28 januari 2013. Måndag. Havelock - Port Blair. Andaman Islands.

Uppstigning i ottan. Packning. Promenad ca 30 minuter med tung väska. Mot slutet började solen värma ordentligt. Ca 0715 kom vi till hamnen. Biljettkontoret var ännu inte öppet. Jag ställde mig som nr 3 i damkön. Läget kändes lugnt. Det förändrades dock efter ett tag och jag halkade bakåt i kön. Trängseln blev enorm och det tog mig ca en timmer att köpa våra biljetter. Jag har aldrig var med om maken. Innanför luckan satt fem män, varav en arbetade. Enbart en lucka var öppen – och kön var omåttligt trång. Trängre kö har jag aldrig stått i. Mer förundrad över ett kösystem (eller avsaknad av) har jag nog heller aldrig varit.

Två biljetter för färd på stadsfärjan från Havelock till Port Blair (ca 2½ timmes färd på en lagom skruttig båt) kostade 600 rupier. Avfärd ca kl 0900. Vi satt nära vattenlinjen, inomhus och i ett motordån som hette duga. Jag gick upp och ut en stund när kackerlackorna blev för många och för synliga. Där var en ljuv bris och ett vackert stilla hav.

Vi landar framåt 12 på Azad Lodge i Port Blair (500 rupier), checkar in och går sedan raskt ut och äter Masala Dosa och vatten (100 rupier). Fantastiskt gott.

Vi internettar en timme i Port Blair och därefter lyckas vi ordna acceptabelt billiga flygbiljetter till Chennai (13100 rupier). Vi känner oss nöjda och hoppas att det går väl – trots att de stavat mitt namn fel. Det brukar ju vara noga med sån´t. Resebyrån ryckte mest på axlarna åt felstavningen. Själv blir jag nojjig, såklart.

Vi tar en kopp kaffe och får betala lika mycket som en hel måltid (80 rupier). Dit går vi inte igen. Middag äter vi på Hotel Milan, Port Blair. Veg meal, vatten och te (147 rupier) smakar gott.

Vi träffar en rickshaförare som berättar att det bor ca 400 000 människor på Andaman Islands och att ca hälften bor i Port Blair (vilket verkar väldigt osannolikt, eftersom staden verkar vara väldigt liten). Regnperioden går från juni – augusti/september och turistsäsongen ca december – februari. Turister får bara tillstånd att stanna på Andamerna i max 30 dagar – och tillståndet går inte att förlänga ytterligare. Det gäller tydligen också för de indier som inte bor här – inte bara utlänningar.

Vi får ett mc-reklammail om en långresa från Roger Lenngren. Det visar sig att han varit här, på Andamerna, nu när vi varit här. Det hade varit roligt att träffa honom. Han har ju en viss del (förutom Ida) i att vi är i Indien. Det var med honom vi åkte när vi var i nordöstra Indien 2005.

27 januari 2013. Lördag. Havelock. Andaman Islands.

Sista dagen på denna ö. I morgon är planen att försöka ta sig härifrån, och sedan vidare till Port Blair dagen därpå. Nu är tid att försöka påbörja vår resa norrut per cykel.

Det visar sig att det var på den finfinaste stranden, där jag såg krokodilvarningsskylten, som en amerikan blev krokodildödad 2010. Varningarna är sålunda väl befogade.

Det är roligt att möta andra resenärer. Det är skoj att höra deras berättelser och erfarenheter. Några åker land och rike runt, några vill stanna här för evigt och några pker moppe kort och tvärs på ön. (0923 – 1115 – Promenad från by nr 3 till by nr 7).

Två timmar dit. Två timmar hem. Två timmar där. Frukost och middag. Sedan är det inte mycket tid kvar av dagen. Men det räcker gott så, i detta soliga land.

I höga smala palmner växer oranga frukter. På nästan varje gård ligger dessa på tork. När de torkat ser de ut som en liten hårig kokosnöt – utan att vara en sådan. Innanmätet, själva nöten, hackas sedan fram och säljs. Det borde vara en kryddnöt, men detta är ännu inte klarlagt. Man kan tro är det är en nöt, som t ex en muskotnöt.

Lagunen på stranden har idag en mycket högre nivå på vattnet. Det är säkert en meters skillnad i vattennivå. Det är också mycket kallare vatten idag. Var det 30 grader igår, så är det säkert bara 26 grader idag. Leif gruvar sig lite innan han vågar ta sig ett dopp. Alla små snäckskal vandrar upp från den soliga stranden till det skuggiga buskaget, där också vi vill vara.

En fiskarman går förbi med sin dagsfångst tungt på axeln. Här verkar de inte lägga fisken på tork, som det gjordes längs Indiens fastlandskusten. Den säljs på fiskemarknaden vid det stora torget – eller äts av dem själva om något blir över. Kan man tro...

Någon strandtimme senare har strandkanten krupit ner en meter igen. Det är grunt igen. Det är lätt och skönt att lägga sig i blöt lite då och då, som att svalka sig lite från den varma solen. Sista dagen, sista stunden, innan det är dags för oss att försöka ta oss härifrån. Det har varit fina dagar. Det har varit många och långa promenader – vi har gått till stranden långt borta i sex dagar, 4 timmar per dag = ca 2 mil/dag – i gassande sol. Den sjunde dagen gick vi nog bara en mil. Ett gott alternativ till löpning är långa promenader, så vi får vara nöjda med detta. Det är svårt att springa när det finns så många lösa hundar. De jagar gärna en löpare som passerar. Vi vill inte gärna bli jagade av hundar.

Middag. (Vatten, Plain rice, fish curry, mix veg masala, poratha, kaffe = 250 rupier). 16 bananer = 30 rupier.

Imorgon bitti lämnar vi Sea View Resort, Havelock, Andaman Island. Räkningen betald (8 * 800 rupier). Läget är lugnt, förutom att vi inte har någon färjebiljett. Det får lösa sig imorgon. Helt enkelt.

Ja, detta var en bra plats. Lugn och ro. En fantastisk strand. Fina promenader. För den som vill dyka eller snorkla finns här fantastiska dykarvatten. För den som vill fiska likaså. Det finns företag som gärna tar dig ut på en dykardag, snorklingsdag eller fiskardag. Du kan göra det från denna ö, eller från någon av de andra öarna som är tillåtna att besöka.

Ja, hit kan vi gärna åka igen.

26 januari 2013. Lördag. Havelock. Andaman Islands.

Rebublican Day = Independence Day.

Vi tog visst sovmorgon idag, eller låg och drog oss i ett par timmar. Vi har sovit gott. Tidig morgon var det så svalt så det kändes skönt att lägga på sig det tunna sidenlakanet som täcke, i vår lilla bambustuga. Vi saknar inte vinterkylan därhemma. Denna värme är gudomlig. Frukost. (Veg omlet, boiled egg, vatten, plain porotha, milk tea, milkcoffe = 185 rupier).

1011 – 1151. Promenad från by 3 till by 7. Vi har inte sett något vedsamlande här, så vi tror att de lagar mat på gasspisar. Sophanteringen är bättre och luften känns på klart bättre här ute långt borta från det förorenade Indien.

Vi hittar ett ledigt strandbuskage och lägger oss och njuter av strandskuggan. Havet ligger stilla och slår sakta mot strandkanten. Outsägligt ljuvligt. Det går att ligga länge i vattnet. Just här är det riktigt skönt att vara. Det är väl värt en tvåtimmarspromenad för att ta sig hit. Det är obeskrivligt skönt med det varma och vänliga vattnet.

Idag är det Republicans Day – Independence Day. Idag, 1950, skrevs den nya författningen under. På den stora idrottsplanen i by nr 3 pågick festligheter i morse. Barnen hade förberett fina uppvisningar i vackra kläder. Varje uppvisning ser ut som en egen berättelse och inte bara ett "gympaprogram". Jag blir glad av barnens aktiviteter och föräldrarnas glädje. Röda mattan är utrullad för dagen – och Indiens vackra flagga är hissad.

1502. Vegetarisk Thali & vatten (205 rupier) i by nr 7. Vi äter innan återpromenaden idag. Vi lider av bryderi om vi skall åka härifrån i morgon eller låta det anstå ytterligare någon dag. Vi njuter här i fulla drag och känner oss inte frestade att återvända till Chennai, även om vi bara kommer att behöva vara där ganska kort tid – för att köpa cyklar och sedan åka vidare. 1530-1708. Promenad tillbaka till by nr 3.

De flesta av husen i bygden är gjorda av flätad bambu med plåttak. Några enstaka hus är murade. Vi tar en tepaus vid stora torget (i by nr 3) innan vi går hem i mörkret. I grannstugan bor Toby från London. Han trivdes med livet i Indien. Vi har sett honom cykla förbi oss några gånger, under våra promenader. Vi har tyckt att han haft en god cykelfart. Ja, det visar sig att han var cyklist. Han hade varit i Indien i två månader och kunde tänka sig att stanna länge än. Efter Indien skulla han vidare till Nepal och Kashmir. Han var glad över att han äntligen följt sin dröm – att besöka Indien. Han var glad att höra om våra cykelturer – han var cyklist och trodde knappt att det var möjligt att cykla här. Men det är det ju – det kan vi intyga. Det gladde honom.

Idag var en bra dag. I morse hade vi bestämt att vi skulle försöka åka härifrån på söndag morgon. I kväll har vi ändrat oss. Vi stannar en dag till – vi försöker ta oss härifrån på måndag morgon. För att sedan kanske kunna ta oss vidare från Port Blair till Chennai på tisdag. Håll nu tummarna att det går vägen så.

En halv kapsyl whiskey – för sol och fantastisk strand. Och underbara promenader till stranden. Det  är ju ändå för tur att vi måste gå i två timmar för att komma till den fina stranden. Tur, som bara den.

God Natt, säger vi från Havelock – Andaman Islands – Incredible India.

25 januari 2013. Fredag. Havelock. Andaman Islands.

0748. Frukostdags i by nr 3. (Veg omlet, vatten, kokt ägg, kaffe, plain toast = 180 rupier). Vi gick till by nr 1 med oförrättat ärende. Det visar sig vara helgdag, som vi befarade igår.

Bokningskontoret är stängt i tre dagar. Ja, det är tur att vi inte har en returflygbiljett eftersom vi inte ens lyckas boka en båtbiljett tillbaka till Port Blair.

1018. Vi vandrar från vår stuga mot 7-stranden. 1214. Framme vid 7-stranden. Sjöblöt av svett i värmen. Vi går bort till nästa udde. Strax bortom ligger en liten lagun. Vattnet är ljuvligt. Här lapar vi sol en stund. Vi njuter av stillhet, ljum vind och skön sol under ett skuggande träd. Stranden rör sig – alla små skal är ute och promenerar, små som stora. Det är förundrande att se. Jag har aldrig förr varit på en strand där alla snäckskal bär liv. Små och stora skal – alla är själva gående med sina vackra små hus. När man närmar sig stannar de, och gömmer sig raskt i sitt hus. Står man alldeles stilla kryper de strax vidare igen. Plötsligt får jag syn på en skylt i buskaget som varnar för saltvattenkrokodiler i detta område. Det oroar en aning, ja. En krokodil vill jag inte gärna träffa här. Det är en ljuvlig strand. En riktigt ljuvlig strand.

1531. Promenad åter mot by nr 3. Kl 1733 sitter vi vid restaurangen i by nr 3. Det är mörkt. Ja, det var hög tid att gå hemåt från stranden. Att promenera efter vägarna i mörket är inte önskvärt. Det finns då inte många lysen att gå efter. Det blir riktigt mörkt här.

Ca 2½ mils promenad idag. Ljuvlig strand & ljuvligt hav.

(Middag. Paneer Masala, ris, vatten, te = 225 rupier). Maten slukades glupskt. Vi kände ett starkt behov av mat. Trött och spak vid hemkomst. Vi firar med en halv kapsyl whiskey – för att vi han få i oss middag innan all energi tog slut.

A..

24 januari 2013. Torsdag. Havelock. Andaman Islands.

I natt har vi sovit gott utan slammer och bråkande hundar.

0900. Promenad till by nr 3 för frukost. (Cheese omlet paratha, vatten, plain toas, kaffe = 180 rupier). Bensindepån har inte öppnat för dagen, så vi slipper ångorna till frukost. Kaffet är riktigt kokhett, så svetten rinner lite extra – som om det inte vore varmt nog ändå.

1007. Promenad från by nr 3 – norrut till by nr 1. Sträckan däremellan är kort, fast den kändes lång häromdagen med pacning på ryggen. På ön hittar vi bara enstaka tempelspår, som ett träd och en byggnad med en tempelskylt, med utan tempelfigurer. På väg åter finner vi dock ett tempel. Vi har tittat med fel ögon.

Kölstocken på båtarna ser ut som krabbklor. En liten transportbåt kommer tre gånger per vecka med förnödenheter, möbler, motorcyklar, mm. Båten är liten, som en enmans fiskebåt. Varorna lyfts över relingen av flitigar och starka grabbar. På denna transport fanns 4 mopeder/motorcyklar, möbler och mängder av kartonger. Transportbåten tar 6 timmar i fint väder – från Port Blair till Havelock – och 8-10 timmar vid busväder. Internetuppkopplingen på ön är extremt långsam på Havelock och kostar 300 rupier per timme – mot 30 rupier per timme normalt på fastlandet och i Port Blair.

Elförsörjningen på ön tror vi ombesörjes med ett eget dieseldrivet kraftverk. Öarna ligger för långt bort för att få ström från huvudön eller från fastlandet. Ingen vindkraft och ingen solkraft - dock en god dos bensin/dieselångor lite här och lite där.

Vi tänkte ta ett stranddopp vid vår stuga men fick oss ett leende när vi ser att tidvattnet lämnat stranden och förändringen från häromdagen är mycket stor. Den besvärliga botten syns nu tydligt och vi ser är där var inte någon bra plats att bada på. Vi vandrar efter stranden, vi går med fötterna i vattnet – som måste vara kring 30 grader. Det är makalöst varmt i vattnet. Vinden är ljuvligt ljum. Det är helt fantastiskt skönt att vandra efeter stranden.

Åter till vår lilla stuga har nya hyresgäster flyttat in i grannskapet. Ja, en ny båt måste ha anlänt. Det ligger ständiga bensin/dieselångor över byn, eftersom allt drivs med detta. Plötsligt inser vi att det är en indisk helgdag kommande helg (26/1 republic day) . Det kanske kan ge oss problem att ta oss härifrån.

Middagen smakade gott. (Fried rice veg, fish fried rice with veg, vatten och kaffe = 200 rupier). Vi firar den fantastiska värmen, den underbart ljumma vinden och den ljuvliga vattentemperaturen med en kapsyl whiskey, en packe små bananer och ett kexpaket. Ljuvligt fantastiskt.

Jag törs nog ändå påstå att vi mår ganska bra.

A..

23 januari 2013. Onsdag. Havelock. Andaman Islands.

0730. Full sol. Sovit riktigt uselt. Ett evigt oljud och oroande tankar har hållit mig vaken. Slammer, pratande människor, ylande hundar, doft av bensinångor och en snörvlig förkylning gör inte sömnen lätt. Halsen är bättre, men snuvan håller i sig ännu.

Jag läser om FN.s resolution 1325 och den viktiga representationen av kvinnor för hållbar och rättvis fred i orosområden. Utan en fullständig involvering av kvinnor och genushänsyn kommer det inte att kunna åstadkommas en hållbar och rättvis fred världen över. 1325 är sålunda viktig, väldigt viktig – för världens möjlighet till hållbar och rättvis fred. 2013, i en upplyst värld, ter det sig ändå ganska märkligt att kvinnor och män ännu inte anses lika värda. Det verkar onekligen vara svårt att ändra människor värderingar. Här, i Indien, behandlas kvinnorna ofta svårt. De har inte samma friheter och möjligheter som männen och de utsätts ofta för våld, även sexuellt våld. Ja, är är inte krig, men här råder inte rättvisa mellan män och kvinnor, inte heller mellan de olika kasten.

I natt låg jag och tänkte på gatubarnen i Chennai. De små, små barnen som gör sina morgonbestyr i ett gathörn, som letar vatten för att tvätta sig efter att ha gjort sina behov direkt på gatan. Jag undrar hur kvinnorna, med barnabestyr, renlighet, menstruation, graviditeter, barnafödande, med mera, kan överleva på gatorna i dessa städer. Det ter sig alldeles obegripligt hur det är möjligt. - Och det ter sig alldeles omöjligt att komma ur den situationen. Jag gråter inombords över världens situation, där män, kvinnor och barn tvingas leva på sådant vis. Här, på Havelock/Andaman Islands, är det antagligen för litet och för få personer för den typen av livssituation. De har hus, mat och vatten, även om de inte lver i ett överflöd.

0946. Stärkta av frukosten vandrar vi vidare mot den östra kusten. 1138. Framme vid strand nr 7. Promenaden var varm, riktigt varm. Det är om möjligt ännu varmare idag. Solparaplyer skyler kvinnorna och asfalten smälter under fötterna. Man får se upp så att man inte trampar på fel sorts asfalt. Vi tror att sträckan – 2 timmar – är ca 1 mil. Det ger 2 mils aktiv promenad per dag. Det känns bra som alternativ träning.

Om man promenerar några hundra meter på på stranden är det nästan folktomt. Vi hittar ett ledigt träd att ligga under. Det fläktar lite och är ljuvligt skönt. Havet ligger lugnt och slår sakta mot stranden där det grundar upp. En fin vit sand täcker hela botten. Ett rent och varmt hav inbjuder till ljuva dopp. Här springer små och stora krabbor (ja, utan hus) med snabba steg över stranden.

