Jag promenerar till bussen, 9 km bort. Det är moddigt, men skönt ändå. Vägen är smalare, plogvallar och snökokor ligger i kanten och tar plats. Allt är vitt. Jag hör lastbilen, timmerbilen, långtradaren och grönsaksleverantören komma bakifrån. Varje gång kliver jag ut i kanten, stannar och ställer mig så att jag ser att chauffören ser. Varje gång vinkar och blinkar hen tack. Jag ler inombords, tänker att det lilla blir stort för båda. Bådas spelar roll. Blink och blick, att se varandra. Vänlighet och trygghet längs vägen känns gott. Tack.
Jag hann till bussen, ja. I bussholken hade det visst varit (en ganska städad) fest, eller vad tror vi om det?
Var rädda om er idag. Stick ut och rör på er, vetja! Rörelse gör onekligen gott för kropp och knopp.
Pepp!
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar