Sidor ...

tisdag 31 januari 2012

Söndag 29 januari 2012. Mudavanmugal, Pojjappura – Thiruvananthapuram, Kerala.

Söndag 29 januari 2012. Mudavanmugal, Pojjappura – Thiruvananthapuram (= Trivandrum), Kerala.

Barnen på barnhemmet går i söndagsskola på söndagsmorgonen. Ett ungt par kommer varje söndags morgon och undervisar barnen. De sjunger och har en rolig stund tillsammans. De får varsin egen liten skivbok – alla barn kommer och visar sin bok för oss. De är glada och stolta över det som är deras eget. Vi ser dem dansa och sjunga tillsammans. Det är glädje att se.

Vid 12-tiden är det gudstjänst i huset. Den är LÅNG och HÖGLJUDD. Flera av barnen somnar på mattorna där de sitter (eller ligger). Pastorn orerar med ord och kroppsspråk – redigt. Barnens handklappningar och sång blir öronbedövande. Det gör ont i öronen – men det går ju inte att hålla för öronen när man sitter på en gudstjänst, eller hur? Och det går inte för sig att också vi somnar. Någon måtta får det ju vara på oartigheten. Barnhemmet går på kristen grund, ja. När vi har varit här har det varit gott om gudstjänster, också för alla barnen. Inte nådigt tidsmässigt avgränsade. Vi båda undrar hur mycket det är under veckorna. Vi båda undrar hur det är möjligt att barnen vill och orkar (fast det är ju klart, vi ser ju att de somnar...).

Vi blir bjudna på finfin frukost och lunch innan vi lämnar barnhemmet och våra cyklar. Lunchen var en gåva från en familj vars barn fyllde 1 år. Gårdagens lunch var en gåva från en familj vars barn fyllde 7 år. De kommer med färdig mat, fyllda byttor och serverar barnen. De bjuder också oss. Det är överväldigande att vara på barnhemmet, att se Alice kraft och de gåvor hon får till hemmet. Det är överväldigande att möta alla barnen och att inse hur de har det i det social sammanhang som råder i detta land, där familjerna spelar en oerhört stor roll. 

Igår visade jag bilder för barnen – de bilder jag tagit av dem medan vi varit här. Det blev många skratt och glada miner. Efter bildvisningen blev de mer intresserade av att vara med på bild. De ville se många fotografier av sig själva. De var som om det lossande och alla blev modiga. De vågade också försöka prata med oss och de ville verkligen bli fotograferade igen och igen.

Vi räknade in 25 barn på barnhemmet, varav ett låg på sjukhus. Många av dem var ganska små.

Efter lunch, framåt kl 1500, tackade vi för oss och tog bussen in till Trivandrum. Det kändes lite konstigt att vandra iväg utan våra cyklar – men de var nu barnhemmets, att nyttja som de önskade. Det kändes bra att lämna dem där, att kunna bidra en liten aning. 

Vår avfärdstid hemåt närmar sig. Väl i Trivandrum fick vi lite problem att finna boende för kvällen. Vi tittade runt och frågade på säkert 10 hotell/lodge innan vi fick napp. Det var fullt i stan. Nåväl, till slut fann vi en plats för väskorna och för oss själva, och möjlighet till en stunds vila.

Vi har beställt en ricksha till kl 0100 på nattkröken, för färd till flygplatsen. Vårt flyg hem går 0445 måndag morgon – vi har 11 timmars resa plus en stund i Doha för flygbyte framför oss innan vi är hemma i kylan igen.

Vi är överens om att vi har haft en riktigt bra resa, att Indien är ett fantastiskt land att vara i och att det var ett bra drag att cykla. Man kan undra vad kalaset har kostat, eller hur?



Titta in på denna blogg;  http://www.veloabenteuer.ch - Dessa unga grabbar mötte vi under vår tur. De fyllde 21 år i början av januari och cyklar långt, långt, långt. De har en fantastisk blogg och de gör en fantastisk resa. Bloggen är på tyska, men den går att översätta till svenska genom något lätt handgrepp, även om översättningen ibland blir märklig. Inläggen finns också på engelska...

2 kommentarer:

  1. Roligt att cyklarna fick ett "hem". Tack för trevlig och inressant läsning. Ha det gott!
    /Ulrika

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, cyklarna fick ett "hem". Det kändes bra att lämna dem där.

      A..

      Radera