Labacken - 2 augusti 2020 - hembygdsgårdens dag

Hembygdsgårdens dag 2020.
Labacken. St Eriks Gille. Roslagsbros hembygdsförening. 

Finbilsträff med Club 4cv Suède - söndag den 2 augusti 2020.

(5 st 4cv var på plats - de fyra ovan samt en vit från Hallstavik)

St Eriks Gille - Roslagsbros hembygdsförening - arrangerade hembygdsgårdens dag den 2 augusti 2020. Det här året ser annorlunda ut jämfört med andra år, men vi vill ändå försöka mötas. Det är viktigt att hålla sig på håll från varandra och vi möts i huvudsak ute i det fria.

Club 4cv Suède, genom Leif Hemlin, arrangerade samtidigt en finbilsträff på gården samma dag. St Eriks Gille uppmuntrade också traktorklubben i Norrtälje och andra veteranfordon i trakten att delta. Uppslutningen var god och gården fylldes med äldre vackra fordon för besökarna att begrunda och samtala om.

Som en del i arrangemanget med Club 4cv Suède visade Anette Grinde bilder och talade om hennes och Leif Hemlins Indienresor med motorcykel och cykel.

Club 4cv Suède samlades vid Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje kl 1000 och åkte i gemensam trupp, under ledning av Leif Hemlin, till Labacken i Övra Söderby. Strax efter kl 1100 visades bilder/fördrag och framåt kl 1200 öppnades arrangemanget för övriga besökare i bygden. Gårdsplanen var då fylld med härliga gamla traktorer och veteranfordon. Samtalen bubblade där människor stod utspridda med gott avstånd från varandra. Nyfikenhet, glädje och uppskattning för varandras specialintressen lyste klart denna dag. Det är fint att se.

Labackens alla hus var öppna, guidning och samtal företogs om hembygdshusen och föreningens historia. Uppskattande ord hördes av besökare, som gladdes över visning, tillgänglighet och samtal, liksom möjligheten att få veta mer från kunniga föreningsaktiva. Kaffe, bullar/kakor och korv utbjöds till försäljning av St Eriks Gilles idogt arbetande ideella krafter. Utan dem vore föreningen ingenting.

Vi tackar alla besökare och det ideellt engagerade föreningsfolket för en inspirerande och fin hembygdsgårdens dag - i detta coronans år 2020.

Anette Grinde






#steriksgille #roslagsbroshembygdsförening #labacken #samtidsbild #norrteljetidning #föreningsnytt #övrasöderbyvägen24 #ettlevanderoslagen  #club4cvsuede #4cv #renault4cv #hembygdsgårdensdag #vihållerdistans #tvåmetersregeln #coronatider

Öppet hus vid Labacken 2 augusti 2020

Välkommen på öppet hus vid Labacken - hembygdsgårdens dag - söndag den 2 augusti 2020 kl 12-15.

Öppna hus, fika och härlig miljö. Finbilsträff med Club 4cv Suede.

Kanske kommer traktorklubben och andra veteranfordon också? 

Vi håller god distans - vänligen håll er på respektfullt avstånd från varandra.

 #steriksgille #hembygdsgårdensdag #hembygdsgårdarnasdag #roslagsbro #roslagsbroshembygdsförening #ÖvraSöderbyvägen24 #labacken
#finbilsträff #4cv #renault4cv #traktorklubben #swedishfika

Club 4CV Suede hade träff på Labacken (27/7 2019)

Sju små bilar färdades genom landskapet i vårt vackra land och möttes i den lilla sommarstaden Norrtälje. De kom från när och fjärran. Samlingsplatsen var Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje och de flesta var där redan en stund innan kyrkklockan slagit 1000. En varm och solig dag stod för dörren och alla ansikten lyste av glädje och förväntan. Vänlighet och värme kändes lång väg av både bilägarna, deras respektive och de som råkade ha vägarna förbi. Dessa bilar värmer människornas själar - de gör oss glada och vänliga till mods. Ja, med så innerligt söta bilar och med värmen hos deras ägare går inte att känna annat än glädje. Man blir verkligen glad av detta.

De anslutande bilfararna klev in i den lilla bokhandeln och bokhandlerskan berättade om hur det kom sig att Leif Hemlin köpte sin lilla finbil 2017, att hon själv köpte bokhandeln under samma höst, och att bokhandelshusets (den södra av Wallinska gårdarna) äldsta - östra - del är från 1700-talet (Ryssladan) men byggts efter rysshärjningarna.  1719 var året när ryssarna brände en stor del av den svenska kusten - vilket nu är 300 år sedan. Huset är alltså byggt några årtionden efter dessa härjningar. Den andra - västra - delen av huset (ut mot Lilla torget) är från 1800-talet. Det är en synnerligen speciell plats att driva bokhandel i och bokhandlerskan var glad över det fina besöket denna dag. Så fina bilar ser vi sällan till i bygden. Vi vill gärna se er igen.

Efter en stunds samtal inne i bokhandeln och någon liten utflykt runt i den lilla staden samlades bilfararna vid Lilla torget igen för färd till St Eriks Gilles - Roslagsbros hembygdsförenings hembygdsgård - Labacken, i Övra Söderby, Roslagsbro. Leif Hemlin ledde gruppen, som i gemensam trupp färdades genom Roslagsbros vackra och slingrande vägar ut genom landskapet. Vägnätet är som en labyrint, men lotsen förde gruppen rätt utan särskilda omvägar. (Ja, många gäster har kört vilse här).

St Eriks Gille - hembygdsföreningen - bildades 1960 och fick gården Labacken i gåva i början av 1980-talet av ett dödsbo. Den var då i ett helt annat skick än den är i dag. Föreningens medlemmar och andra intresserade har genom årens lopp lagt väldigt mycket ideell kraft på att iordningställa fastigheten och hålla den i fortsatt gott skick. Det ligger många timmars arbete, både i glädje och tungt slit, i dessa byggnader och dess tomt. Vad vore vi utan allt detta? Vad vore vi utan de fantastiska människor som lägger tid och resurser i bygdens föreningar?

Claes Holmström är föreningens ordförande och han berättade om byggnaderna, om hur gården brukats och om arvskiftet som gav gården till föreningen. Byggnaderna var öppna för var och en att besöka, vilket flera av finbilssällskapet gjorde. I den relativt nybyggda ladan hade föreningen dukat borden och ställt fram de mjuka stolarna (som Birgitta Holmström så fint klätt om). På borden fanns kaffe, kakor, bullar och korv till den som behövde stärka sig för viktiga samtal, kommande hemfärd eller bara den allmänna samkvämsglädjen. Hembakt är inte fy skam, det kan hembygdsföreningsfolket intyga. Labacken i Övra Söderby är en vacker plats och hembygdsföreningen drivs av engagerade medlemmar. De vill, de kan och de gör.

Claes Holmström (ordförande i hembygdsföreningen) hade också med sig två av sina T-fordar (han har ytterligare två under renovering hemma garaget) till träffen. Kalle Hemlin (vice ordförande i hembygdsföreningen) hade med sig sin Volvo PV Sport - i original (årsmodell 1960). Därutöver fanns några andra särskilda finbilar och någon av större omfång. Oavsett form, färg och skick bjöds här på glädjefyllda och intresserade samtal. Det blir lätt så när likasinnade möts, eller hur?

Tack till Claes och Birgitta Holmström och Kalle Hemlin för guidning, glädje och fika på gården.

Leif Hemlin har varit med i Club 4CV Suede sedan han köpte sin lilla finbil i juli/augusti 2017. Han ger ofta uttryck för att han är väldigt glad över klubben, som har givit honom ofantligt mycket tips och råd till hans renovering av bilen. Utan all den hjälp han har fått av några klubbens medlemmar skulle han inte ha klarat att renovera sin bil på den korta tid det nu tog (2017/2018). Att få ta del av den enorma kunskap, all glädje och det stora intresse som finns hos flera personer i klubben har varit en tydlig nyckel till hans renoveringsframgång. Namn som Andreas Uddling och Leif Hurtig har återkommande hörts vid vårt köksbord i Övra Söderby, och alltid med glädjens och tacksamhetens glimt i Leifs ögon. Och den där medlemspärmen med all matnyttig information har ofta fört hans arbete framåt. Att vara med i klubben var ett riktigt bra drag.

