Kl 0706. Påpackade och iväg för frukost. Efter en god stunds letande hittar vi ett litet frukosthak och äter en god Poori var. Det var avsevärt godare än gårdagens middag. En god potatis/lökröra, nylagad och varm smakar bra till en brännvarm och nylagad Poori. Chai/te. (24 rupier).
Kl 0750. Frukostade. Avfärd. Vi leter frenetiskt efter den lilla lantvägen, som syns på båda våra kartor. Vi blir ändå lotsade till den stora vägen. Nej, det finns ingen väg vid sidan om. Nej, det finns ingen strandväg. Det finns bara tvärvägar ner till byarna (öst/västlig riktning), men ingen som går parallellt med den stora vägen (nord/sydlig riktning). Vi skulle gärna slippa den stora vägen, men tvingas färdas på den igen.
Kl 0950. Vi försöker ta oss av motorvägen, men tillbakalotsas igen. Nej, det finns ingen liten lantväg. Småvägarna går bara till en by och stannar där. När tillräckligt många sagt så, så får vi kanske tro på´t även om kartan visar annat. Pyrt. Det odlas en del majs i dessa kvarter, när vi smiter ner på en liten väg en stund. Ja, vi får vända eftersom den tar slut.
Kl 1015. 30 km. Frukost igen. Onion Dosa (30 rupier) på ett motorvägshak. Nya tag för några mil framåt. Motorvägshaken och vägköken ser ruskiga ut, men har nylagad mat och många gäster. Vi uppfattar dem som säkra – där det rör sig mycket folk och maten inte ligger samlad på hög så länge. De lagar enkel och god mat.
Kl 1050. 33 km. Ja, här går det inte undan alls. Men så är det ju oftast för oss här. Vi blir stoppade av någon som ringt efter pressen. Vi får order om att vänta vid vägkanten (5 indiska minuter). Konstigt nog dyker ett par reportrar upp inom mindre än 5 minuter. Vi pratar en stund och lotsas sedan in under ett stort skuggigt palmbladstak, där vi bjuds på te. En rolig detalj är Leifs ålder. När de hör att han är 63 år, så dör de nästan av chock. De kan inte föreställa sig att det är sant och förundras stort över detta. (Tidning; Sakshi Eenadu).
Kl 1125. Iväg igen. Det tog kort tid innan reportrarna kom, men samtalet tog en god stund. Många lyssnade och lade sig i samtalet, så det blev en aning rörigt.
Längs vägen idag känns det mest som ”motorvägscykling”. Alltså – cykling utan väldigt många intryck, med tung trafik och torra marker runt omkring. En kort sträcka visar sig den vackra grönskan med mängder av risfält, för att sedan blir torrt och buskigt igen.
Kl 1648. 84 km. Srikakulam. Jösses, säger jag. Detta är distriktets huvustad, staden är stor och inte ett enda ledigt hotellrum finns att uppbåda. Efter två timmars letning fick vi till slut napp. Vi fick – nej, fullbokat pga bröllop – på ca 15 boenden. Paniken kom smått smygande och trötthetstårarna var mycket nära. Till slut fick vi napp – på ett dyrt hotell (1500 rupier). Säkerhetspersonalen och springpojken höll på att få storslag när vi försökte bära upp cyklarna på rummet. Det var ett regelbrott som hette duga. Vi fick så snällt ställa cyklarna i garaget. Mitt i kaoset kommer en journalist och vill intervjua oss. Man kan kalla det för riktigt usel timing. Efter incheckning fick han dock lite information och ett foto. Vi vet inte vilken tidning han kom ifrån.
Varam Residence (hotellet), Srikakulam (distriktets huvudstad & distriktets namn), Andhra Pradesh (delstaten), India (det fantastiska landet, som lär oss en hel del nytt). Sverige är verkligen inte en norm för världen. Världen ser verkligen annorlunda ut på andra platser. Det är onekligen nyttigt att
resa.
1176 km cyklade. 750-800 km kvar. Det verkar vara lite svårt med småvägar framöver. Kanske är det också svårare med boendestäder. Vi hoppas verkligen att det inte är så. Ja, vi har tidsmarginal för en vilodag, men hittar ingen plats att ta den på. Detta hotell är för dyrt för att vila på.
