Skylten i barnhemmets samlingssal säger:
"We look at the stars from our window.
We sleep on our bed.
We eat at our kitchen table.
We have a home."
Det är en självklarhet för många, men inte för alla.
År 2000 började Alice Thomas sin barnhemsverksamhet.
Vi bor på barnhemmet – Divine Childrens home. Vi bjuds på frukost, lunch och middag. Generositet, omsorg och glädje känns i vår själ. Här känns det bra att vara.
Alice man dog i en bilolycka när de hade varit gifta i ca 3 år. Hennes egna barn är nu 18 och 20 år, då var de bara några år gamla. Barnen studerar nu på universitet. Sonen bor på ett hostel (vandrarhem) och flickan bor hos sin mormor.
Barnhemsverksamheten bedrivs i ett stor hus i en by på landsbygden en bit utanför Trivandrum. Huset byggdes för tre år sedan, med finansieringshjälp i huvudsak ifrån ett företag från USA. Byggnationen var klar 2008. Dessförinnan bedrevs verksamheten i hyrda lokaler. Barnhemmet äger marken och byggnaden där de bor. De har också en bit mark som nyttjas för bananträd, lite grönsaksodling och lite djurhållning. Barnen går i skola – 4 olika skolor – i närheten och upp till 7 km bort.
Kl 0700 sänder Alice iväg 5 tjejer och en kille till skolan. De skall på utflykt idag. Resten av barnen är kvar på barnhemmet. De har fina skoluniformer. De är nystrukna och ordentliga.
Den minsta flickan är fyra år. Hon kom till barnhemmet när hon var fyra timmar gammal. Den äldsta är 16 år.
Jag är imponerade av den ensamma kvinnans kraft. Starkt imponerad.
Barnen är med i arbetet med odlingarna och djuren. Hon har ett ekologiskt tankesätt, gödslar med aska och tar hand om komposten. Sopsorterar. Barnhemmet strävar mot en högre nivå av självförsörjande genom de egna odlingarna och djuren. Hon försöker få barnen att skriva dagbok om odlingarna mm – som hur de odlas, vad som odlas, hur de växer, mm. Hon visar och de är aktivt med i omplantering av små plantor, som sedan kan generera frukt och grönsaker till deras gemensamma bord. Maten till fåglarna kommer också från den egna gårdens tänk. Barnen har sina sysslor, även de små. De rengör, vattnar, bär och hjälper till. Några ser uppmärksamt på och gör sedan också sina sysslor. Tilldelade och väl drillade. Hela odlingen – och med djuren – har ett fint kretsloppstänkande, vilket ter sig en aning ovanligt i Indien. Vi imponeras av helheten.
Alice har ett bestämt sätt, men tonen är hela tiden vänlig och omsorgsam. Hon höjer inte rösten, men vi ser att barnen med respekt följer hennes ord och handling. Om någon dristar sig till avsteg klappar hon bestämt i bordet eller i händerna. Det ger en omedelbar effekt. Vi har inte någon känsla av att det förekommer något våld i fostran.
Några av barnen har åkt på utflykt idag. De övriga är hemma. Trors stenhu och ekande väggar är det en lugn ton i huset. Barn och föreståndare längar efter att köpa en buss, som rymmer alla barnen. Utan buss kan de inte göra några gemensamma utflykter. De hoppas kunna köpa en egen buss innan juni 2012. Vi håller tummarna för att de lyckas.
Enligt Alice kostar det 1,5 laks rupier (=150 000 rupier) att driva barnhemmet varje månad – med lite personal, bilar, mat, kläder, mm. Allt finansieras genom gåvor. Någon lämnar pengar, någon lämnar ris, tvål eller andra förnödenheter och någon bidrar med volontärkraft för lek eller kanske utbildning av barnen. Det står gåvogivare fritt att ge det de kan, såväl smått som stort tas med tacksamhet emot.
Sovsalar och studierum för pojkar finns på den ena sidan av huset och för flickorna på den andra sidan. Väl avskiljda från varandra. Sovsalarna var möblerade med tätt placerade våningssängar. Vid väggarna fanns skåp, ett till varje barn. Den översta våningen är ännu inte färdigställd. Alice hoppas att det skall vara klart inom två månader. Det skall bli en stor hall, en öppen sal, för lek, studier, mm – det tillför utrymme inne när de inte har mark att vara på utomhus. Bottenplanet av huset var matsal/samlingssal och ett stort kök, liksom tvätt/diskutrymmen. Våning 2 innehöll 5-6 rum för besökande att bo i. Våning 3 innehöll sovsalar och studierum för barnen och våning 4 den stora öppna salen som snart skulle färdigställas.
Divine betyder "Gods place". Alice är djupt troende (kristen) och överför detta genom bön, gudstjänst och sång till barnen.
Alice har bedrivit barnhemsverksamhet i åtminstone 12 år. Hon var 27 år när hennes make dog. Det första barnet hon tog hand om var ett av barnen från fängelset där hon undervisade kvinnliga fångar efter det att hennes make dött. Det gör ont att inse att fångarnas barn bor med sin förälder i fängelset. Städning, skjuts till skolan, matlagning – när hon eller baren inte gör dessa eller andra uppgifter. Alla barn hjälper till, med det de kan, eller det de borde kunna.
Idag bidrar besökare med lunchen. Ris, kyckling och grönsaker serveras av främmande människor, som gåva för dagen. Bordsbön och vilsam tystnad råder under måltiden. Någon har också lämnat en påse med några kilo ris. Barnhemmet lever på vänliga människors donationer. Alice ber till Gud om tillförsikt. Hon oroar sig inte. Hon tror att han är med henne och barnen – och det verkar han verkligen vara.
Vi åker med Alice för att köpa fisk. Vi åker ner mot Kovalam, ca 16 km söder om Trivandrum. På vägen dit gör någon en slarvig omkörning. Alice har "skinn på näsan" och ordar för sin rätt. Hennes fina bil har fått en skada på höger framskärm.
Strax syd om Kovalam pågår en fiskauktion. Det är en stor kommers och mängder av fiskebåtar. Alice köper två stora hinkar fisk.
Barnen har inga (synliga) leksaker. De har en säng och ett eget skåp, i övrigt ser vi inget personligt på barnhemmet. Sängen är en våningssäng i en sovsal. Opersonligt avskalat.
På väg hem från fiskmarknaden besöker Alice ett av barnen som ligger på sjukhus. Hon är 13 år och en fem dagars antibiotikakur krävs för att hon skall bli frisk. Nej, säger Alice, på det statliga sjukhuset är det inte så dyrt. Vården är dock bara den nödvändigaste – till skillnad mot privata sjukhus, som är dyrare och omsorgsfullare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar