Sinnesrobönen är bra att ta till.

 Jag lyssnar till kvinnan som pratar med en närstående i telefonen. Jag kan inte undgå eftersom hon befinner sig i mitt rum. Jag känner henne inte, vet inte deras bakgrund. Jag saknar alltså bakgrundsförståelse och helhetsbild. 

De pratar om något som skaver, någon form av irritation. Något om arrangemang av kalas. Oklart vad, ja. “Gör inte hon, så ska inte jag."  Samtalet avslutas med att hon uppmanar personen i andra änden av linjen att köra dåligt-samvete-kortet. “Ge henne dåligt samvete. Skicka ett sms som ger henne dåligt samvete.” 

Jag har inte hela bilden och jag känner inte deras relation. Det är inte min boll, men jag funderar ändå över den. Vad gällde saken och varför blev budskapet som det blev? 

Jag funderar otroligt mycket i mina grupper och samtal kring hur vi uttrycker oss, hur vi lär oss av varandra, hur vi ser oss själva och hur vi skapar ett tillförande och lärorikt samtal på bästa sätt. Ja, hur vi hittar goda samtal och samarbeten utan att skada varandra. 

Gruppens och människors bästa står för mina ögon, men det är också med mina ögon. Det är svårt att se andra genom sig själv, kanske kan vi bara lyckas om vi ständigt tänker på’t och får hintar av andra, talar med andra. Kanske fattar vi inte ändå. Hur upptäcker vi när vi själva skadar andra eller gruppen? Skadar vi eller är det bara jag eller du som tror det? Hur påverkar vi andra? Vad är bästa sättet att hjälpa sig själv och gruppen framåt, när vi har olika känsla för hur samtal ska föras? Ett fnys, ett hånfullt skratt, att avbryta, eller ord om något med negativ riktning eller hårdhet kan skada, så hur gör vi för att åstadkomma det goda samtalet? 

En person säger: jag gillar när det hettar till. En annan säger: om det blir hård debatt, så går jag. Jag själv önskar fridfulla samtal där vi lär oss nytt. Jag är trött på den politiska pajkastningen där man allt skyller på någon annan istället för att fundera kring förbättrad förändring. Vad nu det är, antagligen olika för alla. Lyssnandet (inte ordmässig utmaning, ifrågasättande och hårdhet) är viktigt hos mig. Det är min strävan (nej, jag lyckas inte alltid, kanske aldrig helt och fullt, och kanske inte alls när det blir viktigt och personligt.) 

En grupp talade häromnyss om en bok. De tyckte inte helt lika, men samtalet plockade hela tiden nya frågor där alla i rummet lyssnade på den som talade, visade förståelse och bidrog med nya inspel. De lyfte flera tankar om samma och olika frågeställningar och alla fick nya infallsvinklar att begrunda. De gjorde just det. Begrundade tillsammans, byggde ett tillförande samtal tillsammans. Alla växte av samtalet. För mig skapar den typen av samtal trygghet och kunskap. Det lär oss, istället för att skapa oro och stress. Det är var och en som gör detta, var och en som är i rummet.

Jag vill att vi lyfter och ser varandra (som likvärdiga och vänliga människor) i samtalet. Att vi fyller varandra med värme och hopp, även när vi tycker olika. 

Just det. Jag kanske ska läsa Lena Anderssons Studie i mänskligt beteende igen. Någon sa att den var rolig, själv blev jag förbannad.  Pricksäker är hon, hur som helst. Obekvämt pricksäker. Vem är jag och vem är du i berättelsen? Herre min tid, måste vi vara någon av dessa?

Sinnesrobönen är bra att ta till. Ofta, men inte alltid. Det skulle ju kunna innebära att man avhänder sig ansvaret för vår gemensamma framtid. Det vill jag ju inte.

A..