Ja, denna strand är som en paradisstrand. Det är bara några få personer från Europas olika länder. Här är ingen trängsel. Den enda nackdelen är att priserna är turisthöga istället för Indienlåga. För övrigt råder här lugn och ro.

1508. Så. Dags att vandra hemåt igen efter en chai och en kaffe (60 rupier). Varmt blir varmare av det varma teet/kaffet, och det klibbar ordentligt. Två timmars promenad till och från stranden (på den västra sidan) trots att vi bor ca 100 meter ifrån stranden på den östra sidan kanske i någon öron inte låter helt klokt. Men – det är väl värt besväret eftersom stranden är riktigt fin. Alla övriga åker ricksha, buss (10 rupier), jeep, moppe eller cykel. Vi är de enda som promenerar.

1700. Åter till by nr 3. Middag (Veg fried rice, egg fried rice with veg, vatten & kaffe = 190 rupier) behövs eftger dagens två milapromenader. Det ångar ordentligt från bensinförrådet strax intill. Maten smakar gott, trots detta. Restaurangägarna har ett lugnt tembo. De tittar knappt på oss, för kaffe, nota eller andra frågor eller beställningar. Det hinner bli mörkt innan vi går den sista biten hem.

Vid hemkomst firar vi dagens tvåmilavandring med en kapsyl whiskey. 1800. Strömavbrott. Totalt kolsvart. Ingen dusch. Ingen fläkt. Phu. Det blir svettigt värrre. Ja, strömmen kom tillbaka efter en timme eller så. Jag fick min dusch och somnade gott i god tid.

God Natt, säger vi ifrån Sea View Resort, Havelock, Andaman Islands.

22 januari 2013. Tisdag. Havelock. Andaman Islands.

Morgonduschade och redo för frukost kl 0900. Här är farten inte särskilt hög, minsann. I söndags sade vi; "- detta är inte vår grej". Idag säger vi; "- detta är gudomligt ... ett kort tag".

Leif tycker att vi skall lägga oss lite tidigare på kvällen så att vi orkar upp bättre på morgonen. Igår tror jag att vi lade oss vid 19-tiden eller strax därefter. Tidigare än så känns ändå lite tveksamt. 10.49. Promenad mot den västra stranden. Det är varmare idag. Kvinnorna går idag med uppfällda paraplyn till skydd mot den heta solen. Asfalten är skrivbar idag.

Det är väldigt mycket mindre skräpigt här, än på andra ställen i Indien. Vi hittar soptunnor för skräp och det finns en sopanläggning på ön. Det glädjer oss. Här hänger de tvätt på sträck istället för att lägga den på marken eller på buskar, som de gör på fastlandet. Annorlunda, helt enkelt. Längs vägen pågår vägarbeten. De kokar asfalt i tunnor bredvid vägen. Det är smutsigt och sotigt. 12.50 är vi framme vid Elephant Beach, efter en ordentlig djungelpromenad. Ca två timmars promenad i ordentlig värme i dag också, sålunda. Enkel väl. Sen skall vi hem också. En del av vägen till stranden går genom djungel. Stigen är en elefanttrampad stig, en aning meckig, full av rötter och ibland är det tveksamt åt vilket håll vi skall gå. Den är inte så väl utmärkt, när det delar sig igen och igen. Vi väljer dock uppenbart den rätta stigen. Ödlor i massor korsar vår väg.

Elefantspåren syns tydligt på stigen, som måste vara mycket svår att vandra på i blötare tider. Det visar sig sedan att det bara finns två elefanter på ön. De är inte på stranden idag. Stora delar av denna strand försvann vid 2004 års tsunami. Vid tidvattnets ankomst kan man inte besöka denna strand, då vattnet då går för högt. Det finns här en hel del döda träd, som antagligen har dött pga naturförändringen. Stranden omkring bär dock liv genom små krabbor som springer på sanden med små snäckhus med sig. Vid alla de döda träden springer det små krabbor med hus. I vattenpölarna simmar och springer små slamkrypare, som sprider sig snabbt när vi närmar oss. Krabborna kryper in i sina hus och blir alldeles stilla. Tittar man noga rör det sig överallt. De har olika färger på sina små hus; vita, gröna, bruna och fina. Förundrande!

Stranden här är ganska kort. Här finns ca 10 västerlänningar och kanske 30 indier, några båtar för indiernas lek och återtransport. Här finns inga påstridiga försäljare. Plötsligt är nästan alla indier borta från stranden och vi är nästan ensamna kvar. Det är tämligen lugnt.

Nära by nr 3 grävs ett djupt dike. En man hackar från botten och väggarna i diket och kvinnorna skyfflar upp den blöta jorden med sina bara händer. Jag törs inte fotografera vare sig vägarbetena tidigare idag eller dikesgrävningen. Jag tror inte att de uppskattar att kameran vänds mot dem så. 16.03. Åter till byn. Ja, dagens promenad blev nog, liksom igår, cirka 2 * 2 timmar. Det får ses som ett alternativ till löpning och cykling, att ta hyfsade promenader. Vi är de enda som går dessa sträckor på ön. Övriga hyr cykel eller moppe och transporterar sig där vi går. Vi äter sen lunch /tidig middag i by nr 3. Alldeles intill finns ett bensinupplag. Det ångar mängder av bensinångor och strax intill kokas det mat på öppen låga. Med livet (& hela byn) som insats beställer vi nudlar idag. Det smakar gott med (veg/fisk) nudlar, vatten och kaffe efter dagens varma promenad (190 rupier).

Den västra stranden benämns by nr 7. Den som ligger vid hamnen är by nr 1 och mellan hamn och alla boenden ligger by nr 3. Halvvägs till stranden ligger by nr 6 och 6½. By nummer 4 och 5 har vi ännu inte återfunnit. Kanske ligger de någonstans ute i ingenstans. Eller också ligger de mitt emellan, där de inte är utmärkta. Det kanske bara är ett hus eller två, som har försvunnit i mängden av alla små, små "resorts".

På Andamerna finns det utrotningshotade folkslag. Kanske följer med dem utrotningshotade språk. Det bör ligga på Sofie att utforska vidare. För övrigt ber vi Sofie kontrollera våra möjligheter att finna en flygtransport från Port Blair till Chennai någon av de närmaste dagarna. Vi har ingen flygbiljett härifrån och det visar sig att internet inte är något att lita på här. Kanske blir vi kvar – och deporterade efter vårt tillstånd går ut?

Vi firar dagens lyckade djungelpromenad med en kapsyl whiskey.

God Natt, säger vi ifrån Sea View Resort, Havelock, Andaman Islands.

A..

21 januari 2013. Havelock, Andaman Islands.

Om det var söndag igår, så borde det väl vara måndag idag, eller hur? Tänk, så fort man tappar bort dagarna.

Vi somnade tidigt igår. Min förkylning däckade mig rejält. Vi klev upp vid 9-tiden imorse. Ja,
sömnen var god men fylld av drömmar. Jag drömde att jag var i en biltunnel som rasade. Bilarna
hamnade under allt grus, men jag kunde ta mig ut. Sedan var det ingen som ville lyssna när jag ville
kalla på hjälp. Efter en stund gav jag upp. Jag klev in i en hiss som skulle ta mig till åttonde
våningen. Jag tror att jag var på väg upp till Jenny. Hissen kunde dock inte manövreras utan åkte
snarare i sidled och som en orm. När jag slutligen kom ut, så kom jag ut i en stor stad ett annat land
där skyltarna hade kinesiska tecken. Jag vet inte var jag var. Det var en klart förvirrande dröm.
Kanske är det ett tecken på min oro, nu när vi inte riktigt vet hur vi skall ta oss härifrån och åter till
fastlandet igen.

Efter en sval morgondusch fick vi i oss en vegetarisk omelett och en kopp kaffe (160 rupier), vilket
smakade väl. Därefter tog vi en promenad från vårt boende på den östra sidan av ön till den västra,
där den finare stranden – Radhanagar beach – låg. Ja, naturligvis var det dit alla människor åkte från
den fullpackade färjan igår. De flesta var säkert söndagsresenärer som besökte den finaste stranden
på ön. Vår promenad till stranden tog ca två timmar. Vi uppskattade periodvis värmen till ca 35
grader. Riktigt varmt, sålunda. Väl framme var det lite svalare, då solen skymdes av ett lätt dis. Vi
strandlapade en stund, innan vi vände hemåt igen. Vattnet var rent och klart. Turkost. Stranden var
ren och fin. Ja, det var riktigt fint. Det var väldigt få människor på stranden, så det gick att bara med
bara baddräkt på. Inga kor på stranden. Inga strandförsäljare. Bara några få människor. Och inte
särskilt många indier.

Lunch vegetarisk Thali & vatten (205 rupier).

