8 mars
Internationella kvinnodagen
21 mars
Internationella dagen för avskaffande av rasdiskriminering
7 april
Världshälsodagen
3 maj
Internationella dagen för pressfrihet
31 maj
Internationella dagen mot rökning
5 juni
Världsmiljödagen
26 juni
Internationella dagen mot missbruk av och handel med narkotika
11 juli
Internationella dagen för världens befolkning
8 september
Internationella läskunnighetsdagen
1 oktober
Internationella äldredagen
17 oktober
Internationella dagen för avskaffande av fattigdom
24 oktober
FN–dagen
16 november
Internationella dagen för tolerans
20 november
Internationella barndagen
1 december
Internationella AIDS-dagen
10 december
Mänskliga rättigheternas dag
Artiklar, reflektioner och krönikor. Ord om sådant som påverkar mig och min dag. Och kanske oxå din dag. Ord om glädje, sorg och frustration. Ord om lycka. Om människor som gör. Eller inte gör. Om hur vi är. Eller inte är. Kanske oxå några ord om livet. Helt enkelt. Om nu livet är enkelt.
Sidor ...
▼
torsdag 27 mars 2008
onsdag 19 mars 2008
Utmana dig själv
- Vägra vara en fånga i den gamla erfarenheten, den gamla kunskapen. Det kan finnas ny, som tillför mer just idag.
- Utsätt dig för det du räds. Det skapar nya förutsättningar.
- Dölj inte, åtminstone inte för dig själv, dina svaga eller mörka sidor - men ta inte fram de allra mörkaste i aktiv handling.
- Utveckla en Rätt - mot Rätt - inställning; det kan finnas mer än ett rätt sätt att göra saker på. En utmaning, så stor så stor.
- Lita på andra, innan de förtjänar det. Igen och igen. Även om det gör ont.
- Ge och ta emot feedback. I omsorgens ton.
- Sträck ut din hand mot andra. I syfte att skapa vänskap.
- Utmana den konventionella sanningen. Den kanske kan ses från ett annat håll.
- Måtta lagom, på varje punkt. Överdrifter är sällan av godo - även om de är det ibland
Noomi & Rut - kvinnor med omsorg
Kvinnor med omsorg om varandra.
Kvinnor med omsorg om tidens rätt.
På den tid då Israel styrdes av domare blev det en gång hungersnöd i landet.
Människor bröt upp och sökte sig till nya platser. De sökte sig till nya främmande platser för att skaffa sig ett bättre och lättare liv. Precis såsom många människor gör idag, när livet blir för svårt.
De flyttade från Betlehem, i Juda, till Moab. De flyttade från väster om Döda havet, till öster om. Han, Elimelek, och hon, Noomi, och deras två söner, Machlon och Kiljon. De slog sig ner i Moab och levde vidare i sina liv.
Kanske brukade de jorden, sålde och köpte, köpslog om gods av olika slag, umgicks med grannar och vänner, delade måltider, firade årsdagar och sörjde när tidens tand värkte i deras liv. De levde vidare, sådär som vi gör, allteftersom, tills makens liv en dag tog slut. Kanske dog han i strid. Kanske dog han av sjukdom. Kanske dog han av en olyckshändelse.
Oavsett skälet till att hans liv tog slut, ändrades livets förutsättningar för de som var kvar. Sönerna, Machlon och Kiljon, fann varsin hustru. De kom från det området där de nu bodde. Öster om vattnet, öster om bergen. De kom från Moab. Hustrurna, Orpa och Rut, ingick sedan i familjernas hushåll, stretade i den tidens liv och levde tillsammans. Som livet då var. Lite annorlunda än vårt. Lätt ibland, och slitsamt ibland. Men alltid annorlunda än vårt.
Det gick en tid, en tid av alla deras liv. Ett liv med bruk, köpslående, umgänge, måltider och årsdagar. År, efter år. En tid med liv, en tid med glädje och en tid med sorg.
Sedan kom döden emellan, igen.
Sönernas tid, Machlon och Kiljons tid var ute. Kanske dog de i strid. Kanske dog de av sjukdom. Kanske dog de av olyckshändelser.
Oavsett skäl till att deras tid var slut. Så ändrades livets förutsättningar för de som var kvar. Det var nu bara kvinnorna kvar. Noomi, Rut och Orpa. Vi ser inga barn. Vi ser inga män. Vi ser inga släktingar vid deras sida. Vi hoppas och tror ändå, att det fanns några vid deras sida. Där och då. Där de levde, stretade och brukade i sina liv.
Noomi, den äldste av de tre, modern i huset, fann att det var tid för att återvända hem.
Hem, till sitt Betlehem, i Juda, på andra sidan havet, på andra sidan bergen. Väster om.
Förutsättningarna var nu bättre där. Som det nu var. Tre ensamma kvinnor. Noomi, som den äldste och kanske ledande av de tre. Noomi, en på sitt sätt ensam kvinna, i främmande land. Så de började sin vandring, åter hem.
- Men Noomi insåg strax att det som var hennes hem, inte vara Ruts och Orpas hem. Hon såg att de kanske skulle få det lättare kvar, här i det som var deras hem. Här i det som var deras land. Det moabitiska kvinnornas hem, här i Moab. Strax öster om havet.
Orpa stannade i Moab. Rut stannade vid Noomis sida. Hennes hem, hennes kärlek, hennes omsorg och hennes liv fanns vid Noomis sida. Ett val, som påverkar. Ett val, som skapar värde för fler. Ett val, som ger återverkningar på framtidens regenter och landens utveckling. I Ruts linje, några generationer senare, finner vi Kung David. Om inte Rut vandrat vid Noomis sida, hade historien sett annorlunda ut. Inte bara för Rut, eller Noomi. Utan kanske också för dig och för mig. Och för hela vår värld.
Noomi och Rut vandrade hem, till Juda land, till Noomis Betlehem.
Där var det skördetid. Noomi och Rut saknade försörjning, och Rut gav sig ut för att plocka rester efter skörden. Hon gav sig av för att på andras fält plocka rester av det som lämnats kvar. Det var ett farligt uppdrag. Hon var utsatt. Ensam och utsatt, i en allt annan än enkel tid. Ensam och kvinna. Utan skydd.
På fältet mötte henne vänlighet. Hon möttes av någon som hört att hon i godhet och omsorg stannat vid sin svärmors sida, hon möttes av någon som insåg vem hon var. Hon möttes av någon som såg sin roll i ansvaret för sin nästa. Även när detta nu var en kvinna från fjärran.
Må Herren löna dig för vad du har gjort, ja må Herren, Israels Gud, ge dig allt vad du förtjänar, när du nu har kommit för att söka skydd under hans vingar.
Så lät beskyddarens tanke. Omsorgen tryggade. Det gav lättnad i livet för Rut och för Noomi.
Det var Boas mark. Boas hörde till Noomis makes släkt. Boas mötte henne med vänlighet och omsorg. Han lät henne plocka resterna efter skörden, han bad skördarna hålla omsorgens uppsikt över henne, han lät hennes äta och dricka.
Rut bodde hos Noomi, hjälpte henne, fanns vid hennes sida. Noomi fanns också vid Ruts sida. Hon höll henne i sin omsorg, vårdade och gav henne av sin klokskap och ledning. Rut fortsatte sin skörd av resterna på Boas åkrar. Dag efter dag, tills skörden var klar. I tysthet, men nära. Utanför, men ändå i kretsen av skydd.
Tiden gick. Noomi önskade trygghet för sin Rut. Hon gav henne råd att visa sin trofasthet till Boas. Boas, som hade ett ansvar för Noomi och för Rut, genom släktens band. Men inte ännu sett och tagit det. Han fångade det, så snart han såg.
I berättelsen hör vi att någon annan stod före i ansvarsledets ordning, men Boas lotsade och ansvarade. Han tog sin roll. Rätt. Ordningen tog form. I ansvar, utan utnyttjande. I tidens ordning. På det sätt som föreskrevs då. I tidens rätt.
Tiden gick. Rut fick Boas. De fick en son. Som fick en son. Som fick en son. Som hette David. Kung David. Smord till kung. På Herrens uppmaning. Med Herrens beskydd.
Rut, Noomi och Boas. Människor med livsmod, som ger livsmod. Som ger omsorg om varandra. Människor som sätter spår. Historiens spår. Vardagliga spår. Omsorgens spår.
Rut. Ja, just detta var en historia om Rut. Hon var en kvinna med rätt med sig i sitt bagage. Hon tog ansvar. För Noomi. För sin nära och kära. Det gav gott, för henne, för Noomi, för Boas och säkert för många, många fler.
Herren vandrade vid deras sida. I deras nöd och i deras glädje. I omsorg och med stöd.
Rut.
Historien om gott.
Historien om rätt.
Historien om omsorg och kärlek.
Läs boken. Tänk din tanke, om hur historien talar och påverkar dig.
Du finner den i gamla testamentet, bara några böcker efter moseböckerna.
Anette Grinde
Kvinnor med omsorg om tidens rätt.
På den tid då Israel styrdes av domare blev det en gång hungersnöd i landet.
Människor bröt upp och sökte sig till nya platser. De sökte sig till nya främmande platser för att skaffa sig ett bättre och lättare liv. Precis såsom många människor gör idag, när livet blir för svårt.
De flyttade från Betlehem, i Juda, till Moab. De flyttade från väster om Döda havet, till öster om. Han, Elimelek, och hon, Noomi, och deras två söner, Machlon och Kiljon. De slog sig ner i Moab och levde vidare i sina liv.
Kanske brukade de jorden, sålde och köpte, köpslog om gods av olika slag, umgicks med grannar och vänner, delade måltider, firade årsdagar och sörjde när tidens tand värkte i deras liv. De levde vidare, sådär som vi gör, allteftersom, tills makens liv en dag tog slut. Kanske dog han i strid. Kanske dog han av sjukdom. Kanske dog han av en olyckshändelse.
Oavsett skälet till att hans liv tog slut, ändrades livets förutsättningar för de som var kvar. Sönerna, Machlon och Kiljon, fann varsin hustru. De kom från det området där de nu bodde. Öster om vattnet, öster om bergen. De kom från Moab. Hustrurna, Orpa och Rut, ingick sedan i familjernas hushåll, stretade i den tidens liv och levde tillsammans. Som livet då var. Lite annorlunda än vårt. Lätt ibland, och slitsamt ibland. Men alltid annorlunda än vårt.
Det gick en tid, en tid av alla deras liv. Ett liv med bruk, köpslående, umgänge, måltider och årsdagar. År, efter år. En tid med liv, en tid med glädje och en tid med sorg.
Sedan kom döden emellan, igen.
Sönernas tid, Machlon och Kiljons tid var ute. Kanske dog de i strid. Kanske dog de av sjukdom. Kanske dog de av olyckshändelser.
Oavsett skäl till att deras tid var slut. Så ändrades livets förutsättningar för de som var kvar. Det var nu bara kvinnorna kvar. Noomi, Rut och Orpa. Vi ser inga barn. Vi ser inga män. Vi ser inga släktingar vid deras sida. Vi hoppas och tror ändå, att det fanns några vid deras sida. Där och då. Där de levde, stretade och brukade i sina liv.
Noomi, den äldste av de tre, modern i huset, fann att det var tid för att återvända hem.
Hem, till sitt Betlehem, i Juda, på andra sidan havet, på andra sidan bergen. Väster om.
Förutsättningarna var nu bättre där. Som det nu var. Tre ensamma kvinnor. Noomi, som den äldste och kanske ledande av de tre. Noomi, en på sitt sätt ensam kvinna, i främmande land. Så de började sin vandring, åter hem.
- Men Noomi insåg strax att det som var hennes hem, inte vara Ruts och Orpas hem. Hon såg att de kanske skulle få det lättare kvar, här i det som var deras hem. Här i det som var deras land. Det moabitiska kvinnornas hem, här i Moab. Strax öster om havet.
Orpa stannade i Moab. Rut stannade vid Noomis sida. Hennes hem, hennes kärlek, hennes omsorg och hennes liv fanns vid Noomis sida. Ett val, som påverkar. Ett val, som skapar värde för fler. Ett val, som ger återverkningar på framtidens regenter och landens utveckling. I Ruts linje, några generationer senare, finner vi Kung David. Om inte Rut vandrat vid Noomis sida, hade historien sett annorlunda ut. Inte bara för Rut, eller Noomi. Utan kanske också för dig och för mig. Och för hela vår värld.
Noomi och Rut vandrade hem, till Juda land, till Noomis Betlehem.
Där var det skördetid. Noomi och Rut saknade försörjning, och Rut gav sig ut för att plocka rester efter skörden. Hon gav sig av för att på andras fält plocka rester av det som lämnats kvar. Det var ett farligt uppdrag. Hon var utsatt. Ensam och utsatt, i en allt annan än enkel tid. Ensam och kvinna. Utan skydd.
På fältet mötte henne vänlighet. Hon möttes av någon som hört att hon i godhet och omsorg stannat vid sin svärmors sida, hon möttes av någon som insåg vem hon var. Hon möttes av någon som såg sin roll i ansvaret för sin nästa. Även när detta nu var en kvinna från fjärran.
Må Herren löna dig för vad du har gjort, ja må Herren, Israels Gud, ge dig allt vad du förtjänar, när du nu har kommit för att söka skydd under hans vingar.
Så lät beskyddarens tanke. Omsorgen tryggade. Det gav lättnad i livet för Rut och för Noomi.
Det var Boas mark. Boas hörde till Noomis makes släkt. Boas mötte henne med vänlighet och omsorg. Han lät henne plocka resterna efter skörden, han bad skördarna hålla omsorgens uppsikt över henne, han lät hennes äta och dricka.
Rut bodde hos Noomi, hjälpte henne, fanns vid hennes sida. Noomi fanns också vid Ruts sida. Hon höll henne i sin omsorg, vårdade och gav henne av sin klokskap och ledning. Rut fortsatte sin skörd av resterna på Boas åkrar. Dag efter dag, tills skörden var klar. I tysthet, men nära. Utanför, men ändå i kretsen av skydd.
Tiden gick. Noomi önskade trygghet för sin Rut. Hon gav henne råd att visa sin trofasthet till Boas. Boas, som hade ett ansvar för Noomi och för Rut, genom släktens band. Men inte ännu sett och tagit det. Han fångade det, så snart han såg.
I berättelsen hör vi att någon annan stod före i ansvarsledets ordning, men Boas lotsade och ansvarade. Han tog sin roll. Rätt. Ordningen tog form. I ansvar, utan utnyttjande. I tidens ordning. På det sätt som föreskrevs då. I tidens rätt.
Tiden gick. Rut fick Boas. De fick en son. Som fick en son. Som fick en son. Som hette David. Kung David. Smord till kung. På Herrens uppmaning. Med Herrens beskydd.
Rut, Noomi och Boas. Människor med livsmod, som ger livsmod. Som ger omsorg om varandra. Människor som sätter spår. Historiens spår. Vardagliga spår. Omsorgens spår.
Rut. Ja, just detta var en historia om Rut. Hon var en kvinna med rätt med sig i sitt bagage. Hon tog ansvar. För Noomi. För sin nära och kära. Det gav gott, för henne, för Noomi, för Boas och säkert för många, många fler.
Herren vandrade vid deras sida. I deras nöd och i deras glädje. I omsorg och med stöd.
Rut.
Historien om gott.
Historien om rätt.
Historien om omsorg och kärlek.
Läs boken. Tänk din tanke, om hur historien talar och påverkar dig.
Du finner den i gamla testamentet, bara några böcker efter moseböckerna.
Anette Grinde
tisdag 18 mars 2008
Sorg i Jerusalem
Det krigas i världen.
Det var inte precis en nyhet, eller hur?
Här hemma har vi det förhållandevis lugnt och tryggt, även om förhållanden även här kan vara problematiska emellanåt. Fast på lite annorlunda sätt. Det kan vara svårt, men inte svårt på det sätt som många andra människor har det.
Jag har genom årens lopp mött människor som arbetar aktivt i freds- och ickevålds-organisationer. En företeelse som under flera år har tilltalat och engagerat mig är det ekumeniska följeslagarprogrammet.
Följeslagarprogrammet har varit aktivt sedan 2002. De finns i oroshärden Israel/Palestina. Flera kyrkor och organisationer i Sverige finns med i programmet, som är internationellt. Flera länder är aktiva i programmet – och sänder följeslagare.
Två gånger om året rekryterar den svenska organisationen (SEAPPI) följeslagare, som sedan skall finnas i området i tre månader.
Syftet med närvaron i området är att dämpa våldet, att visa solidaritet för palestinier och israeler som är utsatta i området, att informera därifrån – såväl på plats där som vid hemkomst – om det som händer i vardagen för de olika människor man möter. Syftet är därmed också att sprida kunskap om konflikten och väcka engagemang för fred och ickevåldsfrågor.
Att vara följeslagaren är att vara närvarande. Inte ta strid. Inte att vara en part som tar parti för/i konflikten. Parti tas för icke våld och för mänskliga rättigheter. Följeslagarens roll är närvaro, t ex genom att slå följe. Man följer barn till skolan, man finns vid de vuxnas sida när de skall passera gränsövergångar/kontroller, man följer dem till sjukhus eller för övrigt i det vardagliga sysslorna. Fler uppgifter finns naturligtvis, och olika personer sysslar med olika frågor. Ett syfte är att försöka inge ett moraliskt stöd och hopp! – och också att samla information och kunskap om vad som händer i området. Allt utan våld.
Här hemma hör vi ibland tonerna att;
– de får skylla sig själva, när de sänder raketer
– de har alltid krigat, det finns inget hopp
– de verkar vilja ha krig
– såklart det är rätt med en mur, de måste ju få skydda sig
– osv…
Själv tror jag inte att familjerna, de vanliga familjerna – sådana som du och jag – vill ha krig eller är farliga, eller att de sänder raketer mot Israel.
Jag tror att människorna vill ha fred, att de vill leva i fred tillsammans. Jag tror att de vill kunna gå till ett arbete, försörja sina barn, ge dem utbildning och möjligheter – och inte frustreras över att deras hus mejas ner, att de inte kan nå sin mark för att det dykt upp en mur mellan boendet och markerna och gränsen nästan är omöjlig att passera. Jag tror inte på att vapen och bevakning förbättrar situationen. Jag tror däremot på samtal och vänlighet, i förhållande till varandra.
Fredsprocessen förefaller lång och svår. Det är svårt att se slutet. De människor som verkligen skadar måste naturligtvis stoppas på något sätt. Terroristerna. Självmordsbombarna. Jag tror dock inte att det görs genom en kollektiv bestraffning av ”alla” människor, som uppenbart inte är delaktiga i denna del av processen. Jag tror att den nuvarande situation bara skapar mer frustration, som i sin tur skapar mer grogrund för våld och utanförskap.
Hur många år har detta varat? Hur många barn, ungdomar – och vuxna – har förhindras att uppleva frihet, såsom vi definierar frihet? Skola, lek, utbildning, arbetsmarknad, mat på bordet, vatten och elektricitet utan större begränsning - och en möjlighet att gå dit jag vill.
Vad leder alla dessa begränsningar till?
Vad leder alla dessa självmord, bomber och minor till?
Anette Grinde
2008-03-19
Följeslagarblogg;
http://www2.unt.se/avd/1,,TYPE=blogg-bi=55,00.html
Det var inte precis en nyhet, eller hur?
Här hemma har vi det förhållandevis lugnt och tryggt, även om förhållanden även här kan vara problematiska emellanåt. Fast på lite annorlunda sätt. Det kan vara svårt, men inte svårt på det sätt som många andra människor har det.
Jag har genom årens lopp mött människor som arbetar aktivt i freds- och ickevålds-organisationer. En företeelse som under flera år har tilltalat och engagerat mig är det ekumeniska följeslagarprogrammet.
Följeslagarprogrammet har varit aktivt sedan 2002. De finns i oroshärden Israel/Palestina. Flera kyrkor och organisationer i Sverige finns med i programmet, som är internationellt. Flera länder är aktiva i programmet – och sänder följeslagare.
Två gånger om året rekryterar den svenska organisationen (SEAPPI) följeslagare, som sedan skall finnas i området i tre månader.
Syftet med närvaron i området är att dämpa våldet, att visa solidaritet för palestinier och israeler som är utsatta i området, att informera därifrån – såväl på plats där som vid hemkomst – om det som händer i vardagen för de olika människor man möter. Syftet är därmed också att sprida kunskap om konflikten och väcka engagemang för fred och ickevåldsfrågor.
Att vara följeslagaren är att vara närvarande. Inte ta strid. Inte att vara en part som tar parti för/i konflikten. Parti tas för icke våld och för mänskliga rättigheter. Följeslagarens roll är närvaro, t ex genom att slå följe. Man följer barn till skolan, man finns vid de vuxnas sida när de skall passera gränsövergångar/kontroller, man följer dem till sjukhus eller för övrigt i det vardagliga sysslorna. Fler uppgifter finns naturligtvis, och olika personer sysslar med olika frågor. Ett syfte är att försöka inge ett moraliskt stöd och hopp! – och också att samla information och kunskap om vad som händer i området. Allt utan våld.
Här hemma hör vi ibland tonerna att;
– de får skylla sig själva, när de sänder raketer
– de har alltid krigat, det finns inget hopp
– de verkar vilja ha krig
– såklart det är rätt med en mur, de måste ju få skydda sig
– osv…
Själv tror jag inte att familjerna, de vanliga familjerna – sådana som du och jag – vill ha krig eller är farliga, eller att de sänder raketer mot Israel.
Jag tror att människorna vill ha fred, att de vill leva i fred tillsammans. Jag tror att de vill kunna gå till ett arbete, försörja sina barn, ge dem utbildning och möjligheter – och inte frustreras över att deras hus mejas ner, att de inte kan nå sin mark för att det dykt upp en mur mellan boendet och markerna och gränsen nästan är omöjlig att passera. Jag tror inte på att vapen och bevakning förbättrar situationen. Jag tror däremot på samtal och vänlighet, i förhållande till varandra.
Fredsprocessen förefaller lång och svår. Det är svårt att se slutet. De människor som verkligen skadar måste naturligtvis stoppas på något sätt. Terroristerna. Självmordsbombarna. Jag tror dock inte att det görs genom en kollektiv bestraffning av ”alla” människor, som uppenbart inte är delaktiga i denna del av processen. Jag tror att den nuvarande situation bara skapar mer frustration, som i sin tur skapar mer grogrund för våld och utanförskap.
Hur många år har detta varat? Hur många barn, ungdomar – och vuxna – har förhindras att uppleva frihet, såsom vi definierar frihet? Skola, lek, utbildning, arbetsmarknad, mat på bordet, vatten och elektricitet utan större begränsning - och en möjlighet att gå dit jag vill.
Vad leder alla dessa begränsningar till?
Vad leder alla dessa självmord, bomber och minor till?
Anette Grinde
2008-03-19
Följeslagarblogg;
http://www2.unt.se/avd/1,,TYPE=blogg-bi=55,00.html
Kinas ledare skyller på Dalai lama....
Mäktiga ledare lägger skuld på en andlig ledare, som ständigt uttrycker tankar om icke våld och försoning.
Mäktiga ledare, som inte riktigt ser den lilla människan framför maktens hårda vapen.
Vapen, som dödsstraff/avrättningar, förvar utan öppna rättegångar, tystnad och våld.
Är de egentligen mäktiga ledare?
Eller är det "något" som bara gömmer sig bakom våldets och hårdhetens orättvisa kraft?
Mäktiga? Eller stora, fulla av empati och omsorg om sitt folk?
Vad är de - världens ledare?
Mäktiga ledare, som inte riktigt ser den lilla människan framför maktens hårda vapen.
Vapen, som dödsstraff/avrättningar, förvar utan öppna rättegångar, tystnad och våld.
Är de egentligen mäktiga ledare?
Eller är det "något" som bara gömmer sig bakom våldets och hårdhetens orättvisa kraft?
Mäktiga? Eller stora, fulla av empati och omsorg om sitt folk?
Vad är de - världens ledare?
Två små barn knivskurna till döds
Två barn, två och fyra år gamla, knivskars till döds i en villa i Arboga på måndagskvällen.
Så oerhört tragiskt. Ett samhälleligt misslyckande. Igen. När våldet tar över, och när det drabbar kvinnor och barn på detta sätt.
En kvinna är svårt skadad, och två små barn skadades så svårt att de avled. Det är aldrig ok. Detta måste få ett slut. Vi måste finna sätt som gör att vi kan fånga och vårda våldsmänniskorna, innan de skadar och dödar, innan de skapar skräck och sorg av övermåttlig dos.
Vi måste har psykvård, omsorg om varandra och skyddsnät kring människor när det visar sig att våldet närmar sig. Vi måste se, och skydda varandra.
Det är inte ok att kvinnor och barn kommer till skada, igen och igen. Det är inte ok att män kommer till skada heller.
Fånga vården.
Se människorna som behöver hjälpen.
Hjälpen, som i vård och som i skydd.
Anette Grinde
2008-03-18
Så oerhört tragiskt. Ett samhälleligt misslyckande. Igen. När våldet tar över, och när det drabbar kvinnor och barn på detta sätt.
En kvinna är svårt skadad, och två små barn skadades så svårt att de avled. Det är aldrig ok. Detta måste få ett slut. Vi måste finna sätt som gör att vi kan fånga och vårda våldsmänniskorna, innan de skadar och dödar, innan de skapar skräck och sorg av övermåttlig dos.
Vi måste har psykvård, omsorg om varandra och skyddsnät kring människor när det visar sig att våldet närmar sig. Vi måste se, och skydda varandra.
Det är inte ok att kvinnor och barn kommer till skada, igen och igen. Det är inte ok att män kommer till skada heller.
Fånga vården.
Se människorna som behöver hjälpen.
Hjälpen, som i vård och som i skydd.
Anette Grinde
2008-03-18
Artikel i Svd
Tibet och Kina
Uppror, vapen och fängslanden. Kväsning av människornas rätt att tala, leva och verka.
Att leva i sin kultur, med sin historia och med självständiga liv är inte alla förunnat. Att därtill riskera att slås ner med aktivt våld, eller fängslas, i en våndande stund, är helt oacceptabelt.
Regimers respekt för mänskliga rättigheter är inte av klass. De har vetorätt i en organisation som har att vårda just dessa rättigheter.
Utländska medier nekas inresa, eller tvingas att resa därifrån.
Säg stopp. Igen, och igen.
Fäst uppmärksamheten på Kina, och alla dess folk. Fäst uppmärksamheten på ledarskap och mänsklighet. Fäst uppmärksamheten på efterlevnad av mänskliga rättigheter.
Anette Grinde
2008-03-18
Att leva i sin kultur, med sin historia och med självständiga liv är inte alla förunnat. Att därtill riskera att slås ner med aktivt våld, eller fängslas, i en våndande stund, är helt oacceptabelt.
Regimers respekt för mänskliga rättigheter är inte av klass. De har vetorätt i en organisation som har att vårda just dessa rättigheter.
Utländska medier nekas inresa, eller tvingas att resa därifrån.
Säg stopp. Igen, och igen.
Fäst uppmärksamheten på Kina, och alla dess folk. Fäst uppmärksamheten på ledarskap och mänsklighet. Fäst uppmärksamheten på efterlevnad av mänskliga rättigheter.
Anette Grinde
2008-03-18
måndag 17 mars 2008
Vi har medborgerliga och politiska rättigheter....
Det är alldeles självklart – för oss. Det är inte lika självklart för många andra.
FN-konventionen – om medborgerliga och politiska rättigheter - handlar om rättigheter som rätt till liv, förbud mot tortyr och slaveri samt olika friheter såsom tanke-, religions- och åsiktsfrihet och även yttrande- och föreningsfrihet. Den innehåller också rätt till frihet och personlig säkerhet. Frihet i liv och tanke är en självklarhet för hos, även om vi ibland tycker att det brister. Självklart kan det bli bättre även för oss – men kanske kan vi, var och en, istället lägga lite krut på att uppmärksamma andra länders brister.
Hur är det egentligen i Kina, eller i Sudan? Egentligen – för gemene man, och kvinna, långt där ute på landsbygden. Hur lever de egentligen?
Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter – är lika fantastisk som självklar. Den handlar om rätt till arbete, rätt till en tillfredsställande levnadsstandard och rätt till utbildning. Stater som anslutit sig till denna FN-konvention skall göra sitt yttersta för att säkerställa att konventionens rättigheter gradvis förverkligas. Gradvis, är ett nederlag – alldeles beroende av hur det verkligen ser ut.
Återigen. Hos oss, i Sverige, är det i jämförelse med andra ganska gott ställt. Men det finns undantag. Det finns de som hamnar emellan, där det tar alltför lång tid, eller med alltför besvärande omständigheter inte finns en dräglighet. Och i andra länder. Hur är det egentligen i Afghanistan, i Tibet eller i Indien? Hur går det för tjejerna, kvinnorna, döttrarna och mödrarna? Får det gå i skolan, utbilda sig? Får de möjlighet att försörja sig själva, eller är de bara beroende av någon annans välvilja?
Hur kan vi påverka utvecklingen i vårt eget land? – och i de länder där det brister något lite mer?
Rätt för människor med funktionshinder – att ta del av medborgerliga och politiska rättigheter, liksom de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna tillkom genom en FN-konvention 2006. Det känns lite konstigt. Ingick inte deras rätt i de tidigare konventionerna? Eller var det så svårt att se, att de var ”riktiga” och vanliga människor, med rätt som alla andra?
Konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering. 1965. I april 2007 hade 173 stater förbundit sig att följa konventionen, av de 192 som ingår i ”teamet”, dvs FN-staterna. Dessa 173 tycker att det är viktigt att vi inte ”sidsteppar” människor beroende på deras etniska ursprung. Resten får vi hålla särskild koll på, eller hur?
Av intresse är konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor. 185 av 192 förbinder sig att arbeta för detta. Lika rätt, för män och för kvinnor. Lika rätt! Är det så i Sverige?
Barnen. 1989 kom den särskilda tanken till barnen. 192 av 192 finner de viktiga. Fantastiskt! Låt det inte vara en papperstiger. Låt de vara av vikt. I alla led.
Barn får aldrig diskrimineras. Barnens bästa, skall vara ledstjärnan. De skall få utvecklas i sin takt, utifrån sina förutsättningar - med omsorg och hänsyn. Därtill, få möjlighet att framföra och få respekt för sina åsikter i frågor som berör dem.
Konventionerna kring de mänskliga rättigheterna är viktiga. De ser till människor, som unika och fantastiska. Var och en av vikt.
Låt oss alla se på varandra med de ögonen.
Anette Grinde
2008-03-17
FN-konventionen – om medborgerliga och politiska rättigheter - handlar om rättigheter som rätt till liv, förbud mot tortyr och slaveri samt olika friheter såsom tanke-, religions- och åsiktsfrihet och även yttrande- och föreningsfrihet. Den innehåller också rätt till frihet och personlig säkerhet. Frihet i liv och tanke är en självklarhet för hos, även om vi ibland tycker att det brister. Självklart kan det bli bättre även för oss – men kanske kan vi, var och en, istället lägga lite krut på att uppmärksamma andra länders brister.
Hur är det egentligen i Kina, eller i Sudan? Egentligen – för gemene man, och kvinna, långt där ute på landsbygden. Hur lever de egentligen?
Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter – är lika fantastisk som självklar. Den handlar om rätt till arbete, rätt till en tillfredsställande levnadsstandard och rätt till utbildning. Stater som anslutit sig till denna FN-konvention skall göra sitt yttersta för att säkerställa att konventionens rättigheter gradvis förverkligas. Gradvis, är ett nederlag – alldeles beroende av hur det verkligen ser ut.
Återigen. Hos oss, i Sverige, är det i jämförelse med andra ganska gott ställt. Men det finns undantag. Det finns de som hamnar emellan, där det tar alltför lång tid, eller med alltför besvärande omständigheter inte finns en dräglighet. Och i andra länder. Hur är det egentligen i Afghanistan, i Tibet eller i Indien? Hur går det för tjejerna, kvinnorna, döttrarna och mödrarna? Får det gå i skolan, utbilda sig? Får de möjlighet att försörja sig själva, eller är de bara beroende av någon annans välvilja?
Hur kan vi påverka utvecklingen i vårt eget land? – och i de länder där det brister något lite mer?
Rätt för människor med funktionshinder – att ta del av medborgerliga och politiska rättigheter, liksom de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna tillkom genom en FN-konvention 2006. Det känns lite konstigt. Ingick inte deras rätt i de tidigare konventionerna? Eller var det så svårt att se, att de var ”riktiga” och vanliga människor, med rätt som alla andra?
Konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering. 1965. I april 2007 hade 173 stater förbundit sig att följa konventionen, av de 192 som ingår i ”teamet”, dvs FN-staterna. Dessa 173 tycker att det är viktigt att vi inte ”sidsteppar” människor beroende på deras etniska ursprung. Resten får vi hålla särskild koll på, eller hur?
Av intresse är konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor. 185 av 192 förbinder sig att arbeta för detta. Lika rätt, för män och för kvinnor. Lika rätt! Är det så i Sverige?
Barnen. 1989 kom den särskilda tanken till barnen. 192 av 192 finner de viktiga. Fantastiskt! Låt det inte vara en papperstiger. Låt de vara av vikt. I alla led.
Barn får aldrig diskrimineras. Barnens bästa, skall vara ledstjärnan. De skall få utvecklas i sin takt, utifrån sina förutsättningar - med omsorg och hänsyn. Därtill, få möjlighet att framföra och få respekt för sina åsikter i frågor som berör dem.
Konventionerna kring de mänskliga rättigheterna är viktiga. De ser till människor, som unika och fantastiska. Var och en av vikt.
Låt oss alla se på varandra med de ögonen.
Anette Grinde
2008-03-17
Vånda....
Man slås av människans litenhet mot naturen. Hur svårt det är att förutse de ofantliga krafter som drabbar egendom och människor, när naturen slår sina slag. När vinden tar tag, vattnet forsar, eller jorden skakar av allt den bara kan. Man slås av människornas litenhet och utsatthet.
Man har bara att foga sig. Just där, just då. Inget alls, vill bita.
Döden, skadorna, utsattheten, omöjligheten att skapa energi för att kunna göra det som måste. Det som måste, som att rädda den rädde och skadade, eller tillse att det finns mat, vatten och tak över huvudet. Just där, just då, när det händer, har man bara att se på. Om man ens orkar det, när all energi runnit ur. Nej, just dem måste vi hjälpa.
Man kan förbereda sig. Tänka tanken om vad som kan hända. Men man kan nog inte föreställa sig hur det faktiskt är. Att sitta där, mitt i det. Mitt i kaoset, som tagit allt det man älskat, våndats över och hatat eller ogillat. Tagit det. Utan urskillning och utan tanke på konsekvenserna.. Det man stretat och arbetat i och med, år efter år. Det man älskat och oroat sig över, är borta eller skadat. Inte bara något litet, utan något stort och avgörande. En vän, en make, ett barn. Eller egendom som ger möjlighet att leva. Ett helt samhälle, med hus, människor, vatten, el, mat, sjukvård, skola, arbetsmöjligheter, mm.
När hela samhället slås ut kan man förstå att apatin kan fånga oss. Det kan den ju göra även i det lilla, här hos oss. Som ändå inte drabbats av sådant stort.
Man slås av människans litenhet. Igen, och igen.
Man slås av krigets fasor och ondskan som slår. Den som drabbar även de som inte är med. Inte vill vara med, inte har någon del, utan bara vill leva sina liv. I kärlek, med omsorg och i frihet. Männen, kvinnorna, barnen. Som vill arbeta, gå i skolan, utbilda sig, busa på stranden, leva och vara tillsammans. Orättvisan, som slår besinningslöst.
Man slås av orättvisan. Man slås av ondskans obegripliga makt. När minorna lämnas kvar. För att slå mot de som inte har någon del. Männen, kvinnorna och barnen. De som strävar efter liv, omsorg och dagliga värden. De som strävar efter sin skörd av årets oliver, eller om sitt hus eller sin kyrka/moské. De som samlar ved för att värma sig, skyla sig mot kylan. De som busar och spelar boll. De som bara vill leva, i fred och frihet, och inte spelar ett politiskt eller maktbaserat spel. De som bara är just där, för att de är födda just där. Där, sprids minor – bara i syfte att skada. Även dem som bara vill älska, njuta och vara.
Man slås av det grinande onda. Hur ont det gör. När vi ser, och knappt något kan göra.
Men kanske kan vi göra. Kanske kan vi göra. Genom att finnas, hjälp, utbilda, stödja. Genom att finnas till hand, med allt det vi kan. Genom att uppmärksamma. Genom att skratta, busa, spela boll, plocka oliver, be, hämta ved, laga mat, bygga tillsammans, bistå med kunskap inom ”alla” områden vi bara kan – utan att skada, håna, ironisera eller ta för givet att vi vet bäst.
Mot det grinande onda kan vi göra. Försöka. Agera. Igen.
Mot naturens kraft kan vi göra. Förbereda. Försöka se vad som kan hända. Igen.
Igen. Och igen.
Även om det ibland ter sig hopplöst.
Så får vi inte ge upp.
Vi måste helt enkelt försöka.
Igen. Och igen.
Vad vore vi annars?
Anette Grinde
2008-03-17
Man har bara att foga sig. Just där, just då. Inget alls, vill bita.
Döden, skadorna, utsattheten, omöjligheten att skapa energi för att kunna göra det som måste. Det som måste, som att rädda den rädde och skadade, eller tillse att det finns mat, vatten och tak över huvudet. Just där, just då, när det händer, har man bara att se på. Om man ens orkar det, när all energi runnit ur. Nej, just dem måste vi hjälpa.
Man kan förbereda sig. Tänka tanken om vad som kan hända. Men man kan nog inte föreställa sig hur det faktiskt är. Att sitta där, mitt i det. Mitt i kaoset, som tagit allt det man älskat, våndats över och hatat eller ogillat. Tagit det. Utan urskillning och utan tanke på konsekvenserna.. Det man stretat och arbetat i och med, år efter år. Det man älskat och oroat sig över, är borta eller skadat. Inte bara något litet, utan något stort och avgörande. En vän, en make, ett barn. Eller egendom som ger möjlighet att leva. Ett helt samhälle, med hus, människor, vatten, el, mat, sjukvård, skola, arbetsmöjligheter, mm.
När hela samhället slås ut kan man förstå att apatin kan fånga oss. Det kan den ju göra även i det lilla, här hos oss. Som ändå inte drabbats av sådant stort.
Man slås av människans litenhet. Igen, och igen.
Man slås av krigets fasor och ondskan som slår. Den som drabbar även de som inte är med. Inte vill vara med, inte har någon del, utan bara vill leva sina liv. I kärlek, med omsorg och i frihet. Männen, kvinnorna, barnen. Som vill arbeta, gå i skolan, utbilda sig, busa på stranden, leva och vara tillsammans. Orättvisan, som slår besinningslöst.
Man slås av orättvisan. Man slås av ondskans obegripliga makt. När minorna lämnas kvar. För att slå mot de som inte har någon del. Männen, kvinnorna och barnen. De som strävar efter liv, omsorg och dagliga värden. De som strävar efter sin skörd av årets oliver, eller om sitt hus eller sin kyrka/moské. De som samlar ved för att värma sig, skyla sig mot kylan. De som busar och spelar boll. De som bara vill leva, i fred och frihet, och inte spelar ett politiskt eller maktbaserat spel. De som bara är just där, för att de är födda just där. Där, sprids minor – bara i syfte att skada. Även dem som bara vill älska, njuta och vara.
Man slås av det grinande onda. Hur ont det gör. När vi ser, och knappt något kan göra.
Men kanske kan vi göra. Kanske kan vi göra. Genom att finnas, hjälp, utbilda, stödja. Genom att finnas till hand, med allt det vi kan. Genom att uppmärksamma. Genom att skratta, busa, spela boll, plocka oliver, be, hämta ved, laga mat, bygga tillsammans, bistå med kunskap inom ”alla” områden vi bara kan – utan att skada, håna, ironisera eller ta för givet att vi vet bäst.
Mot det grinande onda kan vi göra. Försöka. Agera. Igen.
Mot naturens kraft kan vi göra. Förbereda. Försöka se vad som kan hända. Igen.
Igen. Och igen.
Även om det ibland ter sig hopplöst.
Så får vi inte ge upp.
Vi måste helt enkelt försöka.
Igen. Och igen.
Vad vore vi annars?
Anette Grinde
2008-03-17
söndag 16 mars 2008
Läskunnighet i Indien....
Adult literacy rate - Percentage of persons aged 15 and over who can read and write.
Adult literacy rate: females as a % of males, 2000-2004 - 66%
Total adult literacy rate, 2000-2004 - 61%
Avsevärt fler män än kvinnor kan läsa och skriva.
61% av de vuxna kan läsa/skriva, varav kvinnorna är vanligast bland de som inte kan.
Siffran på kvinnors läs/skrivkunnighet är alltför låg.
Källa; UNICEF
http://www.unicef.org/infobycountry/india_statistics.html#29
Adult literacy rate: females as a % of males, 2000-2004 - 66%
Total adult literacy rate, 2000-2004 - 61%
Avsevärt fler män än kvinnor kan läsa och skriva.
61% av de vuxna kan läsa/skriva, varav kvinnorna är vanligast bland de som inte kan.
Siffran på kvinnors läs/skrivkunnighet är alltför låg.
Källa; UNICEF
http://www.unicef.org/infobycountry/india_statistics.html#29
Nyköpingsbors nyckeluppror drev nynazister på flykt.
Fantastiskt.
Man kan visserligen drista sig till att tycka att det är polisens sak att hålla ordning på medborgarna i landet, inte medborgarnas.
– eller är det verkligen så?
Kanske är det var och ens ansvar att stå upp för sina värderingar, och tydligt visa vad som är ok, och vad som inte är ok.
Nyköpingsborna har gått man, och kvinna, ur huse och visat vad som inte är ok. Högerextrema grupper, nynazister, är inte ok. Deras demonstrationer, deras ovärdighet i förhållande till andra och deras synlighet vill Nyköpingsborna inte veta av. Så de mötte dem. Inte med vapen och våld, utan med skramlande nycklar. Ung och gammal, sida vid sida, i protest mot främlingsfientligheten.
Låt oss följa deras exempel. Låt oss fredligt gå ut på gator och torg, varje gång främlingsfriheten visar sig.
Låt oss skaka våra nycklar, eller tyst och massivt visa att vi inte håller med.
Aldrig med våld.
Aldrig med hårda ord.
Aldrig med hat eller vrede i blick och handling.
Låt oss stå vid varandras sida.
I fredlighet och omsorg.
Anette Grinde
2008-03-16
Artikel i DN 2008-03-16
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=752366
Man kan visserligen drista sig till att tycka att det är polisens sak att hålla ordning på medborgarna i landet, inte medborgarnas.
– eller är det verkligen så?
Kanske är det var och ens ansvar att stå upp för sina värderingar, och tydligt visa vad som är ok, och vad som inte är ok.
Nyköpingsborna har gått man, och kvinna, ur huse och visat vad som inte är ok. Högerextrema grupper, nynazister, är inte ok. Deras demonstrationer, deras ovärdighet i förhållande till andra och deras synlighet vill Nyköpingsborna inte veta av. Så de mötte dem. Inte med vapen och våld, utan med skramlande nycklar. Ung och gammal, sida vid sida, i protest mot främlingsfientligheten.
