Sidor ...

lördag 30 april 2016

Burlington (Vermont)

Vy från Burlington, riktning västerut. Bergen därborta ligger i delstaten New York, alltså väster om Vermont.
Filuren till vänster står på strandkanten i Burlington. 


Sol, varmt och skönt. Vi har hittat till den vackra strandpromenaden, de centrala stadskvarteren och dessutom rumlat runt i en mataffär. Ibland är vi duktiga, minsann.

Idag har vi promenerat och sprungit sammanlagt ca 25 km runt om i staden. Vi har tittat runt i Burlington, njutit av det vackra vädret och känt på springbenen. De fungerar väl för mig (lite drag i baklåren som nog bör stretchas en aning) och för Leif verkar en stortå inte vara helt i sin ordning, allt annat i ordning dock. Tån har antagit en väldigt alternativ färg och är väldigt öm. Såklart blev det inte bättre av att jag valde att köra över den (just den tån) när vi skulle in på rummet igen. Obra, förstås, både felkörningen och ömheten.

Inne i stan blev vi stoppade av en ung man som undrade vad vi höll på med. Han hade cyklat och sprungit en del långa sträckor, talat med folk längs vägen och hittat boende så. Det är bara att vara öppen, så ordnar det sig, säger han. Ja, så kan det vara. Förstås.

Det förutsätter förstås att alla vill, och är hela och friska. Ja, det förutsätter att alla kan och vill, helt enkelt.

A..



fredag 29 april 2016

Concord (New Hampshire) - Burlington (Vermont) - 29 april 2016













29 april 2016 - Concord - Burlington.

Om man går in i en butik och frågar efter vägen så kan det hända förunderliga saker. I söndags gick vi in i en madrass/sängbutik. Vi stod på gatan och frågade varandra om vi skulle gå in i musikaffären, i Dunkin´ Donuts eller i sängbutiken. Vi valde sängbutiken. Det förändrade vår dag, vår inställning till resan och landet och det gav oss fantastiska möten. Idag, fredag, är vi i en ny stad, så söndag - fredag blev vi kvar hos familjen som erbjöd oss boende.

Nancy arbetade i butiken, gav oss råd och sa plötsligt, låt mig bara ringa ett samtal. Hon ringde sin syster som svarade. Javisst får de bo här i natt. Så, vi gick dit och blev kvar. Vi bodde som kungar, samtalade med de fantastiska människorna i huset, åt gott och därtill blev vi lotsade ut till njutbara sevärdheter och slutligen också skjutsade till vår nästa (nuvarande) destination. Det var inte precis en resa runt knuten, det var rätt långt. Jag har aldrig tidigare mött sådana fantastiska människor, en sådan gästfrihet och jag hoppas innerligt att vi får möjlighet att bjuda tillbaka när/om de kommer till Sverige.

Det har varit helt underbart och fullständigt fantastiska människor har korsat min livsväg. Om vi hade valt musikaffären så hade vi inte mött dessa fina människor. Inte heller om vi hade gått till Dunkin´ Donuts.

Så, återigen. Livet blir olika beroende av vilka val du gör i livet. Ibland blir det platt, ibland blir det uselt, ibland blir det acceptabelt härdbart och ibland blir det helt fantastiskt. Valet att gå in och fråga efter vägen i en madrassbutik i New Hampshire i USA förändrade verkligen vår tid här på ett högst fantastiskt sätt.

Stort tack, Eli & Barbara, för fantastiska dagar. 

Vi har tillbringat kvalitetstid med kvalitetsmänniskor. Dessa möten kommer att stanna i mitt hjärta för alltid.

A..



Barbara, Eli, Anette & Leif


torsdag 28 april 2016

Concord - New Hampshire

Våren är här. Det knoppas och växer ....



Vi talar om bin och björnar här. Eli & Barbara berättar historier om Barbaras syster Nancys bin. Hon bor typ 20 miles (20*1,6 km) norrut, i skogen med sin make. De har en bikupa där. De har haft björnbesök de senaste dagarna och denne buse har vid två tillfällen vräkt ner kupan för att plocka ur väl - rätt smak - valda delar inifrån den. Den tog tydligen inte honung, men bin. Eller kommande bin, larver, som nu är historia.

De har kupan på gården, nära huset, innanför ett elektriskt stängsel, men hade inte sett efter stängslet på länge så björnen gick bara rakt igenom och tog det den önskade. Den kom tillbaka en annan dag, strax senare och gjorde om detta.

Samtalet går kring om drottningen funnits kvar, eftersom de inte hittat den, eller om de måste skaffa en ny lite raskt. Det talas också om hur de skall fixa stängslet så att det inte händer igen.

Idag har vi dock fått en rapport om att elstängslet är ordnat och drottningen är kvar. Det ser ut att sluta acceptabelt väl för kupan. Det glädjer oss.

Solen skiner, temperaturen är acceptabelt vänlig (dubbla tröjor, täckjacka, mössa & vantar på) och vi har tagit en stunds promenad tillsammans med Barbara och hundarna nere vid floden. Vackert, men samtidigt förundrade med tanke på tillgängligheten till naturen. Du kan inte gå i naturen, på marker som ägs av någon annan, nej, här finns verkligen ingen allemansrätt.


Privat mark är viktig, liksom respekt för den. Det är inte läge att gå i någon annans skog här, helt enkelt. Du kan inte ens fricampa i anslutning till offentligt tillgängliga stigar, reservat, mm. Du kan bara campa eller gå i områden där det är angivet att du kan göra detta, typ iordningställda campingområden och stigar i offentliga (typ statligt/kommunalt ägda) områden/skogar. Det område vi besökte idag vid floden tillät vandring mellan kl 0800 - 2000. Därefter angav skyltarna att det var förbjudet område. Dessutom var det campingförbud, rökförbud, cykelförbud, mm.

Tillgängligheten till vapen för alla och envar är också viktig att inse, känna och vara medveten om även om vi inte har mött dem (och hoppas slippa). Bara vetskapen att de finns känns obekväm. Så nej, något "förbjudet område" tänker vi inte, avsiktligt, besöka.

I morgon, fredag, åker vi till Burlington (Vermont). Nord-väst, alltså.

A..













White Mountains - New Hampshire

27 april 2016.

Utflykt med Eli & Barbara till White Mountains, rakt norrut sett från Concord. En fin biltur upp i bergen, som var höga och skarpa. Där fanns många vandringsspår, som kunde vandras. Just nu var det inte turisttid, så det var inte mycket folk i området nu. Under sommartid sägs det vara väldigt mycket folk i dessa trakter. Nu var det lugnt och fint. Vi besökte vackra vattendrag med strida vatten - hade det varit mer vatten från snöiga berg kan man tänka sig hur forsen vrålat fram. Det syntes tydligt hur vattnets kraft skapat nya former i stenar och natur. Vackert, mjukt och tydligt.

Det var snö på marken här, ja, inte så mycket, men ändå snö. Det var varmt i solen, men svalt i vinden. Dubbla tröjor, jacka, mössa och vantar var på, så helt varmt var det förstås inte. Fint, dock.

Vattenspeglingar i en ren och virvlande  fors i de fantastiska bergen.

Styrketräning på hög nivå.
I virvlande & forsande vatten finns det verkligen kraft. Vatten är förundrande....

Genom vatten....
Ja, det var mössa på idag. Snö och fint, men det var förstås inte så vi tänkt oss att det skulle vara.

onsdag 27 april 2016

Concord - New Hampshire

26 april.

Grattis Ida, på din 50-årsdag. Jag hoppas att den har varit fin.

Snöat. Ok, det har snöat här hos oss idag. Dubbla tröjor och jacka, mössa och vantar fick åka på när vi promenerade ner till affären för att handla mat till middag till oss och våra värdar. En trevlig middagsstund följde förstås sen.

Hur ser morgondagen ut? Ja, det återstår förstås att se.

A..

tisdag 26 april 2016

Concord - New Hampshire - 25 april 2016

25 april 2016. Concord - New Hampshire.

Barbara & Eli är hjältar i vår värld, fantastiska människor. De bor på en stillsam gata i Concord. I huset finns två fina och lugna hundar. Och nu bor vi hos dem, en dag eller två till. Så fint det kan bli, eller hur?

Idag har vi sålunda tillbringat dagen i Concord, promenerat på stadens gator i vackert solsken. Det var varmt i solen men svalt i vinden. Barbara tog oss senare under dagen upp till en närliggande skog, där vi promenerade en god stund i trivsam miljö. Det börjar knoppas i träd och buskar, någon liten väldoftande blomma visar sig i naturen men den är ännu inte riktigt på gång. I morgon skall det regna och det kanske är det naturen behöver. Lite regn, lite efterföljande sol och värme kan göra susen för den ankommande vårens växtlighet. Regn/snö som väderleksrapporten säger för i morgon gör mig förstås lite mindre förtjust.

En av de (tre) ungdomar som (från tid till annan, men inte just nu) ansluter till hushållet idag. Brad är äventyrare, klättrare. Han reser land och rike runt för att utforska berg att klättra upp- och nedför, leda andra och lära sig själv mer om klättringsäventyr och liknande. Det har fört honom till klättring i Sverige, Norge, Japan, USA, Patagonien, mm, och han verkar lycklig över den valda livsstilen. Han kommer på morgonen, packar om, och åker vidare på eftermiddagen. Nya äventyr står på agendan. En trevlig ung man, som tydligt valt sin livsväg. Hans val och glädje gör mig glad. Ja, inspirerande äventyrare gör mig glad.

Vi stannar här, hos Barbara & Eli, ännu en dag, vidare beslut fattas (antagligen) i morgon (alltså tisdag, som är en regndag). Än finns det hopp för vidare färd mot Montreal, hur står dock ännu i stjärnorna.

Vi är rätt säkra på att vi inte kommer att att bo i tält framöver, det är risk för kyla och minusgrader nattetid & det är vi inte så förtjusta i. Dessutom känns det osäkert att tälta när man inte känner till graden av vänlighet vid hantering av camping i områden där skyltar med tillträde förbjudet är väldigt vanligt. Ja, det är olika förstås. Men, vår svenska allemansrätt finns, som bekant, inte här.

På kvällskvisten blir vi bjudna på finfin sushimiddag. Finfint iordningställd av Eli. Här är trivsamt och fint. Förtjusta är vi i Eli & Barbara, ja.

Ja, här mår vi väl.

A..



Familjens hund - nyfiken, väluppfostrad, glad och äventyrlig.

Leif & Barbara letar grodyngel. 

måndag 25 april 2016

Manchester - Concord (New Hampshire) - 24 april 2016

24 april 2016.

Manchester - norrut till Concord (New Hampshire). Vid infarten till Concord låg ett Days Inn, på tok för dyrt. Dit var det ca 28 km. Promenaden var lugn och fin, solig men det blåste lite svalt längs vägen. Vi gick längs en ganska stor väg (3A), som hade en alltför smal vägren och lite för mycket trafik - men det gick acceptabelt bra att gå där ändå. Vi gick från Manchester 0830 och kom fram till utkanten av Concord en stund innan 1400. Vid Days Inn stannade vi för att fråga om pris, andra hotell och vägen till närmsta matbutik. Nej, några besked om andra hotell eller deras prislägen ville de inte dela med sig av, så gör vi inte här, var receptionistens budskap. Nåväl, vi gick vidare eftersom vi behövde mat. Vi hittade in till staden och gick där in i en sängbutik för att fråga om hotell. Det slutade med att vi blev hembjudna till Nancys (som ägde butiken) syster Barbara & hennes make Eli, som bodde i staden och där fick vi tak över huvudet och mat på bordet. Fint och trivsamt. Total sträcka för dagen uppgick till ca 34 km, efter promenad till familjen. Ja, vi gick lite fel i villakvarteren så det blev lite onödigt långt, förstås. Väl framme möttes vi av idel vänlighet.

Det är inga människor ute på vägarna här, gåendes eller cyklandes. De sitter bara i sina bilar. Ingen talar med oss, ingen är nyfiken och ingen erbjuder sig att bjuda på kaffe. Ja, Barbara och Eli, nu förstås. Hur gör man för att komma i kontakt med människorna? Hur kan man bo på andra sätt än på lyxhotell, där vi verkligen inte vill bo? Det finns inga billiga Bed & Breakfast-ställen. Det finns inga billiga hotell. Och det är för kallt att sova ute.

Kyrkor är ett förslag. Ja, det kan jag nappa på, men är hela gruppen överens om detta? Det känns inte riktigt så. Nästa fråga, eller samma som igår, är; hur kommer vi härifrån? Och vart tar vi vägen härnäst?

Efter en varm dusch är man människa igen. När man sedan också bjuds på middag och får tala med förundrande härliga människor, så blir man riktigt glad.

Oj, så fint det blev idag.

Må det fortsätta så!

A..


Ja, det var klarblå himmel och skönt väder idag....
och några upp och nedförsbackar...  Dagens sträcka blev ca 34 km.





(Barbara & Eli Goodwin - Beacon street/Rumford street, Concord - fantastiska människor)..  

lördag 23 april 2016

Manchester (New Hampshire, USA)

23 april 2016.

Vi blir kvar här, i Manchester, idag. två nätter på samma hotell, alltså. Det är läge med en vilodag för att se att/om vi hanterar att fortsätta att gå eller möjligen springa framledes. Leifs fötter var inte så vänliga igår, mina mår en aning bättre. Jag sov gott i natt, skönt. Idag har vi tagit det mycket lugnt. Vi har letat efter en mataffär i närområdet, vilket var ett tillräckligt äventyr när man inte har bil. Här går ju för bövelen knappt att komma till någon shopping om man inte har bil, makalöst annorlunda än hemma. Ja, när vi har promenerat tidigare dagar har vi ju gått förbi flera efter vägen, men man tänker sig förstås att det skall finns lite shoppingcenter och mataffärer inne i staden också, men tji minsann. Så går det förstås inte till här, åtminstone inte i de kvarter vi rört oss i. Nåväl, vi hittade en stooor mataffär till slut. Vid ingången fanns kundkorgar, kundvagnar och små körvagnar att sitta på för de storvuxna som inte orkade eller kunde gå. För vuxna alltså, inte för barnen.

I morgon är planen att ta oss, per fot, till Concord (New Hampshire). Vårt problem just nu är att det sen är för långt till Lebanon, (nordvästlig riktning) dit vi tänkt oss och att det finns ytterst dåligt med boenden mellan Concord & Lebanon. Norrut tror vi är besvärande bergigt och inte heller där hittar vi boenden med vettiga avstånd (& acceptabla prisnivåer).

Phu, phu. Hur skall detta sluta?

A..

Ps...tidsskillnaden mellan hit & hemma är 6 timmar. Klockan är 1600 nu här - och hemma 2200.

Sträckalternativ söndag; Manchester - Concord...


Och så här ser jag ut idag.  Jag är ändå ganska frustrerad, eftersom det ännu är helt oklart hur vi tar oss vidare efter Concord  (New Hampshire) och/eller vad vi gör sen. 

fredag 22 april 2016

Nashua - Manchester (New Hampshire, USA)

22 april 2016.

Sovit gott (till skillnad från Leif). Frukost på Fireside Inn i Nashua. Skönt med ett fint hotell även om det svider en aning i kassan. Budgeten spricker helt. Dagens rutt går till Manchester, 25 km. Vi kommer iväg ganska prick kl 0900 och framme i Manchester en stund före 1500, med ett nästan oavbrutet promenerande. Vi fick stanna under ett tak vid en bensinstation ca 15 minuter, då det regnade. Vi kunde strax senare gå vidare. Varmt & skönt.

Ja, här är allt bilburet. Det finns ingen som går, ingen som cyklar. Det är bilar överallt och stora vägar. Alla affärer är förlagda till stora köpcentrum dit du i princip inte kan ta dig utan bil. Vi ser inga lokala kommunikationer, typ buss eller tåg. Ja, någon enstaka löpare och cyklist för träning, men ingen som går eller cyklar för sin transport. Trottoarerna är oftast under all kritik och de lite större vägarna har en liten, liten vägren som vi får gå på. Lite illa är det förstås. Bensinpriserna ligger på 2, 04 US dollar för en gallon (3,66 liter), avsevärt lägre än i Sverige alltså. Uträknad säger vi att priset för bensin är ca 4.5-5 Sv kr/liter.  Bilarna är många och stora och slukar säkert sina litrar.

Vi har förundrats över frånvaron av människor (alla sitter i sina bilar). Det har visat sig vara svårt att hitta någon att tala med. De ler åt oss från sina bilar, är väldigt artiga när vi vill korsa vägar, mm, men de stannar inte för att tala med oss. Det är inte så bra, förstås. Vi får helt enkelt (som vanligt) försöka stå ut med varandra). Och det tänker jag att vi gör.

Nåväl, vi bor på Econo Lodge, en billigare prisklass men acceptabel miljö, i Manchester, New Hampshire. Promenerat 25 km idag.

Våra fötter & ben har ännu inte riktigt hämtat sig från Boston Marathon. För någon är det hyfsat och för någon är det inte alls särskilt hyfsat. Klarar de fyra benen & fötterna att fortsätta sin vandring, tro? Vi får se hur det går. Det kan ju förstås hända att detta inte var riktigt rätt tänkt.

Annars mår vi väl, ja. Solskyddsfaktor hade varit bra, ja.

A..
Morgon i Nashua - begrundande förekomsten av en begravningsplats för djur.

De flesta sträckorna är på ganska stor väg, men här på en liten väg och dessutom
med en asfalterad gångväg vid sidan om. Ovanligt, men fint.





Firesinde Inn (89 USD) - Nashua.
Econo Lodge (70 USD) - Manchester.

Boston - Lowell - Nashua (Massachusetts - New Hampshire)

Sovit hyfsat gott. Panikat lite lagom inombords. Detta är inte helt bekvämt, det kommer inte att bli så lätt. Så småningom samlade vi ihop våra pinaler (alltför många och alltför tungt) och tog oss till tågstationen vid North Station i Boston. Tåg från Boston North Station till Lowel, för att komma ur Boston. Tåget gick en gång i timmen och vi prickade exakt ... för sent, förstås. Vi fick alltså vänta ganska precis i en timme. Vi kom till Lowell ca kl 11 och började sedan promenera.

Det har varit varmt, mycket varmt. Jag var klädd i alltför varma byxor. Det har varit en fin, men otroligt varm dag. Lång.

Promenad från Lowell till Nashua, ca 31 km längs väg 3A. Det var svårt att hitta hotell, mycket svårt. I mål ca kl 1930. Vi bor på Fireside Inn, vid Exit 7 (till stora motorvägen) i Nashua. Vi är båda ordentligt trötta. Dusch och i säng.

Hur skall detta bli, undrar vi stillsamt. Bo måste vi ju verkligen göra. Även om det har varit riktigt varmt idag kommer det inte att vara tältbart framöver, tror vi. Vi har visserligen tält och sovsäckar med oss, men det känns ändå vettigare att bo inomhus. Ja, vi får se hur detta slutar. Väl, hoppas vi verkligen.

A..


Torsdag morgon - dags att lämna Boston. Här lämnar vi vårt hotellkvarter.

onsdag 20 april 2016

Sista dagen i Boston....(20 april 2016)

20 april 2016.
Dålig sömn i natt också. Detta får jag nog kolla upp när jag kommer hem, så här uselt kan jag inte ha det med sömnen. Riktigt dåligt, verkligen.

Idag är tänkt att vara den sista dagen i Boston, i morgon skall vi lämna staden. Igår kväll ägnade jag mig åt att googla löparvagnar (jogging-stroller) på en typ Blocket-sida och vi har idag lyckats köpa en vagn. Jag ber till högre makt att den håller, den verkar en aning skruttig.

Vår dag idag har gått åt till stillsam vandring i solen, runt om i Boston och framåt eftermiddagen drog vi ut i utkanten av tunnelbaneområdet och hittade säljaren av vagnen. Han var glad att bli av med sin vagn. Vagnen var skruttigare än tänkt, men prutningen gick väl. Jag hoppas att den håller och/eller att Leif lyckas hålla den vid liv med sin finfina mekarkompetens.

Maran känns i benen. I morgon lämnar vi stan.

Freeedom trail - visar vägen i gatan.

Jag gillar kyrkogårdar. Den här verkar rätt gammal - här har de konstkurs denna dag! 

Gammal kyrkogård i stadsdelen North End.
 

Boston

Det finns otroligt många ekorrar i parkerna här.

19 april 2016. Boston. 
Ja,i princip ingen sömn inatt heller. Två nätter på raken i princip utan sömn och ett maraton emellan är förstås inte så värst skönt att hantera.

Dagen spenderades med promenad på stadens gator. Långsam takt och skratt och leenden i förhållande till mötande personer. Det var många som gick med små stapplande steg idag. Man får le åt sådant. Några bar medaljen runt halsen som stolthetstecken. Det var dem väl unt. Stolt skall man ju vara över detta.

Vi promenerade från hotellet med lagom stela ben. Solen sken och maratontröjan kändes skön att kunna använda. Vi promenerade längs Freedom Trail, Boston, en vandringsled i staden som visar vägen till en del historiska och viktiga platser för det amerikanska grundandet och dess tidiga historia. Vi ser minnesplatser t ex för de irländare som försökte göra bättring av sitt liv på 1850-talet och möttes av motsvarande motgångar här som hemma. De var inte välkomna någonstans. Så hemskt tragiskt. Det känns i magen, verkligen. Det gör också minnesplatsen för förintelsen som också finns här, längs Freedom trail.

Vi hittade ett ställe att inmundiga lunch på vid 12-tiden vid Faneuil Hall, där man kunde välja bland många restauranger (typ Kungshallen i Sthlm) och därefter träffade vi syssling Johanna och hennes vän Markus som sprang maran igår. Johanna var coach och lite avundsjuk. Markus hittade ett fantastiskt kaffeställe till oss, fiiiint kaffe, till skillnad från det övriga kaffeblasket vi hittills fått i oss här.

Efter mötet med Johanna och Markus fortsatte vi vår vandring bort mot Boston Common och målgatan, där allt förstås var helt bortstädat från igår. Trafik som vanligt. Vi vandrade vidare till Chinatown en kort sväng innan vi tog tunnelbanan tillbaka till vårt hemområde (Constitution - Charlestown). Vi handlade lite mat och tog oss tillbaka till hotellet, där googling tog vid för att försöka hitta ett transportmedel till morgondagens avfärd. Hur skall nu detta gå, undrar vi stillsamt inombords.

A..


tisdag 19 april 2016

Boston 16-18 april 2016

Lördag 16 april 2016.
Tidig morgon. Andreas skjutsar oss till Arlanda. Vi är där i mycket god tid. Utan konstigheter tar vi oss på flyget (KLM) och åker via Amsterdam till Boston. Flygresan är lång. Maten på flyget är hyfsad, förutom den sista s k vegetariska smörgåsen. Den bestod av småkex, under all kritik. Flygvärdinnorna bestod, på vår del av planet, av äldre herrar. Det var glädjande att se att inte bara unga vackra kvinnor står för servering och service på planet, även äldre herrar kan bära den rollen.

Väl framme i Boston virrade vi en aning innan vi kom genom pass- & immigrationskontrollen. Det är udda att vara nervös när man verkligen inte har något att vara nervös för. Det är rätt dumt, onödigt.

Väl framme tog vi gratis bussen från flygplatsen till en t-banestation strax intill. T-banan, med ett byte på vägen, tog oss till North Station, varifrån vi sedan promenerade (ca 20 min) till Constitutional Inn. Ja, den första promenaden tog förstås längre tid eftersom vi inte hittade rätt och inte hade vett att fråga på en gång. Nåväl, till slut hittade vi dit vi skulle.

Nummerlappsutdelningen klarades av under lördagen. Och middag på stan. Sedan var jag rätt utslagen - helt utan sömn natten innan, en lång flygresa och tidsomställningen gjorde mig onekligen en smula spak. Efter middagen var jag oerhört trött och vi gick tillbaka till hotellet. Jag somnade tidigt (Boston-tid) och sov gott till tidig morgon, söndag.

Söndag 17 april 2016.
Strålande sol. Tröja och täckjacka på, även om några gått i tunnare kläder idag. En fin och solig dag, lite kallt i vinden.

Dagen startade långsamt. Det tog nog till framåt 11 innan vi var ute och redo för dagen. Vi gick ut och letade reda på en mataffär för att fylla på vårt matlager. På vägen passerade vi en hög obelisk, vid Bunker Hill Monument, belägen på en hög kulle där ett viktigt krig hade förts i historisk tid. Vi bor också nära ett uppenbart militärt historiskt viktigt område - Constitution Museum, mm - där det rör sig en del turister.

Efter frukost, matshopping och lunch lämnade vi hotellet och åkte för att inspektera målområdet, samlingsplatsen för bussar till starten, plats för att lämna överdragskläder, mm. Efter en promenad bort till nummerlappsmässan för lite inspiration gick vi till pre-dinner och inmundigade lite pasta. Sen tyckte vi nog att det räckte för dagen. T-bana till North Station och promenad tillbaka till hotellet.








Måndag 18 april 2016.
Boston Marathon 2016. Leif startade i startled 3-7 och jag i 4-1. Olika alltså. Det var mycket varmt för dagen. Kortbyxor och långärmad tröja blev bra klädsel även om det var mycket varmt i starten, det blev lite svalare senare under dagen men den första stunden i loppet var väldigt varm. Gradantal okänt, men varmt. Jag hade inte sovit i princip något alls under natten innan, var väldigt trött. Min energinivå var extremt låg och de två första milen var extremt plågsamma. Sen lyckades jag arbeta upp lite energi, kanske genom en ovanligt hög mängd energigel. Jag brukar vara rädd för magreaktioner med dessa, men denna gång krävde något stort för att komma i fas. Att vara dödstrött redan vid 5 km är inte en sympatiska marathonkänsla. Efter 15-20 km kom jag i marathonfas igen och klarade loppet med acceptabel tid, även om jag inte höll mig inom mitt egna tidsönskemål (< 4 tim). Varför och hur jag blev så omåttligt trött så tidigt kan jag kanske inte få ett bra svar på; stark sol och hög värme, trasslig löparmage, energilåg, ingen sömn. Eller summa summarum av detta. Eller också hade jag vid något tillfälle i starten för hög fart utan att se eller känna detta, och därmed körde slut på mig själv i ett tidigt skede. Nåväl, jag lyckades samla mig igen så småningom även om det tog rätt lång tid. Good enough, får duga.

Jag behövde inte vila i någon ambulans idag, jag tog mig hem till hotellet för egen maskin. Fint så.

Middag. Dusch. Nöjd & glad.

Tidig nattning.

A..


19 april 2016. Medalj som bevis på genomfört lopp. Nu kan jag bära tröjan med hedern i behåll. Den är betald för, ja,
men loppet är också genomfört vilket förstås är än mer värt.


20 april 2016. Ja, det knoppas nu i Boston. Inte överallt, men i någon park dyker blommor och knoppar upp. Fint.

torsdag 14 april 2016

Spanar på kartan och undrar hur det ser ut...

Spanar på kartan, undrar hur det ser ut. Hur mycket som är uppför och nedför. Och kanske om det finns någon liten väg vid sidan om den stora. Hur finns det med hotell, vandrarhem och campingplatser? Hur står det till med temperaturen och nederbörden? Finns det handlingsställen, vatten och mat här? Hur mycket folk bor det i dessa trakter?

USA
Boston (Massachusetts)
Burlington
Lowell
Manchester (New Hampshire)
Concord
Lebanon
Montpelier (Vermont)
Burlington
Kanada
Bedford (Kanada)
Montreal

A..




onsdag 13 april 2016

Vad bygger rädsla?

I dagens DN läser jag att polisen uppmärksammat att det finns ett 100-tal IS-anhängare i Borås. De har alltså gjort en kartläggning av Borås invånare. Denna lista skall de arbeta tillsammans med Säpo med, om jag förstår saken rätt. Frågan är dock; hur har denna lista gjorts, vad kommer de att göra med den, hur påverkar detta dessa människors liv - och då särskilt de som oförskyllt hamnar på listan.

Generella registreringar känns väldigt obehagliga. Ja, det gör förstås terrorgrupper också. Sådana vill vi förstås inte ha. - Men, generella registreringar vill vi verkligen inte ha.

Hur reagerar vi nu på uppgiften om registreringar? Vi reagerade kraftigt på registreringarna om romer häromåret. Hur reagerar vi på uppgiften om detta? Nej, det är förstås inte samma och jämförbart, eller är det det? Om oskyldiga människor registreras, hur förhåller vi oss till det?

Skall människor alls registreras?

A..


Dn. Svd.

Gör vi skillnad? Spelar vi roll? Eller spelar vi bara en roll?

Jag får Miljötidningen (nr 1 - 2016) i posten. Jag får den som en del i medlemskapet i Jordens vänner, en viktig miljöorganisation. Tidningen har tema Resor och talar t ex om tåg, cykelpendling och besök i en favela i Brasilien. Det är fina artiklar. Tidningen får mig att tänka på andra medlemstidningar, och hur eller om de speglar verksamheten i föreningen. Det får mig att undra hur ofta man har just den tanken, att visa verksamheten och inte bara göra en tidning, när man gör en tidning i en ideell förening. Jag har ännu inte läst hela detta nummer av Miljötidningen och kan därför inte uttala mig om den håller föreningsspåret, men jag inser att det är viktigt (för mig) att jag i tidningen (huvudsakligen) kan läsa om föreningens arbete, dess svårigheter, vindlande spår, eftertankens krassa blekhet och dessa ljuvliga framgångar.

Jag har själv tidigare varit redaktör för en tidning, funnit det roligt, intressant och svårt. Det har varit ett strävsamt uppdrag att kunnat fylla tidningen med bra artiklar vid varje tillfälle. Det var verkligen också tillförande och roligt att arbeta med detta. Jag försökte då, aktivt och återkommande, att involvera styrelsen i tidningsgörandet, genom information och artiklar om beslut och tankeprocesser, för att få den konkreta verksamheten synlig, höra deras inställning i olika frågor, mm, men det ville sig inte. Tidningen gjordes i föreningens namn, inom ramen för dess huvudsakliga uppgift men friställd från styrelsens beslut. De ville inte dela med sig av vad de tänkte och gjorde. Ibland tänker jag att det är så i andra tidningar också, eftersom det inte syns några beslutsreflektioner i föreningstidningar. Hur ofta är det så? Hur gör Miljötidningen och Jordens vänner i detta? Jag vet att Jordens vänner har både ideellt engagerade förtroendevalda (styrelse) och anställda. Det skall bli intressant att se om, att eller hur detta framgår av tidningen när jag kommer längre i detta tidningsnummer. Det borde det förstås göra.

Jag är en föreningsmänniska, jag ser föreningar som viktiga. Jag ser också demokratifrågorna och korrektheten i föreningen som viktig; vi skall alltid tänka föreningens bästa och inte personligt eget bästa. Vi skall inte betala för en medlems eller ledningsperson 80-årsfest om det inte ryms inom stadgarna och gäller för alla. Det gör det sannolikt inte och skall därför inte ske. Vi skall måna om varandras väl men se vad som är tänkt med föreningen. Jag läser om och ser maktfullkomligheter i många olika verksamheter, det är som om människor tror att de har en större rätt när de sitter på en högre post. Det har de förstås inte, men det är tydligt att det är ett återkommande problem. Det blir ett konstaterat faktum, som också beror på att ingen eller väldigt få utmanar detta och andra frågor. Och att det sitter en eller flera bestämda människor i toppen som tror sig äga rätten och resurserna, som tappar insikten om rätt nyttjande av dessa. Jag är ledsen att behöva säga att jag har sett detta alltför ofta.

När jag tänker kring föreningsverksamhet tänker jag ofta på hur föreningen kommunicerar sin verksamhet utåt, och vad skapar resurserna? Ja, vad gör föreningen egentligen, hur leder den vår värld framåt på ett bra sätt? Det ligger i ledningens ansvar att se till att det blir rätt. Det ligger också hos revisorerna, men ser revisorerna detta undrar jag ibland? Lyssnar de när någon protesterar eller går de sin egen väg? Jag har varit i organisationer där finansiärer fått bekosta ordförandens 80-årskalas, där medel missbrukats på flera sätt och där revisorn varit informerad utan att protestera. Där hen snarast istället talat i märkliga ordalag om den som larmat. Att hålla sin uppdragsgivare om ryggen, tiga still, är vanligt och en smula farligt, om vi tänker oss att det är viktigt med korrekt nyttjande av de tillgängliga resurserna. Att inte göra det leder dock ibland till att du blir av med ditt uppdrag, vilket gör det personligt farligt, eller besvärligt, istället. Detta har vi sett i många fall. Det viktiga modet skapar personliga tragedier på fel sida, istället för att korruptionen och missförhållandena uppmärksammas.

Öppenhet är viktigt, tänker jag. Det bör synas utåt vad föreningen gör. Jag tänker att det skall vara rätt, spela roll. Att vi verkligen skall göra den skillnad som det är tänkt att vi skall göra.

Gör vid det? Gör vi skillnad? Spelar vi roll? Eller spelar vi bara en roll?

A..


Länkar; 
Jordens vänner (miljotidningen@jordensvanner.se)
Folke Bernadotte akademien (FBA)
Myndigheten för Ungdoms- och CivilsamhällesFrågor (MUCF)

söndag 10 april 2016

Tåg, fantastiska tåg, ljuvliga tåg...

Jag får Miljötidningen (nr 1 - 2016) i posten. Den ligger inbäddad i andra tidningar när jag kommer hem från en resa till Härnösand. Jag blir glad när mina ögon faller på omslaget; Miljötidningen har tema resor, låter som en finfin tanke. Jag träffade finfina människor i Härnösand, talade om fred, ickevåld och hur vi talar vidare om detta. Det gav, hos mig, upphov till många nya tankar och jag tänker ännu kring hur viktigt det är att skapa ringar på vattnet, att låta fler ta del av de viktiga uppgifterna. Uppgifter som i ny kunskap och som att göra något för att engagera fler till frågor om t ex fred, ickevåld och miljö. Det ena stödjer det andra, tänker jag. Fler som bryr sig om vår miljö gillas verkligen. Ringar på vattnet behövs också där.

Det var vackert, trevligt och fint - både mötena, människorna och resan tillförde kunskap och känslor till mina dagar. Jag reste med tåg. Landskapet visade sitt vackra ansikte mot mig. Solen sken från en klarblå himmel och landskapet förändrades allteftersom. Där fanns brukade åkrar, ett kuperat landskap, skog och växtlighet, slingrande älvar och öppna hav. Vårt land är verkligen vackert, det känns skönt att åka tåg och inte bidra mer än nödvändigt till naturförstörelsen. För mig har detta verkligen blivit starkare under de senaste åren. Vuxit i kunskap, vuxit i viktighetsvikt, vuxit i tanken. Jag har låtit det ta plats mitt i allt de andra viktiga läranden som ständigt pågår inom oss. Vi har ju en tendens att sortera i vad vi tycker är viktigt. Frågor om engagemang för fred, ickevåld och miljö behöver vara närvarande i mitt liv, tänker jag. Glad blir jag förstås, om det finns också i ditt.

Tåg är viktigt, tänker jag. Viktigt, skönt och vackert. Vilsamt. Och ett schyst ressätt, acceptabelt naturvänligt. Inte som cykel eller promenad, men ändå acceptabelt naturvänligt. I Miljötidningen läser jag om Ian Fiddies resa med tåg mellan Göteborg och York. Han skriver att resan är ett äventyr. Jag gillar äventyr. Han berättar om tider, resor och byten. Med mera förstås. Ja, verkligen ett äventyr. Jag tänker också på tåg som en möjlighet till äventyr, att vi kan göra det till äventyr, för att vi är på resande fot, möter nya miljöer, träffar nya människor och inte riktigt kan styra alla de skeenden som kommer att hända runt omkring oss. Vi måste förhålla oss till allt det nya som möter, kommer att möta oss. Det öppna sinnet är här behövligt, glädjen och det öppna sinnet att ta emot allt det nya som möter oss tillför nytt. Ja, tåg är ett äventyr som ger tillfälle till reflektion och nya upplevelser. Det är onekligen ett tillförande ressätt, ur flera perspektiv.

Ja, jag har en del i ansvaret och vill förhålla mig till detta. Du också, förstås, tänker jag. Och alla de andra. Jag kan ju inte bära detta alldeles själv.

Därutöver önskar jag dig en alldeles fantastisk dag.

A..


.
Länkar, mm, på tema schyst resande och schyst mot naturen; 
#JordensVänner
#Miljötidningen (miljotidningen@jordensvanner.se)
#SchystResande
jordensvanner.se/miljotidningen
facebook.com/jordensvanner
twitter; @miljotidningen

Ps. 
- Miljötidningen saknar uppgift om upplaga och när nästa nummer kommer. Det får jag undra mer om till sen.
- Varför skall jag följa  @miljotidningen på Twitter när det senaste inlägget är från april 2015?

lördag 9 april 2016

Civilkurage, ansvar och värderingar....

Miljö är viktigt, tänker jag. Det är mitt ansvar, tänker jag också. Ja, inte bara mitt ansvar, förstås, men jag kan inte lägga bort mitt ansvar. Jag måste ta det, som mitt. Du måste också det, tycker jag, för jorden är vår gemensamma plats. Vi kan inte lämna det till "de höga herrarna", eller ländernas ledning (där också kvinnor ingår, förstås) - om/när de inte aktivt fångar frågan.

Ansvarsfrågan återkommer i mitt liv. Det sägs ofta att det är någon annans; chefens, styrelsens, statsministerns, presidentens, mm, men också den är beroende av en puff, en motion, en höjd fråga (eller en höjd röst), mm. Personen är oftast inte själv, även om någon ibland driver ledningsfrågan själv med järnhand. I värderingsövningar (workshops med frågor om vem som är ansvarig), så är det oftast övervikt på att den lilla människan, jaget, har väldigt lite ansvar och det är ofta någon annan som ska, typ regeringen och internationella samfund, som t ex FN. Jag tänker att det inte fungerar så, att vi, jaget, måste göra det som måste göras. Ligga på, kräva och utmana. Annars riskerar det att falla mellan stolarna. Jag tänker också att jag blir frustrerad för att människor inte tar det ansvaret, att man så lätt kan välja bort att ta ansvar för allt annat än sig själv och det som finns allra närmast detta. Som om ansvaret inte sträcker sig längre än så. Och ibland välja bort också det, lägga sig själv och sina egna göranden helt i någon annans händer.

Har din organisation - förening, kommun, myndighet eller företag - en allvarsamt genomtänkt miljöpolicy? Har ni en miljögrupp som utmanar, frågar efter mer och strävar efter bättring? Om inte, varför?

Ansvar och civilkurage hör ihop, tänker jag. Jag tänker att det ingår i mänsklighetens, din och min, uppgift att ha tillräckligt med civilkurage, som i mod och känsla för ansvaret som mitt och ditt, att ta vår beskärda del av ansvaret för de viktiga frågorna. Inte bara att tiga och låtsas som om det faller på någon annan. Skärpet, slöseriet, kemikalierna, mm, ligger på mina axlar - och på dina. Det måste vara ett måste, eftersom vi bevisligen inte kommer framåt annars. Mod att fråga, mod att ifrågasätta, mod att uppmärksamma - och mod att göra, alla på våra olika (ickevåldsliga och vänliga) sätt.

Ställer du dig på den förtrycktes sida när du ser orättvisor, märkliga små obehagligheter eller förtryck? Ifrågasätter du det som händer, som du ser och borde förstå, eller står du tyst betraktande och låter det ske? Varför?

Värderingar ingår i tanketråden när vi talar om miljö, ansvar och civilkurage, tänker jag. Värderingar innebär att jag ställer mig frågan om vad som är viktigt i olika situationer, i olika organisationer och på olika platser; vad jag står för, varför och hur jag förhåller mig till det. Tycker jag att det är viktigt med rättvisa, mänskliga rättigheter, miljö, natur, trygghet, mm? Hur bryr jag mig om detta när jag kliver in i en ny miljö, en ny organisation, ett nytt jobb eller möter en ny människa? Hur driver jag mina frågor? Hur viktiga är mina frågor och hur viktiga är dina frågor? Hur driver du, jag och vi dessa frågor framåt?

Har du begrundat hur du står i miljöfrågorna? Vad tänker du om mänskliga rättigheter, allas lika värde? Har alla samma rättigheter eller hamnar någon utanför din radar? Varför?

Ickevåld ingår också i mitt koncept. Som i vill, ska och måste mer, som i göra och utveckla mer. Skapa mer ringar på vattnet, driva frågorna öppnare och högre. Jag tänker att frågan om miljö, ansvar, civilkurage och ickevåld hör ihop. Ja, det kanske de inte måste göra, men för mig gör det det. Jag tänker att det är viktigt att jag, och du, tar ett gemensamt ansvar för världens väl - för allas lika värde, för rättigheter, trygghet, mm och för att få slut på våldet och de besvärande krigen. Våldet leder ju inte någonstans, ingen blir vänligare mot den andre och ingen mår bättre av våldet och krigen.

Ja, ickevåldet är en del av grejen, tänker jag. Hur tänker du om ickevåldet? Är det vägen framåt för en fredligare värld? Hur är det möjligt att blunda när någon blir slagen eller förtryckt? Hur kan vi låta kommersen och ekonomisk tillväxt gå före tanken om människors hälsa, och jordens (naturens) och ekosystemens väl?

Vad krävs för att du - och jag - skall ta vårt ansvar för vår jord och för våra medmänniskor, förstå vikten av civilkurage och fundera kring den viktiga frågan om värderingar? Vad krävs för att vi skall stå för det som är viktigt - och vad är det som är viktigt?

För övrigt är du välkommen till Ekensbergskyrkan i Solna på torsdag. Tiden är 1900 och ämnet är kvinnors medverkan i fredsprocesser. Resolution 1325 alltså. Välkommen!

A..  


(9/4 2016. Sittandes på ett tåg mellan Härnösand & Sthlm, drygt försenat, men med ett fantastiskt vackert vårväder och underbara Sverigevyer utanför tågfönstret. Är det vår nu?) 



Det ingår workshopstankar här...

Det ingår workshopstankar och lektionspass här - alltså hur vi skall forma dem, inte bara lyssna till dem. Vi, som tänker kring fred & ickevåld, begrundar frågorna, planerar, bygger och återkopplar till gruppen. Det är viktigt för det som komma skall - för mer lärande själva och för fler ringar på vattnet, d v s lärande & utveckling också hos andra.

Dagen bestod av informationspass, korta, men i huvudsak ett faktiskt övande - konstruktiv praktik alltså. En del får ont i magen, blir en aning nervösa, men alla genomför sina uppgifter. Vi alla känner av de hinder vi sätter för oss själva, väljer våra egna strategier för att övervinna dem. Utvecklingen av var och en är olika, men det är hela tiden i en pågående utvecklingsprocess, ett aktivt lärande. Det är just det som är en del av meningen med livet, ett aktivt lärande. Att inte stanna.

Föreläsningen för den allmänna kursen på Härnösands Folkhögskola avlöpte väl. Det var FIL-kursen som stod för orden och den allmänna kursen för lyssnandet och frågandet, ibland också för ifrågasättandet. FIL-kursen berättade om kursen och om den resa som genomförts nyligen. Resan till Israel/Palestina och de organisationer vi mötte där har satt spår i våra tankesätt, vilket vi gärna vill förmedla till fler. Vi har lärt oss ofantligt mycket.  Det är värdefullt att det delas till fler; värdefullt för den som skall berätta som måste strukturera sina tankar och ord, och förhoppningsvis också en del tankeväckande skav till de som lyssnar. Vi lever i en orolig värld, där jag tänker att vi har ett ansvar att veta och också att göra något för de som har det svårare än vi. Något litet är alltid bättre än inget alls, något lite som ändå skapar lite mer också för någon annan. Kan det ge ringar på vattnet, så att fler ser att de kan göra något mer för någon annan, som ett steg till en vänligare och tryggare värld?

Stina från Kristna Freds anslöt till gruppen (som lärare) eftersom Kerstin fick oplanerat förhinder. Stina har t ex talat om pedagogik och byggande av en workshop, en övning alltså. Hon - vi - har talat om lärande, att vi är olika och lär olika, och varvat detta med konstruktiva övningar som vi kan använda i vårt fortsatta lärande i andra grupper framöver. En del av dessa har vi gjort tidigare under kursen, men upprepning är kunskapens moder - och ja, det är verkligen sant. Vi behöver tala igen om saker vi gör för att hitta bra användningsområden och se hur vi själva kan förhålla oss till frågorna, svaren, övningarna och förhållningssätten. Plötsligt faller saker på plats, när vi ser och hör dem igen, på ett nytt sätt, med nya ord och med mina egna (nya & gamla) erfarenheter att placera dem i.

Vi avslutade dagen med mer information om judendomen. Ja, visst behöver vi lära oss mer om religionerna. De ingår i världsordningen, påverkar dagen och livet för många människor. Av fritt val för några och av tvång och påverkan för andra. Judendomen förundrar, skaver och väcker nya tankar. Ja, det gör kristendomen och islam också, ja, hinduism, buddism, m fl också. Det finns (nästan) alltid något som tillför och (nästan) alltid något som skaver, vilket ofta föder nya tankar som man behöver förhålla sig till. Det känns viktigt att se; hur ser vi på frågan om religion, vad är viktigt och för vem? Och hur ställer vi detta i relation till våra allas mänskliga rättigheter?

Som för att höja känslan och vikten av ickevåld tar vi kväll genom att tillsammans titta på filmen om Gene Sharp - How to start a revolution. Den tillförde nya tankar och nytt hopp, att se det viktiga arbetet frodas på många platser runt om i världen. Det känns viktigt.

Filmen, dagen och frågorna som drabbar mig idag - får mig, igen och igen, att känna att ickevåld, det aktiva, vänliga och konstruktiva ickevåldet, är lösningen. Det måste - vill - jag verkligen tänka och tala mer om i mitt liv. Jag hoppas att också du gör det - i ditt liv - för vårt gemensammas väls skull.

Tack, för en intensiv och tillförande dag.

Här och nu. 
Är nu. 
Det är här jag är, skall vara, just nu. 
Sen är en ny tid, en ny plats. 
Då är det där jag skall vara, just då. 
Nu är nu. 
Ja, här, just här, skall jag vara
är jag
just nu. 

A..

(Om möten i 
Härnösand fredag
8/4 2016)


fredag 8 april 2016

How to start a revolution - om Gene Sharp

Dokumentärfilm.
How to start a revolution - om Gene Sharp
2012

Vi behöver något annat än våld och krig. Gene Sharp kan detta, har skrivit om det, insisterat. För att en regim skall hållas uppe krävs att folket och institutionerna inte obstruerar. Det kräver dess medföljning, särskilt inledningsvis. Vad händer när människor säger ifrån? Kan man säga ifrån? Är ickevåldet en möjlig väg?

Gene Sharp berättar om vikten av en plan. Om du inte vet vad du gör, riskerar du att hamna i trubbel. Du måste ha en plan för ditt genomförande, du måste se konsekvenserna av ditt handlande. Livet är som orkidéer, du måste behandla dem rätt, annars överlever de inte. Så är det i livet också.

Bryt terrorn, ändra mönstren. Bryt mönstren, fatta beslut om en annan riktning. Du kan välja att gå ett annat spår. Gör saker som är lagligt, även om de är utmanande. Sprid ordet, låt människorna hjälpa till. Det är möjligt.

Stöttepelarna håller uppe terrorn. Bryt en av dem, och sedan nästa. När dessa stöttepelare raseras, en efter en, kommer det diktatoriska att falla. Det kan inte uppehållas utan stöttepelarna. Det kan vara människor, pengar, vapen, polisen, militären - ta bort dem, en stöttepelare efter en. Kasta inte stenar mot polisen, få över dem på er egen sida. Tala med dem, döda dem inte. Du behöver inte vapen, som i dödliga vapen, för att göra detta. Du behöver ord, argument - insikter - och helt utan våld.

Det lilla våldet kommer - kan - mötas med ett större våld. Låt det inte finnas något våld i aktionen. Gör detta tydligt. Vad händer när barnen, kvinnorna, åldringarna går i fronten? Skapar detta en mindre hotande bild? Vad händer om de unga grabbarna står längre bak i leden? Blir detta mindre hotande för motståndarna?  Kan det vara så att barn, kvinnor och åldringar möter leenden och glädje istället för våldsamheter. Eller betraktas detta som någon form av levande sköldar, istället för aktiv motståndskraft? Hur ses detta, hos den våldsammare motståndaren? Vilket motstånd tänker de möta för att hindra ickevåldskraften vidare?

Vad händer när de vanliga människorna protesterade, utan våld. OTPOR bev en lyckad aktion. OTPOR - Serbien - överlistade Milosevic genom ickevåldets fantastiska irrvägar. Gene Sharps ord om att det finns alternativ, realistiska alternativ, till väpnad kamp fick fäste, användes, med framgång.

Samma tekniker, ibland med framgång och ibland med andra erfarenheter, har använts på andra platser. Diktatorer måste bekämpas med ickevåldsmetoder, långsamt, bestämt, taktiskt och nogsamt planlagt. Filmen berättar om Gene Sharp, som uttolkare av ickevåldstekniker, fästande dem på pränt för möjlighet att sprida dem över världen. Gene Sharp säger sig själv vara förundrad över spridningen av budskapet, glad men förundrad. Det blev en god bekräftelse på att teknikerna fungerade, de var viktiga och fungerande.

- Vi behöver en budget för att forska kring ickevåldet, sprida ordet. I filmen visar det sig att finansieringsfrågan ibland varit komplicerad, för att man tänker att man bygger på något som syftar till att bryta ner en regering. Regeringar som bygger vapenmakt, inte frånvaro av våld. Ickevåldet blir då provocerande. Gene Sharp och hans budskap blev farligt.

Kan man mobilisera människor att agera mot en destruktiv regim? När regimen går över alla gränser, slår folket ofta tillbaka. En vrede bildas, skapas, men hur håller en sådan revolution ihop hela vägen om den inte är planerad, sedd hela vägen in i mål? Planerna, strategierna, eftertänksamheten är viktig, men ickevåldsaktionerna har en tendens att stärka även om man inte (alltid) når hela vägen in i mål. Ibland räcker en bit tillräckligt. Åtminstone för nu, i ett första skede. Tålamod är viktigt. Och att inte vika av från ickevåldsspåret.

Låt människor styra sina liv, ockupera dem inte. Då blir det bäst. Möt dem inte med våld och diktatoriska metoder. Möt människor med mänsklighet.

Från diktatorskap till demokrati - ja, så kan man verkligen önska att det får ske i Syrien. Där slogs ickevåldsaktionerna ner, brutalt och hårt. Omvärlden tittar förundrat på, utan att kunna - eller vilja - stoppa våldet. Hur kommer det sig att det får fortgå?

Ett av de allra viktigaste råden som ges i filmen är; ge inte upp. Till slut vinner ickevåldet. Så länge du inte har gett upp, har du inte förlorat.

Vägen är alltså att använda ickevåldet för att få bort förtrycket, oavsett vart det finns. Vapen och våld skapar inga mänskliga vinster.

A..

(Härnösand 8/4 2016)



Länkar
The New York Times - om filmen från 2012.

torsdag 7 april 2016

Jag hör henne tala om fred

Jag hör henne tala om fred
fred
jag undrar vad som ligger i ordet
hon talar om respekt och samarbeten
som viktig i freden

jag blundar
smakar på orden
tänker på hur människor behandlas
här

tänker att freden smakar
svart, här nu
men ändå bär skimmer av
ljust blått
som i en himmel utan stridsplan och tårgas

hon sänker tonen
jag får skärpa min hörsel för att höra
förstå
hon säger att det i fred också måste finnas rättvisa
inte bara frånvaro av krig, våld, fattigdom, hunger och förtryck

jag blundar
känner hungern suga i min mage
i min mage som nästan aldrig behöver vara riktigt tom

fred är att ha tillräckligt att äta
säger hon
hur kan maten spela roll för freden?

fred är
att kunna samlas utan att vara rädd
att kunna tala med varandra

jag öppnar ögonen igen
tittar på gruppen runt omkring mig
som lyssnar med andakt i tanken
utan rädsla

fred är att kunna samlas utan rädsla, till gudstjänst
eller till arbete

att våga uttala orden
annars finns inte freden
är det så?

jag ser bladen dansa i vinden
i den lilla trädgården
den enda oas som finns just här
en grönska
mitt i asfaltdjungeln

framför mina ögon flyger en fjäril förbi
i frihet
i frihet

hon strävar i längtan efter
fred
som i frånvaro av rädsla
hunger
som i frihet från sjukdom och
att kunna röra sig
tala
fritt
leva
som i att ha mat på bordet, arbete och hälsa
utan rädsla

fred för sig
men också för alla andra
lika

fred
som i rättvisa
och frånvaro av våld

jag hör
trafiken från gatan
ljudet från stadens buller
känner lukterna
lukten av blommorna i trädgården
de som strävar mot det blå
fria

fred måste vara respekt
en aktiv handling

fred
var är freden?
hur långt är den kommen?

A..





Den gamla staden i Jerusalem ....

Jag har nyligen besökt Israel, och därmed också den vackra gamla staden Jerusalem. Det är en plats, ett viktigt område för väldigt många människor, som (måste) präglas av respekt och ickevåld.

Den gamla staden, de gamla kvarteren innanför de gamla murarna i Jerusalem är uppdelad i olika kvarter. Där finner vi t ex de kristna kvarteren, de armeniska kvarteren, de muslimska kvarteren och de judiska kvarteren. Innanför murarna hittar vi också Klippmoskén (The Dome of the Rock). Runt, om vi vandrar runt om, utanför den gamla stadsmuren, mäter sträckan ca 4,5 km. Det är en vacker promenad där de omgivande kullarna breder ut sig framför våra ögon. Det är ett kuperat och vackert landskap. Det sägs också vara möjligt att vandra uppe på muren, som en särskild turistattraktion.

Judendomen är en abrahamitisk religion, precis som kristendom och islam. Alla dessa tre stora världsreligioner härrör alltså från Abraham. En mycket viktig plats i Jerusalem är, för judarna, den västra muren (klagomuren). Den ligger innanför de gamla murarna i Jerusalem, är belägen nära det sydvästra hörnet av Tempelberget och sydost sett över kartbilden av den gamla staden. Vid västra muren och det utrymme som finns framför denna ser vi bön och dans, vi hör sång och glädje på fredagskvällen, när sabbaten inleds. Hit kommer judar från när och fjärran, begrundar platsen, som naturligtvis ligger i de judiska kvarteren, och gläds över stunden på fredagskvällen. Även under de övriga veckans dagar finns det människor som besöker platsen och som ber här, det är inte en plats bara för sabbaten. Muren gränsar till tempelområdet, där Klippmoskéns stora guldkupol syns tydligt över hela staden.

Kristendomen har också viktiga rötter i Jerusalem. Jesu tid på jorden och hans avslut har många kopplingar till området. Hans avslutande tid med den sista smörjelsen, Golgata och graven hittar vi i The Church of the Holy Sepulchre (gravkyrkan) som också ligger innanför Jerusalems gamla murar, i de kristna kvarteren. Det är en mycket viktig plats för kristenheten, dit många vallfärdar för att se, känna och uppleva platsen. Häri samsas idag flera kristna samfund. Golgata, platsen för kristi korsfästelse, anses verkligen vara här. Det anses, efter vridande av frågan under lång tid, att just här i gravkyrkan (byggd långt senare) är platsen för det riktiga Golgata.

För islam är Jerusalem den tredje heligaste platsen, efter Mecka och Medina. Klippmoskén (the Dome of the Rock) och Al-Aqsa moskén är mycket viktiga för islam. Jerusalem blev en viktig plats för islam efter Mohammeds död. (Muhammed dog den 8 juni 632 e kr).

Här lever sålunda tre världsreligioner sida vid sida i staden. Det finns andra platser runt omkring, som också spelar roll. Hela området är sålunda av mycket stor vikt för de abrahamitiska religionerna. Det är viktigt att samsas här, respektera varandras tro, varandras heliga platser och varandras rätt att utöva sin tro. Inte på bekostnad av någon annan, förstås, men med respekt för varandra.

Respekt och ickevåld. Något annat ter sig inte rättvist.

I brytningen mellan de kristna kvarteren och de armeniska, alldeles nära Jaffa-porten, håller Swedish Christian Study Center (SCSC) till. När du, som svensk, vill lära dig mer om Jerusalem, om kyrkor och platser, om heligt och om annat, så är min rekommendation att du vänder dig till detta studiecenter. Det är bemannat med kunnig personal, ger dig möjlighet till samtal, internet och kanske också tillfälle till att vara med på en föreläsning eller diskussionsstund. De har återkommande träffar, i syfte att bilda oss människor i traktens företeelser. Jag ser SCSC som en viktig plats. Missa den inte gärna om du är i Jerusalem eller dess närhet.

A..




Länkar & förtydliganden, (enligt wikipedia).

Tempelberget - är en upphöjd plats i Jerusalems gamla stad. Tempelberget är en helig plats för judendomen, islam och kristendomen. Trots namnet är Tempelberget ett av gamla stans lägst belägna delar och omges av högre kullar runt den gamla stadsdelen. I judisk tradition går man dock alltid upp till Tempelberget, aldrig ned. Mitt på berget finns en klippa som sägs vara den plats där Abraham enligt Första Moseboken nästan offrade Isak, en plats som då kallades Moria berg. På samma plats skall Muhammed enligt islamisk tradition ha börjat sin himmelsfärd. Över den klippan är Klippdomen byggd, och en liten bit därifrån ligger Al-Aqsamoskén.

Klippmosken - är en muslimsk helgedom i Jerusalem. Den räknas som islams tredje heligaste plats efter Kaba i Mekka och profeten Muhammeds moské i Medina. Klippdomen är öppen för bön, men där hålls inga gudstjänster och den betraktas därför inte som moské. Klippdomen är världens äldsta existerande muslimska byggnad.

Abrahamitiska religionerna - Abrahamitiska religioner används som en samlande beteckning för judendom, kristendom och islam, vilkas profeter och grundare Moses, Jesus och Muhammed alla enligt religionernas urkunder är ättlingar till patriarken Abraham.

SCSC - här hittar du mer information om det fina studiecentret i Jerusalem.




(Israel/Palestina 29/2-20/3 2016)

onsdag 6 april 2016

Är medlemskapet viktigt?

Ser föreningen det som viktigt att ha många medlemmar? Hur vill de se aktivitetsgraden hos medlemmarna? Skall de vara aktiva eller passiva? Är föreningen intresserad av aktiva medlemmar? Varför eller varför inte?

Hur ser medlemmen på sitt medlemskap? Finns de där som ett stöd eller för en aktiv tanke? Hur spelar medlemskapet roll hos medlemmen? Varför är hen medlem just här?

En medlem består av en medlemsavgift och ett engagemang. Pengarna kan vi använda för att driva verksamheten framåt. Medlemmen i sig - dess engagemang och dess kunskap - kan användas på många olika sätt. Den kan t ex vara en opinionsbildande faktor; föreningen spelar större roll om den har 1 000 medlemmar än om den har 100 eller 10. Orden blir kraftfullare, även om det är samma person som skriver. Den kan också innebära att vi får till oss en annan sorts kunskap, om vi är intresserade av att fånga den, ta reda på hur den ser ut. Det är, ibland, problematiskt eftersom det är svårt att höra, få ta del av, människors faktiska kunskap. Den når oss inte, för att vi inte lyckas få den till oss. Vi måste tala med dem, medlemmarna, för att kunna få del av deras kunskap.

Engagemanget kan kanaliseras in i föreningen, men kan också strida mot föreningens tanke eller vilja, beroende hur det görs och vad som är bestämt i föreningen. Demokratiskt bestämt, medvilligt bestämt.

I föreningslivet finns årsmöten, tänkta som demokratiska forum. Är det ett demokratiskt forum? Finns det utrymme att tala, både i dagordningen och i den avsatta tiden? Har vi skapat förutsättningar för talandet, diskussionen och för att lyssna till de nya frågeställningarna? Har vi bjudit in människornas röster? Vågar de låta sina röster höras eller tystas de av tonen i rummet?

Ibland läser jag motioner till årsmöten, där någon velat och tänkt. I många fall svarar styrelsen; nej - eller med detta anses motionen besvarad. Jag tänker att en motion alltid behöver besvaras med ett ja i någon form, ett ja tack, och en positiv tanke i svaret. Engagemang är viktigt och får inte bemötas med nej eller ett avslag. Nej och avslag skapar ofta mindre motivation att försöka.

Jag tänker att föreningens medlemmar är en krets av vikt. Medlemmarna är de som berättar att vi gör rätt, att de vill vara med - men de berättar ibland inte hur de vill vara med, varför de vill vara med. Då måste vi ge dem möjligheten. Vi behöver skapa forum och aktiviteter som träffar både de villiga och ovilliga. Vissa är förstås bara betalare, vilket också är positivt, men en förening behöver också kraften i form av människornas engagemang.

Hur bjuder vi in? Vart är vi på väg och hur påverkar vi vårt riktning? Gör vi det vi vill? Vet vi vad vi vill?

Om vi inte talar om värdet av medlemskapet, utvecklar det, så kommer vi att stå stilla och stampa. Är det så vi vill att det skall se ut?

A..

tisdag 5 april 2016

SEK = Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd...


Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd är ett forum för kristna kvinnor i Sverige. 

SEK  (enl. hemsidan)

  • vill verka för jämställdhet mellan kvinnor och män och för kvinnors delaktighet i ledarskap och beslutsfattande i kyrkor och samfund 
  • bidra till opinionsbildning och offentlig debatt utifrån ett kristet kvinnoperspektiv 
  • främja kvinnors utbyte av idéer och erfarenheter 
  • hjälpa kvinnor att upptäcka, utveckla och bruka sina gåvor 
  • erbjuda mötesplatser och gemenskap över samfundsgränserna 
  • anordna utbildning i aktivt ickevåld för kvinnor i världens konfliktområden 

Jag tänker förstås att det aktiva ickevåldsarbetet är oerhört viktigt, som i viktigast i mitt hjärta. Det tilltalar verkligen mitt hjärta allra varmast, även om jämställdhet, opinionsbildning och offentlig debatt, utbyte av idéer och erfarenheter liksom mötesplatser också är oerhört viktigt. Samtal över gränser uppskattas onekligen - och forum för detta.

Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd är en ideell organisation vars ledning består av en styrelse med representanter från olika trossamfund, kristna organisationer samt från de 10 lokala ekumeniska kvinnoråden, väl spridda över landet. Kvinnor för Mission, Kvinnor i Svenska kyrkan, Kristen & kvinna, Forum för prästvigda kvinnor samt Frälsningsarmen - hem & familj, förutom de lokala ekumeniska kvinnoråden är de 15 medlemsorganisationer som bidrar till SEKs utveckling. Därutöver har SEK ett antal privata medlemmar som stödjer, engagerar sig och bidrar. Antalet är okänt.

Som stödorganisationer till SEK hittar jag t ex;  Evangeliska Fosterlandsstiftelsen/EFS, Evangeliska Frikykan, KFUK-KFUM Sverige, Pingst - församlingar i samverkan, Svenska Alliansmissionen, Svenska Missionskyrkan och Vännernas Samfund i Sverige (kväkarna). Jag tänker att något i denna uppgift är gammal, eftersom Svenska Missionskyrkan samsas med Metodistkyrkan i Sverige och Svenska Baptistsamfundet under namnet Equmeniakyrkan sedan flera år tillbaka. Å andra sidan är det sannolikt att uppgiften i sig, kyrkorna i sammanhanget, är medverkande eftersom (jag tänker att) SEK är en förening som strävar efter samarbeten och värden för fler. För visst är det så, att SEK är en trovärdig och viktig part?

Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd, SEK, bildades i Stockholm 1959 (eller möjligen 1958). Det skedde genom en sammanslagning av Svenska missionsrådets kvinnokommitté (bildad 1914) och Kristna kvinnors samarbetskommitté (bildad 1935). Till grund för de då antagna stadgarna låg bestämmelserna för Kristna kvinnors samarbetskommitté. Huvudsyftet var att vara ett forum för Sveriges kristna kvinnor - för att genom utbyte av erfarenheter och tankar stärka den kristna gemenskapen men också för rådslag om aktuella frågor och aktiviteter. SEK har ansvaret för Kvinnornas internationella böndag i Sverige. I Sverige har dagen firats sedan 1931, läser jag på föreningens hemsida.

Lokala ekumeniska kvinnoråd - 10 st, spridda över landet - inbjuder till gemenskap i form av t.ex. kvinnofrukostar, bibelstudier och studiebesök. Världsböndagen ingår som en stor del i arbetet i SEK, förutom de sammankomster och möten som sker i övrigt.

SEKs samarbetsorganisationer är, t ex; Ecumenical Forum of European Christian Women/EFECW, KSAN, Kvinnornas samarbetsråd i alkohol- och narkotikafrågor, Kvinna till kvinna, Martin Luther King-dagen, Minsta Myntets Gemenskap (Fellowship of the Least Coin), Nordisk Ekumenisk Kvinnokommitté Sveriges Kristna Råd/SKR, Operation 1325, Studieförbundet Bilda, Svenska Missionsrådet, Sveriges Kvinnolobby, UNIFEM och World Day of Prayer International Committee. UNIFEM är sedan 2011 att betrakta som UN Women (Nationell Kommitté Sverige).  När jag betraktar dessa - medlems-, stöd- och samarbetsorganisationer - ser jag en bredd av kristna, kvinnodrivna och fredstänkande organisationer. Det är värdefullt att se bredden i engagemanget. 

Jag är medlem i SEK, men har ibland funderat varför. Min fundering grundar sig i att jag inte riktigt ser och hör organisationen. Som alltid är information viktig och den måste nå ut till massorna, där ju jag finns. Information, gemenskap, engagemang och delaktighet - och en viktig fråga att stödja, förstås - kan ju ses som ett skäl att vara med. Ett av skälen, viktigt för mig, har varit tidningen ELSA, där jag själv återkommande har skrivit - i syfte att sprida viktiga frågor till fler människor som jag annars inte möter. Ett annat skäl har varit Rebella, som jag kom i kontakt med 2007 genom en ickevåldskurs som genomfördes bl a i SEKs namn. Det var en värdefull kurs, som satt spår i mig, även om Rebella synes ha legat (väldigt) lågt i sin verksamhetsgrad under de senaste åren.

Kyrkans rum och sammanslutningar inkluderar många frågor, tankar och möten - de tänker jag som viktiga. Jag tänker också att det är viktigt att de hörs, slår igenom bruset en aning. Hur nu det skall göras.

Jag tänker, förstås, att SEK borde synas & höras mer. Förstås.

A..


Källa; SEKs hemsida

SEK har tidigare haft en blogg och har också en fb-sida.

söndag 3 april 2016

Kristna Freds ...

Kristna Freds (Swedish Fellowship of Reconciliation) samlas till årsmöte i Umeå inom kort. Jag tänker att Kristna Freds är en fin och viktig organisation och att jag hade velat vara med på årsmötet. Jag saknar dock möjlighet att åka dit, så jag får begrunda på håll.

Mikael Risenfors, Hammarkullen, har skrivit en motion till årsmötet; Att vara tydlig i den kristna identiteten. Han ger förslag på ändringar i stadgarna Jag kan inte se att styrelsen har begrundat motionen (- jag hittar helt enkelt inget svar i årsmöteshandlingarna). Hans poäng är, som jag tolkar den, att vara tydlig, att inte försumma frågan om kristenheten. Att inte vara rädda att berätta att det är en kristen organisation, som börjar och finns i just detta.

Jag håller med honom om principen, även om jag inte specifikt har begrundat ordvalen - förslaget - till förändringen av portalparagrafen i stadgarna. Låt oss hoppas att styrelsen, de anställda och årsmötet gör detta. Begrundar och diskuterar.

Jag tänker ofta att många organisationer är rädda att berätta att de är kristna. Jag mötte, för en tid sedan, en muslimsk fredsorganisation. Den var inte rädd att igen, igen och igen berätta att de var en muslimsk fredsorganisation. Jag räknade inte antalet gånger, men jag tänker att jag hörde ordet muslimsk så otroligt många gånger under den helgen. Detta kan ställas i relation till hur ofta jag hört detta - vi är en kristen fredsorganisation - när jag hört om, talat med eller varit i en aktivitet som skett genom Kristna Freds eller i samarbete med Kristna Freds. Jag förundras över detta. Jag tänker att det är viktigt att stå för vad man är.

Jag tänker mig Kristna Freds som en kristen fredsorganisation, åtminstone namnet är tydligt i det. Det är två delar - två viktiga grundförutsättningar - som måste samverka. Tydligt samverka. Och inte nödvändigtvis i det tysta.

Att organisationen är kristen behöver inte skrämma bort icke-kristna. Människor är, måste vara, välkomna till föreningen och dess aktiviteter oavsett religionstillhörighet, men föreningen behöver förhålla sig till sitt budskap, stå för sina egna värden. För att kunna göra detta måste man förstås vara klar med vilka som är föreningens värden - de som inte går att tumma på. Har föreningen - styrelse, medlemmar och anställda - diskuterat detta?

Behöver de anställda vara kristna, eller respektera kristna värderingar? Behöver de anställda och de förtroendevalda vara med i ett kristet samfund? Hur förhåller sig föreningens företrädare - förtroendevalda, anställda, mm - till det faktum att Kristna Freds är en kristen förening?

Ja, det är viktigt att det framgår i stadgarna vilka grundläggande värden föreningen har. Det är också viktigt att det syns i föreningens löpande förhållningssätt - alltså vad den faktiskt gör och står för.

A..