Söndag 29 januari 2012. Mudavanmugal, Pojjappura – Thiruvananthapuram, Kerala.

Söndag 29 januari 2012. Mudavanmugal, Pojjappura – Thiruvananthapuram (= Trivandrum), Kerala.

Barnen på barnhemmet går i söndagsskola på söndagsmorgonen. Ett ungt par kommer varje söndags morgon och undervisar barnen. De sjunger och har en rolig stund tillsammans. De får varsin egen liten skivbok – alla barn kommer och visar sin bok för oss. De är glada och stolta över det som är deras eget. Vi ser dem dansa och sjunga tillsammans. Det är glädje att se.

Vid 12-tiden är det gudstjänst i huset. Den är LÅNG och HÖGLJUDD. Flera av barnen somnar på mattorna där de sitter (eller ligger). Pastorn orerar med ord och kroppsspråk – redigt. Barnens handklappningar och sång blir öronbedövande. Det gör ont i öronen – men det går ju inte att hålla för öronen när man sitter på en gudstjänst, eller hur? Och det går inte för sig att också vi somnar. Någon måtta får det ju vara på oartigheten. Barnhemmet går på kristen grund, ja. När vi har varit här har det varit gott om gudstjänster, också för alla barnen. Inte nådigt tidsmässigt avgränsade. Vi båda undrar hur mycket det är under veckorna. Vi båda undrar hur det är möjligt att barnen vill och orkar (fast det är ju klart, vi ser ju att de somnar...).

Vi blir bjudna på finfin frukost och lunch innan vi lämnar barnhemmet och våra cyklar. Lunchen var en gåva från en familj vars barn fyllde 1 år. Gårdagens lunch var en gåva från en familj vars barn fyllde 7 år. De kommer med färdig mat, fyllda byttor och serverar barnen. De bjuder också oss. Det är överväldigande att vara på barnhemmet, att se Alice kraft och de gåvor hon får till hemmet. Det är överväldigande att möta alla barnen och att inse hur de har det i det social sammanhang som råder i detta land, där familjerna spelar en oerhört stor roll. 

Igår visade jag bilder för barnen – de bilder jag tagit av dem medan vi varit här. Det blev många skratt och glada miner. Efter bildvisningen blev de mer intresserade av att vara med på bild. De ville se många fotografier av sig själva. De var som om det lossande och alla blev modiga. De vågade också försöka prata med oss och de ville verkligen bli fotograferade igen och igen.

Vi räknade in 25 barn på barnhemmet, varav ett låg på sjukhus. Många av dem var ganska små.

Efter lunch, framåt kl 1500, tackade vi för oss och tog bussen in till Trivandrum. Det kändes lite konstigt att vandra iväg utan våra cyklar – men de var nu barnhemmets, att nyttja som de önskade. Det kändes bra att lämna dem där, att kunna bidra en liten aning. 

Vår avfärdstid hemåt närmar sig. Väl i Trivandrum fick vi lite problem att finna boende för kvällen. Vi tittade runt och frågade på säkert 10 hotell/lodge innan vi fick napp. Det var fullt i stan. Nåväl, till slut fann vi en plats för väskorna och för oss själva, och möjlighet till en stunds vila.

Vi har beställt en ricksha till kl 0100 på nattkröken, för färd till flygplatsen. Vårt flyg hem går 0445 måndag morgon – vi har 11 timmars resa plus en stund i Doha för flygbyte framför oss innan vi är hemma i kylan igen.

Vi är överens om att vi har haft en riktigt bra resa, att Indien är ett fantastiskt land att vara i och att det var ett bra drag att cykla. Man kan undra vad kalaset har kostat, eller hur?



Titta in på denna blogg;  http://www.veloabenteuer.ch - Dessa unga grabbar mötte vi under vår tur. De fyllde 21 år i början av januari och cyklar långt, långt, långt. De har en fantastisk blogg och de gör en fantastisk resa. Bloggen är på tyska, men den går att översätta till svenska genom något lätt handgrepp, även om översättningen ibland blir märklig. Inläggen finns också på engelska...

Intressant. Bloggkartan Norrtälje.

Nyligen.se. Blogger.com. 

Lördag 28 januari 2012. Mudavanmugal, Pojjappura.

Lördag 28 januari 2012. Mudavanmugal, Pojjappura.

Skylten i barnhemmets samlingssal säger:

"We look at the stars from our window.
We sleep on our bed.
We eat at our kitchen table.
We have a home."

Det är en självklarhet för många, men inte för alla.

År 2000 började Alice Thomas sin barnhemsverksamhet.

Vi bor på barnhemmet – Divine Childrens home. Vi bjuds på frukost, lunch och middag. Generositet, omsorg och glädje känns i vår själ. Här känns det bra att vara.

"Världens största" spindel noteras som rumskamrat. Jag är inte överdrivet förtjust, men det är inte alltid så att man får välja sina rumskamrater. Jag är tacksam för att den ändå i något mått höll sig på sin kant.

Alice man dog i en bilolycka när de hade varit gifta i ca 3 år. Hennes egna barn är nu 18 och 20 år, då var de bara några år gamla. Barnen studerar nu på universitet. Sonen bor på ett hostel (vandrarhem) och flickan bor hos sin mormor.

Barnhemsverksamheten bedrivs i ett stor hus i en by på landsbygden en bit utanför Trivandrum. Huset byggdes för tre år sedan, med finansieringshjälp i huvudsak ifrån ett företag från USA. Byggnationen var klar 2008. Dessförinnan bedrevs verksamheten i hyrda lokaler. Barnhemmet äger marken och byggnaden där de bor. De har också en bit mark som nyttjas för bananträd, lite grönsaksodling och lite djurhållning. Barnen går i skola – 4 olika skolor – i närheten och upp till 7 km bort.

Kl 0700 sänder Alice iväg 5 tjejer och en kille till skolan. De skall på utflykt idag. Resten av barnen är kvar på barnhemmet. De har fina skoluniformer. De är nystrukna och ordentliga.

Den minsta flickan är fyra år. Hon kom till barnhemmet när hon var fyra timmar gammal. Den äldsta är 16 år.

En liten hundvalp är nyligen inköpt, då den gamla hunden dött. Hon köpte ankägg, som nu var en skock ankor. Höns, ankor och gäss tillförde mat till barnens matbord.

Jag är imponerade av den ensamma kvinnans kraft. Starkt imponerad.

Barnen är med i arbetet med odlingarna och djuren. Hon har ett ekologiskt tankesätt, gödslar med aska och tar hand om komposten. Sopsorterar. Barnhemmet strävar mot en högre nivå av självförsörjande genom de egna odlingarna och djuren. Hon försöker få barnen att skriva dagbok om odlingarna mm – som hur de odlas, vad som odlas, hur de växer, mm. Hon visar och de är aktivt med i omplantering av små plantor, som sedan kan generera frukt och grönsaker till deras gemensamma bord. Maten till fåglarna kommer också från den egna gårdens tänk. Barnen har sina sysslor, även de små. De rengör, vattnar, bär och hjälper till. Några ser uppmärksamt på och gör sedan också sina sysslor. Tilldelade och väl drillade. Hela odlingen – och med djuren – har ett fint kretsloppstänkande, vilket ter sig en aning ovanligt i Indien. Vi imponeras av helheten.