Vi tackar Club 4Cv Suede för er färd till oss i Norrtälje och Övra Söderby denna vackra lördag i slutet av juli 2019. Ni är varmt välkomna tillbaka till oss igen. Ja, jag är benägen att tro att Leif Hemlin och att hembygdsföreningen håller med mig om detta.

Välkomna åter, gott folk.

Anette Grinde
bokhandlerskan i 
Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje

Fordonets historia

Bilen är en Renault 4CV, årsmodel 1958 och med registreringsnummer AGB 561.

Bilen köptes av Elsa Lundberg 1958 på Philipssons i Stockholm, var i hennes ägo till julen 1969 då barnbarnet Håkan Lundberg fick den i 1-årspresent av sin farmor. 

Den har rullat på vägarna i Piteå och Sundsvall, där Per Lundberg bott och vårdat fordonet. Per är son till Elsa och far till Håkan. Under Lundbergs ägotid har bilen lackerats om från grön till vit och fått en ny skinnklädsel.

En söndag i slutet av juli 2017 fick Leif syn på bilen på Blocket. Han hade just varit ute på en liten cykeltur från Norrtälje till Sundsvall och tillbaka och bänkat sig framför Blocket. Annonsen gjorde honom rejält inspirerad. Efter att ha försökt  ringa några gånger, fick han till slut tag på Per Lundberg som hade försäljningen på sin lott. Lundberg berättade att en herr Uddling hade varit och tittat på bilen i april när den stod i en snödriva på tomten. Smeknamnet Snövit uppkom med anledning av denna händelse. Leif ringde till Andreas Uddling och fick där loss bedömningen att bilen var i helt okej skick av vad man kunde se där i snödrivan. Leif ringde då tillbaka till Lundberg och lämnade ett bud och att han skulle komma nästa dag för att hämta bilen. 

Sagt och gjort. Leif bokar raskt en biltrailer för sin färd mellan Norrtälje och Sundsvall. Nu per bil istället för cykel. Måndag morgon, före öppningsdags, den 31 juli är Leif på macken för att komma iväg i tid. Han hade ju en bit att köra. När de öppnade butiken var det punktering på släpet och de hade inget passande reservhjul. Leif fick därmed åka till Gummicentralen för att få punkteringen fixad. Det ordnade sig utan ytterligare dröjsmål. De kan sin sak på Gummicentralen och trasslar inte.

Så, han kom iväg och affären gjordes upp i glatt tonläge över en kopp kaffe, han tackar och åker hemåt utan vidare krusiduller. Väl hemma igen med en starkt lyckokänsla, densamma som man får av endorfinkicken efter målgången i ett maratonlopp, säger han själv, så tittar han sig omkring på gården och inser förvånat att han inte har någon plats att ställa bilen för det kommande meckandet. Det var en liten viktig detalj, eller hur? 

Nåväl. Det löste han, förstås. Han byggde helt enkelt ett varmt och fint utrymme där han kunde mecka med det lilla fina fordonet. I augusti var det klart. 

- Jag behöver ju kunna lyfta bilen, tänkte han sedan. Han talade med sina vänner i grannbyn och de hittade en hydraulisk saxlyft som legat ute i tjugo år. Leif log och gav den kärlek och omsorg genom en nytillverkad kolv, slangar ock lite annat fix. Den blev ovärderlig i det fortsatta arbetet. I september var den klar.

I mitten av oktober kom Andreas Uddling på besök och med sig har han en del reservdelar, så nu kunde arbetet med renoveringen börja. Leif börjar med att byta ut alla torra och spruckna slangar innan han startade motorn. Den visar sig gå fint och låter bra, säger Leif. Den har vilat ganska länge, efter att ha bara gått 3461 mil, så den borde ju vara i hyfsad form. 

Leif fortsätter sitt arbete genom att ta ur mattor, stolar och säten. Han rengör ordentligt och smörjer in skinnmöblemanget med läderfett. Prylarna ska ju vårdas så att de håller i evinnerlig tid. 

Efter ett antal timmars (ej särskilt få) rostlagning börjar arbetet med att avlägsna den vita färgen som hon var omlackerad i. Färgen hade hade börjat att resa sig och flagna och beslutet blev allt ska bort ner till i det närmaste plåtrent. Han jobbade på rätt bra, där i sitt varma och fina garage. 