På vägen hem mötte vi Hammarbyaren som är stationerad i Benaulim (Goa). Han är i Indien några
månader per år. Han är nu här några dagar för att dyka i nya och fina vatten. Idag blev han dock
sjösjuk och kunde bara göra ett (av två) dyk. Vår hempromenad tog ca två timmar. Det var skönt,
men varmt. Vid 4-tiden började solen sjunka ner bakom trädtopparna och ca kl 1730 var det mörkt
(& myggigt). Vi möter också en kvinna från Italien som bott i Goa i 8 år, men nu var här på
tillfälligt besök.

Idag var en bra dag. Fyra timmars promenad i ett enskligt landskap. Ca 1 timmes strandlapning på
en vacker strand. Fint!

Vi köper tolv indiska småbananer på marknaden (20 rupier). De är ljuvligt goda. Raskt har alla åkt
ner i magen.

Min negativa attityd i går har idag bytts till njutning och värme. Ja, vi blir kvar här några dagar till.
Vi vet inte hur många dagar – eftersom vi faktiskt inte riktigt vet när och hur vi skall lyckas fixa en
flygbiljett härifrån. Vi har tillstånd att vara på Andamerna till den 17 februari, men vi tänker oss att
vi skall åka härifrån inom en vecka. Ja, vi får se hur det går. Sen skall vi faktiskt köpa cyklar och
trampa norrut, tänker vi oss. Ja, vi får se om det blir just så. Nu har det ju visat sig att vi kan ändra
oss – även om vi inte har en så smart packning för att ändra oss.

Vi är kvar på Sea View Resort, i en liten, liten stuga av flätad bambu ca 100 meter från stranden.
Om en tsunami når denna sidan av ön, finns inte mycket att sätta emot. När tsunamin kom förbi här
2004 klarade sig denna ö bra. Den är inte särskilt bebodd på den västra, eller den sydvästra, sidan.
Här, på den östra sidan, märkte de bara en nivåhöjning av vattnet. För övrigt skadades inget.

A..

20 januari 2013. Söndag. Port Blair, Andaman islands, Indien.

Uppstigning 0615. Färja till Havelock (1550 rupier), som inte är den "söderhavsö" vi tänkt oss.
Exploaterad för turism. Nej, detta verkar inte vara vår melodi.

En stund efter kl 1200 hittar vi ett boende på Sea View Resort. Helt slut efter promenaden med en
alltför tung väska i en hiskelig värme hittar vi till slut boendet. Vi lever just nu kraftigt över vår
budget. Det får lov att bättra sig sen. Här är det mycket noga med tillståndet, pass och visum. Vi kan
inte byta ö utan att visa tillståndet, ej heller checka in på ett boende.

Förkyld. Väldigt ont i halsen.

Lunchnudlar (180 rupier).

Vi går en strandpromenad, badar en korting på stranden nära vårt boende. Vattnet är mycket varmt,
förundrande varmt. Vattnet är turkost. Det är långgrunt, men lite besvärlig botten. Man kan nog lätt
göra illa sig om man går fel i vattnet.

Vi går, innan mörkrets inbrott, åter till vår stuga. Jag tar en dusch, lägger mig, mår uselt av
förkylningen, och somnar nog före kl 1900.

Sea View Resort, stuga av flätad bambu nära stranden (800 rupier/natt).

19 januari 2013. Chennai/Madras – Port Blair, Andaman Islands.

Dålig nattsömn, igen. Frukost Parota Kuruma (ett sprött bröd med grönsaksröror), kaffe & vatten
(130 rupier).

Vi lämnar boendet på Paradise Guest House och jag tänker mig inte återvända dit. Vi beställer en
taxi till flygplatsen. Priset blir avsevärt dyrare än när vi åkte in. Jag gillar inte känslan att bli lurad.
Jag får den igen och igen i Chennai. Den beställda taxin är sen, alltför sen. Stressen kryper i mig
och jag förbannar mig för att vi inte besällt den en halvtimme tidigare. Chauffören vill ha betalt i
förväg, vilket han inte får. Han verkar ha snålt om pengar och snålt om bensin. Han tankar för 100
rupier (= knappt två liter diesel) med motorn igång. Han kanske har förstått att vi har bråttom. Jag
undrar hur långt vi kommer på två liter diesel, när det är flera mil till flygplatsen. Jag kände mig
allvarligt oroad. Vi kommer fram till att vi nästa gång inte skall beställa taxi från hotellet. Det är
onödigt dyrt att betala provision till hotellet, förutom taxiresan. Det var tydligt att hotellpersonalen
vill ha en del av priset. Han följde med på resan, när vi vägrade att betala innan avfärd.
Väl på flygplatsen tar vi oss igenom första säkerhetskontrollen och incheckningen med halv
hjärtklappning. Den andra säkerhetskontrollen blev mer komplicerad, men vi kom till slut ut på
andra sidan. Vi tar en stor kopp kaffe för att lugna mina nerver.

Planet, med avfärdstid 1200, är försenat. Vi kommer iväg så småningom även om jag blev lotsad
ytterligare gång till säkerhetskontrollen eftersom min noggrannt kontrollerade väska inte bar någon
stämplad etikett. Väl försedd med tre sådana – väl stämplade etiketter – blev jag igenomsläppt. Min
förutfattade mening om indiskt flyg har infriats. Ett plus är dock att det inte sitter mer än en person
på varje säte i flygplanet. Man får vara tacksam för sådant.

Vi delar taxi med en danska och en engelsktalade man som hade hus i Sverige, från flygplatsen till
Port Blair (100 rupier). Taxichaufförerna och rickshaförarna är väldigt påiga och svåra att hålla ifrån
sig. Många på samma bräde ger å andra sidan ett bättre förhandlingsläge för oss. De gör sitt yttersta
på att få loss så mycket som möjligt från oss, men de är oftast prutbara. Vi kliver av mitt i den lilla
staden för att söka boende. Efter en studs felnavigering hittar vi ett lodge. Vi checkar in och noterar
för sent det osäkra läget. Väggdelar och galler saknas. Säkerheten är mycket låg. Nåväl. Vi får be en
bön och hoppas att det går väl, eller sova i skift.

I morgon är planen att ta oss vidare till Havelock Island. Vi får se hur det går.
En stund efter fem är det mörkt. Det sägs ljusna vid fyra på morgonen. Affärstiderna här är cirka
0800 – 2030. I resten av Indien brukar inte butikerna öppna förrän framåt 1000/1030. Solens tider
gör andra tider här. Klocktiden är dock densamma som i resten av Indien, trots att Port Blair och
Andamerna ligger väldigt mycket längre österut.

Vi inser att vi knappt har ätit något idag och finner en restaurang för middag. Vi äter Veg Meal och
Egg Meal, vatten och kaffe (165 rupier). Meal består av ris och 4-5-6 olika såser/grönskaker. Det är
en mycket vanlig indisk rätt. Ibland kallas den Meal och ibland Thali. Den är att betrakta som
dagens rätt – att ätas till lunch och/eller middag. Dag efter dag.

Väl åter till vårt boende hittar vi ett lätt galler som Leif "straipsar" upp. Säkerheten ökar enormt,
från 1 till 5 på en skala till 100. En halv kapsyl whiskey höjer nivån till 7½. Fint, så.
I Chennai kostar kopiorna 1 rupier. I Port Blair, där de visar sig vara ett måste, kostar de plötsligt
10 rupier. Det är exempel på saker som jag kan få spatt på. Det kallas ocker. En kopia av
besökstillståndet för denna ö, måste t ex lämnas när man köper biljetter till båtar eller visas när man
rör sig ute på öarna. Pass, visum och besökstillstånd måste också visas och kopieras när du skall
checka in på boenden. Det är noga här, minsann. Man få heller inte vara på alla öar. På några av
öarna bor ursprungsbefolkningen, av vilka det bara finns ett fåtal kvar. Där får man helt enkelt inte
vara. På vissa av öarna finns det hajar och krokodiler. Där – på stränderna - råder förbud att vara i
skymning och gryning. På vissa delar kan bilar bara åka i konvojer, eftersom det råder tvist mellan
indier och lokalbefolkning. Det ter sig sålunda lite olämpligt att försöka sig på att cykla där. Vi får
försöka hitta andra aktiviteter så länge vi är här.

Boende – Hotel Bijaya, Port Blair – 400 rupier. (Kan inte rekommenderas).

15 januari - 18 januari 2013. Sthlm. Doha. Chennai.

15 januari 2013. Avfärd.
Uppstigning i ottan. Roine skjutsar oss till Arlanda. Vi är där i god tid, checkar in utan problem och klarar säkerhetskontrollen utan ett endaste litet pip. Vi träffar Jennys kompis Amanda, som skall flyta med samma plan till oss till Doha/Qatar. Därifrån åker vi vidare till Chennai/Madras och hon till Mumbay. Hon skulle tillbringa ca 7 veckor för färd till t ex Goa och Govarna, mm, med ryggsäcken och goda vänner som följeslagare. Vi hoppas att hon får en fin resa.

Vi själva känner oss lite nybörjarnervösa, trots vår tidigare erfarenhet av landet. Eller kanske är det på grund av just detta, som vi är nervösa. Ringrostigheten går säker över ganska snart.

Vi flyger med Qatar Airways, som nu har funnits i några år. Det har bra flygningar, även om de inte håller den superklass som vi upplevde med Emirates för några år sedan. Arlanda har fina, öppna ytor men alltför få toaletter. De är därtill mycket dåligt städade och inte försedda med toapapper. Det ter sig nästan indiskt redan på Arlanda. Ute småsnöar det. Det är lite råkallt. Resenärerna tittar på varandra med en gemensam tanke – "detta vill vi gärna lämna, för en ljuvigt skön värme som väntar några timmars flygning bort."

Vår tanke är att njuta, att vårda vår relation, att se den östra-indiska landsbygden och att låta värmen svepa över oss. Vår tanke är också att möta indierna där de är, där de bor och se hur de lever. - att lära oss mer om andra, helt enkelt. Det är vår tanke, eller åtminstone min.

Vid hemkomst skall jag lära mig mer om digital bildbehandling och om FN.s resolution 1325. Den digitala bildbehandlingen kommer att kräva nya tekniska resurser och ge nya förutsättningar för mina bilder. Mer tid vid datorn kanske inte är önskvärt, men bättre bilder kan bara ge postiva följdverkningar. 1325 ser jag stort fram emot att lära mig mer om. Glädjen och tillförsikten infinner sig. Det är en angenäm känsla. Den är lite ovan, men skön.

I toalettkön på planet kommer jag i samspråk med en man från Härnösand. Det visar sig ganska snart att han är marathonlöpare, medlem i Svenska Marathonsällskapet och läsare av Marathonlöparen (där jag nu är redaktör). Nej, han vill inte skriva i tidningen, men han lovar att fråga sin springande son som skriver löparprogram till en grupp som utgår ifrån Karlberg i Sthlm. Där tränar t ex Anna Rahm och Ulrika Johansson, som ju tillhör Rånäs 4H – precis som vi gör. Världen är så liten, så man får le. Mannen i toalettkön hade sprungit marathon på 3,07, vilket verkligen inte är fy skam. Sri Lanka var nu hans mål. Man får hoppas att han får god strandlöpning med sina nyinköpta barfotaskor.

I Doha/Qatar är det väl tillrättalagt. Det är lätt att gå rätt, och svårt att gå vilse. Vårt plan vidare till Chennai inkluderar bara ett fåtal västerlänningar. Resten är indier. Västerlänningarna bytte till andra destinationer i Doha.

16 januari 2013. Chennai/Madras
Ankomst Chennai i en väldigt tidig timme. Temperatur +24 grader. Fuktigt.

Efter en stunds filosoferande på flygplatsen tar vi en taxi in till staden, som ligger knappt 2 mil bort.  En "prepaid" taxi (450 rupier) med en trafikkunnig chaufför tar oss till Chennai/Egmore där vi utan prut hittar ett hotell. 24-timmarsregeln gör dock att vi trillbringar ett par timmar på ett närliggande café innan vi checkar in.

Frukosten för dagen bli kaffe, ris som påminner om potatismos och grönsakssåser. Kryddstarkt. (172 rupier). Vi förundras över ljudet, smakerna och lukterna. De är oerhört intensiva. Det finns ingen tystnad i staden när ljuset gryr. Vi förundras över skillnaderna mellan land och folk.

Vi checkar in på vårt första hotell denna resa (kl 0830 – 1100 rupier) och lägger oss för att vila en stund. Efter några minuter ringer det frenetiskt på dörren, med en förskräcklig ljudvolym. Och igen efter en stund. Det är receptionen som vill ha en signatur på en passkopia. Han får vänta till senare, vilket medför att han upprepar sin ringning en stund senare. Envisheten från den ena parten krockar med en väldig trötthet hos den andra. Han får lov att vänta. Vi somnar i ett fruktansvärt oljud från gatan. Vi har ett skarpt indiskt gatuljud alldeles utanför vårt fönster. Det hjälper inte att fönstret är stängt.

Efter några timmars sömn i bruset ger vi oss ut för att ta ut lite pengar, hitta en karta och en cykelaffär. Ja, pengarna klarar vi, men resten går vi bet på.

Vi äter Masala Dosa (en sorts pannkaka, fylld med potatis/lökröra och serverad med olika såser, 122 rupier) till middag innan vi åter lägger oss för sömn. Vi är i otakt med tiden.

17 januari 2013. Chennai/Madras.
Sovit länge, trots ett mycket högt gatuljud utifrån. Vi går inte ut för frukost innan klockan är 10. Vi får bättra oss sen. Idag är målet att hitta cyklar, så att vi kan lämna staden i morgon.

Frukost Ghee Roast (en stor pannkaka med olika grönsakssåser), Onion Uthappan (en "rispannkaka", nästan som omelett men utan ägg – serveras med olika grönsakssåser), vatten & kaffe. (195 rupier).

Vi tar en ricksha till Spencer Plaza, Anna Salai (60 rupier), där det skall finnas ett köpcentrum. Väl där, noterar vi ett sådant med många butiker. Bra, men inga kartor och inga cyklar. Vi frågar vidare och pekas mot Triplicane, en annan stadsdel. Det sägs vara för långt att gå eller fylld av festivalfirande muslimer. Det visar sig vara fel. Rickshaförarna är ett kapitel för sig. De har livlig fantasti ibland.

I Triplicane hittar vi en karta över Chennai, en över Andhra Pradesh och en över Orissa på ett bräde (120 rupier). Efter en stunds ledande efter en cykelaffär får vi byta stadsdel igen. Vi tar oss till Parrys med hjälp av en ricksha där vi uppenbart inte var eniga om priset. Han försökte dubbla när vi skulle kliva ur. Han hävdade pris per person och vi hävdade pris per ricksha som det alltid varit förr.  Han fick priset per ricksha, som vi hade tänkt (& sagt).

Butikerna i Indien är lite lustiga. Om man söker en bokhandel, så finner man tre-fyra-fem nära varandra. I nästa stadsdel kan man inte räkna med att finna en endaste bokhandel. Om man sedan söker en cykelaffär så ligger också de tätt, tätt, tätt. Det finns inte en i varje stadsdel, utan fem längs en gata i en stadsdel och ingen i de andra.  Det blir en hel del åkande innan vi finner det vi ska. I morgon är målet att checka ut från hotellet, köpa en cykel var och ta oss ett stycke norrut. Vi får se hur väl vi lyckas med detta.

På väg hem från Parrys till Egmore går vi fel. Vi går över en bro där det bor mängder med "fattigfolk" i plåtskjul. En liten tjej tömmer sin sophink från bron, ner över området. Här är ingen plats att vara i mörkertid. Det känns olustigt fast det ännu är ljust. Efter en del felvandring tar vi till slut en ricksha hem. Vi har lärt oss vad det borde kosta och kan relativt lätt pruta ner till rätt nivå.

Vi äter en Paneer Biryani (vegetarisk ost i välkryddat grönsaktsris), en Vegetarisk Biryani (välkryddat grönsaksris), te och vatten (125 rupier) innan vi går åter till hotellet för vila (ca kl 1900). Det får räcka för idag.

I trappan i hotellet möter vi ett par från Österrike som varit ute och rest i Indien i tre månader. De kom just ifrån Andamerna, som de talar väl om, och de åker hem i morgon.

Idag fyller syster Ulrika 50 år och idag firar Leif & jag 7½ år tillsammans. Det firas med en halv kapsyl whiskey vardera. 

18 januari 2013. Chennai/Madras.
Efter en sömnlös natt vaknar vi obeslutsamma. Vi checkar ut från hotellet och vet inte vart vi skall ta vägen härnäst. Frukost Poori med grönsaker/såser (ett sorts uppblåst bröd, flottigt som bara den), kaffe/te och vatten (150 rupier). Jag känner mig myggbiten, vilket inte är så bra.

Idag skulle vi köpa cykel, med dit kom vi inte. Vi byter spår.  Spåret blir väldigt virrigt men till slut tror vi att vi är i mål. Vi besöker en resebyrå. De ger oss alltför höga priser. Vi bokar själva och mitt i bokningen & kortbetalningen låser sig datorn och strax därefter går strömmen. Jag får spatt. Vi lokaliserar Air India i Chennai och går dit. Efter en lång svettig promenad med en tung packning når vi rätt gata. Den börjar på nummer 150 och vi skall till nummer 19. Plötsligt noterar vi att ömse sidor om vägen heter olika. Gatan har sålunda två namn och plötsligt byter "vår sida" namn och numrering. Till slut hittar vi Air Indias kontor. Ja, vi hittar bokningen. Nej, den gäller inte. Den är annulerad. Nej, vi vet inte om de dragit pengarna. För att få reda på det måste vi ringa till Air Indias kontor i Delhi. Air Indias kontor i Chennai kan inte hjälpa oss att göra det. De kan inte ringa så långväga samtal.

Vi bestämmer oss för att vår nästa uppgift måste bli att hitta ett hotell och skaffa ett teleabonnemang. Vi tar, efter hård prutning, en ricksha till Triplicane, där vi checkar in på Paradise hotell. Det ser fint ut, men skenet bedrar. Det är gott om kackerlackor här.  Vi upptäcker dem för sent och får gilla läget.

Telefonuppgiften går vi bet på. Ingen törs sälja ett telefonabonnemang till oss. Vi hade det svårt i fjol med telefonuppgiften och det verkar gälla också i år. Vi upptäcker en resebyrå och tittar in för att se om de kan boka en ny resa åt oss. Resebyråtjänstekvinnan hade sannolikt aldrig bokat en resa tidigare. Det tog en evinnerlig tid, språket var komplicerat och vi får nog se om vi kommer iväg på den resa mot sydost som vi nu tänkt oss. När kunderna får hjälpa till, så undrar man till slut vem som skall göra vad. Vi kunde inte betala med kort och var därför tvungna att gå ut och ta ut mer pengar. En person, som vi tror var en annan kund, fanns i lokalen och ledsagade oss till bankomaten och tillbaka till resebyrån. Det hela blev ytterst märkligt. Håll nu tummarna för att allt blev rätt.

Dag ett klarade vi att ta ut pengar. Dag två köpte vi kartor. Dag tre har vi lyckats boka en resa. Här går det verkligen undan. Någon cykel lär det inte bli än på några dagar.

Indien är verkligen Indien. Ett ytterst märkligt land.


A...

1325

Glad - blir jag, av fantastiska organisationer. En sådan är Operation 1325. Det är en förening, som "ägs" av sex viktiga medlemsorganisationer och samarbetar nära med ytterligare en. Föreningens huvudsakliga uppgift är att informera, utbilda och utveckla kapacitet samt påverka makthavare och allmänhet - kring FN-resolutionen 1325.

De sex organisationerna är; Internationella Kvinnorförbundet för fred & frihet (IKFF), Kvinnor för fred, Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd (SEK), RIFFI (paraplyorganisation för ett 30-tal lokalföreningar med engagemang för invandrar- och flyktingfrågor), UN Women Sverige (tidigare UNIFEM) och Svenska Kvinnors Vänsterförbund (partipolitiskt obundet). Den sjunde är Sveriges Kvinnolobby. Operation 1325:s styrelse består av representanter från de sex medlemsorganisationerna. Det är kunniga kvinnor som representerar sina respektive organisationer och brinner för en viktig organisation. 

Resolution 1325 (som tillkom 31 oktober 2000) handlar om kvinnor, fred och säkerhet. Föreningens arbete kretsar sålunda kring frågor som rör kvinnors medverkan i fredsarbetet. Deras roll är viktig. Den skapar större förutsättningar för en varaktig fred och med deras medverkan finns inte bara 50% av befolkningen med i diskussionen, utan 100%. Allt annat är ju absurt och helt otänkbart, även om det tänkts på annat sätt i tidens tidigare tider. Vår allas tid nu, är en annan. Den tänker mer, som att alla spelar roll. Ansvaret för genomförandet av resolutionen ligger på FN, medlemsstaterna och det civila samhället. Det ligger alltså på oss alla att den genomförs och upprätthålls. Föreningen (Operation 1325 och deras medlemsorganisationer) bär sålunda en mycket viktig roll för att resolutionen skall uppmärksammas och ligga högt upp i beslutsfattarnas och uppdragstillsättarnas minne. Utan deras arbete faller den lätt i glömska. Det vore verkligen synd och skam eftersom det är en riktigt viktig fråga.

Visst är det egentligen simpelt & enkelt? För visst borde väl fred, frihet, säkerhet - mellan länder och folk och i vårt innersta hjärta - för vår världs framtid kunna ses som simpelt och enkelt?

För alla vill väl ändå vårt allas yttersta väl?

A..


Länkar & sånt;  
Intressant.  Bloggkartan Norrtälje.  Nyligen.se.  Blogger.com.  Knuff bloggar.  Knuff om  - mänskliga rättigheter - fred - ickevåld  - operation 1325  . Bloggare om  kvinnorörelser - ickevåd -   världsfred -  ..  Artiklar om 1325;*SvD nov 2012,* SvD 29 nov 2012,* SvD 8 jan 2013, *SvD 9 jan 2013, *Svd 11 jan 2013.

Vissa dagar är bättre än andra...

De sista dagarna har jag, vid flera tillfällen, mött riktigt fantastiska kvinnor i riktigt fantastiska organisationer. De har värnat och månat om sina respektive organisationer. De har värnat och månat om fredsfrågor, kvinnor och ickevåldsfrågor - och de har tagit sina roller på riktigt allvar. Det har lyst om dem. Det har känts att de menat allvar. Det gör mig så glad att se och höra människor som månar om viktiga fredsfrågor. Det gör mig så glad att tala med människor som tar sådana frågor på allvar. Denna vecka har jag haft förmånen att tala med sådana människor vid flera tillfällen. Jag blir riktigt glad av sån´t.

Jag blir också glad av att äntligen ha fått - kunnat - lämna blod. Tänk, att det skulle behöva vara så omåttligt svårt. Men, nu är det äntligen gjort.

Ja, vissa dagar är bättre än andra. Detta var en bra dag.

A..


Länkar & sånt;  
Intressant.  Bloggkartan Norrtälje.  Nyligen.se.  Blogger.com.  Knuff bloggar.  Knuff om  - mänskliga rättigheter - fred - ickevåld - . Bloggare om  kvinnorörelser - ickevåd -   världsfred -  ... 

Kvinnosynen gör ont....

I dagens DN läser jag; "Den våldtagna 23-åriga kvinnans pojkvän är helt ansvarig för angreppet eftersom ogifta par inte bör vara ute sent på kvällen". - Det är de Delhi-indiska våldtäktsmännens advokat som har uttalat sig om ansvarsfrågan i målet där sex män har våldtagit och misshandlat en kvinna så svårt att hon avled. De står åtalade för våldtäkt och mord. Advokaten säger också; "Fram till idag har jag inte sett ett enda exempel på våldtäkt av en respektabel kvinna, säger i en intervjud med nyhetsbyrån Bloomberg".

Advokaten har kritiserats av kollegor för att han har åtagit sig uppdraget. Jag undrar hur hans kollegor och det indiska folket ställer sig till hans uttalanden i skuldfrågan och kring våldtäkter i Indien. Ur mitt perspektiv ter de sig makabra.

I Indien har det under den sista tiden varit stora demonstrationer p g a bristerna i rättsfrågorna kring kvinnors väl. De utsätts ofta för hot och våld och de blir inte tagna på allvar i rättsväsendet. Kring detta har det stormat rejält under den tid som har gått sedan den fruktansvärda våldtäkten i Delhi. 

Hur skulle ansvaret för mord & våldtäkt kunna ligga på någon annan än förövaren/förövarna? Uttalandena är helt obegripliga.

Indiska kvinnors väl är en viktig fråga. Liksom deras möjlighet till delaktighet och engagemang i familj, samhälle och politik. Jag hoppas att kvinnofrågorna i Indien får ett större fokus i närtid. 

Anette
 

Indiens vatten ....

Vatten. Det viktiga och livgivande vattnet. I Indien finns inte friskt vatten till alla. På SIDA.s hemsida läser jag att 88% (2008) har tillgång till rent vatten i Indien. Vad som ligger i begreppet rent vatten är här inte känt. Det indiska kranvattnet är inte drickbart - även om många indier dricker det vattnet. Det är för dyrt att köpa dricksvatten. Vattendraget där många hämtar sitt dagliga hushållsvatten är nödvändigtvis inte rent. Där idkas också tvätt av kläder, människor, bilar, elefanter, mm och där kan också det orenade avloppsvattnet ha sitt utlopp.

Många familjer saknar vatten i sin bostad. De får istället hämta sitt vatten ifrån en brunn, som kan vara egen eller tillhöra en by. Det kan finnas kranar längs vägen, gemensamt i byn eller det kan finnas vatten indraget i den egna bostaden.Variationen är hög. Det är därtill inte säkert att det finns vatten i brunnen eller i kranen varje dag. Ibland går ledningarna sönder och ibland lider grannskapet av vattenbrist p g a torka eller övernyttjande av de vattentillgångar som finns.

Under våra resor på landsbygden i Indien ser vi ofta kvinnorna bärande på vattenkrus. Bärande, utan kärror eller utan hjälp av djur. Det är helt uppenbart en kvinnosyssla att hämta vatten, när det inte finns hemma. Det är en tung uppgift. Det är också en kvinnosyssla att sköta hushållet, såsom t ex tvätt, städning, matlagning och disk - och också till detta behövs vatten. Klädtvätten ser man ofta göras i ett vattendrag. Vi ser kvinnor vandra efter vägarna med en packe tvätt i en bytta på huvudet. - Ja, där det finns vatten, ser man också ofta en kvinna som tvättar.

Hur rent vatten som finns tillgängligt för de olika uppgifterna torde vara olika från by till by och från familj till familj. Rent generellt kan sägas att det inte är lättillgängligt för alla - många måste vandra för att få tag på sitt vatten och många nyttjar vatten i orena vattendrag.

Ja, kanske blir det bättre allteftersom. Men, så länge bara någon saknar rent vatten är det ännu inte acceptabelt. Bättre än så må det bli. Det gör ont att se kvinnornas tunga slit, deras låga ställning och det gör ont att vi har det så olika i våra länder, världen över.

Anette

För färd i vackert land  - mer i denna blogg.

* Indien

* Orissa

* TamilNadu

* Tamil Nadu

* Andhra Pradesh

* West Bengalen

* Indien 2013

Länkar & sånt;  

Intressant.  Bloggkartan Norrtälje.  Nyligen.se.  Blogger.com.  Knuff bloggar.  Knuff om  - mänskliga rättigheter - vatten  Bloggare om  Indien - ickevåd -   bybrunn -  ... 

Indiskt äktenskap....

Äktenskapet i Indien är inte individens angelägenhet, utan en familjeangelägenhet. Det är föräldrarna som ansvarar för att finna lämpliga partner till sina barn. Man söker efter någon som tillhör samma kast och har en lämplig bakgrund. Det förekommer ofta annonser i dagspress i sökandet efter lämpliga brudar/brudgummar. För familjer med döttrar, kan bröllopet bli en dyr historia. Dels kostar bröllopet en hel del och dels kan en hemgift tvingas betalas (även om det finns en lag som förbjuder detta). Bröllopskostnader och hemgiften kan gräva djupa hål i kassakistan hos föräldrarna till döttrarna. Detta gör döttrar avsevärt mycket dyrare och det har lett till att det finns ett överskott av män i Indien. Normalt är att det finns ett smärre kvinnoöverskott, vilket inte är fallet i Indien. Flickebarn är inte alls lika välkomna till världen, som pojkar är.

Hemgiftssystemet har givit upphov till misshandel och mord på unga brudar, när föräldrar inte lyckats fullfölja hemgiftsavtalet. Den unga hustrun riskerar då att råka illa ut, där vittnessituationen och bevisbördan därtill är svår när det kommer till åtal. Enligt Samuel Strandberg räknar man med ca 1 500 hemgiftsmord eller brudbränningar varje år, där få leder till fällande domar. 

Kvinnorna flyttar hem till mannens familj. Det är inte alls säkert att de har träffat familjen eller mannen innan giftemålet och anpassningen kan bli svår. Kvinnornas uppgift är att vara nöjda med rollen i hemmet - att sköta hushållet, maten och tvätten, att hämta vatten, mm. Kvinnorna har en underordnad ställning, vilket syns i samhällets alla led.

Familjen och släkten står för tryggheten för människorna i Indien. Något statligt socialt system som tryggar vid arbetslöshet, sjukdom, mm, finns inte. Statligt anställda har dock vissa pensionsförmåner.

Arbetet för kvinnors lika värde och rättigheter i vackra Indien - går långsamt, långsamt, långsamt framåt. För visst går det väl framåt?

Anette    


Källa; Samuel Strandberg - Indien, i stort och smått.

För färd i vackert land  - mer i denna blogg.

* Indien

* Orissa

* TamilNadu

* Tamil Nadu

* Andhra Pradesh

* West Bengalen

* Indien 2013

Länkar & sånt;  
Bokus. Samuel Travel blev Indienresor, som nu finns inom Kinaresor.
Intressant.  Bloggkartan Norrtälje.  Nyligen.se.  Blogger.com.  Knuff bloggar.  Knuff om Gandhi - arrangemangsäktenskap - - äktenskap  Bloggare om  Indien - ickevåd -   toaletter -   9789163326417. Sveriges ambassad i Indien.   

Läs gärna Samuel Strandbergs bok Indien, i stort och smått - isbn 9789163326417.

Indiens premiärminister ...

Indiens premiärminister är sedan självständigheten från Storbritannien 1947 landets regeringschef. Mahatma Gandi var en förgrundsfigur i Indiens självständighetssträvanden från Brittiska imperiet. Han mördades den 30 januari 1948.

Mahatma Gandhi utövade och förespråkade ickevåld och sanning i alla situationer. Han levde enkelt. Han tillverkade sina egna kläder. Han levde på enkel vegetarisk kost. Han genomgick långa fastor, för såväl självrening som för protest. (Wikipedia)

Hittillsvarande premiärministrar i Indien;

Jawaharlal Nehru	1947	1964
Lal Bahadur Shastri	1964	1966
Indira Gandhi	1966	1977
Morarji Desai	1977	1979
Charan Singh	1979	1980 6 månader
Indira Gandhi	1980	1984 (31/10)
Rajiv Gandhi	1984	1989
Vishwanath Pratap Singh	1989	1990 11 månader
Chandra Shekhar	1990	1991 8 månader
P.V. Narasimha Rao	1991	1996
Atal Behari Vajpayee	1996	1996 12 dgr
H. D. Deve Gowda	1996	1997 10 månader
Inder Kumar Gujral	1997	1998 11 månader
Atal Behari Vajpayee	1998	2004
Manmohan Singh	22 maj 2004	Sittande

Jag läser i Samuel Strandbergs bok Indien i stort och smått (5.e upplagan 2007 - sid 90 ff) om kastsystemet i Indien. Han berättar att kastsystemet i allra högsta grad finns kvar och att författningen ännu utgår ifrån kastsystemet. Den indiska författningen anger att alla människor skall ha samma rättigheter oavsett kön, språk, religion, ursprung och kast. Det sociala mönstret i indiska byar skapar ett invecklat nätverk av förpliktelser och beroenden. Det skapar trygghet och stabilitet - och förutsebarhet - för människorna som lever i samhället. Det skapar också en svårighet att bryta sig loss från de invanda sociala mönster som finns i det indiska samhället.

En stor del av den indiska befolkningen saknar tillgång till vattentoalett. Den stora majoriteten är därför hänvisade till torrdass eller ett buskage. Kasthinduer anser att den mänskliga avföringen är starkt orenande. Detta gör t ex att de inte kan tänka sig att städa och göra rent på det egna torrdasset. Det blir därmed de lågkastiga som döms till att göra denna uppgift, ofta utan handskar, rengöringsmedel eller andra hjälpmedel. Förutom att de har en svår situation som lågkastiga, blir de också sedda som förorenade i den verksamhet de tvingas bedriva. (Indien i stort och smått, s 94-95).  

Religionen är synlig i Indien. Den är synlig genom gudabilder, tempel och religionsutövning. Gudarna är många och varje individ förhåller sig till ett fåtal av dessa. Hinduismen är mer privat - än utövande i gudstjänster som t ex kristendomen och islam. Hinduismens karma - är det öde man skapar åt sig själv genom sitt sätt att leva. Det är upp till var och en att förädla sitt karma, så att man till slut kan återföras som brahmin - det yttersta - istället för att återfödas till ett nytt liv. Det låga kast var och en lever i nu är en följd av det sätt den levt i ett tidigare liv - samma sak gäller det höga kast var och en lever i. Kon är en religiös symbol för hindun. Den står för kärlek, ömhet och moderlighet. (Indien i stort och smått, s 97 -  101). Man ser ofta människor vidröra kor, som i ett tecken på kärlek och ömhet. Kon har också ett grundlagsskydd.

Religioner i Indien utöver hinduismen är t ex islam, jainismen, sikhismen och kristendomen. Ja, också buddismen står att finna i Indien. Sikhismen tar avstånd från kastsystemet, betonar jämlikhet och är monoteistisk. Jainismen har sin grund i hinduismen, men inkluderar inte något kastsystem i sin tro. De månar mycket starkt om livet - allt liv är viktigt. Den tanken tilltalar, onekligen.

Nog för nu.

Anette

För färd i vackert land  - mer i denna blogg.

* Indien

* Orissa

* TamilNadu

* Tamil Nadu

* Andhra Pradesh

* West Bengalen

* Indien 2013

Länkar & sånt;  
Bokus. Samuel Travel blev Indienresor, som nu finns inom Kinaresor.
Intressant.  Bloggkartan Norrtälje.  Nyligen.se.  Blogger.com.  Knuff bloggar.  Knuff om Gandhi - Nehru - - kastsystem  Bloggare om  Indien - ickevåd -   9789163326417. Sveriges ambassad i Indien.  Läs gärna Samuel Strandbergs bok Indien, i stort och smått - isbn 9789163326417 .  Blaskan.

Boka resa via resebyrå....?

Efter att ha bokat en resa via en resebyrå kan jag nu konstatera att flygbiljetterna blev drygt 1500 kr dyrare i jämförelse med att boka själv direkt hos flygbolaget. Så, nu är det nog slut med att boka via resebyrån. Den information som tidigare nått mig, via en resebyrå, är att det inte är nämnvärt dyrare att gå resebyråvägen. Det visar sig här vara fel.

