En bok, som tål att läsas igen

Jag läser Stamtavlor av Dilsa Demirbag Sten. En bok, som tål att läsas igen. Att läsas igen, med en annan tanke, för en annan lärdom.

Så här, en stund efter jag läst klart boken tänker jag att jag saknar religionen och att jag så tydligt ser förtrycket som skapar mer och annat förtryck, förtryck skapar fattigdom, fattigdom skapar svårighet att förändra – som skapar än mer fattigdom, mer förtryck, våld och utanförskap.

Boken, eller människornas situation, känns oerhört tragisk. Tragisk för människorna, för kvinnorna, barnen och männen. För deras bristande möjlighet att ta sig ur de starka strukturerna som finns mellan folk och mellan människor av samma folk.

Visst måste vi, som här har en helt annan livssituation, kunna verka för dessa människor. Visst måste vi, i något mått, mer kunna uppmärksamma, se och göra – något litet just för dem.

Ja, visst hör vi att människor kämpar för kurderna och deras rätt. Kämpar de då också för kvinnornas och barnens rätt, inte bara för ett eget land eller ett eget område? Kämpar de, som kämpar för ett land, för att behålla sin gamla struktur och sin kvinnosyn, eller kämpar de för en jämställdhet och en annan omsorg om varandra oavsett ålder och kön?

Hur skall människor orka ta sig ur sin situation, och förbättra sin livssituation när förtryck och struktur är så segt långlivad och så oerhört svår att bemästra.

Låt omvärlden se. Låt omvärlden höra. Låt världen reagera. Med krav på mänsklighet för alla folk. Det kan inte vara en intern angelägenhet.

Det är vår allas rättighet. Ett drägligt liv, i jämställdhet. Med mat på bordet och tak över huvudet till oss alla.

Det är allas vår skyldighet att bistå i uppgiften att fördela världens tillgångar, och mänsklig omsorg, till världens alla hörn.

För inte är det väl så, att detta är något av allt det jag måste acceptera att vi inte kan förändra?

Anette Grinde
2008-03-02