Den 8 mars drabbades Leif av en akut näthinneavlossning. Det resulterade i en ögonoperation och arbetsförbud i 6 veckor. Som tur var så hindrade det inte hans tidsplanen nämnvärt, eftersom han då hade lämnat över bakskärmar, motorhuv, taklucka och dörrar till Per-lackerare som skulle lackera bilen. 

När Leif, vid sitt första samtal med Per-lackerare,  frågade om han ville lacka bilen åt honom blev svaret nej. Det var ett för stort jobb att lacka en hel bil, tyckte han. Han ändrade plötsligt uppfattning när Leif visade en bild på bilen; - ”nä men är det en sån, ja, okej då”. Det verkar vara många som är smått förtjusta i detta lilla mästerverk. 

Nästa steg var att blästra rent och lackera fönsterramar och fälgar för att kunna ställa chassit på hjul för transport till lack. I början av maj transporterades dessa delar till lackerings-Per så att han kunde jobba med detta när han hade tid över i luckorna mellan sina egna sysslor. Leifs första första plan att vara klar till midsommar hade fått flyttas fram till senare under sommaren. Han led en aning över detta tidshaveri, men med sitt positiva sinne vände han det förstås till något positivt ändå. 

När dörrarna kom hem från lacken kunde arbetet med att montera fönster, lås och lister börja. Han var tacksam för alla fotografier han tagit och den ordning han har i sin verkstad. Att plocka isär är ju en sak, men att få ihop fordonet igen kräver förstås sin man. Han gjorde det med bravur. 

I början av juli åkte han till Öland för att göra en tillbyggnad åt sin svärmor. Det var ju ett besvärande avbrott när man har en bil att bry sig om. Husbygget beräknades ta ca fyra veckor, så han fick lite abstinens när Per-lackerare ringde redan efter två dagar och berättade att chassit var klart att hämta. Två veckor senare åkte han hem från Öland, hämtade bilen och började återmonteringen. Eftersom bagagehuven, gångjärnen och lite smådelar inte var klara så kunde han åka tillbaka till Öland för att avsluta arbetet där. Det gäller att nyttja tiden på bästa möjliga sätt, även om man tvingas åka några hundra mil på kuppen.

Väl hemma igen i mitten av augusti var det dags att återuppta monteringsarbetet igen. Vindrutan,  bakrutan och instrumentbrädan återbördades till sina platser tillsammans med andra små ting som demonterats under resans gång. Som genom ett fantastiskt trolleri fick han förstås elen och lamporna att fungerar igen. 

När allt var monterat och klart var det dags att maskera hela bilen. Inget skulle få förstöras nu när det var dags för underredsbehandlingen. Ja, rambalkar och alla hålrum skulle också sprutas. Det gick som en dans. Ja, Leif är duktig på att dansa.

Den 7 september var det dags att åka till Opus bilprovning för besiktning. Det blev en upplevelse i sig. Besiktningsmannen var lycklig att ha fått fordonet på sin lott. Han gick raskt till fikarummet och ropade åt kollegorna som hade rast;  - kom hit och kolla!

Plötsligt var det fem besiktningsmän runt bilen förutom den dam som hade kört in på platsen bredvid. Det var en positiv uppståndelse, kan man säga.

När han var klar med besiktning och provkörning och Leif skulle få protokollet och betala sa han; - en sån här ska du ha! Han tog en stjärna och placerade på protokollet. Han fick en ”Guldstjärna för ett väl underhållet fordon”. Som om inte detta vore nog fick han 90 kr i rabatt på avgiften. Han säger sig aldrig fått det förr, trots den stora mängd besiktningar som gjorts under årens lopp. Risken finns att det aldrig händer igen. Nästa inställelse för besiktning av detta lilla charmerande fordon är 2099-12-31.

Människor blir glada av att se den lilla fina Renault 4CV komma farande på vägen. De vinkar, de kommer fram och pratar och de är smått lyriska över den lilla bilen. Många har egna minnen kring denna typ av bil, precis som Leif har. Ja, det är en fröjd att se all glädje denna lilla bil skapar för så många.

Anette Grinde

Artikeln är införd i Småfranskan - Club 4CV Suede nr 4 - 2018