Låt oss följa deras exempel. Låt oss fredligt gå ut på gator och torg, varje gång främlingsfriheten visar sig.
Låt oss skaka våra nycklar, eller tyst och massivt visa att vi inte håller med.
Aldrig med våld.
Aldrig med hårda ord.
Aldrig med hat eller vrede i blick och handling.
Låt oss stå vid varandras sida.
I fredlighet och omsorg.
Anette Grinde
2008-03-16
Artikel i DN 2008-03-16
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=752366
lördag 15 mars 2008
Palmsöndag, stilla veckan och påsklov
Palmsöndag, med kyrkans tema som är; Vägen till Korset. Med tankar om svek, plåga och grymhet som komma skall, men också med tankar om seger och styrka.
Stilla veckan, även Passionsveckan, Dymmelveckan eller Tysta veckan, är den sista veckan i fastetiden. Det är veckan före Påskdagen. Den ströcker sig från Palmsöndagen till Påskafton och firas till minne av Kristi lidande och död på korset.
Man kan ställa sig frågan varför lidande och död är att fira – men det är, just att fira. För det var en verklig händelse, och en verkligt stor händelse som påverkat och påverkar många. Än idag. Varje dag. Det är verkligen fantastiskt - att så många människor enas i samma tro.
Alla de olika dagarna under påsken har olika namn. Palmsöndagen, Skärtorsdagen, Långfredagen och Påskafton noteras som dagar som har särskild kyrklig betydelse.
Blåmåndag eller svarta måndagen. Vita tisdagen. Dymmelonsdagen. Dymmel kommer ifrån tilltaget att inför påsken byta ut kyrkklockans metallkläpp mot en av trä, en så kallad ”dymmel”. Under skärtorsdag, långfredag och påskafton får därför klockan en något dovare klang än vanligt. Under Påskdagens gudstjänst, där Jesu uppståndelse är högst närvarande i firandet, är metallkläppen åter, och klockan kan ljuda med full klang igen.
Många ser tiden under påsken som annat än ett kyrkligt firande. Även det känns viktigt, eftersom firande, gemensam glädje, vila - är viktigt ur många perspektiv. Så - kyrka, tro eller vardag - påsken är viktig.
Påsklov. Ungarnas bus och ledighet, tillvaro och lugn tillsammans med sina familjer, vila och
batteriladdning under några lediga dagar. Får man hoppas. Så att det inte blir en frustration över livets otillräckligheter, utanförskap och brister – där vi inte riktigt lyckas fånga dräglighet och glädje i det vi gör.
Glöm inte den som sitter ensam. Den långa helgen kan bli än mer tyst, än det annars är. Bjud hem! Bjud in dig själv. Säg hej, till den som inte har allt stort omkring sig.
Låt oss vila och reflektera så här i slutet av fastan. Låt oss begrunda det som är av värde och lämna resten till ro. Låt oss ta omtag och bestämma oss för allt det som är viktigt. Som andlighet, som omsorg om varandra, som hänsyn och synlighet – dvs andras, inte bara vårt egna.
Låt oss försöka se jordens väl, människornas väl – och att vi gör något lite mer gott, för
vår nästa.
Låt oss därmed inte glömma bort att vårda vår egen hälsa. Utan egen hälsa, är det definitivt svårare att vårda och visa omsorg om andras.
Anette Grinde
2008-03-15
fredag 14 mars 2008
Kött, flyg och livsstil...
Vi lyssnar & ser på Uppdrag granskning. Vi hör hur politiker igen och igen talar om flyg, bil, resor, tåg och alternativ. Alternativ i dagens livsstil, som innebär resor och transporter i mängd. Styrmedel används, som t ex skatter och avgifter för trängsel i stan och bonus vid köp av miljöbilar. Andra styrmedel som skatter för flyg och bensin diskuteras igen och igen.
I programmet ser vi siffror om jordbruket. Vi hör om idisslarnas påverkan på vår miljö. Vi hör om köttets påverkan genom uppfödning, foder, gödsel och gaser i massiv form.
Vad svarar styrmedelsansvariga? Att det är en livsstil, som var och en har att besluta om. Ja, så kan det vara - men är inte flyget och bilen det också? Om djuren påverkar oss så starkt, i miljöhänseende, varför är det då inte av prioriterad art att starkt - åtminstone - informera om detta. Så att var och en som finner jordens klimat väsentligt kan anpassa sig till det? Så att var och en förstår, att det inte bara är transporterna utan också uppfödningen, eller framdrivningen/odlingen, av olika produkter som påverkar vår jord.
Den springande punkten i väldigt många frågor är utbildning. Information, utbildning, information och utbildning - för allas vår möjlighet att fånga frågorna utifrån där vi står.
Vad är viktigt?Vår miljö är viktig. Den påverkar oss alla.Hjälp oss då att se till att vi får rätt information, så att vi kan bistå på alla de sätt vi har möjlighet.
Nu vet vi! Att vi skall reducera vårt köttintag, åtminstone det som kommer från uppfödda idisslare. Och därtill det som fötts upp på foder som har skapats på naturvidrigt sätt, t ex på marker som skövlats på regnskog eller som är skadligt för naturen på annat sätt.
Återigen.Information, utbildning, information och utbildning.Hjälp oss hjälpa varandra.Vi behöver mer kunskap.Och - vi behöver, var och en, ändra vår livsstil.
Vår livsstil – ingen del i den - kan aldrig vara helig, eller ett personligt val - om den förstör vår gemensamma jord.
Anette Grinde
2008-03-14
I programmet ser vi siffror om jordbruket. Vi hör om idisslarnas påverkan på vår miljö. Vi hör om köttets påverkan genom uppfödning, foder, gödsel och gaser i massiv form.
Vad svarar styrmedelsansvariga? Att det är en livsstil, som var och en har att besluta om. Ja, så kan det vara - men är inte flyget och bilen det också? Om djuren påverkar oss så starkt, i miljöhänseende, varför är det då inte av prioriterad art att starkt - åtminstone - informera om detta. Så att var och en som finner jordens klimat väsentligt kan anpassa sig till det? Så att var och en förstår, att det inte bara är transporterna utan också uppfödningen, eller framdrivningen/odlingen, av olika produkter som påverkar vår jord.
Den springande punkten i väldigt många frågor är utbildning. Information, utbildning, information och utbildning - för allas vår möjlighet att fånga frågorna utifrån där vi står.
Vad är viktigt?Vår miljö är viktig. Den påverkar oss alla.Hjälp oss då att se till att vi får rätt information, så att vi kan bistå på alla de sätt vi har möjlighet.
Nu vet vi! Att vi skall reducera vårt köttintag, åtminstone det som kommer från uppfödda idisslare. Och därtill det som fötts upp på foder som har skapats på naturvidrigt sätt, t ex på marker som skövlats på regnskog eller som är skadligt för naturen på annat sätt.
Återigen.Information, utbildning, information och utbildning.Hjälp oss hjälpa varandra.Vi behöver mer kunskap.Och - vi behöver, var och en, ändra vår livsstil.
Vår livsstil – ingen del i den - kan aldrig vara helig, eller ett personligt val - om den förstör vår gemensamma jord.
Anette Grinde
2008-03-14
torsdag 13 mars 2008
Våld mot kvinnor.....vad är heder?
...
I call on men around the world to lead by example: to make clear that violence against women is an act perpetrated by a coward, and that speaking up against it is a badge of honour.
I call on Member States around the world: the responsibility, above all, lies with you.
I call on all of you to pledge with me: United We Shall Succeed.
I call on men around the world to lead by example: to make clear that violence against women is an act perpetrated by a coward, and that speaking up against it is a badge of honour.
I call on Member States around the world: the responsibility, above all, lies with you.
I call on all of you to pledge with me: United We Shall Succeed.
Secretary-General Ban Ki-moon, UNHQ - 25 February 2008
.
Hela talet...
Utrikesnyheter i dagens tidning
Gräl om ras och kön i USA. Valet går vidare. Det är en strid mellan Obama och Clinton. Två kompetenta personer, med olika utgångspunkter och med olika kunskap. Demokratiska kandidater, som strävar mot makt i ett demokratiskt system. Demokratiska kandidater. Kandidater, eller medhjälpare, som i sin kamp för sig själva tar till ord om ras och kön, som något särskilt argument i tanke att skada den andre. Så sorgligt det är. När striden går från tal om kompetens, till tal om icke kompetens. Låt oss höra allt vad ni kan, vill och önskar. Låt oss höra er bubbla av inspiration om hur ni tänker er ert uppdrag - i stället för negativa tankar om mottävlaren.
Tårgas mot demonstranter. Det bråkas vidare om teckningar och skändning av sådant som är viktigt för många. Så sorgligt det är, att man känt sig tvingad att visa sådant som skadar andra – i syfte att markera tryckfrihetens öppna gränser. Och så sorgligt det är, att man från det andra hållet tar till hårda protester, våld och egendomsförlust för att visa sin avsky. Var finns hänsynen till varandra? Var finns omsorgen om tron och insikten om att tron är något väldigt viktigt för väldigt många?
New Yorks guvernör avgår. Att ta ansvar för sitt uppförande. Att vara rättfärdig, och hålla fast vid det även när möjligheterna ger möjlighet till annat. Det är nog en omöjlig uppgift. Vi ser det igen, igen och igen. Framträdande positioner, pengar och makt. Det ger möjligheter. Det ger möjligheter att göra än mer rätt, eller det ger möjligheter att ”trilla dit” i det som inte är riktigt rätt. Igen, och igen ser vi hur svårt det verkar vara i att hålla sig på rätt kurs. Politiker och makthavare fångar möjligheten när den ligger där mitt framför dem. Hur skulle du, och jag, göra – om möjligheten gavs? Skulle vi följa vårt moraliska spår, och hur ser det egentligen ut - eller skulle vi följa de möjligheter som yppar sig allt eftersom?
Anette Grinde
2008-03-13
...
lördag 8 mars 2008
Låt världens alla ögon riktas mot förtrycket....
Israel bygger en mur för sin säkerhet.
Hjälper det mot människor i sorg och frustration?
Hjälper det freden framåt?
Extrema motståndsmän, som också kan vara kvinnor, slår tillbaka genom hänsynslöst våld.
Vägspärrar. Kontroller. Diskriminering. Arbetslöshet. Konfiskering av mark. Hur påverkar det människor att i deras liv alltid mötas av sådana omständigheter? Hur påverkar det barn och familjer som lever i detta, dag efter dag, år efter år?
Våld. Tvång. Hot … föder ”mot” från människorna. Ibland kuvas man. Några, ganska många, fogar sig i det man tror är den enda möjliga vägen. Överhetens makt är stark. Ibland är den en övermäktig överhet.
Men det finns någon eller några som inte fogar sig.
Av dem finns det några som tjänar i fredens tjänst, genom ickevåldets tanke – i protest, med med lugn och samförstånd. Fred med det lugna samtalets ton.
Av dem finns det också de som tjänar i våldets tjänst. De hörs, de syns och de märks. De skadar och förstör. De agerar som om de aldrig vill ha fred. De sårar och skadar förutsättningar för fred. Igen och igen.
Våld föder rädsla.
Rädsla föder våld.
Igen och igen.
Det finns inget slut om vapnen inte läggs ner, murar rivs och samtal förs i samförstånd.
Alla insatser måste sträva mot samförstånd mellan människor, områden och länder.
Samförstånd, inte våld.
I området bor mängder av människor, som funnits där i generation efter generation. De vill se sina barn växa upp i glädje och skratt. De vill kunna försörja sig. De vill kunna njuta av solen, vid havet. De vill kunna utbilda sig, arbeta, skapa glädje och välgång. De vill kunna resa fritt, hälsa på vänner och släktingar, och arbeta inom de olika områden som passar deras kompetens.
Istället möts de av begränsningar, våld, vapen, trakasserier, arbetslöshet och skövling av markerna.
De ser också de bevakande soldaterna, som kanske på allvar till slut tror att var och en som de möter verkligen är ett hot. Att varje kvinna, barn och man är en verklig terrorist. När man närmar sig en sådan tanke känns det som om fredsmöjligheten försvinner i dimman, långt där borta.
Man undrar hur en förändring kan ske. Hur?
Själv kan jag inte se att eller hur den kan bevakas bort, hur den kan bli bättre för att man kringgärdar och beskär människors vardag ner till ett minimalt utrymme. Jag kan inte se hur förtryck i någon form kan skapa fred och mervärde.
På sitt sätt kan man förstå muren, våldet och rädslan som skapar mer våld. Det ligger i den negativa spiralen som förtrycket föder. Igen och igen. Men vi kan inte acceptera muren, vare sig de mänskliga murarna eller de faktiska. Vi kan inte acceptera muren, våldet och den ständiga rädslan.
Den ”enda” lösningen måste vara samförståndet. Samtalet över gränserna – alla gränser – tanke att finna det bästa. Det bästa för nu och för sen. På korts sikt, och på lång sikt.
Låt världens alla ögon riktas mot förtrycket. Låt oss säga – Stopp! Det räcker nu.
Det är inte en intern angelägenhet. Världens folk behöver frihet i liv och i tanke. Världens folk behöver mat för dagen och en dräglig standard.
Någon säger att de får skylla sig själva. Vilka?
Barnen, som leker och busar? Kvinnorna som strävar och försöker? Männen som älskar sin familj och den mark de går på?
På vilket sätt kan de få skylla sig själva – för att andra tror på våldets och förtryckets väg genom livet?
De vill bara leva – där de alltid har levt. Just där, hemma.
Anette Grinde
2008-03-08
Hjälper det mot människor i sorg och frustration?
Hjälper det freden framåt?
Extrema motståndsmän, som också kan vara kvinnor, slår tillbaka genom hänsynslöst våld.
Vägspärrar. Kontroller. Diskriminering. Arbetslöshet. Konfiskering av mark. Hur påverkar det människor att i deras liv alltid mötas av sådana omständigheter? Hur påverkar det barn och familjer som lever i detta, dag efter dag, år efter år?
Våld. Tvång. Hot … föder ”mot” från människorna. Ibland kuvas man. Några, ganska många, fogar sig i det man tror är den enda möjliga vägen. Överhetens makt är stark. Ibland är den en övermäktig överhet.
Men det finns någon eller några som inte fogar sig.
Av dem finns det några som tjänar i fredens tjänst, genom ickevåldets tanke – i protest, med med lugn och samförstånd. Fred med det lugna samtalets ton.
Av dem finns det också de som tjänar i våldets tjänst. De hörs, de syns och de märks. De skadar och förstör. De agerar som om de aldrig vill ha fred. De sårar och skadar förutsättningar för fred. Igen och igen.
Våld föder rädsla.
Rädsla föder våld.
Igen och igen.
Det finns inget slut om vapnen inte läggs ner, murar rivs och samtal förs i samförstånd.
Alla insatser måste sträva mot samförstånd mellan människor, områden och länder.
Samförstånd, inte våld.
I området bor mängder av människor, som funnits där i generation efter generation. De vill se sina barn växa upp i glädje och skratt. De vill kunna försörja sig. De vill kunna njuta av solen, vid havet. De vill kunna utbilda sig, arbeta, skapa glädje och välgång. De vill kunna resa fritt, hälsa på vänner och släktingar, och arbeta inom de olika områden som passar deras kompetens.
Istället möts de av begränsningar, våld, vapen, trakasserier, arbetslöshet och skövling av markerna.
De ser också de bevakande soldaterna, som kanske på allvar till slut tror att var och en som de möter verkligen är ett hot. Att varje kvinna, barn och man är en verklig terrorist. När man närmar sig en sådan tanke känns det som om fredsmöjligheten försvinner i dimman, långt där borta.
Man undrar hur en förändring kan ske. Hur?
Själv kan jag inte se att eller hur den kan bevakas bort, hur den kan bli bättre för att man kringgärdar och beskär människors vardag ner till ett minimalt utrymme. Jag kan inte se hur förtryck i någon form kan skapa fred och mervärde.
På sitt sätt kan man förstå muren, våldet och rädslan som skapar mer våld. Det ligger i den negativa spiralen som förtrycket föder. Igen och igen. Men vi kan inte acceptera muren, vare sig de mänskliga murarna eller de faktiska. Vi kan inte acceptera muren, våldet och den ständiga rädslan.
Den ”enda” lösningen måste vara samförståndet. Samtalet över gränserna – alla gränser – tanke att finna det bästa. Det bästa för nu och för sen. På korts sikt, och på lång sikt.
Låt världens alla ögon riktas mot förtrycket. Låt oss säga – Stopp! Det räcker nu.
Det är inte en intern angelägenhet. Världens folk behöver frihet i liv och i tanke. Världens folk behöver mat för dagen och en dräglig standard.
Någon säger att de får skylla sig själva. Vilka?
Barnen, som leker och busar? Kvinnorna som strävar och försöker? Männen som älskar sin familj och den mark de går på?
På vilket sätt kan de få skylla sig själva – för att andra tror på våldets och förtryckets väg genom livet?
De vill bara leva – där de alltid har levt. Just där, hemma.
Anette Grinde
2008-03-08
Av vikt i sammanhanget?
Följeslagarprogrammet;
http://www.skr.org/verksamhet/foljeslagarprogrammet.4.c791f4103209a06ec80002972.html
.
FN-rapportering;
http://domino.un.org/pdfs/WBN248.pdf
.
UNISPAL - United Nations Information System on the Question of Palestine
http://domino.un.org/unispal.nsf
.
FN-rapportering;
http://domino.un.org/pdfs/WBN248.pdf
.
UNISPAL - United Nations Information System on the Question of Palestine
http://domino.un.org/unispal.nsf
.
Commission on the Status of Women
fredag 7 mars 2008
Ensamhet....
Ofrivillig ensamhet. Den pinande tröttande tystnaden och ensamheten, som gör att det är nästan omöjligt att överleva dagen. Den som gör att tröskeln är för hög. Ingen riktigt ser. Ingen riktigt hör.
Den pinande ensamheten, som gör att varje stund mättas med tyngd. Tyngd, som sänker och trycker ner.
Där ute i bygden finns mängder av människor som är ensamma. Riktigt ensamma. Hur gör vi för att fånga, och se dem. Hur gör vi för att själva inte bli ensamma?
De finns i alla åldrar. Barn, utan vänner. Ungdomar. Vuxna. Och människor som förlorat sin levnadsvän på ålderns höst.
I stugor på landet och i lägenheterna i stan. Ensamt promenerande kväll efter kväll, eller sittande vid köksfönstret.
Det är var och ens ansvar att se till att vi inte är ”ensamma”, men ibland blir vi det. Våra fötter kan bära till Röda Korset, eller till kyrkan. Våra fötter kan bära till kurser, arbetsplatser och samtalsgrupper. Men ibland förblir de/vi ändå ensamma. De/vi når inte riktigt fram, på något sätt.
Frågan är hur vi, var och en, fångar ansvaret. Ligger ansvaret hos den ensamme att ”ta sig i kragen”, eller ligger ansvaret hos människorna han/hon möter?
När du ser en ensam människa. Hur tänker du då? Hur gör du då?
Känner du en ensam människa, som du inte riktigt fångar? Som du låter sitta där, kväll efter kväll.
Är det rätt, att/om vi gör så?
Anette Grinde
2008-03-07
Den pinande ensamheten, som gör att varje stund mättas med tyngd. Tyngd, som sänker och trycker ner.
Där ute i bygden finns mängder av människor som är ensamma. Riktigt ensamma. Hur gör vi för att fånga, och se dem. Hur gör vi för att själva inte bli ensamma?
De finns i alla åldrar. Barn, utan vänner. Ungdomar. Vuxna. Och människor som förlorat sin levnadsvän på ålderns höst.
I stugor på landet och i lägenheterna i stan. Ensamt promenerande kväll efter kväll, eller sittande vid köksfönstret.
Det är var och ens ansvar att se till att vi inte är ”ensamma”, men ibland blir vi det. Våra fötter kan bära till Röda Korset, eller till kyrkan. Våra fötter kan bära till kurser, arbetsplatser och samtalsgrupper. Men ibland förblir de/vi ändå ensamma. De/vi når inte riktigt fram, på något sätt.
Frågan är hur vi, var och en, fångar ansvaret. Ligger ansvaret hos den ensamme att ”ta sig i kragen”, eller ligger ansvaret hos människorna han/hon möter?
När du ser en ensam människa. Hur tänker du då? Hur gör du då?
Känner du en ensam människa, som du inte riktigt fångar? Som du låter sitta där, kväll efter kväll.
Är det rätt, att/om vi gör så?
Anette Grinde
2008-03-07
Världsböndagen 2008
Världsböndagen står för dörren. Den första fredagen i mars firas världsböndagen. Varje år, år efter år. Den firas världen över, och i ekumeniska tecken. Alla kyrkor tillsammans, samfund och länder, betonar styrkan i bönegemenskap. De betonar även kvinnornas gemensamma ansvar. Ansvar för var och en, för varandra och för världens väl.
Detta år kommer orden och tankarna ifrån Guyana. Guyana, i Sydamerika, mellan Venezuela och Surinam. Årets tema för den gemensamma dagen är; "Guds vishet ger ny insikt"
1887 började Mary Ellen James, USA, ordförande i Presbyterianska kvinnoförbundet, samla kvinnor till förbön för de immigranter som kommit från Europa. 1930 kom tanken och företeelsen till Sverige, genom en förfrågan till Svenska Missionsrådets Kvinnokommitté som inbjöds att ta ansvaret för böndagen i Sverige. 1931 hölls böndagen för första gången i Sverige, genom en gudstjänst i St Peter Metodistkyrka i Sthlm. Sedan 1959 har Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd ansvarat för böndagen i Sverige, en dag som nu är världsspridd och uppmärksammas stort varje år.
Kollekten som samlas in på Världsböndagen i Sverige går till unga kvinnors yrkesutbildning i utvecklingsländer, och till kvinnoprojekt av olika slag. År 2007 delade Böndagskommittén ut drygt 330 000 kr, som stipendier till unga kvinnor i utvecklingsländer. Vi vet att en kvinnas utbildning betyder mycket – inte bara för henne själv, utan även för hennes familj och hela det samhälle hon lever i. Att utbilda, och ge plats för, kvinnor ger förbättrade livsförutsättningar för såväl kvinnorna som för barnen och för männen. Det ger helt enkelt förbättrade förutsättningar för oss alla, i stort. Det är viktigt, ur väldigt många perspektiv.
Världsböndagen firas på många ställen i vårt land.
Var och en – du och jag - kan bidra till bättre förutsättningar för fler, om vi ger ett gott bidrag i kollekten denna dag. Just det bidraget kan skapa skillnad för såväl enskilda människor, som för världen ur ett större perspektiv. Det har betydelse.
Vi firar alldeles strax, i en kyrka nära dig. I samarbete över samfundsgränser. För mervärde för fler. Din närvaro är önskvärd.
Får vi se dig där?
Anette Grinde
Detta år kommer orden och tankarna ifrån Guyana. Guyana, i Sydamerika, mellan Venezuela och Surinam. Årets tema för den gemensamma dagen är; "Guds vishet ger ny insikt"
1887 började Mary Ellen James, USA, ordförande i Presbyterianska kvinnoförbundet, samla kvinnor till förbön för de immigranter som kommit från Europa. 1930 kom tanken och företeelsen till Sverige, genom en förfrågan till Svenska Missionsrådets Kvinnokommitté som inbjöds att ta ansvaret för böndagen i Sverige. 1931 hölls böndagen för första gången i Sverige, genom en gudstjänst i St Peter Metodistkyrka i Sthlm. Sedan 1959 har Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd ansvarat för böndagen i Sverige, en dag som nu är världsspridd och uppmärksammas stort varje år.
Kollekten som samlas in på Världsböndagen i Sverige går till unga kvinnors yrkesutbildning i utvecklingsländer, och till kvinnoprojekt av olika slag. År 2007 delade Böndagskommittén ut drygt 330 000 kr, som stipendier till unga kvinnor i utvecklingsländer. Vi vet att en kvinnas utbildning betyder mycket – inte bara för henne själv, utan även för hennes familj och hela det samhälle hon lever i. Att utbilda, och ge plats för, kvinnor ger förbättrade livsförutsättningar för såväl kvinnorna som för barnen och för männen. Det ger helt enkelt förbättrade förutsättningar för oss alla, i stort. Det är viktigt, ur väldigt många perspektiv.
Världsböndagen firas på många ställen i vårt land.
Var och en – du och jag - kan bidra till bättre förutsättningar för fler, om vi ger ett gott bidrag i kollekten denna dag. Just det bidraget kan skapa skillnad för såväl enskilda människor, som för världen ur ett större perspektiv. Det har betydelse.
Vi firar alldeles strax, i en kyrka nära dig. I samarbete över samfundsgränser. För mervärde för fler. Din närvaro är önskvärd.
Får vi se dig där?
Anette Grinde
Publicerad - med efterföljande debatt;
torsdag 6 mars 2008
Sorgen....
Jag läser en artikel i tidningen Vi, nr Februari 2007. Artikeln handlar om regissören Stefan Larsson, som 2001 förlorade sin tioåriga son. Den är skriven av honom själv.
När jag läser tänker jag att vi reagerar så olika när vi drabbas. När vi drabbas av sorg eller förlust av något slag. Vi, och omgivningen, reagerar så olika. Någon låser in sig, någon går vidare nästa dag och någon arbetar sig igenom processen. Kanske genom samtal eller genom regelrätt arbete. Kanske genom tystnad, eller genom att bryta i livet, till något helt nytt.
Även omgivningen, släkt, vänner och arbetskamrater, reagerar väldigt olika. En del tror att tystnad är det bästa. Att inte tala med personen som drabbas, eller om det som är svårt. Kanske beror det på att vi inte vet hur vi skall förhålla oss. Vare sig vi är den som är drabbad, eller de som står utanför. Någon är tyst, och någon talar ihjäl sin nästa.
När jag ”drabbades” stängde jag min dörr. Jag förlorade inte ett barn, men jag drabbades av något av livets hårdhet och det gav mig en outsägligt stor sorg. Jag dog nästan, men vände i tid. Barnen, och en insikt om livets vikt, höll mig kvar. Det är jag glad för idag, men jag är också fascinerad över tystanden som nådde mig.
Jag stängde min dörr. Låste. Och nästan ingen försökte öppna den. Det blev så tyst, så tyst. De önskar jag ingen. Maria, och Lars försökte. Var för sig, eftersom de inte känner, eller känner till, varandra. Tyst och stilla försökte de nå mig. De vann inte så stor framgång. Min tid i tystnaden och sorgen var inte klar för möten, när jag själv fick bestämma. Fast jag egentligen inte klarade att bestämma det själv. Men jag minns det så väl. Jag minns Marias och Lars försök, som bomull runt mitt hjärta.
Min lärdom blev att den som sörjer inte behöver tystnad och ensamhet. Den som sörjer behöver omsorg. En kopp te, ord om liv och omständigheter, tystnad tillsammans, hjälp med handling eller barn, hjälp att öppna posten och sortera sopor. Närhet, stillhet och varande.
Den som sörjer behöver omsorg. Inte tystnad och ensamhet.
Under året som gått har församlingarna i vår bygd förlorat flera medlemmar. Vi hör det genom parentationen i kyrkan. Vi ser det genom dödsannonserna i våra tidningar, och begravningarna strax därpå.
Ofta är medlemmen gammal. Det händer att den lämnar någon kvar. En ensam maka eller make, eller vuxna barn. Vad gör församlingen för den eller de som lämnas kvar? När tystnaden lagt sig efter chocken och begravningen. Vad gör då församlingen för medlemmens maka eller make, eller deras barn, om/när den inte kommer till ”sin” kyrka?
Vad gör din församling?
Vad gör din rödakorsförening, på din ort?
Vad gör du, för de som blivit ensamna?
Anette Grinde
Övra Söderby 2008-03-05
Andra bloggar om; Tidningen Vi
När jag läser tänker jag att vi reagerar så olika när vi drabbas. När vi drabbas av sorg eller förlust av något slag. Vi, och omgivningen, reagerar så olika. Någon låser in sig, någon går vidare nästa dag och någon arbetar sig igenom processen. Kanske genom samtal eller genom regelrätt arbete. Kanske genom tystnad, eller genom att bryta i livet, till något helt nytt.
Även omgivningen, släkt, vänner och arbetskamrater, reagerar väldigt olika. En del tror att tystnad är det bästa. Att inte tala med personen som drabbas, eller om det som är svårt. Kanske beror det på att vi inte vet hur vi skall förhålla oss. Vare sig vi är den som är drabbad, eller de som står utanför. Någon är tyst, och någon talar ihjäl sin nästa.
När jag ”drabbades” stängde jag min dörr. Jag förlorade inte ett barn, men jag drabbades av något av livets hårdhet och det gav mig en outsägligt stor sorg. Jag dog nästan, men vände i tid. Barnen, och en insikt om livets vikt, höll mig kvar. Det är jag glad för idag, men jag är också fascinerad över tystanden som nådde mig.
Jag stängde min dörr. Låste. Och nästan ingen försökte öppna den. Det blev så tyst, så tyst. De önskar jag ingen. Maria, och Lars försökte. Var för sig, eftersom de inte känner, eller känner till, varandra. Tyst och stilla försökte de nå mig. De vann inte så stor framgång. Min tid i tystnaden och sorgen var inte klar för möten, när jag själv fick bestämma. Fast jag egentligen inte klarade att bestämma det själv. Men jag minns det så väl. Jag minns Marias och Lars försök, som bomull runt mitt hjärta.
Min lärdom blev att den som sörjer inte behöver tystnad och ensamhet. Den som sörjer behöver omsorg. En kopp te, ord om liv och omständigheter, tystnad tillsammans, hjälp med handling eller barn, hjälp att öppna posten och sortera sopor. Närhet, stillhet och varande.
Den som sörjer behöver omsorg. Inte tystnad och ensamhet.
Under året som gått har församlingarna i vår bygd förlorat flera medlemmar. Vi hör det genom parentationen i kyrkan. Vi ser det genom dödsannonserna i våra tidningar, och begravningarna strax därpå.
Ofta är medlemmen gammal. Det händer att den lämnar någon kvar. En ensam maka eller make, eller vuxna barn. Vad gör församlingen för den eller de som lämnas kvar? När tystnaden lagt sig efter chocken och begravningen. Vad gör då församlingen för medlemmens maka eller make, eller deras barn, om/när den inte kommer till ”sin” kyrka?
Vad gör din församling?
Vad gör din rödakorsförening, på din ort?
Vad gör du, för de som blivit ensamna?
Anette Grinde
Övra Söderby 2008-03-05
Andra bloggar om; Tidningen Vi
tisdag 4 mars 2008
Mänskliga rättigheter....
Regeringens web-plats för mänskliga rättigheter
http://www.manskligarattigheter.gov.se/
Portalförklaringen!
Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.
http://www.manskligarattigheter.gov.se/extra/pod/?module_instance=7
http://www.unhchr.ch/udhr/navigate/alpha.htm
Regeringens skrivelse 2007/08:39 Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer
http://www.regeringen.se/content/1/c6/09/21/42/ef0318b1.pdf
...
http://www.manskligarattigheter.gov.se/
Portalförklaringen!
Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.
http://www.manskligarattigheter.gov.se/extra/pod/?module_instance=7
http://www.unhchr.ch/udhr/navigate/alpha.htm
Regeringens skrivelse 2007/08:39 Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer
http://www.regeringen.se/content/1/c6/09/21/42/ef0318b1.pdf
...
måndag 3 mars 2008
Tillförande....
* * * * * *
Tillförande
Kraft
Bär
Dag för dag
Behöver vi den
Den finns där
Om vi lyssnar
Om vi stannar
En stund
Tillförande
Kraft
Bär
Dag för dag
Behöver vi den
Den finns där
Om vi lyssnar
Om vi stannar
En stund
* * * * *
söndag 2 mars 2008
En bok, som tål att läsas igen
Jag läser Stamtavlor av Dilsa Demirbag Sten. En bok, som tål att läsas igen. Att läsas igen, med en annan tanke, för en annan lärdom.
Så här, en stund efter jag läst klart boken tänker jag att jag saknar religionen och att jag så tydligt ser förtrycket som skapar mer och annat förtryck, förtryck skapar fattigdom, fattigdom skapar svårighet att förändra – som skapar än mer fattigdom, mer förtryck, våld och utanförskap.
Boken, eller människornas situation, känns oerhört tragisk. Tragisk för människorna, för kvinnorna, barnen och männen. För deras bristande möjlighet att ta sig ur de starka strukturerna som finns mellan folk och mellan människor av samma folk.
Visst måste vi, som här har en helt annan livssituation, kunna verka för dessa människor. Visst måste vi, i något mått, mer kunna uppmärksamma, se och göra – något litet just för dem.
Ja, visst hör vi att människor kämpar för kurderna och deras rätt. Kämpar de då också för kvinnornas och barnens rätt, inte bara för ett eget land eller ett eget område? Kämpar de, som kämpar för ett land, för att behålla sin gamla struktur och sin kvinnosyn, eller kämpar de för en jämställdhet och en annan omsorg om varandra oavsett ålder och kön?
Hur skall människor orka ta sig ur sin situation, och förbättra sin livssituation när förtryck och struktur är så segt långlivad och så oerhört svår att bemästra.
Låt omvärlden se. Låt omvärlden höra. Låt världen reagera. Med krav på mänsklighet för alla folk. Det kan inte vara en intern angelägenhet.
Det är vår allas rättighet. Ett drägligt liv, i jämställdhet. Med mat på bordet och tak över huvudet till oss alla.
Det är allas vår skyldighet att bistå i uppgiften att fördela världens tillgångar, och mänsklig omsorg, till världens alla hörn.
För inte är det väl så, att detta är något av allt det jag måste acceptera att vi inte kan förändra?
Anette Grinde
2008-03-02
Så här, en stund efter jag läst klart boken tänker jag att jag saknar religionen och att jag så tydligt ser förtrycket som skapar mer och annat förtryck, förtryck skapar fattigdom, fattigdom skapar svårighet att förändra – som skapar än mer fattigdom, mer förtryck, våld och utanförskap.
Boken, eller människornas situation, känns oerhört tragisk. Tragisk för människorna, för kvinnorna, barnen och männen. För deras bristande möjlighet att ta sig ur de starka strukturerna som finns mellan folk och mellan människor av samma folk.
Visst måste vi, som här har en helt annan livssituation, kunna verka för dessa människor. Visst måste vi, i något mått, mer kunna uppmärksamma, se och göra – något litet just för dem.
Ja, visst hör vi att människor kämpar för kurderna och deras rätt. Kämpar de då också för kvinnornas och barnens rätt, inte bara för ett eget land eller ett eget område? Kämpar de, som kämpar för ett land, för att behålla sin gamla struktur och sin kvinnosyn, eller kämpar de för en jämställdhet och en annan omsorg om varandra oavsett ålder och kön?
Hur skall människor orka ta sig ur sin situation, och förbättra sin livssituation när förtryck och struktur är så segt långlivad och så oerhört svår att bemästra.
Låt omvärlden se. Låt omvärlden höra. Låt världen reagera. Med krav på mänsklighet för alla folk. Det kan inte vara en intern angelägenhet.
Det är vår allas rättighet. Ett drägligt liv, i jämställdhet. Med mat på bordet och tak över huvudet till oss alla.
Det är allas vår skyldighet att bistå i uppgiften att fördela världens tillgångar, och mänsklig omsorg, till världens alla hörn.
För inte är det väl så, att detta är något av allt det jag måste acceptera att vi inte kan förändra?
Anette Grinde
2008-03-02
Om konsten att aldrig räcka till....
Det finns människor som längtar efter att få hjälpa till. Som inte får, eller som inte lyckas komma in. Som inte hörs, men som så gärna vill.
Och det finns människor som har det som sin – kanske sin alldeles egen - uppgift. Som har en övermäktig uppgift i att vara tillgängliga i all tid, i alla uppgifter och på alla upptänkliga sätt. Där är t ex diakoner, präster, pastorer, m fl. Där är också andra, i andra yrkesgrupper – ofta i omsorgens led.
Naturligtvis finns där också allt – och alla - där emellan.
Det finns människor som vill vara med i samtalet, i kyrkan, i föreningen, i gemenskapen, men motas bort därför att det konkurrerar med andra. I alla organisationer, i alla föreningar och i alla samfund.
Det finns människor som vet om att det är så, försöker jämka, försöker finna former och plattformer – men går bet på de gamla strukturerna. Såväl manliga, som kvinnliga, gamla och invanda. Men hur ofta talar vi om det? Högt, och tydligt? Hur ofta fångar vi just det?
Det är svårt att tala i klarspråk. Det kan såra. Det är så svårt att fånga just det som är problematiken. Det är så svårt att släppa in något nytt, något annat – eller någon annan i det klara strukturerna. Men vi måste. Se, varandra. För att kunna utveckla.
Det finns alltid någon har för mycket. Men – det kanske också, någonstans i leden, finns någon som gärna, gärna skulle hjälpa till. Om det bara visste hur.
Röda korset på bygden undrar varför det bara är några få som hjälper till. Varför inga unga vill, eller varför det alltid är samma, samma och åter samma. Kanske är det för att de som redan finns i organisationen, de som styr och ställer, vet hur det skall vara. Och de unga, yngre, eller bara nya, vet att de inte vill att det skall vara just så. Utan något litet annorlunda. Samma som alltid, behöver ändras till något nytt. Samma som alltid, behöver förändras i någon form. Det behöver inte innebära att det gamla behöver tas bort. Men det innebär – att det nya måste släppas in.
Kyrkan. Frikyrkan. Likaså. Församlingen undrar varför de inte kommer nya medlemmar. De gamla dör, en efter en. Inga nya kommer. Men hur kan det komma nya, när de inte välkomnas. När kraften inte tas emot. För att den gör ”fel”, väntar inte in, erbjuder och tar för sig. Isande kallt, kan mottagandet då bli. Isande kallt, och väldigt tyst.
Om konsten att inte räcka till, talar vi om. Igen, och igen. De anställda orkar inte med. Samma sak händer med de föreningsaktiva. Ändå finns det människor som vill, kan och orkar. Som inte släpps in. Igen, och igen.
Hur hittar vi dessa, och hur släpper vi in? Vilka organisationer släpper faktiskt in. In i det aktiva, in där det bär? Trots att det ställer till besvär.
Hur lär vi oss att öppna vårt sinne, så att vi ser vandra på ett tydligare sätt? Så att vi ser, att var och en bär unika fantastiska förmågor – som kan tillföra, som inte behöver motas bort.
Det kräver kraft att förändra. Det kräver stor kraft att förändra. Det verkar också som om det kräver mod. Det känns konstigt, men så är det nog. Och det kräver tid. – men mest kräver det uppmärksamhet. Det krävs att vi ser, att vi talar och att vi gör. Det krävs att vi uppmärksammar, och inte låter det förbli så som vi inte vill ha det. Det krävs att vi talar och gör.
Vi är alla människor. Vanliga otillräckliga människor. I stressade liv, som kräver och kräver.
Men – hur skulle det gå, om vi såg varandra lite mer. Om vi stannade en stund, och såg.
Såg. Uppmärksammade. Lite mer. Ordentligt.
Gör till din uppgift, och se – ordentligt se, lyssna på – någon just idag.
Kanske får du lära dig något nytt, kanske t o m om någon som du trodde att du kände. Eller kanske om något, du trodde att du visste hur det var….
Anette Grinde
2008-03-01
Och det finns människor som har det som sin – kanske sin alldeles egen - uppgift. Som har en övermäktig uppgift i att vara tillgängliga i all tid, i alla uppgifter och på alla upptänkliga sätt. Där är t ex diakoner, präster, pastorer, m fl. Där är också andra, i andra yrkesgrupper – ofta i omsorgens led.
Naturligtvis finns där också allt – och alla - där emellan.
Det finns människor som vill vara med i samtalet, i kyrkan, i föreningen, i gemenskapen, men motas bort därför att det konkurrerar med andra. I alla organisationer, i alla föreningar och i alla samfund.
Det finns människor som vet om att det är så, försöker jämka, försöker finna former och plattformer – men går bet på de gamla strukturerna. Såväl manliga, som kvinnliga, gamla och invanda. Men hur ofta talar vi om det? Högt, och tydligt? Hur ofta fångar vi just det?
Det är svårt att tala i klarspråk. Det kan såra. Det är så svårt att fånga just det som är problematiken. Det är så svårt att släppa in något nytt, något annat – eller någon annan i det klara strukturerna. Men vi måste. Se, varandra. För att kunna utveckla.
Det finns alltid någon har för mycket. Men – det kanske också, någonstans i leden, finns någon som gärna, gärna skulle hjälpa till. Om det bara visste hur.
Röda korset på bygden undrar varför det bara är några få som hjälper till. Varför inga unga vill, eller varför det alltid är samma, samma och åter samma. Kanske är det för att de som redan finns i organisationen, de som styr och ställer, vet hur det skall vara. Och de unga, yngre, eller bara nya, vet att de inte vill att det skall vara just så. Utan något litet annorlunda. Samma som alltid, behöver ändras till något nytt. Samma som alltid, behöver förändras i någon form. Det behöver inte innebära att det gamla behöver tas bort. Men det innebär – att det nya måste släppas in.
Kyrkan. Frikyrkan. Likaså. Församlingen undrar varför de inte kommer nya medlemmar. De gamla dör, en efter en. Inga nya kommer. Men hur kan det komma nya, när de inte välkomnas. När kraften inte tas emot. För att den gör ”fel”, väntar inte in, erbjuder och tar för sig. Isande kallt, kan mottagandet då bli. Isande kallt, och väldigt tyst.
Om konsten att inte räcka till, talar vi om. Igen, och igen. De anställda orkar inte med. Samma sak händer med de föreningsaktiva. Ändå finns det människor som vill, kan och orkar. Som inte släpps in. Igen, och igen.
Hur hittar vi dessa, och hur släpper vi in? Vilka organisationer släpper faktiskt in. In i det aktiva, in där det bär? Trots att det ställer till besvär.
Hur lär vi oss att öppna vårt sinne, så att vi ser vandra på ett tydligare sätt? Så att vi ser, att var och en bär unika fantastiska förmågor – som kan tillföra, som inte behöver motas bort.
Det kräver kraft att förändra. Det kräver stor kraft att förändra. Det verkar också som om det kräver mod. Det känns konstigt, men så är det nog. Och det kräver tid. – men mest kräver det uppmärksamhet. Det krävs att vi ser, att vi talar och att vi gör. Det krävs att vi uppmärksammar, och inte låter det förbli så som vi inte vill ha det. Det krävs att vi talar och gör.
Vi är alla människor. Vanliga otillräckliga människor. I stressade liv, som kräver och kräver.
Men – hur skulle det gå, om vi såg varandra lite mer. Om vi stannade en stund, och såg.
Såg. Uppmärksammade. Lite mer. Ordentligt.
Gör till din uppgift, och se – ordentligt se, lyssna på – någon just idag.
Kanske får du lära dig något nytt, kanske t o m om någon som du trodde att du kände. Eller kanske om något, du trodde att du visste hur det var….
Anette Grinde
2008-03-01