Jag undrar..

Jag undrar hur människor tänker.

Kunden går in genom dörren.

Jag vill byta en vara, säger hon.

Ok, säger jag, vad säger kvittot? Vad är det för vara?

Inget kvitto. Rea-vara.

Nej, tack, säger jag. Inget byte på reavaror. Inget byte utan kvitto.

Det är ju en gammal bok, säger kunden. Den vill jag inte ha, jag har den redan.

Det är en nyutgåva. Den är prisnedsatt. Det är en klassiker. Du (eller någon) har köpt den.

Sur kund vänder, går ut genom dörren. Här ska jag aldrig mer handla, säger hon på väg ut. Det är ju en kraftigt oskälig reaktion, tänker jag, att aldrig mer handla i en butik för att man inte får byta en reavara.

Jag undrar - varje kund som får ett nej, oavsett skäl - skyller hela situationen, hela livets tristess eller sin egen situation, kunskap och närvaro på butiken - alltså på någon annan än sig själv. Den som gjort köpet, funderat över det och bestämt sig för att handla - lägger alltså ansvar på någon annan.

De blir regelmässigt sura, agerar förskräckligt och har ingen förståelse för bytesrättsfrågan eller hur det är att driva ett företag.

Jag undrar, ja, verkligen undrar jag, hur de tänker. Eller kanske om de tänker. Och jag undrar hur jag ska förhålla mig till och/eller bemöta kunder som säger så utan att jag hinner reagera eller veta vad jag ska säga innan de tvärsura är på väg ut genom dörren.

Jag kanske gör bäst i att hålla mig tyst, eller finns det andra alternativ?

A..

Hur går det?

Hur går det, frågar kunden.
Ups and downs, svarar jag.

Ja, men hur går det, insisterar han.

Vänta nu, kära kund. Förväntar du dig en ekonomisk rapport, en känslomässig sådan eller en rapport om samhällets eller kunders status här? Och hur tänker du kring att jag ska rapportera om den vid kassan i butiken?

Är det en rimlig fråga som ställs?

Det går fantastiskt bra OM du och alla andra i stan handlar i butikerna som finns i stadskärnan. Om ni avstår nätklickandet och ytterområdena och istället gynnar de butiker som finns i den lilla vackra stadskärnan. Då kommer det att gå bra. Vad händer annars? Ja kanske finns det då bara restauranger, frisörer och mäklare kvar bakom de stora skyltfönstret. Är det så det ska vara?

Vem har makten? Ja, kunden, förstås. Du som handlar avgör vad, hur och var. Glädje, vrede, kortsynthet, värme, omsorg, med mera, spelar stor roll. Det du och jag gör påverkar.

Jag gör så mycket jag bara kan för kunden. Begränsande faktorer är t ex ekonomi/kostnader, orimligheter, vrede/kortsynthet och arbete mer än 15 timmar per dygn.

A..

Så föll hon...

Jag föll. Igår igen. Det känns i handen, i knät och i ett revben idag.

Vinterkängorna hakar i varandra och jag faller. Nu hände det hemma, strax utanför huset.

Det är skosnören och hakarna på skorna som gör det rent livsfarligt. De hakar i varandra och jag faller helt handlöst. Alternativet just nu är hala gympaskor, vilket inte känns som ett bra vinteralternativ. Jag kan naturligtvis inte fortsätta att riskera att ramla som jag nu har gjort flera gånger.

Det är inte skoj att så ofta vara en del av fallstatistiken, det gör ont och riskerar att vara riktigt farligt.

Isch. Usch. Aj.

A..

För mig är miljön och tillgängliga resurser av vikt - att vårda med omsorg

Min bransch skapar en mycket stor natur- och miljöpåfrestning. Jag blir därmed en del av något jag inte vill vara en del av. Där finns en oerhört stor förbättringspotential, både hos leverantörer, samordningsorganisationer och branschorganisationen.

Sammantaget är det stora kostnader, stor miljöpåverkan, ett stort resursslöseri och en helt galen riktning.

Branschorganisationen har dessutom förhandlat fram något som de tvingar in mig i, och som tar tid, kraft, energi och kostnader för mig att slippa. Jag tänker att branschorganisationer ska stå för fördelar och möjligheter, inte tvångsmässiga nackdelar. Det har hänt förr, det lär möjligen hända igen - det är trist och förskräckligt.

Nu behöver jag begrunda vad plusset med branschorganisationen är, ställt i relation till detta förskräckliga minus. Just nu är deltagandet i organisationen en enda stor sorg.

A..

Musikhjälpen 2019 Norrtälje

Ser ni den här bilder i ert flöde i sociala medier? Har ni tänkt kring frågan? Alltså Musikhjälpen 2019 - och vad de skapar?

Musikhjälpen 2019 har temat för året: sex är inte ett vapen. En synnerligen viktig fråga. Makaber, men ohyggligt viktig. Den rör förstås också dig och mig.

Nästa lördag/söndag 14-15 december är det aktivitet i Societetsparken i Norrtälje för att uppmärksamma detta.  Ja, på andra ställen i Norrtälje också, t ex på Friskis & Svettis i Norrtälje. Det pågår förstås aktiviteter runt om i Sverige, så se, lyssna och där där du är, det du kan. Där och du, när du ser att det är viktigt.

I parken ska det springas under helgen och det verkar vara rätt många som ska vara med. Några ska springa ett helt dygn, några ordnar ett stafettlag och några gör något eget. Jag tänker att det är spännande, läckert, fantastiskt och inspirerande. Jag blir så glad över glöden och engagemanget. Det är ljuvligt fint.

Jag ser planeringsfolket skapa en fantastisk aktivitet, ett härligt engagemang för ett viktigt arrangemang. De gör stordåd i planeringen för att det ska bli bra, bättre och bäst.

Heja ni som dragit igång detta. Heja alla som deltar. Heja alla som hejar. Heja alla som sprider ordet. Heja alla som bidrar och sponsrar. Heja alla som skapar glädje och heja alla som får världen att förstå att sex inte är ett vapen.

Häng på, vetja. Bidra med det som just du kan och vill. Snack och medvetenhet gör faktiskt skillnad här, men också delningar, spring, pengar, sponsring av grejer, mat och sånt, liksom också pepp och glädje. Spring eller gå en stund i parken på lördag - och berätta varför.

Pepp och heja!

I facebook-gruppen Musikhjälpen 2019 Norrtälje hittar du hur du bidrar med pengar till insamlingen. Det kommer du förstås också att kunna hitta information om i parken på lördag.

Pengar är viktigt, men ord och handling (uppmärksamhet och samtal) spela också roll.

Här hittar du länken till insamlingen med anledning av Musikhjälpen 2019 Norrtälje!

A..

Vart går utvecklingen inom journalistiken?

Jag förfasas.

Nu blir språket och journalistiken sämre och sämre i tidningen. Jag reagerar på flera artiklar. Det känns som en väldigt trist utveckling. Ibland är texterna rena dumheterna, som t ex notisen om bilisten med ordningsboten i NT 5 december 2019.

Varför skriver man inte vad brottet är? En paragraf berättar inte vad vederbörande gjort sig skyldig till. Vi ska inte vara tvungna att slå i en lagbok för att kunna förstå texten. Varför lägger man ut en bild som måste bortförklara?

I dagens tidning finns dubbla artiklar om Knutbypastorn. Saknas det information om vad man tidigare har skrivit om eller är det ingen som har helhetsinformation över tidningen.

Det verkar som om korrekturläsning är borttagen ur tidningsvärlden. Är det så?

Det är en mycket trist utveckling i läsningen av tidningen, en kraftigt försämrad läsupplevelse.

Kanske är jag bara en kritisk gammal tant.

Jag imponeras också, ibland.

Det händer till och från att jag imponeras av kundtjänstpersonal. Vem står ut med sura och missnöjda kunder som bara är förbannade? Ja, kundtjänstfolket som förstår att det inte är personligt, att det beror på helt andra omständigheter och kan bemöta utan personligt agg. Jag imponeras av detta, vill ge dem en guldstjärna i kanten. Vi är alla människor, några har bättre egenskaper än andra. Pepp för er.

Förutom då kanske att ni ändå inte löser problemet som uppstår. Det imponerar förstås inte så stort på mig.


A..

Jag vill inte..

Jag vill inte möta människors aggressiva känslor, när de riktas mot mig. Jag vill att de ska se, när det beror på dem själva, sin situation - inte mig och mitt.

Jag vill att de ska lyssna, förstå. Att de ska stanna, stilla sig och begrunda den andra sidan.

I min butik kan jag inte ha hela världens utbud. Jag har flera tusen varor, mängder av nytt varje vecka. Jag servar så mycket jag kan, letar, försöker, frågar och gör. Jag kan lägga en hel del tid och vilja i mina ansträngningar, men jag vill inte lägga tid och pengar på hemtagning av speciella varor om din avsikt inte är att hämta varorna. Det skadar dig, andra kunder, mig och butiken.

Du som nyttjar andra människor med avsikt att sedan strunta i att göra rätt för dig skadar.

Det är sällsynt att det händer, men det är väldigt plågsamt när det sker.  Kanske är det orimligt att tro att man kan undvika sådant, kanske är det orimligt att tro på människan och dess vänligt sinnade rättskänsla?

Jag vill inte misstro de människor jag möter.

A..

Betrakta människor som rena...

Ondskan uppenbarar sig i många olika skepnader.

Ja, visst är det så. Ibland möter man den helt oförberedd, oförstående, tills man inser att vissa bara är sådana. Hen kommer bara att se sig själv och göra vad hen kan för att rädda sig. Hen kommer att vägra att se sin egen lögn.

Jag gråter, för det är gräsligt. Gräsligt ur många perspektiv. Jag säger till mig själv: Skaka av dig. Glöm att du mött en sån person, gå vidare. Och önska att du ska slippa möta sådana igen. Det kommer du förstås inte att slippa, men tro inte illa om folk du möter ändå.

Betrakta människor som rena i själen, tills de visar sig bära alltför skarp svärta i sin själ.

A..




Vit kränkt medelålders man spyr galla över mig - när eller för att jag hjälpt honom ta hem en vara och han har ångrat sig längs vägen. Varan är beställd i butiken, i rätt tid, meddelad ankommen i tid och påmind en vecka senare. Kunden vägrar hämta varan och jag hävdar förstås att han ska. Betalning ska förstås ske.

Jag undrar hur han tänker, på vilket sätt det kan vara mitt fel att han inte tar del av information att varan har kommit, att han inte förstår att beställd vara måste hämtas. Jag undrar hur han tänker när han tycker att den bara kan ignoreras - vad händer i en butik när varor beställs och sedan ignoreras? Vem ska stå för risken? Vem ska betala? Vilken lag gäller? Ja, jag vet, men kunden tror visst att det bara kan lämnas därhän. 

Jag undrar, sörjer och blir inte klok på människorna - men, ja, det händer bara ibland. Ibland, som ändå ganska sällan - för de flesta är alldeles fantastiska. Det här var ett absurt undantag, med förskräcklighet och sorg som konsekvens. Jag hoppas innerligt att det tar lång tid innan jag möter en sådan igen. Det gör ont, tär på fysiskt och psykiskt mående och går inte att förklara - vare sig för mig själv eller för andra. Det ligger helt enkelt för långt från min verklighet, från mitt sätt att tänka.

Jag undrar hur den vita, kränkta medelålders mannen tänker kring hederlighet? Kanske saknar han bara förmågan att se lite bredare? Då är det förstås väldigt synd om honom.

Hur möter jag dig? Hur möter du mig?

Hur möter jag dig? Hur möter du mig? Hur möter vi varandra? 

Min utgångspunkt i vårt möte är att du talar svenska, att du ser och förstår de svenska koderna. Eller kanske att du förstår mina koder. Min uppmärksamhet i början av ett samtal måste ligga i riktning mot att jag måste klarlägga för mig själv att mottagaren förstår vad jag säger. Jag måste bekräfta för mig själv att rätt blir rätt, med utgångspunkt från min önskan att nå fram med ett budskap och mottagarens möjligheter att förstå vad jag säger. Ja, vem kan förstå den som inte talar begripligt, den som talar som man tänker, med tvära kast utan tydlig punkt.

Jag vet med mig att jag saknar humor, ibland är jag överdrivet känslig och från tid till annan använder jag ironi. Andra uppfattar detta och mig på andra sätt än jag själv. Jag uppfattar andra utifrån min världsbild, precis som andra uppfattatr mig utifrån sin. Bilden är antagligen alltid olika. Färgen är skimrande vacker hos någon och fasansfull hos någon annan. Vår mänskliga kemi, oss emellan, spelar roll. 

Jag ser hur människor (ja, kanske också jag) dömer andra för små, små steg, hur oförsonligheten ligger nära. Jag tänker på den, vrider den i mig, låter rädslan möta kärleken och vända tanken på nytt. Hur kan jag göra för att inte dras med i oförsonligheten och istället ta ansvar för mina tankar, min syn på människor, mina handlingar och min inställning i livet och situationen? Hur kan jag stå ut med mig själv som människa om jag inte också ser till andras väl? 

Inte bara andra, nej, ständigt både du och jag. Var för sig och tillsammans. 

A.. 

Kassaräkning 1974 - 1975 (St Eriks Gille)

"Kassaräkning för Sankt Eriks Gille, Roslagsbro 1974" - står det nogsamt antecknat i kassaboken som samlar 1960- och 1970-talets siffror för föreningen. Strikt, enkelt och fint.

Det gäller att inte spilla kaffe på den här fina boken som jag fått låna av St Eriks Gille för stillsamt begrundande. Siffror är vackert, eller hur? Det är vackert när vi kan fundera vad de faktiskt har gjort i föreningen under de år som boken omsluter. Berättar de - siffrorna, bokstäverna och människorna - allt? Eller bara lite, lite? Var finner vi resten av pusslet kring allt det som människorna i föreningen har gjort? De har gjort, var för sig och tillsammans. Tänkt, språkat, kommit på kant med någon eller någon annan (som vi ju gör emellanåt) men också skapat mycket värde för bygden tillsammans. Det är roligt att se dessa böcker och att fundera över vad som gjorts. Tack, till föreningen, för att ni sparat och tack för att jag får låna dessa en stund.

Siffrorna för 1974 har granskats och godkänts den 27/4 1975 av Tore Andersson och Sigfrid Andersson, som sig bör. För att de var engagerade och kunniga inom just detta område - och därför valda för granskningssysslan.

Under året har intäkterna bestått av 195 kr i medlemsavgifter för 1974 och ränta å sparkasseräkning med 86,93. Med 1827,83 från föregående år summeras plussidan till 2109,76. Detta matchas mot utgifter för utlägg (30 kr + 175 kr + 35 kr), kaffe (40 kr), annonsering i Norrtälje Tidning (54 kr + 70,6), porton och kuvert (16 kr) för att resterande belopp (1689,16) ska kunna gå vidare till kommande år.

Samma sak händer förstås under 1975. Under det året uppgår medlemsavgifterna till 200 kr och räntan till 91,95. Utgifterna är sparsamma och består av annonsering 72,05, kuvert 7 kr samt porton 21,60. Vidare till kommande år går 1880,46. Sigfrid Andersson och Tore Andersson har granskat och godkänt räkenskaperna den 17/5 1976.

Så fint. Så fint.

A..

Hur svårt kan det vara?

Hur svårt kan det vara att vara medmänniska! Vad är rätt?  Hur gör man? När får man skrika eller gråta och vad är poängen med att reagera när livet blir lättare om man stänger av? Blir det lättare då?

Jag hör henne berätta, vänder det i mitt inre och stänger av mina känslor. Det är ok, inte farligt, acceptabelt att leva med. Oroa inte, vare sig dig själv eller den andre. Man vill veta, prata, vara med, vara delaktig men också inte oroa eller säga fel. Vad är rätt och vad är fel? När är rätt och när är fel?

Nej, det går inte till så. Man kan inte bara stänga av, låta bli att oroa sig, fast man vet att man måste.

Jag låter känslorna komma, tankarna välla fram, se värmen och glädjen i personen, älska hennes närvaro och veta att hon och de omkring henne finns kvar, hela och friska i evig tid.

Hur svårt kan det vara, att vara människa?

A..

Roslagen....

Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje

Labacken - Övra Söderby - Roslagsbro

Labacken - Övra Söderby, Roslagsbro

Strax bortom Nor, riktning Rörvik. 

Nils Ferlin

Anmäld?

När jag dör, och om mina organ då är schysta för transplantation till någon som behöver dem - så få de användas, ja.

Jag är anmäld till donationsregisret. Är du?

A..

Rose Tillberg Mattsson - Bokprat 7 november 2019 kl 1730

Torsdag 7 november 2019 - kl 1730 - Bokprat med Rose Tillberg Mattsson - i Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje.

Hotelldirektören är tillbaka - del två av Rose Tillberg Mattssons bok om Hotelldirektören i Hallstavik är här! Rose Tillberg Mattsson kommer till bokhandeln och berättar om sin nya bok.

Missa inte!

Välkommen till bokhandeln!

A..




#vistoförlag #roslagensbokhandel #bokprat #enriktigbokhandel #rosetillbergmattsson #norrtälje #visitroslagen #visitsweden #boksignering

God morgon, Norrtälje

Gräsand, vuxen hane. Norrtälje.

Frostig morgon! Lilla torget, Norrtälje.

Nils Ferlin

Labacken - Övra Söderby, Roslagsbro - frostig morgon.

Foto Anette Grinde - Norrtälje 20191101

Gubbjävlar - 7 december 2019 (Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje)

Leif Bornvik kommer till Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje lördagen den 7 december för att prata om och signera sin bok Gubbjävlar.

Mer information hittas på bokhandelns blogg - här! 

Bin & biodling - 21 oktober 2019

Bin och biodling står på programmet för föreläsningen i Sockenstugan i Roslagsbro - måndag den 21 oktober kl 1900.

Sigmund Keskitalo från Norrtäljeortens biodlare berättar om bin och om odling och hantering som hör därtill.

Föreningsfolket ordnar med kaffeservering, så glöm inte dina fikapengar!

När; 21 oktober kl 1900
Var; Sockenstugan Roslagsbro
Arrangör: St Eriks Gille - Roslagsbros hembygdsförening

Jag ber om ursäkt för min oförmåga att förstå...

Jag ber om ursäkt för min oförmåga att förstå andra människor. Nu förstår jag bättre, eftersom jag nu står i en motsvarande situation själv. Jag har fått ögonen på företeelsen från ett annat håll. Man kan le åt dårskapen, hur uppslukad man kan bli och hur lite man visste innan.

Är det så att man ibland bara anstränger sig alldeles för lite för att förstå andra eller att man inte kan, alls?

Just nu talar jag om barnbarn och deras ankomst till mig och min värld. Mitt barnbarns ankomst förändrar mig, får mig att växa, ändras, njuta och oroas. Ja, det har jag gjort förr på andra sätt, men denna lilla Ellen, denna vackra lilla varelse som gör Jenny och Jesper till nya hjältar och Sofie och OA till medvandrare för en viktig person. Och vad gör hon mig till?

Henne. Ellen, Jenny och Sofie vill jag aldrig släppa oavsett vad. De är unika, underbart fantastiska människor. Unika individer, så fina, så fina. Så djupt inbäddade i mitt hjärta.

Och just det gäller förstås för andra också. Vi känner ju kärleken olika, men förståelsen växer för de som uppslukas av de fantastiska små.

Förlåt mig för att jag tidigare undrat hur ni kunnat uppslukas och släppa allt annat. Jag borde ha förstått bättre.

A..

Hallstaviks fotoklubb ställer ut i Folkets hus i Norrtälje

Hallstaviks fotoklubb ställer just nu ut bilder i Folkets Hus i Norrtälje. Fotoutställningar är - för mig - viktigt, viktiga. Jag gillar bilder och jag gillar när någon försöker säga något med dem.

I den här utställningen ser vi miljöfrågorna. Det är flera utställare som alla har fokus på miljöfrågorna - vad gör den för naturen, för djuren och för människorna? Utsläpp och  nedskräpning - medvetet och/eller med obetänksamhet. Djuren skadas, plågas och dör. Näringskedjan påverkas. Vi och våra efterkommande påverkas. Vår fantastiska natur och värld blir något annat. Vi ser plasten, övergivna hus och platser, bilar, taggtråd, fabriker, avgaser och annat som påverkar.

Bilderna är svartvita, fotograferna flera och tolkningarna olika. Vad gör det? Alltså att de är svartvita? Hur påverkar det oss?

Bilderna är vackra men gör ont - men en bild ger oss kunskap och möjlighet till eftertanke. Det är, för mig, viktigt!

Jag rekommenderar ett besök. Tag med dig din eftertänksamhet, fundera kring bilderna - vad säger de dig? Hur påverkas du? Vad är din roll i vår tid - och för en bättre värld för de som kommer sen?

Jag är glad att jag nu har upptäckt att också Hallstaviks fotoklubb finns och kan påverka mig. Bilder gör skillnad.

Tack.

Anette Grinde

.......

God Morgon Roslagen - varsågod att lyssna när bokhandlerskan i Norrtälje talar! 😌 

Radio Roslagen 20191011 God Morgon Roslagen. 

Programledare Carina Widlund talar med bokhandlerskan Anette Grinde från Roslagens bokhandel vid lilla torget i Norrtälje  

Du måste göra om din idé...

- Du måste göra om din idé till att vara den andres idé, annars får du inte igenom den.

Jag får erkänna att jag studsade när jag hörde detta, men med en stunds eftertanke inser man ju att det är alldeles rätt. Hur fel det än kan låta eller verka.

A..

.......

God Morgon Roslagen - varsågod att lyssna när bokhandlerskan i Norrtälje talar! 😌 

Radio Roslagen 20191011 God Morgon Roslagen. 

Programledare Carina Widlund talar med bokhandlerskan Anette Grinde från Roslagens bokhandel vid lilla torget i Norrtälje 

Lysning till äktenskap mellan Johan Ulrik August Lundeberg & Maria Eckman 1837

Lysning till äktenskap mellan Johan Ulrik August Lundeberg och Maria Eckman
- första gången, Walbo kyrka den 17 september 1837.

I de nordiska länderna har lysning gått till så att prästen under tre på varandra följande kyrkosöndagar berättar att två av församlingens medlemmar önskar ingå äktenskap. Om brudgummen och bruden kommer från olika församlingar, skedde lysningen på båda orterna. På så sätt gavs församlingen, som förväntas känna brudparet, tillfälle att påpeka om det fanns några hinder för vigseln. Historiskt kan man föreställa sig att kampen mot äktenskap mellan syskon och andra nära släktingar utgjorde ett starkt motiv till lysningen. Kanske spelade också löften om ett liv i celibat, redan ingånget äktenskap eller tvångsäktenskap roll i detta sammanhang. Poängen är att uppmärksamma eventuella hinder innan äktenskapet ingås.

Hindersprövning inför ett stundande äktenskap görs numera genom en utredning hos Skatteverket.

Det första lysningstillfället - inför äktenskap mellan Johan Ulrik August Lundeberg (Gubben Grå 1810-1885) och Maria Benjamina Eckman (1815-1902) - skedde alltså den 17 september 1837. Dokumentation för detta är en tryckt litet kort, som jag tolkar som ett inbjudningskort.

De gjorde fina och viktiga kort där och då, år 1837.

Anette Grinde

Träna!

Träna dagligen - på en lagom nivå. Gör alltså inte mer idag, än att du kan/vill göra det imorgon igen. Lagom är förstås en svår nivå, men ändå rätt viktig. Inte för fort, inte för långt, inte för tungt - men ändå gärna med en liten utmaning.

Träna det du gillar - och bygg gärna på med något annat. Variation är fantastiskt bra för kroppen och knoppen. Ju fler delar av oss vi utmanar, desto bättre kan vi må.

Sänk ribban om den lagts för högt. Det är bättre att komma ut och än att inte komma ut alls. Fem kilometer är bra även om du vill/ tänkte tio kilometer i din planering. Tre är avsevärt bättre än noll. En promenad gör skillnad även om du egentligen ville springa.

Bygg upp dig själv och din kropp i en lagom långsam takt, så att ni - du och din kropp - hinner vänja er vid påfrestning. Peppa den gärna med något nytt nästa dag igen. Man blir inte proffs på en vecka, men ju mer/ oftare man tränar desto bättre kan man bli.

Variation och vila är också viktigt, men frågan är hur man utövar den. En muskel behöver vila efter träning, för att växa. Vad kan vi då träna när en muskel behöver vila? Ja, visst finns det då andra muskler att utmana!

Ät gott, schyst och ordentligt. Din kropp behöver näring och byggstenar för att orka - både med träning och den vanliga vardagen.

Gå med i en klubb/förening med likasinnade. Det finns mängder av föreningar med kunskap, glädje och inspiration som kan föra dig till nya höjder.

Den träning du lyckas göra är ohyggligt mycket bättre än den som uteblir. I soffan sker inga stordåd, där latmaskar man mest. Ja, stick ut och njut av hösten - och gör det i schysta skor.

A..

Bokbloggat på bokbloggerskan om 100 svenska hjältinnor...

Klicka på bilden för att komma till inlägget - som finns på bokbloggen;

https://bokbloggerskan.blogspot.se

Där skriver jag om böcker, författare, bokhandeln i Norrtälje - och annat som hör text, böcker och läsning till.

Besök gärna bloggen - och kommentera gärna!

A..

Dagens bild...

S/s Norrtelje och Soltornet i Norrtälje (20191001) 

Foto Anette Grinde

 

S/s Norrtelje och Soltornet i Norrtälje 

 20191001 - temperatur nära noll (plusgrader)

Foto Anette Grinde

Lilla torget & Wallinska gårdarna 
Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje - bor i den högra/södra byggnaden

 Foto Anette Grinde (20191001)


--- --- ---

 God morgon, även om det nu nästan är mitt på dagen. Solen skiner, himlen är hyfsat blå och temperaturen är höstig. Det är lite kallt, men inga minusgrader. Det är vackert med solen som sakta stiger uppåt på morgonkvisten, ljuset som ändras allteftersom och temperaturen som sakta, sakta blir lite varmare.

 Hög och frisk står en ny dag för dörren. En ny dag som blir olika för dig och för mig, för att vi är olika, möter olika människor och alltid lyckas förhålla oss olika - för att vi råkar vara som vi är.

 Min förhoppning är att dagen blir god!
Kanske är det beroende av vad vi själva gör den till?
 Låt oss då ha en alldeles fantastisk dag!

--- --- ---

  Hur marknadsför vi vår stad? #Norrtälje  #Norrtelje  #visitroslagen  #visitsweden  #norrtäljehamn  #ssNorrtelje  #roslagen  #dagensbild  #samtidsbild  #rörelseglädje  #rörelseglädjenorrtälje   

Var finns vår bokhandel? #bokhandeln  #roslagensbokhandel  #enriktigbokhandel  #handlalokalt  #Wallinskagårdarna  #lillatorget 

Var finns antikvariatet? #AntikvariatetNorrtälje  #entrappauppibokhandeln  #välgörenhet  #arbetsträning  

Morgon, ljuva morgon..

Foto Anette Grinde - Övra Söderby & Nor - 20190927 (hyfsat tidig morgon)

Foto Anette Grinde - hönan Nacho burrar ner sig i jorden - 20190908 Övra Söderby

Samtidsbild är Stockholms läns museums digitala plattform för insamling av vår tids - här och nu - bilder. Hur ser vår vardag och våra miljöer ut? Fotografierna är tagna av personer som har koppling till Stockholms län. De/vi berättar om vår vardag och hur livet kan se ut.

Jag laddar in bilder där ibland - t ex från bokhandeln (Wallinska gårdarna i Norrtälje) och ifrån Labacken, Övra Söderby, Roslagsbro. Jag gör det för att det är platser som präglar min vardag och för att just de platserna, i den form de nu bedrivs, kanske inte finns om några år. Föreningslivet, med dess idealitet och den fysiska bokhandeln med sin kraftiga konkurrensutsättning från nätets handlingskultur stöps i förändringens vindar. Hur ska det gå med båda dessa företeelser, kan man undra. Både hembygdsföreningsföreteelsen och bokhandeln tilltalar mitt hjärta mycket stort, så jag vill förstås inte att de ska försvinna. För mig är vår historia, bygdens göranden och dess platser, av vikt. Jag vill se att vi/jag minns hur det har varit även när tiderna förändras. Bilder är ett bra sätt att dokumentera hur platser sett ut och förändras allteftersom.

Principer kring bilders bevarande är också av intresse för mig. Det finns så oerhört mycket bilder i vårt samhälle - men vart tar de vägen? Vem spar bilderna, kategoriserar dem och ser till att bevara dem för framtida generationers begrundande och funderingar? Samtidsbildsprojektet är ett sådant bevarandeprojekt förstås, förstås. Det gillas i mina ögon.

Anette Grinde

---- instagramtaggar ---  #Labacken  #StEriksGille  #Roslagsbro  #Norrtälje  #Roslagsbrohembygdsförening  #hembygdsförening  #hembygdsgård  #Samtidsbild  #Roslagensbokhandel  

Labacken - Övra Söderbyvägen 24, (Roslagsbro) Norrtälje

Labacken 20190927 - tidig morgon - foto Anette Grinde.- frostigt och  en smula kallt.

Ljuvlig morgon..

Ljuvlig himmel blå. Uppskattar årstiden, längtar efter de vackra höstfärgerna även om jag gärna är utan mörkret. Gillar sol och värme. Sol, blå himmel med friska träd strävade mot himlen tilltalar min själ. Funderar (ständigt) över miljöfrågor & rättvisefrågor och hur vi bra, bättre, bäst gör skillnad.

Boken om gödsel för trädgården står i bokhandeln. Den måste jag smyggluttta i, den måste ju tillhöra trädgårdsområdet på ett mycket bra och konstruktivt sätt, eller hur? Gödsel, kompost och näringsliv är viktiga frågor.

Där, i Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje, finns också en fin bok om att bygga holkar och sånt - av naturens eget material. Eftersom vi ligger trea med förbättringspotential på listan om bästa kommun i kampen om att rädda bina så finns det himla bra tips där.  

Kom gärna till bokhandeln så kan vi prata bihotell - sånt gillas. Ska vi ordna en föreläsning på temat, kanske?

A..

Korsspindeln, Masen, Nacho, vildsvinen och brevduvan.

Ojsan, hoppsan, vilken liten filur som vandrar på vägen. Så liten, men så stor kropp i förhållande till de små och smala benen. Om det kommer en bil riskerar hen att det går åt fanders, förstås. Ja, den - korsspindeln - pinnade på, så den klarade sig nog.

Masen, vår Hedemoratupp, klarar sig också rätt bra. Han är kaxig, jobbar runt hönorna och försöker också valla in oss när vi går in i hönsgården för att ordna med mat, vatten och öppning/stängning av hönsluckan för dagen. Vi får nog avstå från att släppa in barn till hönsgården nu, tänker vi. Han är lite för påig på den person som besöker hönsgården, även om han inte attackerar med näbbar och klor.

Nacho - en av våra hönor, burrar gärna ner sig i jorden/gruset och verkar må bra där. Var och en har sina vanor, eller hur? Ja, det är inte bara Nacho som gillar detta - hela hönsskocken gör så med jämna mellanrum.


På Labacken, St Eriks Gilles hembygdsgård, har vildsvinen grävt upp en stor del av den nedre trädgården och en del av den övre. De har grävt om riktigt rejält. Hembygdsfolket är långt ifrån förtjusta, förstås.













Bortsett från allt detta så är brevduvan kvar på gården. Hen var i sin iordningställda bostad och åt idag. Ja, hen talade med Leif en stund, men tog sig sedan en hög flygtur därifrån. Den är mätt, utvilad och kan flyga, ja. Den är fri att flyga hem till sitt riktiga hem, men vi gillar att den är kvar i våra kvarter.

A..

Kommer ni ihåg brevduvan?

Kommer ni ihåg brevduvan, som jag talade om häromveckan? Den rör sig fortfarande i våra trakter.

Vi lokaliserade ägaren, gav duvan mat, vatten och skyddat boende. Leif byggde förstås ett fint hus till duvan, till skydd för rovfåglar och andra djur. Duvan piggade på sig och flög iväg, men kom tillbaka igen. Den fick mat, vatten och tak över huvudet. Ibland slår duvan följe med Leif där han jobbar på gården, den sitter och inspekterar. Sen är den borta en dag eller tre, och plötsligt är den tillbaka igen. Den verkar gilla sin nya plats. Och vi gillar hen.

Vad säger ni, är det dags att döpa den nu? Så vi slipper kalla den för duvan, hen eller den.

Kan ni ge mig ett könsneutralt namn som passar till den fina duvan?

A..

--- --- ---

Brevduvesportens huvudriktning går ut på att ta sig snabbast hem. Man släpper de tävlande duvorna från en gemensam startplats. Duvans uppgift är sedan att så snabbt som möjligt flyga hem till sitt duvslag, sitt hem. Den duva som har högst genomsnittshastighet vinner. Duvorna förses med en speciell ring som registrerar tidpunkten för duvans hemkomst på slaget, därmed kan hastigheten beräknas.

En stor del av sporten sägs vara att avla fram så bra duvor som möjligt. För att klara detta krävs god kontakt med djur i allmänhet men också kunskaper i djuravel. För att bli framgångsrik inom brevduvesporten krävs ofta många år av ett eftertänksamt arbete med brevduveavel och god erfarenhet av tävlande med brevduvor.

Alla brevduvor som vill delta i tävlingar ska vara märkta med en fotring som är godkänd av det internationella förbundet FCI (Federation Colombophile Internationale). Fotringar får inte överlåtas till någon som har blivit utesluten eller som inte är ansluten till SBF (Svenska Brevduveförbundet).  

Psykisk ohälsa ...

Jag läser om en ung killes psykiska ohälsa. Om hans självmordstankar och depression. Jag tänker på en ung tjej som avslutade sitt liv för en tid sedan. För att hon inte längre orkade. Jag hör om människor som försvinner, som aldrig dyker upp igen. Jag läser om människor som ställer sig framför bilar eller tåg

Jag lyssnade på Babel (25/8 2019) och hörde om otillräcklighet och svårigheter när författarna David Lagercrantz och Marian Keyes berättade om sig själva. Det sätter sig i mitt huvud, jag funderar, vrider och vänder på tanken. Förfasas, förundras, undrar. Tänker hur svårt det är, men viktigt med öppenheten. Livet är tufft, ja.

Psykisk ohälsa är en sjukdom som inte botas i ensamhet. Det är något att leva med, tala om, uppmärksamma och vara medveten om. Det är något som kräver engagemang också från omgivningen - vänner och närstående - men ett problem kan vara att det är svårt att veta vad som pågår i människors inre. Man orkar det man orkar, men plötsligt är gränsen nådd. Det är tydligt att många har återkommande problem i detta.

A..

Marian Keyes.

Marian Keyes. Wikipedia.

David Lagercrantz. Wikipedia.

Vilopuls

Vilopuls är lika med antalet pulsslag per minut när din kropp är i total vila. Det sägs; - som en tumregel ligger en normal vilopuls på mellan 60 och 80, men en vilopuls mellan 40 och 100 är också normalt.

Nattens lägsta puls - vilopuls - uppgick för mig - till 55 slag/minut. I Aktiv tränings tabell kan noteras att jag där anses vältränad. Det gillas, förstås, men träningen kan bli bättre. 

Normal vardagspuls (om det nu finns ett sådant begrepp) verkar ligga omkring 75-85 slag/minut. Återstår att se vad som händer under träning i olika former.

A..

Tjejmilen 2019 - Team Lundeberg

Tjejmilen är ett fantastiskt arrangemang. Det är många som gör den tillsammans. Springer, går, joggar - utifrån sin personliga nivå. Där är mängder av kvinns - alla sorter och alla åldrar - alla med sina ambitioner, sin glädje och sin beskärda del vånda (ja, några klarar sig utan vånda, förstås). Igår var det sol och fint, rätt varmt. Team Lundeberg (mamma, några av hennes döttrar och några av döttrarnas döttrar) startade. Team Lundebergs deltagare i år bestod av mamma (88 år), Susanne, Ida, Hilda, Andrea, Sofie och Anette. Vi har gjort det sedan 2013 - med mamma som samlande kraft.

Det var mitt nionde Tjejmilenlopp och tiderna blir sämre, detta var min näst sämsta tid. Det är kanske åren som tar ut sin rätt - eller den totala frånvaron av snabbhetsträning. Positivt var att det ju ändå var en bättre tid än i fjol. Ja, det finns verkligen  förbättringspotential här. Kanske ska jag sätta som målsättning att komma under 50 minuter på Tjejmilen 2020? Då måste jag förstås börja med intervaller (i massor) och åstadkomma en mer strukturerad träning. Det duger inte att bara harva mil om det ska gå fortare.

Mamma är inte så tävlingsinriktad, men nu har hon satt en schyst ribba för (oss?) andra att nå. Man kanske måste hålla sig i ordentligt gott skick och form, inte slarva med hälsan och rörelsen, om man ska klara att matcha hennes nivå i framtiden. Vi får väl se om det är möjligt.

Mamma var näst äldst i startlistan och äldst i resultatlistan. Hon var sålunda äldsta dam - äldsta deltagaren - som genomförde Tjejmilen 2019. Skarpt jobbat, mamma! Det ni - slå det den som kan.

A..


Tjejmilen 2000, 2006, 2013-2019.

Genomfört lopp 2019 - i Team Lundeberg..
Ida, Gunnel, Sofie, Susanne, Anette, Hilda & Andrea.
(Längst ut till vänster; Linda Mossmans dotter på besök hos Ida)

Masen är en Hedemora-tupp

Masen

Säg hej till Masen. Han är en Hedemora-tupp och samsas med Nacho, Vita frun och Svarta Maja i hönsgården. Vi har haft honom sedan tidigt i somras när mården tog två av våra hönor - Lisen och Mary Stuart. Kvar blev då bara Nacho, som vi inte tyckte skulle vara ensam.

En ung tupp, som vi döpte till Masen för att han var av Hedemora-sort, ankom. Han var liten och rätt ynklig. Nacho, som nu var ensam höna och damen på täppan, satte Masen ordentligt på plats. Hon visade vem hon var och Masen fick så snällt hålla sig undan om han inte skulle få sig ett redigt nyp - eller hack - av hönan Nacho.

Någon månad senare fick vi två hönor av en granne. Vi döpte dem till Vita frun och Svarta Maja. Svarta Maja var kal på huvudet, som om hon varit sjuk eller mobbad av de andra hönorna - vi tror mer på mobbningsteorin än sjukdom. Hon var rätt skrajsen av sig när hon kom.

Nu har det gått en tid och Svarta Maja börjar få små fjun på huvudet igen. Hela gruppen går nu tillsammans och har hittat sina roller. Masen agerar tupp, gal som få och håller ihop gruppen. Ingen verkar elak mot någon annan och alla sitter på pinnarna på kvällen. De sitter i huvudsak tillsammans. Masen gör små utfall mot oss människor när vi kommer in i hönsrummet för att öppna eller stänga, ge mat och vatten. Man kan tro att han gör det för att markera vem som bestämmer och för att skydda sina hönor. Han får en liten åthutning av mig. Jag vill ju inte att han ska göra så. Vi får se om beteendet kan ändras åt ett mer positivt håll - det kan kännas hotfullt om små barn kommer in i hönsgården och han då gör så.

De sista dagarna har han börjat rymma. Han lämnar hönsgården, som förstås är stor nog för hela gruppen. Han vill uppenbart vidga sina vyer, men han vill nog ändå egentligen inte lämna sin grupp. Leif har fått fösa in honom två gånger och jag en gång. När jag kom på honom igår, sprang han utanför nätet och vill in, men kunde inte klura ut hur han skulle ta sig in igen. Samma väg och samma sätt som han kom ut, kunde man ju tänka, men det kunde inte han tänka, verkar det som.

Höns är trevliga djur. Roliga. Skuttiga. Peppiga. De springer så roligt. Och flyger, fast man (jag!) inte tror att de kan. Varför man (jag!) nu tror det? Ja, kanske för att man (jag!) har förutfattade meningar om det mesta (fast man - jag! - förstår inte erkänner att så är fallet).

A..

Jag oroar mig för den lilla brevduvan som inte riktigt vill flyga...

Det regnar. Jag oroar mig för den lilla brevduvan som inte riktigt vill flyga. Hen står väl inte och fryser i regnet, nu?

Den anlände till byn därhemma för lite mer än en vecka sedan, promenerade på vägen och betedde sig inte lika flyktartat som en fågel brukar. Den gick knappt undan när vi kom med bilen - och det gjorde förstås att man började undra vad det var för en filur. Nu är den på gården, därhemma. Den hade promenerat dit, antar jag, och Leif fick ögonen på den. När den nu var på gården blev det förstås också vårt ansvar, eller hur?

Vi har givit den mat och vatten, den har fått ett litet bo iordningställt - med skydd för mården (som ju tog två av våra höns) och jagande rovfåglar. Ägaren till brevduvan är lokaliserad (genom fågelns ringmärkning och registret hos Svenska brevduveförbundet) och informerad. Vi har blivit ombedda att ge den mat och vatten - i hopp om att den snart hämtar sig och känner sig redo att ge sig ut på sin fortsatta resa hemåt.

Det tävlas alltså med brevduvor. De kan ha riktigt unika släkttavlor (som gör dem enormt värdefulla) och de vårdas ömt av sina ägare. Ja, förstås, de är husdjur precis som alla våra andra husdjur. Bortflugna husdjur måste ju få möjlighet att ta sig hemåt igen, eller hur?

Det är roligt med sådana här små händelser, som lär oss lite nya företeelser och ger oss möjlighet att utforska ett område vi inte tidigare var så väldigt bekanta med. Brevduvor som flugit fel kan vara någons älsklingsvän - det kan vi ju inte bortse ifrån.

Snart är den säkert på väg igen!

A..

Sökning efter försvunnen person

Vi använder inte sociala media under dagen. Du går ytter på ena sidan och du på den andra. Ni märker upp ytterkanten där ni gått och ni tar inte ner banden efter er. Banden försvinner på sikt (papper). Hen är gruppchef, hen tar hand om och kontrollerar personen om hen hittas och hen ringer 112. Här är kartan över området som ska genomsökas. Vi är ca 10-12 personer i varje grupp och återvänder till centralen när området har genomsökts. Du är försäkrad så länge du har västen på dig.

Vi letade efter honom från kl 1100 - 1900, vi gick i riktigt ruffig mark, försökte läsa en fasansfullt usel karta och samordna oss i en grupp som inte alltid ville samordna sig. Det gick oftast alldeles utmärkt men lämnade också en del att önska. Det allra värsta var frånvaron av konkret information från ledningen och fullständigt usla kartor. Kartorna var verkligen värst.

Vi sökte igenom tre områden - kartrutor - (i våra två olika gruppkonstellationer). Andra sökte i andra kartrutor. Vi gjorde inga fynd. Inga andra heller. Vid slutet av den sista sökningen kan man konstatera att tröttheten gjorde oss till sämre funktionärer, skärpan försvann och bristerna förändrade strukturen. Vi var helt enkelt för trötta för att göra ett riktigt bra jobb, även om vi ändå gjorde ett hyfsat jobb.

Vi letade under träd och rotvältor, vi gick genom högt gräs, tittade upp, ner och bakåt i samband med  vandringen framåt. Vi vek inte undan för snåriga omöjligheter, djupa diken, fästingar eller ormar. Vi fortsatte framåt i vårt acceptabelt raka led. Vi tittade åt vänster och åt höger för att se att vi skannade området tillräckligt väl - tillsammans med de andra i gruppen.

Mot slutet av dagen surrade en helikopter över vårt huvud en stund - det gav en stunds hopp, men det gav inget resultat. Den eftersökte personen är ännu inte funnen. Det gör ont. Vi lider med honom, vi undrar var han är och vad som har hänt. Vi lider med familjen. Och ja, vi undrar verkligen vad som har hänt. Vi undrar över vem, hur och varför.

Ca 120 personer deltog i sökningen. Människor kom från när och fjärran. Flera hade gjort detta förr, men för många var det första gången. Man önskar att man inte behövde, men ack vilken insats av alla som deltog. Om det vore någon anhörig till mig skulle jag nog ändå finna någon form av tröst i den mängd människor som bidragit med kraft, tid och engagemang - ja, alla de som har letat i skogarna runt vår stad denna dag. Det där gör jag om, när behov finns och möjlighet ges. Det är en uppgift att prioritera - det kändes meningsfullt, även om vi inte gjorde några fynd.

Oj, vilken insats. Oj, vilken sorg. Oj, vilken frustration.

A..


Länkar;
Missing people Sweden
Norrtelje Tidning

Missing Peoples volontärpolicy; Sociala medier

Missing Peoples ändamål gynnas av sociala mediers förmåga att sprida efterlysningar. Du som volontär kan hjälpa till genom att dela våra inlägg på sociala medier och sprida ordet om vår verksamhet. Som volontär inom Missing People får du inte sprida eller diskutera innehåll om känsliga eller personliga uppgifter. Uppträd professionellt även på sociala medier för att värna om organisationens-, polisens- och anhörigas integritet. 

Det råder absolut förbud mot att använda sociala medier vid deltagande under sökinsatser. För att skydda andra volontärer och eventuella anhörigas och offers integritet råder absolut förbud att fotografera/filma eller på annat sätt dokumentera under sökinsatser.  

Vuxen kvinna (med sund man) hotar butikspersonal

- Jag ska prata skit om dig, jag lovar.

Jag undrar vad det är som gör att människor är genuint förskräckliga, att de hotar och är kopiöst otrevliga. Ingen tvingar dig att handla just här. Om du inte kan förlika dig med förutsättningarna, så gå, bara gå. Ingen blir lyckligare av att du är förskräcklig. Inte din man, inte du, inte jag och ingen annan heller.

Jag visade dig, lät dig ta din tid, du förstörde, du slet och förstörde - men du tog en vara som du tyckte att du ville ha. Jag berättade om förutsättningarna, jag slog in varan i ett paket - eftersom ditt  tystlåtne vänligt sinnade manliga sällskap tackade ja, han betalade och du var ohyggligt förskräcklig.

För mig hade det varit bättre om du inte hade handlat i min butik. Det hade besparat mig sorgen att höra dig. Det hade besparat mig sorgen och tyngden på mina axlar, som dina ord förde med sig.

Utanför hörde jag dig fortsätta att klaga. Du klagade på paketet, som jag hade lagt tid och pengar på att slå in. Jag erbjöd, ditt sällskap svarade ja. Du fortsatte din hemska klagolåt. Jag lade tid och vänlighet på dig och ditt sällskap, jag har varor i butiken och erbjuder dig att handla. Du måste inte.

Du kan inte ana hur ledsen jag blev av det du gjorde mot mig i butiken idag.

A..

Club 4CV Suede hade träff på Labacken (27/7 2019)

Sju små bilar färdades genom landskapet i vårt vackra land och möttes i den lilla sommarstaden Norrtälje. De kom från när och fjärran. Samlingsplatsen var Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje och de flesta var där redan en stund innan kyrkklockan slagit 1000. En varm och solig dag stod för dörren och alla ansikten lyste av glädje och förväntan. Vänlighet och värme kändes lång väg av både bilägarna, deras respektive och de som råkade ha vägarna förbi. Dessa bilar värmer människornas själar - de gör oss glada och vänliga till mods. Ja, med så innerligt söta bilar och med värmen hos deras ägare går inte att känna annat än glädje. Man blir verkligen glad av detta.

De anslutande bilfararna klev in i den lilla bokhandeln och bokhandlerskan berättade om hur det kom sig att Leif Hemlin köpte sin lilla finbil 2017, att hon själv köpte bokhandeln under samma höst, och att bokhandelshusets (den södra av Wallinska gårdarna) äldsta - östra - del är från 1700-talet (Ryssladan) men byggts efter rysshärjningarna.  1719 var året när ryssarna brände en stor del av den svenska kusten - vilket nu är 300 år sedan. Huset är alltså byggt några årtionden efter dessa härjningar. Den andra - västra - delen av huset (ut mot Lilla torget) är från 1800-talet. Det är en synnerligen speciell plats att driva bokhandel i och bokhandlerskan var glad över det fina besöket denna dag. Så fina bilar ser vi sällan till i bygden. Vi vill gärna se er igen.

Efter en stunds samtal inne i bokhandeln och någon liten utflykt runt i den lilla staden samlades bilfararna vid Lilla torget igen för färd till St Eriks Gilles - Roslagsbros hembygdsförenings hembygdsgård - Labacken, i Övra Söderby, Roslagsbro. Leif Hemlin ledde gruppen, som i gemensam trupp färdades genom Roslagsbros vackra och slingrande vägar ut genom landskapet. Vägnätet är som en labyrint, men lotsen förde gruppen rätt utan särskilda omvägar. (Ja, många gäster har kört vilse här).

St Eriks Gille - hembygdsföreningen - bildades 1960 och fick gården Labacken i gåva i början av 1980-talet av ett dödsbo. Den var då i ett helt annat skick än den är i dag. Föreningens medlemmar och andra intresserade har genom årens lopp lagt väldigt mycket ideell kraft på att iordningställa fastigheten och hålla den i fortsatt gott skick. Det ligger många timmars arbete, både i glädje och tungt slit, i dessa byggnader och dess tomt. Vad vore vi utan allt detta? Vad vore vi utan de fantastiska människor som lägger tid och resurser i bygdens föreningar?

Claes Holmström är föreningens ordförande och han berättade om byggnaderna, om hur gården brukats och om arvskiftet som gav gården till föreningen. Byggnaderna var öppna för var och en att besöka, vilket flera av finbilssällskapet gjorde. I den relativt nybyggda ladan hade föreningen dukat borden och ställt fram de mjuka stolarna (som Birgitta Holmström så fint klätt om). På borden fanns kaffe, kakor, bullar och korv till den som behövde stärka sig för viktiga samtal, kommande hemfärd eller bara den allmänna samkvämsglädjen. Hembakt är inte fy skam, det kan hembygdsföreningsfolket intyga. Labacken i Övra Söderby är en vacker plats och hembygdsföreningen drivs av engagerade medlemmar. De vill, de kan och de gör.

Claes Holmström (ordförande i hembygdsföreningen) hade också med sig två av sina T-fordar (han har ytterligare två under renovering hemma garaget) till träffen. Kalle Hemlin (vice ordförande i hembygdsföreningen) hade med sig sin Volvo PV Sport - i original (årsmodell 1960). Därutöver fanns några andra särskilda finbilar och någon av större omfång. Oavsett form, färg och skick bjöds här på glädjefyllda och intresserade samtal. Det blir lätt så när likasinnade möts, eller hur?

Tack till Claes och Birgitta Holmström och Kalle Hemlin för guidning, glädje och fika på gården.

Leif Hemlin har varit med i Club 4CV Suede sedan han köpte sin lilla finbil i juli/augusti 2017. Han ger ofta uttryck för att han är väldigt glad över klubben, som har givit honom ofantligt mycket tips och råd till hans renovering av bilen. Utan all den hjälp han har fått av några klubbens medlemmar skulle han inte ha klarat att renovera sin bil på den korta tid det nu tog (2017/2018). Att få ta del av den enorma kunskap, all glädje och det stora intresse som finns hos flera personer i klubben har varit en tydlig nyckel till hans renoveringsframgång. Namn som Andreas Uddling och Leif Hurtig har återkommande hörts vid vårt köksbord i Övra Söderby, och alltid med glädjens och tacksamhetens glimt i Leifs ögon. Och den där medlemspärmen med all matnyttig information har ofta fört hans arbete framåt. Att vara med i klubben var ett riktigt bra drag.

Vi tackar Club 4Cv Suede för er färd till oss i Norrtälje och Övra Söderby denna vackra lördag i slutet av juli 2019. Ni är varmt välkomna tillbaka till oss igen. Ja, jag är benägen att tro att Leif Hemlin och att hembygdsföreningen håller med mig om detta.

Välkomna åter, gott folk.

Anette Grinde
bokhandlerskan i 
Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje

Där gick hon i mål!

Ja, där gick hon i mål. Hon fick skumpa och kanelbullar och njöt av sin prestation och mottagandet hemma. Det var skönt, hon var glad och nöjd. Man kan mer än man tror - nästan vad som helst är möjligt.

Jag är alltså i mål med juliutmaningen - och är mycket stolt och glad över att ha rott detta i land. Ja, riktigt glad.

Utmaningen heter Spring tills du stupar - med bankgaranti; Man ska springa minst lika många kilometrar som respektive datum för varje dag i juli månad. Första juli skulle man alltså springa minst 1 kilometer. Den andra juli ska man springa 2 km, den tredje 3 km och så vidare. Den 25e ska man springa 25 km och sen blir det drygt om man inte har byggt upp en reserv. Springer man längre än minimisträckan respektive dag så sätts kilometrarna in på löparens reserv-km-konto som man kan nyttja för kommande dagar. Man får aldrig gå minus på kontot. All förflyttning till fots räknas och det är den sammanlagda sträckan under dagen som räknas för respektive dag - att gå eller att springa är grejen här. "Bankgarantin" innebär att man kan samla i förväg, spara till sen, men man får aldrig gå minus - inte låna km för framtiden.

1+2+3+4+5+6+7+8+9+10+11+12+13+14+15+16+17+18+19+20+21+22+23+24+25+26+27+ 28+29+30+31 km summerar till 496 km. Man skulle ska alltså gå eller springa 496 km innan den sista juli - acceptabelt rätt och vettigt fördelat över månaden.

Jag har i huvudsak sprungit sträckan. Några enstaka dagar har bytts mot promenadsteg, men annars har det varit löpning till och från jobbet som gjort detta möjligt. Jag har ca 2 mil till jobbet, så jag har cyklat (knappt) halva sträckan och sprungit resten - på morgonen - och samma, fast tvärtom, på kvällen på hemvägen. Lite drygt två mils löpning per dag, ibland med små eller större förlängningsspår som plockat in några fler välbehövliga kilometrar till kontot. Jag har avstått att transportera mig med egen kraft när det har regnat, men har haft bra väder de allra flesta resorna.

Jag har mycket kraftigt utökat min träningsmängd denna månad - tack vare den här utmaningen. Den har utmanat, peppat igång mig och till slut satt fart på envisheten när jag bestämde mig för att den faktiskt var möjlig att genomföra. Det här var en riktigt bra utmaning och jag känner mig väldigt stolt över att ha kunnat genomföra den.

Jag tackar Sofie för att hon peppade igång mig (så att jag kom till start) och Leif för god markservice under resans gång. Jag tackar också Gräfsta by - med Johanna i täten - som stod för en ruskigt fin hejaklack i fredags. Det värmde i hjärtat. Tack. Jag tackar Malin med familj för målgångskanelbullarna som hängde på styret idag, när de visste att jag gått i mål - och Leif för skumpan vid hemkomst. All fotförflyttning får jag tacka mig själv för. Det var jag - min kropp och mitt huvud - som gjorde det.

Typ 50 mils fotförflyttning - huvudsakligen löpning - i juli (som ju ännu inte är slut) - är inte fy skam. (Och hyfsat en god dos cykel). Det här är något att vara stolt över, tänker jag. Det gjorde jag himla bra.

A..

• Uppdaterad stolthetslista över tävlingar & stordåd!