Middag. En god Masala Dosa, vatten och kaffe (76 rupier).
Vilken cirkus det blev, när vi checkade in. Vi kan skratta åt det lite senare, men hu, hur det blir ibland. Journalisten, springgrabben och säkerhetsvakterna fick se oss ”i våra normala skor”, men det passade sig inte riktigt just där och då. Vi är alldeles förundrade över att alla (!) lodge i den stora staden var fullbokade och alla av samma anledning. Det var mängder av bröllop i stan.
Bröllopssäsong? Vi undrar hur länge den varar och om den kan ställa till det för oss senare också. Vi hoppas att den är slut nu! Bröllopen är stora tillställningar, med stora, stora banderoller med bilder på bröllopsparen och mängder av gäster, mat, dekorationer, musik och spektakel. Dessa banderoller hängde utanför många av hotellen vi letade boenden på, med olika par på bilderna. Många var det, ja.
Kex, vatten och coca cola (55 rupier) inhandlas. En expedit hjälper oss – vi får tydligen inte vandra själva i butiek. En kvinna slår in våra varor i kassan utan att sända en enda blick till oss, ställer sedan ner varorna på golvet bakom sig utan att ta emot pengarna. Trängseln är stor vid kassan och kösystemet indikerar att alla står först i kön (utom vi som har mycket kortare armar än alla andra). Längst armar vinner. En annan expedit uppfattar till slut min frustration och hjälper oss i mål – dvs att betala och få loss våra kex och dryckesflaskor. Det behövdes minst fyra i personal bara för att vi skulle få våra varor och komma ut ifrån butiken. Ja, det ger ju arbetstillfällen förstås. Så särskilt rationellt är det däremot inte.
Igår funderade vi kring alternativ om vi går boendebet. Vi kan ju inte sova ute. Kanske skall vi fråga efter en kyrka? Andhra Pradesh har många kristna och det finns många kyrkor. Kanske är de vänliga om de krisar för oss. Ja, det får visa sig om det händer. Jag hoppas verkligen att det inte gör det, men kartläsningen framöver ger en del oro i magen.
A..
Kl 0750. Frukostade. Avfärd. Vi leter frenetiskt efter den lilla lantvägen, som syns på båda våra kartor. Vi blir ändå lotsade till den stora vägen. Nej, det finns ingen väg vid sidan om. Nej, det finns ingen strandväg. Det finns bara tvärvägar ner till byarna (öst/västlig riktning), men ingen som går parallellt med den stora vägen (nord/sydlig riktning). Vi skulle gärna slippa den stora vägen, men tvingas färdas på den igen.
Kl 0950. Vi försöker ta oss av motorvägen, men tillbakalotsas igen. Nej, det finns ingen liten lantväg. Småvägarna går bara till en by och stannar där. När tillräckligt många sagt så, så får vi kanske tro på´t även om kartan visar annat. Pyrt. Det odlas en del majs i dessa kvarter, när vi smiter ner på en liten väg en stund. Ja, vi får vända eftersom den tar slut.
Kl 1015. 30 km. Frukost igen. Onion Dosa (30 rupier) på ett motorvägshak. Nya tag för några mil framåt. Motorvägshaken och vägköken ser ruskiga ut, men har nylagad mat och många gäster. Vi uppfattar dem som säkra – där det rör sig mycket folk och maten inte ligger samlad på hög så länge. De lagar enkel och god mat.
Kl 1050. 33 km. Ja, här går det inte undan alls. Men så är det ju oftast för oss här. Vi blir stoppade av någon som ringt efter pressen. Vi får order om att vänta vid vägkanten (5 indiska minuter). Konstigt nog dyker ett par reportrar upp inom mindre än 5 minuter. Vi pratar en stund och lotsas sedan in under ett stort skuggigt palmbladstak, där vi bjuds på te. En rolig detalj är Leifs ålder. När de hör att han är 63 år, så dör de nästan av chock. De kan inte föreställa sig att det är sant och förundras stort över detta. (Tidning; Sakshi Eenadu).
