26 februari 2013. Bhadrak - Baleshwar.

26 februari 2013. Tisdag. Bhadrak – Baleshwar.

Kl 0640. Längs stadens huvudgata står tommar bord längs husväggarna. Här var det fullt med varor igår. Allt plockas in på kvällen och fram på morgonen, både i butiker och på alla de små borden runt om i staden. Vi hittar ett öppet frukostsnabbkök och äter de friterade små bollarna med ärt- och potatisröra. Gott och behövligt.

Grönsaksgrossisterna står vi marknaden och korsningen intill har full rulljans. Staden för övrigt börjar sakta vakna.

Kaffe (15 rupier). Tevagnen producrar morgonte med mycket flinka fingrar. Det görs och dricks i en rasslande fart.

Kl 0940. 12 km. Det ligger högar på de skördade risfälten som er ut som ljus finsand. Vi blir konfunderade och undrar vad det är, och varför. Det visar sig vara aska från någon närliggande risbränning. Kanske är det från tegelbränning eller något annat där ris används som värmealstrare i någon form.

Kl 1000. 15 km. Sabrang. Rätt riktning än så längt. Farten är väldigt låg. Vi åker på dammiga grusvägar. Strax intill ligger ofta platta koblajor på tork, att elda med i någons kök vid ett senare tillfälle.

Kl 1045. 21 km. Mat (22 rupier) i en liten by med hjälp av en medhjälpare funnen i en korsning. Ibland finns det finfina guider och detta var en sådan. Man blir särskilt glad av nyfikenheten som ger oss god vänlighet och rätt riktning eller rätt mat.

Kl 1146. 32 km. Den smala vägen rymmer mängder av cyklister. På ena sidan ser vi vattniga gröna risfält och på den andra torra och skördade. Det glädjer när de kan odla flera omgångar under säsongen. Jeeparna är överfyllda av passagerare och en hel del transporter sker med cykel.

Kl 1155. 33 km. Basudebpur. Hyfsat stor stad (vägknut( med några lodge. Nej, vi skall inte stanna här, men kanske återvänder ett annat år. Vem vet? Vi tar en kort chaipaus (10 rupier). Vi lotsas vidare av ungdomar som gärna pratar. De följer oss i 7-8 km, de vill fotografera oss och är väldigt glada för samtalet. Det är vi också.

Kl 1319. 46 km. Anantpur. En slingrig landväg gillas som cykelväg. Det är ljuvligt. Må vi aldrig mer behöva åka stor väg. Det är en lugn väg med ensliga små byar lite då och då. Ovanligt många cyklar mellan byarna.

Kl 1426. 58 km. Gopalpur. Ännu en liten lantlig by, som inte finns på vår karta.

Kl 1446. 62 km. Km efter km med torrt landskap. Torra, torra skördade risfält. Ja, det är stora och torra ytor. Några enstaka palmer och bananplantor vajar i vinden, som är lite motig men varm och skön.

Kl 1502. 65 km. Båtar i ett vattendrag. Människor lagar och viker fiskenät. Vi är en god bit ifrån kusten. Det finns inget vatten i vattendraget. Det ser lite märkligt ut. Sidorna på vattendraget är ändå våta, varför tidvattnet måste göra båtfärden möjlig under någon del av dygnet. Ja, det ser märkligt ut.

Kl 1633. 82 km. Balasore/Baleshwar. Ankomst till stor stads utkant. Nu skall vi "bara" hitta boende och mat.

Kl 1751. 87 km. Det tog sin lilla tid, men nu är vi incheckade på Hotel Chandraghaga (600 rupier). Formulär med två kopior och sex passkopior. Det är ändå svårt att le åt formulärbedrövelsen som ibland infinner sig, när man är väldigt trött. Att sedan också tampas med diskussionen om att ta upp cyklarna på rummet, kräver också en stor dos tålamod. Om vi inte tar upp dem är det alltid någon som pillar på dem, vilket riskerar att ha sönder dem. Därför skall de alltid med upp. Vilket inte alla hotellägare är fullt nöjda med.

Leif ser ut som ett smutsigt smalt streck. Han har nog tappat ganska många kilon. Idag har vi cyklat för långt i förhållande till matintaget. Tröttheten känns tydligt. Tur är ändå att vi ätit det vi har ätit, för hur skulle vi annars ha orkat fram?

Idag sade en 22-årig yngling att jag var vacker. Man tackar. Receptionskillen gjorde en besviken min när jag insåg att Leif var med. När han sedan hörde om vår ålder och bedrift svimmade han nästan.

Bhadrak – Sabrang – Basidebpur – Anantpur – Gopalpur – Baleshwar = 87 km. Slingrig lantväg = fin cykelväg, även om det tar avsevärt längre tid per cykelmil när vi cyklar på lantväg jmf med stor väg. Men, vi är ju här för att cykla – så inte gör det något. Lantväg är fint!

Vi äter middag i en tom restaurang på hotellet. Ja, det är ett regelbrott – men det var gott med en rejäl portion nudlar (som vi ändå tror var nylagade). Nudlar & vatten (193 rupier).

Många torra och skördade risfält, har vi passerat idag. En fin lantlig väg. En märklig syn med båtarna som strandat i ett vattenlöst slingrande vattendrag, där vattnet ändå måste finnas under någon del av dygnet. Vattendraget gick genom landskapet som en orm – och måste vara grävt. På kartan ser vi en lång nord-sydlig kanal (Orissa Coast Canal), som säkert har koppling till denna slingrande orm. Jag har också läst att tidvattnet är väldigt markant vid denna kuststräcka. Kanske påverkar detta båtarna i det vattentomma vattendraget.

De glada unga pojkarna som följde oss många km idag, var också ett roligt inslag i dagens aktiviteter. En av dem undrade om vi kunde ta med honom hem till Sverige och en annan tyckte att jag var vacker. Skoj, eller hur?

Jag glömde att sätta på mig solskyddsfaktor 25 imorse och är en smula röd i ansiktet. Tänk, att den fortfarande behövs. Solen är ganska onådigt, ändå. Även om den är ljuvligt skön (ja, visst är det varmt).

27 februari 2013. Onsdag. Baleshwar – Chandipur (Orissa). 24 km. Liten väg i ostlig riktning.
28 februari 2013. Torsdag. Chandipur – Baleshwar - Jaleshwar (Orissa). 87 km. (Stor väg från
Baleshwar).

A..

25 februari 2013. Bhadrak. Vilodag.

25 februari 2013. Måndag. Bhadrak. Vilodag.

En av deltagarna i gruppen dras med en förkylning som heter duga. I denna lilla stad har vi hittat en bra matrestaurang. Dessa båda skäl gör att vi stannar här och vilar en dag.

Kl 0900. Frukost. Friterade söta bullar med ärt- och potatissoppa serverad i formpressade bladtallrikar. Bladtallrikarna känns bra, eftersom det är engångsartiklar och inte tär på naturen. Det känns ok att slänga dem, när man vet att de lättare förmultnas än plats och papper – och de känns bättre att äta på eftersom de inte är som en odiskad plåttallrik. Bladtallrikarna gillas sålunda. Maten är väldigt god och kryddig, men kryddorna var samtidigt väldigt snuvlösande. Min snuviga näsa forsade lite opraktiskt när jag åt.

Staden har, som sig bör, en grönsaksmarknad. Däritll många små butiker som är specialiserade på sittt. Skruvar och muttrar, tyger, skolböcker, kastruller, mm, i var sin egen liten butik. Små, små – är alla butiker.

Vi besöker ett fint tempel och fashineras över skillnaderna i trosutövningen. Gudarna är många här och man kan välja vem man behöver och tilltalas av. Kanske behöver man olika gudar vid olika tillfällen och i olika tid. Jag läste för en tid sedan boken; Delhis vackraste händer. Däri fanns diskussionen kring antalet gudar. - När det nu finns så många, måste du ju kunna finna åtminsten en endaste som kan tilltala just dig. Jag håller verkligen med. "Någon" att ibland tala med, luta sig emot och begrunda sig och livet tillsammans med, kan verkligen inte skada. Här är de – gudarna – verkligen viktiga. Vi får hela tiden frågan om vi besökt templet i staden eller något av de viktigaste i delstaten, t ex Puri. Vi ligger nog lite på minus eftersom vi inte har varit där. De är mycket stolta över denna plats. Gud är där, säger de ofta. Fast för mig är han inte där. Han är där jag är. Han är i mitt hjärta, när jag vill ha honom där. Annars sitter han nog på min axel och undrar varför jag inte bryr mig om honom som jag borde.

Leif besöker en barberare som har lite svårt att klippa hans korta hår riktigt kort. Jag brukar klippa honom, och använder då rakmaskinen. Nu blir hans hår en aning spretigt och konstigt klippt, men han gör ett tappert  försök. Han försöker också få färga håret svart, men får ett leende nej från både mig och Leif. (Dyr klippning = 100 rupier. Internet 15 rupier/timme)

Vi promenerar på stadens gator och försmäktar i värmen. Är det verkligen så här varmt när vi cyklar? Det är inte möjligt! Nej, vi är båda överens om att det är svalare när vi cyklar. Kanske är det fartvinden som gör det behagligt svalt.

1300. Vi äter lunch på samma restaurng som igår och får betala avservärt mycket mer idag. Servitören tråcklar ihop en nota utifrån en livlig fantasi. Jag blir obeskrivligt ledsen över människor som avsiktligt lurar mig. Till denna restaurang går jag inte igen (= Hotel Swagatam, Bhadrak, kan verkligen inte rekommenderas).

Leif & jag är eniga om att det bästa med resan är färden. Cykling genom landskap och byar, möten, mat och samtal. Att vara i städer hela dagen kan vi vara utan, trots att vi nu behövde vila.

En obehaglig upplevelse idag, förutom lunchirritationen, är en allvarlig synförändring hos mig. Den kom på ett par timmar under eftermiddagen och var inte borta vid läggdags.

A..

24 februari 2013. Söndag. Jajpur – Bhadrak (Orissa).

24 februari 2013. Söndag. Jajpur – Bhadrak (Orissa).

För nytillkomna läsare är vi i Indien och cyklar. Vår rutt går från Chennai till Kolkata. Vi tror att km-mätaren kommer att sluta någonstans mellan 1900 – 2000 km. Denna morgon står den på 1602 km. Vi har det väldigt gott. Vi trivs med vår färd. Vi lär oss väldigt mycket nytt. Och vi får lite god träning under tiden, trots att det inte går så fort när vi cyklar. Vi rör i varje fall på oss några timmar varje dag.

Sovit relativt hyfsat trors en förskräcklig hosta och snuva. Jag är riktigt förkyld. Leif har ännu klarat sig. Peppar, peppar – låt det förbli så. Jag hoppas att han slipper denna pina.

Någon har sagt att Indien är ett spirituellt land. Religionen är mycket tydlig och spelar mycket stor roll. Vi ser ingen kristendom i Orissa, men väl hinuism. Små tempel, stora temple, gudabilder, hänvisningar till tempel, mm – ser vi ofta. Templen är mycket vikiga platser för människorna här.

Kl 0712. Vi hittar ett nästan öppet kök vid bussationen och får efter en liten stund Idly och något friterat, tillsammans med med potatis- och ärtröra. Staden börjar vakna, åtminstone vid busstationen. Bussar och jeapar fylls med människor som skall till olika destinationer, någon fotograferar oss. De vill gärna synas på bild tillsammans med oss. Igår träffade vi en kille som läst om oss i tidningen, som blev mycket glad att träffa oss.

Mannen på frukostrestaurangen är fyndig när han skall ange prislappen. Han går till sin kassalåda och tar fram 40 rupier och visar oss därmed vår kostnad för vår frukost och chai. Fyndligt och fint. Alla blir glada över hans sätt att lösa språksvårigheterna (som egentligen inte finns).

Kl 0807. Utcheckade från Lodge Ambika och på väg norrut. Nöjda och glada, drar vi ut på en liten sidoväg. Den är sandig, gropig och fin – och befolkningen undrar vad vi gör där.

Kl 0927. 13 km. Dobal. Kaffe/chai i en liten by ute på landsbygden. Små vägar och finfint landskap. Det blir som vanligt en stor folksamling som gärna vill veta mer. En man med god engelska talar lugnt och länge med oss – och översätter till de övriga.

Kl 1001. 17 km. Dhamnagar. Jag gillar dessa små byar/städer, där nyfikenheten är stor och granskande. Vägen är lantlig och fin. Det är enkelt att cykla här.

Kl 1100. 26 km. Vi kommer ut till stora vägen och köper två friterade bullar, som vi tror är vegetariska men visar sig vara sötsaker (två bollar var = 8 rupier). Nyfriterade, varma och goda. Kanske skulle de ha ätits kalla, men försäljaren gjorde oss till viljes och gav oss de som var alldeles nya. Som vanligt med många åskådare.

De röda tänderna i Orissa kommer från en nöt. Den säljs – i småbitar - i varje liten kiosk och gathörn, invirad i ett grönt blad. Den tuggas uppenbart och väldigt avslöjande av många (män).Deras tänder är röda och förstörda. I Andhra Pradesh såg vi inget av detta. Där var tänderna ofta vita och fina.

Dagens jordbruksrutor består av skördade risfält och väldigt många rutor med odling av jordnötter. Ytorna sammantaget är enorma. Landskapet är platt, utan ett berg inom synhåll.

En man stannar och pratar om att han läste om oss i tidningen igår och såg oss på TV. Så, då har vi varit med på TV i Andhra Pradesh (en eller kanske två gånger) och en gång i Orissa. Synd är det ju att vi missar dessa TV-utsändningar.

Kl 1244. 39 km. Bhadrak. Incheckade (450 rupier) Hotel Swagatam, Swagat Lodge – Bhadrak. Tillräckligt bra, även om det är en ståtoa. Å andra sidan är ofta sittoaletternas toaringar demolerade, borta, fel storlek eller oerhört smutsiga. Man förundras över indiernas låga sittställning – å andra sidan är det en vana de har sedan barnsben, så de har övat sedan tidig ålder.

Vi äter meal & chapati med grönsaker & vatten (135 rupier). Mätta vandrar vi ut på stadens gator.

I staden finns många cykelrickshor och färre motorrickshor. Kanske är det kortare avstånd här, som gör att det är fler cykelrickshor. Cykel är också billigare än motordrivet, så kostnaden är lägre för alla parter. På västra sidan finns inte många av dessa, om vi nu minns rätt. När vi promenerar i staden möts vi som vanligt av många som undrar vilka vi är. En stor folksamling bildas och jag berättar på engelska. En man höjer rösten, den låter irriterad. Han vill att vi skall tala på hindi så att han förstår. Ja, det är synd att jag inte kan hindi. Det borde jag verkligen lära mig.


Kl 1812. Becksvart. Fullmåne. Det är väldigt hektiskt ute på kvällen. Mängder av människor, resenärer, full ruljans på marknaderna med köp av grönsaker med mera. Ljus, ljud, lukt och mängder av människor. Kvällen är ett spektakel. Det är ett skådespel att stå i en vältrafikerad korsning och betrakta det ordningssamma kaoset, som det ändå måste vara. En polis står i en mörk korsning och dirigerar med en lite lampa. Det ser helt omöjligt ut, men trafiken flyter utan stopp och utan olyckor. Det går inte att föreviga på bild – men är förundrande att se. Så, jag rekommenderar ett besök i en indisk stad för betraktande av det ordningssamma kaoset vid 19-tiden. Do it!

Innan vi knyter oss för denna dag äter vi chapati med en matig grönsaksröra. Gott! (Mat, vatten & kaffe = 85 rupier). Restaurangen serverar inte kaffe, men åker iväg och skaffar kaffemuggar och kaffe för att vi frågar efter det. Imponerande service. Ändå är vi ytterst urusla att lämna dricks. Jag hoppas att vi träffar "kaffe-mannen" i morgon, och att vi bättrar oss då.

23 februari 2013. Lördag. Kendrapara – Jajapur (Orissa).

23 februari 2013. Lördag. Kendrapara – Jajapur (Orissa).

Sovit hyfsat trots ordentlig hosta, redigt snörvel och kattgnäll från fiskbassängen utanför dörren. Råttan i badrummet har varit framme och lämnat spår efter sig. Vi håller badrumsdörren stängd.

Iväg kring 0700 utan frukost. 0715. Frukost. Idly. Liten portion (10 rupier).

Kl 0743. 3 km. Morgonen är riktigt kall. Tröja på. Jordfräsning pågår på en av risrutorna för bättre förutsättningar för framtida tillväxt.

Kl 0828. 11 km. Vi ser inga kolmilor, så kanske är det stenkol. De använder här kol vid tegelbränningen. Vi möter en cyklist som har två tygpåsar på styret. I vardera påse sitter en get. Man kan le åt bilden, som man inte hinner fånga med kameran. Det är ofta så. Vi tar en chai efter vägen.

Ingen kan engelska, men någon säger att vi är från Sverige. Antingen kan de flaggan eller också har de läst tidningen idag, där vi är med (The Odisha Kiran).

Kl 0853. 12 km. Här slår de riset ur rishöet manuellt. Med kraftiga slag slår de höet mot ett glest bord eller några slanor, för att få ur riset. Det ser arbetssamt ut, men de stretar på.

Kl 0924. 15 km. Tidningsköp (The Samaja), där de uppmärksammat oss igen. Vi är med i två tidningar idag, minst. Tidningsrubriker gör sitt till och folksamlingen blir stor. Vi bjuds på te och det tar sin tid att komma ifrån byn. Ja, det är skoj.

Vi lotsas ut på en liten väg som håller på att byggas några meter ovan risfälten. Vi får se var vi hamnar. Det känns inte som om vi är på den väg vi tänkt oss, utan att vi någonstans på vägen har lotsats på sidospår. Kanske var det redan i den första korsningen. Nåväl, vi får se var vi hamnar vid dagens slut.

Vägen tar slut och vi får gå tillbaka och leta efter en liten bambubro (5 rupier) över floden som mest är torr, men blöt på några få ställen. Så småningom når vi en asfaltväg igen och tror att vi åter är på rätt spår. Kanske har vi blivit fellotsade eller också är det bara en vanlig fantastisk väg utan annat är bystigar och en enkel bambubro. Oavsett vilket, så är det väldigt fint och inte alla förunnat att få resa så. Det är den bästa rutten på länge och det glädjer mig stort när jag får åka som vi gör idag.

Kl 1113. 26 km. Idag är grödan jordnötter. Vi ser lågväxande växter och ser män bära hem dem som tunga ok på axlarna. Det är ett grönt och fint landskap.

Kl 1155. 31 km. Bari. Lite fel spår, men någorlunda rätt väderstreck. Mat genom friterade risbullar med grönsaksröra (20 rupier). Nya tag i valfri riktning, eller dit folket lotsar oss som svar på våra märkliga frågor.

Kl 1407. 57 km. Jajapur. Incheckade på ett lodge. Cyklarna och packningen uppburna (500 rupier). Läget lugnt, efter en mycket bra dag på underbara småvägar utan kontakt med våra kartor. Märkligt, men fiiiint.

Risfält och jordnötter har varit den huvudsakliga grödan för våra ögon idag. Torra risfält, växande risfält, plantering i vatten, vältning av jorden och ett idogt arbete med skörd, torkning och tröskning. Ohu, vilket ständigt slit de har utan maskiner. Jordnötterna växer lågt, skordas och bärs hem på axlarn (ok) eller huvud. Vi ser dem sen liggande på tork på presenning efter vägkanten.

Indien är ett fantastiskt land. Här lär man sig mycket om en annan kultur, helt väsensskild från vår. Allt är olikt, utom att vi alla är människor som vill ha ett gott liv för oss själva, våra familjer, vänner och andra. Indierna månar väldigt mycket om sin delstat. Det är som ett eget land. Hur vi här ställer oss till Orissa är viktigare än hur vi ställer oss till Indien eller någon annan delstat. Många delstater har också egna språk. De styr också huvudsakligen själva sina delstater och har egna regler för olika företeelser. Staterna skiljer sig sålunda åt, även om de alla tillhör samma land. Många av delstaterna har också egna språk. I Orissa är engelskan mindre förekommande än i Andhra Pradesh, även om det ändå ofta finns någon som kan tillräckligt för en kort stunds samtal.

Incredible India. Ja, det vore roligt om mor ville åka hit. Det vore också väldigt roligt om Jenny, Sofie och mor ville åka samtidigt. Jag följer gärna med, men förstår att ribban då måste höjas en aning och att ressättet nog måste bli ett annat än som vi nu gör. Kanske kan man åka cykelricksha genom Indien – eller motorricksha?

Jag är väldigt snubig. Jag önskar att det försvinner snart.

Vi har lite svårt att hitta mat. Vi har inte hittat meal/thali eller dosa, bara färdiga Idly och färdigriterat som vi inte riktigt vet när de är iordninggjorda. Det känns en aning vanskligt. Å andra sidan känns all mat vansklig, när man ser ordningen kring disk, skärbrädor, knivar, slevar, grytor, mm. Äta måste man ju ändå.

Lodge Ambika, Jajpur (500 rupier). Inget internet i denna stad. Vi hittar till slut något att äta och vandrar sedan sakta åter till vårt lodge för en tidig nattning. Som alltid lägger vi oss tidigt. Vi behöver sömnen, maten och mängder att vätska (dricka & vatten) – för att orka cykla varje dag. Vilodagar verkar inte finnas inlagt i vårt schema. Igår var en bra dag. Idag likaså.

Dagen är god.

A..

22 februari 2013. Cuttack - Kendrapara (Orissa)

22 februari 2013. Fredag. Cuttack – Kendrapara (Orissa – Odisha).

Förskräckligt hostig. Beslutssvårigheter om riktning eftersom inte inte kan se var boenden finns och ingen kan tillräckligt mycket engelska för att förklara för oss. Vi "borde" åkt till Puri, men är lite anti till att åka söderut. Vi är också lite anti till överkommersialisering av tempelplatser och eftersom Puri är en mycket viktig tempelplats, så tänker vi att den är kommersialiserad.

Leif har tappat vikt efter sitt julfrosseri där han laddade in extra inför resan. När han tappar för mycket vikt snurrar det i knippen när han ställer sig upp. Det läget är nu nått. Det är dock svårt att arbeta för en viktökning här – med den kost som finns, den aktivitet vi utför och den värme vi samtidigt finns i. Han får jobba på det när vi kommer hem igen. Säkert har också jag tappat något kilo sedan vi åkte hemifrån. Jag har sex månader på mig att jobba upp vikt och blodvärde, från det att vi kommer hem. Det är karenstiden för att få lämna blod, efter en vistelse i Indien.

Kl 0740. Onion Masala Dosa, vatten och chai. Gott! Vilken tur att jag hade med mig Korpskogs bivaxsalva så att min kryddläpp läkte fort. Det är jag tacksam för, i detta kryddstarka land. Servitören pratar oriya och Leif svarar på svenska. Här råder ingen språkförbistring alls. De förstår varandra perfekt. Man får ändå le åt sådant.

Det är väldigt många bussar och rickshor i farten nära vårt boende, som ligger nära busstationen. Strejken är över och trafiken är i full gång igen.

Kl 0857. Kartinstruerade efter vägfråga på en resebyrå. Ja, de borde ju veta var boenden finns. Avfärd. Rikning ost.

Kl 0929. 5 km. Vi åker över en lång bro, som går över en bred flod. Den är alldeles torr och sandig. Över floden går flera broar och en stor järnvägsbro. En ny bro byggs intill. Det verkar vara en väl trafikerad väg.

Kl 1019. 17 km. Vi åker på en mindre väg i ostlig riktning. Trafiken är mycket tät. Det är tightare här än på motorvägen, men jag gillar ändå detta bättre än den stora vägen. Vi får vara noga att inte vingla och att hålla oss på vår kant. Det är viktigt att hålla koll både bakåt och framåt, eftersom de tokiga omkörningarna kan drabba oss från båda håll. Marginalerna är mycket små. Kanske lugnar trafiken sig lite, när vi kommer lite längre ifrån staden (Cuttack).

Kl 1037. 20 km. Ja, trafiken lugnade sig. Ett gäng aport med långa svansar busar och springer ikapp med varandra. Jordbrukaren strax intill vill inte ha dem på sina ägor. Han schasar och bråkar iväg dem från sin mark.

Kl 1200. 34 km. Vi blir stoppade av reportrar. Intervju och inspelning. Det var nog grabben i Salepur som försökte hjälpa oss att hitta en vegetarisk restaurang, som tipsat tidningen. Det var fullt pådrag och flera som frågade samtidigt. Det blev en ordentlig folksamling, med mängder av prat och surr runt omkring. Det är svårt att svara på många frågor samtidigt. (The Samaj – Daily Oriya Newspaper. Odisha Teme – E-media. Odisha Rhabar – Daily Oriya Newspaper).

Kl 1220. 36 km. Lunch! Meal – ett rislass med massa braiga grönsaker. Riktigt gott! (Meal, vatten = 100 rupier).

Kl 1241. Vidare på väg igen. Mätta och matnöjda.

Kl 1338. 49 km. "Kolodling" verkar vara en stor näring här. Vi ser stora kollass och små briketter. Säkert ser vi mer och annat vad tiden lider.

Kl 1517. 65 km. Kendrapara. Efter att ha letat en god stund är vi nu incheckade på Hotel Golden Palace, Kendrapara (400 rupier). Helt ok, förutom råttskit i badrummet. Cyklarna fick komma in på rummet efter lite övertalning.

Torra och skördade risfält. Ett platt landskap. Inga kullar och inga berg. Några sockerrörslass och en del bananplantor ser vi i närheten, men mest skördade risfält. Ett stort vackert blommande träd, som jag missade att fotografera. Det är ovanligt med blommande träd och buskar, eftersom alla blommor alltid plockas av och säljs.

Kendrapara är ändå en ganska stor stad. Farhågan var att det var en liten stad utan lodge, men här finns minst 6 lodge. Den sista whiskeyskvätten går åt innan vi vandrar en vända på stadens gator.  Det var en väldigt välordnad stad, med en mycket lång och ordentlig affärsgata. Det var nog den mest ordningssamma affärsgata jag någonsin har sett i Indien. Imponerad. Alla granskar oss nogsamt, mycket nogsamt. Som om vi vore från yttre rymden.

Vi äter potatisbullar, friterade. 16 st för 16 rupier. Ordentligt kryddiga. Gott! Väldigt nylagade, direkt ifrån frityren. Bananer får duga som efterrätt.

Natt Natt.

A..

21 februari 2013. Torsdag. Bhubaneswar – Cuttack (Orissa).

Vaknar i ett väldigt fuktigt rum. Vår tvätt är torr, men fukten har svårt att lämna det stängda rummet. Min hals är ordenligt harklig och bränner. Jag hoppas att den inte blir värre. Jag saknar Jenny & Sofie. Det är jobbigt att vara borta ifrån dem så länge, som det nu har varit.

Resorb, solskyddsfaktor 25, heltäckande kläder, packning klar. Redo för frukostpromenad.

0700. Vi hör oväsen utanför. Det är ett kort demonstrationståg med röda flaggor. En liten ny fin bil åker på motsatt sida. Tre killar från demonstrationståget rusar fram och slår vilt med pinnar på bilen. Både fram och bakrutan slås sönder. Vi tror att det är kopplat till dagens bensinstrejk och att vreden riktas mot den som kör bil idag. Vi ser att samma vrede riktas emot rickshaförare som har sina bilar i trafik. När vi går ut ser vi att fler har fått sina bilrutor sönderslagna, för att de färdats på vägen denna morgon.

Hackan & skäran syns på de röda flaggorna de har med sig. Det är uppenbart olämpligt att köra bil idag, då riskerar man att drabbas av kommunistpartiets vrede – som här inte bara visar sig i ord utan också i kraftig fysisk handling. I staden syns knappt någon trafik; inga lastbilar och bussar och bara några få rickshor. Idag är det cyklarnas och cykelrickshornas dag. Idag – som alltid – undviker vi stora folksamlingar, särskilt dem med röda flaggor (AITUC eller hackan/skäran).Det mesta är stängt i satan (Bhubaneswar) beroende av strejken idag. Vår plan är en kort dag idag. Cuttack är målet, knappt tre mil bort.

Frukost. Onion Masala Dosa, vatten (89 rupier). Färdigfrukostade 0810. Vi är lite sena idag, men så får det vara med lång dag igår och kort dag idag.

Vi läser i tidningen att det är en landsomfattande strejt, att skolor och transporter är stängda, att järnvägen blockeras men att flyget går. I Orissas huvudstad har minst 200 bilar vandalisterats. De flesta samhällsfunktioner är stängda. Banker och bankomater likaså. Vi läser också att strejken i många andra delar av landet, t ex i Kerala, varit nästan total – alltså stängt nästan allt.

Kl 0906. Allt i sin ordning. Staden lugn. Avfärd.

Kl 1140. 30 km. Cuttack. Igen ser vi alla de stora skyltarna. "De stora skyltarnas land" som vi kallat Indien när vi rest på västra sidan. I Andhra Pradesh har skyltarna inte tagit den platsen som de gjort tidigare – men här gör de det igen. De är riktigt stora.

Kl 1222. 32 km. Hotel Silver City (500 rupier). Incheckade och klara. Lämnat ifrån mig min sista passkopia och hoppas att jag kommer ihåg att kräva den åter i morgon. Trött!

Vi slöar på stadens gator, äter Samosa (grönsaker med smördeg runt om, friterad), internettar, dricker Slice (Sofies favorit) och äter slutligen en vegetarisk Meal (ris i stora lass med grönsaksröror serverad ur kladdiga hinkar.

Kl 1547. Vi delar på en öl och vilar. Kartfunderar. Vi vill bort ifrån den stora vägen, men alternativen är få. Vi är tveksamma kring boendefrågorna, som är mycket viktiga också ställt i relation till antal cykelmil under dagen.

I Orissa tuggar många män något (drog) som ger mycket saliv och ger mycket röda tänder. Vi såg det inte i Andhra Pradesh, men ser det mycket ofta här. Vi har sett det enstaka gånger på våra tidigare resor, men aldrig så ofta som här. Här tuggar nästan varje man detta. Det är en märklig skillnad.

Vi upplever Orissas befolkning mer avvaktande än vad de var i Andhra Pradesh. De talar inte lika mycket med oss, de är mer på sin kant och de är inte lika ofta kunniga i engelska. I Andhra Pradesh var det lättare, grönare och mer prat med människorna. Ja, vi är vänligt mottagna – men ändå inte i lika hög grad som i Andhra Pradesh.

Vi har hela tiden hjälm på oss när vi cyklar. Det är inte vanligt att andra har hjälm. Ja, det är nog lag på detta (per mc), men ytterst ovanligt. De kan vara 1-6 personer på en moped/motorcykel och ingen har hjälm.

Jag tänker ofta på tro, som i religion. I Orissa ser vi ingen kristendom, inga kyrkor. Det gjorde vi ofta i Andhra Pradesh. I Indien generellt är många hinduer och deras tempelbesök och tempel är mycket viktiga platser för dem. Vi får ofta frågan om vi besökt tempel, vilket vi gör ibland men ändå inte så ofta. Häromdagen åkte vi på en motorväg, med skarpa backar, där någon stod i en backe och välsignade förbipasserande stora fordon. Pilgrimerna respekteras högt här – i Indien. Det är viktigt att åka, eller gå, till viktiga platser – för att be, för att tala till sina gudar och för att besöka templen. Det finns många olika tempel. De ser olika ut i olika delstater, men de är alltid viktiga. Varje by har ett eget tempel, litet eller stort. Jag tänker på humanisterna hemma och på alla som tycker att tro .- religion - inte är viktigt, och inte förstår hur många som tycker att det är viktigt. Och respekterar deras tro genom att argumentera emot den eller förakta den. Jag tror att människors tro (religion) är något mycket viktigt och tycker att det är oerhört viktigt att respektera denna. (Nej, jag har inte någon respekt för människor som förtrycker eller använder våld i någon form i religionens namn.)

A..

20 februari 2013. Onsdag. Balugaon – Bhubaneswar (Orissa).

Ja, ett 400-rum med tvål och handduk är riktigt bra. Vi är nöjda med det rum vi haft i natt. Det var ett bra lodge, helt enkelt. Hotel Ashoka, Balugaon, i en stad nära vatten. Ett stort rum. Ja, det blev lite diskussion om att ta upp cyklarna på rummet, men det gick bra till slut. Nöjda och glada.

Kl 0630. Frukostletning. Strax hittar vi ett vegetariskt frukostställe3 och äter en (4 vardera) god Vada med goda såser till. (30 rupier). Gott kaffe (varm mjölk & kaffepulver) i ett litet stånd strax intill (10 rupier). Det är skönt att ha tröjan på i den svala morgonen.

Kl 0722. Avfärd. Riktning norr. Med hopp om att hitta boende i Khordha, distriktets huvudstad. Dit är det lagom avstånd. Morgonen är ljuvlig. Högst upp på en bergsknalle ligger ett litet tempel. I vattendraget mellan de höga bergsknallarna tvättar sig kvinnor och män på var sin sina om vattendraget. Det gör allt som oftast sina sysslor var för sig – kvinnor för sig och männen för sig.

Kl 0835. 17 km. Bananpaus och vätskepåfyllning. Vi ser ofta män och små barn sitta vid vägkanten eller på en nära åker för att göra sina behov. Oblygt och synligt. Kvinnorna går mer undan för att göra sitt. Vi kan konstatera att många saknar toaletter i sina enkla bostäder och därför måste gå ut för att göra sina behov i naturen. Så – förutom vattenfrågorna och skolfrågorna är toalettfrågan en mycket fiktiga fråga för Indien. De påverkar i stor utsträckning kvinnornas vardag och säkerhet, liksom också deras hälsa. Vi skulle aldrig tolerera att vi inte hade en toalett i vårt hus eller i vår lägenhet. Här är det definitivt inte en självklarhet. Vi, i västvärlden, med all vår kunskap och alla våra resurser – borde kunna bistå i större grad för att världens alla kvinnor, barn och män har rent vatten och riktiga toaletter nära tillgängligt. Det gör också ont att se deras slit med vatten- och vedhämtning vareviga dag.

20 km. Motorvägen är tom på tung trafik och här får vi förklaringen. Söderifrån står 100 lastbilar på rad och norrifrån flera hundra. Vägen är avstängd för alla lastbilar, bilar, mm. Vi kan dock slinka emellan och trampar vidare på en tom väg. Kanske är det en partidemonstration. Vi får säkert en förklaring framåt dagen. Vi blir glada över den lastbilstomma vägen. Eftersom den är fortsatt tom i mötande riktning, så är den nog avstängd längre fram också.

Kl 0930. 27 km. Vägen är alldeles tom. Vi är alldeles själva. Odlingarna – risfälten – är skördade och torra. Här växelodlar de inte, vad vi kan se. Vattentillgången i landskapet förefaller också vara lägre.

Kl 1005. 37 km. Det rullar fortfarande inga lastbilar som kommer i fatt oss, så vi antar att vägen fortfarande är avstängd. Det kommer några få lastbilar norrifrån, men trafiken är för övrigt blid på vår sida.

Kl 1017. 37 km. Frukost. Poori och grönsaker med språksvårigheter, men med ett mycket bra resultat. Det blev en ordentlig grönsaksröra och ett porathaliknande bröd. Mycket gott och nästan i lunchmängd. Chai fylld med mjölk, te, ingefära och socker. (190 rupier inkl chai och vatten).

Kl 1050. Iväg igen på lastbilsfri väg. Landskapet är kuperat, så vi får trampa i backar lite nu och då. Vi har det ändå riktigt bra.

Kl 1211. 58 km. Sten. Och backar. Stentransporter per traktor, stenkross manuellt och stenkross maskinellt. Landskapet dammar, allt är grådammigt av stenkrosstransporter och krossningen. Risfält är verkligen vackrare än detta. Vi ser ännu inga lastbilar, förutom de som kör sten i närområdet. Kl 1234. 63 km. Stenkross och sortering. Det är otroligt smutsigt och tungt, det arbete männen och kvinnorna utför här. Hu, säger jag.

Kl 1257. 67 km. Khordha. Nej, här finns inga boenden. Vi måste fortsätta till delstatens huvudstad, ca 3 mil bort. Pyrt, men det ligger inom möjlighetens gräns. Vi laddar med lite Sprite, kex och bananer och trampar på efter den lastbilstomma vägen. Vi mår gott, trots den uteblivna eftermiddagsvilan.

Ca kl 1500. 95 km. Bhubaneswar. Staden är stor och vi söker efter järnvägsstationen eftersom det skall finnas boende där. Vi blir skickade kors och tvärs genom staden åt helt fel håll flera gånger. Frustrationen ökar och man undrar hur de tänker när de svarar så uppenbart felaktigt. Långt om länge senare hittar vi rätt och efter en stunds lodgeletning hittar vi ett boende.

Kl 1640. 108 km. Incheckade på ett fint rum på Kasturi Guesthous, nära East Coast Railway Station, Bhubaneswar, Orissa, India (850 rupier).

Detta var en bra, men en lång dag. Idag har vi åkt en stor del av dagen på stor väg. Den har varit nästen helt tom eftersom det har varit en 12-timmarsstrejk i protest emot höjda bensinpriser. Från kl 0600 – 1800 har lastbilar, bussar, bensinstationer, mm stått stilla/stängda och många butiker likaså. De öppnar igen kl 1800 idag. Samma sak gäller för i morgon. Det ger oss lugnare väg i morgon också. Vi hoppas att de lyckas i sina protester, så att bensinpriset inte blir högre än vad det är. Vi minns häromåret när vi åkte här per mc – att bensinpriset är mycket högt, ställt i relation till kostnadsbilden i landet och i förhållande till normalindiernas inkomst.

108 km idag, vilket är rekord för denna resa. 1448 km cyklade totalt, från Chennai och hit.

A..

19 februari 2013. Tisdag. Chatrapur – Balugao (Orissa).

Kl 0640 Frukostpromenad. Staden har ännu inte riktigt vaknat. Renhållningshögarna ligger samlade, några är ute och sopar och kor & grisar har påbörjat sitt arbete.

När vi promenerade i staden igår vid 15-tiden var det strömavbrott och många butiker var stängda. Kanske nyttjade de tiden som siestatid. Vi har inte tidigare noterat att butikerna var stängda på dagen, men här öppnade de igen framåt kvällen. När vi gick ut vid 17-30-tiden sjöd stan av liv och alla var ute. Det var verkligen stor skillnad. Kvällslivet i städerna är mer aktivt än dagens aktiviteter, åtminstone känns det så med svårigheten att se, alla helljus på bilarna och mängden människor som är ute. Ja, det sjuder verkligen av liv på kvällen i mörkret.


Kl 0650. Vi beställer en Onion Dosa men får en rejäl laddning Idly – helt nybakad – istället (30 rupier). Han misslyckades med "pannkakorna" och fick börja om flera gånger när de brändes fast på den heta stekhällen. Vi tar kaffe i en kaffevagn strax intill (10 rupier).

Kl 0756. Påpackning. Utcheckning. Avfärd. Riktning norrut. Vi tar fel väg ut och får senare ta omtag.

Kl 0817. 8 km. Felnavigering på liten väg. Återbördade till en järnvägsövergång för rätt riktning till stor väg. Annars hade vi fått vada över en flod (om än ganska torr), men det var nog bättre att vända.

Kl 0909. 11 km. Vi passerar en stor – nästan torr – flod där fiskarna går i det grunda vattnet och traktorna kör strax bortom dem och hämtar sand från den torra flodfåran till ett bygge av något slag i närheten. Det körs många lass sand efter vägarna i detta land.

Kl 0950. 19 km. Kvinnor bär stora risknippen på huvudet. De är stora, långa och säkert tunga. De balanserar dem lätt på huvudet. Deras gångstil påminner om gångarnas gång i tävling. De går riktigt snyggt och rakt – och svänger snyggt på höfterna. De får en bra fart, när de går så. Kvinnor i Indien bör vara rätt krets för det indiska gångförbundet – för att kunna fånga aspiranter till goda gångare när de skall rekrytera för kommande OS.

Kl 1028. 27 km. I brist på frukostställe tar vi en bananpaus av vårt sista lilla förråd. De är riktigt goda energigivare även om de är lite små.

Kl 1050. 30 km. Rambha. Vi letar frukost med de har bara torra och kalla Poori och Idly. Det vill vi inte ha, så vi trampar vidare igen.

Kl 1122. 33 km. Thali – veg på en tom resturang längs vägen. Regelbrott. (En regel är att äta på restauranger där det är mycket folk, aldrig tomma – det är viktigt att det rör sig mycket i grytorna, så att det görs nytt hela tiden och inte att de bara står och väntar på folk). Thali är gott, särskilt när det är lite matigare röror och inte bara tunna såser. Det är bra lunch, även om maten nu efter en dryg månad blivit lite enahanda. Att vara i Indien är dock inte enahanda. Det är variationsrikt, fantastiskt och njutbart. Det är synd att den stora vägen ersätter alla småvägar, men vi gillar läget ändå. Vägen är fin, även om vi måste samsas med ganska många lastbilar ibland.

Thali, te/kaffe och vatten (235 rupier – de lade på något extra som vi inte beställt, men som vi ätit upp. Därav dyrare än vanligt.)

Kl 1226. 39 km. Oj, en 6 km lång, skarp backe. När vi kommer upp får vi en fin utsikt över sjön Chilika lake, som vi nu skall följa på dess västra sida – även om jag betvivlar att vi kommer att se så mycket av den. Vackert! Stretsamt! Varm! Njutbart! Vi har följt den östra kusten i ganska många mil nu, men vi ser nästan aldrig havet. Det har vi bara gjort några få gånger när vi specifikt svängt ner för lite havsgranskning.

Kl 1300. 45 km. Vägskylten säger nu 559 km till Kolkata. Ja, det är bara att trampa vidare.

Kl 1332. 51 km. En lastbil har en stor container som last. Den är förankrad med en kedja och ett spännband, men vid en inbromsning har containern glidit framåt 1½ – 2 mter tills den pressat förarhytten en god bit framåt. Aj, aj, aj. Ja, föraren har nog klarat sig – men förarhytten ser inte så bra ut.

Kl 1359. 55 km. Barkul (Chilika lake). Här är ett turistområde med båtturer, viktiga tempel och fågelskådning. Här finns många lodge, men ingen stad. Vi behöver båda.

Kl 1440. 62 km. Balugaon, distrikt Khurdha, Odisha (Odissa), India. Ankomst & lodgeletning.

Kl 1500. 62 km. Incheckade på Hotel Ashoka, Balugaon (400 rupier). Jag försöker få loss ett kvitto på betalningen men de hörsammar inte mitt önskemål. Inga argument bet. Förgrymmat. Ja, det brukar inte kräva betalt flera gånger, men det är onekligen lättare att hålla reda på vad, hur och när man har betalt om man får ett kvitto på betalningen. Oftast fungerar det, men inte här. Det är i varje fall ett helt ok hotell. Vi tar en dusch (hink, ja) och ordnar med lite tvätt. Bra, så.

Innan maten går vi ner till vattnet (Chilka lake). Det ser lustigt ut när de springer efter sidorna på båten, när de stakar sig ut från det grunda vattnet. Det ligger mängder av fiske- och turbåtar nere i hamnen. Turbåtarna kör turister till viktiga tempelplatser i sjön och säkert också en del som vill betrakta fåglarna i området. På väg ner till hamnen går vi förbi fiskemarknaden där det säljs både torkad och färsk fisk.

När vi åkter ifrån Barkul tidigare idag stod 20-30 människor vid järnvägsövergången och vågade inte gå vidare. Det berodde nog på att en bisvärm svärmade strax intill och jag cyklade rakt igenom en drös av bina. Sen vågade de gå. Kanske skingrade vi den när vi passerade igenom den.

Vi äter en god Masala & Onion Dosa och kaffe (65 rupier) på kvällskvisten. Jag tar av mig glasögonen så att jag inte ser köket så bra. Ett gäng 7-åringar (pojkar) är del i personalstyrkan. De städar, serverar och dukar av borden.

Kaffet är annorlunda här än hemma. Det består av varm mjölk (inget vatten) och en liten dos pulverkaffe. Gott!

Det körs väldigt mycket last på lastbilar och tåg här. Tågen är långa och många. Lastbilarna ser vi i mycket stor mängd. Lasterna är ibland (ofta) surrade med rep, någon enstaka gång med kedjor men ofta inte alls. Containrar och stora betongblock kan ligga löst på flaken och ibland sitter det också människor högst uppe på ett stort lastbilslass. De torde fara som små vantar om det bromsas lite häftigt. Säkerheten i trafiken är generellt väldigt låg. Det är viktigt att ha ögon åt alla håll, hela tiden.

Nu står km-sammanställningen på; 1340 km.

NattNatt!

18 februari 2013. Måndag. Ichchapuram (Andhra Pradesh) – Chatrapur (Orissa).

Vi siktar idag mot Chatrapur, för att få till en dräglig sträcka till imorgon. Vi har svårt att se på kartan vad som är en stor eller liten stad och vi har svårt att få besked om vilka städer som har boenden. Chatrapur är en distriktshuvudstad och borde vara lite stor.

Kl 0500. Sovit uselt. Ont i halsen. Morgonbönen rabblas utanför vårt fönster med en enformig sångton. Trafiken börjar vakna så smått. Böneutropen pågår i ca 1 timmer och följs sedan av musik. Det är lite trivsamt, när man ändå skall vara vaken.

Kl 0619. Frukostletarpromenad. Grönsaksgrossisterna är vakna, men köparna verkar inte vara på plats. Marknaden är ännu inte riktigt vaken. Vi hittar ett tveksamt Idlykök, som serverar kalla Idly med varm sås på ett halvskitigt blad (20 rupier). Vi fyller på förrådet med ett knippe bananer (16 st för 20 rupier) och tar en värmande chai (8 rupier). Vi överväger om frukosten behöver kompletteras med bakteriedödande whiskey, men tar några bananer istället.

Vi har alltid undrat varför det finns så lite blommor på blomsterbuskarna i Indien. Förklaringen är helt enkelt att de är avplockade och säljs som hårblomster och tempelblomster. Det är mest blomster kvar på mittrefugen på den stora vägen. Dit är det kanske för långt för att de skall kunna plocka av blommorna.

Engelskan är lite svår här. Det är bara några få som kan, även om vi nästan alltid träffar någon som kan tillräckligt mycket för att vi skall få mat i magen, kaffe på maten och boende på kvällen.

Kl 0727. Avfärd.

Vi passerar delstatsgränsen mot Orissa strax utanför stan. Där står mängder (hundratals) av lastbilar och väntar på sin tur att få sin klarsedel för att kunna passera. Morgonproceduren vid templet strax bortom är i full gång.

8 km. Nu har vi 628 km kvar till Kolkata enligt dagens första avståndsskylt som är skriven på hindi, engelska och troligen på oriya, Orissas huvudspråk.

Kl 0857. 17 km. Singel (småsten) tillverkas vid vägkanten, av män och kvinnor som slår sönder stora stenar till mindre och mindre. De har en hammare till sin hjälp och slår mot en större sten. Ett tidsödande och smutsigt arbete i den starka solen. Komockorna hänger på tork i solen strax intill och sparas sen under ett litet palmbladstak för framtida eldningsbehov.

Kl 0950. 24 km. Brahmapur. Frukost nummer två i form av en nylagad Poori på ett fint snabbkök. Snabbt, nylagat, fint och gott (30 rupier). Platsen är bara en liten prick på kartan, men visar sig vara en riktigt stor stad.

Kl 1120. 40 km. Gopalpur On Sea. Oj, en fin strand! Vi tog en omväg ner till havet och får ca 2 mil extra i benen. En lång strand och ett öppet hav ger belöning för tramptagen. Det är molnigt och disigt, men ändå fint. Här finns det mycket gott om lodge, men lite folk – så det är nog lågsäsong just nu. Det öppna havet brusar milt och vi minns dagarna på Havelock, Andaman Islands i början av vår resa. Där var havet riktigt fint och njutbart att bada i. Här blir det inget bad, bara en stunds vila i havsbrisen innan vi trampar vidare.

Kl 1232. 50 km. Tillbaka ute på den stora vägen, som nu är full av de lastbilar som stod vid gränsen i morse. Buller och damm.

Kl 1304. 57 km. Pedalsmörjning. Det är roligt att se att spårken och bokstäverna är helt olika här jämfört med i Andhra Pradesh. Bokstäverna ser här mycket mjukare ut.

Kl 1330. 62 km. Chatrapur. Jag tittar på ett riktigt skitlodge och skall säga till Leif; - sämre än så har vi inte bott. Jag kommer av mig när jag sätter foten i en mjuk koblaja. Strax senare hittar vi ett annat lodge, som är några snäpp bättre. Sen tror vi inte att det fanns fler lodge i stan.

Kl 1354. 63 km. Incheckade på Sri Venkateswar Lodge, Chatrapur (250 rupier).

Jag har en väldig tur, jag – som har en så braig reskamrat.

Vi fick trampa i en låååång motig backe den sista milen idag. Det var ovant och tungt.

"Room-check?". Ja, vi kollar alltid rummen innan vi tar in på ett boende. Rummen kan vara riktigt skunkiga och de allra värsta vill vi gärna undvika.

Vi promenerar i staden och konstaterar att den är liten, trots att det är en distriktshuvudstad. Vi trodde verkligen att den var större och inser att vi hade lite tur när det fanns boende i stan.

Hela. Friska. Glada. 1278 km cyklade.

Vi äter Masala Dosa (30 rupier) till kvällsmat och mår gott. Vi fyller på med bananer för kompletterande näring (16 st = 20 rupier) innan vi letar efter ett internetcafé (15 rupier/timme) där strömmen går sin kos strax innan vår tid går ut. Nöjda går vi ut i den beckasvarta kvällen och strax är strömmen åter igen.

Vi hör oss för om lodge framöver och noterar att det bör finnas lodge i Balugao och i Khorda. Det
torde också vara fungerande dagsrutter.

17 februari 2013. Söndag. Tekkali – Ichchapuram (Andhra Pradesh).

Natten har varit sådär. Dagens mål är Ichchapuram (stavas också Icchapuram eller Ichapuram), ca 8 mil norrut. Stor väg.

Frukost vid 7 vid ett snabbkök/köksvagn i en vägkorsning mitt i byn. En god och nylagade Poori och chai slank lätt ner (40 rupier).

Renhållningsfolket är igång med morgonstädningen. Det är en hel del grisar som (här och på andra ställen) är goda medhjälpare i renhållningsfunktionen. Både kor och grisar äter allt de kommer åt. Resten lämnas till den ordinarie städpersonalen.

Kl 0725. Avfärd.

Kl 0811. 10 km. Solrosor, ris och kryddor. Vi undrar hur och var kryddan växer, men tror att det odlas på risängarna när riset skördats. Det är det enda logiska eftersom det ligger där på tork. Morgonfukten känns tydligt, men lättar lite allteftersom solen bryter igenom morgonmolnen. Vackra solrosfält lyser mot oss, i väntan på solens ankomst.

KL 0848. 21 km. Ja, kryddorna växer i risfälten, kan vi nu konstatera när vi granskar fälten närmare. Låga, långa baljväxter syns i fälten. De skördas och torkas på plats i högar. Sedan bärs de hem (på huvudet i ett stort tygstycke, eller med ett ok över axlarna), åker på en oxkärra eller tröskas på en presenning på plats.

Kl 1006. 39 km. En lång lastbil kör förbi oss. Den har 7 traktorer på släpet. De står på tvären, tätt packade. De är bara surrade längs ner genom hålet i fälgen – och bara med rep.

Vägen kantas idag av många, många små odlingslotter. Det syns tydligt att det är många olika brukare på de många små lotterna.

Kl 1145. 62 km. Sompeta. Lunch = meals. Ett lass med ris och fyra röror och yogurt. De lassar som vanligt på tills man är klar och mätt. En bra dos mat slinker ner med våra kladdiga fingrar (80 rupier). Ett gott glas kaffe vardera ordnas lätt i kaffebutiken, strax intill (10 rupier).

Vi åker förbi flera "kokosrepsodlingar", dvs fabriker där de tar till vara alla delar av kokosnöten och en del gör de rep av.

Kl 1255. 70 km. Vi åker förbi en stor marknad för grönsaker. "Motorvägen" är nästan full av folk och strax bredvid finns mängder av grönsaksstånd. Någon nämner att det är "månadsmarknad". Oavsett vilken sort det är, blir jag glad av stora grönsaksmarknader. Och jag blir förundrad över att allt kan ske på den stora vägen.

81 km. Savaradevipeta. Vi fotograferar de stora figurerna utanför ett fint tempel och folksamlingen blir stor runt omkring Leif när han vaktar cyklarna. Strax blir vi inlotsade genom byn och besöker det lilla bytemplet också. Många samlas och vill bli fotograferade. De små barnen blir vettskrämda när föräldrarna för barnen för nära oss.


Kl 1422. 86 km. Incheckade Sri Laxmi Surya Lodge (300 rupier), Ichchapuram. Vårt träningsläger inför vår långcykling är nu avslutad och mer riktiga träningspass infinner sig – även om detta inte är avsett vare sig som ett träningsläger eller med träningspass. Farten har höjt och svetten lackar (Ja, det gör den ju ändå i denna värme). Det går helt lättare att cykla nu. Det rullar på, helt enkelt.


Vi letar frenetiskt innan vi hittar ett matställe för kvällen. Vi går gata upp och gata ner mängder av gånger. Till slut hittar vi ett snabbkök som serverar någon som påminner om Idly men är kokt i en mustig grönsakssoppa. Vi äter tre st vardera (40 rupier). Jag börjar svettas efter några tuggor. Det är varmt och kryddigt. Det är viktigt gott, men vi vet tyvärr inte vad rätten heter. Chai (8 rupier).

Vi köper kex och Coca-cola till efterrätt och slinker in på ett internetcafé (20 rupier/timme) nära vårt lodge. Ja, sådana finns i nästan varje stad där vi hittar boenden. De är lite skraltiga ibland och riktigt bra ibland. Vi lyckas ändå oftast göra det som tänkts.

I morgon byter vi delstat. Orissa. Vi har ny cyklat 1315 km (Chennai – Ichchapuram). Inte helt fy skam, eller hur?

A..

16 februari 2013. Srikakulam – Tekkali (Andhra Pradesh).

Sovit hyfsat. Vaknade tidigt. Drömt konstiga cykeldrömmar.

Kl 0640. Frukost. Idly simmande i sambar. Nej, inga fingrar till detta. Här fick vi en sked vardera, vilket vi tacksamt tar emot. Det var som en grönsakssoppa med simmande Idly i. Mer än vanligt. Gott.

Morgonoxkärrorna med sand är på väg. Fruktkärrorna börjar vakna. De står kvar ute under natten, väl inknutna med presenningar. Potatisfrukten börjar dyka upp igen. Vi åt den ifjol. Den såg ut som en potatis, men hade ett vitt gott fruktkött. När vi smakade igår var den mörkare i köttet och smakade mest sand. Det fick bli ett knippe bananer i stället. Denna gång var de stora, istället för de små vi annars alltid köper. (12 st – 50 rupier).

Indierna sitter ofta lågt på marken. De sitter (inte på rumpan) på fötterna, ihopvikta – med knäna nästan under armhålorna och hela foten platt på marken. Det är obegripligt hur de kan sitta så. Vi ser också människor ibland som har "fastnat" så – de kan helt enkelt inte resa sig upp från sin sittställning. Det är ett väldigt besvärligt att tvingas gå omkring så.

Vi ser också människor vila/sova på lagom obegripliga platser, som t ex vägkanter, broar eller trottoarer i den mån sådana finns. Fattigfolket sover var som helst, med en skitig filt omslagen omkring sig och över sitt huvud. Det gäller att inte snubbla på dem – eller cykla på dem.

Kl 0815. Utcheckade. Iväg.

Kl 0924. 14 km. En stor gudastaty byggs nära en flod, som inte har så mycket vatten i sig just nu. Den är starkt inkapslad i byggnadsställning (bambu) och måste ta åratal att bygga. Byggnadsställningen ser väldigt vingling ut, som om den är på väg att rasa men att de fortsätter att bygga på den ändå. Leif förundras över byggnadsställningen särskilda utseende. Vid flodkanten pågår tvätt av de långa & vackra tygerna (sari) som läggs på tork i sanden.

Kl 0952. 19 km. Väldiga högar med ris ligger vid sidan om vägen. Vi förundras över att det ligger öppet och ej under tak. Kanske är det sådant som används till tegelbränning istället för till mat. Eller kanske regnar det aldrig i denna tid. En stor traktor med skopa lassar runt i riset.

Kl 1018. 24 km. Ett vackert fält med gula solrosor strålar plötsligt emot oss. Fiiiint.

Kl 1042. 29 km. På vägbanan ligger "hö" på tork. Det är kryddor (som ligger i "baljor", som ärtskidor) som vi sedan får i vår goda mat – som torkas på den stora vägen.

Kl 1056. 33 km. Mellan två oxar som går nere på ett risfält finns en liten trumma, en vält, som tröskar  kryddorna som ligger på tork i det skördade risfältet. Tröskningen sker på en presenning där "krydd-höet" ligger när det tröskas. Oxarna ser ut att ha gjort det förr, de vandrar runt runt på presenningen nästan utan ledning av bonden som vänder höet själv med jämna mellanrum.

Trafiken är relativt måttlig på den stora vägen idag.

Kl 1257. 52 km. Tekkali, Andhra Pradesh, India. Ätit en god lunch. Veg Meal (ett stort lass ris med fyra röror & lite småkex; potatis/blomkålsröra, kikärtor, ärtor/linser samt något odefininierbart. Yogurt som slutkläm och kryddmildring. Vatten. (110 rupier = ca 14 kr). De fyller på allteftersom det tar slut på tallriken. Serveringspersonalen frågar ut oss och återkommer efter en stund med en fråga om vår ålder. De förundras särskilt över Leifs 63 år. Ja, visst är det roligt att alla blir så förundrade över oss och vår resa.

Kl 1340. 53 km. Tekkali. Incheckade på ett lagom skitigt lodge (300 rupier). Sri Sampat Srinivasa Lodge, i Tekkali. I stan fanns två lågstandardslodge, så det var mest att kasta krona och klave – som att välja mellan pest eller kolera. Vi tog det dyrare (utan att få valuta för pengarna). Det är ändå rätt beslut att stanna i denna stad. Vi vet inte var nästa boende finns, om det är 5 mil till det – så är det för långt för idag. Vi får nöja oss med 5 mil idag. Imorgon når vi gränsen mellan Andhra Pradesh och Orissa. Nu har vi cyklat 1229 km totalt – vår löpargps fungerar lysande som cylingsgps - peppar, peppar – så vi har koll på antal cyklade km, även när vi kör fel och får några extra kilometrar i våra ben.

När Leif gick in på ett av skrotlodgen väntade jag utanför. En efter en kommer fram och pratar med mig och undrar vad vi gör här. Snart står det 50 personer runt omkring mig. Det är lugnt och sansat, men ändå lite mycket och lite nära. Leif ser mig knappt när han kommer ner igen. Någon ger mig en påse äpplen mitt i allt detta – den indiska vänligheten är fin.

Längs vägen idag har vi sett flera "fabriker" för risrensning eller tröskning. Det ligger paketerat i stora säcklass utanför. Ja, många säckar och många "fabriker" som hanterar ris, har vi sett idag. Vi har idag sett flera solrosfält. Vackra och gula följer de solen. Vi blir glada av att se de fina solrosorna. De påminner om Leifs solrosor i Bredsättra.

Vi har haft funderingar på att svänga vänsterut för att finna mindre vägar, men bestämmer oss för att fortsätta i nordlig riktning. De skarpa bergen som följer oss på vår vänstra och västra sida vill vi inte cykla i. Vi är väldigt nöjda med de platta cyklingsvägarna.

På denna resa ser vi ofta män sittande och göra sina behov vid en vägkant eller en nära åker. En vattenflaska eller ett vattendrag används för tvätt – med vänster hand (den äter man inte med alls i Indien och toahanteringen är förklaringen till detta). De använder aldrig papper för toabesök, bara vatten för tvätt. Helt oblygt slår de sig ner vid vägkanten, helt öppet. Bara män, inga kvinnor. Ja, vi väljer att titta åt ett annat håll när vi passerar. Vi påminner oss om att det inte bara är koskit på gatorna. Det finns annat vi inte vill trampa i.

Kl 1526. Vi hittar ett internetcafé och hänger över datorn en stund. Innehavarna med vänner fotar oss frenetiskt innan vi går. Vi måste vara väldigt exotiska i deras ögon. Minst 20 bilder knäppte de med sina mobiltelefoner. Vi undrar om de sen cirkulerar på facebook här i Andhra Pradesh.

I denna by/stad knyter de fina korgar och mattor av fint skuren bambu. Det syns verkligen att de har gjort det förr. De knyter och flätar med riktigt flinka fingrar.

Vi häller vatten i en Spriteflaska och festar på låtsas-Sprite och Marie-Magic-kex. Det är finfint det, minsann.

Ja, jag tycker nog att vi har det ganska bra – trots att det inte blir några springmetrar alls på denna resa. Cykling duger inte så bra till marathonträning. Jag lär väl bli ifrånsprungen av systrarna i Stockholm i början av juni.

Chennai – Ponneri 48 km (Tamil Nadu)
Ponneri – Salurpeta 62 km (Andhra Pradesh)
Salurpeta – Sri Kalahasti 38 km
Sri Kalahasti – Gudur 60 km
Gudur – Kavali 100 km
Kavali – Ongole 87 km
Ongole – Bapatla 75 km
Bapatla – Machilipatnam 103 km
Machilipatnam – Narsapur 94 km
Narsapur – Amalapuram 48 km
Amalapuram – Kakinada 60 km
Kainada – Tuni 68 km
Tuni - Anakapalle 81 km
Anakapalle – Chittivalasa 68 km
Chittivalasa – Srikakulam 84 km
Srikakulam – Tekkali 53 km (Andhra Pradesh)
Summa Summarum = 1229 km.

(Den totala cykelsträckan beräknas nu till ca 18 – 1900 km)

Kl 1900. Apelsinköp (10 rupier/st). Så, vi har ändå fått i oss lite frukt idag. 4 bananer, 3 äpplen (skalade, ja) och 2 apelsiner. Bra, så.

Jag kliver in i badrummet på tå. Jag andas försiktigt. Precis när jag börjar duscha (hinktricket, förstås) går strömmen. Det blir totalt becksvart. Leif räddar mig genom att ha sin ficklampa i beredskap. Ja, se dessa ständiga strömavbrott.

Natt Natt!


A..

15 februari 2013. Fredag. Srikakulam. Vilodag. (Andhra Pradesh, India)

Sovit gott. Klockan stod som vanligt på väckning vid 5-tiden. Både jag och Leif vägrade att kliva upp. Framåt 0630 gick Leif ner till receptionen och kontrollerade om det gick bra om vi stannade ännu ett dygn. Det gjorde det. Vi slår alltså på stort och tar en vilodag på ett alldeles för dyrt hotell. (1500 rupier = ca 200 kr). Sovmorgon, tvätt i varmvatten, dusch i brännhett vatten och tvätt av våra sidenlakan. ”The Hindu” (engelsk dagstidning) sticks in under dörren. Det händer bara på dyra hotell).

Kl 0916. Vi vandrar sakta ut för frukost. Takten får vara låg idag. Vi går till vårt middagsställe igår och äter Masala Dosa och kaffe (46+14 rupier). Gott! Ja, vi äter många pannkakor med potatis eller lök här. Det är gott, men maten blir lite enahanda till slut. Det är en väldigt hektisk stämning på restaurangen. De sitter inte länge på stolen när de äter. Kort, snabbt och sedan iväg igen. Tre sittningar hinns med på stolarna bredvid oss, innan vi själva har ätit klart och lämnar lokalen. Vi försöker hålla takten nere. Min kryddsvedda underläpp har läkt – tack vare Korpskogs bivaxsalva. Det var tur att jag hade den med mig.

Efter frukosten promenerar vi sakta i den varma staden. Vi möter 10 kor som sakta promenerar i samlad trupp - mot trafiken. Det är helt i sin ordning för kor och oxkärror och andra att vandra som de önskar, bara det görs i lugn och lagom maklig takt. Det är det som är finessen i den till synes kaosartade indiska trafiken. Stanna inte – utan rör dig sakta framåt, så meckar allt till sig. Det är förundrande att se hur trafiken fungerar. Det är omöjligt att förstå att vi inte ser fler olyckor inträffa med så många människor, djur och olika fordon som skall samsas i trafiken. Det är också omöjligt att förstå att inte alla är helt döva, med den fruktansvärda ljudvolym som råder i detta land. Vi letar efter ett internetcafé och hittar ett så småningom (20 rupier/timme). När jag lägger upp en bild på en tidningsartikel (tulugi = språket i Andhra Pradesh) på bloggen, så ser någon detta över Leif axel och börjar intressera sig. Ja, de kan bara läsa tidningsartikeln och inte bloggtexten. Det kan ju räcka så. Leif berättar – för 512.e gången – om vår resa. Vi får göra´t ofta. Igen och igen. Många är nyfikna och några tror nog att vi far med osanning.

Kl 1510. Efter en stunds vilande går vi åter vill "vår" restaurang som då inte har något alls på meny – vi hamnar mitt emellan tid för meal och tiffin (= småmat typ Poori, Dosa och Idly). Vi får leta på en annan restaurang som serverar oss Meal + två liter vatten (110 rupier). De hade också väldigt stora kackerlackor i handfatet. Riktigt vidrigt äckligt stora. Ja, vissa saker gillas inte. Blä, för att uttrycka sig mycket milt.

Vi granskar kartor och konstaterar återigen att det är svårt att veta var boenden finns längs kusten. Vi kommer nog att vara tvungna att följa den stora vägen i ganska stor utsträckning framöver, och vi hoppas verkligen att där finns stora städer inom 5-8 mil, varje dag – där det också finns boenden. Skall vi hinna till Kolkata att vi kommer några mil framåt varje dag – och vi vill gärna hinna fram. Det är omöjligt att se på kartan vad som är en stor eller liten stad, och om där finns boenden. Ja, några stora städer ser vi, men de är inte tillräckligt många för att de skall räcka för våra behov. Vi ser att järnvägen följer den stora vägen – och det är då större chans att hitta boenden om järnvägen går via en stad. Det gör staden boendemöjlig, helt enkelt. Vi har mest att hoppas och tro att vi skall hitta rätt, eftersom det här inte går att fråga och få vettiga svar på boendefrågorna. Vi byter också delstat snart, från Andhra Pradesh till Orissa. Där är också vår tanke att, om möjligt, vara ännu försiktigare med våra förehavanden. Någon varnade oss häromdagen för Orissa; där är fattigare, en lägre utbildningsnivå och där finns illasinnade terrorister. En lägre utbildningsnivå ger också svårigheter att kommunicera – de kan då inte engelska och kan också antas vara räddare för att försöka prata med oss. Vår ambition är också där att komma i mål senast vid 3-tiden, att inte vara ute nattetid och inte vara i alltför stor obygd. Äsch, det skall nog gå bra, det är nog bara falskt förtal om Orissa. Orissa är nog en finfin delstat, som alla de andra vi har varit i.

I Andhra Pradesh är språken tulugu, engelska, urdu eller hindi, där tulugu är huvudspråket. Där finns mer än 76 000 000 människor (2001). Läskunnighet, enligt vår karta, uppgår till 60,5%.

I Orissa är språken oriya, bengali och hindi, där oriya är huvudspråket. Antal människor uppgår till ca 37 000 000 och läskunnigheten till 63,6 % (kvinnor 50,3 och män 75,2%).

Kl 1900. Efter en lång vila går vi ut för lite mat. En Masala Dasa vardera och te/kaffe (56 rupier). Inga kackerlackor synliga. Det tackar vi för.

Nattning tidigt, som vanligt. Tidigt i säng och tidigt upp, gör mest av dagen. Den svarta kvällen är vi sällan ute länge i.

Natt Natt!

14 februari 2013. Torsdag. Chittivalasa – Srikakulam (Andhra Pradesh).

Kl 0706. Påpackade och iväg för frukost. Efter en god stunds letande hittar vi ett litet frukosthak och äter en god Poori var. Det var avsevärt godare än gårdagens middag. En god potatis/lökröra, nylagad och varm smakar bra till en brännvarm och nylagad Poori. Chai/te. (24 rupier).

Kl 0750. Frukostade. Avfärd. Vi leter frenetiskt efter den lilla lantvägen, som syns på båda våra kartor. Vi blir ändå lotsade till den stora vägen. Nej, det finns ingen väg vid sidan om. Nej, det finns ingen strandväg. Det finns bara tvärvägar ner till byarna (öst/västlig riktning), men ingen som går parallellt med den stora vägen (nord/sydlig riktning). Vi skulle gärna slippa den stora vägen, men tvingas färdas på den igen.

Kl 0950. Vi försöker ta oss av motorvägen, men tillbakalotsas igen. Nej, det finns ingen liten lantväg. Småvägarna går bara till en by och stannar där. När tillräckligt många sagt så, så får vi kanske tro på´t även om kartan visar annat. Pyrt. Det odlas en del majs i dessa kvarter, när vi smiter ner på en liten väg en stund. Ja, vi får vända eftersom den tar slut.

Kl 1015. 30 km. Frukost igen. Onion Dosa (30 rupier) på ett motorvägshak. Nya tag för några mil framåt. Motorvägshaken och vägköken ser ruskiga ut, men har nylagad mat och många gäster. Vi uppfattar dem som säkra – där det rör sig mycket folk och maten inte ligger samlad på hög så länge. De lagar enkel och god mat.

Kl 1050. 33 km. Ja, här går det inte undan alls. Men så är det ju oftast för oss här. Vi blir stoppade av någon som ringt efter pressen. Vi får order om att vänta vid vägkanten (5 indiska minuter). Konstigt nog dyker ett par reportrar upp inom mindre än 5 minuter. Vi pratar en stund och lotsas sedan in under ett stort skuggigt palmbladstak, där vi bjuds på te. En rolig detalj är Leifs ålder. När de hör att han är 63 år, så dör de nästan av chock. De kan inte föreställa sig att det är sant och förundras stort över detta. (Tidning; Sakshi Eenadu).

Kl 1125. Iväg igen. Det tog kort tid innan reportrarna kom, men samtalet tog en god stund. Många lyssnade och lade sig i samtalet, så det blev en aning rörigt.

Längs vägen idag känns det mest som ”motorvägscykling”. Alltså – cykling utan väldigt många intryck, med tung trafik och torra marker runt omkring. En kort sträcka visar sig den vackra grönskan med mängder av risfält, för att sedan blir torrt och buskigt igen.

Kl 1648. 84 km. Srikakulam. Jösses, säger jag. Detta är distriktets huvustad, staden är stor och inte ett enda ledigt hotellrum finns att uppbåda. Efter två timmars letning fick vi till slut napp. Vi fick – nej, fullbokat pga bröllop – på ca 15 boenden. Paniken kom smått smygande och trötthetstårarna var mycket nära. Till slut fick vi napp – på ett dyrt hotell (1500 rupier). Säkerhetspersonalen och springpojken höll på att få storslag när vi försökte bära upp cyklarna på rummet. Det var ett regelbrott som hette duga. Vi fick så snällt ställa cyklarna i garaget. Mitt i kaoset kommer en journalist och vill intervjua oss. Man kan kalla det för riktigt usel timing. Efter incheckning fick han dock lite information och ett foto. Vi vet inte vilken tidning han kom ifrån.

Varam Residence (hotellet), Srikakulam (distriktets huvudstad & distriktets namn), Andhra Pradesh (delstaten), India (det fantastiska landet, som lär oss en hel del nytt). Sverige är verkligen inte en norm för världen. Världen ser verkligen annorlunda ut på andra platser. Det är onekligen nyttigt att
resa.

1176 km cyklade. 750-800 km kvar. Det verkar vara lite svårt med småvägar framöver. Kanske är det också svårare med boendestäder. Vi hoppas verkligen att det inte är så. Ja, vi har tidsmarginal för en vilodag, men hittar ingen plats att ta den på. Detta hotell är för dyrt för att vila på.

Middag. En god Masala Dosa, vatten och kaffe (76 rupier).

Vilken cirkus det blev, när vi checkade in. Vi kan skratta åt det lite senare, men hu, hur det blir ibland. Journalisten, springgrabben och säkerhetsvakterna fick se oss ”i våra normala skor”, men det passade sig inte riktigt just där och då. Vi är alldeles förundrade över att alla (!) lodge i den stora staden var fullbokade och alla av samma anledning. Det var mängder av bröllop i stan.

Bröllopssäsong? Vi undrar hur länge den varar och om den kan ställa till det för oss senare också. Vi hoppas att den är slut nu! Bröllopen är stora tillställningar, med stora, stora banderoller med bilder på bröllopsparen och mängder av gäster, mat, dekorationer, musik och spektakel. Dessa banderoller hängde utanför många av hotellen vi letade boenden på, med olika par på bilderna. Många var det, ja.

Kex, vatten och coca cola (55 rupier) inhandlas. En expedit hjälper oss – vi får tydligen inte vandra själva i butiek. En kvinna slår in våra varor i kassan utan att sända en enda blick till oss, ställer sedan ner varorna på golvet bakom sig utan att ta emot pengarna. Trängseln är stor vid kassan och kösystemet indikerar att alla står först i kön (utom vi som har mycket kortare armar än alla andra). Längst armar vinner. En annan expedit uppfattar till slut min frustration och hjälper oss i mål – dvs att betala och få loss våra kex och dryckesflaskor. Det behövdes minst fyra i personal bara för att vi skulle få våra varor och komma ut ifrån butiken. Ja, det ger ju arbetstillfällen förstås. Så särskilt rationellt är det däremot inte.

Igår funderade vi kring alternativ om vi går boendebet. Vi kan ju inte sova ute. Kanske skall vi fråga efter en kyrka? Andhra Pradesh har många kristna och det finns många kyrkor. Kanske är de vänliga om de krisar för oss. Ja, det får visa sig om det händer. Jag hoppas verkligen att det inte gör det, men kartläsningen framöver ger en del oro i magen.

A..

13 februari 2013. Onsdag. Anakapalle – Chittivalasa (Andhra Pradesh, India).

Väckning 0454. Vi måste vara packade före kl 0600 idag, eftersom de stänger av strömmen 0600 – 0800. Det var ett bra lodge (= tak över huvudet för en trött Anette) och ett dåligt lodge (det vara bara lakanet som var rent. Toan var förskräcklig).

Vi spankulerar på stan en stund, tittar på när de sopar och sorterar soporna – i vänta på att något frukostställe skall vakna. Soptunnor töms ut och kvinnor sorterar skräpet. Det ser inte ut som en trevlig uppgift. Det hinner ljusna innan vi får frukost. Det är bara kaffeställena som är vakna innan ljuset kommer, men det är gott om folk ute. På trottoaren görs det ett storkok i gryningen – i jättestora grytor. Tomater, kök och annat skärs, sittandes på trottoarkanten. Grönsaker i stora lass.

Kl 0641. Ett öppet frukostställe hittas och vi beställer Onion Dosa. Det fylls på med en friterad rismjölsbulle (Bonda), vatten och kaffe (92 rupier).

Efter landsbygdsvägarna ser vi ofta små bås, kanske 1½ – 2 kvm. I dessa håller barberaren till. Det ryms en stol med lite svängrum, hans spegel och någon liten hylla. Det sitter ofta en kund i stolen, för rakning eller klippning. De har ofta öppet mycket tidigt på morgonen (& många rakar sig där).

Kl 0738. Påpackade. Iväg. Ett morgonrekord idag var sex personer på en moppe. En vuxen och fem smala tonåringar, sannolikt på väg till skolan.

Kl 0903. 17 km. Den väg vi tänkt oss som trafiklugn lantväg visar sig vara en övertrafikerad lastbilsled. Det blir dammigt, bullrigt och med många lastbilstutor på vår färd. Därtill får vi några uppförsbackar (eller motlut) att trampa i – och höga berg vid sidan om. Det är ändå förundrande att vi inte behöver tampas med så höga backar. Vi har i huvudsak haft platta vägar under hela vår resa.

Kl 1111. 38 km. Här finns många hus med palmbladstak. Taken går nästan ner till marken och används som bostadshus, kökshus, djurhus eller affärslokaler – var för sig. Flera har nät på nedersidan och används som hönshus. Det finns många varianter på samma tema. Det ter sig som ett bra skydd mot solen och regnet.

Kl 1206. 50 km. Matstopp. Biryani (ris med grönsaker), vatten och cola, te. För första gången på alla våra resor i Indien får vi fel mat. En tugga kyckling spottades raskt ut, kökspersonalen fick sig en redig utskällning av ägaren och vi fick en ny portion av rätt sorts mat. Ja, det är bäst att gå på helvegetariska restauranger, men ibland finns de inte tillgängliga. Dubbelkoll får bli trippelkoll i framtiden.

Kl 1446. 78 km. Detta höll på att sluta med ett magplask. Vårt tänkta mål – Bhimunipatnam – en omtalad strand där det uppgivits finnas många lodge – saknade helt boenden. Efter många frågor hittade vi en bröllopshall i nästa by. Lite flyt måste vi ju ändå få ha. Utan detta hade vi fått cykla långt och länge idag. Vi fick checka in om vi lovade att checka ut tidigt i morgon bitti. Vi bor nu i Chittivalasa, ca 5 km från Bhimunipatnam. Den tänkta vilodagen (i morgon) flög sin kos. Det får gå ändå.

Idag har vi sett en hel del höns/kycklinguppfödning. Ja, vi har sett det tidigare också. Därutöver har vi inte sett något specifikt större odlande under dagens färd. Ibland blir vi bestörta över djurhanteringen. En del kor har en tung pinne runt halsen, andra har bundits ihop i sina framben med ett kort rep, eller ett kort rep vid ett träd. Kyckling på väg för leverans hängs i fötterna, i stora knippen, på en moppe eller en liten lastbil.

På kvällskvisten blir det en Dosa & Porotha – kall med kall röra, kaffe (42 rupier). Bättre har vi ätit. Vi får festa på våra bananer som vi köpte tidigare idag (16 st – 30 rupier).Nåväl. Vi bor bra och vi mår bra. Vi hoppas att ingen pillar på cyklarna, som vi inte lyckades få med oss upp på rummet idag.

God Natt, säger vi ifrån en liten miniprick på kartan som visade sig vara en hyfsat stor stad – med ett lodge, som ingen visste fanns. Men som vi faktiskt hittade! Det var fint så, minsann. För övrigt skulle det vara gott med lax och potatis – i stället för de ständiga pannkakorna (!) med potatis eller lök i, eller ris på längden och tvären. Men, vi får gilla det läget ännu en tid. Ja, faktum är att det blir lite enahanda med maten när man måste äta på restaurang varje dag. Det blir svårt att variera.

Sri Laxmisrinavasa (lodge 500 rupier – fint rum i en bröllopshall. Har skall vara bröllop i morgon, så vi måste ut tidigt.) Chittivalasa.

A..

12 februari 2013. Tisdag. Tuni – Anakapalle (Andhra Pradesh)

12 februari 2013. Tisdag. Tuni – Yelamanchili – Kondakarla – Anakapalle (Andhra Pradesh).

Kl 0623. Frukost. Poori, vatten och kaffe (77 rupier). Morgonen är kylig och generatorerna dånar. Elavbrott igen. På restaurangen pågår morgonproceduren med rökelse mot gudabilderna. Lokalen och verksamheten välsignas. Frukosten var mycket god med en ordentlig potatis- och lökröra. Det är duktiga på att fylla på röror och såser, när de tar slut.

Kl 0745. Utcheckade. Påpackade. Nöjda. Iväg. Fast vi kom inte så långt. Vi blir indragna på ett bibliotek (av en kristen äldre sjöman vid namn John Baptist (?) för att titta i tidningen. Det visar sig att bilagan vi är med i tillhör distriktet på andra sidan bron. Vi måste sålunda cykla tillbaka igen, för att få tag i tidningen. Vi ombeds vila och läsa tidningen på biblioteket – för hur kan de veta att vi bara cyklat i 500 meter och är färdigvilade. Vi får dock veta att påven har avgått och att en terrorist har avrättats i Indien för att han attackerat parlamentet.

Ja, vi är med i tidningen Andhra Jyoty idag. En matbild och en cykelbild där också den svenska flaggan syns. Finfint! Som vanligt är artiklarna på krumelurspråket (tulugi) så vi kan inte läsa vad som står. Å andra sidan vet vi ju vad vi har gjort och var vi är på väg.

Kl 0830. 2,5 km. Omtag och iväg igen.

Ca kl 1200. 44 km. Yelamanchili. Vi har fått åka på motorväg idag. Det gillas inte riktigt. Lunch – meal med ordentlig påfyllning, vatten. Nej, här fanns inget kaffe eller te. (100 rupier).

Den platta vägen har kantats av höjder. Inga backar för oss idag, dock. Minst 10 punkteringar har vi (eller snarare Leif) sett på lastbilarna idag. Igen för oss ännu. Peppar, peppar.

Ris, banan, kokos, tegel och sockerrör syns från vägen. Kor och getter rör sig på motorvägen som om det är deras hemkvarter. 30 apor dräller också över vägen och chattrar skrämt när vi passerar.

Kl 1626. 81 km. Anakapalle. Inloggade på Sri Manikya Lodge (300 rupier). Bättre har vi bott, men vi har tak över huvudet innan mörkret är här. Boendeletning är tröttsam ibland. Idag tog det ca en timme att finna boende. Ibland är detta en kurs i tålamod och tolerans – badrummen är ett kapitel för sig. Detta var verkligen inte det finaste vi sett.

Från lunchtid idag valde vi bort motorvägen. Det är svårt att lotsas på småväg när stor väg finns. Från Yelamanchili (Elamanchili) via Kondakarla till Anakapalle – ja, det blev en hyfsad omväg. Vi fick helt enkelt runda en bergsknalle på andra sidan än där motorvägen gick. Vi slapp den tunga trafiken och fick några extra mil i benen.

924 km totalt. Nu är vi nog halvvägs komna.

Min ryggsäck – med kamera och objektiv – åkte i golvet med en smäll idag på lunchen. Jag hoppas att de klarade sig från skador.

På den lilla vägen efter lunchtid arbetades det med sockerrören. Skördande och kokande i stora (2½ – 3 mter i diameter och 2 dm höga) grytor. Här förädlade de alltså sina sockerrör själva, istället för att köra iväg dem till en fabrik. Vid sidan av vägen låg högvis av restprodukter från sockerrören och förädlingsprocessen.

Kvällskvisten närmar sig och vi går ut och äter. Msala Dosa, kaffe och vatten bli bra kvällsmat idag. Vi fyller på vår festarryggsäck med en melon, Mariekex och en Pepsiflaska. Det smakar gott efter en stunds internethantering i grannhuset (15 rupier/timme).

God Natt, säger vi ifrån Anakapalle, Andhra Pradesh, India. Imorgon drar vi nord – eller kanske nordost. Vi när en önskan om en inte så starkt trafikerad väg, och några mil närmare den stora staden Kolkata.

A..

Fin reskamrat!

11 februari 2013. Måndag. Kakinada (Andhra Pradesh).

Vi lade oss tidigt igår. Vi slöade på hotellrummet och lade oss tidigt för att sova. Framåt kl 10 väcktes vi av att det ringde, bankade på dörren och skreks utanför. Det lät som en mobb, eller en grupp berusade män. Nej, vi öppnade inte dörren. Det tog lång tid innan de slutade och det kändes som om de skulle ha kunnas slå in dörren. Det var en mycket obehaglig upplevelse. Indier, alkohol och grupper av festande män och festivaler är något att akta sig för. Folksamlingar/grupper kan mycket snabbt spåra ur. - Men nu får vi inte låta rädslan styra oss. Vett och sans, må som vanligt råda. Idag är det måndag – och ingen festivaldag. Då är det nog tryggare igen, får vi tro. Allt det vanliga vänliga folket är inte farligt.