Alice har ett bestämt sätt, men tonen är hela tiden vänlig och omsorgsam. Hon höjer inte rösten, men vi ser att barnen med respekt följer hennes ord och handling. Om någon dristar sig till avsteg klappar hon bestämt i bordet eller i händerna. Det ger en omedelbar effekt. Vi har inte någon känsla av att det förekommer något våld i fostran.

Några av barnen har åkt på utflykt idag. De övriga är hemma. Trors stenhu och ekande väggar är det en lugn ton i huset. Barn och föreståndare längar efter att köpa en buss, som rymmer alla barnen. Utan buss kan de inte göra några gemensamma utflykter. De hoppas kunna köpa en egen buss innan juni 2012. Vi håller tummarna för att de lyckas.

Enligt Alice kostar det 1,5 laks rupier (=150 000 rupier) att driva barnhemmet varje månad – med lite personal, bilar, mat, kläder, mm. Allt finansieras genom gåvor. Någon lämnar pengar, någon lämnar ris, tvål eller andra förnödenheter och någon bidrar med volontärkraft för lek eller kanske utbildning av barnen. Det står gåvogivare fritt att ge det de kan, såväl smått som stort tas med tacksamhet emot.

Sovsalar och studierum för pojkar finns på den ena sidan av huset och för flickorna på den andra sidan. Väl avskiljda från varandra. Sovsalarna var möblerade med tätt placerade våningssängar. Vid väggarna fanns skåp, ett till varje barn. Den översta våningen är ännu inte färdigställd. Alice hoppas att det skall vara klart inom två månader. Det skall bli en stor hall, en öppen sal, för lek, studier, mm – det tillför utrymme inne när de inte har mark att vara på utomhus. Bottenplanet av huset var matsal/samlingssal och ett stort kök, liksom tvätt/diskutrymmen. Våning 2 innehöll 5-6 rum för besökande att bo i. Våning 3 innehöll sovsalar och studierum för barnen och våning 4 den stora öppna salen som snart skulle färdigställas.

Divine betyder "Gods place". Alice är djupt troende (kristen) och överför detta genom bön, gudstjänst och sång till barnen.

Alice har bedrivit barnhemsverksamhet i åtminstone 12 år. Hon var 27 år när hennes make dog. Det första barnet hon tog hand om var ett av barnen från fängelset där hon undervisade kvinnliga fångar efter det att hennes make dött. Det gör ont att inse att fångarnas barn bor med sin förälder i fängelset. Städning, skjuts till skolan, matlagning – när hon eller baren inte gör dessa eller andra uppgifter. Alla barn hjälper till, med det de kan, eller det de borde kunna.

Idag bidrar besökare med lunchen. Ris, kyckling och grönsaker serveras av främmande människor, som gåva för dagen. Bordsbön och vilsam tystnad råder under måltiden. Någon har också lämnat en påse med några kilo ris. Barnhemmet lever på vänliga människors donationer. Alice ber till Gud om tillförsikt. Hon oroar sig inte. Hon tror att han är med henne och barnen – och det verkar han verkligen vara.

Vi åker med Alice för att köpa fisk. Vi åker ner mot Kovalam, ca 16 km söder om Trivandrum. På vägen dit gör någon en slarvig omkörning. Alice har "skinn på näsan" och ordar för sin rätt. Hennes fina bil har fått en skada på höger framskärm.

Strax syd om Kovalam pågår en fiskauktion. Det är en stor kommers och mängder av fiskebåtar. Alice köper två stora hinkar fisk.

Barnen har inga (synliga) leksaker. De har en säng och ett eget skåp, i övrigt ser vi inget personligt på barnhemmet. Sängen är en våningssäng i en sovsal. Opersonligt avskalat.

På väg hem från fiskmarknaden besöker Alice ett av barnen som ligger på sjukhus. Hon är 13 år och en fem dagars antibiotikakur krävs för att hon skall bli frisk. Nej, säger Alice, på det statliga sjukhuset är det inte så dyrt. Vården är dock bara den nödvändigaste – till skillnad mot privata sjukhus, som är dyrare och omsorgsfullare.

Www.divinechildrens.com

 

Intressant. Bloggkartan Norrtälje.

Nyligen.se. Blogger.com. 

Fredag 27 januari 2012. Varkala – Mudavanmugal, Pojjappura.

Fredag 27 januari 2012. Varkala – Mudavanmugal, Pojjappura.

Det var ett väldans oväsen på restaurangen utanför rummet i går kväll. Till slut lyckades vi ändå somna. Vi sover riktigt bra på detta rum. Det är lagom temperatur. Det är fint. Och det är inte någon smutskänsla. Vi mår gott här.

Efter en lång väntan fick vi frukost – omelette, toast, frukot och kaffe. Under väntetiden talade vi med ett par från Californien, som var i Indien i 5 veckor. De hade varit i Chennai och skulle sedan vidare till Delhi. De imponerades av vårt tilltag att cykla. Vi gladdes av samtalet. Det är roligt att tala med andra, ur flera perspektiv.

0835. Iväg från Varkala. Riktning syd på mindre vägar.

1035. 20 km. Chirayinkeezhu. Frukost igen. Lite väl stor. Dosa, ärtor/potatisröra, kokoschutney, vatten & te.

Vi trampar på, i sakta mak. Idag finner vi små vägar nära kusten, men utan hav. Det är varmt och fridsamt. Mellan Veli och Trivandrum finner vi strand och hav. Det verkar vara grunt och sedan tvärdjupt. Den inre vattenkanten är brun av sand som slammas upp av vågorna. Här ligger också stockkanoterna i sin gamla form. I trä. De är fina.

1413. 50 km. Vi närmar oss vårt slutmål, vi kommer in till staden via den internationella flygplatsen – dit vi skall om några få dagar. Lite rast och vila med några porotha och blandade grönsaker.

1700. 66 km. Efter ett idogt letande hittar vi rätt. Vi är någonstans ute i ingenstans, känns det som. Vi har frågat efter vägen igen och igen, och vi har ingen aning om var vi är (vi hittar inte platsen på kartan). En bit utanför Trivandrum, är allt vi vet. Hur långt vet vi ej. Vi är på Divine Childrens Home, efter tips från fina Jenny. Det är ett barnhem, med flera ganska små barn. Vi hoppas kunna lämna våra cyklar här.

Vår cykling i Indien är nu över. Ca 190 mil har vi avverkat under perioden 8 december 2011 – 27 januari 2012. Kust, berg, höjder upp och ner och härligt glada möten med fina människor. Det är verkligen lycka att kunna resa på detta sätt. 

Vi bor på Divine Childrens Home, i Pojjappura – någon mil utanför Trivandrum.

Torsdag 26 januari 2012. Varkala.

Torsdag 26 januari 2012. Varkala.

Vilodag.

Vi äter frukost på Cafe del Mar. Omelett, toast, frukt och kaffe.

Leif har summerat våra sträckor. Vi har cyklat drygt 180 mil. I lugn och maklig takt, ibland slitsamt men i princip alltid njutbart har vi färdats längs Arabiska lavet – Indiens västra kust. Någon kanske tycker att det är ett äventyr. För oss är Indien nu ganska vant. Vi vet hur det är, hur det fungerar och oftast var vi hittar det vi behöver. Vi trivs här. Det är vänligt och det är varmt och skönt.

Internet. Nej, inte fungerande – men visst debiterar de ändå. Ja, ja – om detta är inte någon större vits att orda.

Lunch på Kerala Café. Idag hinner vi visst inte mer än att äta. Nudlar med ägg och grönsaker. Idag är farten verkligen inte hög. Vi har knappt styrfart. Vi möter en svenska barnfamilj som är i Indien i tre månader. Deras bar är ca 5+7+12 år, där åtminstone mittentjejen skulle gå i svenska skolan strax intill Varkala i 5 veckor. De letade nu efter ett hus att bo i under denna tid. Det är härligt att höra att människor nyttjar tid för resor i främmande land. Jag svär lite inombords över att jag inte förmådde göra det när mina barn var små.

1400. Salta bad skarpa vågor. Ljuvligt värmande sol. Badvakt motar bort indierna från stranden, de verkar få hålla sig på en annan kant. Det är bara här, i Varkala, som vi har sett vågor i havet. De bryter 20 meter från stranden och vattnet är starkt strömmande. Man får passa sig en aning.

Vi har inte badat så ofta på denna resa, trots att vi den strösta tiden varit nära kusten. Ett par tillfällen i Goa, ett par i Karnataka och lika många i Kerala har givit salta bad. I övrigt har vi besökt en hel del stränder utan att bada. Där har vi mest njutit av det vackra strandmiljöerna erbjuder.

Kväll. Virusdrabbning ab mitt usb-minne. Var i hela friden har de 1500 bilderna tagit vägen? De finns inte kvar på minnet – men av nyttjat utrymme att döma ser de ändå ut att ligga kvar. Hur göra? Min fasa är att förlora alla bilderna.

Middag. Veg sizzler och gratinerade grönsker. Öl.

I morgon är målsättningen att gå i mål i Trivandrum och att finna Divine Childrens Home, med hopp om att vi finner det vara en bra organisation att lämna våra cyklar till. 

Onsdag 25 januari. Kollam – Varkala.

Onsdag 25 januari. Kollam – Varkala.

En riktigt usel natts sömn.

Strax efter kl 0600 går vi ut och letar matställe. Vårt middagsställer från igår visar sig vara öppet, med några få tillgängliga frukostartiklar. Vi får bori, det lilla uppblåsta "brödet", lite smördegstunt, med grönsakssåser. Kaffe.

0708. Iväg. Vi söker riktning mot kust och morgonsolsväg. Temperaturen är skön.

0750. Ca 4 km. De små fiskekanoterna bestående av tre stockar har här moderniserats till båtar i plast i motsvarande form. Det verkar vara lättpaddlat med ett halvt bamburör. De tar upp näten i morgontiden, som sedan sorteras, lagas och läggs fint inför nästa färd. Strandplatsen är full av män med sina båtar och nät. Morgonen är ljuvlig.

0836. 10 km. Vägen får en tendens av sandväg igen. En väg över vattnet byggs och anslutningen är inte riktigt klar. Det var tur att de ändå nått ganska långt med vägsnutten över spa´t. Vi tror att en del vägar är byggda eller förbättrade för att kunna göra de långa stenbarriärerna som oftast ligger längs kusterna.

0900. 12 km. Asfalt igen. Duvorna och kajorna överröstar fågelkvittret. Solen börjar värma dagen alltmer. Dagen har verkligen vaknat.

Paravur mot Varkala. Färden går nära kusten. Det är blåsigt nära kusten idag. Himlen är som vanligt ljuvligt blå.

0935. 16 km. Frukostsoppa. Vegetarisk. Vatten och kaffe. Lyxhotell/lyxkrop utan gäster. Man undrar hur det bär sig.

Det finns hyfsat gott om katter, särskilt efter kuststräckan. De är alltid spinkigt smala. De senaste dagarna har vi inte skett så många kor, bara någon enstaka här och där.

1100. 23 km. Leif får sms från Andreas. Vi tar ett glädjeskutt över fotot på det nya barnbarnet. En liten grabb på 3550 g, 52 cm såg dagens ljus kl 0246 i morse. Underbart roligt – vi tror att allt gått väl för Malin, Andreas och det lilla nya pyret.

1134. 25 km. Varkala beach. Sun Rise Beach Resort. 400 rupier efter påpekande att vi bodde här ifjol (två ggr!) och att det var därför vi sökte bo här.

Varkala är västerlänningarnas paradis. "Charterstuk". En tydlig semesterort med andra priser och andra förutsättningar än vad som annars rått på vår färd. Vi stannar här i två nätter och vilar innan vi tar den sista dagsetappen till Trivandrum.

En öl delas för firande av det nya tillskottet till familjen Hemlin – Björklund. Därtill för att rummet är finfint, att det finns varmvatten och handdukar. Vi är nöjda och mår finfint.

Baddräkt på! Vi lägger oss på stranden och lapar sol i ett par timmar. Havet är ljuvligt skönt. Solen är gassande stekhet. I Varkala är stranden full av västerlänningar. Det är ytterst avslöjande när man fuskar med skolskydd på något parti – det blir rött raskt och obarmhärtigt. Solen är helt enkelt ganska stark.

Menyerna på restaurangerna på klippan ovanför stranden ser lika ut på alla restauranger. Det ligger säkert 30 st efter kanten. Innanför kanten ligger mängder av hotell. Vi är glada över att vi slapp gå vidare för att leta annat boende.

Vi äter pannkaka med frukt till em-fika. Tämligen smaklöst. Vi tänker på Sofies pannkaka med banan och nutella. Den hade nog smakat mer.

Kväll. Vi sätter i oss en enormt stor fisk, ris och grönsaker. Detta är den enda plats vi lyckas finna god och ordentligt tillagad fisk. Det kostar dock riktigt rejält – helt utan måtta ur indiskt perspektiv. Dundermätta!

Farfar Leif. Ett nytt liv. En ny liten människa börjar sin vandring genom livet idag. Må lycka och god hälsa vara med honom, den lille nye som kom idag.

Tisdag 24 januari 2012. Kayamkulam – Vallikkavu – Kollam.

Tisdag 24 januari 2012. Kayamkulam – Vallikkavu – Kollam.

Jag känner en stor sorg över att snart behöva avsluta denna resa och lämna detta land. Jag känner stor glädje över att snart få träffa Jenny och Sofie. Vi längtar nu också efter hemlagad mat. Att äta på restaurang varje dag är till slut väldigt enahanda.

Vi har en svenska flagga på en av cyklarna. Ibland händer det att någon kan flaggans tillhörighet. Det glädjer! Ingen svensk har dock givit sig till känna.

0730. Dosa, chutney (av kokosnöt) och grönsaker i form av kikärtor. Dosan var idag som tjocka stora plättar. Goda. Kikärtorna fick jag dock nog av igår. Kaffe och vatten till. Kanske hade det varit gott med hjortronsylt och glass på dessa "plättar". De var riktigt fina!

0830. Start och iväg. Riktning väst från Ochira ut mot kusten och liten väg.

0950. Ca 12 km. Vallikkavu. På en liten – med betong liten – stig hittar vi så småningom bron över till landtungan längst västerut. Vi har en svag känsla av att vi svängt fel i någon korsning (vilket naturligtvis aldrig hänt förr)!

1030. Ca 16 km. På toppen av bron, i ett vackert landskap, med båtar, fiskenät och en strålande sol. Ja, visst har vi det ganska bra.

1150. Ca 28 km. Plötsligt går vägen genom ett stort sandtag. Människorna ler när vi insisterar på att inte åka huvudvägen. Sandvägen är lång och stretsam. Nej, det fanns verkligen inte en väg här. Bara sand, sand, sand. Så sant, så sant. Lastbilarna lastas på för hand och med hacka, nästan 20 man arbetar för att fylla lastbilen. Det mest märkliga i sammanhanget var att högarna först byggdes upp av en lastmaskin, för att sedan skyfflas på med mankraft.

1255. Ca 33 km. Vi är ute på den stora vägen igen, efter en slitsam stund på en väldigt sandig "väg". Havet utanför låg stillsamt blått. Det är verkligen ljuvligt vackert med det stora vackra havet.

1300. Chavara. "Meals" till lunch. Vatten & fanta. Inget kaffe fanns. Trött, efter sandslitet. Mätt. Mat i magen gör underverk med orken.

1530. 50 km. Kollam. Karuna lodging. Main road, Kollam. Smått. Rent. Lodgestil.

Vi promenerar runt på stadens gator i hopp om att finna kaffe och sötsaker. Vi gick bet på det senare, men fick så småningom en god kopp kaffe. Vi hittar sen ett internetcafé – lite bilder hittar till bloggen. En masala dosa fick sedan slinka ner. Gott! Kaff/te, vatten. Lite lätt och mycket gott.

Det var skönt att komma fram till ett boende i vettig tid idag. Lite strosande i dagsljus och lite vila efter sandstretet gjorde gott.

Vi mår gott. Vi njuter av sol och värme och längtar inte till slask, snö och kyla. Att cykla i främmande land är verkligen finfint.

Måndag 23 januari 2012. Alleppey/Alappuzha - Ramankary – Edathtva – Thrikkunnappuzha - Kayamkulam

Måndag 23 januari 2012. Alleppey/Alappuzha -  Ramankary – Edathtva – Thrikkunnappuzha – Kayamkulam

Det är verkligen ett förskräckligt hostande på natt och morgonkvist. Man får vara innerligt glad att det stillar sig under dagarna.

En ny kameraryggsäck är nu ett måste. Den som nu brukas får nog sägas ha gjort sitt – med beröm godkänt. Den har säkert varit med i 20 år, i ur och skur och på många resor. Det är fantastiskt vad en del prylar är riktigt bra. Den nya skall vara vadderad och vattentät med lagom braiga fack. Och lätt, eftersom den alltid skall vara med.

0700. Vår middagsrestaurang (vegetarisk) var öppen även till frukost och serverar appam med grönsakssås. En liten lätt frukost ger möjlighet till ännu en om ett par timmar. Att äta smakar lite gott igen. Kaffe och te.

0745. Iväg. Riktning lite oklar.
0830. Vi trampar österut en kort stund, i försök att slippa stor väg. Stora vackra risfält breder ut sig i det platta och våta landskapet. Fåglarna sitter i långa rader och torkar sina vingar.

0915. 14 km. Mankombu. Ingen karta att köpa.
0945. Ca 19 km. Ramankary. Här söker vi sydlig riktning igen, för små vägar. Vårt önskemål om en ny karta lyckas inte infrias. Hungrig.

1045. Ca 28 km. Landsbygd. Risfält. Slingrande vägar som dansar genom landskapet. Enstaka hus, inga större byar och inga affärer/restauranger. Grävda och stensatta vattendrag följer oss allteftersom. Höga små broar korsar nya vatten titt som tätt.

Landskapet är fantastiskt grönskande och vackert. Det andas en väldigt fuktig värme med de våta risfälten och den värmande solen. På fälten går kvinnor med paraplyhattar och arbetar med böjda ryggar. Det är vackra syner vartän vi vänder oss, men slitet hos människorna känns. I dessa kvarter passerar nog inte så ofta cyklande västerlänningar.

1100. 29 km. Edathua. Porotha och kikärtor. Kaffe och vattten. Nej, det var inte gott.

1200. Nej, inte heller i Edathua finns en karta att köpa. Vem vi än frågor blir vi åter hänvisade till stora vägen. Vi tror att det är en dos språkförbistring och en dos usels karta som gör att det är så svårt att hitta småvägar. De finns uppenbart på många ställen, men vi har svårt att få människor att lotsa oss dit.

1315. Ca 42 km. Nej, inte heller Haripad har några Keralakartor.

1430. Ca 49 km. Riktning väst. Repmaterial av kokosnötter ligger i mängd efter vägen. Delar ligger i blöt i vattnet. Vi undrar lite varför, men utgår ifrån att det är en del i processen av materialet.

1445. Bananpaus. Thrikkunnappuzha. 35 rupier/kg. Lite träiga, men ändå goda.

Längs den lilla landtungan vid kusten går vägen nära havet. Stranden är täckt av stora stenbumlingar till skydd mot vädrets makter. Här finns ingen sandstrand kvar, allt är täckt av stora stenar. Strax ovanför sitter fiskarna och lagar sina nät, spelar kort eller bara vilar under en palm med sina nät som mjuka underlag.

1600. 62 km. Öst igen, över bro mot strad. I ca 1 mil, kust, har stranden gjorts till en tjock stenbarriär mot det vackra blå havet. Kanske är det ännu längre, men det är vad vi ser. Mycket sten och många arbetstimmar ligger i detta, runt Indiens kuster. Husen ligger nära den låga stranden. Det är bara stenbarriären emellan.

Mellan den södra delen av landtungan in mot fastlandet går en stor bro. I vattnet finns en stor mängd ställningar för kinesiska fiskenät (de stora håvarna). I flera av dem finns inget nät, så de används inte aktivt idag.

1800. 70 km. Kayamkulan. Långt om länge boletande. Irritationsgrad hög över hotellpersonals frånvaro av service. Prutar & godtar, men sedan backar de. De har inget mandat. Tidsslöseri med trams. 

1930. Mat. Ris och potatisröra, vatten, 7Up och te. Riset var till del hårt, som om det legat och kallnat. Jag vill verkligen inte ha matförgiftning igen. Bananer till efterrätt. Gott!

2100. Tvätt. Nattning. Bastuvarmt.

Intressant. Bloggkartan Norrtälje.

Nyligen.se. Blogger.com. 

Söndag 22 januari 2012. Cherthala – Kumarakom - Alleppey/Alappuzha.

Söndag 22 januari 2012. Cherthala – Kumarakom – Alleppey/Alappuzha.

Förskräckligt hostig, är hon. Ont i halsen, men på bättring. Det finns onekligen hopp, och det känns bra.

Vi besöker hotellets restaurang för frukost. Masala Omelette, porotha, vatten, kaffe/te.

0920. Iväg, med sikte öst och sedan syd – eller kanske väst igen. Vem vet vart vägarna bär?

0950. 5 km. Vi når sjön strax öst om Cherthala. I dessa trakter, eller kanske mer ner mot Alleppey, går många båtar med turister ombord. Husbåtsturismen är stor i "backwater"-områdena kring sjön. Det är skönt att se vatten, även när det inte är hav.

1130. 20 km. Kumarakom. Efter bron över sjön svänger vi söderut igen. Det är vatten på ömse sidor om vägen. Det växer väldigt mycket grönt och palmer/träd i vattnet, som verkar vara ganska grunt. Stora områden har en grön matta över vattnet.

Här finns ett naturreservat, väldigt många husbåtar av skiftande sort och en hel del dyra resorts med lyxpooler, mm. Vi trampar lugnt förbi och njuter av trakterna.

I Kumarakom fyller vi på lite energi med en tidig lunch. Förkylningen och hostan känns bättre nu än i morse. Grönsaker på längden och tvären med ris och vatten. Kaffe. Gott!

Lite hemfärdsångest börjar göra sig gällande. Det känns inte som im vi är särskilt intresserade av att åka hem till den svenska vintern. Den indiska värmen är onekligen väldigt skön.

Vi talar (igen) om vårt val av transportmedel och konsterar att det är fantastiskt att cykla. Det har verkligen varit fina veckor i detta land. Det är ett land vi trivs i, kan vi lugnt konstatera. Vi är ju verkigen inga cyklister sedan förr, så Leifs förslag var ganska osannolikt. Det blev dock – peppar, peppar – riktigt bra. Man ser, man kommer nära, man får röra på sig och man kan ta´t i lugn takt. Det enda som ibland är problematiskt är att hitta boende på vettigt avstånd. Ibland blir det helt enkelt lite för långt. Man måste komma fram innan orken tar slut och innan mörkret har anlänt. Det är viktiga parametrar för avslut av cykeldagarna.

1230. Aj, aj, aj. Man kan få brännskador i rumpan om man lämnar cykeln i solen. Det blir rikgit varmt på sadeln. Datorn har det också riktigt varmt – det är säkert 40 grader i väskan (som ständigt är i solen).

1245. 22 km. Vi hittar en färja som tvärsar vattnet över till Alleppey-sidan. Kumarakom Boat Jetty – Muhamma. Avgångstid 1300. Vid restaurangen sa de att det var båtstrejk i Alleppey idag, att inga båtar gick. Man skall inte tro på allt, tänker vi. Vi är tacksamma för att strejken inte gällde den båt vi skulle åka med. 20 rupier. Beräknad restid 40 minuter. Färjan gick 16 ggr/dag i Alleppeyriktningen och antagligen lika ofta tillbaka. Det finns inga tturister på denna båt. Båttypen var inte av "turistart".

1340. 28 km. Båtresan omfattade ca 6 km enligt gps.en.

1400. 1 kg apelsiner. Gott, minsann. Ca 6.-/kg för goda apelsiner får ändå duga.

1545. 44 km (inkl båt 6 km). Alleppey. Incheckade på Venice Homestay.

Dagen har varit god, mild och skön. Vi har trampat på fina vägar i vackra kvarter. Vatten är fint, även om det ibland var gröna mattor på vattnet. Människor frågar ofta var vi är på väg, de häpnar även om målet bara är en mil bort. Vi undrar om de tror oss när vi säger att vi cyklat från Mumbai. Nåväl. Nu har vi ändå inte så väldans många mil kvar till vårt mål – Thiruvananthapuram! Jenny Grinde och Ulrika Mannelkvist har lämnat biståndsorganisationsförlag. De tackar vi för. De skall granskas närmare.

Ja, du, min kära medresenär. Dig tycker jag om. Med dig vill jag leva, resa, skratta, springa och leva loppan. Världen runt, på nya spår och med nya äventyr på agendan. På några av dessa vill jag gärna också att mina små troll följer med. Man får ju hoppas att de snart vill springa halva och hela marathon eller kanske resa per mc på nya spår i främmande land. Att resa är verkligen tillförande. Det ger verkligen många nya bilder på näthinnan.

Alleppey har en hel del paraplybutiker. Vi minns de fina butikerna från ifjol. Idag är de söndagsstängda, som de flera butiker i stan (fast det brukar normalt inte vara söndagsstängt när vi är på andra platser). De har säkert en industri med paraplytillverkning i denna stad.

I Alleppey ser vi en hel del västerlänningar. Husbåtsindustrin drar genom aktiv marknadsföring på turistorterna och i alla guideböcker.

Internet. Tvätt. Fruktköp. Bildnedladdning. Nattning.

Lördag 21 januari 2012. Cherai Beach – Cherthala.

Lördag 21 januari 2012. Cherai Beach – Cherthala.

Vaknar genomtjockt snuvig och förskräckligt hostig. Havet hörs utanför. Det brusar skönt när vågorna bryter mot strandkanten. Innan kajorna vaknat hörs ett skönt fågelkvitter i skiftande toner. Någon talar och någon svarar – kvittret är vackert.

Vi har haft ett mycket bra solskyddsmedel med på denna resa. Eucerin Sun Protection 30 har nyttjats i princip varje dag och vi har inte bränt oss alls. Den kan rekommenderas (köpt på apoteket).

Havsbrus skapar längtan
Längtan efter hav och strand
Efter salta öppna hav

Salta öppna har skapar längtan
Längtan efter frihet
Frihet utan gräns

Muren utanför hotellet, mot havet, byggdes för tre år sedan. Tsunamivågen gick in över ön, men skadade inga människor eller egendom. Den bara smög över och försvann igen.

Vi får en kopp te innan vi trampar iväg (0750). Skönt!

Det pågår asfalteringsarbeten på den lilla vägen mellan öarna. Kanske är det ännu ett tsunamiprojekt. Det sysselsätter många människor och är ordentligt manuellt och smutsigt. Det är många olika uppgifter och såväl män som kvinnor är sysselsatta i arbetet. De hejar glatt. Arbetet stannar av en aning när vi stannar för att fotografera. Man blir glad av alla vänliga människor.

Vattennivån ligger väldigt nära vägen.

0915. Ca 12 km. Njarakkal/Narakkal. Frukost. Appam med grönsaker. Te/kaffe, vatten. Gott!

1030. 22 km. Färjan från Vipin Island till Kochi står inne. Det är skarp kö till biljettköpet, man får inte mesa i denna biljettkö. Vi lyckas komma med som sista "fordon" innan repet drogs. Rickshaförarna undrar om vi behöver skjuts (vi undrar lite hur det tänkte kring cyklarna). De kinesiska fiskenäten fiskar här med flera män än det behövdes i Cherai. Kanske är nätet eller konstruktionen större här. Efter strandpromenaden säljs fisk som nyligen fiskats. Den kan tillagas, efter önskemål, i en närliggande restaurang.

Vi träffar Bill Bens (från Mangalore) vän Antony i Kochi och sänder en hälsning om att läget är gott. Vi fick tala med Bill per telefon och han blev glad av att höra av oss. Han ser mycket gärna att vi besöker dem vi vårt nästa besök i Indien.

1120. Mjölkkaffe (mest varm mjölk) och kanelbulle i Kochi, på Elite Hotel (Bens vän hade sin resebyrå mitt emot). Vi känner oss inte så sugna på att stanna kvar i stan, så vi trampar vidare.

1340. 38 km. Aroor. Kartan ljuger så att vi nästan trillar omkull. Vägar och järväg ligger på helt andra platser, än där de är ritade på kartan. Man blir gråtfärdig när vi igen tvingas ut på en STOR väg. Tvi, den! Orter och avstånd verkar helt ovettiga idag. Vi får se när – eller om – vi kommer fram i vettig tid. Härifrån är det 20 mil prick till Thiruvananthapuram (Trivandrum), som som vårt slutmål.

1415. 42 km. Lunch. Nudlar med grönsaker och ägg, vatten och kaffe. Gott, men lite lite.

1540. 53 km. Thuravoor. Här trodde vi att vi skulle kunna finna boende, men gick bet. Staden var mest en korsning och ett stort temple. Vi får trampa vidare till nästa stad och hoppas att den är lite större och att där finns några boenden. Som vanligt får vi skiftande budskap om boenden och vad som är sant eller inte upptäcker vi oftast på plats.

1745. 65 km. Cherthala. Lång om länge letande efter bo i en stad som har festivalfestligheter och få boenden. Ett överdyrt hotell blev till slut nödvändigt. För bo måste vi ju. Trött!

Vi får nog ta och försöka köpa en ny karta i morgon. Den vi har får vi spatt på. Vi måste hitta småvägar i det fina vattenlandskap vi nu befinner oss i. Här finns mängder av vattendrag, det vore ju oerhört trevligt att få åka bland några av dessa.

En öl och några kex delas till middag. Vi somnar till en dånande köksfläkt efter en lagom dålig amerikansk film.

  

Fredag 20 januari 2012. Cherai. Vilodag.

Fredag 20 januari 2012. Cherai. Vilodag.

Dunderförkyld. Ja, medicinen mot matförgiftningen måste ha varit effektiv. Den tog verkligen bort all motståndskraft i min kropp. Vi gladdes i förra veckan över att vi inte har varit sjuka på mycket länge. Nu är jag sjuk så att det räcker, verkligen.

Idag är målet 2,5 mil bort. Kochi, får bli ett stopp igen, med hänsyn till min elaka förkylning.

Nu behöver vi hjälp av våra medmänniskor där hemma. Det skall finnas en website som listar viktiga biståndsorganisationer i Kerala. Vi behöver hjälp att finna några konstruktiva och väl arbetande biståndsorganisationer som arbetar med t ex barn (barnhem?) eller kvinnors väl eller handikappades väl. De skall ha sitt säte i Thiruvananthapuram (Trivandrum) eller i dess närhet. Vår olan är att skänka cyklarna till en sådan organisation, för försäljning och nyttjande av medlen i verksamheten. Hjälp oss att finna bra organisationer till detta. Tipsa oss mycket gärna!

0700. Hotellägaren låser upp för våra cyklar, knackar på och meddelar att det regnar idag. Vi bestämmer oss raskt för ännu en vilodag i regnets Cherai.

Strax innan kl 1000 cyklar vi in till Cherai för lite frukost. Det duggar lätt. Vi ser en fiskare med sina nät, men annars är de hemma igen efter nattens arbete. Det enda som finns på frukostrestaurangen är porotha och ärt/potatisröra. Den var väldigt stark. Jag känner ingen smak, bara en brännande stark kryddning. Svart te idag var gott! Kaffe till Leif och vatten, förstås.

Det är ofta långa menyer, men när det kommer till kritan finns det bara ett par av rätterna tillgängliga. Allt finns definitivt inte hela dagens, vilket kanske är logiskt, men inte ens en del av det som står under frukostavdelningens finns tillgängligt i frukosttid (vad som nu är frukosttid).

Vi internetar en stund. Jag lyckas igen lägga ut några bilder och är i princip ifatt med texterna. Fint! Det kan ju vara bra, utifallatt någon följer våra dagars färd.

Vi tar en liten cykeltur. Det är kraftigt fuktigt, men utan regn eller dugg. Det är väldigt varmt, men det är ingen sol. Vi hittar småvägar i vattenlandskapet mellan öarna. Här slingrar en väg mycket nära vattenytan genom landskapet.

Snörvel, säger jag mest idag. Leif tar en bild av mig. Jag ser ut som ett smalt streck. Tänk, att bilder kan ljuga så dant. Jag tror inte att jag har tappat några kilon under denna resa, trots sjukdom mm. Vi har ätit i mängd.

Efter kuststräckan på vår ö ser vi en hel del byggnationer. Stora och mindre hotell och resorts växer sakta upp och skapar nytt för bygden. Vi får hoppas att det också startas några nya restauranger. Det verkar behövas, tycker vi som har svårt att hitta någon bra restaurang att äta på i dessa trakter.

1315. Paneer Butter Msala och ris, vatten på en arabisk restaurang vid stranden. De har en julgran och en julstjärna som pynt i tältöppningen. Portionen var duttipluttigt miniliten. Underkänt igen.

1508. Åker till hotellet efter en tur till supermarketen i Cherai för köp av kex och marmelad för att stilla hungern efter den usla lunchen.

Idag har vi, i stillsam takt, cyklat runt i bygden. Vi uppskattar sträckan till ca 2 mil.

Framåt em är stranden åter fylld av lediga indier. De flanerar, badar, njuter, skrattar och leker. Strandkvarter är intressant för lediga indier, precis som för oss. Inget bad, för mig, idag. Förkylningskurerande står högst på agendan. Inget annat är just nu särskilt viktigt här.

Jinky´s – Babu – skall bygga ut sitt hotell. 185 kvm, 5 nya rum i gammal Keralastil, blir storslaget. Hans säsong går ifrån november – 15 mars. Monsunen börjar i juni och pågår fram till och med augusti, om vi förstår saken rätt. Under någon av de senare perioderna finns ett fiskeförbud under 75 dagar. Om byggtiden för hans nya hotellprojekt vet han inget om – endast gud vet, var andemeningen i svaret – men uppskattningsvis upp mot ett år.

När vi filurar på stranden en stund hoppar delfinerna i havet strax utanför. De är svåra att fånga på bild.

1900. Middag. Gobi Manchurian (vi trodde att Gobi var potatis, men vi fick blomkål). Starkare än starkt. Vatten och te. Det var den bästa måltiden på länge, även om de vägrade att servera ris till. Det har varit lite lågt i kvalité och kvantitet på sistone. Chapati/porotha var det enda som passade till, enligt servitören. Jag håller inte med, men fick så snällt anpassa mig till indisk sed. Lite väl strarkt.

2000. Vi har TV på rummet och hittar AnimalPlanet. Där finns många fina djurprogram. Det är lätt att fastna framför TV.n, så det är gott att vi hittar detta program. Repriserna och reklaminslagen är dock lite för många för att det skall vara riktigt bra.

I Indien är medelinkomsten per invånare 900 usd. 700 miljoner indier lever under fattigdomsgränsen på 2 usd/dag. Indien har den högsta mängden av fattiga människor i världen. Av 1,2 miljarder människor, i den mån de alla kan räknas, lever ca 70% på landsbygden. De stora städerna attraherar ofta människor i tron på en bättre framtid efter torka eller översvämningar eller andra arbetsproblem – det leder dock ofta till ett liv i stadens slum.


Lördag 21 januari 2012. Charai Beach – Cherthala.
Sondag 22 januari 2012. Cherthala - Alleppey.

Torsdag 19 januari 2012. Cherai beach, Kerala.

Torsdag 19 januari 2012. Cherai beach, Kerala. Vilodag.

Cherai finns inte på någon av våra kartor, men här vor vi fint nära stranden. Det ligger en ö norr om Kochi – vi bor på en ö som ligger utanför den norra delen av den ön. Vi är ca 1 mil syväst om Kodungallur och ca 2,5 mil norr om Kochi (som ligger väster om Ernakulam).

Jag har en förkylning, av inte särskilt mild art, som bråkar med mig. Det är en obekväm eftersläng av matförgiftningen i söndags. Vi stannar här i två nätter, så får vi en vilodag på ett bra boende för lite hälsovård och återhämtning.

0900. Frukost strax intill. Appam/porotha med lite sås. Med stark betoning på lite. Kaffe på maten. Vi ser hur de diskar kaffekopparna i handfaten och önskar att vi slapp se det vi redan vet. Disken lämnar en hel del att önska. Debiteringen på notan innebar rent ocker, ställt i relation till vanliga priser och vad som brukar serveras. Ibland blir man häpen. Hit går vi absolut inte igen.

Det är lite disigt idag. Fiskarna sitter innanför muren och spelar kort. Det ser vi ofta att de gör efter dagens värv.

1230. Efter en lång väntan på Salt ´n Pepper får beställa var sin omelette och vatten. Jag tror att vi väntar i 1½ timme innan den har kommit in (kall), vi fått notan och kan gå. Hit går vi inte igen. Det är förundrande hur en så fin plats med många boenden kan ha så svårt att prestera vettiga restauranger. Förundrande!

1415. Vi cyklar in till staden, Cherai, för lite shopping i den stora supermarketen och Leif får med sig en öl i vinbutiken på hemvägen. Jag står över, det känns helt enkelt inte gott med en snörvlande förkylning. Dagen idag är en aning jobbig. Jag har nog inte feber, men är redigt förkyld och lagom vek. Jag hoppas att jag mår bättre i morgon, för då skall vi trampa vidare till sydligare trakter.

Med oss på vår resa har vi;
The essential guide to customs och culture. India. Culture Smart! Den är skiven av Becky Stephen 2010. Andra tryckningen 2011.

Boken ingår i en serie böcker om länder, omfattande minst 70 länder.

Vi har också med oss Lonley Planet, men vi har mycket större nytta och glädje av Culture Smart! India. Den beskriver t ex Indiens religioner, land och folk, dess värderingar och attityder, vänskap och familjeliv, resor, hälsa och säkerhet och en del om sådant man bör eller inte bör som gäst eller resenär i landet.

Vi känner igen oss i mycket och lär oss om annat. Vi återkommer till den igen och igen. Den är matnyttig, allmängiltig och träffande. Vi känner att den stämmer med det vi upplever allteftersom vi reser i landet.

Lonely Planet hjälper oss sällan. Culture Smart skall vi onekligen testa för andra länder som vi skall besöka. Den var helt enkelt riktigt bra.

0900. Frukost strax intill. Appam/porotha med lite sås. Lite, lite. Kaffe på maten.

Det är lite disigt idag. Fiskarna sitter innanför muren och spelar kort. Det ser vi ofta att de gör efter dagens (eller nattens) värv. Vi ser också hur kaffekopparna diskas i handfatet och önskar att vi slapp se det vi redan vet. Disken lämnar helt klart en hel del att önska. Debiteringen på notan innebar ocker, ställt i relation till vanliga priser och vad som brukar serveras. Ibland blir man häpen. Hit går vi absolut inte igen.

Lunch på Salt ´n Pepper. Vi beställer en omelette och vatten och får vänta upp mot 1½ timme på en kall och ynklig omelett. Underkänt igen. Vi tjuvlyssnar på ungdomarna vid bordet bredvid. En finska 19 år som reser med två fransyskor i ungefär samma ålder – de talar med en amerikan i 25-årsåldern. Tjejerna berättar att de sover ute och att de gör mat över eld utomhus. De verkar leva ett farligt liv, tänker vi, när vi hör att de liftar emellanåt och att de t ex åkt med 7 fulla killar på en lastbil. Killarna hade inte dragit sig för att tafsa. Tre unga tjejer befinner sig då i ett mycket utsatt läge. Jag hoppas verkligen att mina tjejer aldrig någonsin liftar.

Vi åker och köper kex, och sedan till hotellet och sover bort några eftermiddagstimmar.

1915. Veg.fried rice och nudlar med grönsaker och ägg. Te, två liter vatten. Vi cyklar hem med fick- och pannlampa i beckamörkret, där alla kör med helljus på.

Utanför vinbutiken, där Leif handlade en öl tidigare idag (som han somnade gott på under eftermiddagen), var det nu en jättekö framför luckorna. Alkoholnyttjandet har uppebart ökat.

Ja, vi cyklar hem i det kompakta mörkret. Det är svårt att se något när man möter forton med hel usen på. Man blir alldeles blind. Cylister och promenadare syns inte i mörkret – och inte heller gropar eller vägens slut.

Vid bron över vattnet till vår ö ser vi lampor från de kinesiska fiskenäten lysa flitens ljus. Ute i det grunda vattnet står också män bredvid sina båtar och slänger ut nät efter räker och annan småfisk som går här mellan öarna.

 

Onsdag 18 januari 2012. Guruvayur – Cherai beach, Kerala

Onsdag 18 januari 2012. Guruvayur – Cherai beach, Kerala.

Snuvig. Kliig i nästan. Eländes, elände. Jag hoppas att en förkylning inte bryter ut. Detta blir en aning jobbigt.

Idag hoppas vi hitta till en skola som vi besökte ifjol. Vi har med oss bilder från det besöket som vi gärna vill lämna.

Det var härligt att duscha i rent och varmt vatten i morse. Och på ett rent och fint hotell.

0710. Frukost tvärs över gatan. En stark Masala Dosa var, kaffe till Leif och en flaska vatten slank lätt ner.

Vi bor tvärs över gatan mot ett sjukhus. Praktiskt om det det skall tramsa mer med hälsan, å andra sidan skall vi nu iväg igen.

Det är på gränsen till svalt på morgonen, inte kallt dock. Elefanterna varndrar förbi på gatan när vi skall åka iväg. (0810 iväg).

0905. 9 km. Över vattendragen går det stora broar, som hoppar när trafiken går över dem. Här ser vi igen ett av de stora kinesiska fiskenäten – de stora håvarna – som finns i mängd i Kochi/Cochin. Små båtar som fiskar eller lastar sand ses oftan i floderna och i vattendragen.

0930. 13 km. 11 bananer för 10 rupier. Ett bra pris. Det är nog nästan rekord, tror vi.

1010. 18 km. Vi åker förbi ett sågverk med ett stort lager stora träd. Virke är här mycket dyrt, det finns i princip inga trähus här. Stenhus är det som gäller.

1030. 21 km. Talimulam. Porota med gröna ärtor, vatten och te/kaffe. Krafterna börjar återvända till mig, även om matlusten - som i glädje över god mat – saknas ännu. Jag äter bara för att jag måste.

Snuvig. En förkylning är i antågande. Surt.

1200. 34 km. Kaipmamangalam. Vi trampar på efter den stora vägen igen. Asfalten är fin, men trafiknivån är hög. Vi vill inte riskera att sträckan blir längre än den måste idag.

1400. 50 km. Kundungallur. Vi letar boende en stund, men ger upp och trampar vidare. Vi ser en sandstrand framför oss innan kvällen och hoppas att vi får rätt – utan ett alltför stort slit.

Jag får cykla längre än vad jag ska idag, men så går det med Leif som slavdrivare. Å andra sidan är vi nog ganska överens om rutt, mil och så.

1530. 60 km. Azhikode. Äntligen framme vid färjeläget. Nu är det bara en färjeskutt kvar, tänker vi. Då kommer ett gäng grabbar från grannskapet och berättar att färjan är trasig. Det säger att det är ca 10 km runt och att det är det enda alternativet. Jag bryter ihop, hoppar upp på cykeln och vi trampar på. Suck, eller vad skall man säga? Det skulle bli en kort dag idag. Se, det blir det inte.

1715. 77 km. Cherai Beach. Incheckade på Jinky´s Beach Valley efter en hård prutning. Vi bodde här ifjol också, i samma rum, och ägaren kände igen oss direkt. Hit kommer vi gärna åter igen.

Det blev en lång dag idag. Den sista biten av cyklingen var ändå skön (ja, även tidigare under dagen var det skönt). De sista timmarna på dagen har ett så härligt ljus. Vi hör här vågornas brus när de slår emot stranden alldeles intill. Det är en ordentlig skyddsbarriär/stenmur mellan hotellet och stranden, för hindrande av eventuella vågkrafter att vräka in över väg och boenden. Havet är, som vanligt, ganska lugnt.

Tempel har verkligen en särskild plats i Indiernas hjärtan. De frågar alltid om man har varit i templet eller om man skall dit. De påpekar var de är, vad de är kända för, osv. Vi har svårt att värja oss ibland. Vi var i anslutning till templet i Guruvayur, det med elefanterna och ifjol var vi i det kända templet i Kodungallur, dit vi inte vill åka igen. Där tog de betalt för att parkera skorna och för bön. Någon måtta för det vara tycker jag. Bön (& skoparkering) skall definitivt vara gratis. Därtill skall det vara lugn och ro i ett tempel, inte hets och jakt.

1945. Trötta. Vi äter i Cherai, några km från stranden. Vår restaurang från ifjol är ersatt av en stor supermarket, så vi fick leta reda på en ny. Det är inte helt lätt att finna en bra restaurang här. Vi äter biryani och vegetariska nudlar, vatten.

Tid och kilometeruppgifter är ett roligt (?) fenomen här. När vi frågar efter vägen frågar vi ofta också efter sträckan. Första gången kan det vara 3 km, nästa 5 km och strax senare 2 km. Ibland kan vi lägga ihop sträckorna så blir det rätt. 

Man får ändå le en aning.

A..

Tisdag 17 januari 2012. Ponnani – Guruvayur, Kerala.

Tisdag 17 januari 2012. Ponnani – Guruvayur, Kerala.

Idag gratulerar vi syster Ulrika på hennes födelsedag. Grattis, grattis.

0700. Vi trampar iväg bort till Sudhi och hans familj. Sudhi hänger med och möter oss där. Han har just nu en klass i skolan, men smiter med oss bort en liten stund. Vi lämnar en fruktkorg till honom och till familjen och tackar för all vänlighet de har givit oss, och all fantastisk hjälp som Sudhi har stått för.

0805. Vi lämnar Ponnani. Sudhi, som nu har avslutat sin klass, ansluter och kör sakta med oss en liten bit. Sedan säger vi adjö igen. Han ber oss att inte glömma honom och att vi skall hålla kontakten.

0900. Frukost. Poratha med ärtor. Vatten och te/kaffe. Det är gott med lite mat i magen innan vi trampar vidare. Idag tänker vi oss en ganska kort cykeldag. Doktorn ordinerade två vilodagar, så detta är den andra. Vi får ta´t lite easy.

Idag firar Leif och jag 6½ år tillsammans. 16 länder, 8 marathon, en del mc-resor och lite annat smått och gott har vi hunnit med. Låt oss hoppas att det finns mycket kvar att utforska och göra tillsammans, världen runt.

1100. 24 km. Strax utanför Guruvayur finns det många elefanter. Vi ser ca 10 st på en stor parkeringsplats nära vägen. De är fastbundna/fastkedjade och de står och utfordras. De används t ex i samband med tempelaktiviteter i Guruvayur, där det t ex är elefanttävling i samband med åtminstone en stor festival.

1143. 27 km. Guruvayur. Hit får räcka för idag. Jag känner mig inte så överdrivet kaxig, snarare mest trött och vek. Leif hittar raskt ett fint rum på Sree Nandanam Hotel, i utkanten av staden. Det visar sig senare att det finns mängder av lodge och hotell i denna stad. Det visar att mängden av besökare ofta är många. Templet är vida berömt.

Strax norr om staden (där vi såg de 10 på en parkeringsplats) finns alla elefanterna, någon nämnde 56 elefanter. Runt templet fanns en hel del säkerhetsarrangemang och väldigt många människor. Många är "pilgrimsklädda" i sina svarta skynken. Det är ofta mörka i hyn. Ibland går unga barn med dem, oftast små pojkar men ibland också små flickor. De är klädda i samma tyg. Stora tjejer är inte med i "pilgrimandet".

Här var en festival den 14 januar, när vi var i Ooty (och matförgiftade mig). Då var det elefanttävling och stora tempelfestligheter här.

1515. Vi äter en sen lunch, vegetariska nudlar – starka som attan – och vatten till. Kaffe finns inte här, så det fick vi klara oss utan. Jag längtar starkt efter läsk, antagligen som en reaktion efter min dränering söndag & måndag. Det är skönt att vara på benen igen, även om det inte är full fart på mig ännu.

Vi cyklar ner till Chavakkad beach, ca 5-6 km bort. Stranden är fin.

1654. Många båtar ligger uppdragna på stranden. Människorna strosar med lugna steg efter strandkanten. Några båter seglar strax utanför. De har blåa segel, som ser ut som presenning. När vi tittar närmare på dem är det nog ändå en segelduk, inte en vanlig presenning. En man berättar att det är många som seglar här – det är första gången vi ser segelbåtar efter kusten under denna resa. Kvällsljuset är ljuvligt vackert och värmen är fantastiskt mild och skön i kvällningen. Njutbart.

Vi trampar långsamt åter till hotellet för vila, lite tvätt och så småningom lite sömn för nya krafter i morgon. Då måste vi komma längre än idag – nästa plats vi kan finna boende ligger nog ca 50-60 km bort, tror vi. Må min styrka återvända med nattens sömn.

1930. En internetstund. Jag kan ladda upp några dagars anteckningar och därtill några fotografier. Fantastiskt, det har varit svårt förr, men denna gång gick det bra. Gratulerat lillasyster på födelsedagen och chattat lite med Sofie. Jenny var inte där.

Mitt immunförsvar är uppenbart nedsatt.

A..