Kl 1125. Iväg igen. Det tog kort tid innan reportrarna kom, men samtalet tog en god stund. Många lyssnade och lade sig i samtalet, så det blev en aning rörigt.
Längs vägen idag känns det mest som ”motorvägscykling”. Alltså – cykling utan väldigt många intryck, med tung trafik och torra marker runt omkring. En kort sträcka visar sig den vackra grönskan med mängder av risfält, för att sedan blir torrt och buskigt igen.
Kl 1648. 84 km. Srikakulam. Jösses, säger jag. Detta är distriktets huvustad, staden är stor och inte ett enda ledigt hotellrum finns att uppbåda. Efter två timmars letning fick vi till slut napp. Vi fick – nej, fullbokat pga bröllop – på ca 15 boenden. Paniken kom smått smygande och trötthetstårarna var mycket nära. Till slut fick vi napp – på ett dyrt hotell (1500 rupier). Säkerhetspersonalen och springpojken höll på att få storslag när vi försökte bära upp cyklarna på rummet. Det var ett regelbrott som hette duga. Vi fick så snällt ställa cyklarna i garaget. Mitt i kaoset kommer en journalist och vill intervjua oss. Man kan kalla det för riktigt usel timing. Efter incheckning fick han dock lite information och ett foto. Vi vet inte vilken tidning han kom ifrån.
Varam Residence (hotellet), Srikakulam (distriktets huvudstad & distriktets namn), Andhra Pradesh (delstaten), India (det fantastiska landet, som lär oss en hel del nytt). Sverige är verkligen inte en norm för världen. Världen ser verkligen annorlunda ut på andra platser. Det är onekligen nyttigt att
resa.
1176 km cyklade. 750-800 km kvar. Det verkar vara lite svårt med småvägar framöver. Kanske är det också svårare med boendestäder. Vi hoppas verkligen att det inte är så. Ja, vi har tidsmarginal för en vilodag, men hittar ingen plats att ta den på. Detta hotell är för dyrt för att vila på.
Middag. En god Masala Dosa, vatten och kaffe (76 rupier).
Vilken cirkus det blev, när vi checkade in. Vi kan skratta åt det lite senare, men hu, hur det blir ibland. Journalisten, springgrabben och säkerhetsvakterna fick se oss ”i våra normala skor”, men det passade sig inte riktigt just där och då. Vi är alldeles förundrade över att alla (!) lodge i den stora staden var fullbokade och alla av samma anledning. Det var mängder av bröllop i stan.
Bröllopssäsong? Vi undrar hur länge den varar och om den kan ställa till det för oss senare också. Vi hoppas att den är slut nu! Bröllopen är stora tillställningar, med stora, stora banderoller med bilder på bröllopsparen och mängder av gäster, mat, dekorationer, musik och spektakel. Dessa banderoller hängde utanför många av hotellen vi letade boenden på, med olika par på bilderna. Många var det, ja.
Kex, vatten och coca cola (55 rupier) inhandlas. En expedit hjälper oss – vi får tydligen inte vandra själva i butiek. En kvinna slår in våra varor i kassan utan att sända en enda blick till oss, ställer sedan ner varorna på golvet bakom sig utan att ta emot pengarna. Trängseln är stor vid kassan och kösystemet indikerar att alla står först i kön (utom vi som har mycket kortare armar än alla andra). Längst armar vinner. En annan expedit uppfattar till slut min frustration och hjälper oss i mål – dvs att betala och få loss våra kex och dryckesflaskor. Det behövdes minst fyra i personal bara för att vi skulle få våra varor och komma ut ifrån butiken. Ja, det ger ju arbetstillfällen förstås. Så särskilt rationellt är det däremot inte.
Igår funderade vi kring alternativ om vi går boendebet. Vi kan ju inte sova ute. Kanske skall vi fråga efter en kyrka? Andhra Pradesh har många kristna och det finns många kyrkor. Kanske är de vänliga om de krisar för oss. Ja, det får visa sig om det händer. Jag hoppas verkligen att det inte gör det, men kartläsningen framöver ger en del oro i magen.
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar