Sidor ...

onsdag 6 februari 2013

5 februari 2013. Tisdag. Kavali – Ongole (Andhra Pradesh).


Idag är det ett år sedan fina Valborg dog. Jag tror att hon fick ett bra liv och hoppas att hon var nöjd över allt som korsat hennes väg. Jag är glad att jag fått korsa hennes väg – och därmed fått träffa Leif. Han är en bra reskamrat.

Natten har varit god. A/C.n fick vara avstängd. Fuktigt. Myggigt. Ja, vårt nät är uppe varje natt. Det känns viktigt att undvika mycket så mycket det går. De bär ju en del otäcka sjukdomar.

Vi är nu i den nordligaste delen av distriktet Nellore. Idag bytte vi distrikt till Prakasam, vars huvudstad är Ongole. Vi har ett flertal distrikt kvar att passera innan vi byter delstat från Andhra Pradesh till Orissa.

Gårdagens upplevelser och möten var goda. Vi hoppas att också denna dag blir en bra dag.

Pastorn uppgav igår att det var många kristna i detta område. Förutom hans baptistkyrka fanns en annan – större – kristen kyrkan i närheten som rymt 2000 besökare.

Leifs prickar, som vi upptäckte häromdagen, finns kvar i oförändrad form. De kliar inte och märks inte, så vi oroar oss inte för dem.

Framåt 0730 kommer det frukost till vårt rum. Vi bjuds på Idly och Bongal (rismos med kryddor och kryddblad i – lite besvärtligt att äta med fingrarna) – olika & goda såser därtill. Otroligt gott och en bra start på dagen. Frukostmaten kom i små tidningspaket och såserna i små platspåsar. Allt att ätas med fingrarna. Man lär sig, även om det är svårt att äta rismos, som är som gröt, eller yogurt med fingrarna. Frukosten levereras av en herre från pastorns arbetskraft. Han verkar mycket glad över att få leverera mat och hjälpa oss. Han står och betraktar oss under hela måltiden (middag & frukost) och lägger på mer om något tar slut. Han ringer till pastorn och låter mig tala med honom. Jag tycker att det är svårt att tala med indier i telefon eftersom det är lättare att förstå engelskan när man ser personen, men det gick bra. Vi tackade för middag, boende och frukost – och all vänlighet han givit oss. Han berättade att han har en skola och en kyrka också i Ongole, så behöver vi hjälp så skall vi bara höra av oss. (G.D.D Diwakar, AMB Colypound, Kavali. Cell pastorn 98484 99 991 (Cell 9948361036 – mannen som levererade frukost). Mätta tackar vi för oss och packar på våra cyklar igen.

Kl 0819. Avfärd. Morgonen är redan varm. Vi börjar efter den stora vägen, men avviker efter en stund till en mindre väg. På den stora vägen matar vi mil och på den lilla träffar vi människor, ser landskapet och njuter av stillheten. De små vägarna går lite sick-sack, så vi kommer inte så mycket framåt. Nu, när vi figurerat i pressen och lovat att komma till Calcutta så måste vi ju också komma framåt. Inte bara laja runt. Vi måste helt enkelt hinna fram. Vi saboterade förutsättningarna för att komma fram utan stress, genom att åka till Andaman Islands i början av vår resa – men vi tror nog att vi hinner ändå.

Längs vägen ser vi flera planteringar. Långa smala träd är planterade i exakta och raka rader. De brukar jorden tydligt i dessa trakter. Vi kör västerut i Tettu, ut på landsbygden. Vi ser många odlingar här. Olika träd, buskar och odlingar. Någon bär frukt, ibland är det grönsaker och ibland är det kryddor. Deras ihärdiga och fina odlande är härligt att se. Det är gott om fågelkvitter i lövskogarna. Vägen är rak och utan särskilt mycket trafik. Ja, det är riktigt lantligt.

27 km. Gudluru. Det är många kor och getter i dessa trakter. De går i grupper om 2 – 10 och föses framåt av sin husbonde eller husfru. Det är ovanligt många djur här. I en av byarna vi passerar märks det tydligt att här är korna viktiga tillgångar. Hela byns genomfartsväg är full av ko-blajor, vilket inte är lika tydligt på andra platser.

Vi passerar flera torrlagda flodbäddar. Bara en liten stril finns kvar. Där finns kvinnor som tvättar sina kläder och lägger på tork strax intill. Ja, där det finns vatten finns det ofta kvinnor som tvättar. På denna resa har vi vid några tillfällen också sett några män som varit med och tvättat. Det har vi aldrig sett förr.

Vi närmar oss Kandukur. Plötsligt kommer ett stort pressuppbåd (4 personer) och börjar ställa frågor. De får historien om vår cykeltur mellan Mumbay och Trivandrum och denna mellan Chennai och Kolkata. Vi får hålla koll imorgon om vi är i tidningen igen då. Det verkar som om djungeltrumman går före oss. Hur hade de annars vetar att vi var just där, långt ute på landsbygden? (Eenadu Telugu Daily Paper).

En riktig ögonbrynshöjare här, kopplat till vår aktivitet, är vår ålder. De frågar om vår ålder och trillar nästan omkull när vi berättar hur gamla vi är.

Kl 1235. 44 km. Kandukur. Ja, nu är det matdags igen. Staden är hyfsat stor, så vi finner till slut ett matställe efter en del frågande. En polis visar oss rätt in till en vegetarisk restaurang strax intill. Vi äter Thali & vatten (110 rupier). Ja, flaskvatten fanns inte på restaurangen men en av servitörerna sprang raskt ut och köpte en flaska. De kunde ingen engelska, men det går ändå bra att få mat i magen.

Kl 1309. Vi trampar vidare med magen full av ris och grönsaksröror. Vi hejar glatt och tackar polisen för hans lotsning. Han ler stort i retur.

Kl 1341. 51 km. Nya gröna grödor dyker upp på fälten. Vi har inte sett dem förr. Kanske dyker förklaringen upp under dagen. Vi stannar för att fotografera och asfalten ger vika för stödet på cykeln. Asfalten blir alldeles mjuk av värmen. Nej, det är inte skrivbar, men ändå alldeles mjuk.

Här har vi sett gubbar som gått och rökt på cigarrer. Förklaringen kom under dagen.

Kl 1405. 55,5 km. Vi har nu 33 km stor väg kvar till vårt slutmål för dagen. Vi fick byta riktning, eftersom ingen kände till den by vi frågade efter. Vi tänkte då att det faktiskt inte fanns någon väg dit, så att de inte lätt kunde ta sig dit – och aldrig var där. Då hade ju inte vi något där att göra heller.

Hela tiden är det människor som intresserar sig för oss. De vinkar. De tittar nyfiket. Stirrar oblygt och ibland stannar de och pratar. Ibland åker de med oss en lång bit – ibland bara tysta men ibland pratar de under vår färd. Ja, det är fantastiskt roligt med alla kontakter.

På den stora vägen uppmärksammar lastbilschaufförerna oss ofta. De tutar och vinkar. Ja, man blir glad av sånt!

Vi har idag sett fler kor och getter än vanligt, på vår landsbygdsfärd. Det är också mycket brukad jord i dessa trakter. Olika grödor, olika träd – i långa tydligt planterade rader.

Kl 1453. 67 km. Vid sidan av vägen storteras blad och hängs på tork. De ser ut som de vi såg tidigare idag, som vi inte sett förr. Det visar sig vara tobaksblad. Män och kvinnor arbetar med att hänga de stora blad på tork.

Det pågår otroligt många vägarbeten på den stora vägen. Vägen är stor och bred, och bättras eller byggs till på väldigt många ställen. Det är två filer i vardera riktning. Ibland, som i ganska ofta, finns en tredje fil – som en bred vägren. Den tredje filen används av trafik som går i motsatt riktning, som skall av den stora vägen om ett par hundra meter eller någon kilometer. Där får man vara lite särskilt uppmärksam, eftersom det där ändå verkar vara högertrafik. Normalt är det ju vänstertrafik i Indien. Det byggs också många nya stora "toll-stations" efter den nya vägen. Den betalas sålunda med vägskatt.

I vägkanten ligger det ofta ganska mycket glassplitter. Man kan anta att det händer en hel del olyckor i nattrafiken. Ibland ser vi glassplitter från hela glasrutor liggande i kanten. Vi får hoppas att vi klarar oss från punktering av allt detta glas.

Jag har ont i baken av min stenhårda sadel. För övrigt är vi friska och mår väl. Vi trivs i detta land.

Kl 1640. 87 km. Incheckade på Hotel Rajadhani, Ongole. Vi firar dagen genom att dela på en flaska öl. Våra cyklar fungerar väl. Leifs växlar är lagade med stripes. För så skall det ju vara här. Verkar det som. :)

Vi tar en kvällschapati med en väldigt god röra till. Chai = te med mjöl och en massa socker (som man ju kan vara utan, men det får vara gott ändå) (70 rupier). Därefter en internetstund (20 rupier/timme) med uppdatering av bloggen. På hemväg köper vi 16 bananer för 40 rupier. GPS-laddning är nödvändig, så vi kan hålla koll på sträckorna. Dusch med hink i kallvatten. Vi trivs och mår väl.

Tack, för idag.

1 kommentar:

  1. Det måste vara härligt upplyftande i allt cykelstret att se alla dessa miljöer och verksamheter , som ligger så i öppen dager t.ex tegeltillverkningen.Det verkar gå till på samma sätt som här på Öland på 30-talet.Alla era möten med människor måste kännas. Somt vill man nog inte vara med om eller se.Jag tänker på kvinnan i Chennai.Undras hur det kändes inuti henne? Varje reseavsnitt är guld värt. Vi längtar...

    SvaraRadera