Kl 0645. Vi går ut för frukost och finner läget lugnt. En ny vänlig dag står på agendan. Vi äter Poori och Dosa till frukost, med vatten och kaffe (66 rupier). Gott! (Ja, starkt!) Ner från vårt hotell kommer ordentliga och välklädda ungdomar – vi undrar om det var de som oroade oss inatt. De kommer alla från samma företag. Ja, kanske var det de – som berusade ringde på fel dörr. Ja, vem vet. Idag är i varje fall en ny – fin – dag.

Kl 0750. Frukostade. Påpackade. Iväg.

Kl 1015. 28 km. Risfält i vatten, ris i grönska och skördat ris. Ja, ris i mängd på stora arealer. Vid vägkanten säljs det majs idag. Vi ser inga majsodlingar, men de finns såklart i närheten. På lastbilarna kommer stora lass sockerrör. En del bomullsfält kantar också vägen idag.

Kl 1128. 38 km. Friterade risbullar, potatisröra och några såser. Kaffe/te, vatten (50 rupier) i ett simpelt gatuklök med presenning och plåt som väggar och tak. Vi börjar för övrigt bli riktigt duktiga på att äta med handen (bara höger hand). Några bestick finns inte att tillgå. Medan vi äter fotograferar en reporter från tidningen Anhra Jyothi oss. Det känns ovant med en matbild istället för en cykelbild, men han fotar oss också vid cyklarna innan vi åker. Nu slutar vi nog att räkna reportrar och köpa tidningar. Väskan börja bli full.

Maten serveras ofta på en plåtbricka, med fack för såserna eller rörorna. Eller också kommer dessa bredvid, i små skålar. Ibland läggs ett stort blad i botten – kanske för att det blir lättare med disken då. De diskar i kallt vatten, utan diskmedel och de har ibland dålig tillgång till vatten. Ibland byts bladet mot en plastbit, en pappersbit och någon gång en foliebit. Plast och folie känns lite naturovänligt, men det känns ändå mer hygieniskt pga diskförhållandena. När ”dagens rätt” (thali eller meal) serveras görs det ofta direkt på ett stort bananblad (utan plåtbrickan). - Alltid utan bestick. Det är höger hand som är redskapet för att få i sig maten.

Kl 1218. 45 km. Reglerade vattendrag med grävda ytor och cement på sidorna (= grävda kanaler). Ja, vi ser det ibland och förstår att de ändå lägger en hel del tid och resurser på vattenfrågorna.

Kl 1243. 51 km. Plötsligt byter landskapet form. Bergen tornar upp sig nära. Bananplantor (bladen = tallrikar för maträtten Thali eller Meal) och kokosnätter tar plats och risfälten syns inte här. Det blev en ordentlig scenförändring. Det blev det första motlutet som får klaras av – med ett medlut därefter. Ja, några halvlånga backar och nedförslut följer oss mellan de höga kullarna den kommande timmen. Ja, det kan vi nog stå ut med efter så många mil helt utan backar!

Kl 1415. 68 km. Tuni. Lodge Ravi Teja (400 rupier). Ta upp cyklarna på rummet, sade mannen i receptionen. Tac, tänker vi, nu slapp vi argumentera för att göra just det. Vi tar alltid upp cyklarna på rummet, för att de skall hållas hela och för att de inte skall försvinna.

Utanför lodget träffar vi 20-25 pastorer som är här för en pastorskonferens. De blev väldigt glada över att samtala med oss en stund. Vi är en aning pastorsförföljda (vi har träffat många!) och Leif låser dörren med dubbla lås. De är väldigt pratintresserade. Jag blir glad av samtalen.

De sista 28 km i dag gick på motorväg, vilket fick vara ok i dag. Vi har kunnat cykla på små & fina vägar i flera dagar. På motorvägen mötte vi en getaherde med en skock getter om ca 30-40 djur. Ja, de höll sig bra på sin kant och virrade inte mitt ute i vägen.Plötsligt kommer två unga killar på en mc. Den ena börjar rota i sin väska och ger oss en påse vatten var – i farten. Vi noterar att den är ren, säker, mm – och tackar stort för bidraget.

Dusch. Vila. Ombyte. Middag (Porotha med grönsaksröra, Masala Dosa, kaffe. Gott! (52 rupier).

Vi möter hela tiden en kroppsspråkskollision här. När indierna säger ja – gör de ofta också sin huvudskakning. Den gör oss alltid förvirrade (eftersom vi får för oss att en huvudskakning betyder nej), även om vi vet att den betyder ja (- fast ibland betyder den förstås nej, kanske eller hej).

Staden – Tuni – är hyfsat stor. Den för en järnvägsstation, vilket ger oss boende. Därtill hittar vi mat, bananer (16 st för 25 rupier) och internet (20 rupier/timme). Vad mer kan man begära? - Ja, det skall vara att internetuppkopplingen också fungerar, vilket den inte gjorde så bra idag.

Nåväl. Vi firar dagens väl med en Sprite och en packe bananer. Det är inte fy skam, det.

Natt Natt, hälsar vi från Tuni – Andhra Pradesh, Incredible India.

10 februari 2013. Söndag. Amalapuram (Andhra Pradesh) – Yanam (Puducherry) - Kakinada (Andhra Pradesh).

Boendet i Amalapuram (Sri Benkateswara Plaza Lodge) var mycket bra. Nybyggt, rent, billigt och vänligt. Därtill central och bra beläget i staden. Det var det bästa boendet hittills på denna resa.

Kl 0612. Det städningseldas i den tidiga timmen. Morgonens bestyr är igång. Nattens koblajor är ännu inte bortstädade, så man får passa sig så man inte kliver i en sådan. Man kan inte titta sig för mycket omkring, för då riskerar man att kliva i en koblaja eller i en grop, eller kanske rakt ner i avloppssystemet. Man får helt enkelt se var man sätter sina fötter.

Frukost. Ja, vårt middagsställe är öppet och serverar oss en fin frukost. Onion Dosa, kaffe och vatten (77 rupier). Det är en god frukost med massor av rå lök i pannkakan (dosa) med brännvarm nylagad sås. Ja, vi gillar det nylagade och varma. Det känns hälsobra så.

Phu. Ja, det är mycket skrivande här. Jag skriver i en anteckningsbok under dagen och skriver rent i min dator på kvällen, för att lägga ut texten på bloggen när vi hittar ett internetcafé. Jag har tyvärr ingen internetuppkoppling till min dator.

Idag tror vi ännu på en riktigt fin dag, i ett platt och (för oss) fint cykellandskap. Vi ser inga västerlänningsturister på denna sida – de verkar bara vara på den västra sidan. Vi har inte mött några ryggsäcksungdomar alls, sedan vi påbörjade vår cykeltur. Häromdagen hejade jag på en ung tjej, som blev rädd och hoppade undan som om jag skulle bita henne. Ibland blir vi väldigt förundrade över människornas reaktioner. Vi förstår att här inte rör sig så många västerlänningar.

Kl 0735. Avfärd efter dagens tidningsköp (Vartha Daily), där vi var med igen. Fint! Ja, det är roligt att vara med i tidningen!

370 meter. Ja, så långt kom vi innan vi blir inbjudan på kaffe av en man som vi engagerade som översättare av dagens tidningsartikel. Vi fick sötsaker och kaffe i hans hem. Han bodde i ett litet hus som han hyrde – tillsammans med sin fru och två döttrar (vackra kvinnor!). Det blir ett stort fotograferande innan vi åter är iväg (kl 0835). Dagen börjar onekligen fantastiskt bra. Amalapuram skall vi minnas som en bra stad, med ett bra boende och en fantastisk vänlighet vid vår avfärd. Glad, blir jag av detta. Mycket glad! Jag tror att familjen också blev glada över att möta oss, samtala en stund och bjuda oss på sin vänlighet. Vi följer vårt lyckospår!

Tempelvagn i Yanam

Kl 1100. 30 km. Yanam – Puducherry. Ny delstat (Unionsterritorium), en kort, kort bit.  Puducherry finns på 3-4 ställen i Indien, på både västra och östra sidan, som små, små, ministater i staten – men styrs från centralt håll. De har franskt påbrå. Vi äter lunch här. Onion Dosa och chai (te) – 36 rupier. Mums! Bivaxsalvan på igen, för att klara kryddsvidet.

En polis kommer fram med en tidning, där vi är med. Grannbutiken har en likadan. Vi har inte den tidningen (Andhra Jyothi), så vi får ge oss ut på tidningsjakt igen. Suck – jag tror nu att vi tappar räkningen på hur många tidningar vi är med i och hur många fotografer och reportrar vi har träffat. Många, många har det verkligen blivit. Det känns obegripligt hur de kan hitta oss hela tiden. Har de spårhundar ute, eller har de placerat en gps i min eller Leifs cykelsadel? Detta är oerhört förundrande.

Vi trampar vidare men hinner bara några hundra meter innan vi blir stoppade av nya reportrar. Denna gång är de från Yanam, Puducherry (P Ashckkumar Sakshi Yanam) . Vi hoppas att tidningen inte är så lokal så att den bara finns i minililla Puducherry.

Landskapet är platt, som det varit hela tiden. Jordbruksbygd. Riset står i vatten. Det är grönt och växer och frodas. Ibland byts det av med några räkdammar igen. Vi möts av idel leenden, vinkningar och samtal. Vi fotas igen och igen.

Kl 1341. 52 km. Plötsligt möter vi mängder av människor klädda i fina kläder, blomster och girlanger. Frukt, rökelser, trummor och bjällror – och en också klädd i bjällror. De är vackra, allvarsamma, finklädda och glada. Ja, de är på väg till sina tempel. De skjuter smällare under promenaden allteftersom. Vi möter flera hundra promenerande människor efter vägen – de flesta antagligen på väg till sina närmaste tempel.

Strax innan Kakinada blir vi infångade vid ett tempel. Det sitter mängde av människor och äter och vi får en tallrik i våra händer – med ris, grönsaker, sötsaker och det är fantastiskt gott. Det tillagas över öppen eld i stora, stora byttor och riset ligger lagom slarvigt på golvet i ett hus intill. Ja, jag brukar ju säga att lite skit bara rensar magen – men vi undrar ibland var gränsen går. Nåväl, vi äter det som bjuds, vi gläds och vi mår gott om det omgivande vänligheten. Det är flera hundra personer på plats, som äter och gläds över dagens festival. När vi ätit klart lyfter vi våra kameror för att fotografera. Plötsligt bryts stämningen och några herrar (5-6) kommer fram och kräver donationer om 10 000 rupier. Stämningen blir obehagligt, men vi släpps iväg efter en liten stund när någon i gruppen inser vårt obehag som närmar sig rädsla. Vi kommer strax ut därifrån – med heder, hälsa och cyklar i behåll. Det kan gå en mycket kort tid mellan lycka och rädsla – när många står runt omkring oss med krav eller annat än vänlighet i sin ton. Vi är glada att någon i gruppen insåg vårt
läge och såg till att vi fick lämna platsen utan ytterligare problem. Ibland kan läget bli mycket, mycket märkligt. När det är många människor runt omkring oss och stämningen ändras, så kan vi lugnt säga att vi känner oss väldigt små.

Kl 1518. 60 km. Hotel Samudra Inn, Kakinada (600 rupier). Fint! Vi firar – med en delad öl – att vi kom ut från dagens tempelbesök med blotta förskräckelsen. Bortsett från detta obehag, har dagen varit mycket god.

En annan märklighet hände igår, när vi var ute och letade efter ett internetcafé. Vi frågade en polis, varefter en äldre farbror kom fram och drog med oss in på en sidogata. Vi trodde att vi skulle bli lotsade till ett internetcafé, men vi hamnade istället på en (kristen) begravning. Vi lämnade platsen så snart vi insåg vad som pågick.

A..

Kvinnor i blota risfält.