men det går ändå bra att få mat i magen.

Kl 1309. Vi trampar vidare med magen full av ris och grönsaksröror. Vi hejar glatt och tackar polisen för hans lotsning. Han ler stort i retur.

Kl 1341. 51 km. Nya gröna grödor dyker upp på fälten. Vi har inte sett dem förr. Kanske dyker förklaringen upp under dagen. Vi stannar för att fotografera och asfalten ger vika för stödet på cykeln. Asfalten blir alldeles mjuk av värmen. Nej, det är inte skrivbar, men ändå alldeles mjuk.

Här har vi sett gubbar som gått och rökt på cigarrer. Förklaringen kom under dagen.

Kl 1405. 55,5 km. Vi har nu 33 km stor väg kvar till vårt slutmål för dagen. Vi fick byta riktning, eftersom ingen kände till den by vi frågade efter. Vi tänkte då att det faktiskt inte fanns någon väg dit, så att de inte lätt kunde ta sig dit – och aldrig var där. Då hade ju inte vi något där att göra heller.

Hela tiden är det människor som intresserar sig för oss. De vinkar. De tittar nyfiket. Stirrar oblygt och ibland stannar de och pratar. Ibland åker de med oss en lång bit – ibland bara tysta men ibland pratar de under vår färd. Ja, det är fantastiskt roligt med alla kontakter.

På den stora vägen uppmärksammar lastbilschaufförerna oss ofta. De tutar och vinkar. Ja, man blir glad av sånt!

Vi har idag sett fler kor och getter än vanligt, på vår landsbygdsfärd. Det är också mycket brukad jord i dessa trakter. Olika grödor, olika träd – i långa tydligt planterade rader.

Kl 1453. 67 km. Vid sidan av vägen storteras blad och hängs på tork. De ser ut som de vi såg tidigare idag, som vi inte sett förr. Det visar sig vara tobaksblad. Män och kvinnor arbetar med att hänga de stora blad på tork.

Det pågår otroligt många vägarbeten på den stora vägen. Vägen är stor och bred, och bättras eller byggs till på väldigt många ställen. Det är två filer i vardera riktning. Ibland, som i ganska ofta, finns en tredje fil – som en bred vägren. Den tredje filen används av trafik som går i motsatt riktning, som skall av den stora vägen om ett par hundra meter eller någon kilometer. Där får man vara lite särskilt uppmärksam, eftersom det där ändå verkar vara högertrafik. Normalt är det ju vänstertrafik i Indien. Det byggs också många nya stora "toll-stations" efter den nya vägen. Den betalas sålunda med vägskatt.

I vägkanten ligger det ofta ganska mycket glassplitter. Man kan anta att det händer en hel del olyckor i nattrafiken. Ibland ser vi glassplitter från hela glasrutor liggande i kanten. Vi får hoppas att vi klarar oss från punktering av allt detta glas.

Jag har ont i baken av min stenhårda sadel. För övrigt är vi friska och mår väl. Vi trivs i detta land.

Kl 1640. 87 km. Incheckade på Hotel Rajadhani, Ongole. Vi firar dagen genom att dela på en flaska öl. Våra cyklar fungerar väl. Leifs växlar är lagade med stripes. För så skall det ju vara här. Verkar det som. :)

Vi tar en kvällschapati med en väldigt god röra till. Chai = te med mjöl och en massa socker (som man ju kan vara utan, men det får vara gott ändå) (70 rupier). Därefter en internetstund (20 rupier/timme) med uppdatering av bloggen. På hemväg köper vi 16 bananer för 40 rupier. GPS-laddning är nödvändig, så vi kan hålla koll på sträckorna. Dusch med hink i kallvatten. Vi trivs och mår väl.

Tack, för idag.