A..

Andhra Pradesh - Indien

Andhra Pradesh är en av 28 delstater i Indien. Delstaten är den femte största delstaten i landet sett från invånarantal, den fjärde största delstaten sett från yta och ligger längs den östra kusten. Telugu är det dominerande språket men en muslimsk urdutalande minoritet finns framförallt i huvudstaden Hyderabad. Telugu är ett dravidiskt språk som talas av närmare 70 miljoner människor, huvudsakligen i Andhra Pradesh. Det är ett av Indiens många officiella språk.

Jordbruket är delstatens viktigaste näring. Ris, tobak, bomull och sockerrör är exempel på viktiga grödor. Den moderna ekonomin har gjort snabba insteg på sina håll, som t ex i huvudstaden Hyderabad, som ligger långt framme inom IT-industrin.

Andhra Pradesh är ca 275 000 kvadratkilometer stort till ytan, har 23 distrikt och en befolkning (2011) om ca 84 665 000 människor. Befolkningstätheten uppgår till ca 308 invånare per kvadratkilometer.

Andhra Pradesh har en hög produktion av ris, vilket är en mycket viktig föda i Indien. (Maps Of India).  Delstaten är en av Indiens fattigaste och få turister hittar hit trots det stora utbudet av sevärdheter. (Indien.nu)

Klimatet i Indien ter sig varmt & behagligt i perioden januari - februari, med mycket liten nederbörd.

För färd i Indien krävs pass & visum. Det utfärdas genom Cox & Kings Global Services i Sthlm - och kräver en del tålamod och öppet sinne. Den tidigare tvåmånadersregeln synes vara borttagen. Den innebar att om man besökt Indien måste det gå minst två månader innan man besöker landet igen.

Sveriges (Sida) strategi för samarbete med Indien sträcker sig till 2013 och omfattar 60 miljoner kronor per år. Den viktigaste samarbetsformen är aktörssamverkan. Sida ger t ex stöd till utbildning av barnmorskelärare för att ge kvinnor bättre mödrahälsa och säkrare förlossningar.

Det finns ca 300 olika språk i Indien. Hindi räknas som statsspråk men även 21 andra, främst majoritetsspråken i delstaterna, har officiell status. Läs- & skrivkunnigheten uppgår till ca 65% i hela Indien. 88% har tillgång till rent vatten. (Sida - landfakta). Vattnet behöver dock många gånger hämtas - tillgången behöver inte nödvändigtvis innebära att det har det tillgängligt i ett eget hem. Väldigt många människor i detta fantastiska land har inte tillgång till egna & jyssta toaletter.


A..

För färd i vackert land  - mer i denna blogg.

* Indien

* Orissa

* TamilNadu

* Tamil Nadu

* Andhra Pradesh

* West Bengalen

* Indien 2013

Länkar & sånt;  
Intressant.  Bloggkartan Norrtälje.  Nyligen.se.  Blogger.com.  Knuff bloggar.  Knuff om Andhra Pradesh - Indien -  Bloggare om  Hyderabad - visum Indien -  ... 

Idag står det löpning på programmet...

Temperaturen är blid. Gårdagens snö som låg på vägen är borta igen. All is på vägarna har smält och de är fulla av onödigt grus. Grus som stör när det är motorcykeldags så småningom. Kanske hinner de sopa vägarna innan dess. Jag tror inte att de nya och fina springdubbarna behövs idag.

Ja, i dag står det löpning på programmet. Löpning, med syfta att springa långt i sommar. Långt som maraton eller kanske långt som ultra. Ett aber i sammanhanget är ju då att löplängden mellan loppen därmed också måste öka kraftigt. Det kanske ändå inte är ett aber, utan en fantastiskt möjlighet. Ultra är rent fantastiskt. Särskilt när det är gjort.

Jag skrev 365 mil som målsättning för 2013. Ja, jag inser att det är ogörligt för mig att springa 365 mil, även om jag borde kunna om jag skärper mig. Därför kompletterar jag målsättningen med minst 365 mil, inkluderande löpning & cykel. Då är det inte ogörligt, utan snarare ett bra mål. Den kan också kompletteras med att någon form av träningsdos skall göras varje dag. Något, som t ex en aktiv stavgångspromenad, slalom, vandring (nya vandringsskor behövs), kajakpaddling, långfärdsskridskor (var är skridskorna, tro?), cykelrunda, gympa, gym eller en ljuvlig löpartur. Motorcykelnjutning räknas inte som träning, så det får inte räknas in i detta.

För övrigt börjar nästa nummer av Marathonlöparen bli klar. Det känns bra.

A..

Ett svagt uns av lycka....

Ett svagt uns av lycka infann sig plötsligt. Jag känner nu hopp. Tänk, att den Japanska Encefaliten kunde göra något sådant. Det kunde man inte riktigt tänka sig. Kanske var det så, att det plötsligt ändå blev verkligt när sticket nu sattes där.

Ett svagt uns av lycka. Det är inte fy skam det.

A..

Naturupplevelser. Äventyr och ansvar.

Naturupplevelser - äventyr och ansvar
Pär Axelstjerna
Votum & Gullers Förlag
www.votumforlag.se
Isbn 9789185815722
2012

När nattens timmar sakta tickar framåt och sömnen inte vill infinna sig då kan en god bok vara lösningen på sysselsättningsbristen. Om man botaniserar i sin hylla finner man en del vackra och fantastiska böcker. Gör man inte det, så kan det finnas anledning att fylla på. Då kan jag rekommendera Naturuppleveler - äventyr och ansvar, av Per Axelstjerna.

Boken skall läsas från pärm till pärm. Det är inte en bok att låta ligga framme för fint. Jo vars, det är det väl också, men framför allt är det en bok att läsas från pärm till pärm. Pär Axelstjerna har rest, fotograferat och skrivit. Han har gjort det mycket väl. Han har varit i Namibia, i Japan och i Sverige. Och som om inte det vore nog har han också varit i Norge, Australien och Portugal. Nepal, Venezuela och Grönland likaså. Ja, Kina, USA och Nya Zeeland finns också med.

Han har betraktat höga berg, han har vandrat i otillgängliga landskap. Han har färdats med båt med lyckan på sin sida och han har betraktat sköldpaddor på mycket nära håll. Han har sett hav, öken, berg, renskiljning och det fantastiska landskapet som hålls öppet av djuren i vårt egna vackra land. Han ser naturen. Det är som om han älskar den. Han talar om den med vördnad. Och i hans ord vägs många sanningar in. Särskilt den om naturen och vårt gemensamma ansvar för dess fortlevnad.

Hans bilder är ljuvliga. Hans texter är inbjudande och läsvärda. Boken inbjuder till fortsatt läsning. Kapitel för kapitel möter man Pär Axelstjernas äventyr runt om i världen. Det är en vacker resa. Jag blir ressugen igen. Fotosugen, skrivarsugen och ressugen. Ja, det är dags att försätta sig på resande fot strax igen.

Ja, denna bok tycker jag om.

- Om du tycker om natur och vill se ett stycke av världens fantastiska mångfald, så är detta en bok för dig. Boken är vacker i sig. Den har en fin grafisk form. Den är läsvänlig. Och den har fantastiskt vackra bilder.

Du finner den säkert i en bokhandel nära dig. Eller hos förlaget som ger ut böcker som berör. De har lyckats förr och lyckas här igen - att ge ut en bok som berör.

Anette Grinde

Länkar & sånt;  
Adlibris - Bokus - ...  Knuff om böcker.   Intressant.  Bloggkartan Norrtälje.  Nyligen.se.  Blogger.com.  Knuff bloggar.  Knuff om Votum & Gullers förlag - naturupplevelser -  Bloggare om  Axelstjerna - Gullers förlag -  ... 

Mödrahälsa i världen...

Har du läst artikeln på DN Debatt idag - om "Fiasko för satsning på förbättrad mödrahälsa"? Vilka fruktansvärda siffror och vilken fasa för alla mödrar, barn och familjer. Hur kan vi låta detta fortgå? 

Det är ett makalöst slöseri på mänskliga resurser. Det är ett makabert - och onödigt - lidande. Varför använder vi - alla rika länder - inte våra resurser för att få rätt sjuk- och hälsovård till kvinnorna och familjerna i världens alla länder?  Varför finns inte vår sjuk/hälsovård i världens alla hörn? 

Det är en fruktansvärd orättvisa och mängder av fruktansvärda tragedier. 

Vart går vårt bistånd egentligen? Varför kommer denna fråga inte framåt?

A.. 

 

Länkar & sånt;  
Intressant.  Bloggkartan Norrtälje.  Nyligen.se.  Blogger.com.  Knuff bloggar.  Knuff om bistånd - dn -  Bloggare om  DN Debatt - kvinnors hälsa -  ...