Jag oroar mig för den lilla brevduvan som inte riktigt vill flyga...

Det regnar. Jag oroar mig för den lilla brevduvan som inte riktigt vill flyga. Hen står väl inte och fryser i regnet, nu?

Den anlände till byn därhemma för lite mer än en vecka sedan, promenerade på vägen och betedde sig inte lika flyktartat som en fågel brukar. Den gick knappt undan när vi kom med bilen - och det gjorde förstås att man började undra vad det var för en filur. Nu är den på gården, därhemma. Den hade promenerat dit, antar jag, och Leif fick ögonen på den. När den nu var på gården blev det förstås också vårt ansvar, eller hur?

Vi har givit den mat och vatten, den har fått ett litet bo iordningställt - med skydd för mården (som ju tog två av våra höns) och jagande rovfåglar. Ägaren till brevduvan är lokaliserad (genom fågelns ringmärkning och registret hos Svenska brevduveförbundet) och informerad. Vi har blivit ombedda att ge den mat och vatten - i hopp om att den snart hämtar sig och känner sig redo att ge sig ut på sin fortsatta resa hemåt.

Det tävlas alltså med brevduvor. De kan ha riktigt unika släkttavlor (som gör dem enormt värdefulla) och de vårdas ömt av sina ägare. Ja, förstås, de är husdjur precis som alla våra andra husdjur. Bortflugna husdjur måste ju få möjlighet att ta sig hemåt igen, eller hur?

Det är roligt med sådana här små händelser, som lär oss lite nya företeelser och ger oss möjlighet att utforska ett område vi inte tidigare var så väldigt bekanta med. Brevduvor som flugit fel kan vara någons älsklingsvän - det kan vi ju inte bortse ifrån.

Snart är den säkert på väg igen!

A..